Galax GAL-CLUS-022058s utseende liknar en smält metallring.

 

Den tunna men från vår synvinkel eleganta galaxen på bilden ovan är ett exempel på ett märkligt och mycket sällsynt fenomen. Bilden är tagen med NASA/ESA Hubble Space Telescope och föreställer GAL-CLUS-022058s, som ses från det södra halvklotets konstellation i stjärnbilden ugnen.

GAL-CLUS-022058s är den största och en av de mest kompletta Einsteinringar som  upptäckts. Objektet har fått smeknamnet "Smältring", vilket anspelar på dess utseende. Detta fenomens existens ansåg Newton skulle kunna existera. Nu först har det bekräftats.

 I Einsteins allmänna relativitetsteori förklaras fenomenet som en process som kallas gravitationell linsning, orsakad av att ljus kommer långt borta och böjs på sin väg i en ny riktning av  i ett objekt mellan källan och observatören.

I det här fallet har ljuset från bakgrundens galaxer förvrängts in i kurvan vi ser  galax klustret framför den. Den nära exakta inriktningen av bakgrunden av den centrala elliptiska galaxen i klustret ses i mitten av denna bild och har gett en skev och förstorande bild av bakgrunden och visar därför galaxen som en nästan perfekt ring. Gravitation från andra galaxer i klustret orsakar ytterligare snedvridningar. Bild från NASA 

 

Objekt som dessa är idealiska för att studera galaxer som ofta är för svaga och avlägsna för att annars ses utan detta fenomen som kallas gravitationslinsning.

 Bild på galaxen finns i länk som medföljer nedre bilden. Denna bild som ses längst upp är från vikipedia och här förklaras gravitationslinsfenomenet. Ljus böjs i närheten av massiva objekt. De orangea linjerna visar objektets skenbara position och de vita linjerna visar ljusets väg från källans verkliga position.

Gåtan över de sju (systrarna) stjärnorna (Plejaderna)

 

Plejaderna är en öppen stjärnhop i Oxens stjärnbild som fått sitt namn efter den grekiska mytologins namn på de sju nymferna.  

 Plejaderna finns cirka 440 ljusår från Solen. Med blotta ögat ser Plejaderna ut som en mycket liten karlavagn och man kan vanligen se de sex ljusstarkaste stjärnorna som ingår i stjärnhopen under bra siktförhållanden går det att se upp till tio. I en kikare ses en mängd ytterligare stjärnor totalt några hundra. Stjärnorna är omgivna av en nebulosa vilket går att se i foton med lång exponeringstid. Stjärnhopen är ganska ung, cirka 100 miljoner år. Men själva sjustjärnorna som är Plejaderna kan vi sedan många år med blotta ögat enbart se sex stycken av de sju ingående stjärnorna.

På den norra himlen i december är Plejaderna, eller de "sju systrarna" en vacker syn. Men man kan enbart se sex stjärnor en av de ursprungliga sju finns numera så nära en annan av systrarna att det bara kan ses sex stjärnor om man inte använder ett starkt teleskop.

Många kulturer runt om i världen hänvisar till Plejaderna som "sju systrar", och berättar också ganska lika historier om dem. Efter att ha studerat stjärnornas rörelse mycket noga tror vi att dessa berättelser kan gå tillbaka 100000 år till en tid då konstellationen såg helt annorlunda ut och kunde ses som sju stjärnor utan hjälpmedel. I grekisk mytologi var Plejaderna de sju döttrarna till Atlas (en jätte eller Titan).

En liknande historia finns bland aboriginer över hela Australien. I många australiska aboriginska kulturer är Plejaderna en grupp unga flickor och förknippas ofta med heliga kvinnoceremonier och berättelser. Hur kommer det sig att de australiska aboriginska berättelserna är så lika de grekiska?

 Antropologer brukade tro att européerna kunde ha fört den grekiska historien till Australien där den anpassades av aboriginer för sina egna syften. Men de aboriginska berättelserna verkar vara mycket äldre än den europeiska kontakten med Australien. Och det fanns ytterst lite kontakt mellan de flesta australiska aboriginska kulturer och resten av världen i minst 50000 år. Så varför delar de samma historia?

Alla moderna människor härstammar från Afrika innan de började sina långa migrationer till de bortre hörnen av världen för 100000 år sedan. Kan dessa berättelser om de sju systrarna vara så gamla? Är berättelsen från den afrikanska tiden och togs med när människan reste till Australien, Europa och Asien?

Noggranna mätningar med Gaiateleskopet och andra teleskop visar att Plejadernas stjärnor rör sig långsamt på himlen. En stjärna i systemet Pleione, är nu så nära stjärnan Atlas att de ser ut som en enda stjärna för blotta ögat.

Men om vi tar hänsyn till stjärnors rörelser bakåt i tiden och går tillbaka 100000 år var stjärnan Pleione längre bort från Atlas och skulle ha varit väl synlig för blotta ögat den gången. Så för 100000 år sedan skulle de flesta ha sett sju stjärnor.

Det är fascinerande att tänka sig (min anm.) att berättelsen om Plejaderna funnits med sedan mänsklighetens barndom. Kan det vara så? Ja absolut berättelser gick vidare muntligt från far till son utan avbrott innan skriftspråket kom till.

Bild på Plejaderna från vikipedia,

En Rosettesten för att förklara hur planeter bildas.

 

Rosettastenen (eller Rosettestenen) är en stor, svart granodioritplatta vars inskription är ett dekret utfärdat av Ptolemaios V Epifanes i Memfis i Egypten år 196 f.Kr. Stenen återfanns 1799 av franska soldater vid staden Rosetta nära Alexandria under Napoleon I:s fälttåg i Egypten. 

Inskriptionen fick en avgörande betydelse för uttolkningen av de egyptiska hieroglyferna. Stenen är 112,3 × 75,7 × 28,4 cm stor och väger 750 kg. På stenen finns en och samma text skriven med tre skriftsystem representerande två språk: egyptiska, dels som hieroglyfer, dels som demotisk skrift och antik grekiska skrivet med grekiska bokstäver.

 Detta blev en viktig sten då den hjälpte till att översätta hieroglyferna till förståelig skrift (grekiskan kunde vi redan). Hade vi inte hittat denna sten kanske vi inte lärt oss översätta ovanstående skrifter. Grekiska skriften var lösningsskriften.

Planeter  bildas i skivor av gas och damm runt en stjärna men mekanismerna i detta är  inte helt förståelig. Vi vet dock att gas är den viktigaste drivkraften i denna utveckling av planeter. Den tidsskala över vilken gasen skingras och sammanfaller ger tidsskalan för planetbildning.

Utöver det bestämmer gasens kemiska sammansättning dessa framtida planeters sammansättning och dess atmosfär. Men årtionden av studier av protoplanetära diskar är likväl deras kemiska sammansättningar fortfarande dåligt förstådda och även  gas rörelser till stoft - skeendet är i stort sett okänt.

