Sydafrikanska MeerKat ansluts till det världsvida sökandet efter liv på andra planeter. Ett sökande vilket aldrig kommer att ta slut.

I Sydafrika finns Radio Astronomy Observatory (SARAO).

SARAO är en nationell anläggning förvaltad av National Research Foundation. Här finns radioastronominstrument och program såsom MeerKAT och KAT-7 teleskopen. Anläggningen ligger i Karoo ( är ett stäpp och halvökenområde i södra och västra Sydafrika.).


 MeerKAT består av 64 radioteleskopsantenner på bilden ovan ses en av dessa. Dessa kopplas nu upp i ett redan existerande globalt nätverk i sökandet efter planeter runt andra solsystem där liv kan finnas. Detta globala nätverk av radioteleskop har som mål avsökning av ca en miljon stjärnors omgivning.


 Vad man söker efter är i första hand tecken på något slag av teknik som används vid ett solsystem därute. Såsom radiosändningar eller andra strålkällor av icke naturligt slag som vi känner det. Det söks tecken efter intelligent liv därute.


Kommer detta att ge resultat? Om det finns något att hitta därute kommer människan en dag att hitta det. Finns inget kommer människan säkert ändå aldrig att ge upp sitt sökande. Människan skräms av tanken på ensamhet i ett gränslöst universum av livlösa solsystem.


Bilden är på ett radioteleskopen ingående i  Meerkat vilket omtalas ovan.

Två, kanske tre, nya tidigare okända partiklar upptäckta i uppbyggnaden av den verklighet vi alla lever i.

Den stora Hadron Collider (LHC) är världens största och kraftigaste partikelacceleratoranläggning. Dess arbete består i att kollidera motsatt riktade protonstrålar med energi på upp till 7 biljoner elektronvolt per stråle innebärande totalt 14 biljoner elektronvolt. 


Detta kraftfulla instrument med en storlek av en 27 km ring  finns på Cern vid Geneve har nyligen upptäckt två nya partiklar.


Två Baryoner (grundläggande subatomära partiklar) som var och en består av tre kvarkar. Kvarkar är ännu mindre partiklar än baryoner som finns av olika slag: upp, ner, topp, botten, konstiga och charm. Dessa i sin tur bygger upp Hadronerna vilka i sig delas in i två undergrupper:  Baryoner som är uppbyggda av tre kvarkar och mesoner och de som består av en kvark och en anti-kvark.


Varje typ av baryon har en mix av kvarkar. Protoner är exempelvis baryoner och består av två upp kvarkar och en ner kvark per styck. 


De två nyupptäckt partiklarna klassificeras som botten baryoner. En kallas Σb(6097) + och består av en botten kvark och två upp kvarkar medan den andra har fått namnet Σb(6097)- och består av en botten kvark och två ned kvarkar.


En tredje partikeln kan även finnas upptäckte forskarna. Namnet på denna ej ännu bekräftade existens är  Z sub c-(4100). Det är en ännu mystik meson (som kan finnas, tecken på detta finns). Denna  partikel är i så fall en typ av instabil partikel som fladdrar förbi under en kort tid och existerar enbart vid högenergirika kollisioner. Den bör bestå av två kvarkar och två antikvarkar.



Nog upptäcks mer och fler små partiklar ännu. Frågan är om det finns en gräns för hur många som finns i uppbygganden av vårt universum? Kanske det är så att vi snart kan bekräfta att det minsta som kan finnas är enbart strängar (strängteorin). 
Skulle teorin vara sann då är det även sant att det finns betydligt fler dimensioner än de tre (höjd, bredd och djup) plus tid vi anser oss orientera oss inom idag.


En sak anser jag vi kan vara överens om. Att vad vi finner eller hur många partiklar eller vågor av okänt slag vi hittar är inget av detta något som är onödigt i uppbyggnaden av vårt universum. Inget kom till vid BigBang som inte har betydelse. Det fanns en anledning till allt som kom till då och allt behövs för att hålla ihop vår verklighet.
Bild; Acceleratorkedjan i Large Hadron Collider (LHC). Bild från Wikipedia.

