Stora gasmoln mellan stjärnorna med livets byggstenar inom sig.

Viktiga byggstenar av DNA- föreningar i form av nukleobaser har upptäckts för första gången i en simulerad miljö då man sett på gasformiga moln. De slag av moln som finns varvad mellan stjärnsystemen därute. Resultatet publicerades i tidskriften Nature Communications och syftet med studien var att förstå ursprunget till livet på jorden och hitta möjliga förklaringar till livets ursprung.


"Detta resultat kan vara avgörande för att reda ut grundläggande frågor för mänskligheten såsom var organiska föreningar existerade under bildandet av solsystemet och hur de bidrog till födelsen av livet på jorden," säger Yasuhiro Oba of Hokkaido University's Institute of Low Temperature Science.


Forskare har upptäckt några av de grundläggande organiska molekyler som är nödvändiga för livets begynnelse i kometer, asteroider och i interstellära molekylmoln de gigantiska gasformiga moln som finns och sprids mellan stjärnorna. Man tror att dessa molekyler kan ha nått jorden genom meteoriter förorenade av dessa gasmoln för cirka 4 miljarder år sedan och dessa då hade de viktiga ingredienser av kemisk cocktail med sig som gav upphov till liv. Att lära sig hur dessa molekyler bildades är avgörande för att förstå livets uppkomst.


Nu ser man det som att kometer och asteroider haft detta med sig utifrån de interstellära moln de passerat igen på sin väg hit.


Löser det då gåtan hur livet uppkom här? Jag (min anm) anser att det ställer enbart fler frågor. Frågor som varför finns dessa organiska molekyler därute och hur uppstod de? Det enda eventuella svar vi kanske får av studien om den är korrekt i sin analys är att det finns och fanns molekyler som är viktiga för livets uppkomst mellan stjärnorna i gasmoln. Och att asteroider och kometer förorenades av dessa på sin färd mot vårt solsystem där jorden blev lämpligast för att dessa skulle slå rot. Hur de klarade denna långa resa utanför sina moln på väg hit förklaras inte. Inte heller grundfrågan hur uppstod de där ute och varför där?


Rapporten säger egentligen ingenting om hur organiska molekyler uppstod och om de finns i så stora mängder som det bör finnas om dessa moln med detta finns mellan stjärnsystemen bör rymden svämma över av jordliknande liv överallt. Men inget visar att det är så.

Gratis bild ovan från. 

En dvärgsol med en stor exoplanet i närområdet.

Astronomer i CARMENES Consortium har upptäckt en exoplanet som inte bör existera enligt aktuell kunskap. Forskargruppen ovan inkluderar Max Planck Institute for Astronomy (MPIA, Heidelberg).


Det är en gasformig planet vars massa är ovanligt stor jämfört med dess värdstjärna (sol) GJ 3512. Forskarna drar slutsatsen att denna planets existens antagligen påbörjades från en instabil disk av gaser och damm runt dvärgstjärnan när den var bildad. Detta bildande till stor gasplanet motsäger den för närvarande allmänt accepterade modellen av planetformation som kräver en solid kärna för att samla in omgivande gas (genom gravitation). I detta fall är den en stor gasplanet vid en liten sol och denna planet är en gasplanet utan (troligast) en fast kärna. Men även i detta uppbyggande bör gravitationen ha ett finger med i uppkomsten.


Astronomer är annars säkra på att planeter är en biprodukt från processen av stjärnbildning. De bildas i den disk från vilken deras stjärna kom till. Rester från stjärnbildningen.


 Den dominerande modellen för bildandet av planeter bygger på föreställningen att ett objekt initialt utvecklas från fasta partiklar i skivan. Den gravitationella kraften med gas och damm bildar då planeter i detta fall en gasjätte, kallad GJ 3512 b utan fasta partiklar som man anser här. Stjärnsystemet kan innefatta fler planeter och finns 30 ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Stora björn (stora Karlavagnen). Övriga eventuella planeter här är då troligen uppbyggda enligt gängse teori om en fast kärna och knappast några jätteplaneter.


3512 b har en massa på minst hälften av Jupiters. Det tar 204 dagar för denna planet att slutföra en omloppsbana runt sin sol. Storleksmässigt är det ingen ovanlig gasplanet men det faktum att den är kretsande runt en röd dvärgstjärna och har denna storlek gör denna planet speciell. GJ 3512 har bara 12% av massan av solen i vårt solsystem, så den maximala massans förhållandet mellan stjärnan och planeten är 270 innebärande att solen GJ 3512 enbart är 270 gånger tyngre än gasplaneten GJ 3512b. I jämförelse är solen i vårt solsystem cirka 1050 gånger tyngre än Jupiter.