AB Aurigae är ett  system som kan ses som detta områdes Rosettasten då här finns ett system med en ung övergångsskiva (protoplanetär skiva). En skiva med luckor som tyder på nybildande planeter i dessa. AB Aurigae  är belägen ca 536 ljusår från oss och är det tillräckligt nära för att vara ett bra studieobjekt för att förstå den rumsliga fördelningen av gas och damm i detalj i en skiva av detta slag där planetbildning sker. Här kan vi se olika stadier av stjärnbildning och gaskoncentration.

Avstånd och händelser, tomrum och gaskoncentration ger stora inblickar av skilda skeenden och sammansättningar av gas och stoff. Denna plats kan ses som de protoplanetära skivornas Rosettesten (min anm.)

Bild från vikipedia på den berömda och viktiga Rosettestenen.

Mystik radiosignal upptäckt från närliggande stjärna.

 

Proxima Centauri finns 4,24 ljusår bort och är den stjärna som finns närmast oss om man räknar bort solen.  Den tillhör stjärnbilden Kentauren och trippelstjärnsystemet Alfa Centauri och kretsar runt dubbelstjärnan Alfa Centauri med en omloppstid på omkring 550000 år. Den skenbara magnituden på +11,05 gör att stjärnan endast syns i teleskop.

 Tidigare denna månad den 2 december beskrev jag i bloggen om den berömda Wow! signalen som ännu inte förklarats vilken upptäcktes 1977. Sedan dennas upptäckt har många forskare varit engagerade med sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI  signalspaning). 

Signalen från 1977 anses vara den bästa kandidaten för en främmande radiosignal från en främmande civilisation som hittats. Den hördes bara en gång (något jag min anm. tycker visar att den har en tillfällig källa och därmed en naturlig förklaring). Den var aldrig helt bekräftad och förblir oförklarad än i dag. Jag (min anm.) anser att vi ska vara skeptiska till varifrån signalen eller källan kom. Kan mycket väl varit en störning från en satellit eller från utrustning vid det observatorium där man upptäckte den.

Men nu har en ny signal hittats benämnd som Wow!signal 2020. Den verkar komma från Proxima Centauri. Den närmaste stjärnan till vår sol. Det är nästan säkert inte ett utomjordiskt telegram. Men radiovågorna kom från närheten av Proxima Centauri. Den kommer att hjälpa astronomer förfina sina söktekniker efter en tio år lång sökning efter främmande sändningar från de närmast miljoner liggande stjärnorna. Vid arbetet  används Australiens Parkes Observatory vilket även sökte vid Proxima Centauri där teamet upptäckte den iögonfallande signalen. Signalen har fått namnet BLC-1. Radiovågorna plockades upp vid observationer gjorda mellan april och maj 2019.

"Det är ganska förväntat att då och då upptäcka något konstigt och även intressant och vi då måste tänka på nästa steg," säger Sofia Sheikh, en doktorand vid Pennsylvania State University. Men även Sheikh och andra forskare misstänker starkt att signalen är av mänskligt ursprung, blc-1 är dock den mest kittlande upptäckt som gjorts sedan 1977.

Teamet förbereder två rapporter som beskriver signalen och en uppföljningsanalys. Den senaste "signalen" kommer sannolikt att ha en vardaglig förklaring men riktningen på den smala strålen, runt 980 MHz, och en uppenbar förändring i dess frekvens sägs vara förenligt med rörelsen av en planet.

Forskare förbereder nu som sagt en rapport om strålarna för Breakthrough Listen, projektet och söker vidare efter tecken på liv i rymden.

Själv (min anm.) anser jag att signalen kommer från något på jorden, en satellit eller från utrustningen eller något i observatoriet en mikrovågsugn eller mobil eller liknande. Men det är viktigt att finna denna källa i så fall så inte det blir feltolkningar i framtiden av just liknande signaler. Källan kommer säkert att låta igen. Men visst så långe den inte är funnen kan man inte säkert säga att den inte kom utifrån och från vad eller vem som helst som sände den för 4,24 ljusår sedan. Eller år. Frågan vi alla ställer är om vi är ensamma i ett gränslöst universum med oräkneliga galaxer vilka har oräkneliga solar med oräkneliga planeter.

Bild från vikipedia på Proxima Centauris läge här makerad med röd fyrkant och pil varifrån en signal upptäckts.

Glödande tråd av gas med en längd på 50 miljoner ljusår har upptäckts däruppe.

 

Nyligen har en grupp forskare vid Universitetet i Bonn upptäckt en gasglödtråd med en längd av 50 miljoner ljusår 700 ljusår bort från oss.. Dess struktur är slående lik förutsägelserna vid datorsimuleringar om trådar av detta slag.

Forskarna undersökte ett himmelskt objekt som kallas Abell 3391/95, ett system med tre galaxhopar då de upptäckte tråden.

Upptäckten gjordes med hjälp av rymdteleskopet eROSITA. eROSITA-bilderna visar klustren och de många enskilda galaxerna och gastråden som förbinder dessa strukturer (galaxer). Hela glödtråden är 50 miljoner ljusår lång. Men  kan vara ännu längre då vi inte kan  se den från alla vinklar. Forskarna antar att bilderna bara visar ett avsnitt av densamma.

 

Prof. Dr. Thomas Reiprich från Argelander Institutet för astronomi vid universitetet i Bonn sa angående fenomenet, "Enligt beräkningar finns mer än hälften av all baryonic materia i vårt universum i trådar av detta slag som vi antar det finns fler av. Filament av  av materia som stjärnor och planeter är sammansatta av och även vi människor." 

Bild från vikipedia vilken visar en animation av instrumenet eRosita röntgeninstrument som byggts av Max Planck-institutet för utomjordisk fysik (MPE) i Tyskland och som användes ovan.

Litium hittat i vita dvärgstjärnor.

 

För första gången har  litium identifierats och mätts i atmosfären på utbrända stjärnor som kallas vita dvärgar enligt en studie ledd från University of North Carolina vilken publicerats online i tidskriften Science.

Litium är en viktig metall för ledning av el till mobiltelefoner och datorer för att stabilisera dessa. Men forskare har undrat över var det litium blev av som uppstodvid Big Bang, en diskrepans som kallas "kosmologiska litiumproblemet."

Forskare tror exploderande stjärnor sänder ut litium i hela galaxen och har levererat det mesta av det litium som finns på Jorden och använder idag i elektronik och medicin.

Den undersökning från  UNC-Chapel Hill, University of Montreal och Los Alamos National Lab ger ledtrådar för att spåra den galaktiska utvecklingen av litium.

Upptäckten ovan (litium i vita dvärgaras corona) möjliggjordes genom användning av Goodman-Spectrograph som är monterad på Southern Astrophysical Research teleskop vilket drivs av Cerro Tololo Inter-American Observatory, en del av National Science Foundations NOIR Lab.

Vita dvärgstjärnor är de överblivna kärnor som finns kvar när stjärnor gjort av med sitt bränsle och faller samman. Big Bang, den ledande förklaringen till hur universum kom till för 13,8 miljarder år sedan producerade tre element i större mängd: väte, helium och litium. Men litiummätningar i solliknande stjärnor har aldrig tidigare gjorts av forskarna eller förutsagt finnas där.