Stora vätemoln kan ses lysa vackert långt därute i universum

Lyman alfa-skogen kallas en summa av absorptionslinjer kallade Lyman alfa-våglängder, i neutralt väte. Dessa våglängder uppkommer då ljuset från avlägsna kvasarer passerar genom moln av väte innan ljuset når jorden. Det blir en så kallad "skog" av linjer beroende på rödförskjutningen utifrån universums expansion.


Rödförskjutning uppkommer när en ljuskälla rör sig bort från observatören. Läs mer här om detta.   


Lyman alfa-skogar observeras i våglängder för både synligt ljus och ultraviolett strålning och ger flera intressanta egenskaper inom kosmologin. De visar bland annat om mängden och spridningen av materia i universum och även om bildandet av galaxer och andra större strukturer.


Observationer gjorda med spektrografen MUSE på ESO: s Very Large Telescope har upptäckt stora kosmiska reservoarer av väteatomer (moln av detta)  kring avlägsna galaxer vilka är vackert (för ögat osynligt) glödande som Lyman-alpha utsläpp från universums barndom. 


Undersökningen har koncentrerats på tiden av födelsen av universum, tiden efter Big Bang.


Ett oväntat överflöd av Lyman-alpha utsläpp i regionen upptäcktes av Hubble Ultra Deep Field (HUDF)  av ett internationellt team av astronomer finnas långt därute av instrumentet MUSE på ESO: s Very Large Telescope (VLT). 

Hubble Ultra Deep Field (HUDF) är ett projekt där man med hjälp av långa slutartider och rymdteleskopet Hubble lyckats ta bilder av galaxer från det som kallas  den mörka tidsåldern. Tidsåldern vilken inträffade för cirka 13 miljarder år sedan mellan 400 och 800 miljoner år efter Big Bang. Det är den djupaste ( längst från oss i tid och rum)  bilden av universum som någonsin tagits av människan i det synliga ljusspektret. 



De  utsläpp av Lyman alfa-skogar vågor från vätgasmoln som upptäckts täcker nästan hela synfältet. Nästan hela himlen lyser därmed osynligt (för ögat) med Lyman-alpha utsläpp från det tidiga universum. Jag undrar dock varför de få områden som inte lyser just gör detta, inte lyser?


Det är en spännande tanke att se upp mot den mörka natthimlen med sina stjärnor att tänka sig att det är lysande och glänsande men att vi inte med våra ögon kan se detta. Kanske det är tur då sållning av information behövs för att hålla koll på den verklighet vi behöver kunna förstå för att kunna orientera oss och leva utan att allt blir kaos. 


Bild: Hubbleteleskopet ett av teleskopet varifrån man kan göra mätningar på Lyman alfa-våglängder med låg rödförskjutning.

Mystiska förändringszoner i Jordens mantel

Mystiska zoner djupt ner i jordens mantel ger sken av att vara mineral vilken fällts ut från en forntida magmaocean bildad vid den kollision som  skapade månen.

Dessa upptäckta zoner finns mycket djupt ner i manteln, nära jordens kärna. 


Manteln i sig är cirka 2 900 kilometer tjock och zonerna vilka rör sig i denna är ca 100 km stora. Hur många som finns vet man inte bara att de finns.

De är kända endast genom seismiska vågor   vid jordbävningar.


Det indikerar då sin existens genom sitt sätt att skilja sig från mantelrörelser i övrigt. Dess sammansättning antas bestå av järnoxid-rika mineral bildade redan för 4,5 miljarder år sedan.


Det var då en stor asteroid krockade med Jorden och den blandning som då uppstod formade en måne med samma sammansättning som Jorden då också fick. Den måne vi idag ser på vår natthimmel. 


Med ovan upptäckt har vi förstått något mer (i teorin) av mantelns rörelsemönster och ovan annorlunda zoners uppkomst .

Blinka, blinka lilla stjärna hur jag undrar var du är, Välkommen till dubbelstjärnan Algol

Under oktober kan intresserade åskådare av stjärnhimlen utan hjälpmedel som kikare eller teleskop se dubbelstjärnan Algol blinka  på natthimlen.


 Detta genom att stjärnan faller till en ljusstyrka på 30 procent var 69:e timme varefter den tio timmar senare är uppe i sin ordinarie ljusstyrka. Ingen snabb blinkning men likväl ovanligt snabb för en stjärna. 


