Äldsta avbildningen av rymden är inte äldst utan ett mysterium.

 

En av Tysklands mest kända antika artefakter kanske inte är vad den verkar enligt en ny studie.

En hård debatt om Nebra Sky Disk (Himmelsskivan) har resulterat i antagandet att den är minst 1000 år yngre än man tidigare trott och förmodligen inte har någon av de betydelser som föreslagits tidigare.

Den 30 centimeter stora bronsskivans inläggningar med guldcirklar, bågar och halvmånar hittades enligt uppgift 1999 nära staden Nebra i Tyskland tillsammans med andra fynd. Experter har en längre tid debatterat var skivan  har sitt ursprung (att den hittats där det uppgetts verkar inte stämma då övriga fynd där åldersmässigt inte är desamma) och vilken innebörd om någon den innehåller är omdebatterat vissa har även förklarat den som ett falskt fornfynd.

Detta fastän vetenskapliga tester tyder på att det är en autentisk artefakt som kan dateras från Europas pre-Celtic bronsåldern upp till 3800 tillbaks i tiden.

 

Om denna datering är korrekt, skulle  Nebra Sky Disk vara den äldst kända representationen av himlen som någonsin hittats, säger Jan-Heinrich Bunnefeld, arkeolog vid Sachsen-Anhalts state museum för fornhistoria i staden Halle, där skivan finns idag.

Men nya undersökningar ger besked om att skivan förmodligen inte är från bronsåldern  utan från den keltiska järnåldern för cirka 2800 och 2050 år sedan (Den äldsta stjärnkartan skulle då istället vara en gammal egyptisk stjärnkarta på taket till en grav från cirka 3500 år sedan).

Arkeologiska bevis i form av jordanalys och studier av spårisotoper (variationer av ett element med olika antal neutroner) i metallerna på disken visar att den måste ha hittats någon annanstans än Nebra och sedan sålts som en del av fynden som verkligen gjordes i Nebra: "Om du går tillbaka till fyndorten då hittar du inte något argument för att dessa objekt hör ihop ", säger arkeolog Rupert Gebhard som arbetar vid Goethe University i Frankfurt.

 

Gebhard hoppas att skattjägarna (de som en gång fann artefakten) ger sig tillkänna och avslöjar var Nebra Sky Disk hittades. Tidigare analys av konstruktionen av disken och de metaller som användes vid framställningen visar att Nebra Sky Disk gjordes i flera faser. Dess skapare lade först till en central grupp av guldstjärnor som har tolkats som Plejaderna därefter en stor guldcirkel och halvmåne som har tolkats som en fullmåne och en månskära.

De arrangerade senare om några av guldstjärnorna och lade också till två horisontbågar till kanten på skivan som troligen ska visa solens rörelse vid vinter- och sommarsolståndet. Under en än senare fas lade konstnärerna till en båge nära bottenkanten på disken som tidigare tolkades som en "solbåt" som bar solen över himlen.

Ingen vet denna skivas ursprung  mer än upphittarna vilka sålde den vidare och först därefter hamnade den som klenod på museum. Men något stämmer inte med denna klenod de enda som vet sanningen bör träda fram och berätta innan även dessa gått in i historiens töcken.

Bild från vikipedia på Nebra Sky eller Himmelskivan som finns på Halles museum  Tyskland.

Kan vi ha funnit liv i Venus atmosfär? (Jag tvivlar)

 

Ett internationellt forskarlag har rapporterat att de har upptäckt en ovanlig molekyl, fosfin (en gas) i Venus molntäcke. På jorden produceras denna gas endast industriellt och av mikrober som lever i syrefria miljöer. Astronomer har spekulerat i årtionden om de högre molnlagren på Venus kan ha liv och då mikrober som kan tolerera mycket hög surhetsgrad.

Upptäckten av fosfin kan indikera på utomjordiskt atmosfärsburet liv av ovan slag. Det internationella forskarlaget, med deltagare från Storbritannien, USA och Japan, uppskattar att fosfin (som består av väte och fosfor, PH3) förekommer i mycket små mängder endast cirka 20 styck på en miljard molekyler i atmosfären. Forskarna gjorde beräkningar för att kunna avgöra om den observerade halten skulle kunna produceras av icke-biologiska processer på planeten.

