Magnetar SGR 1935+2154 sänder ut radiosignaler igen

 

Magnetarer känner vi enbart till 24 st. De är en typ av neutronstjärna. En kollapsad kärna i en avslocknad stjärna men inte massiv nog att förvandlas till ett svart hål. Neutronstjärnor är små med mycket hög densitet cirka 20 kilometer i diameter med en massa av maximalt cirka två solar. De har även ett kraftfullt magnetfält.

Magnetar SGR 1935+2154 hittades i vår Vintergata i april 2020 och är den första i vår galax som sänt snabba radioskurar (som vi upptäckt i Vintergatan). Det spännande är att den åter har vaknat till liv och sänt en ny skur. Något få magnetarer gör. Vi har hittills upptäckt 24 stycken magnetarer varav en nu i Vintergatan.

Andra gången magnetar SGR 1935+2154 sände en ny omgång skurar var den 8 oktober 2020 då upptäcktes detta genom  CHIME/FRB-samarbetet i Kanada. 

 

 SGR 1935+2154 avgav då tre millisekunder långa radioskurar under en tidsintervall av tre sekunder. Efter att ha följt upp CHIME/FRB-detekteringen hittades källan vilken överensstämde med magnetarens spinnperiod från förra utsläppet i april. "Det är verkligen spännande att se att SGR 1935 + 2154 sänder igen och jag är optimistisk om att när vi studerar dessa skurar mer noggrant kommer det att hjälpa oss att bättre förstå det potentiella förhållandet mellan magnetarer och snabba radioskurar," säger astronom Deborah Good vid University of British Columbia i Kanada, och medlem av CHIME / FRB.

Före april i år hade radioskurar (FRBs) bara upptäckts från källor utanför vår galax vanligtvis från källor miljontals ljusår bort. Den första upptäcktes 2007 och sedan dess har astronomer försökt lista ut vad som orsakar dem.

FRBs (Fast radio burst) är radioskurar av extremt kraftfulla radiovågor vissa urladdningar har mer energi än hundratals miljoner solar. De varar bara millisekunder. Då de flesta snabba radioskurars källor verkar blossa endast en gång och inte upprepas är de är extremt oförutsägbara. SGR 1935+2154 som återupprepat sina är bara cirka 30000 ljusår bort.

Radioskurarna var lite mindre kraftfulla denna andra gång men var fortfarande otroligt starka och bara millisekunder långa.

Good säger "En av de mest intressanta aspekterna av denna upptäckt är att de tre skurarna verkar ha inträffat inom en rotationsperiod. Den första skuren roterade en gång under 3,24 sekunder i april. Den första och andra skuraren i oktober var åtskilda av 0,954 sekunder och den andra och tredje var åtskilda 1,949 sekunder."

Det kan avslöja något nytt (min anm.) och användbart kunskapsmässigt om magnetarers beteende och ursprung vilket vi ännu vet mycket lite om.

Bild från vikipedia ett exempel på en Fast Radio Burst (FRB) från yttre rymden till jorden (konstnärskoncept).

Efter 20 år har mysteriet med gammastrålningskällan avslöjats

 

Det var för två decennier sedan en gammastrålningskälla hittades som fick namnet PSR J1653-0158 . Man förundrades då och fram till nu av varifrån dess regelbundna gammaskurar hade sin källa. Den uppförde sig som en pulsar men inget kunde hittas som förklarade vad som sände ut dessa strålar.

Nu först har en internationell forskargrupp identifierat källan till gammastrålarna som en tung neutronstjärna med en medföljande stjärna av mycket låg densitet som kretsar runt den. Källan var därmed något man redan misstänkte en neutronstjärna som var en pulsar. Svårigheten att finna den (min anm.) berodde troligen på den lågmassastjärna som medföljde och dolde neutronstjärnan med sitt sken.

Det var med hjälp av nya dataanalysmetoder som kördes med cirka 10000 grafikkort i forskningsprojektet/där tusentals frivilliga amatörer hjälpt till lösningen hittades och det bekräftades vad man trott. (Einstein@Home).  

Bekräftandet av neutronstjärnans existens och dess regelbundet pulserande gammastrålning. Insamlingsdatan kom från från NASA:s Fermi-satellit. Neutronstjärnan snurrar runt sin egen axel i en hastighet av 30 000 varv/min, vilket gör den till en av de snabbast roterande stjärnor vi känner till.

Med detta Jag (min anm.) ser man här ytterligare ett projekt där en rymdintresserad allmänhet kunnat hjälpa till. Det är bra att dessa möjligheter ökat genom datoriseringen.

Bild från vikipedia på en modell av hur en neutronstjärna ser ut.

Svarta hål som partikelacceleratorer

 

Svarta hål är kraftfulla accelerationer av ren gravitation som drar in objekt i sin närhet så att de omöjligen kan fly därifrån. När objekt kommer nära händelsehorisonten av ett svart hål accelereras dessa till otroliga hastigheter (ca 90 % av ljushastigheten).

