På rymdfärjorna Sojus och Atlantis radar damm upp sig linjeformigt. Det borde inte kunna ske.

Damm under ex soffor arrangeras i radformat om inga luftflöden påverkar dammet. Detta beror på gravitationen och elektromagnetism av samma slag som får en kompassnål att peka mot norr.


Forskare har nu upplevt samma fenomen där man inte trodde det fanns. På rymdfarkosterna Atlantis och Sojus. Här är gravitationen av mikrokaraktär. Det är på elektriskt laddat damm experiment utförts. 

Damm  bestående av små sfärer 10 gånger mindre än bredden på ett människohår. Detta damm blir elektriskt laddat när det samlar in elektroner från en energirik gas och ses då som ett plasma.


I stället för att dammet studsar runt slumpmässigt vilket var väntat formade det sig i raka linjer även vid den mikrogravitation som finns i farkosterna.


”Gravitationen på jorden är minst lika stark som de elektriska krafterna mellan dammkornen. I mikrogravitation förväntades dammpartiklar att sprida ut sig då gravitation så gott som saknades ”, sade Truell Hyde forskare vid centrum för astrofysik, rymdfysik och teknisk forskning (CASPER), vid Baylor University vilken ledde studien.


 ”Istället såg vi att de små krafterna mellan dammpartiklar och atomerna i plasma införde ordning på systemet”. Säger Dr. Hyde och hans forskargrupp.


Resultatet och kunskapen som kom ut av studien är att dammkorn radas upp även i mikrogravitation. En kunskap som blir och är potentiellt viktig för att förstå hur grupper av saker uppnår struktur. Vid små storlekar finns krafterna mellan atomers struktur för molekyler och proteiner medan det vid mycket stora storlekar är gravitation som ger struktur som för stjärnor och galaxer. Hyde sa även att  ”Detta experiment kan hjälpa oss förklara hur strukturer och  form sker både  mellan mycket små och mycket stora storlekar”.


Vi kan med detta förstå att makro och mikrovärlden hör samman och agerar likvärdigt (enligt mig).


Första bilden ovan är på rymdfarkosten Atlantis andra är på Sojus.

SF-historiens Ice-nio 1963, har idag blivit verklighetens Ice-sju en extrem is vilken kan bottenfrysa en ocean på några timmar och dig på några sekunder i rumstemperatur.

Kurt Vonneguts skrev 1963 romanen Vaggan. Ice-nio var namnet på en is i denna science fictionroman. En form av ämne som fryser vatten blixtsnabbt i rumstemperatur.

När en kristall av is-nio vidrör vanligt vatten fryser vattnet. Allt vatten fryser i en kedjeliknande process som hela oceaner och alla livsformer vilka innehåller vatten fryser även till vid kontakt med detta ämne.


Fantasi i romanen. Men verklighetsbaserat i dag.


Verkligheten i dag kallar dock ämnet eller kristallen  Ice VII (eller ”ice-sju”) och är en exotisk form av is som växer så snabbt att den under rätt förutsättningar bottenfryser en ocean av vatten på några timmar.


Ett team av forskare från Lawrence Livermore National Laboratory (LLNL) har nyligen avslöjat de processen genom vilken denna frysning kan ske. Deras resultat publicerades i American Physical Societys tidskrift Physical Review Letters.


Ice VII är bara en av de många olika former vatten kan ta när det stelnar. En hexagonstruktur som ger snöflingor deras form är en typ som bildas vid jordiskt lufttryck.


Men under högt atmosfäriskt tryck kan molekylerna ordna sig i olika former och om trycket är 10.000 gånger högre än på Jordens yta kan Ice VII bildas. Ett tryck vilket får denna form av kristall is att effektivt frysa allt vatten otroligt kedjelikt snabbt.


Man talar om att detta skulle vara ett hot och omöjliggörande av liv som vi känner det där detta sker.


Ja säkert är det så. Men på en planet med atmosfärtryck 10000 gånger högre än på Jorden är det enligt mig ändå omöjligt med liv. Dessa jätteplaneter skulle platta ut och trycka ihop all form av liv som kom i dess närhet. Så enligt mig existerar denna form av is inte där liv kan finnas utan är bara en teoretisk möjlighet. Kanske inte ens isen är möjlig mer än i teorin.

