Jobbskatteavdragen är enbart ondska. En ondskans och egoismens reform.

Fegheten och oförmågan att få ut sanningen att låg skatt innebär sämre vård, omsorg och skola,  gör att dessa förbannade, fula och ondskefulla segregationsverktyg - vilket jobbskatteavdragen är - kommer att finnas kvar, oberoende av vilka som vinner valet 2014.

Citat: Den största delen av nedgången märks efter 2006. Under samma period har den samlade välfärden  skolan, vården, omsorgen och socialförsäkringarna kommit att motsvara en allt mindre del av den svenska ekonomin. I synnerhet har bostadsbidragen och stödet till arbetslösa krympt. --- – Sambandet mellan skattekvoten och välfärden är naturligtvis väldigt starkt. Varje år sätter sig ju finansministern ner och bestämmer sig för om ökade intäkter från en växande ekonomi ska användas till skattesänkningar eller välfärdssatsningar, säger LO-ekonomen Torbjörn Hållö. ---Flera oppositionspartier är tveksamma till kraven på att dra tillbaka flera av den borgerliga regeringens stora skattesänkningar. Hushållen har vant sig, heter det. Slut citat.

Välfärd för alla och ett samhälle där alla betalar skatt efter bärkraft och den arbetslösa eller sjuka får basbeloppshöjningar likt pensionärer eller socialbidragstagare är vi långt borta från nu.

Samhället har blivit ett samhälle där sjuka och arbetslösa inte ska synas utan gömmas i någon åtgärd och utöver det få en så låg ekonomisk standard som möjligt och av rädsla att förlora även denna tiga och underkuvat inte protestera.

Vem har då lyckats kuva så stor del av svenska folket?

Finansdepartementets högsta politiska chef har godkänt segregations Sverige och det är finansministern som är ansvarig i första hand.

Namn: Anders Borg!

Den otrolige Reinfeldt skyller nu inkomstklyftorna på Göran Perssons regeringstid. A-kassan är en inkomst för den arbetssökande inte ett bidrag.

Men sanningen är att då fanns inte jobbskatteavdrag vilket är en stor förklaring till att vi nu har den snabbaste inkomstkillnadsökningen inom OECD.

Fattigdomen sprider ut sig i ett Sverige där moderaterna gick till val på att minska utanförskapet. Enbart hånfullt låter det mantra idag som benämns arbetslinjen. I ett land där 100 000 tals som vill ha ett arbete inte kan få detta utan istället förödmjukats och segregeras ekonomiskt genom att skatten är betydligt högre på den usla a-kassaersättning än på en arbetsinkomst. Utöver det är a-kassan inte höjd sedan 2002. Och som grädde på moset sänktes denna usla a-kassa till 65%  för de som mest var behövande av den de långtidsarbetslösa när Moderaterna fick makten. Tala om ond regim!

De långtidsarbetslösa har sedan förödmjukats ytterligare genom fånåtgärden fas 3 vilken oppositionen inte vågade kämpa vidare mot fast de fick majoritet i riksdagen för att stoppa skiten.

Vad säger då Reinfeldt om detta? Läs och häpna över naiviteten i vad han säger.

Ledaren i DN påstår följande:

 Citat: Jobbskatteavdraget har inte gett de ­positiva fördelningseffekter som finansministern hävdar, säger ekonomerna, även om det har en ”betydande effekt på sysselsättningen”.

Men att regeringens politik skulle gå ut på ständigt ökande klyftor är en myt. Slut citat.

Kan denne våga stå framför en långtidsarbetslös och påstå att den arbetslösa i dag inte fått det sämre än den arbetslösa hade det 2006? För varje år minskar a-kassans ersättning genom att den legat still sedan 2002 och inte ökar med basbeloppshöjningar vi har nämligen inflation och prishöjningar i samhället. Hur någon kan påstå utan bevis att jobbskatteavdrag fått arbetsgivare att behöva fler anställda är dock en myt. Det visar på usel kontakt med näringslivet.

