Diagnos är subjektiv många gånger.

Många har upplevt att de fått olika diagnoser hos olika läkare för samma krämpa.

Hur är detta möjligt? En sjukdom kan tolkas utifrån vissa symptom. Symptom kan vara likartade för skilda sjukdomstillstånd.

Oftast tolkas ett symptom utefter vad detta vanligast är ett tecken på.

Men då det inte stämmer, vilket uppenbaras då symptomen förvärras eller inte förändras genom den behandling läkaren ordinerat, får diagnosen omtolkas.

Ibland görs detta och behandlingen förändras och symptomen avtar.

Men ibland blir det katastrof då symptomen till slut visar på en livshotande sjukdom och behandlingen startas försent på grund av feldiagnos från början.

Varför det blir så förklaras till viss del ovan. Subjektiv bedömning av läkare innebär att denne ser en viss sjukdom genom att diagnostisera symptomen utifrån sin erfarenhet och förförståelse och uppmärksammar inte vissa symptom eller ställer följdfrågor som kan få misstankar om att det kan vara något annat.

Vi är alla människor. Läkare kan göra en felbedömning. I många fall beror feldiagnos på att patienten litar på att läkaren kan ge en diagnos utan att patienten behöver berätta alla symptom denne upplever.

Patienten ser inte läkaren som en vanlig människa med en viss utbildning utan som en varelse med kunskaper som allvetande och genomskådande. En slags fadersgestalt som tar hand om patienten och vet allt om dennes sjukdom och botande utan att patienten behöver berätta allt. Man lägger sitt liv i en annans händer.

Har du en osynlig vän, skapad av dig själv?

Låtsasvännen,

den osynliga lekkamraten många barn pratar med och leker med i sitt inre finns även hos de flesta vuxna.

Vi spekulerar, diskuterar och resonerar i vårt inre med någon eller något som är vi själva. Men som egentligen är en inre röst som bekräftar att våra tankar är riktiga och rätta. Vi kan kalla denna diskussionspartner en osynlig vän. En lekkamrat vi skapat för att passa oss själva och vårt inre.

Denne kan vara ett dåligt samvete, men även en vän som tar över vårt yttre liv.

Hur många har inte på vår promenad mött personer som har mycket aktiva och levande samtal med sig själva. Högt och ljudligt eller mumlande talar de och för ett djupt diskuterande samtal med sig själva om något, eller vad de ser på sin promenad, med sin osynlige inre vän.

Man kan dock anse att här har denne osynlige vän, lekkamrat tagit för stor plats. Vanligtvis talar människan inte högt med sin inre vän. Oftast är dessa människor mycket ensamma människor som har få eller inga yttre kontakter att resonera med.

Den osynlige vännen, lekkamraten behövs, men får inte ta över.

Fåfängans möjligheter.

Att hålla sig förmer än vad man är.

Detta är fåfänga. Beroende på person och under vilka omständigheter denne lever och verkar är fåfänga för en person negativt medan samma fåfänga för en annan är naturligt och ses som rätt och riktig av omgivningen.

Exempel på de som är och ses och ska vara fåfängliga är divor. Personer som ses och benämns som detta ses inte som negativa utan som något naturligt förekommande, oftast inom artistvärlden.

Många ser med avundsjuka upp till dessa medan de som är vanliga medelsvenskar och är fåfänga ses ned på och skrattas åt i smyg.

Beroende på vem du är blir normer och regler olika. Om du inte konstruerar dig enligt den plats i samhället du hamnat på får du problem.

Se dig själv. Förstå dig själv. Se dig utifrån, först då hittar du din plats och kan konstruera något hållbart som accepteras även av din miljö.

Kan barndomsminnen vara en flyktväg när livet krisar?

Vi har läst om hur livet passerar revy när det tar slut.

Kan det vara en flykt av psyket till en tid när livet sågs som oändligt och slutet avlägset och omöjligt?

Det är mycket troligt. Men hur fungerar det då för de som ingen vacker barndom hade?

Man läser sällan om detta, men troligen upplever de någon rofylld plats där de kunde dra sig undan en mindre bra barndoms upplevelser.

