Subaruteleskopets fossilprogram upptäckte ett objekt bortom Neptunus.

 

Bild https://subarutelescope.org  Ammonitens omloppsbana (röd linje) och de andra tre sednoidernas omloppsbana (Objekt bortom Neptunus bana transneptuniska ex asteroider med en långsträckta bana)  (vita linjer). Ammonit upptäcktes nära dess perihelium, på ett avstånd av 71 astronomiska enheter (71 gånger det genomsnittliga avståndet mellan solen och jorden). Den gula punkten visar dess position i juli 2025. (Källa: NAOJ)

Subaruteleskopet har avslöjat en fjärde medlem av sednoiderna en grupp små objekt med märkliga omloppsbanor runt solsystemets yttre kant där dvärgplaneten  Sedna ingår. 

Det nya objektet, har den officiella beteckningen 2023 KQ14, och har getts smeknamnet "Ammonite" av forskargruppen. Numeriska simuleringar tyder på att den har hållit en stabil omloppsbana sedan de tidiga stadierna av solsystemets bildande. Ammonit förväntas vara ett "fossil" som bevarar minnen från solsystemets barndom. Det kan ge ledtrådar till existensen av den hypotetiska planeten Nio och solsystemets ursprung.

Ammonit upptäcktes av kartläggningsprojektet "FOSSIL" (Formation of the Outer Solar System: An Icy Legacy), som använder Subaruteleskopets vidvinkelkamera Hyper Suprime-Cam (HSC). FOSSIL sköts upp 2020 av ett internationellt team lett av främst forskare från Japan och Taiwan för att utforska de isiga världarna i det yttre solsystemet. FOSSIL syftar till att avslöja solsystemets historia från dåtid till nutid genom att observera små kroppar som har spår av planetesimaler (objekt bestående av is och sten) som bildades när solsystemet föddes. Namnet "FOSSIL" återspeglar projektets mål att avslöja "fossilerna" i solsystemet. Större delen av det vidsträckta solsystemet är fortfarande outforskat. 

Vidvinkelobservationer med Subaruteleskopet flyttar stadigt fram gränserna, säger Dr. Fumi Yoshida vid University of Occupational and Environmental Health och Chiba Institute of Technology, som leder FOSSIL.

Ammonit upptäcktes i observationerna som genomfördes i mars, maj och augusti 2023 med hjälp av Subaruteleskopet och HSC. Uppföljande observationer i juli 2024 med Canada-France-Hawaii Telescope (CFHT) avslöjade dess detaljerade omloppsbana. Genom att granska tidigare bilder från dataarkiv identifierades Ammonite också i DECam-data från 2021 och 2014, tagna med Dark Energy Camera på Blanco 4-metersteleskopet, samt i bilder tagna vid Kitt Peak National Observatory 2005.

Dessa upptäckter har gjort det möjligt att sammanställa 19 års observationsdata vilket avsevärt har förbättrat noggrannheten i Ammonites omloppsbana. När det gäller betydelsen av denna upptäckt beskriver Dr. Fumi Yoshida: "Ammonit hittades i ett område långt borta där Neptunus gravitation har liten inverkan. 

Närvaron av objekt med långsträckta omloppsbanor och stora periheliumavstånd i detta område tyder på att något extraordinärt inträffade under den tid då ammonit bildades. Att förstå omloppsbanans utveckling och de fysikaliska egenskaperna hos dessa unika avlägsna objekt är avgörande för att förstå hela solsystemets historia. För närvarande är Subaruteleskopet ett av de få teleskop på jorden som kan göra sådana upptäckter.

En ny spännande teori om universums ursprung.

 

Bild https://www.flickr.com/

En grupp forskare under ledning av ICREA-forskare  Raúl Jiménez, vid University of Barcelonas Institute of Cosmos Sciences (ICCUB) har i samarbete med universitetet i Padua (Italien) presenterat en revolutionerande teori om universums ursprung.

Studien, som publicerats i tidskriften Physical Review Research, introducerar en radikal förändring av förståelsen av de första ögonblicken efter Big Bang utan att förlita sig på de spekulativa antaganden som fysiker traditionellt har antagit i teorin om BigBang.