Farkosten Dawn som undersökte bl.a. dvärgplaneten Ceres mystiska ljusfält har slocknat

Dawn är en obemannad rymdsond som skickades upp den 27 september 2007 klockan 13:34, svensk tid från Cape Canaveral Air Force Station, Florida  USA. Dess uppdrag var att  undersöka de två största objekten i asteroidbältet, dvärgplaneten Ceres och asteroiden Vesta.


Ceres är den första dvärgplanet som upptäcktes vilket skedde den 1 januari 1801 av Giuseppe Piazzi. Det är den enda dvärgplaneten i det inre av vårt solsystem. Pluto är även en dvärgplanet och bortanför denna finns ytterligare dvärgplaneter. Men de räknas likt Pluto inte till det inre av solsystemets objekt.

Med en diameter på omkring 950 kilometer är Ceres den största och mest massiva asteroiden i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter. Vi kommer många av oss ihåg vilken uppmärksamhet det blev då Dawn upptäckte de lysande fläckarna på Ceres vilka i dag anses vara saltavlagringar vilka reflekteras i solens sken. Men då de upptäcktes flödade fantasin av om det var upplysta byggnader under marken mm.


Nu har Dawn  missat den schemalagda kommunikationen med NASAS Deep Space Network vilket skulle ägt rum onsdagen den 31 okt inklusive torsdagen den 1 november i år.


Bränsleslut anses nu vara anledningen. Dawn kan därför inte längre hålla sina antenner riktade mot jorden för att kommunicera med kontrollrummet eller slå på sina solpaneler till solen för att ladda dessa.


Dawn har tystnat och kommer att förbli i sin omloppsbana runt Ceres i kanske 50 år framåt.


Dess uppdrag lärde människan mer om två intressanta objekt i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars.


Bilder Ceres och Dawn

Det händer saker i närområdet av Vintergatans centrala svarta hål

16 oktober 2002 var dagen då ett internationellt forskarlag lett av Rainer Schödel vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik efter tio års studier av stjärnan S2:s roterande i en elliptisk bana kring Vintergatans centrum med en omloppstid av 15 år verkade tyda på att ett oerhört massivt objekt i centrum av Vintergatan existerade. Ett objekt med massa motsvarande 2,6 ± 0,2 miljoner solmassor. Observationen gjordes med röntgenteleskopet Chandra och det bekräftades att det mest troliga var att objektet var ett så kallat supermassivt svart hål.

 Sagittarius A blev namnet på detta svarta hål.  S2 däremot som ledde till denna upptäckt är en stjärna som ligger i riktning mot stjärnbilden Skytten i riktning mot Vintergatans centrum. S2 har en omloppstid på 16,0518 år runt Sagittarus A.


Astronomer har nu för första gången även observerat klumpar av gas som kretsar nära det gigantiska svarta hålet.


Senaste observationerna av området  visar att gasanhopningarna kretsar med en hastighet av cirka 30 procent av ljusets hastighet i en cirkulär bana strax utanför det svarta hålets händelsehorisont. Detta  enligt ett uttalande från det Europeiska sydobservatoriet (ESO). 


Deras resultat visar inte bara förekomsten av ett supermassivt svart hål utan även att gasen kretsar mycket nära det svarta hålets händelsehorisont. Detta säger Oliver Pfuhl en av forskarna vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik.


 Astronomer upptäckte  de ljusa infraröda utsläppen då de observerade stjärnan S2 när denna passerade genom det extrema gravitationsfältet i riktning skyttens stjärnbild  i riktning mot Vintergatans centrum i maj 2018. 


Under stjärnans bana då såg laget starkt infrarött utsläpp  från mycket energirika elektroner mycket nära galaxens svarta hål. De fann att utsläppen härrör från magnetiska interaktioner i den mycket heta gas som kretsar mycket nära det svarta hålet. Astronomer som observerat utsläppen anser att detta troligen orsakas  av gravitationseffekt. Upptäckten gjordes med instrumentet SINFONI vilket ingår i ESO:s arsenal.


Bild: Vintergatan

46P/Wirtanen den just nu ljusaste kometen däruppe.