 Vissa fysiker föreslår att det kan gå att utnyttja gravitationskraften från svarta hål för att skapa kraftfulla partikelacceleratorer. I en ny rapport visar de att en del (eller få partiklar) kan få en stöt vid passagen in mot händelsehorisonten som får dem att studsa i hög hastigt bort från denna (de kommer aldrig in). Detta genom en krock i rätt vinkel med en annan partikel.

Denna nya teori som teoretiskt verkar stämma kan hjälpa oss att identifiera svarta hål där så kan ske och då handlar det om svarta hål som roterar (här är mer rörelse vid händelsehorisonten)  inte stillaliggande svarta hål.

 

När de två partiklarna närmar sig händelsehorisonten ökar deras hastigheter. Och om de då har rätt kombination av inkommande hastighet och riktning kan de rikoschetts av varandra i betydelsen att en går in i det svarta hålet för evigt medan den andra får ny riktning ut igen och aldrig faller in.

Forskarna visade att högenergikollisioner kan uppstå runt roterande svarta hål som innebär att alla partiklar som kommer för nära händelsehorisonten  inte faller in vilket innebär att partiklar kan skjuta iväg i en annan riktning.

Om detta nu är riktigt (min anm.) kan kanske vissa intelligenser därute ha lyckats kontrollera detta och det skulle i förlängningen innebära en accelerator vid svarta hål för stjärnfarkoster och möjliga resor långt utanför sitt solsystem. Men hur återresan skulle gå till blir värre då dessa roterande svarta hål inte finns alltid där man önskar. Möjligheten är därmed begränsad till emigration i enstaka eller massupplaga till andra solars planetsystem. Det blir enkelresa och en sådan sker knappast utan att en hemplanet börjar bli obeboelig eller av flyktbelägna individer.

Bild vikipedia på simulering av gravitationslinser med ett svart hål, som förvränger bilden av en galax i bakgrunden.

Månen Io och dess vulkanism och atmosfären

 

Nya radioteleskopbilder från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) med dess 66 högprecisionsantenner i Chile har gett ny kunskap om vulkanismens påverkan i Jupiters måne Io:s atmosfär.

Månens ca 400 aktiva vulkaner gör att Io är den vulkaniskt mest aktiva månen i solsystemet.

Vulkanerna här spyr ut svavelgaser vilket ger Io dess gul-vit-orange-röda färg genom att is fryser till på dess yta.

Io har en atmosfär med en densitet ungefär en miljard gånger tunnare än jordens atmosfär. Men det är tillräcklig densitet för att vi ska kunna lära oss mer om Ios vulkaniska aktivitet och ge oss en förståelse av månens inre.

Tidigare forskning har visat att Ios atmosfär domineras av svaveldioxidgas från vulkanisk aktivitet. ”Det är dock inte känt vilken process som driver dynamiken i Io atmosfär”, säger Imke de Pater vid University of California, Berkeley och tillägger. "Är det vulkanisk aktivitet, eller gas som har sublimerats (övergått från fast till gasformigt tillstånd) från den isiga ytan när Io är i solljus? " "När Io passerar in i Jupiters skugga, och är ur direkt solljus, är det för kallt för svaveldioxidgas och det kondenserar på Ios yta. Under den tiden kan vi bara se vulkaniskt svaveldioxid. Vi kan se exakt hur mycket av atmosfären som påverkas av vulkanisk aktivitet," förklarade Statia Luszcz-Cook från Columbia University, New York.

Tack vare ALMA:s utsökta upplösningar och känslighet kunde astronomerna för första gången tydligt se plymer av svaveldioxid (SO2) och svavelmonoxid (SO) stiga upp från vulkanerna. Utifrån dessa ögonblicksbilder beräknades att aktiva vulkaner direkt producerar 30-50 procent av Ios atmosfär. Man fann även att en tredje gas kom ur vulkanerna. Gasen kaliumklorid.

 Io är vulkaniskt aktiv på grund av en process som kallas tidvattensuppvärmning. Denna process innebär att Io kretsar över Jupiter i en bana som inte är helt cirkulär. Utöver det har Io samma sida alltid vänd mot Jupiter. Samma effekt som månen har till Jorden därav samma tidvatteneffekter också.

Gravitationen vid Jupiters andra månar de större Europa och Ganymede orsakar enorma mängder inre friktion och värme i Io vilket ger upphov till vulkaner som Loki Patera. En vulkan som sträcker sig över 200 kilometer i diameter.

Det man kan ta till sig och komma ihåg (min anm.) är att här ges förklaringen till den annorlunda färgkombinationen på Io. Se ovan.

Bild på månen Io från vikipedia.