I årtionden har kosmologer arbetat under inflationsparadigmet. En modell och teori som föreslår att universum expanderade extremt snabbt, på bråkdelen av en sekund efter BigBang och därmed banade väg för allt vi observerar idag. Men den modellen innehåller många justerbara parametrar.

 Dessa parametrar kan ändras efter behov för att passa in i en teori som BigBang. Vetenskapligt sett utgör detta ett problem, eftersom det gör det svårt att veta om en modell verkligen förutsäger eller bara anpassas till insamlad data.

Den nu nya modellen förlitar sig inte på hypotetiska fält eller partiklar som inflation. Den visar istället att naturliga kvantfluktuationer i rumtiden, gravitationsvågor, var tillräckligt för att ge upphov till de små densitetsskillnader som så småningom gav upphov till galaxer, stjärnor och planeter. Dessa krusningar utvecklas icke-linjärt, interagerar och genererar komplexitet över tid vilket möjliggör verifierbara förutsägelser med verkliga data.

– Det som gör det här förslaget spännande är att det är enkelt och verifierbart. Vi lägger inte till spekulativa element utan visar snarare att gravitation och kvantmekanik kan vara tillräckliga för att förklara hur kosmos struktur kom till, beskriver Jiménez.

Vesiklar (cellliknande fack) kan bildas naturligt i sjöarna på Saturnus måne Titan.

 

Bild https://science.nasa.gov  En konstnärs koncept på den föreslagna mekanismen för vesikelbildning på Titan. (1) Metansjöar och hav på Titans yta blir täckta med en film av amfifiler. (2) Metanregndroppar stänker ner på sjöns yta. (3) Stänk skapar en dimma av droppar som är täckta av samma film. (4) Droppar sedan ner på sjön och sjunker och blir belagda i ett dubbelskikt som blir en vesikel. (NASA:s forskning har visat att cellliknande fack som kallas vesiklar kan bildas naturligt i sjöarna på Saturnus måne Titan) Christian Mayer (Universität Duisburg-Essen) och Conor Nixon (NASA Goddard)

Saturnus största måne Titan är den näst största månen i vårt solsystem. Den är även den enda månen i vårt solsystem med en betydande atmosfär.

Den disiga, gyllenefärgade atmosfären på Titan döljer dess yta för teleskop. Först när NASA:s rymdsond Cassini anlände till Saturnus 2004 förändrades vår syn på Titan för alltid.

Tack vare Cassini vet vi nu att Titan har en komplex meteorologisk cykel som aktivt påverkar ytan. Det mesta av Titans atmosfär består av kväve. Men här finns också en betydande mängd metan (CH4). Detta metan bildar moln och metanregn som faller till ytan och orsakar erosion och floder som fyller upp sjöar och hav. Vätskan avdunstar sedan i solljus och bildar moln igen. Man kan jämföra det med vattens kretslopp på jorden. Men på Titan som metans kretslopp.

Den atmosfäriska aktiviteten resulterar  i komplex kemi. I form av att energi från solen bryter sönder molekyler som metan och bitarna omformas sedan till komplexa organiska molekyler. Många astrobiologer anser att denna kemi kan lära oss hur de molekyler som är nödvändiga för livets uppkomst en gång bildades och utvecklades på den tidiga jorden.

I studien undersöktes hur vesiklar kan bildas i de kalla förhållandena i Titans kolvätesjöar och hav genom att havsspraydroppar kastas uppåt av stänkande metanregndroppar på ytan. På Titan kan teoretiskt både spraydroppar och havsytan vara täckta av lager av amfifiler. 

Om en droppe sedan landar på ytan av en damm möts de två lagren av amfifiler och bildar en dubbelskiktad (eller tvåskiktad) vesikel, som omsluter den ursprungliga droppen. Med tiden kommer många av dessa vesiklar spridas över hela dammen och interagera och konkurrera i en evolutionär process som kan leda till primitiva protoceller.

Om denna  teori kan bekräftas skulle det öka vår förståelse för de villkor under vilka liv kan bildas.

