I en förseglad spricka i en 3 miljarder år gammal sten fanns mikrober

 

Bild https://www.u-tokyo.ac.jp  The Bushveld Igneous Complex (BIC), Sydafrika. Bilden visar en mycket berömd häll där nästan horisontella svarta och vita lager kan ses.

Fickor av mikrober har hittats i en förseglad spricka i en 2 miljarder år gammal sten. Stenen grävdes ut från berget i  Bushveld Igneous Complex i Sydafrika, ett område som är känt för sina rika malmfyndigheter.

Detta är det äldsta exemplet på levande mikrober som hittats i uråldriga bergarter. Teamet som var involverat i studien byggde vidare på sitt tidigare arbete för att fullända en teknik som involverade tre typer av avbildning – infraröd spektroskopi, elektronmikroskopi och fluorescensmikroskopi – för att bekräfta att mikroberna var inhemska i det gamla kärnprovet och inte orsakade av kontaminering under hämtnings- och studieprocessen.

Kolonier av mikrober lever i stenar långt under ytan och lyckas på något sätt överleva i tusentals till och med miljontals år. Dessa små, motståndskraftiga organismer verkar leva livet i en långsammare takt och utvecklas knappt över geologiska tidsperioder och ger oss därför en chans att kika tillbaka i tiden. Nu har forskare hittat levande mikrober i ett stenprov som daterats till att vara 2 miljarder år gammalt. Det är kända mikrober. Men fyndet ger idé om att söka efter eventuellt liv på liknande tillslutna stenar på Mars.

Studiens författare och studiens namn är följande:  Yohey Suzuki, Susan J. Webb, Mariko Kouduka, Hanae Kobayashi, Julio Castillo, Jens Kallmeyer, Kgabo Moganedi, Amy J. Allwright, Reiner Klemd, Frederick Roelofse, Mabatho Mapiloko, Stuart J. Hill, Lewis D. Ashwal, Robert B. Trumbull, "Subsurface Microbial Colonization at Mineral-Filled Veins in 2-Billion‐Old Mafic Rock from the Bushveld Igneous Complex, South Africa," Microbial Ecology: 2 oktober 2024, doi:10.1007/s00248-024-02434-8.

Ovanlig strålning av flyktig gas ses från den isiga Centaur 29P

 

Bild  https://webbtelescope.org/  En konstnärs koncept av Centaur 29P/Schwassmann-Wachmann 1:s utgasningsaktivitet.

Kentaurer (asteroider) är avlägsna objekt som kretsar runt solen mellan Jupiter och Neptunus. NASA:s James Webb Space Telescope har kartlagt gaser som kommer från ett av dessa objekt (Centaur 29P) resultatet tyder på en varierad sammansättning av gasen och ger nu nya insikter om hur solsystemet bildades och utvecklades. Dessa små isiga objekt kallade centaurer befinner sig i en övergångsfas och har varit föremål för olika studier av forskare som försöker förstå deras sammansättning, orsakerna bakom deras utgasningaktivitet - förlusten av deras is som finns under ytan - och hur de fungerar som en länk mellan ursprungliga isiga kroppar i det yttre av solsystemet och  kometer.

Ett team av forskare använde nyligen Webbsinstrument NIRSpec (Near-Infrared Spectrograph) för att samla in data om Centaur 29P/Schwassmann-Wachmann 1, ett objekt som är känt för sina mycket aktiva och kvasiperiodiska utbrott av gas. Gasen varierar i intensitet var sjätte till åttonde vecka vilket gör asteroiden till ett av de mest aktiva objekten i det yttre av solsystemet. Det upptäcktes en  stråle av kolmonoxid (CO) och tidigare osedda jetstrålar av koldioxid (CO2) vilket ger nya ledtrådar till vad kentaurens kärna består av.