Vissa exoplaneter har fri sikt direkt mot jorden

 

Tre decennier har gått sedan astronomen Carl Sagan på Cornell föreslog att Voyager 1 skulle ta en bild på jorden miljarder mil bort (en av de farkoster som numera lämnat vårt solsystem med en hälsning från mänskligheten till eventuella upphittare)  – vilket resulterat i det ikoniska Pale Blue Dot-fotografiet. Nu har två astronomer undersökt ett annat unikt kosmiskt perspektiv. Perspektivet de undersökt är vilka av de nu upptäckta över 4000 exoplanet därute som har sikt mot oss att de från sin siktpunkt kan söka biologiska spår i vår atmosfär (som syre etc).  

Lisa Kaltenegger, docent i astronomi vid Cornell University och föreståndare för Cornells Carl Sagan-institut; och Joshua Pepper, docent i fysik vid Lehigh University har identifierat 1 004 exoplanetvid stjärnor (liknande vår sol) som kan innehålla jordliknande planeter i sin beboeliga zon – allt inom cirka 300 ljusår från Jorden. Eventuella planeter med intelligent liv där bör kunna upptäcka Jordens kemiska spår av liv.

En spännande upplysning (min anm.) säkert finns det fler solar därute med planeter från vilket intelligent liv kan hålla koll på oss. Utöver det bör vi ta i beaktande att det även kan finnas intelligenta varelser därute som inte vill hittas men som söker själva. Dolda världar genom olika slag för oss ännu okända skydd. Kanske vi ska akta oss för att visa oss öppet som en beboelig planet. Alla är säkert inte goda civilisationer därute om nu intelligent liv finns där ute.

Bild från vikipedia på Jorden sedd från cirka 6 miljarder kilometer bort är jorden bara en liten prick, undanskymd av skingrat solsken.

Det finns spår av en Dvärggalax som kraschat in i centrum av Vintergatan

 

För ungefär 3 miljarder år sedan störtade en dvärggalax i T-formation rakt in i centrum av Vintergatan. Dvärggalaxen slets itu och dess stjärnor vilka klarade gravitationskraschen satte kurs åt skilda håll. Det var detta som astrofysiker upptäckte (vilsna stjärnor i flera riktningar) vid Rensselaer Polytechnic Institute i New York 2019 och då började titta på och nu publicerat en rapport om. De kunde genom datorsimulering hitta en förklaring till varför stjärnor här hade i vissa fall kurs mot oss i andra från oss. Normalt har alla stjärnor i ett kluster eller galax samma rotations och färdriktning.

"När vi satte ihop data från simuleringen var det ett "aha" ögonblick, säger Heidi Jo Newberg, Rensselaer professor i fysik,tillämpad fysik och astronomi, huvudförfattare till publiceringen iThe Astrophysical Journal paper där upptäckten beskrivs. "Denna grupp av stjärnor hade olika hastigheter vilket var mycket märkligt. Men nu när vi ser deras rörelse som en helhet förstår vi varför de är olika och varför de rör sig på det sätt de gör."

Händelsen sedd från oss är i riktning mot Jungfruns stjärnbild. Resultatet ger även förklaringen till en rad andra likartade syner vi kan se på skilda håll i Vintergatan säger forskarna. Min undran och slutsats (min anm.) är vad händer med de planeter i ett solsystem som följer med en galax krasch in i en annan galax? Min uppfattning är ingenting. Astronomer på dessa solar ser en ny stjärnhimmel men det handlar om år miljoner innan allt skett men sakta kan det åses över tid. Vad upplever då eventuella varelser på själva planeterna i de solsystem som det handlar? Mitt svar ingenting livet fortsätter som vanligt.

Illustration på Vintergatan från vikipedia.

Två planeter runt en röd dvärgstjärna

 

Det nya SAINT-EX-observatoriet i Mexiko har upptäckt två exoplaneter som kretsar kring den röda dvärgstjärnan TOI-1266 vilken finns 117 ljusår från oss. Upptäckten visar att detta nya teleskop gör det jobb det är avsett att klara.

Dessa två världar kretsar kring sin röda dvärgstjärna var elfte och nittonde dag. Den inre planeten är strax under 2,5 Jordradier och klassificeras som en sub-Neptunus planet, och den yttre planeten är 1,5 gånger jordens storlek och räknas som en super-Jorden.

 

Dessa världar beskrivs i Astronomy & Astrophysics  i en rapport där huvudförfattaren heter Brice-Olivier Demory vilken säger: Planeter av storlek som TOI-1266 b och c har oftast ingen atmosfär sannolikt på grund av effekten av stark bestrålning från stjärnan som oftast urholka deras atmosfärer på grund av närheten till sin sol.

Bild från Flickr.com som visar hur det kan se ut vid det stjärnsystem som beskrivs ovan. Detta om vi bortser från planeterna bortanför själva stjärnan. Bilden är egentligen av Trappist 1 systemet. Någon av ovanstående som är fri att publicera fann jag ej.