Av de tre elementen väte, helium och litium är litium det största mysteriet. Ännu förstår vi inte helt var detta blev av efter BigBang, Väte och Helium har vi sedan länge hittat i kosmiska gasmoln. Det enda vi säkert vet är att de tre ovannämnda ämnena var i majoritet och kanske de enda som blev till först vid BigBang.

Bild från vikipedia på Stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet.

Pulsar PSR J1047−6709 pulserar stort.

 

Pulsarer är  magnetiska roterande neutronstjärnor som avger strålar av elektromagnetisk strålning. Pulsarer upptäcks vanligtvis av radioteleskop då de sänder dessa pulser. Men några av dem observeras också med hjälp av optiska, röntgen och gammateleskop.

Hittills har de flesta pulsarer upptäckts med hjälp av Parkes Observatory i Australien. Med  radioteleskopet Parkes har kinesiska astronomer undersökt en isolerad pulsar som kallas PSR J1047−6709 och upptäckt dussintals jättepulser från denna källa.

Fyndet redovisas i en artikel publicerad 10 december på arXiv pre-print repository. Först fann astronomerna att PSR J1047−6709 växlar mellan svaga och mindre starka utsläpp. De antar att denna tillståndsväxling troligen är relaterad till i magnetfältet i pulsaren.

Pulsarer är spännande och ännu inte helt förklarade objekt däruppe.

Bild från vikipedia som visar en animation över bildandet av en pulsar. En stjärna i ett binärt stjärnsystem har kollapsat till en neutronstjärna och börjar ta material från den kvarvarande stjärnan, även känt som ackretion (tillskott/tillväxt) inom astrofysiken. Materian som överförs får stjärnan att börja rotera snabbare och avge högenergistrålning och så småningom bildas en pulsar med en rotationshastighet på upp till 1000 gånger per sekund. Någon bild på ovanstående pulsar finns inte ej heller dess avstånd från oss har jag lyckats hitta eller riktning.

Radiovågskurar kommer från en planet i riktning mot stjärnbilden Björnvaktaren

 

Ett internationellt forskarlag har upptäckt radiovågskurar som utgår från stjärnbilden Boötes (björnvakten,).  Det kan vara det första radioutsläppet som samlats in från en planet bortom vårt solsystem.

Teamet leds av Cornell postdoktoral forskare Jake D. Turner, Philippe Zarka vid Observatoire de Paris - Paris Sciences et Lettres University och Jean-Mathias Griessmeier vid Université d'Orléans.  "Vi presenterar en av de första rapporterna om en exoplanet varifrån det kommer radiostrålning," säger Turner och tillägger. " Signalen är från Tau Boötes solsystemet som är en stjärna och en exoplanet (kan finnas fler planeter där som vi ännu inte upptäckt min anm.). Vi anar att utsläppet kommer från planeten själv. Från radiosignalens styrka och polarisering och planetens magnetfält är den kompatibel med dessa teoretiska förutsägelser." 

Med hjälp av Low Frequency Array (LOFAR), ett radioteleskop i Nederländerna, upptäckte Turner och hans kollegor utsläppsskurarna från detta stjärnsystem en så kallad het Jupiter och vilken man antar är källan (även Jupiter släpper ut radiostrålning så upptäckten är inte anmärkningsvärd  min anm.) är en gasformig jätteplanet som ligger mycket nära sin sol. Signaturen är dock svag. "Det återstår en viss osäkerhet om att den upptäckta radiosignalen är från planeten. Behovet av uppföljningsobservationer är behövande, säger han.

Bild från vikipedia på Björnvaktarens stjärnor. Synlig på norra halvklotet.

Jämförelser ska göras mellan planetbildande gasskivor

 

Om vi kunde vrida tiden baklänges skulle vi se vårt solsystem bildas. En spännande händelse som skulle ge mycket kunskap om hur allt kom till.  Men även då vi inte kan detta  kan forskare studera andra system som just nu aktivt med gas och damm bildar ett solsystem vid sin sol. Genom detta kan vi lära om hur det går till.

Ett team under ledning av Dr Thomas Henning från Max Planck Institute for Astronomy i Heidelberg, Tyskland ska  använda  NASA: s kommande James Webb Space Telescope för att kartlägga mer än 50 planetbildande skivor i olika stadier av tillväxt för att avgöra vilka molekyler som finns i dessa och leta efter likheter och skillnader i gassammansättning i var och en av dessa för att leta efter olikheter av sammansättning.

Detta forskningsprogram kommer i första hand att samla in data i form av spektra. Spektra är som regnbågesken det sprider ut ljus i alla våglängder och färger beroende av vad slags materia de studsar mot.  

Denna information kommer att göra det möjligt för forskarna att konstruera betydligt mer detaljerade modeller av vad som finns i   dessa planetära skivor (gasmoln, nebulosor) och var i dem.  "Om du använder en modell av dessa spektra kan du ta reda på vad för slags  molekyler det finns och var i skivan de  finns och vad deras temperaturer är”, säger Henning.

Det är många förhoppningar som ställs på det nya James Webb teleskopet, många står på kö för att använda dess resurser. I augusti 2021 är det planerat att det ska sändas upp (min anm.).

Bild från vikipedia på nebulosan NGC 604 i galaxen M33. En nebulosa är en gas och stoffbemängt moln däruppe. I dessa kan stjärnor bildas och då även planetsystem vid dessa stjärnor.

GN-z11 är den äldsta och avlägsnaste galaxen vi känner till.

 

En grupp astronomer med Professor Nobunari Kashikawa från institutionen för astronomi vid Universitetet i Tokyo som ledare använde Keck I-teleskopet för att mäta avståndet till en gammal galax som hittats långt därute. De undersökte galaxen GN-z11 genom den metod som alla astronomer använder i första hand  rödförskjutnings-metoden.  GN-z11 är inte bara den äldsta galaxen utan också den mest avlägsna (egentligen samma sak i detta sammanhang vi mäter i ljusår vilket  är ljusets hastighet från en viss punkt , min anm.)  

"Från tidigare studier av galaxen verkar den vara den längst bort detekterbara galaxen från oss 13,4 miljarder ljusårs bort eller ca 300 år efter BigBang. Ett avstånd som gör det svårt att se tillbaks till.

Kashikawa och hans team mätte som sagt ovan med det som kallas rödförskjutning av GN-z11; detta hänvisar till hur ljuset sträcker ut sig och blir rödare ju längre det färdas. Vissa kemiska signaturer, som kallas utsläppslinjer, präglar distinkta mönster i ljuset från avlägsna objekt.

Genom att mäta hur utsträckta dessa mönstersignaturer är kan astronomer härleda hur långt ljuset ha färdats vilket ger avståndet till mätobjektet. Om efterföljande observationer kan bekräfta mätresultatet ovan kan astronomer  säga säkert att GN-z11 är den galax som finns längst bort från oss som hittills upptäckts i universum.

