Kan barndomsminnen vara en flyktväg när livet krisar?

Vi har läst om hur livet passerar revy när det tar slut.

Kan det vara en flykt av psyket till en tid när livet sågs som oändligt och slutet avlägset och omöjligt?

Det är mycket troligt. Men hur fungerar det då för de som ingen vacker barndom hade?

Man läser sällan om detta, men troligen upplever de någon rofylld plats där de kunde dra sig undan en mindre bra barndoms upplevelser.

Barndomen är troligen flyktvägen psykiskt för många när krisen fullbordas. Man går tillbaks utvecklingsmässigt till en tidigare nivå som psykologer benämner regression.

Det finns smärtor vi inte klarar, trauman vi måste fly från psykiskt för att överleva. Då har vi enbart tidigare upplevelser att fly till. Det är människans enda möjlighet utöver en stark gudstro.