Stjärnkluster delar av ännu större kluster

 

Stjärnkluster är från vår synvinkel stora hopar av stjärnor somhåller ihop under stora delar av sin existens (genom gravitationen min anm.). Idag känner vi till några tusen stjärnhopar i Vintergatan som vi känner genom deras framträdande som grupper av stjärnor. Detta gör enskilda stjärnor i en sådan grupp svåra att identifiera genom likheten med sina grannstjärnor i klustret. säger Stefan Meingast huvudförfattare till en ny rapport som publicerats i Astronomy & Astrophysics.

”Vår sol tros ha bildats i en stjärnhop men har lämnat sina solsyskon bakom sig för länge sedan" tillägger han. De stjärngrupper vi ser på natthimlen är bara delar av en mycket större enhet” säger Alena Rottensteiner, medförfattare och master student vid universitetet i Wien. "Det finns gott om arbete framåt att revidera vad vi trodde var grundläggande egenskaper hos stjärnhopar."

För att hitta de förlorade stjärnsyskonen till vår sol utvecklade forskargruppen en ny metod som använder maskininlärning för att spåra grupper av stjärnor som kommit till tillsammans och som rör sig gemensamt över himlen. Teamet analyserade 10 stjärnhopar och identifierade tusentals stjärnsyskon långt borta från mitten av de kompakta kluster som tydligt tillhör samma familj.

En förklaring till ursprunget till dessa stjärnhopar nuvarande eller forntida existens är osäker men teamet är övertygad om att deras resultat kommer att omdefiniera stjärnhopar och hjälpa vår förståelse av deras historia och utveckling över kosmisk tid.

– Stjärnklustren vi undersökte var välkända prototyper studerade i mer än ett sekel men ändå verkar det som om vi måste börja tänka större. Vår upptäckt kommer att få viktiga konsekvenser för vår förståelse av hur Vintergatan byggdes, kluster för kluster, men också konsekvenserna för överlevnaden för proto-planeter långt ifrån den steriliserande strålningen av massiva stjärnor i centrum av kluster ", säger João Alves, professor i Stellar astrofysik vid universitetet i Wien och en medförfattare till rapporten. "Täta stjärnhopar med sin massiva men mindre täta hopar kanske inte är en dålig plats för planetbildning."

Jag (min anm.) skulle anse det spännande om man fann vår sols syskon (om de finns) vid dess första tid i ett stjärnkluster. Varför allt stjärnbildande först blev till i stjärnkluster (om nu det blev detta) är ännu en olöst gåta. Vad säger egentligen att de stora klustren där mindre kluster ingår är gränsen uppåt. Galaxer bildar troligen också kluster och ser vi det i stort finns ingen gräns uppåt kluster bildar större som bildar kluster osv.

Bild på stjärnkluster från vikipedia här Messier3 vilket finns i stjärnbilden Jakthundarna.

Snöhögar på Pluto bildas uppifrån och neråt i motsatts till här på jorden.

 

Bergen på Pluto har snötäcken som har bildats nerifrån och upp ( Snötäcket istäcket byggs upp underifrån och så höjs det) i motsats till botten upp som hur snötäcken bildas på jorden (Det byggs upp snötäcken genom ny snö som faller ovanpå den gamla på Jorden) visar en ny studie.

När NASA:s rymdsond New Horizons flög över Pluto 2015 avslöjades ett förvånansvärt komplext och varierat landskap. Plutos frusna yta har regioner som domineras av olika sorters is, Från frusen metan till fruset kväve och även is av vatten.

”Vid bergskedjorna Pigafetta Montes och Elcano Montes i Plutos ekvatoriala region Cthulhu upptäcktes frostiga toppar mycket lika snötäckta bergkedjor på jorden” säger Bertrand, forskare vid NASA Ames Research Center i Moffett Field, Kalifornien och tillägger. "Ett sådant landskap hade aldrig observerats någon annanstans i solsystemet."

Till exempel är topparna Pigafetta Montes nästan 3,5 kilometer höga toppar som är starkt reflekterande. Liknande frost sågs på kratersidor och väggarna på Cthulhu-regionens bergsidor.

Den exakta sammansättningen av denna frost på Pluto var oklar. Forskarna identifierade dock metan men om det var ren fryst metan, fryst etan utspädd med fryst kväve eller en blandning av båda var okänt.

På jorden bildas fjällsnötoppar när fuktiga vindar stiger uppför bergsidorna då temperaturen sjunker allt eftersom höjden ökar. Den stigande fukten kondenseras när den blir kallare och snö faller på bergstopparna.

Men på Pluto sker det motsatta. Bertrand säger. " Vi upptäckte en för oss ny atmosfärisk process  på Pluto. Det är anmärkningsvärt att se att två mycket lika landskap  jordens och Plutos kan skapas genom två motsatta processer."

Datasimuleringar visade att atmosfärisk cirkulation på Pluto kan koncentrera metangas en bit ovan slätterna på Pluto. Detta i sin tur resulterar i att metan kondenseras som frost på bergstoppar men detta bygga upp underifrån..