Se mitt inlägg från den 20 dec för en nästan lika gammal galax som upptäckts på ett avstånd av 500 miljoner år efter BigBang den stora galaxen C1-23152. Men om dessa galaxer fanns redan då visar det egentligen inte när de bildades utan enbart att de fanns då. Om nu inte allt är mätfel och de finns betydligt närmre (min anm.)

Bild från vikipedia Konstnärs uppfattning om hur GN-z11 galaxen ser ut.

Något flyger runt i en storm på Neptunus.

 

Då NASA: s Voyager 2 flög över Neptunus 1989 efter en resa på nästan 3 miljarder mil fascinerades forskarna över  den  dynamiska och turbulenta värld av virvlande stormar inklusive den jättestorm som de kallade Great Dark Spot de såg i närheten på Neptunus södra halvklotet. Denna virvelstorm påminde om Jupiters legendariska Great Red Spot en monstruös storm som har rasat i hundratals år på Jupiter.

Hade denna stora mörka storm på Neptunus även den rasat i hundratals år frågade man sig?  Svaret fick forskarna vänta till 1994 på då rymdteleskopet Hubble tog in Neptunus. Great Dark Spot hade försvunnit! 

Under de senaste tre decennierna har Hubble fortsatt att observera Neptunus och under denna tid har flera mörka fläckar (stormar) kommit och gått på Neptunus men den stora röda fläcken (stormen) på Jupiter finns kvar.

Resultaten från Hubbleteleskopet har visat att dessa stormar finns i några år innan de försvinner eller bleknar bort på Neptunus.

2018 upptäckte Hubble en storm större än Atlanten som uppstått på planetens norra halvklot. 2019 visades att den började glida söderut mot ekvatorn där tidigare stormar försvann ur sikte. Till observatörernas förvåning bytte dock  denna riktning i augusti 2020 och tog kurs mot norr igen. Detta var ett nytt beteende enligt den kunskap man tidigare fått.

 Även om Hubble har spårat liknande mörka fläckar under de senaste 30 åren, är detta oförutsägbara atmosfäriska beteende något nytt. Lika förbryllande var att stormen inte var ensam. Hubble såg en annan mindre mörk fläck i januari i år som tillfälligt dök upp nära denna. Det kan möjligen ha varit en bit av den gigantiska virveln som brutit sig ut från den större stormen och tagit en egen riktning. Förvånande nog återförenades den senare till den större stormen igen. Detta skedde samtidigt som ytterligare en ny storm dök upp i detta område.

Den nya var något mindre än den tidigare den var ca 6300 km i diameter. Denna nya storm har som man vet inget samband med den tidigare utan dök upp helt överraskande i samma område.

Det är fortfarande ett mysterium hur dessa stormar kommer till. Stormarnas mörka utseende kan bero på ett förhöjt mörkt molnlager och detta kan berätta för astronomer om stormens vertikala struktur.

Min idé (min anm.) är att den mörka tonen i stormen på den blå Neptunus är beroende på sammansättningen av planetens atmosfär. Samma sak med den röda fläcken på Jupiter som har sin färg beroende av Jupiters atmosfärs sammansättning. Detta visar på helt skilda slag av gas på dessa båda planeter. Ser vi sedan på Uranus är blåtoningen även lik Neptunus därav har de enligt mig likheter i gassammansättning. Samma sak med Jupiter och Saturnus de är båda orangetonfärgade så dessa två är likartade atmosfäriskt.

Bild från https://snl.no/Neptun på Neptunus. Neptunus fotograferad av Voyager 2  https://sv.wikipedia.org/wiki/Voyager_2  ca 16 millioner kilometer över planeten den 25 augusti 1989.

Galax C1-23152 var den mest massiva galaxen i universums barndom.

 

Vid de observationer som erhållits av ett internationellt forskarlag  koordinerat av Paolo Saracco från Istituto Nazionale di Astrofisica (INAF, Italien) rekonstruerades den evolutionära historien om en extremt massiv galax som fanns för 12 miljarder år sedan då universum endast var 1,8 miljarder år gammalt, mindre än 13 % av sin nuvarande ålder.

Denna galax kallad C1-23152 hade bildats  500 miljoner år efter BigBang till en massa på cirka 200 miljarder solar. De mest massiva galaxerna i universum når massor av flera hundra miljarder gånger solens och även om de är numerärt bara en tredjedel av alla galaxer innehåller de mer än 70% av stjärnorna i universum. Av denna anledning är den hastighet med vilken dessa galaxer bildas och dynamiken i fråga bland dem de mest debatterade frågorna inom modern astrofysik.

Den nuvarande modellen för galaxbildning innefattar den så kallade hierarkiska modellen vilken förutsäger att mindre galaxer bildades tidigare i universums historia medan mer massiva galaxer (större) bildades senare genom sammanslagning av mindre galaxer.

Dock antyder några av egenskaperna hos de mest massiva galaxerna som observerats i universum såsom ålder och deras stjärnpopulationer istället att de bildades tidigt i universums ålder.

Sjutton timmars spektroskopiska observationer av den elliptiska galaxen C1-23152 med hjälp av det stora teleskopet (LBT) i Arizona gjorde det möjligt för Saraccos team att rekonstruera den evolutionära historien till en period då universum var mindre än 13% av sin nuvarande ålder. "Uppgifterna visar att bildandet av C1-23152, det vill säga den tid som förflutit mellan bildandet av de första stjärnorna från det den befintliga gasen då, till det ögonblick då stjärnbildningen  nästan helt upphört är mindre än 500 miljoner år," säger Paolo Saracco, forskare vid INAF i Milano och huvudförfattare till den artikel om forskningen som nyligen publicerades i The Asphysitrocal Journal."

Dessa observationer visade att bildandet av de mest massiva galaxerna i universum skedde extremt snabbt efter BigBang genom en extremt intensiv stjärnbildningsprocess i det tidiga universum som för C1-23152", säger Francesco La Barbera, forskare vid INAF i Neapel. "Att förstå om det scenario som beskriver bildandet av C1-23152 är ett enskilt unikt fall eller om det tvärtom är vad som händer i de flesta av de mest massiva galaxerna i universum är av grundläggande betydelse att forska vidare inom eftersom detta skulle kräva en djupgående revidering av nuvarande galaxbildningsmodell", tillägger Adriana Gargiulo, också forskare vid INAF i Milano och medförfattare till studien.

Bildandet av stjärnmassor så snabbt som ses ske i  C1-23152 kräver både stora massor av gas att omvandla till stjärnor och särskilda fysiska förhållanden. Ett möjligt scenario är hypotesen är att massiva ursprungliga gasmoln (efter BigBang)  drogs samman av gravitationskraft i samma region, kolliderade och utlöste våldsamma och massiva stjärnbildningsprocesser. Men det är bara en teori i försöket att förklara fenomenet att stora galaxer bildades redan i tidiga barndomen av universum.

Här bildades 450 nya solar om året att jämför med Vintergatans 2 nya solar om året. Om galaxen finns i dag vet vi inte eller om stjärnor fortfarande bildas där. Vi ser den som den var då universum var 500 miljoner år eller för ca 13 miljarder år sedan. Om nu inte något mätfel finns i detta så galaxen är betydligt yngre som vi ser den.

