Jag tänkte på detta när jag såg reprisen av ”Passionernas tid” serien om Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoirs liv, på TV 2.
Frågan ovan kan ställas i alla sammanhang där man gjort en film om någons liv eller skrivit en biografi om någons liv.
Det finns säkert hållpunkter, många kända händelser som man kan skildra. Skildraren kan läsa dagböcker och när efterlevande finns i livet intervjua dessa. Men allt blir en objektiv tolkning av en person. I många fall har olika personer gjort biografier av samma person och då subjektivt tolkat dennes liv utefter egen förförståelse av denne och den tid som skildras.
Det kan självfallet bli bra böcker och dokumentärfilmer som visar en stor sanningshalt av vad som skedde och varför.
Men sedan finns de filmer jag reagerar mot. Romantiserande och äventyrliga filmer där man även tar upp vad personer talade med varandra om i vardagen hemma och tillsammans med anhöriga och kärlekspartners.
Då har biografin blivit en fantasiprodukt och här anser jag den plötsligt hamnat i fictiongenren.
En förfalskning av verkligheten och personens liv har då konstruerats i en del fall för att misskreditera en person, ibland tvärtom beroende på syftet med skildringen. Ibland har fictionbeteendet kommit till för att öka tittarsiffrorna och om det är en film som ska gå på bio besöksantalet. Ett bra ex på detta är ex Titanic filmen vilken egentligen skildrar ett skepps sista dagar mer än människornas ombord.
Men kaptenen m.fl. som skildrades på filmen har funnits i verkligheten, men sa och gjorde de verkligen i detalj vad filmen visade? Säkert inte. Det blev en fiction av en verklig katastrof i syfte av att locka publik och kassaklirr. Ja, det var lite tankar om vad jag tycker blir fel och verklighetsförfalskning av verkliga händelser och verkliga personers liv.
Frågan ovan kan ställas i alla sammanhang där man gjort en film om någons liv eller skrivit en biografi om någons liv.
Det finns säkert hållpunkter, många kända händelser som man kan skildra. Skildraren kan läsa dagböcker och när efterlevande finns i livet intervjua dessa. Men allt blir en objektiv tolkning av en person. I många fall har olika personer gjort biografier av samma person och då subjektivt tolkat dennes liv utefter egen förförståelse av denne och den tid som skildras.
Det kan självfallet bli bra böcker och dokumentärfilmer som visar en stor sanningshalt av vad som skedde och varför.
Men sedan finns de filmer jag reagerar mot. Romantiserande och äventyrliga filmer där man även tar upp vad personer talade med varandra om i vardagen hemma och tillsammans med anhöriga och kärlekspartners.
Då har biografin blivit en fantasiprodukt och här anser jag den plötsligt hamnat i fictiongenren.
En förfalskning av verkligheten och personens liv har då konstruerats i en del fall för att misskreditera en person, ibland tvärtom beroende på syftet med skildringen. Ibland har fictionbeteendet kommit till för att öka tittarsiffrorna och om det är en film som ska gå på bio besöksantalet. Ett bra ex på detta är ex Titanic filmen vilken egentligen skildrar ett skepps sista dagar mer än människornas ombord.
Men kaptenen m.fl. som skildrades på filmen har funnits i verkligheten, men sa och gjorde de verkligen i detalj vad filmen visade? Säkert inte. Det blev en fiction av en verklig katastrof i syfte av att locka publik och kassaklirr. Ja, det var lite tankar om vad jag tycker blir fel och verklighetsförfalskning av verkliga händelser och verkliga personers liv.
2 kommentarer:
Någon enstaka mening kan väl ha snappats upp i de dramatiska ögonblicken. Som kapten vill man kanske även förmedla det ärofyllda i situationen till eftervärlden.
Herman Lindqvist går dock inte att ta på fullt allvar, som t ex när han i TV påstod att hoven i Europa placerade dvärgar uppe i ljuskronorna för de att skulle hålla ljusen brinnande frampå småtimmarna, en marxistisk vinkling måhända.
Så stora ljuskronor resp småväxta dvärgar finns nog inte. Ljusen fäste man f ö alla på en gång och en lång veke gick från vart och ett som sedan spred elden till alla ljusen.
Jodå det finns säkert både sanning och överdrifter i all form av biografi eller memoarskrivande. Den som beskriver sin egen levnadsbeskrivning vill ju oftast framstå i bra dager och överdriver säkert många gånger. Den som nedtecknar någon annans biografi kanske vill kritisera och lägga tillrätta något som hände. Biografin kanske har som syfte att förhärliga eller nedvärdera den som beskrivs. Jag tror dock att man som läsare av både biografier och memoarer bör läsa med öppet men kritiskt tänkande sinnelag. Då kan man komma så nära sanningen som det finns möjlighet till. Hela sanningen kan man däremot säkert inte fånga enbart glimtar av trolig sanning. Bäst om man är intresserad av en viss person blir det om man läser olika biografer om denne. Då kan man hitta en röd råd som visar på en trolig sanning.
Skicka en kommentar