"Existensen av vesiklar på Titan skulle visa på en ökning av ordning och komplexitet, vilket är nödvändiga villkor för livets uppkomst", förklarar Conor Nixon vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

NASA:s nästa uppdrag till Titan är den kommande Dragonfly, som kommer att utforska ytan på Saturnus måne. Även om Titans sjöar och hav inte är en destination för Dragonfly (och uppdraget kommer inte att bära det ljusspridningsinstrument som krävs för att upptäcka vesiklar), kommer uppdraget att innebära att flyga från plats till plats för att studera månens ytas sammansättning, göra atmosfäriska och geofysiska mätningar och söka efter möjliga livsmiljöer på  Titan.

Teleskopen har visat sig visa fel storlek på exoplaneter

 

Bild https://news.uci.edu/ En exoplanet med flera bakgrundsstjärnor som störningar som visar exoplaneters storlek för små i teleskop. Om det inte korrigeras kan det extra ljuset från stjärnorna i bakgrunden leda till underskattade mätningar av exoplaneternas storlek. Det fyrkantiga rutnätet representerar enskilda pixlar från NASA:s TESS-satellit. Nikolai Berman / UC Irvine

I en ny forskninsrapport från University of California beskriver astronomer vid  Us Irvine News  Exoplaneterna vi hittat kan vara större än vi trodde. Mer än 200 kända exoplaneter är sannolikt betydligt större än mätresultatet visat. Det  kan förändra vilka avlägsna världar forskare anser vara potentiellt möjliga för utomjordiskt liv.

"Vi fann att hundratals exoplaneter är större än de verkar se ut i teleskopen och det förändrar vår förståelse av exoplaneter i stor skala", beskriver Te Han, doktorand vid UC Irvine och huvudförfattare till den nya studien i Astrophysical Journal Letters. Det innebär att vi kan ha hittat färre jordliknande planeter än vi trott beskriver han (detta då de vi ansett jordstorlekslika kanske än betydligt större och kanske till och med gasjättar).

Astronomer kan inte observera exoplaneter direkt. De måste ex vänta på att en planet ska passera framför sin stjärna. För att sedan mäta den mycket subtila minskningen av ljuset från  stjärnan då planeten passerar framför stjärnan. "Vi mäter i princip skuggan av planeten", beskriver Paul Robertson, professor i astronomi vid UC Irvine och medförfattare till studien.

Hans team studerade observationer av hundratals exoplaneter som observerats av NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) och  fann att ljus från närliggande stjärnor kan "förorena" ljuset från en stjärna som en astronom studerar. Detta kan få alla planeter som passerar framför  stjärnan att verka mindre än de är.

Robertson sammanställde hundratals studier som beskrev exoplaneter som upptäckts under TESS-uppdraget och sorterade planeterna efter hur olika forskarlag mätte radierna av dessa exoplaneter. Med hjälp av en datormodell kunde han sedan uppskatta i vilken grad dessa mätningsresultat kunde vara snedvridna på grund av ljuskontaminering från närliggande stjärnor. Teamet använde även observationer från ett annat satellituppdrag Gaia för att uppskatta hur mycket ljusföroreningar som påverkat TESS observationer. 

"TESS-data är förorenade, vilket Teamets anpassade modell korrigerar bättre än något annat på fältet", beskriver Robertson. – Det vi ser i den här studien är att de här planeterna systematiskt kan vara större än vad vi trodde. Det väcker frågan: Hur vanliga är då planeter av jordens storlek?

Antalet exoplaneter som tros vara ungefär lika stora som jorden var redan litet. "Av de system med en enda jordliknande planet som hittills upptäckts av TESS  har endast tre ansetts likna jorden i sin sammansättning", beskriver Han. "I och med den här nya studien har det upptäckts att de alla tre är större än vi trodde."

Det betyder att planeterna, snarare än att vara stenplaneter som jorden är så kallade "vattenvärldar", planeter större än jorden täckta av ett gigantiskt hav eller till och med än större och då gasformiga planeter som Uranus eller Neptunus. Detta kan påverka hur sökandet efter liv på avlägsna planeter ska förändras för även om vattenvärldar kan hysa liv kan de också sakna de typer av egenskaper som hjälper livet att blomstra på planeter likt det gjort på jorden.

– Detta har viktiga implikationer för vår förståelse av exoplaneter, bland annat för prioritering av uppföljande observationer med James Webb Space Telescope, och den kontroversiella existensen av en galaktisk population av vattenvärldar, beskriver Robertson.