Bild från vikipedia på Large Binocular Telescope (LBT) telekopet i Arizona, USA som användes av forskarna.

Genom användning av Artificiell intelligens har upptäckts mönster i jordens biologiska massutdöenden

 

Tanken att massutdöenden tillåter många nya typer av arter att utvecklas i lugn och ro är ett centralt begrepp i evolutionsteorin. Men i en ny studie där man använt artificiell intelligens för att undersöka fossila fynd finner man att detta sällan är sant och att det måste finnas en annan förklaring till förökning av arter.

Forskare vet att de flesta arter som någonsin har funnits är utrotade. Denna utrotning av arter har på det hela taget balanserats av att andra arter tagit vid på Jorden och förökats mer. Det är inte nya arter utan arter som tidigare varit få till antalet individer på grund av konkurrens. De gynnats genom massutdöenden av konkurrerande arter.

Forskare har länge trott att massutdöenden skapar produktiva perioder av andra arters utveckling och förökning", en modell som kallas "kreativ förstörelse." En ny studie ledd av forskare anslutna till Earth-Life Science Institute (ELSI) vid Tokyo Institute of Technology där AI använts undersökte samförekomsten av fossila arter och fann att utveckling av nya arter och utdöenden av andra sällan har ett samband. Paleontologer har identifierat en handfull av de allvarligaste, massutdöende händelserna i Fanerozoikum av fossila fynd. 

Dessa inkluderar främst de fem stora massutdöendena, såsom den endpermiska massutrotningen där mer än 70 % av arterna beräknas ha utrotats. Biologer har i vår tid föreslagit att vi nu kan vara på väg in i en "sjätte massutrotning", som de tror främst orsakas av mänsklig verksamhet, inklusive jakt och markanvändning i form av förändringar som orsakas av utbyggnaden av jordbruket. Ett allmänt noterat exempel på de tidigare "Big Five" massutdöenden är krita -Tertiary en (vanligtvis förkortas som "K-T", med den tyska stavningen av Krita) som verkar ha orsakats när en meteor drabbade jorden ~ 65 miljoner år sedan och vars resultat blev utplåning av dinosaurierna. Detta fynd kom forskarna att tro att massutdöende händelser skapar särskilt produktiv utveckling av andra arter.

Till exempel vid K-T dinosaurie-utrotande händelsen har det konventionellt varit tänkt att en ödemark skapades som tillät organismer som däggdjur att re-kolonisera och "förökas", vilket möjliggjorde utvecklingen av alla typer av  däggdjursarter och i slutändan la grunden för uppkomsten av människan. Med andra ord om K-T händelsen var en "kreativ förstörelse" men inte hade inträffat kanske vi inte skulle vara här (som människor). Men det är spekulation vi kunde kanske utvecklats ändå.

Med hjälp av objektiva metoder, fann de att de "stora fem" massutdöendena som tidigare identifierats av paleontologer plockades upp och lades in i AI undersökningen var bland de 5% av de betydande störningar där utrotning snabbare än utveckling eller vice versa skett. Utöver det hade som AI visade på sju ytterligare massutdöenden som skett, två kombinerade massutdöende - utvecklingshändelser och femton som enbart ska ses som massförökning av en art (eller arter). Detta var överraskande då det är i motsats till tidigare berättelser där betoningen ligger på sambandet att massutrotning av en art ger utveckling för en annan. Men detta tydliga samband finns inte enligt nya rön.

Teamet fann vidare att massförökning kan orsaka stora förändringar i befintliga ekosystem (utan att massutrotning skett men den kan ju komma om en art förökas okontrollerat min anm.) så kallat "destruktiv skapande." De fann att under Fanerozoikum- eran hade i genomsnitt de arter som utgör ett ekosystem på en gång nästan alla försvunnit 19 miljoner år senare. Men när massutdöenden eller massförökning av en ny eller flera arter inträffar är denna omsättningshastighet mycket högre.

Detta ger ett nytt perspektiv på hur den moderna "Sjätte utrotningen" sker. Kvartärperioden, som började för 2,5 miljoner år sedan hade inneburit upprepade klimatvälvningar, inklusive dramatiska växlingar av nedisning, tider då höga latitudplatser på jorden var istäckta. Detta innebär att den nuvarande "sjätte utrotningen" eroderar den biologiska mångfalden som redan stördes genom detta och författarna till arbetet föreslår att det kommer att ta minst 8 miljoner år för den att återgå till det långsiktiga genomsnittet på 19 miljoner år.

Dr Hoyal Cuthill aäger att "varje utrotning som sker raderar en art, som kan ha funnits i miljontals år fram till nu vilket gör det svårare för den normala processen med "nya arter " för att ersätta vad som går förlorat. Innebärande att den gamla artens arvsanlag är borta och då inte kan utvecklas vidare evolutionärt till en kanske mer livskraftig art.

Bild pixabay.com som jag tycker passar i sammanhanget.

Jorden rör sig fortare och befinner sig närmre Vintergatans svarta hål än man tidigare ansett.

 

En ny undersökning av vår galax av astronomer från Japan vilka använde det nya teleskopet VERA har visat att jorden både rör sig snabbare och är närmare det supermassiva svarta hålet i mitten av vår galax än man tidigare ansett.

Nya observationer från nationalastronomiska observatoriet i Japan som lyfts fram i den första VERA Astrometry Catalogen tyder på att vår planet ligger cirka 2 000 ljusår närmare Vintergatans centrala svarta hål än man tidigare trott. Och precis som i vårt solsystem där planeter närmare solen rör sig snabbare än de längre ut ses vår jord och sol nu flytta sig ungefär 7 km/sekund snabbare än vi tidigare antog med de mätresultat vi då hade. Det nya arbetet visar även att vårt solsystem ligger 25800 ljusår från Skytten A* riktningen dit Vintergatans centrum finns och dess svarta hål Sagittarius A* finns.

Tidigare mätvärde till det svarta hålet var 27700 ljusår och antogs av Internationella astronomiska unionen (IAU) 1985.

Ovan nya resultat är de första som kommit från den nya Astrometry katalogen från det japanska VLBI (Very Long Baseline Interferometer) i projektet VERA (VLBI Exploration of Radio Astrometry) vilket finns i Chile. Astrometry handlar om att mäta de exakta positionerna och hastighet över tid av förflyttningar av objekt däruppe.

Helt färdigt är inte observatoriet förrän under 2024.

DE nya mätresultaten visar inget som vi som jordbor behöver vara oroliga över. Avståndsförändringen är inget som påverkar oss inte hastigheten heller. Men vi kan lära oss att mätresultaten av objekts avstånd och hastighet i universum nu förbättrats och är mer noggranna.

Bild Pixabay.com valt ut denna under det jag tänkte på de eviga filosofiska frågorna vad är universum och vad är människan.

Hubbleteleskopet har hittat en exoplanet med en udda bana.

