En tydligare bild av universums tidigaste tid

 

Bild https://www.artsci.utoronto.ca  En ACT/Planck-bild av CMB som visar en del av himlen i storlek ungefär 20 gånger så bred som månen. Det orange visar områden av gas med högre densitet än blå, som har mindret. Källa: ACT Collaboration; Samarbete mellan ESA och Planck.

Ny forskning från Atacama Cosmology Telescope (ACT) har nu resulterat i de tydligaste bilderna hittills av universums första tid som finns tillgängliga att se.

De två nya bilderna, som visar ljus som har färdats i nästan 14 miljarder år för att nå teleskopet i de chilenska Anderna, avslöjar universum när det var omkring 380 000 år gammalt.

"Vi har tagit två bilder av det mycket tidiga universum från tiden långt innan det fanns några stjärnor och galaxer. Tiden då rymden var fylld med en nästan perfekt enhetlig blandning av väte och helium  och mörk materia", beskriver Adam Hincks, biträdande professor in the Faculty of Arts & Science’s David A. Dunlap Department of Astronomy & Astrophysics and St. Michael’s College, and a member of the ACT collaboration..

– Den första bilden (se ovan) ger oss en ögonblicksbild av små variationer i densiteten hos den ursprungliga gasen. Under miljontals år växte de något tätare områdena under påverkan av gravitation och bildade stjärnor och galaxer. Så ögonblicksbilden visar utgångspunkten för all den struktur  universum består av idag.

 – Den andra bilden visar gasens hastighet (följ länken ovan) och avslöjar därmed dess dynamik, beskriver Hincks. – Vi får den här kartan över gasens rörelse genom att mäta polarisationen hos den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB). Vi har gjort detta med en aldrig tidigare möjlig känslighet vilket ger en mycket tydlig bild av gasens hastighet än vad som tidigare varit tillgängligt."

Den andra bilden ger astrofysiker förståelse hur det tidiga universum betedde sig eftersom det möjliggör ett annat sätt att mäta hur mycket materia i form av atomer det finns i universum, hur mycket mörk materia det finns och hur snabbt universum expanderar. Det stärker avsevärt forskarnas förtroende för att de rätt förstår teorin bakom det som observeras.

De nya bilderna av CMB har en högre upplösning än de som togs för mer än ett decennium sedan under Planck-uppdraget, ett rymdbaserat teleskop som var utformat för att observera CMB. ACT mäter ljusets intensitet och polarisering  fem gånger bättre än vad Plancks upplösning är och med cirka tre gånger lägre brus. Detta innebär att den svaga polarisationssignalen nu är direkt synlig i ACT:s bilder.

Starka magnetfälts effekt på stjärnbildning

 

Bild https://webbtelescope.org I centrum av vintergatan ses enorma vertikala trådliknande strukturer i MeerKAT:s radiodata ett eko av det som Webbteleskopet fångat i mindre skala i infrarött i ett blågrönt vätemoln. Astronomer tror att det är de starka magnetfälten i galaxens hjärta som formar filamenterna.

I centrum av Vintergatan finns stjärnbildningsområdet Sagittarius C. Trots mängden av råmaterial här bildas inte så många stjärnor här som man skulle kunna förvänta sig. I två nya studier där NASA:s James Webb Space Telescope använts för att undersöka stjärnbildning i denna miljö som finns relativt nära det supermassiva svarta hålet i Vintergatans centrum 200 ljusår bort från oss.

 Uppföljningsanalysen av en bild från 2023 av Sagittarius C-stjärnbarnkammaren i hjärtat av vår galax Vintergatan, fångad av NASA:s James Webb Space Telescope har visat utkastningar från protostjärnor som håller på att bildas och insikter om hur starka magnetfält påverkar interstellär gas och stjärnornas livscykel.

"En stor fråga i den centrala molekylzonen i vår galax finns mycket tät gas och kosmiskt stoft och stjärnor bildas i sådana moln, men varför tillkommer då så få stjärnor här?" frågar sig astrofysikern John Bally vid University of Colorado Boulder, en av de ledande forskarna i studien. Nu ser vi för första gången direkt att starka magnetfält kan spela en viktig roll för att undertrycka stjärnbildning.

Detaljerade studier av stjärnor i detta trånga, dammiga område har varit begränsat, men Webbs avancerade instrument för kortvågigt infrarött ljus har gjort det möjligt för astronomer att se in i molnen och studera unga stjärnor.

"Den extrema miljön i Vintergatans centrum är en fascinerande plats  att testa teorier om stjärnbildning och den infraröda kapaciteten hos NASA:s James Webb Space Telescope ger möjlighet att bygga vidare på tidigare observationer från markbaserade teleskop som ALMA (finns i Chile) och MeerKAT (finns i sydafrika)", beskriver Samuel Crowe, en annan av huvudforskarna i forskningen, en senior student vid University of Virginia och en 2025 Rhodes Scholar.