Härnäst planerar Robertson och hans team att använda de nya uppgifterna för att börja undersöka planeter som tidigare ansetts obeboeliga på grund av sin storlek och för att ge andra forskare kunskapen att de ska vara försiktiga när de tolkar data från satelliter som TESS. Forskning stöddes delvis genom finansiering från NASA.

Säkert finns det exoplaneter i storlek som jorden och mindre men vi kanske ännu inte kan finna så små planeter med de resurser vi har i dag. De drunknar i stjärnornas sken.

Stjärnan MP Musca är inte ensam trots allt.

 

Bild https://www.cam.ac.uk/ Astronomer har upptäckt en gigantisk exoplanet – mellan tre till tio gånger större än Jupiter. Exoplaneten finns dold i den virvlande skiva av gas och stoft som omger den unga stjärnan MP Musca.

Tidigare observationer av MP Musca som befinner sig 319 ljusår bort tydde på att den inte hade några planeter i omloppsbana och är omgiven av ett moln av gas och stoft. 

En andra undersökning av MP Musca, med hjälp av en kombination av data från ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) och från europeiska rymdorganisationen ESA:s Gaia-uppdrag visar att stjärnan trots allt inte är ensam. 

Det internationella forskarlaget under ledning från University of Cambridge har nu upptäckt en stor gasjätte i stjärnans protoplanetära skiva: det moln av gas, stoft och is som finns omkring nya stjärnor där planetbildning kan ske. Detta är första gången som Gaia har upptäckt en exoplanet inuti en protoplanetär skiva. Resultatet av upptäckten publicerades i tidskriften NatureAstronomy,

Här beskrivs att liknande metoder kan vara användbara i jakten på unga planeter runt andra nybildade stjärnor. Dr Álvaro Ribas från Cambridges Institute of Astronomy, vilken ledde studien har specialiserat sig på att studera protoplanetära skivor. "Vi observerade den här stjärnan för första gången när vi lärt oss att de flesta protoplanetära skivor består av  ringar och tomrum och jag hoppades hitta egenskaper runt MP Muscas skiva som kunde antyda närvaro av en eller flera planeter", beskriver han.

Med hjälp av ALMA observerade Ribas den protoplanetära skivan runt MP Musca första gången under  2023. Observationen visade en ung stjärna till synes helt ensam i universum. Dess omgivande skiva visade inga av de luckor där planeter kan ha bildats och skivan var helt platt och utan några synliga drag.

"Våra tidigare observationer visade en tråkig, platt skiva", beskriver Ribas.

 – Men vi tyckte att det var konstigt, eftersom skivan är mellan sju och tio miljoner år gammal. I en skiva av den åldern  förväntades vissa tecken på att planeter bildades. De nya observationerna 2025 visade nu ett hålrum nära stjärnan och två luckor längre ut som inte upptäckts i  observation 2023 vilket tyder på att MP Musca kanske likväl inte är en ensam stjärna.

Samtidigt letade Miguel Vioque som är forskare vid Europeiska sydobservatoriet efter en annan pusselbit. Med hjälp av data från Gaia fann han att MP Musca "vinglade".

"Min första reaktion var att jag måste ha gjort ett misstag i mina beräkningar, eftersom MP Musca antogs ha en tom skiva", beskriver Vioque. "Jag höll på att revidera mina beräkningar när jag såg Álvaro hålla ett föredrag där han presenterade preliminära resultat av ett nyupptäckt inre hålrum i skivan, vilket innebar att det vinglande jag upptäckte var verkligt och kunde  orsakas av en planet som håller på att bildas."

Med hjälp av en kombination av observationerna från Gaia och ALMA, tillsammans med en del datormodellering, beskriver forskarna nu att vinglandet troligen orsakas av en gasjätte med en massa tio gånger mindre än Jupiters kretsande runt stjärnan på ett avstånd på mellan en och tre gånger jordens avstånd till vår sol. Forskningen stöddes delvis av EU:s Horizon-program, Europeiska forskningsrådet och UK Science and Technology Facilities Council (STFC), som är en del av UK Research and Innovation (UKRI).

Troligen finns fler små galaxer omkring Vintergatan än vi hittat.

