Fysiken visar nu att vi kan glömma att resa tillbaks i tiden.

De flesta grundläggande lagar i fysiken har inga problem med orsak och verkan i tid och rum. En händelse påverkar nästa händelse och gjort är gjort och kan inte göras ogjort. Det som skett har skett.


Vill vi gå tillbaks i tiden och ändra något beslut i vårt tidigare liv är detta omöjligt. Det förflutna är tid som inte kan ändras. Till exempel flyger en kopp som faller i hundra bitar inte tillbaka in i handen spontant och oskadat. (För att göra det måste tiden gå baklänges).  Hittills har forskarna förklarat detta med bristen på tidssymmetri genom den statistiska interaktionen mellan ett stort antal partiklar. 


Men nu har tre astronomer visar att endast tre partiklar räcker för att bryta tidssymmetrin.  Forskarna, som leds av den nederländska astronomen Tjarda Boekholt ska publicera sina resultat i aprilnumret av tidskriften The Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Tjarda Boekholt (Universitetet i Coimbra, Portugal), Simon Portegies Zwart (Leidens universitet) och Mauri Valtonen (Åbo universitet) beräknade banorna för tre svarta hål som påverkar varandra.


Detta gjordes i två simuleringar. I den första simuleringen sågs de svarta hålen i vila. Sedan rör de sig mot varandra och förbi varandra i komplicerade banor. Slutligen lämnar ett svart hål de övriga två. 


Den andra simuleringen började med slutsituationen för de två svarta hål som var kvar efter att det tredje lämnat dem. Nu försökte man vrida tillbaks händelsen med rymlingen till att denna återvände och den ursprungliga situationen enligt ex 1 återuppstod. Det visar sig att tiden (återvändandet till urspungssituationen) inte kan vändas i 5% av beräkningarna även om datorn använder mer än hundra decimaler.


De sista 5 procenten handlar därför inte om bättre datorer eller smartare beräkningsmetoder som man tidigare trott. Forskarna förklarar oåterkalleligheten med hjälp av begreppet Plancklängd  (själv är jag inte matematiker och förstår den inte) . Detta är en princip som är känd inom fysiken och som gäller fenomen på atomär nivå och mindre.


 Forskarledare Boekholt säger : "Rörelsen av de tre svarta hålen kan vara så oerhört kaotisk att något så litet som Plancklängden kommer att påverka rörelserna. Störningarna, storleken på Plancklängden har en exponentiell effekt och bryter inte tidssymmetrin."


Medförfattare Portegies Zwart tillägger: "Så att inte kunna vända tillbaka tiden är inte längre bara ett statistiskt argument. Det är redan dolt i naturens grundläggande lagar. Inte ett enda system med tre rörliga objekt, stora som små, planeter eller svarta hål, kan undkomma tidsriktningen."


Den intressanta frågan är (min anm.) varför är det i 5% av fallen är omöjligt att återgå till ett tidigare läge i tiden. Helt förstår man inte detta. Men analysen visar att det därmed också kan antas att tidsresor bakåt i tiden är omöjliga. Därmed faller alla argument för att framtidens jordbor besöker det förflutna eller oss.

Solsystemet bildades tidigare än man tidigare ansett.

Hypotesen är att solsystemet härstammar från ett gigantiskt moln av gas och damm. En hypotes som såg sitt första ljus under 1700-talet genom den tyske filosofen Immanuel Kant och vidareutvecklades av den franske matematikern Pierre-Simon de Laplace.

 Fram till nyligen var denna teori gällande inom vetenskapen. Teorin att solsystemet har fått sina nuvarande egenskaper till följd av en period av turbulens som inträffade cirka 700 miljoner år efter bildandet av solsystemet.


 Nu har den  senaste forskningen visat tecken på att solsystemets planeter kom till 600 miljoner år tidigare.
  

Framväxandet kom från gas- och dammoln som omgav solen för cirka 4,6 miljarder år sedan. Det var då de gigantiska planeterna (Gasplaneterna) bildandes och dess banor var också mer cirkulära under dess första tid än man tidigare ansett. De fyra jätteplaneterna – Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus  uppstod ur detta gas- och stoftmoln som då fanns säger ny forskning från  São Paulo State University's Engineering School (FEG-UNESP) i Guaratinguetá (Brasilien). Senare uppstod resterande planeter där jorden ingår. Men kontentan är att bildandet av solsystemets planeter började med de stora gasplaneterna och detta 600 miljoner år tidigare än man tidigare ansett.


Läs vidare om dessa nya rön vilket finns i en större sammanställning här från Phys.org. 



Bild från vikipedia på planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är i skala, men undantag av det relativa avståndet till solen.

