Bilden wikipedia visar Regnets hav på månen.
Forskare har under en längre tid undrat vart månens
magnetism tog vägen. Svaret har sökts ända sedan rymdfarkoster i omloppsbana runt
månen fångade upp tecken på ett högt magnetfält i sten på månens yta medan månen
i sig inte har en inneboende magnetism.
Nu kan MIT-forskare (Massachusetts Institute of
Technology) ha löst mysteriet. De föreslår att en kombination av ett uråldrigt,
svagt magnetfält och ett stort, plasmagenererande nedslag tillfälligt kan ha
skapat ett starkt magnetfält koncentrerat till månens baksida.
I en studie som publicerades nyligen i tidskriften Science Advances beskriver forskarna genom detaljerade datasimuleringar att ett nedslag till exempel av en stor asteroid, kan ha genererat ett moln av joniserade partiklar som kortvarigt omslutit månen. Detta plasma skulle ha strömmat kring månen och koncentrerats på motsatt plats mot det första nedslaget. Där skulle plasmat ha interagerat med och tillfälligt förstärkt månens svaga magnetfält. Alla stenar i regionen där kan ha förhöjda magnetism innan fältet snabbt dog bort.
Denna kombination av händelser skulle kunna förklara förekomsten av mycket magnetiska stenar som upptäckts i ett område nära sydpolen på månens baksida. Det råkar vara så att en av de största nedslagsbassängerna. Imbriumbassängen (Regnets hav) ligger på exakt motsatt plats på månens framsida (om man tänker sig ett streck rakt igenom månen). Forskarna misstänker att asteroiden som gjorde nedslaget sannolikt släppte ut det moln av plasma som startade scenariot i deras datasimuleringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar