Dubbelstjärnor bestående av bruna dvärgar hittade.

Bruna dvärgar kallas ofta "misslyckade stjärnor". De är för stora för att betraktas som planeter och för små för att vara stjärnor. De har storleken mellan en gigantisk planet och en liten stjärna troligast avger de mestadels infraröd strålning. Bruna dvärgar verkar vara den felande länken mellan gasjätteplaneter som Jupiter och små stjärnor som röda dvärgar säger Adam Burgasser författare till en rapport om detta ämne och professor i fysik vid UC i San Diego. Han tillägger. "Medan vi letade efter planeter hittade vi en förmörkelse av brun dvärg i ett binärt (dubbelstjärnesystem) i detta fall där två bruna dvärgar upptäckts. 


Ett internationellt team av forskare fann fenomenet då de arbetade på ett projekt som kallas SPECULOOS.  Ett projekt där man letar efter beboeliga planeter som kretsar kring små stjärnor. 


Med detta projekt satte forskarna siktet på den bruna dvärgen 2MASSW J1510478-281817 mer känd som 2M1510. Den finns i stjärnbilden Vågen. Man ansåg att den såg lite annorlunda ut. Teamet bekräftade sin misstanke om att den bruna dvärgen var två efter observationer med det kraftfulla 10 meter långa Keck II-teleskopet och det 8 meter mycket stora teleskop i Chile, där SPECULOOS-teleskopen finns. 


Michaël Gillon, ansvarig utredare av SPECULOOS projektet, sade i uttalandet. ”Vad som gjorde detta till ett sällsynt fynd var att det fanns även en tredje komponent som kretsar längre bort från de två bruna dvärgarna vilket gör det till ett brun dvärg trippel system. 


Alla (min anm.) möjliga slag av konstellationer av stjärnsystem finns däruppe. En del mycket vanliga andra unika.
Bild från vikipedia  på storleksförhållanden upp till vår sol. OBS det finns större objekt än denna.

En tills nu okänd typ av pulserande stjärna har upptäckts

En stjärna som pulserar på endast ena sidan har upptäckts i Vintergatan cirka 1500 ljusår från jorden. Inte att förväxla med pulsarer. Stjärnor som pulserar har varit kända inom astronomin under lång tid (så kallade pulsarer).

Detta är den första av sitt slag som hittats och forskare förväntar sig att hitta många fler säger en av författarna till en ny studie  Dr Simon Murphy från Sydney Institute for Astronomy vid University of Sydney.  Han tillägger "Stjärnor som denna är oftast ganska rika på metaller (stjärnor som pulserar). Men inte denna  vilket gör den till ett sällsynt slag av het stjärna." Namnet på densamma är HD74423 och den har ungefär 1,7 gånger solens massa.


Även vår egen sol (som inte är en pulsar) dansar till sina egna rytmer. Dessa rytmiska pulseringar av stjärnors yta förekommer på unga såväl som på gamla stjärnor och kan bestå av långa eller korta perioder och ett brett spektrum i styrka och orsaker.


Det finns dock en sak som alla dessa stjärnor hittills haft gemensamt, svängningarna har alltid varit synliga från alla sidor av stjärnan. Men med denna upptäckt ovan är det ej så. HD74423 pulserar enbart på ena sidan. Se bild här för förståelsens skull.


Forskarna har identifierat orsaken till den ensidiga pulseringen till att stjärnan ligger i ett binärt stjärnsystem där följeslagaren är en röd dvärg.

Följeslagare förvränger svängningarna utifrån dennas gravitationskraft. Det är detta som ger fenomenet pulsering på ena sidan.


NASA: s TESS satellit, som är på jakt efter planeter runt avlägsna stjärnor var den som upptäckte fenomenet på stjärnan under sitt sökande. Nu anses det att det bör finnas fler av samma slag däruppe och att dessa efterhand kommer att hittas i samband med planetsökning vid stjärnor.


Bilden är från vikipedia på teleskopet Tess som använts vid upptäckten. Själva stjärnan kan åses i länken som medföljer inlägget ovan från https://phys.org

Betelgeuse vilken ansågs snart explodera som en supernova kanske enbart var lite dammig

Jag har tidigare beskrivit hur astronomer tagit ljusminskningen (inlägget 20 februari) som setts i perioder vid denna stjärna som tecken på att den snart skulle bli en supernova.


Men den röda jättestjärnan är nu på väg till återhämtning och har en för sin storlek normal ljusstyrka vilket nu krossar förhoppningarna hos astronomer som trodde den var på väg att explodera som en supernova och spänt väntade sig att få se detta.