Kometen Barisov kommer att lämna a vårt solsystem i spillror.

Kometen  Borisov (från vikipedia) ovan på bild fotograferad i oktober 2019.  Upprepade observationer av objektet och spårning av dess bana visade att det var en komet som kommit från ett okänt solsystem och inte var en av de kometer som finns i vårt solsystem och besöker vårt närområde då och då.


Nu i mars fann astronomer som checkar in på objektet att något konstigt hände. Ett team baserat i Polen rapporterade att två gånger i mars hittills hade Comet Borisov ljusnat. "Detta beteende är starkt ett tecken på en pågående kärnfragmentering", skrev de i en anteckning som beskriver de nya observationerna. Den håller på att upplösas med andra ord. Ett  fenomen troligast orsakat av Borisovs bana då den var som närmst solen i december och dess is inte tålde detta för att hålla samman kometen i ett stycke.


 Borisov var en spännande upptäckt eftersom den likt asteroiden Oumuamua är dett  interstellära objekt. Skillnaden mot  Oumuamua  är att astronomer identifierade Borisov tidigt och kunde observera objektet under dess bana medan Oumuamua plötsligt dök upp och sågs enbart under kort tid.

Kometen Atlas kommer den 31 maj att ses på natthimlen.

I åratal har amatörastronomer väntat på att en komet ska passera jorden  i så starkt ljus att den kan ses utan hjälpmedel. Nu är vi där. 


Det är Comet ATLAS eller C/2019 Y4 som med all trolighet ska kunna ses med blotta ögat. Den upptäcktes den 28 december 2019  men var då en svag ljusfläck ej synlig utan teleskop. Men sedan dess har den ljusnat så snabbt att astronomer har stora förhoppningar att den ska bli väl synlig. Men astronomer vet av erfarenhet att ljusstarka objekt plötsligt kan minska i ljusstyrka.


Comet ATLAS upptäcktes i riktning mot Stora Björn på den 20:e magnituden och var då ett ytterst ljussvagt objekt. Den var då ungefär 398000 gånger svagare än stjärnor som är på tröskeln till att kunna ses med blotta ögat. I december var den 439 miljoner kilometer från solen.


Kometer lyser vanligtvis när de närmar sig solen och som närmast kommer Atlas den 31 maj och befinner sig då 37,8 miljoner km från solen. En sådan enorm förändring av solavstånd skulle normalt orsaka att en komet ökar i luminositet med nästan 11 magnituder, tillräckligt för att göra ATLAS väl synlig i ett litet teleskop eller en bra kikare. Men det är inte ljusstarkt nog för att ses utan hjälpmedel.


Men ATLAS har överraskat sedan upptäckten har kometen blivit ljusare med en nästan oöverträffad hastighet. Den 17 mars var ATLAS redan på magnitud +8,5 över 600 gånger ljusare än väntat. Därför är förväntningarna med denna isiga klump att den kan öka betydligt över ovanstående väntande 11 magnituder då den är som närmast solen. Om inget oväntat sker kommer den att bli synlig för blotta ögat från jorden. Något som amatörastronomer väntat på länge. En komet som kan ses av envar utan hjälpmedel. Själv (min anm.) är jag lite fundersam. Kanske denna snabba ljusstyrka visar på att den håller på att upplösas och gör så när den kommer än närmre solen. 


Bild från vikimedia på kometen Atlas bana i vårt närområde.

Stora kvasarer uppträder som tsunamier och stoppar stjärnbildning

I centrum (troligen) i varje galax i universum finns ett supermassivt svart hål som slukar all materia som kommer närma detta samtidigt som stora mängder strålning kommer från det. De största kallas kvasarer när infallande materia virvlar runt kvasarens i nästan ljushastighet värms denna upp och flyger utåt genom den otroliga kraften av sin egen strålning och värme. 

En kvasars strålning kan skina tusen gånger ljusare än en galax av 100 miljarder stjärnor. OBS detta gäller de som kallas kvasarer inte ordinära svarta hål som är just svarta då inget ljus kan komma ur dessa.  Men i flera rapporter antyds att samma strålning som sätter kvasarer på våra kartor över universum, samtidigt kan vara förödande för den galax där den finns.


I sex studier publicerade den 16 mars 2020 i en specialutgåva av The Astrophysical Journal visar astronomer som för studiens ändamål använde NASA: s Hubble Space Telescope att 13 kvasarers utflöden är höghastighetsstrålning. Genom att observera utflöden under flera år och i många våglängder över det elektromagnetiska spektrumet fann teamet att gasen forsar ut ur en kvasar med en hastighet av mer än 64 miljoner km /h och når miljarder grader i temperatur. Ett utflöde teamet studerade accelererade från nästan 69 miljoner km / h) till ungefär 74 miljoner km /h under en treårsperiod.  Den snabbast accelererande gasstrålning som någonsin upptäckts i rymden.