Plutos tunna atmosfär värms upp av solen och blir varmare när höjden ökar medan dess yttemperatur förblir jämnt kall (motsatsen till på jorden där högre höjder har lägre temperaturer min anm.) säger Bertrand. "Plutos atmosfär har mer gasformig metan på högre höjder vilket gör det möjligt för metangas att mättas och frysa direkt underifrån på redan existerande is bergstopparna,". "På lägre höjd är koncentrationen av gasformig metan lägre och den kan inte kondensera." Vad som sker är att is av metan sker på marknivån och ju högre upp i bergen man kommer desto mindre is utan här är det kondens av metan. På jorden under sommartid kan det finnas is och snö på toppen av bergen medan det är sommarvärme på marknivån. På Pluto är det varmare på bergstopparna än vid marken. För mer och kanske bättre förklaring än min se denna länk. Fenomenet är unikt. https://www.space.com/pluto-mountains-methane-snowcaps-form-reverse.html

 

Bild på snö på berg vid Plutos ekvator yta från flickr.com

Radiostrålningskällan visade sig vara en brun dvärgstjärna. Beteckningen på denna blev BDR 1750+3809

 

Bruna dvärgar är ett mellanting mellan planeter och stjärnor med massa mellan 13 och 80 Jupitermassor. De är misslyckade stjärnbildningar kärnfusionen kom aldrig igång.

De är kända för att ge optiskt norrsken och tillhörande norrskensradioutsläpp. Av den anledningen har radioteleskop potential att avslöja närvaron av nya bruna dvärgar fast de knappast kan ses med optiska teleskop. Men med hjälp av radioteleskopet Low-Frequency Array (LOFAR) har ett internationellt team av astronomer upptäckt en ny radiokälla som visade sig vara en brun dvärg.

BDR 1750+3809 är den första bruna dvärgen som hittats genom dess strålning i radiostrålningsfältet vilket bevisar att sådana instrument kan identifiera och finna bruna dvärgar därute.  

Fyndet redovisas i en artikel publicerad 5 oktober i arXiv.org. Det är en grupp astronomer ledda från Harish Vedantham vid universitetet i Groningen i Nederländerna som gjort ett genombrott i spårning efter bruna dvärgar utifrån dess strålning inom radiostrålningsfältet.

De rapporterade att BDR 1750+3809 är en radiokälla som identifieras av LOFAR. Dess bruna dvärg status bekräftades genom uppföljning i det infraröda strålningsfältet och spektroskopiska observationer. Avståndet till BDR 1750+3809 uppskattades till cirka 212 ljusår och riktningen är mot Oxens stjärnbild.

Bild från vikipedia som visar storleksförhållandena mellan solen gasplaneten Jupiter och en brun dvärgstjärna.

En ingång till ett nytt slag av fysik kan kanske detta trippelstjärnsystem ge oss. Välkommen till Apep - systemet.

 

En astronomisk upptäckt sprider nytt ljus om ett stjärnsystem i vår egen Vintergatan med två Wolf-Rayet-stjärnor och en het jättestjärna. Dessa stjärnor är kortlivade och följaktligen mycket sällsynta, med bara några hundra bekräftade upptäckter bland vår galax hundra miljarder stjärnor. Wolf-Rayet-stjärnor är  döende stjärnor i sitt uppsvällande (även solen kommer att svälla upp och bli röd under sina sista år för att sedan sjunka ihop till en neutronstjärna större stjärnor än solen exploderar efter detta stadie som jättestjärna i en supernova) i storlek som 30 solmassor och därför fusionerar helium i sådana mängder att ytan upphettas till mellan 29726C och 199726C.

 Den höga temperaturen gör att stjärnan blåser iväg sitt yttre vätelager och på så sätt blottas den heta kärnan. Kärnan som i sin tur kastar ut laddade partiklar med mycket hög hastighet. Wolf-Rayet stjärnor är stjärnor i slutet av sin livscykel i den uppsvällande fasen. Om kanske enbart några tiotusentals år enligt vad vi kan beräkna exploderar dessa som en supernova om de inte är mindre och istället krymper ihop och blir en neutronstjärna (vit dvärgstjärna) som vår sol en gång blir.

Som supernova släpps en gigantisk mängd energi och materia ut i galaxen och lämnar kvar ett svart hål eller en neutronstjärna. Hur detta system reagerar som trippelstjärnsystem vet vi inte. En normal supernova har få effekter och konsekvenser utanför sitt omedelbara område förutom att supernovor genom sin strålning kan få förödande konsekvenser om man ligger i dess väg ca 100 ljusår bort därefter är det oskadligt om det sker sett ur jordens synpunkt. Apep-systemet finns i riktning mot stjärnbilden vinkelhaken 2000 ljusår bort.