Nu anser många astronomer inte längre att stjärnan ska explodera.   Betelgeus dimmereffekt än borta enligt en ny studie som ska publiceras i Astrophysical Journal Letters. Rapporten kommer att visa att effekten anses kommit från ett stort dammoln som svepte runt stjärnan. 


Studien bygger på observationer som togs den 14 februari 2020 vid Lowell Observatory i Arizona. Astronomen Philip Massey medförfattare till den nya studien och hans kollegor upptäckte stjärnans att genomsnittliga yttemperatur var normal nu vilket den inte skulle varit om något annat var på gång eller varit det.

En mycket trolig slutsats är dragen (min anm.) då dammoln sveper i stora mängder i universum likt även stora vätemoln gör.


Bild från vikipedia på Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Månen och Jordens ursprung är inte så lika som vi tidigare trott.

Månen och jorden kan vara mer olika än man tidigare ansett enligt en ny studie.  Jorden har sitt ursprung ungefär 4,5 miljarder år tillbaks i tiden, och tidigare forskning föreslog att månen uppstod en kort tid efter det. Den rådande förklaringen till månens ursprung är att den uppstod efter en kollisionen mellan två protoplaneter i detta fall de två som sedan blev jorden och månen.


En av dessa var den nyfödda jorden, och den andra var en av Mars-storlek som i kallas Theia. Denna krasch eller hypotes tycktes förklara många detaljer om jorden och månen såsom storleksskillnaden mellan dem och graden av rotation av de två kropparna. Men under de senaste 20 åren har bevis framkommit som utmanar denna hypotes och tyder på en mängd alternativ. Stenprover som Apollobesättningarna återvände med från månens yta visar att den naturliga månstenen är lik jordens sten, mycket mer lik än modeller skulle förutsäga utefter de element som kallas isotoper. (Isotoper av ett element har varsitt olikt antal neutroner i atomkärnor.). 



 För att förklara dessa resultat föreslog forskarna att den gigantiska kollisionen mellan protojorden och Theia bevisat ledde till att blanda objekten. 


Men nu anser en del forskare att denna likhet beror på att det under de första 1000 åren eller så efter kollisionen fanns förångad sten från skivan av skräp kvar av kollisionen vilket troligen ledde "till lava regn ner på månen i hundratals år," säger Sharp planetforskare vid University of New Mexico i Albuquerque. 


Komplexa fysiska och kemiska interaktioner mellan detta lavaregn och magmahavet som täckte den nyfödda månen kunde då ha lett till en syreistopisk komposition i de översta månstenarna som var lik jordens.


Det har nämligen nu framkommit att stenprov tagna längre ner i månytan än ytlagrets yttersta skikt visar andra resultat. Prover från månmanteln som kommit upp till ytan visar en annorlunda isotopsammansättningen jämfört med jorden.


Jag (min anm.) anser att detta bör visa att kollisionen inte sammansmälte objekten och gjorde dem lika i sammansättning utan att objekten redan innan kollisionen var något olika och att de inte helt sammanblandades vid kollisionen som likväl troligast skedde.

 Olikheten bestod troligen då objekten var så pass fasta att de inte beblandades utan enbart krocka som två till stor del fasta stenklot utan större skador mer än på ytan.

Bild från wikipedia.

SO J030947.49+271757.31 är den hittills avlägsnaste Blazaren som upptäckts i universum

En Blazar är en typ av kvasar, dvs en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel (ljusstyrkaskiftande)  galaxkärna. Det som utmärker en blazar är att en av dess jetstrålar (strålar från galaxkärnan i olika riktningar i variabel takt) är riktad mer eller mindre rakt mot jorden.

PSO J030947.49+271757.31, är den mest avlägsna blazar som observerats hittills. Ljuset vi ser från den sändes ut när universum var mindre än 1 miljard år gammalt. Det var för nästan 13 miljarder år sedan. Om det sändes ut tidigare (vilket vi inte vet) kan vi inte veta då vi ser objektet som det såg ut för 13 miljarder år sedan då det finns så långt från oss.


 Blazarer är en av de ljusaste objekten av en klass av objekt som kallas AGN eller aktiva galaktiska kärnor  som innebär att här finns supermassiva svarta hål (SMBH;s)  i galaxernas centrum. Dessa svarta hål är aktiva på grund av närvaron av en skiva eller sfär av joniserad gas runt dem som ger "bränslen" till fenomenet vilket sker på många våglängder. Blazars avger kraftfulla strålar tillräckligt ljusa för att ses över hela det kända universum.