Bally och Crowe har skrivit en artikel som publicerats i The Astrophysical Journal. I Sagittarius C:s ljusaste stjärnhop bekräftade forskarna den preliminära upptäckten från Atacama Large Millimeter Array (ALMA) att två massiva stjärnor håller på att bildas här. Tillsammans med infraröda data från NASA:s pensionerade rymdteleskop Spitzer och SOFIA-uppdraget (Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy), samt Herschel Space Observatory, använde de Webb för att kunna se att var och en av de massiva protostjärnorna redan innehåller mer än 20 gånger solens massa.

Webb avslöjade också de ljusa utflödena från varje protostjärna. Utflöden från stjärnor som håller på att bildas i Sagittarius C har antytts i tidigare observationer men det här är första gången vi har kunnat bekräfta det i infrarött ljus. Det är väldigt intressant att se men det finns mycket vi inte vet om stjärnbildning, särskilt i den centrala molekylzonen, beskriver Crowe.

Webbs Bild från 2023 av Sagittarius C visade dussintals distinkta filament i ett område av het väteplasma som omger det huvudsakliga stjärnbildande molnet. En ny analys som Bally och hans forskarlag har gjort har lett dem till hypotesen att filamenten formas av magnetfält som också tidigare har observerats av de markbaserade observatorierna ALMA och MeerKAT (tidigare Karoo Array Telescope).

– Rörelsen av gas som virvlar runt i de extrema tidvattenkrafterna i Vintergatans supermassiva svarta hål, Sagittarius A*, kan sträckas ut och förstärka de omgivande magnetfälten. Dessa fält formar i sin tur plasmat i Sagittarius C, beskriver Bally.

Hur bakterier kan laga tegelsten på månen

 

Bild https://www.iisc.ac.in  Tegelstenar med artificiellt skapade brister, tillsammans med tegelstenar reparerade med hjälp av den bakteriefylld uppslamning (Foto: Amogh Jadhav)

Forskare vid Indian Institute of Science (IISc) har utvecklat en bakteriebaserad teknik för att reparera tegelsten på månen som i framtiden troligen ska  användas till att bygga på månen om denna skadas i månens hårda miljö.

Framtida månexpeditioner syftar till exempel till att skapa en permanent livsmiljö på månen. För att minska kostnaderna skulle astronauterna behöva använda den rikligt tillgängliga månjorden (regoliten)  en komplex blandning av trasiga mineraler och sten för att bygga strukturer på plats i stället för att transportera material från jorden.

För några år sedan utvecklade forskare vid institutionen för maskinteknik (ME), IISc, en teknik där man  använder en jordbakterie som heter Sporosarcina pasteurii för att bygga tegelstenar av mån- och marsjord. Bakterien omvandlar urea och kalcium till kalciumkarbonatkristaller som tillsammans med guarkärnmjöl limmar ihop jordpartiklarna för att skapa tegelliknande material. Denna process är ett miljövänlig och ett billigt alternativ för att ersätta cement. 

Därefter utforskade teamet också sintring innebärande att värma upp en komprimerad blandning av månjordsimulation och en polymer som kallas polyvinylalkohol till mycket höga temperaturer för att skapa mycket starka tegelstenar. Det är ett av de klassiska sätten att tillverka tegelsten, förklarar Aloke Kumar, docent vid ME och korresponderande författare till studien. "Det gör tegelstenar till mycket hög hållfasthet, mer än tillräckligt hållfasta även för vanliga bostäder." Sintring är en process som är lätt skalbar, flera tegelstenar kan tillverkas samtidigt i en ugn.

Men månens yta är extremt hård temperaturen kan svänga från 121 °C till -133 °C på en enda dag och ytan bombarderas ständigt av solvinden och meteoriter. Detta kan orsaka sprickor i tegelstenar, vilket försvagar strukturer som byggs med dem.

– Temperaturförändringar kan vara mycket dramatiska på månens yta vilket över tid kan ge en betydande effekt, förklarar medförfattaren Koushik Viswanathan, docent vid ME. "Sintrat tegel är sprött. Om du har en spricka och den växer kan hela strukturen snabbt falla sönder."