 När föregångaren stjärnan är en snabb rotator, kan detta tippa fysiken i en annan domän helt: i en gammastrålningsskur. Wolf-Rayet stjärnor är per definition i slutet av sin livscykel. När det gäller två Wolf-Rayet-stjärnor och en stor het jättestjärna kretsande om varandra bildas damm och en svans av glödande sotigt damm.

Både den geometriska formen och rörelsen av detta damm påverkar fysiken av stjärnans omloppsbana liksom molnets hastighet. Efter dubbelkontroll av eventuella fel var vi tvungna att acceptera att dammspiralen expanderande fyra gånger långsammare än de uppmätta stjärnvindarna. Vi konfronterades med något i detta Wolf-Rayet dubbelstjärnesystem som kräver ny fysik för att förklaras. Om stjärnorna snurrar mycket snabbt runt sin axel är det möjligt att detta kan starta en långsam vind i en riktning, exempelvis runt ekvatorn, samtidigt som en snabb vind finns runt polerna.

 

Om detta sker öppnar det dörren till en värld av fascinerande fysik som bara har skymtats av astronomer innan. Det är här den kritiska frågan ställs om stjärnans snabba rotation påverkar dess centrum

Jag (min anm,) anser att just för att det är ett trippelsystem med två Wolf-Rayet-stjärnor och en stor mycket het stjärna visas effekter ur detta som är unika och som vi inte helt förstår då de är nya för oss. Men att en ny fysik behövs är tveksamt enbart ny kunskap ur den gamla där det gäller att förstå hur ett system som detta agerar.

Det är ett team i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society  i London som arbetat med detta projekt för att förstå mer om detta system.

Bild från vikipedia på Apep - systemet

Nu är hög tid att seriöst undersöka okända flygande objekt (UFO) anser forskarna

 

Philippe Ailleris är projektansvarig vid Europeiska rymdorganisationens rymdforskning och teknikcenter i Nederländerna. Han är även  den främsta kraften bakom Unidentified Aerospace Phenomena Observations Reporting Scheme. Ett projekt med syftet  att underlätta insamlingen av UAP-rapporter från både amatörer och professionella astronomer om oidentifierade föremål ”UFO”.

Idag finns bättre verktyg för att undersöka dessa fenomen som vi inte vet vad det är. Vi har numera satelliter för övervakning av närområdet både uppåt och ner mot jorden och åt alla håll i rymden.

Vi har även de senaste åren kunnat se snabba framsteg inom informations- och kommunikationsteknik – till exempel öppna verktyg och programvara (möjlighet för alla att samla in och förmedla seriösa iakttagelser på bild eller film, datormoln och artificiell intelligens med maskin- och djupinlärning, säger Ailleris. Dessa verktyg erbjuder forskare nya möjligheter att samla in, lagra, manipulera och överföra data.

Just manipulering (min anm.) gör dock att det kan finnas möjlighet att framställa falska rapporter näst intill omöjliga att avslöja. Läs mer om projektet HÄR.

För min del anser jag det bästa är att det i första hand är satelliternas bilder mm som ska undersökas. Vi har så hög övervakning av markytan numera att ett Ufo knappast kan sväva runt över jordens yta utan att någon övervakningssatellit ser detta. Troligaste förklaringen på ljusfenomen anser jag är klotblixtar eller reflexer av ballonger, drönare och flygplan. Men att vi har bra övervakning åt alla håll numera säger jag bestämt nej till. Hur många exempel har inte visats bara i min blogg på överraskande uppdykningar av asteroider i närområdet.

Men jag är överens med Ailleris  som pekar på ett bra verktyg. "Platsen över våra huvuden av satelliter är den perfekta chansen att potentiellt upptäcka något”, sade han

Bild pixabay.com

Kan ett svart hål innehålla ett expanderande mini-universum?

 

Det finns alla möjliga potentiella, hypotetiska svarta hål: de med eller utan elektrisk laddning, de som snurrar eller stationära, sådana som är omgivna av materia eller de som flyter osynliga mellan galaxerna. Några av dessa hypotetiska svarta hål finns med säkerhet i universum; till exempel är det roterande svarta hålet omgivet av infallande materia ett vanligt svart hål i galaxers centrum. Vi har även tagit en bild av ett. 

Men vissa typer av svarta hål är teoretiska men möjliga. Dessa är fysiker intresserade av att utforska utifrån matematiska grunder. Ett sådant teoretiskt existerande svart hål är ett elektriskt laddat svart hål omgivet av en viss typ av utrymme som kan ses som konstant negativ geometrisk krökning. Det innebär att alla frågor man önskar svar på matematiskt om dessa tenderar att kondensera till ett svart hål.

En av anledningarna till att det är värt att utforska denna teori är att laddade svarta hål delar en hel del likheter med roterande svarta hål. Svarta hål vi säkert vet existerar i universum men laddade svarta hål är matematiskt enklare att matematiskt beräkna. Så genom att studera laddade svarta hål kan vi få några insikter i de roterande svarta hålen.