Barndomen är troligen flyktvägen psykiskt för många när krisen fullbordas. Man går tillbaks utvecklingsmässigt till en tidigare nivå som psykologer benämner regression.

Det finns smärtor vi inte klarar, trauman vi måste fly från psykiskt för att överleva. Då har vi enbart tidigare upplevelser att fly till. Det är människans enda möjlighet utöver en stark gudstro.

Högt blodtryck kan vara känslobetonat.

Känslor speglar av sig i kroppsliga symptom.

Det vet de flesta i dag. Att behandla kroppsliga symptom när själen mår dåligt ger aldrig ett helt positivt resultat. Man kan bedöva med psykofarmaka, men inte bota.

Samma sak är det med blodtrycket. Många gånger har en dålig kost, övervikt och arv med vilket blodtryck en person har.

Stress och oro påverkar även. Men i vården ges nästan alltid i första hand medicin mot blodtrycket, vilket resulterar i livslång medicinering.

Jag är övertygad om att om kostförändringar görs skulle färre behöva ta medicin och få önskar väl bli medicinberoende. Att vara det kan resultera i elände om samhället kollapsar och medicintillgången med den.

All vård bör utgå från att få en sjuk att snarast möjligt med alla medel göra denne i ickebehov av medicin.

I dag är medicin första anhalten, då det är billigast att döva och dämpa än att bota, som kan kosta oerhört mycket för samhället, ta lång tid och då måste även patienten samarbeta. Men att få patienter att samarbeta kan vara största problemet. Vi ser ju hur människor i dag fortsätter använda droger fast de vet att de sakta tar livet eller hälsan från sig själva.

Utan patientens samarbete finns bara ett alternativ, medicinering. Många läkare tar till detta i första hand då de är trötta på patienter som inte tror på bot eller lindring utan ett apoteksrecept i handen när de lämnar sin doktor.

Åskådning, vad är det?

Att ha en tro på något.

Vara religiös och kanske be dagligen till en Gud man tror på.

Tryggheten av att veta att en skapare och beskyddare finns.

Jag är själv troende men anser att många församlingar av svenska kyrkan har sekulariserats och blivit navelskådare där tro förändras efter samhällsklimatet.

Man ser sig som en grupp av fasta deltagare i sammankomster mm och där regler antas och ska följas för just denna församling.

Det är svårt att känna sig deltagande i en kyrka i dag då regler och normer förändras kontinuerligt även i kyrkans värld.

Fasta värden finns få och det ses inte behövligt att besöka kyrkan varje helg. Istället ser vissa inom kyrkan det konstigt om samma person kommer helg efter helg.

Jag dömer inte alla församlingar efter detta, men de finns.

Flexibilitet finns därför som ledstjärna idag inom livsåskådning. Åskådning kan därför betyda flexibilitet eller underkastelse av nya normer utan bibeltro men med dogmer därifrån som inte behöver följas för att kalla sig kristen.

En ledare ska passa i sin tidsepok.

Ledarutbildningar i all ära.

Men det som i dag blir en bra ledare är i morgon en passé ledare.

Kraven på hur en ledare ska agera och vara skiftar från tid till tid och politiskt klimat.

Auktoritära ledare i ett hierarkiskt organisationssystem har alltid funnits och fungerat i de flesta fall.

I dag ska det vara demokratiskt och ett tag var så kallade lärande organisationer ett ideal.

Målstyrning har även funnits under ett flertal år och kan väl ses som ideal fortfarande. I dessa organisationer är hierarkin inte så uttalad som i gamla system som kunde ses som diktatoriska.

Men ledare ska passa i sin tid. I en lågkonjunktur där konkurrensen är mördande kan gamla tiders diktatoriska ledare passa bäst. Då måste snabba beslut tas och möten och diskussioner stå tillbaks för diskuterande medarbetarbeslut.

Ledare av skilda slag behövs. Rätt ledartyp för en viss tidsanda är idealet. Ibland demokratisk, ibland diktatorisk. Ibland med lyssnande öra för medarbetarnas önskemål, ibland för att besluta utan misskund med dessa.