Bland de produktionsmöjligheter som utforskades var solljus, mineraler som stigit upp från ytan, vulkaner och blixturladdningar men ingen av dessa oorganiska processer kan med nuvarande kunskap producera på långt när tillräckliga halter av fosfin i Venus atmosfär. Tillsammans bidrog dessa icke-biologiska processer till endast en tusendel av den observerade fosfinhalten som detekterades i Venusatmosfären.

För att ge upphov till den observerade fosfinhalten på Venus skulle jordiska organismer behöva frigöra ämnet på omkring 10 % av sin maximala nivå, enligt forskarna. Jordbakterier tillverkar fosfin genom att ta upp fosfat från mineraler eller biologiskt material och addera till väte. Eventuella organismer på Venus skulle säkerligen vara mycket olika jordiskt liv men det skulle också kunna vara källan till fosfin i atmosfären på Venus.

Även om upptäckten kommit överraskande är astronomerna säkra på att  de upptäckt fosfin. “Till vår stora lättnad var förhållandena goda för ALMA-teleskopet att utföra uppföljande observationer när Venus stod i ett fördelaktigt läge till jorden. Databehandlingen av observationerna var dock svåra då ALMA normalt inte är optimerat för att observera så ljusstarka objekt som Venus” säger Anita Richards vid UK ALMA Regional Center och Manchesters universitet, som ingick i forskarlaget.

En annan av forskarna, Clara Sousa Silva vid Massachusetts Institute of Astronomy, USA, har studerat fosfin roll som biosignatur för liv i syrefria miljöer på planeter kring andra stjärnor eftersom andra processer ger upphov till så små halter av ämnet. “Att hitta fosfin på Venus var en oväntad bonus! Upptäckten ger upphov till en mängd frågor exempelvis hur producerande organismer skulle kunna överleva i Venus atmosfär. På jorden kan vissa mikrober överleva vid så låga syrahalter som omkring 5 %, medan molnen på Venus nästan uteslutande utgörs av syra”, säger hon.

Forskarlaget tror att upptäckten är signifikant då de kan utesluta många alternativa sätt att producera fosfin, men de medger att steget därifrån till att konstatera att liv förekommer kräver mycket mer arbete för att bevisas. Även om molnen på Venus har temperaturer upp till behagliga 30 grader Celsius har de en extremt hög syrahalt − omkring 95 % svavelsyra vilket utgör ett avsevärt hinder för mikrober att leva.

Jag (min anm.) kan inte utesluta att det kan finnas mikrober som kan leva och frodas i ren svavelsyra. Men jag misstänker likväl starkt att det inte är mikrober som bildat fosfin på Venus utan en ännu okänd ickebiologisk process som ligger bakom.

Bild från vikipedia där Venus ses i dess riktiga färg.

Åter var en amatörastronom först med en upptäckt av en större asteroid som nyligen passerade vårt närområde

 

En amatörastronom från Brasilien upptäckte en stor "potentiellt farlig" asteroid som dessbättre passerade jorden på säkert avstånd den 10 september.

Asteroid 2020 QU6 (namngavs den som) upptäcktes den 27 augusti av amatörastronomen Leonardo Amaral vid Campo dos Amarais-observatoriet nära Sao Paulo Brasilien. Amaral  fick under 2019 ett bidrag på 8 500 dollar från The Planetary Society för att köpa bättre teleskoputrustning som skulle göra det möjligt för honom att hitta, spåra och karakterisera jordnära objekt mer effektivt. Nu var han först med ett större objekt.

Asteroiden 2020 QU6 mäter ungefär 1000 meter i diamanter och är tillräckligt stor för att orsaka en global katastrof om den skulle träffat jorden. Men just denna gång var den ofarlig för oss då den passerade på ett avstånd från oss på mer än 40 miljoner kilometers avstånd vilket är mer än 100 gånger avståndet mellan jorden och månen enligt ett uttalande från Planetary Society.

Men (min anm.) Faran är att vi inte upptäcker en asteroid av större format i tid och inte hinner evakuera folk vid uträknande nedslagsplatsen eller spränga den innan den når oss. Alla upptäcks inte det har vi sett om och om igen och säkert har det varit än värre historiskt. Fler än tidigare upptäcks dock men inte alla. Vi har inte tillräckligt känslig övervakning av vårt närområde.

Bild från pikrepo.com

Kan liv finnas på atomkärnors ytor inte att förväxlas med atomer där vi själva lever.