"Kentaurer kan betraktas som rester från vårt planetsystems bildande. Eftersom de lagras vid mycket kalla temperaturer bevarar de information om flyktiga ämnen från de tidiga stadierna av solsystemet, beskriver Sara Faggi vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, och American University i Washington, DC, vilken är huvudförfattare till studien. "Webb öppnade verkligen dörren till en betydligt bättre upplösning i bilder och känslighet som imponerade på oss – när vi såg datan för första gången blev vi entusiastiska. Vi hade aldrig sett något liknande." beskriver Faggi.

Kentaurers avlägsna omloppsbanor och därav följande ljussvaghet har tidigare hindrat detaljerade observationer. Data från tidigare radiovåglängdsobservationer av Centaur 29P visade en jetstråle som i allmänhet pekade mot solen (och jorden) och bestod av CO. Webb upptäckte denna jetstråle rakt framifrån och tack vare dess stora spegel- och infraröda kapacitet söktes efter  andra kemikalier, inklusive vatten (H2O) och CO2. Det senare (CO2) är en av de viktigaste gaserna där kol lagras i hela solsystemet. Inga tydliga tecken på vattenånga upptäcktes i atmosfären hos 29P, vilket skulle kunna relateras till de extremt kalla temperaturerna i kentauren.

Teleskopets unika avbildnings- och spektraldata avslöjade aldrig tidigare skådade egenskaper: två jetstrålar av CO2 som kommer från norr och söder, och en annan bestående av kolmonoxid  (CO)  som pekar mot norr. Detta var den första definitiva upptäckten av CO2 (koldioxid)  i Centaur 29P.

Baserat på de data som Webb samlat in skapade teamet en 3D-modell av jetstrålarna för att förstå deras orientering och ursprung. De fann genom sina datamodeller att jetstrålarna sändes ut från olika regioner av  kentaurens kärna. Jetstrålarnas vinklar antyder möjligheten att kärnan kan vara ett aggregat av distinkta objekt med olika sammansättningar. Andra scenarier kan dock inte uteslutas.

– Det faktum att Centaur 29P har så dramatiska skillnader i mängden CO och CO2 på dess yta tyder på att 29P kan bestå av flera bitar, beskriver Geronimo Villanueva, medförfattare till studien vid NASA Goddard. – Kanske var det två delar (två mindre asteroider som smält samman) och skapade den här kentauren som är en blandning av väldigt olika kroppar som genomgick olika bildningsvägar. Det utmanar våra föreställningar om hur de första objekten skapades varav många lagrades i Kuiperbältet i solsystemets yttre. 

Orsakerna till Centaur 29P:s olika ljusstyrka och mekanismerna bakom dess utgasningsaktivitet av CO och CO2  fortsätter att vara två stora intresseområden som kräver ytterligare undersökning.

När det gäller kometer vet forskarna att deras jetstrålar ofta drivs av utgasning av vatten (då de närmar sig solen). Men på grund av kentaurernas läge är de för kalla för att vattenis ska kunna sublimera, vilket innebär att karaktären på deras utgasningsaktivitet skiljer sig från kometer.

"Vi hade bara tid att titta på det här objektet en gång, som en ögonblicksbild i tiden", beskriver Adam McKay, medförfattare till studien vid Appalachian State University i Boone, North Carolina. – Jag skulle vilja gå tillbaka och titta på Centaur 29P under en mycket längre tidsperiod. Har jetstrålarna alltid den inriktningen? Finns det kanske en till  kolmonoxidstråle som slås på vid en annan punkt i rotationsperioden? Att titta på dessa jetstrålar över tid skulle ge oss mycket bättre insikter om vad som driver dessa utbrott."

Barnards stjärna har upptäckts ha en planet

 

Bild wikipedia. Bildsekvens som visar Barnardsstjärnas egenrörelse.

Barnards stjärna ligger på ungefär 6 ljusårs avstånd från oss och är den femte närmaste stjärnan. Bara solen och Alfa Centauri-systemets stjärnor finns närmare jorden.

Med hjälp av Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) har astronomer upptäckt en exoplanet kring Barnards stjärna. Denna exoplanet är ungefär hälften så massiv som Venus. Den sveper ett varv runt sin sol på drygt tre jorddagar vilket innebär att den finns tjugo gånger närmare Barnards stjärna än Merkurius är från solen.