 

Astronomer som analyserar bilder från Hubbletelekopet av dubbelstjärnan HD 106906 och har då upptäckt en planet i en enorm 15000 år lång bana som sveper runt dubbelstjärnan på ett avstånd så långt från sin stjärnduo som Planet Nine skulle göra från vår sol (om den finns därute).

Ovanstående är bevis för att liknande avlägsna världar kan finnas runt andra stjärnor. Forskare har utarbetat hypotesen att planeten hamnade där  då gravitationskraften av en passerande stjärna ändrat dess omloppsbanas form. Tanken uppstår då om en förbipasserande stjärna hade en liknande inverkan på vårt solsystem för 4,6 miljarder år sedan och en effekt blev planet nine och dess bana som vi ser tecken på existera men ännu inte funnet.

Ovanstående är första gången som astronomer har kunnat mäta rörelsen av en massiv Jupiter-liknande planet som kretsar mycket långt bort från sina i det här fallet dubbelsolar. Området utanför detta dubbelsolsystem liknar det i vårt Kuiperbälte med små, isiga kroppar bortom Neptunus. I vårt eget solsystem skulle den misstänkta Planet Nine också ligga långt ute i Kuiperbältet på en liknande märklig bana.

Även om sökandet efter en Planet Nine fortsätter är ovan nämnda exoplanets upptäckt bevis på att sådana udda banor är möjliga. "Detta system drar en potentiellt unik jämförelse med vårt solsystem”, säger huvudförfattare, Meiji Nguyen vid University of California, Berkeley. "De är mycket vitt skilda från sin värdstjärnor på en excentrisk och mycket feljusterad omloppsbana, precis som förutsägelsen för Planet Nine.

Ovan planetsystem där gasjätten finns (planeten som upptäckts är en gasjätte) är endast 15 miljoner år gammalt. Detta tyder på att vår Planet Nine om den existerar kan ha bildats mycket tidigt i utvecklingen av vårt 4,6 miljarder år gamla solsystem.

HD 106906 b som planeten benämns finns ungefär 337 ljusår bort i dubbelstjärnsystemet HD 106906 som upptäcktes 2013 med Magellanteleskopen vid Las Campanas-observatoriet i Atacamaöknen i Chile. Exoplaneten själv finns extremt långt från sitt värdpar av unga stjärnor mer än 730 gånger jordens avstånd från solen eller nästan 68 miljarder mil.

 Denna breda separation gjorde det enormt utmanande att bestämma den 15 000 år långa omloppsbanan på så relativt kort tid av Hubble-observationer. Men Hubbleteleskopet lyckades med uppgiften.

Jag (min anm.) är förundrad över att man kan finna en planet av detta slag långt utanför detta dubbelstjärnsystem men inte planet nine i vårt eget solsystem. Min kvalificerade gissning är att planet nine inte existerar utan det vi tycker är tecken på en planets störning därute är felmätningar eller asteroidpåverkan.

Bild vikipedia Stjärnkartan visar stjärnposition på den norra kanten av stjärnbilden Södra Korset där dubbelstjärnan HD 106906 finns..

Kluster NGC 188 utforskas med hjälp av AstroSat

 

Stjärnklustret NGC 188 upptäcktes 1825 och är en öppen stjärnhop i stjärnbilden Cepheus  och finns cirka 5 400 ljusår från jorden. Klustrets stjärnors ålder uppskattas till 7 miljarder år. Det är ett av de äldsta och väl studerade kluster i vår galax. För att lära än mer om stjärnorna i NGC 188  har ett team av astronomer ledda av astronom Sharmila Rani vid Indian Institute of Astrophysics i Bengaluru i Indien utfört en fotometrisk studie av detta kluster med målet att identifiera dess ultraviolettstrålande stjärnor. För detta ändamål användes AstroSat's Ultraviolet Imaging Telescope (UVIT). 

Resultaten av studien gav viktig information om dessa stjärnors population i klustert. Öppna kluster är grupper av stjärnor löst gravitationsmässigt bundna till varandra som bildats från samma gigantiska molekylära moln. Hittills har mer än 1000 kluster upptäckts i Vintergatan och forskare letar efter fler. Att utöka listan över öppna kluster kan vara avgörande för att förbättra förståelsen av bildandet och utvecklingen av Vintergatan.

"I studien presenterar vi resultaten av UV-avbildning i NGC 188 i två FUV [långtultraviolettstrålande ljus] och ett NUV [kortultraviolettstrålande ljus] filter med UVIT på AstroSat. Vi karakteriserar de kortultraviolettstrålande stjärnor som identifierats i detta kluster genom att analysera SED:s. spektralenergifördelningar att kasta ljus från deras bildning och evolution", beskriver de indiska astronomerna studien.

Vid FUV observationerna upptäcktes heta och klarblå eftersläntarstjärnor (BSSs) (de som bildats senare än övriga)  en het dvärgstjärna och en vit dvärgstjärna. NUV-avbildning gjorde det möjligt för astronomerna att identifiera mindre heta stjärnor, inklusive 21 BSSs, två gula stjärnor (YSSs) och en vit dvärg (WD) kandidat. Det noterades att en av YSSs befanns ha överskott av Ultraviolett strålning något som troligen kan kopplas till dess närhet till en annan stjärna och dennas röntgenstrålning.

Vad vi i första hand kan lägga på minnet om detta kluster är att det är det först upptäckta i Vintergatan (min anm.).

Bild på klustret NGC 188 från vikipedia

Väderförhållandena är inte positiva vid vår närmsta exoplanet

 

Astronomer har nyligen upptäckt att det finns två "jordliknande" steniga planeter runt Proxima Centauri den närmsta stjärnan till oss vilken befinner sig 4,2 ljusår bort. Dessa planeter finns i den "beboeliga zonen" där vatten kan vara i flytande form, säger Andrew Zic vid University of Sydney.

Nu har man upptäckt att radiosignalsignaturer kan användas för att tolka in vad för slags rymdväder som existerar runt närliggande stjärnors planetsystem. Under ledning av Zic har astronomer för första gången visat en definitiv koppling mellan optiska förändringar och radioskurar från en stjärna. Tyvärr är de första väderrapporterna vid vår närmsta granne Proxima Centauri:s planeter inte lovande för att hitta liv på dessa planeter i den form vi känner till liv.

Vår egen sol avger regelbundet heta moln av joniserade partiklar det vi kallar solstormar (utkast från coronan av elektromagnetisk strålning". Men med tanke på att solen är mycket hetare än Proxima Centauri och andra röda dvärgstjärnor finns Jordens ”beboeliga zon" långt från solen vilket innebär att jorden är relativt långt bort från dessa strålar," säger Zic. Därför räcker vårt magnetiska fält runt jorden till att skydda mot denna strålning vilket det inte gjort om jorden legat närmre en sol av röddvärgkaraktär exempelvis där den livsvänliga zonen finns närmre sin sol (min anm.) om nu coronautkasten är lika livliga där och inget visar att så inte är fallet. Men det är mindre intressant se nedan.