46P/Wirtanen är en komet som har en omloppstid runt solen på 5,4 år. Den upptäcktes av den amerikanske astronomen Carl Alvar Wirtanen den 17 januari 1948. 


Kometen var det ursprungliga tänkta målet för rymdsonden Rosetta 2014 men krångel med startraketen ledde till att målet missades och istället utsågs kometen 67P/Churyumov-Gerasimenko som mål.

Därför vet vi inte vilka eventuella hemligheter 46P/Wirtanen bär på. Varför just denna komet ursprungligen valdes ut vet jag inte men troligast låg den bäst till tidsmässigt och banmässigt för Rosetta.


I år kommer kometen nära oss på sin bana då den närmar sig det inre solsystemet och passerar som närmast vår sol och Jorden i december 2018. Kometen är nu den ljusaste kometen på natthimlen men för att sen den just nu behövs ett teleskop.


Först i december 2018 kan kometen Wirtanen vara synlig för blotta ögat på en mörk natthimmel.  Närmast Jorden kommer den att vara mellan den 12 - 16 december 2018.


Bilden längst upp är på Kometen Wirtanens i sin bana.

Kepler var ett mycket lyckat rymdteleskop under ett flertal år men nu har det slocknat.

Många gånger under åren har jag här beskrivit upptäckter från Keplerteleskopet. Men nu är det slut.


Efter nio år i rymden har NASA: s Kepler slut på bränslet och ytterligare verksamhet däruppe är slut. 


NASA har nu beslutat att pensionera rymdfarkosten inom dess nuvarande säkra bana (innebärande säker för andra farkosters framfart) från jorden. 


Kepler lämnar ett arv efter sig av att upptäckt av mer än 2600 planeter utanför vårt solsystem varav många kan vara lovande platser för liv. Den vanligaste storleken på planeter Kepler hittade finns inte i vårt solsystem. Planeter av storleken mellan Jorden och Neptunus.


Kepler lanserades den 6 mars 2009 och är ett kombinerat rymdteleskop med då banbrytande teknik för att mäta stjärnornas ljusstyrka med den största digitalkamerautrustning för observationer av yttre rymden som då hittills konstruerats.


Ursprungligen positionerades Kepler för att kontinuerligt ha blicken på 150 000 stjärnor i ett stjärnspäckade område av himlen i stjärnbilden Svanen.

Bild 1 Keplerteleskopet.

Bild 2 Det område som Kepler observerade stjärnbilderna Svanen och Lyran.

Supernova 1987A är den mest studerade supernovan däruppe. I 30 år har den följts med teleskopen.

Den 24:e februari 1987 upptäcktes en supernova i Stora Magellanska molnet på södra natthimlen 168 000 ljusår bort från jorden.

Det var den ljusaste supernovan som visats i vår närhet sedan Keplers Supernova 1604 och den första sedan uppfinningen av teleskopet 1609 av Galileo Galilei.


 Det var två astronomer som arbetade vid Las Campanas-observatoriet i norra Chile som natten till den 24:e februari 1987 upptäckte supernovan vilken fick namnet 1987A. 


Yvette Cendes en doktorand på University of Toronto och Leiden-observatoriet har nu skapat en tidslinje vilken visar efterdyningarna av supernovan över en 25-årsperiod. Tidslinjen sträcker sig från 1992 till 2017.


Bilderna över denna tidsperiod visar hur supernovan började expandera utåt i form av en ring genom skräp från den ursprungliga stjärnan. 


Strålningen från novan har idag en hastighet av några tusen kilometer per sekund. Men den expanderar inte i ringform längre utan  i form av en torusformation genom skräpet efter stjärnan.


Supernovor är inte vanliga att se i dess första skede. Men det är tur att de inte inträffat närmare oss då det skulle fått katastrofala följder för vårt solsystem. Men vem vet om det inte skett i närområdet ca 200 ljusår från oss vilket är gränsen för stor fara för oss. Vi märker ju inte ännu om detta skett då ljusets hastighet inte visar stjärnhimlen i realtid.


Bild från Wikipedia visande en illustration föreställande ringarna runt supernova 1987A med de utslungade massorna från supernovautbrottet i mitten av den inre ringen.