Dessutom har fysiker funnit att när dessa svarta hål vilka är relativt lugna, byggs det upp  ett "dis" av kvantfält runtom dem. Detta töcken fastnar, då det dras inåt det svarta hålet men skjuts utåt av den elektriska laddningen i det svarta hålet. Det innebär att töcknet  (kvantfältet) verkar i stabilitet runt det svarta hålet. En effekt som kan utryckas som en supraledare. Supraledare har verkliga tillämpningar (nämligen, de kan överföra elektrisk ström utan motstånd) att se hur supraledare agerar  i dessa exotiska scenarier hjälper oss att förstå dess matematiska strukturer vilket potentiellt kan leda till nya insikter med faktiska tillämpningar.

Ett svart hål något faller in i är något som aldrig något kan komma ur igen. Här finns något som kallas en inre horisont, en region med intensiva kvantenergier. Det okända, som man i vissa teorier uttrycker som möjliga  maskhål, en överbrygga till ett vitt hål i betydelsen att materian kastas ut på en annan plats i universum.

Normalt kan partiklar i en supraledare svänga, stödja och kasta energi fram och tillbaka en effekt som kallas JosephsonOscillations. Djupt inne i svarta hål där detta sker (i det slag av teoretiska svarta hål vi diskuterar) vibrerar energin utan motstånd fram och tillbaka. Om du skulle fysiskt falla in i ett av dessa svarta hål skulle du hamna i en åktur utan riktning fram och tillbaka. Men när du kom förbi den vibrerande rumtiden sker det verkligt mystifierande (om nu detta var möjligt min anm. Jag tvekar vad skulle stoppa vibrerandet då inget motstånd, teoretiskt, finns).

Forskarna upptäckte matematiskt att de innersta regionerna i ett supraledare svart hål kan innehålla ett expanderande universum i grotesk miniatyr. En plats där rymden kan sträckas och deformeras i olika takt i olika riktningar. Beroende på temperaturen i det svarta hålet kan några av dessa regioner i form av  miniatyr-universum utlösa en ny omgång av vibrationer som skapar en ny lapp av expanderande utrymme som utlöser en ny runda av vibrationer som sedan skapar en ny lapp av expanderande utrymme, och så vidare och så vidare på allt mindre skalor. Miniuniversum som skapar allt mindre mini-universum i all evighet.

 Det skulle vara ett mini fraktalt universum vilket upprepades oändligt från stora skalor till små. Det är rent av omöjligt att beskriva hur det skulle vara att korsa ett sådant landskap men det skulle säkert vara konstigt. Som jag ser det (min anm.) innebär det om detta är riktigt att även det universum där vi existerar finns i ett svart hål. Ett svart hål vilket finns i centrum av en makro-galax och så vidare i all evighet. Det finns ingen gräns uppåt eller neråt i storlekar. Man får lite tankar på talet pi vilket inte har något svar hur litet man än försöker dela upp det finns det alltid en än mindre del och likaväl är det ett viktigt tal för att förstå uträkning av cirklars mått mm.

Bild pixi.org

Finns det sten på månen från Venus?

 

I min blogg av den 10 oktober beskrev jag en ny teori om Venus. Jag är skeptisk till den händelsekedjan som då beskrevs om hur Venus livsbetingelser förändrades efter ett möte med Jupiter. Nu har ytterligare en teori kommit om Venus och händelser inom dess sfär. Händelser vilka kan sökas spår av på vår måne. Jag är lika skeptisk till denna teori..

I dag finns forskare vilka tror att jorden och Venus en gång var väldigt lika. Men sedan hände något på Venus som resulterade i att ytan blev obeboelig och en skenande växthuseffekt uppstod.  Nu föreslås i en  ny forskningsrapport att bevisen för att Venus en gång hade biologiska förutsättningar kan finnas i stenar på månen. Asteroider som en gång träffat Venus och vars rester studsade tillbaks ut från Venus i rekyl varav vissa träffade månen och finns där i dag som en orörd tidskapsel från tiden innan växthuseffekten på Venus.

"Månen erbjuder säker förvaring av dessa gamla stenar," säger Samuel Cabot, en doktorand vid Yale University och huvudförfattare till den nya forskningen.

Enligt forskarnas modeller av banorna på dessa stenar som flög upp från Venus borde sju av 10000 stenbitar (teoretiskt) av dessa asteroidnedslag på Venus vilkas fragment studsat ut i rymden träffat månen. Då månen är utan plattektonik eller vinderosion är allt som drabbat ytan fortfarande där någonstans. Det är detta man hoppas framtida astronauter kan ha turen att få med sig i form av stenar till Jorden eller kanske redan har fått vid apollofärderna. Stenmaterial från månen från Apollofärderna undersöks kontinuerligt mycket finns kvar att undersöka av dessa.