För att lösa detta problem vände sig teamet återigen till bakterier. I en ny studie skapade de olika typer av konstgjorda defekter i sintrade tegelstenar och hällde en blandning gjord av bakterien  S. pasteurii, guarkärnmjöl och månjordssimulation i dem. Under några dagar trängde slammet in i defekterna och bakterien producerade kalciumkarbonat som fyllde upp dem. Bakterien producerade också biopolymerer som fungerade som lim som starkt band samman jordpartiklarna med den kvarvarande tegelstrukturen och därigenom återfick mycket av teglets förlorade styrka. Denna process kan avvärja behovet av att byta ut skadade tegelstenar mot nya, vilket förlänger livslängden på byggda strukturer.

– Till en början var vi inte säkra på om bakterierna skulle binda till det sintrade teglet, beskriver Kumar. Men vi fann att bakterierna inte bara kan stelna blandningen utan också fästa bra. De armerade tegelstenarna kunde motstå temperaturer från 100 °C till 175 °C. 

Lerbollsmeteoriter faller ibland ner hela på Jorden

 

Bild https://www.seti.org Aguas Zarcas meteoriten med dess oregelbundna yta. Den 146 g tunga meteoriten på bilden är utlånad till Buseck Center for Meteorite Studies från Michael Farmer. Foto: Arizona State University / SETI Institute.

I april 2019 föll primitiva meteoriter ner nära staden Aguas Zarcas i norra Costa Rica. I en artikel publicerad online i tidskriften Meteoritics & Planetary Science beskriver ett internationellt forskarlag omständigheterna kring nedfallet och visar att lerbollsmeteoriter vilket dessa var inte alltid är ömtåliga. "27 kilo stenar återfanns, vilket gör det till det största nedfallet i sitt slag sedan liknande meteoriter föll nära Murchison i Australien 1969", beskriver astronom Peter Jenniskens vid SETI-institutet och NASA Ames Research Center vilka forskar om meteorer.

 "Hämtningen av dessa vid Aguas Zarcas var ett litet steg för människan, men ett stort steg för meteorforskningen", beskriver geolog Gerardo Soto vid University of Costa Rica i San José. Sedan fyndet har det skrivits 76 artiklar om den här meteoriten som gav upphov till meteoriterna. Analys av videokamerabilder av teamet visade att stenen trängde in i jordens atmosfär i en nästan vertikal vinkel från en västnordväst-riktning med en hastighet av 14,6 kilometer per sekund. Den intensiva hettan från kollisionen med atmosfären smälte mycket av stenen men det fanns förvånansvärt få tecken på fragmentering.

"Den trängde djupt in i jordens atmosfär tills massan splittrades 25 km ovanför jordens yta", beskriver Jenniskens, "där den sågs som en ljusstark blixt som upptäcktes av satelliter i omloppsbana."

Meteoritens nedfall inträffade i slutet av en ovanligt lång torrperiod i Costa Rica vilket gjorde att den klarade nedslaget bra.

"Aguas Zarcas-fallet gav upphov till ett fantastiskt urval av fusionstäckta stenar med ett brett spektrum av former", beskriver medförfattaren och meteoritforskare Laurence Garvie vid Buseck Center for Meteorite Studies vid Arizona State University. "Vissa stenar har en vacker blå iriserande yta på fusionsskorpan."

Många av stenarna blev oskadda då de landade i den relativt mjuka djungeln och dess gräsbevuxna ytor.

"Meteoriter av den här typen beskrivs ofta som lerbollar, eftersom de innehåller vattenrika mineraler", beskriver Jenniskens, "Tydligen innebär det inte att de är ömtåliga."Teamet fastställde att stenen var cirka 60 centimeter i diameter när den träffade jordens atmosfär. Från den väg som meteoren färdats genom atmosfären spårade teamet den tillbaka till asteroidbältet.

– Vi kan se att det här objektet kom från en större asteroid i asteroidbältet, troligen från dess yttre regioner, beskriver Jenniskens. "Efter att ha lossnat från asteroidbältet tog det två miljoner år att träffa jorden och hela tiden undvek den att bli knäckt."

Eftersom stenen var stark och gick in i en brant vinkel klarade en relativt stor del av dess massa sig hel vid kraschen i marken.

NASA:s dammskölds effektivitet på månen

 

Bild https://www.nasa.gov/image här ser man resultatet av NASA:s Electrodynamic Dust Shield.

EDS-tekniken är en del av NASA Artemis-kampanj. Denna innovativa teknik har nu använts på månens yta som en elektrisk kraft för att avlägsna månregolit (månens jord) eller smuts från olika ytor.

Denna dammreducerande teknik var en av 10 nyttolaster ombord på en månleverans genom NASA:s CLPS-initiativ (Commercial Lunar Payload Services), som skröts upp från byråns Kennedy Space Center i Florida onsdagen den 15 januari 2025 med Firefly Aerospaces Blue Ghost Lander.