 

Vi vet att jordliknande planeter är vanliga och även de byggstenar som krävs för liv som vi känner det baserat på kol och syre. Men vi har inte hittat bevis för livsformer utanför jorden.

Kanske problemet är att vi söker efter livsformer uppbyggda som de vi känner till från jorden. Men det är möjligt att främmande liv (om det finns) är så radikalt annorlunda det på jorden att vi missar det även om vi kanske kan ha det mitt framför oss. Alternativt inte söker på rätt platser med rätt utrustning för att upptäcka det.

Kanske Saturnus måne Titan har ett kvävebaserat liv där metan ersätter vattnets roll på jorden. Kanske kisel fungerar som ersättning för kolbaserat liv på någon plats.

Kan organismer vara beroende av sand (kisel) istället för kol som jordens liv är beroende av? Kan organiskt liv överleva i rymdens kalla djup eller på isiga kometer i Oorts moln? Ingen vet.

Författare av science fiction har ibland presenterat fantastiska idéer om liv i universum. På 1980-talet föreslog författaren Robert L. Forward en form av liv som inte fanns på atomer utan på atomkärnor. I Dragon's Egg, beskrev han en art som kallas cheela, som levde på ytan av en neutronstjärna. Eftersom nukleära interaktioner sker i en mycket snabbare takt än atomkemi förändras cheela civilisationen utvecklingsmässigt från enkla verktygsanvändade till avancerad teknik under loppet av en månad.

Jag (min anm.) anser dock ej att vi ska se det som att vi människor tog lång tid på oss att utvecklas från stenålder till vår digitala tidsålder. Något som försinkade utvecklingen redan vid en möjlig industrialisering redan vid pyramidernas tid eller greklands blomstringstid för 2500 år sedan var människans bekvämlighet. I form av att slavar var billigare än att uppfinna och tillverka maskiner. Därefter kom religionen som effektivt stoppade människans nya idéer tänk bara på hur idén om att jorden snurrade runt solen gav dödsstraff för en del.

 Trolldom ansågs ligga bakom det man inte förstod. Uppfinningar var därför farliga att försöka förmedla till mänskligheten. Så människans inneboende dumhet ligger bakom att det först nu gått snabbt att ta fram ny teknik att använda. Men ännu idag finns motarbete i form av inre problem som kriminalitet som kan förstöra och diktatorer som stoppar utveckling tillsammans med korruption och pengagalenhet, individualism och egosim.

 

I romanen ovan upptäcks cheela först när människor undersöker en neutronstjärna på nära håll. Cheela civilisation kunde inte upptäckas ljusår bort. Nyligen tittade ett forskarteam närmare på denna idé. Deras rapport är vild och spekulativ men det är en intressant idé de lägger fram. I stället för att förlita sig på rena nukleära interaktioner för att spela rollen av DNA föreslår teamet kosmiska strängar och magnetiska monopol. Kosmiska strängar är hypotetiska sprickor som kan ha bildats då det tidiga universum genomgick en fasövergång vid skapandet av materia. Magnetiska monopol är partiklar som bara har en magnetisk pol (nord eller syd) istället för magnetiska partiklar som har både en syd och en nordpol. Även om det inte finns några bevis för att något av detta finns visar teoretiskt arbete att det är möjligt att det finns. För att se rapporten i sin helhet se här 

Bild från vikimedia.org där en Konstnärs intryck visar två små men mycket täta neutronstjärnor vid den punkt där de går samman och exploderar som en kilonova  En sådan mycket sällsynt händelse förväntas ge både gravitationsvågor och en kort gammablixt, som båda observerades den 17 augusti 2017 av observatorierna LIGO–Virgo respektive Fermi/INTEGRAL. Efterföljande detaljerade observationer med många ESO-teleskop bekräftade att denna händelse i galaxen NGC 4993 cirka 130 miljoner ljusår från jorden är en kilonova. Sådana objekt är den huvudsakliga källan till mycket tunga kemiska element såsom guld och platina.