Är det konstigt? Ja om gasplanet GJ 3512b är uppbyggd likt Jupiter med en stabil kärna med gas runt sig i tjockt lager. Då skulle det vara konstigt om denna kärna inte varit mer som materia till GJ 3512 och därmed gjort GJ 3512 större vid bildandet.

Men inget tyder på att det fanns materia så detta skett. Istället är misstanken (min också) att GJ 3512b är en gasplanet utan fast kärna enbart packad gas eller sammanhållen gas utifrån gravitationseffekt i första hand vid bildandet.


Bild från vikipedia på  Max Planck Institute for Astronomy (MPIA, Heidelberg)

Ingen vet hur denna stora krater på månens nattsida kom till.

  För miljarder år sedan smällde något in i den mörka sidan av månens sydpol och bildade solsystemets störst kända krater. Kratern (med namnet Aitikenkratern) är 2500 km bred och 13 km djup.


I årtionden har forskare förmodat att den gigantiska kratern skapades av en frontalkrock med en mycket stor meteors kraftiga nedslag.  Men i en ny studie publicerad 19 augusti i tidskriften Geophysical Research Letters finns en diskussion om detta är sanningen.


Efter att ha analyserat mineraler från botten av kratern visas att dennas sammansättning inte visar materia från månens mantel vilket bör ha gjorts vid ett direkt nedslag från ovan av en meteor av denna storlek då denna bör ha slagit ett hål ner i denna. Det är enbart materia här från månens ytskikt.


”Vi ser inte mantelmaterial på nedslagsplatsen som förväntat," sägs det av medförfattaren i studien Hao Zhang, vetenskapsman vid China University of geosciences.


Fynden utesluter en direkt kollision med en hög hastighet av en meteor och ställer frågan vad som då hände?


I undersökningen av materialet fann man kristallinsten som kallas Plagioklas som det överlägset mest rikliga mineralet i varje prov i ett förhållande av mellan 56% till 72% av kraterns sammansättning säger forskarna. Plagioklas är extremt vanligt i jordskorpan på  jorden och månen men mindre vanlig i  mantlarna  av dessa. 

Plagioklas i sig är ett samlingsnamn för en grupp fältspater vilka bildats vid hög temperatur. Även om laget upptäckte andra mineraler i skorpan som är vanligare i månens mantel såsom olivin. Olivin är däremot mycket litet förekommande i kratern och visar att nedslaget inte bröt ner i manteln.
  

I en studie publicerad i 2012 i tidskriften Science hävdades att en meteor av  något långsammare hastighet istället i en vinkel av 30 grader slagit ned (snuddat till månen) och sedan fortsatt vidare bort från månen. Studsat vidare kan man säga.

Denna sista idé anser jag som mycket trolig.


Bild från Nasa som visar ovanstående krater.

Kan Higgs bosoner vara anledningen till att det saknas antimateria i vårt universum?

Varför vårt universum innehåller mer materia än antimateria är en av de mest förbryllande mysterierna i fysikens värld. 


På något sätt när universum bildades vid Big Bang försvann nästan all antimateria lika fort som den uppstod och enbart den materia vi är uppbyggda av blev kvar. Teorin är att det borde funnits lika mycket antimatera som materia efter BigBang (vilket jag tvivlar på min anm,). Antimateria är spegelvänt uppbyggda atomer. 


Nu har en trio av teoretiker föreslagit att en trio av partiklar som kallas Higgs bosoner kan var förklaringen av försvinnandet av antimateria i stora mängder och de tror att de vet hur man hittar dessa bosoner. 


Men naturen lämnar några ledtrådar som är svårförklarade. Till exempel finns inga bevis för att stora mängder av antimateria dyker upp i den så kallade kosmiska mikrovågsugn (bakgrundsvärmen) från Big Bang. Det antyder att något inträffade i det mycket tidiga universum. Jag (min anm.) kan dock inte förstå varför man är så säker på att antimateria i stora mängder bör ha uppkommit vid BigBang.