Forskargruppens observationer antyder också att det troligen finns ytterligare tre exoplaneter i banor runt stjärnan. Upptäckten av exoplaneten är tillkännagiven i en artikel som publicerades i dagarna i tidskriften Astronomy & Astrophysics.

 Upptäckten är resultatet av observationer som gjorts under de senaste fem åren med ESO:s VLT vid Paranalobservatoriet i Chile. "Även om det tog lång tid var vi alltid övertygade om att vi skulle hitta något", beskriver Jonay González Hernández vid Instituto de Astrofísica de Canarias i Spanien som är huvudförfattare till artikeln. 

Mesom-uppdraget blir att skapa konstgjorda solförmörkelser i rymden

 

Bild wikipedia på Total solförmörkelse i Frankrike, 11 augusti 1999.

Det föreslagna MESOM-uppdraget kommer att göra det möjligt för ett internationellt forskarlag att studera förhållanden som skapar solstormar. Arbetet syftar till förbättringar i prognoserna för rymdväder på jorden.

Rymdsonden MESOM kommer att flyga på en bana som möjliggörs av gravitationskraften från jorden, solen och månen och kommer att använda månens skugga för att återskapa en total solförmörkelse i rymden en gång varje månmånad (som ska pågå i nästan 50 minuter).

Totala solförmörkelser sedda från jorden är mycket kortare och varar endast mellan 10 sekunder och 7,5 minuter.

Att skapa en längre förmörkelse i rymden  gör det möjligt för MESOM-teamet att ta högkvalitativa bilder och mätningar av solens korona, vilket ska fylla luckor i den befintliga förståelsen av de fysikaliska processer som äger rum i solens atmosfär och som ger oss rymdväder.

Rymdväder är inte en fara för människor eller djur på jorden, men solstormar och utbrott från solen, så kallade koronamassutkastningar, kan orsaka allvarliga störningar i elnät, satelliter och annan kommunikationsteknik som det moderna samhället är beroende av.

 Projektet  bygger på forskning i världsklass vid institutionen för fysik vid Aberystwyth University, inklusive design av programvara för Met Office för att förbättra deras rymdväderprognoser, mätning av hastigheten på koronamassutkastningar mer exakt och utveckling av rymdinstrument för ExoMars-uppdraget.

Genomförbarhetsstudien MESOM är ett ettårigt projekt som finansieras av den brittiska rymdstyrelsen.

Mer än en million galaxers position

 

Bild PAUcam-kameran som är installerad på William Herschel-teleskopet (WHT) i La Palma, Spanien. Upphovsman: PAUS-teamet.

Physics of the Accelerating Universe Survey (PAUS), ett internationellt samarbete mellan 14 institutioner, täckte med PAUcam-kameran en yta av 50 kvadratgrader, ungefär lika med  250 fullmånar. Genom detta kunde man då bestämma avståndet till galaxer med oöverträffad precision med hjälp av den specialdesignade PAUCam-kameran på 4,2-metersteleskopet William Herschel Telescope (WHT) i La Palma, Spanien. Detta inkluderade galaxer som finns mer än 10 miljarder ljusår bort. Professor Benjamin Joachimi vid UCL Department of Physics & Astronomy, förklarade att PAUS "kombinerar fördelarna med fotometriska och spektroskopiska kartläggningar".

Joachimi beskriver det som: "att vi vi tar bilder på alla  synliga objekt på himlen genom att sätta smala våglängdsfilter på kameran så vi vet att ljuset vi samlar in kommer från en viss del av spektrumet. Genom att använda 40 sådana filter kan vi rekonstruera en lågupplöst version av en galax spektrum.

Kartläggningen gör det möjligt  att utforska hur galaxer är kopplade till sin omgivning vilken till största delen består av mörk materia (enligt nuvarande paradigm) och att förstå hur långt bort galaxer av en viss typ och ljusstyrka finns vilket hjälper till att göra mer exakta kartläggningar är hittills gjorts.