Strålen från en blazar är endast synlig längs en smal siktlinje. Om jorden inte är inom denna siktlinje skulle det inte vara lätt att upptäcka.  Det bör (min anm.) innebära att det kan finnas stora mängder av sådana som vi inte kan se från jorden. Kanske de flesta eller alla svarta hål sände någon smal energistråle i någon riktning i sin barndom men att de flesta av dessa är osynliga från vår synvinkel. Det ska med mitt resonemang även passa tidsmässigt.


"Tack vare vår upptäckt kan vi säga att det redan under universums första miljarder år fanns ett stort antal mycket massiva svarta hål som avgav kraftfulla strålar. Detta resultat sätter snäva begränsningar på de teoretiska modellerna som försöker förklara ursprunget till svarta hål i vårt universum, avslutar Belladitta, PhD student at the University of Insubria i Italien. En av de som studerat fenomenet.


Bild från vikipedia på Blazaren Markarian 421 som finns i riktning mot Stora Björn med dess följeslagare galaxen 421-5 till vänster.

Rover har upptäckt Tiofen på Mars.

Tiofen är en färglös, flytande, giftig ej vattenlöslig heterocyklisk förening med bensenliknande lukt. Tiofen förekommer bl. a. i stenkolstjära och petroleum och är därför en vanligt i bensen. I substituerad form återfinns tiofen i en rad naturliga aromämnen. Ämnet kan även framställas tekniskt ur butan och svavel.


Organiska föreningar som kallas tiofen finns på jorden i kol, råolja och  i vit tryffel. Den svamp vildsvin njuter av i naturen.


Tiofen upptäcktes nyligen på Mars och en av Washington State University;s astrobiologer Dirk Schulze-Makuch tror att dettas närvaro kan förklaras av närvaron av tidigt liv på Mars. Tiofenmolekyler har fyra kolatomer och en svavelatom (se ovan bild) molekylen är ordnad i en ring och både kol och svavel är bioväsentliga element i denna. 

Rymdbilen Curiosity Rover har gjort många fynd då den använder tekniker som bryter upp större molekyler i komponenter så forskarna kan se på de fragmenten.


Men ytterligare bevis för förekomsten av teofin  bör undersökas av nästa rymdbil Rover, Rosalind Franklin, som förväntas lanseras i juli 2020. Den kommer att bära en Mars Organic Molecule Analyzer, eller MOMA  som använder en mindre destruktiv analysmetod som gör det möjligt att samla än större molekyler.


En spännande upptäckt (min anm.) som kanske ger överraskande resultat i framtiden inom kunskapsområdet. Vad vet vi inte. Det kan bekräfta livsformer i Mars förgångna eller att tiofen lika gärna kan ha haft ett oorganiskt ursprung på Mars som organiskt.  Mitt tips är oorganiskt.


Bild: från vikipedia som visar Tiofens (Thiophenes)  uppbyggnad.

Någonstans uppstod liv men hur och var är det ingen som vet.

I en ny studie kombineras biologiska och kosmologiska modeller. Professor Tomonori Totani från institutionen för astronomi har sett på hur livets byggstenar spontant kunde bildas i universum. En process som kallas abiogenes.


Livet måste ha börjat någon gång i tiden, någonstans. Men trots allt vi vet från biologi och fysik är de exakta detaljerna om hur och när livet började okända liksom även om det började någon annanstans än på jorden.


Det enda liv vi känner till är baserat på jorden och begränsade till de specifika villkor vi hittar här. Därför tittar de flesta forskare inom detta område på de grundläggande komponenter som är gemensamma för alla kända levande ting här på jorden, ribonukleinsyra, eller RNA. RNA är en mycket enklare och mer viktig molekyl än den mer kända deoxyribonukleinsyra, eller DNA, som definierar hur vi sätts ihop. 


Det observerbara universum har cirka 10 sextillion (10 ^ 22) stjärnor. Statistiskt sett bör det i en sådan volym kunna produceras RNA på cirka 20 nukleotider någonstanns. Det beräknas att universum kan innehålla mer än 1 googol (10 ^ 100) stjärnor och om så är fallet måste enligt forskare mer komplexa, livsuppehållande RNA strukturer inte bara vara troliga utan praktiskt taget oundvikliga där ute.


Min (min anm,) Jag anser inget bevisat för detta det är bara antagen utefter den kunskap vi fått efter att ha studerat förhållandena på jorden.


Bild från på lövsprickning.