Det hittills starkaste magnetfältet i universum upptäckt

 

Neutronstjärnor har enligt nuvarande kunskap de starkaste magnetfälten i universum. Neutronstjärnors röntgenbinärer är system som är bestående av en neutronstjärna och en stjärna av vanligt slag som ex solen.  Som vi vet är en neutronstjärna ett av flertal möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan däremot är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den i en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material utspridda som rester från supernovan. En typisk neutronstjärna är endast ca 20 km i diameter, men har en massa motsvarande 1,4–3 solmassor. Detta innebär att neutronstjärnan har en densitet som är omkring 1 miljard ton per kubikcentimeter. Gravitationsfältet vid stjärnans yta är tvåhundra miljarder gånger starkare än på jorden vilket ger en flykthastighet på ungefär 100000 km/s innebärande ca 1/3 av ljusets hastighet. Ett fallande föremål uppnår då  6,5 miljoner km/h redan efter en meters fall på neutronstjärnans yta.

Neutronstjärnan omges av en disk av materia om magnetfältet är starkt kanaliseras den anhopade materian med magnetlinjer på neutronstjärnans yta vilket resulterar i röntgenstrålning.

Som ett resultat av detta blir resultatet det som kallas "en pulsar." Tidigare studier har visat att en märklig absorptionsfunktion (känd som en "cyclotron resonant spridningsfunktion") ibland kan hittas i spektrumet från röntgenpulsarer.

 Forskare tror att detta orsakas av övergångar mellan de diskreta Landau nivåerna av elektronisk rörelse vinkelrätt mot magnetfältet.  En sådan spridningsfunktion fungerar som en direkt sond till magnetfältet nära neutronstjärnans yta.

Insight-HXMT-teamet har utfört omfattande observationer av neutronstjärnan eller röntgenpulsaren GRO J1008-57  yta. Detta är det starkaste magnetfältet som t upptäcks i universum. Denna upptäckt publicerades i Astrophysical Journal och genomfördes främst av forskare från Institutet för högenergifysik (IHEP) i den kinesiska vetenskapsakademin och Eberhard Karls-universitetet i Tübingen, Tyskland.

Forskarna upptäckte röntgenpulsaren GRO J1008-57 genom Insight-HXMT under dess utbrott i augusti 2017. Insight-HXMT är den första kinesiska röntgenstrålningsundersökande satelliten. Satelliten innehåller vetenskapliga nyttolaster, inklusive ett högenergiteleskop, ett medelenergiteleskop, ett lågenergiteleskop och en rymdmiljömonitor. Jämfört med andra röntgensatelliter har Insight-HXMT enastående fördelar vid detektion av cyklotronlinjer (särskilt vid höga energier) på grund av dess bredbands -(1-250keV) spektraltäckning vilket täcker ett stort effektivt område vid höga energier, hög tidsupplösning, låg dödtid och försumbara störningseffekter från ljusa källor.

Det finns mycket däruppe kvar att upptäcka (min anm.).  Allt är inte lätt att förstå av upptäckter av oss lekmän men vi försöker förstå.

Bild från needpix.com

Något stämmer inte om mörk materia

 

Astronomer har upptäckt att det är något som saknas i teorin om hur mörk materia beter sig.

 

De har upptäckt en diskrepans mellan de teoretiska modellerna av hur mörk materia ska fördelas i galaxkluster och observationer av mörk materias grepp om dessa kluster.

 

 Galaxhopar är de mest massiva strukturerna i universum och består av enskilda galaxer som är samlade i klusterhopar. Här ska enligt teorin de största mängderna av mörk materia finnas. Galaxhoparna och galaxerna bör teoretiskt hållas samman av den mörka materias gravitation. Mörk materia i kluster fördelas därför på både stora och små skalor.

"Galaxkluster är idealiska laboratorier för att förstå om datorsimuleringar av universum är tillförlitliga och reproducerar det vi kan dra slutsatser  om  då det gäller mörk materia och dess samspel med materia," säger Massimo Meneghetti av INAF (National Institute for Astrophysics)-Observatory of Astrophysics and Space Science of Bologna i Italien, studiens huvudförfattare.

Fördelningen av mörk materia i kluster samlas via böjning av ljus vilket är snabbare än ljushastigheten eller den gravitationella linseffekt detta ger upphov till. Den mörka materians gravitation bör enligt teorin förstora och ljuset från avlägsna bakgrundsobjekt ungefär som en spegel gör i spegelhus på tivoli som producerar förvrängningar och ibland flera bilder av samma avlägsna galax. Ju högre koncentration av mörk materia i ett kluster desto mer dramatisk blir dess ljus böjning.