Den nya galaxkatalogen visar mer exakta kartor för att förstå hur strukturer bildas i universum och för att studera universums expansion under påverkan av (det man kallar) mörk materia och mörk energi.

Mörk energi (enligt nuvarande paradigm) tros utgöra cirka 70 % av universum och är ansvarig för universums accelererande expansion men dess natur är fortfarande ett mysterium.

Samarbetet var under ledning från  Institute of Space Sciences (ICE-CSIC), med stöd av Spaniens ministerium för vetenskap, innovation och universitet. Data samlades in under 200 nätter mellan 2015 och 2019. Katalogen finns nu tillgänglig på PAUS:s webbplats och på webbportalen CosmoHub.

Professor Enrique Gaztañaga, chef för PAU Survey vid University of Portsmouth, ICE-CSIC och Institute of Space Studies of Catalonia (IEEC), beskriver: "PAU Survey erbjuder ett banbrytande tillvägagångssätt för att skapa kosmiska kartor vilket möjliggjorts genom design och utveckling av ett nytt instrument och en dedikerad kartläggning av att samla in och analysera data på ett sätt som aldrig gjorts tidigare. Det har varit ett privilegium att samarbeta med en så begåvad och pålitlig grupp."

Katalogen beskrivs i detalj i två artiklar som publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (MNRAS): en om mätning av avstånd och en annan om kalibrering av PAUS-data.

David Navarro-Gironés, doktorand vid ICE-CSIC och huvudförfattare till en av de nya artiklarna, beskriver: "Den stora fördelen med PAUS är att det möjliggör mycket exakta avståndsmätningar. Denna nivå av precision är avgörande för att studera universums struktur vilket i sin tur kräver data av ett stort antal galaxer.

Nio år efter sitt första igångsättande 2015 kan PAUS nu mäta avstånden till ett stort antal avlägsna galaxer med en relativ precisionavikelse på 0,3 procent. Teamet använder för närvarande dessa data för att förbättra kalibreringen av tidigare kosmologiska undersökningar.

Asteroiden Ceres var en gång en havsvärld som blev en isvärld

 

Bild wikipedia. Bild av Ceres tagen av Dawn, 2015.

Rymdsonden Dawn gick in i omloppsbana runt Ceres den 6 mars 2015 och tog då mer högupplösta bilder än vad som tidigare varit möjligt av Ceres. En ljuspunkt som setts på tidigare Hubble-bilder på asteroiden framträdde nu på fotona den 19 februari som två distinkta fläckar med hög reflektionsförmåga i en krater. Bedömare vid NASA beskriver att observationen är förenlig med högreflekterande material som innehåller is eller salter.

Forskare vid Purdue University och NASA:s Jet Propulsion Lab (JPL) anser nu att Ceres är ett mycket isigt objekt som en gång varit en lerig havsvärld. Upptäckten att Ceres har en smutsig isskorpa leddes av Ian Pamerleau, doktorand, och Mike Sori, biträdande professor vid Purdues  Department of Earth, Atmospheric, and Planetary Sciences.

"Vi tror att det finns mycket av is av vatten nära Ceres yta och att Ceres gradvis blir mindre isig djupare ner i dess yta", beskriver Sori. "Folk brukade tro att Ceres var mycket isig men då skulle kratrarna deformerats  med tiden likt glaciärer på jorden. Vi har visat genom våra simuleringar att is kan vara mycket starkare under förhållanden som på Ceres än vad man tidigare förutspått om man bara blandar in lite fast berg.

Forskarlagets upptäckt står i motsättning till den tidigare uppfattningen att Ceres var relativt torr miljö. Det vanliga antagandet var att Ceres bestod av mindre än 30 procent is men Sois team tror nu att ytan snarare består av 90 procent is.

"Vår tolkning är  att Ceres en gång var en 'havsvärld' likt Europa (en av Jupiters månar), med ett smutsigt, lerigt hav", beskriver Sori. "När det leriga havet med tiden frös skapades en isig skorpa med något innehåll av stenigt material som fastnade i isen."

Pamerleau beskriver att de använde datorsimuleringar i arbetet.