Denna heta, snabba gas kan orsaka stora skador i den galax där kvasaren finns säger forskarna. Denna hastighet av gas av stor värme härjar genom galaxen som en tsunami på jordens hav och spränger potentiellt stjärnbildande material djupt ut i galaxen.

Under ett enda år kan ett kvasarutflöde kasta hundratals materialflöden som kunde blivit stjärnor långt ut i den tomma rymden bortanför galaxen. En syn som ger fantastiska fyrverkerier då stjärnstoff och strålning träffas men som samtidigt förhindrar ny stjärnbildning. 


Bild från på en målning av hur en tsunami på jorden kan gestalta sig för en åskådare.

Jupiters röda fläck förändras just nu men bara i en riktning.

Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Den finns bortanför Mars och dess sammansättning består mest av vätskor och gaser. Dess moln formas av jetströmmar, vindar som virvlar runt och bildar många parallella band liksom färgade fläckar varav en tydligt sticker ut. Den som kallas den röda fläcken och är en enorm storm som setts sedan Jupiter upptäcktes för ca 400 år sedan.


Men de senaste åren har denna storm minskat i storlek (på tiden anser jag, att den börjar bedarra min anm.). Den röda fläcken minskar i storlek efterhand numera om något liknande skett under korta perioder tidigare vet ingen. Men vad som är lite mer mystiskt är att dess djup är det samma. Kanske inte så konstigt enligt mig då den för att bedarra bör bedarra i sidled och inte i första hand i djupled. Kanske den sätter fart igen utifrån mekanismer i Jupiters atmosfär med gaser. Kanske den avtar och som slutprodukt innan den stillnar helt blir en liten tornado i slutfasen. Mycket troligt enligt mig. Kanske en ny stor röd fläck (storm byggs upp på en annan plats ingen vet).


Bild på Jupiter från Vikipedia tagen 1979 av Voyager 1.

139 tidigare okända dvärgplaneter har upptäckts i vårt solsystem

"Det finns massor av teorier om jätteplaneter som en gång fanns i solsystemet men kraschat med varandra och gett upphov till asteroidbältet mellan Jupiter och Mars eller Kuiperbältet bortanför Neptunus säger astronom Gary Bernstein vid University of Pennsylvania i ett uttalande.  


En grupp astronomer har nyligen lokaliserat 139 nya transneneptunska objekt bortanför Neptunus i Kuiperbältet. Den mest kända av dessa transneptunska objekt är Pluto men även  Eris, Haumea och MakeMake tillhör dessa dvärgplaneter. Projektet där nya objekt av dvärgplanetformat hittades leddes av doktorand Pedro Bernardinelli vid University of Pennsylvania.


Här analyserades fyra år av data som samlats in av Dark Energy Survey. Dark Energy Survey är ursprungligen utformad för att sondera kosmos efter supernovor, fjärran galaxer och klumpar av mörk energi. Kameran ger skarpa bilder då den svepande riktas från Blanco 4-meters teleskopet vid Chiles Cerro Tololo Inter-American Observatory. 


Datorprogram skannade över 7 miljarder ljuspunkter i bilder tagna genom flera nätter för att hitta himmelska objekt som flyttar på sig över tid. Stationära föremål, såsom stjärnor eller supernovor togs bort när sedan analysen gjordes. Detta begränsade fältet till 22 miljoner objekt. Så småningom minskade laget ner dessa till 400 potentiella trans-neptuniska objekt som studerades under loppet av minst sex olika nätter. För de mest lovande kandidaterna återvände teamet till den ursprungliga datauppsättningen för att identifiera de intressantaste objekten som sedan studerades under minst ytterligare 25 olika nätter. 


I slutändan observerade teamet över 300 transneptuniska objekt varav 139 var helt nya upptäckter. Resultaten, publicerades den 10 mars i The Astrophysical Journal och kan leda forskare till den mystiska Planet Nine. En hypotetisk stor planet som vissa astronomer tror kretsar kring solen från de mest avlägsna delarna av solsystemet då tecken visat att något finns därute. Men vissa forskare anser istället att det inte är en planet utan ett svart hål.


Jag (min anm.) anser båda möjligheterna finns. Det som verkar helt säkert är att något vi inte vet, vad det är, finns därute enligt de data vi samlat in och som analyseras efter de instrument och den förförståelse vi har.


Bild från vikipedia på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia på en bild tagen av Rymdteleskopet Hubble. Denna planet hör inte till de nu upptäckta men finns likt de ovan upptäckta i Kuiperbältet bortanför Neptunus.