Visst alla stjärnor ses blinka men det är effekter från Jordens atmosfär och en icke sann ljusblinkning. En synvilla enbart.


Algol finns i stjärnbilden Perseus nedanför Cassiopeia och är den näst ljusstarkaste där. Den kan ses i öster redan under september. Variationen i ljusstyrka är så pass stor att det kan ses med blotta ögat.


Bäst är att se den i jämförelse med grannstjärnorna. När ljusstyrkan är normal motsvarar den nästan den hos Alfa Persei vilken befinner sig snett ovanför Algol medan dess lägsta ljusstyrka är något lägre än stjärnan Epsilon Persei vilken kan sökas till vänster om Algol.  

Runt midnatt under mitten av oktober hittar du Perseus halvvägs upp på himlen i östlig riktning.


Effekten vilket ger blinkningen kommer från den svagaste av dubbelstjärnan Algol när den passerar framför den starkare med 69 timmars mellanrum. 


Fallet från maximal till minimal styrka tar cirka fem timmar. Ljuset från Algols vita stjärna är 20 gånger så kraftfullt som den röda stjärnans ljus. Det är den röda stjärnans cirklande runt den vita som ger effekten av ljusminskning sett från Jorden.


Titta och njut på denna blinkande stjärna visserligen är det långsam blinkning men den existerar och kan upptäckas lätt.

Vintergatans rebeller är stjärnor vars rörelser är svårförstående.

Vintergatan är den galax där vi finns i en av spiralarmarna. I Vintergatan finns ännu   många mysteriet vi ännu inte har löst. Mycket har hänt här sedan Big Bang bildade universum för ca 14 miljarder år sedan och galaxerna därefter kom till. 

Vintergatans diameter är  cirka 100 000 ljusår och ungefär 12 000 ljusår i diameter. Det beräknas att det finns 200-400 miljarder stjärnor i Vintergatan och en av dessa stjärnor är solen vilken befinner sig ungefär 28 000 ljusår från centrum.


Ett forntida möte med en närliggande galax tros ha rubbat miljontals av Vintergatans stjärnors kurs. Det har nämligen observerats skilda svårförståeliga konstellationsformer av stjärnor vilka kan tolkas som att en kollision en gång skedde med en mindre galax eller flertal sådana vilket gett detta fenomen. Detta visas i en rapport författad Teresa Antoja forskare vid institutet av kosmos vetenskaper (ICCUB) vid Barcelonas universitet.


Den slutsats forskarna drar är att en gravitationstörning bland Vintergatans stjärnor har skett och från detta antagande har de arbetat vidare med datorsimuleringar och matematik för att undersöka vad som hänt. För detta har de använt data om hastighet och position för 6 miljoner stjärnor och matematiskt kört dessa uppgifter i datorsimuleringar.


Deras modeller visade att dessa störningar med vinglade stjärnor och dessas banor sannolikt inträffat efter något slag av kollision med en annan galax för mellan 300 miljoner och 900 miljoner år sedan. Kanske (enligt mig) det handlar om kollision med ett tredje Magellanskt moln. Vissa rapporter tyder på  att detta funnits.


I vilket fall läggs spännande pussel för att bättre förstå Vintergatans uppbyggnad och dess rörelser i vår tids syn på denna från Jorden och dess omgivning.

Stjärnsnurr kan nu mätas.

Stjärnor som liknar solen roterar upp till två och en halv gånger snabbare vid ekvatorn än vid högre latituder har forskare på NYU Abu Dhabi i New York kommit fram till genom sina mätningar vilka nu utmanar tidigare vetenskap av hur stjärnor roterar. 


I studien upptäcktes att solliknande stjärnor (stjärnor liknande vår sol i temperatur, ålder och storlek) kännetecknas av att på ett liknande sätt roterar snabbare vid de ekvatoriella regionerna  än på högre latituder. 


Andra solar (stjärnor) roterar omkring 10 procent snabbare ovanför dess ekvator.


Dessa mätresultat ovan var mycket oväntade och kan ännu inte helt förklaras men tros ha med magnetfältens uppbyggnad i skilda slag av solar. 


Mer forskning behövs. 


Kan det vara så att storleken har betydelse? Bara en undran men både storlek, ålder kanske och temperatur kan vara den springande punkten till förklaring. Men varför, bör  sökas i universums ursprung och dess början.