"Även fasta ämnen kommer att flöda över långa tidsskalor i is. Kratrarna är skålformade vilket ger hög spänning i stenen som sedan slappnas av till ett lägre spänningstillstånd, vilket resulterar i en grund skål med fast tillstånd, beskriver han.

"Så slutsatsen efter NASA:s Dawn-uppdrag blev att på grund av bristen på, grunda kratrar kan ytan inte vara så isig. Våra datorsimuleringar tar hänsyn till ett nytt sätt som is kan flöda med bara lite av föroreningar i isen vilket  gör det möjligt för en mycket isrik skorpa som knappt rör sig under miljarder år. Vi testade olika strukturer i jordskorpan i dessa simuleringar och fann att en graderad skorpa med hög ishalt nära ytan som som minskar ju längre ner i ytan man kommer är det bästa sättet att begränsa avstannande av isförflyttning i Ceres kratrar.

Sori är en planetforskare vars fokus är planetarisk geofysik. Hans team tar upp frågor om planeternas inre, sambanden mellan planeternas inre och ytor och hur dessa frågor kan lösas med rymdfarkosters utforskande. Hans arbete spänner över många fasta kroppar i solsystemet, från månen och Mars till isiga objekt i det yttre solsystemet.

Ceres är det största objektet i asteroidbältet och en dvärgplanet.

Forskarna har publicerat sina resultat i Nature Astronomy. Duon tillsammans med Jennifer Scully, forskare vid JPL. 

Gåtan med Ceres ljuspunkter fascinerade en hel värld och många förklaringar på dessa gavs under 2015. Ex utomjordiska rymdstationer under ytan där energi från el lyste upp. I dag vet vi att det inte var utomjordingar som hade en station där. 

Forskare arbetar med att ta fram raketer som drivs av alla slag av metaller.

 

Bild https://commons.wikimedia.org/  cigarrformat UFO.

Forskare har börjat testa bränsle till raketer som lovar betydligt snabbare hastighet än som är möjligt i dag.

Det är astroingenjörer från University of Southampton som nu testar ett nytt framdrivningssystem som kan driva rymdskepp med hjälp av vilken typ av metall som helst som bränsle.

De säger att detta innebär att farkoster utrustade med denna teknik skulle kunna flyga hur länge som helst genom att fylla på tankarna med mineraler som skördas från asteroider eller avlägsna månar.

Den ledande forskaren Dr Minkwan Kim, från University of Southampton, har fått i uppdrag att testa framdrivningssystemet i laboratoriemiljö för att mäta dess kraft. Han beskriver att tekniken kan hjälpa rymdskepp och sonder att resa till regioner i universum som tidigare ansetts oåtkomliga.

Dr Kim tillade: "Rymdfarkoster i dag har begränsade mängder bränsle på grund av de enorma kostnader och den energi som krävs för att skjuta upp dem i rymden. Men de här nya raketerna kan drivas av vilken metall som helst som kan brinna, till exempel järn, aluminium eller koppar.

"När rymdfarkosten väl är klar kan den landa på en komet eller måne, som är rik på smältbara mineral och skörda vad den behöver innan den ger sig iväg med en full tank.

Forskare från Southampton arbetar tillsammans med det brittiska rymdföretaget Magdrive på framdrivningssystemets förverkligande. Potentialen hos tekniken, som kallas Super Magdrive, är så stor att den nyligen fick 1 miljon pund av den brittiska regeringen för att förverkligas.

Dr Kim beskriver det som att "Systemet kan hjälpa oss att utforska nya planeter, söka efter nytt liv och ta oss dit ingen människa har varit förut – vilket möjliggör oändliga upptäckter."

Tiden och avståndet kan bli ett problem då stjärnfärder tar tusentals år. Farkosten kan kanske styra mot stjärnorna men när den väl kommer fram kanske Jorden sedan länge kollapsat till en död planet eller mänskligheten krigat sig ner till grottmänniskastadiet. Farkosterna bör enligt mig istället koncentreras på att undersöka asteroidbältets objekt och även Kuiperbältet.