 

Bild wikipedia Vintergatsbandet i riktning mot stjärnbilden Skytten.

Det  finns troligen fler små galaxer i Vintergatan än vad forskarna antagit eller observerat enligt en ny forskningsrapport.

Kosmologer vid Durham University använde i studien en ny teknik som kombinerar de mest högupplösta superdatorsimuleringarna som finns tillsammans med ny matematisk modellering för att förutsäga existensen av ej ännu hittade galaxer.

Deras resultat tyder på att det borde finnas 80 eller kanske upp till 100 fler satellitgalaxer i omloppsbana runt Vintergatan vilket är fler än som hittats till i dag.

Om dessa saknade galaxer kan hittas av teleskop kan det ge starkt stöd för teorin om Lambda Cold Dark Matter (LCDM), som förklarar universums storskaliga struktur och hur galaxer bildas. 

Forskningsresultatet presenterades under fredagen den 11 juli 2025 vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting vid Durham University. 

Studien utgick från LCDM-modellen där vanlig materia i form av atomer endast utgör 5 procent av universums totala innehåll, 25 procent är kall mörk materia (CDM) och resterande 70 procent är mörk energi.

I modellen bildas galaxer i centrum av gigantiska klumpar av mörk materia som kallas halos. De flesta galaxer i universum är dvärggalaxer med låg massa varav de flesta är satellitgalaxer som kretsar runt en större galax, som Vintergatan.

Forskaren Dr Isabel Santos-Santos vid Institute for Computational Cosmology, Department of Physics, Durham University, beskriver: "Vi vet att Vintergatan har omkring 60 bekräftade satellitgalaxer, men enligt beräkningar borde det finnas dussintals fler kretande runt Vintergatan som ännu ej har upptäckts på grund av dess ljussvaghet. Om våra förutsägelser stämmer, ger det mer tyngd åt Lambda Cold Dark Matter-teorin om hur strukturer bildas och utvecklas i universum. Astronomer kan nu  använda de nya datan för förutsägelser som ett riktmärke för att jämföra  ny data som samlas in. En dag  kanske vi kan se dessa "saknade" galaxer, vilket skulle vara enormt spännande och kunna berätta mer om hur universum kom till som vi ser det idag” beskriver Santos-Santos.

Begreppet LCDM är hörnstenen i vår förståelse av universum. Det har lett till standardmodellen för kosmologi och är den mest accepterade modellen för att beskriva universums utveckling och struktur i stora skalor.

Det verkar som om det fanns eller finns mer vatten på Mars än vi trodde.

 

Bild wikipedia Mars Global Surveyor visar spår av vatten på Mars yta 

Upptäckten av mer än 15 000 kilometer uråldriga flodbäddar på Mars tyder på att den röda planeten en gång i tiden kan ha varit mycket blötare än man tidigare trott.

Forskare såg på fluviala slingrande åsar (även kända som inverterade kanaler) över regionen Noachis Terra på Mars södra högland. Dessa tros ha bildats när sediment som avsatts av floder hårdnade och senare exponerades när det omgivande materialet eroderade.

Liknande åsar har hittats i  terräng på Mars. Detta tyder på att strömmande vatten en gång var utbrett i denna region på Mars från trolgen nederbörd som källa till vattnet.

Den nya forskningen, under ledning av Adam Losekoot doktorand vid Open University, och finansierad av UK Space Agency. Studien  presenterades nyligen vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham. 

Resultatet tyder på att ytvattnet kan ha varit stabilt i Noachis Terra under övergången mellan Noachian och Hesperian, en period av geologiska och klimatiska förändringar för cirka 3,7 miljarder år sedan."Vårt arbete är ett nytt bevis på att Mars troligen en gång var en mycket mer komplex och aktiv planet än den nu är vilket är ", beskriver Losekoot.

Det faktum att åsarna bildar omfattande sammanlänkade system tyder på att vattenförhållandena måste ha varit relativt långlivade vilket innebär att Noachis Terra upplevde varma och våta förhållanden under en geologisk period.

Fyndet utmanar befintliga teorier som säger att Mars generellt sett var kall och torr med några dalar som bildats av smältvatten från istäcket under sporadiska, korta perioder av uppvärmning.