Zic säger även: "Detta är fortfarande en öppen fråga om hur många exoplaneter som har magnetiska fält som våra?" Utan magnetiskt fält som skyddar en planet är liv som vi känner det omöjligt (min anm.)

 

”Hittills har det inte gjorts några observationer av magnetiska fält runt exoplaneter och att hitta dessa kan visa sig vara knepigt” säger. Zic. Ett potentiellt sätt att identifiera avlägsna magnetfält skulle dock vara att leta efter norrsken som de runt jorden och som även finns runt Jupiter. Norrsken kan inte finnas utan ett magnetiskt fält runt en planet.

 

"Men även om det finns magnetfält vid exoplaner är med tanke på stjärnornas närhet till den beboeliga zonen runt M-dvärg stjärnor detta inte tillräckligt för att skydda dem," enligt Zic." Korona-massutkastningar är enormt energirika utkast av joniserad plasma och strålning som lämnar stjärnatmosfären (solens atmosfär). De kan slå ut magnetfält om sol och planet finns på för kort avstånd från varandra även om magnetfält finns.

"Detta är dåliga nyheter på rymdväderfronten. Det verkar troligt att galaxens vanligaste stjärnor de röda dvärgarnas planetsystem inte är idealiska platser att hitta liv på som vi känner det," enligt Zic.

Jag (min anm.) undrar dock om röda dvärgplaneter har lika energistarka utkast som större solar som vår exempelvis. Om inte kanske problemet inte finns, om det finns ett magnetfält runt en planet i dessa planetsystem på rätt avstånd från sin sol för livets utveckling. I annat fall bör vi koncentrera oss på sökningar efter liv på planeter där en sol som liknar vår egen finns och söka efter magnetfält (i tecken på norrsken där) vid dessa.

Bild från vikipedia där Proxima Centauri markeras med röd färg. Proxima Centauri är den stjärna som ligger närmast solen. Den finns i stjärnbilden Kentauren och trippelstjärnsystemet Alfa Centauri där och kretsar runt stjärnan Alfa Centauri B i detta system med en omloppstid på omkring 550 000 år. Här finns planeten som omtalas ovan.

på grund av misstänkt dataproblem under tisdagen 15 dec läggs detta inlägg in redan måndag 14 dec två styck denna dag blir det. Inget nytt under tisdagen.

Prover tillbaka till Jorden från asteroiden Ryugu

 

Måndag 7 december hämtades kapseln med prover från asteroiden Ryugu för vidare befordran till Japan. Hayabusa2 kapseln landande redan den lördag 5 december efter en lång flygning över Australien och en mycket längre resa genom solsystemet. Se färden närma sig Jorden här.

Hayabusa2 sändes upp den 4 december 2014 och nu är den efter sin sex år långa färd tillbaka och förhoppningsvis med intressanta prover från asteroiden.

 Kapseln landade i Woomera vilket är ett förbjudet område att beträda i södra Australien (varför förbjudet framgår inte men troligen är det en plats försvaret använder anm.). Kapselns färd genom atmosfären skapade ett eldklot på himlen just före gryningen på lördagen. Japanska forskare på plats i Australien spårade framgångsrikt upp kapseln och samlade in den dyrbara kosmiska leveransen för att påbörja den sista delen av dess resa till Japan för analys av stoffet.

Bilden ytan på Asteroid Ryugu från vikimedia

Meteoritsvärmen Geminiderna ses bäst natten mellan 13-14 december

 

Geminiderna är en i december varje år återkommen meteorsvärm. Sitt maximum har den mellan den 12–14 december. I år natten mellan 13-14 december.

Den är troligen förorsakad av sönderfall eller delar från asteroiden 3200 Phaethon (kan vara delar från denna asteroid vid en sammanstötning av en annan asteroid en gång min anm.) som har samma heliocentriska bana. Det gör geminiderna till den enda meteorsvärmen som inte är förorsakad av en komets sönderfall.

Geminiderna observerades första gången för 150 år sedan. "Det kommer att bli det bästa meteorregnet under 2020, ingen tvekan om det," säger NASA meteorexpert Bill Cooke i ett uttalande för space.com.

Man har genom åren observerat 120-160 meteorer i timmen under optimala förhållanden men det vanligaste är 10 till 80 stjärnfall per timme.

Tvillingarnas stjärnbild anses vara riktningen varifrån de kommer så se åt detta håll för att se skuren. De är lysande och kommer i snabb hastighet så man måste vara koncentrerad och vaken för att hinna se.

För att hitta Tvillingarnas stjärnbild på norra halvklotet se åt sydväst på himlen och leta upp Orion och där jägaren, som är lätt att upptäcka av de tre stjärnorna i jägarens "bälte". Titta sedan bara uppåt och till vänster om Orion för att se Tvillingarna högt upp i sydvästra himlen. 

Bild ovan från vikipedia på en gemenid-meteors rörelse taget den 9 dec 2012. Bild nedan på stjärnbilden tvillingarna för att lättare finna denna på himlen också denna bild från vikipedia.

Den 21 dec händer det som senast hände för 800 år sedan på natthimlen

 

Den 21 december 2020 kommer Jupiter och Saturnus vara  i linje  de kommer att ses som en "dubbel planet. Detta kallas en konjunktion. Senaste gången de var så nära varandra var 1226.

"Det är 800 år sedan" säger  Amy Oliver  vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics i tidningen USA TODAY. "Kalla 2020's konjunktion för en unik händelse till världen.

En konjunktion uppstår när två himmelsobjekt ses nära varandra när de ses från jorden. Sambandet mellan Jupiter och Saturnus inträffar när banorna på de två planeterna anpassas till jordens något som bara händer en gång vart 20 år och kallas en "stor konjunktion", enligt NASA. Men så nära som nu sker som sagt enbart vart 800:e år. Som närmst blir det den 21 december men mellan den 16 till 25 dec kan man se fenomenet bra.

Bild från pixabay.com som visar storleksförhållande och placering av våra planeter därute.

Svarta hål kanske inte finns utan är istället klotformiga luddiga strängar.

 

Om det finns svarta hål kan diskuteras. Kanske det enligt en annan teori istället är luddiga, vibrerande bollformade strängar?

Ny forskning tyder på att så kan vara fallet och att observationer i framtiden kan bekräfta detta. I vilket fall är dessa fenomen (svarta hål) en otrolig gravitationskompression vilken kan konkurrera ut någon av de andra fyra grundläggande naturkrafterna – som den starka kärnkraften som håller ihop klumpen som man kan kalla det svarta hålet om man ser det som materia i otrolig förtätning. 

 När en viss kritisk tröskel har nåtts kläms materian ihop ner till en oändligt liten punkt. Denna oändligt lilla punkt kallas singulariteten och den omsluts av en yta som kallas händelsehorisonten – platsen där gravitationens inåtgående dragningskraft överstiger ljusets hastighet.

Naturligtvis finns det inget sådant som en oändligt liten punkt så den här teorin verkar fel. Det var i mitten av 1900-talet astronomer började hitta föremål som såg ut som svarta hål. 1976 insåg fysikern Stephen Hawking att svarta hål inte är helt svarta. På grund av kvantmekaniken ansågs svarta hål avdunsta långsamt.