Hubbles skarpa bilder bildar tillsammans med spektra från VLT hjälp till forskarteamet att producera en exakt hifi mörk materia karta. De identifierade dussintals multiplicerat avbildade (linssynliga) bakgrundsgalaxer. Genom att mäta linsförvrängningarna kunde astronomer spåra mängden och fördelningen av mörk materia. OBS (min anm.) enligt mörk materia teorin.

 

De tre viktiga galaxkluster som undersöktes i analysen var MACS J1206.2-0847, MACS J0416.1-2403, och Abell S1063 och ingick i de två Hubble-undersökningar som det handlar om: The Frontier Fields och Cluster Lensing And Supernova-undersökningen med Hubble (CLASH)-programmet.

 

Till teamets förvåning visade Hubble-bilderna också mindre bågar och förvrängda bilder som var kapslade i de storskaliga linsdistorsionerna i varje klusters kärna, där de mest massiva galaxerna fanns.

 

Forskarna tror att de inbäddade linsspegelbilderna produceras av gravitationen av täta koncentrationer av mörk materia i samband med de enskilda klustergalaxerna. Mörk materias fördelning i de inre regionerna av enskilda galaxer är känd för att förbättra klustrets totala linseffekt.

 

Uppföljda spektroskopiska observationer bidrog till studien genom att mäta hastigheten hos de stjärnor som kretsar kring flera av klustergalaxerna. "Baserat på vår spektroskopiska studie kunde vi associera galaxerna med varje kluster och uppskatta deras avstånd", säger gruppmedlemmen Piero Rosati vid universitetet i Ferrara i Italien.

 

"Stjärnornas hastighet gav oss en uppskattning av varje enskild galax massa, inklusive mängden mörk materia," tillade teammedlem Pietro Bergamini vid INAF-observatoriet för astrofysik och rymdvetenskap i Bologna, Italien.

 

Teamet jämförde mörk materia-kartor med animeringar av simulerade galaxhopar med liknande massor som ligger på ungefär samma avstånd som de observerade klustren. Klustren i datorsimuleringarna visade inte samma nivå av mörk-materia-koncentration på de minsta skalorna – de skalor som är förknippade med enskilda klustergalaxer som man ser i universum.

 

Teamet ser fram emot att fortsätta sin testning av mörk materia modeller för att sätta fingret på dess spännande natur.

Men som nämndes ovan något saknas för att modellen ska bekräftas helt. För min del (min anm.) anser jag att mörk materia inte existerar utan är effekter från vanlig materia vi ännu inte förstår händelser i. Sammanhållningen av galaxer är enligt mig en form av svag gravitation som vi ännu inte förstår eller har upptäckt hur vi ska mäta. Mest troligt är mörk energi och gravitation är samma sak. Mest troligt är mörk materia även den gravitation där vanlig materia berörs på vis vi ännu inte förstår.

Bild från www.pikist.com

Yutu-2 ett lyckat månprogram

 

2018 skapade Kina rymdhistoria genom att sända en sond till månens baksida varifrån släpptes en månbil kallad Yutu-2 i januari 2019. Landningsplatsen var Von Karman-kratern på månens sydpol och där i den så kallade Aitkenkratern vilken tros vara den största och äldsta nedslagsstrukturen på månens yta. 

Rovern (rymdbilen) var utrustad med markpenetrerande radar för att  undersöka materialbeskaffenhet som utgör månens regolit (grus). Data från radarn visade att materialet runt rovern matchade de som var associerade med det som finns i den närliggande nedslagskratern. Detta visade att regolitmaterialet i närheten av rovern kommit dit efter att ha skjutits ut från kratern då den träffats av en asteroid. Inte att vulkanutbrott varit ursprunget vilket flera forskare ansett. 

 

Forskarna konstaterar att månens baksida även är mycket annorlunda från den sida som vetter mot oss. Baksidan har  fler kullar, kratrar och sprickor och kratrarna är djupare än de på framsidan. Framsidan kallas den sida som alltid riktas mot oss. Månen snurrar ej vilket Jorden gör. 

 Tidigare forskning har också visat att månens baksida är tyngre än den flackare sidan som vi ser från Jorden. Forskarna anser att resultaten från Yutu-2 bidrar till  bättre förståelse av geologin på månens baksida (och i synnerhet Sydpolen-Aitken kratern). Data från Yutu-2 kommer att hjälpa forskare att bättre förstå månens historia i allmänhet liksom den roll asteroidnedslag gjort som format månens yta och form.

Bild på Aitkenkratern där landningen skedde. Från vikipedia.