Tre fysiker föreslår en möjlig potentiell lösning på varför antimateria försvann: Tre Higgs bosoner (dubblerad "Higgs trojka") var anledningen. När materia berör antimateria försvinner båda i en explosion. Men med dessa ännu ej upptäckta tre bisoner men teoretiskt troliga försvinner enbart antimateria vid krock med denna trojka av bosoner. Men (min anm.) skulle det bildats lika mycket materia och antimateria och denna trojka inte funnits som förstörde antimaterian skulle materia och antimateria krockat tills allt försvunnit och tomhet återstod.


Bosontrojkan om teorin stämmer Innebär att händelseförloppet gav balans av materia i universum och därmed möjligheten att bygga upp den verklighet och människa som vi känner.  Läs mer om denna teori här. 


Själv är jag tveksam till teorin (anser den onödig i förklaringssyfte av verkligheten). Jag anser att mycket lite antimateria skapades vid ett eventuellt BigBang, Det som skapades utplånades nästan allt mycket tidigt genom kollision med vanlig materia. Då (enligt mig) materia skapades i en kedjereaktion vid BigBang blev all (nästan) materia av det slag vi är uppbyggda av och animalien antimateria uppstod spontant som vi kan kalla en mutation i mycket liten upplaga. En upplaga som nästan omedelbart utplånades, Men vår verklighet kunde lika väl skapats som en antimateria-verklighet båda slagen av materia är lika hållfasta bara de slipper möta sin motsats.



Bild från Vikipedia på Nobelpristagare Peter Higgs i Stockholm, december 2013 vars namn blev namnet på Higgspartiklar.

Detta vet vi och detta vet vi inte om kometer.

Vi vet att kometer är klumpar av sten, damm och is.  Men det finns fortfarande mycket vi inte vet om dem. Då kometer som vi antar har förändrats mycket lite i solsystemets 4,6 miljarder långa historia är de intressanta att studera. 


Det finns tre familjer av kometer. Dessa kan då jämföras med de eventuella intergalaktiska kometer som kommer i vår närhet på sina resor genom vårt solsystem.

Här följer en uppräkning av dessa tre familjer av kometer vi känner till.


Jupiter-familjen där kometen Borrelly är ett exempel. Dessa kometer av is och sten har omloppsbanor starkt påverkade planeten Jupiters dragningskraft. Ett vetenskapligt team under ledning av Michael Kelley vid University of Maryland planerar att studera dessa relativt ljusstarka kometers gaser och damm. Teamet kommer att kartlägga enskilda typer av gas och studera sammansättningen av kometens damm vilket kommer att ge mer förståelse av hur en komet fungerar.



Det andra slaget av kometer som ska studeras är  de så kallade Comet Read.  Comet Read är svagare i ljusstyrka och mindre i storlek än Jupiterfamiljen. De finns i ett bälte av kometer, kretsande i asteroidbältet (mellan Mars och Jupiter)  även om det fungerar som asteroider uppför de sig som kometer i en del av dess omloppsbana. Kelley och hans team kommer att försöka upptäcka gas och vatten runt denna komet. Detta har aldrig gjorts från en komet som finns i asteroidbältet enbart stoft har upptäckts från dessa mindre ljusstarka Comet Read.


Tredje slaget av kometer är Opportunity kometer.  I en studie ledd av Stefanie Milam av NASA: s Goddard Space Flight Center kommer forskare att undersöka dessa ännu ej konstaterade kometer men troligast existerande i Oorts moln bortanför Pluto, Först när James webb rymdteleskopet som blir världens mest avancerade rymdforskningsobservatorium lanseras 2021 blir det möjligt att söka efter dessa kometer som troligast finns där borta.


Som nämnts ovan ska dessa klasser av kometer sedan jämföras innehållsmässigt med eventuella kometer från andra solsystem och då lära oss mer om likheter eller skillnader mellan olika solsystem.


Just denna höst (2019) får  vi ett snabbt besök av en interstellär komet. Kometen C/2019 Q4 vilken kommer att vara som närmst oss i dec och då kanske kan visa upp sin form och sitt innehåll av damm och gas. 


Bilden är från vikipedia och på kometen Hale bopp.

Långt under oss finns sedan länge begravda kontinenter

Sedan jordens begynnelses dagar ligger kontinenter långt därnere under oss, glömda och dolda. Detta kan ge tankar till Jules Vernes bok Till jordens medelpunkt.


Men så fantastisk som i denna bok är inte verkligheten. Men likväl är det fascinerande att det finns spår av kontinenter från miljarder år tillbaks därunder oss.