Citat: – En väldigt stor andel av de här växande klyftorna kom under Göran Perssons år vid makten, hävdar Reinfeldt och påpekar också att inkomstklyftorna växer i den utvecklade delen av världen.- - - Reinfeldt säger att han ser ett värde i att vi inte får växande klyftor i det svenska samhället och pekar på att regeringen gjort fördelningspolitiska insatser... Slut citat.

Hur har sjuka och arbetslösa märkt detta? Inte alls då Reinfeldt ljuger så det osar katt. I hans värld finns inga arbetslösa eller sjuka som behöver en ekonomi för att orka leva i alliansens drömvärld.

Att bryta ner för att bygga upp till något (någons) syfte.

Detta har varit och är kanske fortfarande något som används inom många militära utbildningar.

Man har sett det då det gäller marinkåren i USA eller främlingslegionen i Frankrike och säkert var det vanligt i Sverige tidigare också.

Man ser det eller såg det också tidigare inom psykiatrin.

Den psykiskt instabile skulle brytas ner för att förlösas och sedan skulle psykologer och terapeuter bygga upp en ny personlighet som bättre klarade av sin situation.

Idag gör man inte så. Det är omoraliskt och oetiskt. Men detta var ingen ovanlighet fram emot 1980-talet.

Att bryta ner för att bygga upp kallades tidigare hjärntvättning.

Men om det finns något som kan benämnas detta är osäkert. Påverkning genom belöning och straff är nog ett bättre uttryck.

Skamligt är det i alla fall och kan ses som synonymt med våldtäkt, i detta fall psykisk våldtäkt.

Människan är ett monster i vissa gemenskaper. Vi har sett under många diktatoriska ledares statsmakter hur lite ett mänskligt liv är värt.

Det är något vi alla måste uppmärksamma när diktatoriska makthungriga människor manipulerar oss. De finns överallt i statsledningar, partier, ideologier, arbetsplatser, bland bekanta mm. Se upp, någon kan vara, eller är, ute efter just dig för egna syften.

Hur beslutas hur någon var, vad denne sa och varför?

Jag tänkte på detta när jag såg reprisen av ”Passionernas tid” serien om Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoirs liv, på TV 2.

Frågan ovan kan ställas i alla sammanhang där man gjort en film om någons liv eller skrivit en biografi om någons liv.

Det finns säkert hållpunkter, många kända händelser som man kan skildra. Skildraren kan läsa dagböcker och när efterlevande finns i livet intervjua dessa. Men allt blir en objektiv tolkning av en person. I många fall har olika personer gjort biografier av samma person och då subjektivt tolkat dennes liv utefter egen förförståelse av denne och den tid som skildras.
Det kan självfallet bli bra böcker och dokumentärfilmer som visar en stor sanningshalt av vad som skedde och varför.

Men sedan finns de filmer jag reagerar mot. Romantiserande och äventyrliga filmer där man även tar upp vad personer talade med varandra om i vardagen hemma och tillsammans med anhöriga och kärlekspartners.

Då har biografin blivit en fantasiprodukt och här anser jag den plötsligt hamnat i fictiongenren.

En förfalskning av verkligheten och personens liv har då konstruerats i en del fall för att misskreditera en person, ibland tvärtom beroende på syftet med skildringen. Ibland har fictionbeteendet kommit till för att öka tittarsiffrorna och om det är en film som ska gå på bio besöksantalet. Ett bra ex på detta är ex Titanic filmen vilken egentligen skildrar ett skepps sista dagar mer än människornas ombord.

Men kaptenen m.fl. som skildrades på filmen har funnits i verkligheten, men sa och gjorde de verkligen i detalj vad filmen visade? Säkert inte. Det blev en fiction av en verklig katastrof i syfte av att locka publik och kassaklirr. Ja, det var lite tankar om vad jag tycker blir fel och verklighetsförfalskning av verkliga händelser och verkliga personers liv.