Med hjälp av transparenta elektroder och elektriska fält kan EDS-tekniken lyfta och ta bort damm från en mängd olika ytor i rymdtillämpningar, allt från termiska radiatorer, solpaneler och kameralinser till rymddräkter, stövlar och hjälmvisir. Att kontrollera och avlägsna det laddade stoftet kommer att vara avgörande för att månfärderna ska lyckas inom ramen för FN:s CLPS-initiativ och Artemis-kampanjen. Se denna länk där en youtube film ingår som visar hur instrumentet fungerar. 

NASA:s Electrodynamic Dust Shield (EDS) visade framgångsrikt sin förmåga att ta bort regolit, måndamm och smuts, från sina olika ytor på instrumenten på månen under Firefly Aerospaces Blue Ghost Mission 1, som avslutades den 16 mars 2025. Måndamm är extremt slipande och elektrostatiskt stoff vilket innebär att det klamrar sig fast vid allt som har en laddning. Det kan skada allt från rymddräkter och hårdvara vilket gör måndamm till en av de mest utmanande egenskaperna när man i framtiden arbetar på månens yta.

EDS-tekniken använder elektrodynamiska krafter för att lyfta och avlägsna måndamm från dess ytor. "Före"-bilden (ovan) framhäver glas- och värmeradiatorytorna som är täckta av ett lager av regolit, medan "efter"-bilden visar resultaten efter EDS-aktivering. Damm avlägsnades från ytorna vilket bevisar teknikens effektivitet när det gäller att minska dammansamlingar.

EDS-tekniken banar väg för framtida lösningar för dammreducering och stöder NASA:s Artemis-kampanj med mera. NASA:s Electrodynamic Dust Shield utvecklades vid Kennedy Space Center i Florida med finansiering från NASA:s Game Changing Development Program, som förvaltas av myndighetens Space Technology Mission Directorate.

En teori till mängden av vulkaner på Venus.

 

Bild wikipedia Färgkodad höjdkarta som visar de upphöjda terra-"kontinenterna" i gult och mindre och lägre ytor på Venus.

Venus en het planet (yttemperatur på mer än 400 C). Här finns tiotusentals vulkaner flertalet aktiva. Nya beräkningar av forskare vid Washington University i St. Louis tyder på att planetens yttre skorpa kan vara i ständig rörelse ett oväntat fenomen som kallas konvektion och som kan hjälpa till att förklara mängden av vulkaner och andra egenskaper i Venus landskap.

 "Ingen hade egentligen övervägt möjligheten av konvektion i Venuskorpan tidigare", beskriver Slava Solomatov, professor of earth, environmental and planetary sciences in Arts & Sciences.  – Våra beräkningar tyder på att konvektion är möjligt och troligt. Om det är sant ger det oss ny insikt i planetens utveckling.

Konvektion, en välkänd process inom geologin som uppstår när uppvärmt material stiger mot en planets yta och kallare material sjunker vilket skapar ett slags konstant transportband. På jorden ger konvektion djupt inne i manteln den energi som driver plattektoniken. 

Solomatov hoppas att framtida expeditioner till Venus ska kunna ge mer detaljerad data om densiteten och temperaturen i jordskorpan. Om konvektion sker som förväntat bör vissa områden av jordskorpan på Venus vara varmare och mindre täta än andra, skillnader som skulle kunna upptäckas med hjälp av högupplösta gravitationsmätningar. En artikeln i ämnet publicerades i Physics of Earth and Planetary Interiors. Chhavi Jain, postdoktor vid WashU, är medförfattare till artikeln. 

Blixtar i moln mäts av detta instrument

 

Bild https://www.goes-r.gov

Instrumentet Geostationary Lightning Mapper (GLM) som finns ombord på NOAA:s GOES-19-satellit observerar nu kontinuerligt blixtar över västra halvklotet. GOES-19 sköts upp den 25 juni 2024. GLM detekterar och kartlägger totala blixtnedslag i och från ett moln, moln till moln och moln till mark kontinuerligt över Nord- och Sydamerika och intilliggande havsområden.

GLM erbjuder insikter bortom närvaron av ett blixtnedslag och avslöjar den rumsliga och tidsmässiga omfattningen av blixtar.

Nyligen upptäckte och övervakade GOES-19 GLM blixtaktivitet i två extremt farliga orkaner. Den 24 september 2024 observerade GLM utbredda blixtar då ett kluster av åskväder i västra Karibiska havet konsoliderades till den tropiska stormen Helene. Kontinuerliga blixtar i de yttre regnbanden åtföljdes av enstaka blixtar då orkanen Helene snabbt intensifierades i östra Mexikanska golfen.

Se denna länk från youtube där det visas hur instrumentet arbetar mm. Den är mycket sevärd.