Forskare har känt till dessa begravda platser av varm, komprimerad sten långt där under oss sedan 1970-talet. De förstod dess existens utifrån jordbävningar vilka ökade i hastighetsstötar när de for igenom dessa stenformationer där nere. Dessa märkliga mönster av seismisk aktivitet hjälpte forskarna att upptäcka kontinenterna vilka finns på gränsen till jordens mantel och den smälta yttre kärnan. Mysteriet om hur de uppstod är dock ännu inte löst.


Men teorin säger att dessa mystiska massor av berg djupt där nere är underjordiska kontinenter bildade när en forntida ocean av Magma över hela jorden  började stelna på ytan för 4,5 miljarder år sedan vilket är i jordens tillblivelsetid.
  

Geolog Williams och hans forskarkollegor vid University of California vilka ligger bakom den studie detta inlägg handlar om har sammanställt nya och befintliga data från geologiska prover från Hawaii, Island och Ballenyöarna i Antarktis och andra regioner där heta stenbubblor kommer upp från planetens kärna hela vägen upp till ytan.


Jag (min anm) ser inget mystiskt i dessa existens. Det är helt enkelt stelnad magma i jordens första tid. Hade inte oroligheterna i jordens inre fortsatt då utan lugnat ner sig likt i dag skulle dessa första stelnade stenformationer blivit fasta kontinenter. Nu blev inte dessa första försök detta utan de begravdes i magman igen under jordens första oroliga tid.


Bilden 

är en på Animation av den stora kontinenten Pangaeas uppsplittring till de kontinenter vi känner till idag. Enligt vikipedia bildades Pangaea för omkring 300 miljoner år sedan, genom att de tidigare superkontinenterna Gondwana (omfattande nuvarande Sydamerika, Afrika, Antarktis, Australien, Madagaskar, Arabiska halvön och Indien) och Laurasien (omfattande Nordamerika, Europa och Sibirien) drev ihop.

Från jordens mantel är detta mineral men hur kom det till och upp till ytan?

17 mil rakt ner under oss i jordens mantel bildades ett korn av ett tills nu okänt slag av mineral vilket bäddades in i en diamant hittad i en diamantgruva i Sydafrika med namnet Koffiefontein mine. Detta mineral namngavs till "goldschmidtite" se denna länk efter Victor Moritz Goldschmidt (mer om hans livsverk här)  

 enligt studien som publicerades den 1 september i tidskriften American mineralogist.


Hela jordens mantel är ca 2 900 km tjock enligt National Geographic vilket gör att den djupaste delen av lagret är svår för forskare att studera. Det intensiva trycket och värmen i den övre delen av manteln omvandlar kolfyndigheter till gnistrande diamanter. Diamanter vilka kan få föroreningar av skilda slag innan de genom vulkanutbrott spottats upp mot ytan.


Genom att analysera mineral inneslutna i diamanter kan forskarna ta en titt på kemiska processer som sker långt under jordskorpan.


"Goldschmidtite” har höga koncentrationer av niob, kalium och de sällsynta jordartsmetallerna lantan och cerium medan manteln i sig domineras av andra element som magnesium och järn, " säger en av medförfattarna till studien Nicole Meyer doktorand vid University of Alberta i Kanada i ett uttalande.


Kalium och niob utgör det mesta av mineralet i den hittade diamantens förorening. Varför just detta blev resultatet och denna ovanliga eller aldrig tidigare funna mineral och inte de betydligt vanligare ämnena där nere är en gåta, säger Meyer.


Mineralet finns nu i Royal Ontario Museum i Toronto enligt samme Meyer.

Att det kan finnas skilda slag av element en del ovanliga en del vanligare i manteln i olika koncentrationer på skilda platser och djup kan vara förklaringen (enligt mig min anm.) till Goldschmidtite. Troligen finns mer av detta därnere kanske på djup som får det att mycket sällan kunna följa med i vulkanutbrotten.


 Säkert finns det även på platser i mycket små koncentrationer även på jordens yta eller i djupa gångar där vulkanutbrott skett någon gång. Men att finna det handlar om otrolig tur om det nu inte slumpmässigt som i detta fall hamnat i en diamant som undersöks. Kanske det behövs diamantbildning också för att ämnet ska kunna bestå eller bildas.



Bild från vikipedia där mantelns läge i jorden illustreras. Jordens mantel är grön på denna illustration av jordens inre. (3) (ljusare grön) visar den nedre delen av litosfären, astenosfären och övre del av mesosfären, (4) visar kvarvarande mesosfär.