 Detta ledde till en paradox: All information som faller in i ett svart hål blir låst inuti. Men Hawkings teori innebär att hålet efterhand avdunstar. Så när det svarta hålet så småningom avdunstar är strängteorin  en modell av universum som lättare kan förklara detta fenomen.

I strängteorin ersätts alla partiklar och krafter med subatomära, vibrerande strängar. Dessa strängar är de grundläggande beståndsdelarna i materia och universum men vi kan inte se dem som strängar eftersom de är så små. Men matematiskt visas att för att strängteorin ska fungera måste det finnas fler dimensioner — alla små någon hopkrupen i sig själv till subatomära skalor så att vi inte ser dem.

Strängteorin påstår sig kapabel att förklara varje slag av partikel, varje slags kraft och i princip allt i universum (och universum självt).

Vad jag anser (min anm.) jo jag tror strängteorin är något att ta på allvar med alla sina dimensioner.

Bild från pikist.com som visar människans undringar över vad universum är (anser jag).

Spökaktiga cirklar upptäcks däruppe. Förklaring till dem finns inte.

 

I september 2019 presenterade Anna Kapinska några  intressanta fenomen hon hittat när hon bläddrade i nya radioastronomiska data. Hon hade börjat märka att det fanns mycket konstiga formationer hon inte kunde passa in på kända objekt.

Anna gav dem namnet WTF? Bland dem fanns en bild av en spöklik cirkel av radioutsläpp likt en kosmisk rök-ring. Några dagar senare hittade hennes kollega Emil Lenc en andra ännu mer kuslig formation än Annas. Anna och Emil hade undersökt de nya bilderna från pilotobservationer från evolutionskartan för universum (EMU) från ett projektet  gjort med CSIRO: s revolutionerande nya australiska Square Kilometre Array Pathfinder (ASKAP) teleskop.

EMU:s planer är att sondera delar av universum där inget teleskop har gått tidigare. Det görs med ASKAP teleskopet som kartlägger stora delar av himlen mycket snabbt och sonderar dessa till ett djup som tidigare bara nåtts i små delar av rymden. Teleskopet är särskilt känslig för svaga, diffusa objekt. Teamet sökte vidare och hittade några fler av dessa mystiska formationer. De kallar dem ORC som står för "udda radio cirklar". Men den stora frågan är naturligtvis: "Vad är de?"

 

Först misstänktes  en störning i en programvara. Men det   bekräftades snart att cirklarna  är verkliga då andra radioteleskop också fann dem. Ingen kan ännu svara på hur stora de är eller hur långt borta de är. De kan vara objekt i vår galax, kanske några ljusår över eller de kan vara långt borta i universum miljontals ljusår i diameter.

Mystiskt nog ser vi inget alls på bilder tagna med optiska teleskop på positionen för ORC, dessa ser ingenting (enbart tom rymd). Radioemissionens ringar ses enbart med radioteleskop vilket indikerar att de är moln av elektroner. Men det är ett mysterium att inget kan ses i optiskt ljus.  Kan de vara något helt annat än vi tror? Två ryska forskare har föreslagit att ORCs kan vara "halsar" av maskhål i rumtiden.

Utifrån den handfull vi har hittat hittills uppskattar vi likväl  att det kan finnas många fler. Bärbel Koribalski en kollega till ovanstående konstaterar att sökandet nu görs med teleskop runt om i världen för att hitta fler ORC för att försöka förstå vad de är. Är det ett helt nytt fenomen eller något vi redan vet om men ser på ett annorlunda sätt? Men om det är något helt nytt hur förändrar det då vår förståelse av universum?

Bild från https://theconversation.com/ varifrån inläggets nyhet även kommer från och diskuteras utifrån.

Några hundra meter under Mars yta kan livet frodas

 

Den möjligaste beboeliga zonen på Mars är troligast under dess yta sannolikt på grund av underjordisk smältning av tjocka istäcken vilket sker genom bergvärme enligt en ny undersökning från Rutgers state university of New Yersey.

"Även om växthusgaser som koldioxid och vattenånga pumpades in i den tidiga Marsatmosfären enligt datorsimuleringar om klimatmodeller för Mars finns tveksamheter  till teorier om en forntida långsiktig varm och våt Mars," säger huvudförfattare Lujendra Ojha biträdande professor vid institutionen för Department of Earth and Planetary Sciences   School of Arts and Sciences vid Rutgers University–New Brunswick."

Ser vi på vår sol är den en massiv kärnfusionsreaktor som genererar energi genom att  vätejoner övergår till helium.

Med tiden har solen gradvis blivit varmare och värmt upp planeternas yta i vårt solsystem. För ungefär 4 miljarder år sedan var solen mindre het än i dag så klimatet på den unga Mars borde ha varit kallare än i dag. Men ytan på Mars har många geologiska indikatorer som visar på motsatsen såsom gamla flodbäddar och kemiska indikatorer, såsom vattenrelaterade mineraler vilket tyder på att den röda planeten hade rikligt med flytande vatten för 4,1 miljarder till 3,7 miljarder år sedan under den så kallade Noachian eran. Denna uppenbara motsägelse mellan vad som borde varit och troligen var enligt datasimuleringar och solens i början mindre styrka är en paradox.

På steniga planeter som Mars, Jorden, Venus och Merkurius finns dock värmeproducerande element som uran och torium som genererar värme via radioaktivt sönderfall.

I ett sådant scenario kan flytande vatten finnas genom smält is på botten av tjocka istäcken, även om solen är mindre het. Forskarna undersökte olika Marsscenarier genom datasimuleringar för att se om uppvärmning via geotermisk värme skulle ha varit möjligt och är på Mars.  Det visade sig att de villkor som behövdes kan existera under isytan. Även om Mars hade ett varmt och vått klimat för 4 miljarder år sedan och även upplevde en förlust av magnetfältet och merparten av sin förmodade då tätare atmosfär kan flytande vatten ha varit stabilt på stora djup. Därför kan livet om det någonsin har existerat på Mars ha följt det flytande vattnet ner till successivt större djup.

"På sådana djup, kunde livet ha existerat (och även i dag min anm.) genom hydrotermisk (uppvärmning) aktivitet och bergvattenreaktioner,"säger Ojha och tillägger i uppsatsen, "Så, under ytan kan finnas en sedan länge livsmöjlig miljö på Mars."

NASA:s rymdfarkost Mars InSight som landade 2018  kan göra det möjligt för forskare att bättre bedöma geotermisk värmes roll för Mars livsmöjlighet under Noachian-eran (den är i drift i dag), enligt Ojha. Forskare vid Dartmouth College, Louisiana State University och Planetary Science Institute var även bidragande till studien.

Jag (min anm.) kan mycket väl ta till mig dessa slutsatser att liv på Mars om det finns i enkel form enbart finns under isen i flytande vatten. Om nu inte istäcket är bottenfruset.

Bild på Mars taget av Hubbleteleskopet.