Jag anser att det är en långsökt teori. Även om det skulle vara en sanning i den är stenletandet på månen efter dessa stenar som knappast kan vara många som att leta efter en nål i en höstack. Utöver det undrar jag om man kan vara säkra på vad man hittar och varifrån det kommit om man hittar sten med spår av biologiskt material. Det kan ha kommit från ett jordiskt utkast vi har en del historiskt ex det som utrotade dinosaurierna mm längre bak i historien.

Bild från needoix.com

Nya rön om varför yttre delen av solen är så het

 

Forskare från NASA publicerar för första gången tydliga bilder av nanojets - ljusa tunna sken som färdas vinkelrätt mot de magnetiska strukturerna i solens atmosfär (koronan). För bildtagningen har de använt Nasas Interface Region Imaging Spectrograph (IRIS) Resultaten publicerades i Nature Astronomy den 21 september.

Nanojets är små explosioner på solen som är svåra att upptäcka.

"De är mycket kortlivade och små  vilket innebär att de är svåra att hitta mot den ljusa solytan," säger NASA.

"Varje nanojet tros initieras av en process som kallas magnetisk återanslutning där vridna magnetfält explosivt justeras. En återanslutning kan sätta igång en annan återanslutning, vilket skapar en lavin av nanojets i koronan på solen," enligt Nasa.

NASA säger även att nanojets är "ljusa tunna sken som färdas vinkelrätt mot de magnetiska strukturerna i solens atmosfär. Dessa uppståenden och återanslutningar av nanoflares resulterar i koronans uppvärmning."

 

"Solkoronan värms upp till miljontals grader av solens magnetfält. Det har länge varit hypotesen att uppvärmningen är resultat från en myriad av små magnetiska energiutbrott som kallas nanoflares och av den grundläggande processen för magnetisk återanslutning," enligt NASA.

"Feljusterade magnetfälts linjer kan bryta och återansluta vilket producerar nanoflares i lavin-liknande processer," säger forskare.

Nanojets uppkomst, feljustering utefter magnetfältet och därav den då uppkomna återanslutningen av riktning av nanoflares är det som är anledningen till den heta yttre koronan på solen.

Bild från pixabay.com

Något mystiskt hände med denna stjärna innan den exploderade som supernova, men vad?

 

10–12000 tusen ljusår bort från oss finns CassiopeiaA, en supernovarest från en stjärna som exploderat. Det intressanta med denna supernova är att det kan ses att något drog till sig ytan i en riktning innan det small. Likt ett nedslag av något.

Astrofysiker tror att de har identifierat den skyldige som en annan stjärna som fanns i närområdet (tvillingstjärna) och vilken blev en supernova något tidigare i historien. Troligen då en stjärna av ungefär samma storlek och ålder då båda explosionerna bör ha hänt tidsmässigt nära varandra för att detta ska ske. Vad som då hände var att något från första explosionen påverkade en återstående stjärnan innan den exploderade.

I en ny artikel beskriver forskare denna scen och även att de förutspått att tvillingstjärnresterna från första novan bör finnas inom 30-300 ljusår bort från Cassiopa A. De fann på 50 ljusårs avstånd bort från Cassiopa A, gas som kan vara från den första supernovan (om den existerat).

Detta bör visa (min anm.) att första supernovan inträffade mer än 50 ljusår före Cassiopo A. Likaså att resterna försvunnit långt i väg från sin tvillingstjärna. Om inte detta eventuella bevis (obs egentligen bara en teori) funnits på att denna händelse ovan är anledningen till gasutdragningen i en streckform innan smäll se ovan skulle en idé som följande kunna vara rätt.

 Idén att ett krig mellan olika civilisationer i rymden resulterat i att den ena parten skjutit in en laddning av något slag i den andra partens sol och detta fått som resultat att denna sprängdes. Då skulle bilden visa detta nedslag och explosionen som omedelbart skedde efter ses som en supernova. Men som sagt detta är tankar in i möjligheternas sf-värld. Men nog är det konstigt att något som sker med en stjärna över 50 år efter den första händelsen kan ses som effekt vid den andra supernovaexplosionen. Jag är tveksam.

Bild från vikipedia på supernova Cassiopa A. Kompositbild i infraröd (röd), synlig (gul) och röntgen (grön och blå)

NASA testar ny måndräkt

 

NASA håller på att utforma en helt ny modell av måndräkt för de astronauter som ska gå omkring där om allt går som det ska 2024. Det är då Atemis 3 programmet ska vara i gång och rymdfärjan Orion (Orion Multi-Purpose Crew Vehicle (MPCV)) ska transportera astronauter till månen igen för första gången sedan 1972.

Rymddräkten kallas Exploration Extravehicular Mobility Unit (xEMU), och ska skydda astronauter från den ogästvänliga miljön på månens yta. Det är en helt annan dräkt än de astronauterna har som åker mellan ISS och Jorden (rymdstationen).

"Denna xEMU representerar den första nya rymddräkt som NASA har utvecklat på över 40 år.” säger George Nield som tidigare var biträdande administratör för kommersiella rymdtransporter vid Federal Aviation Administration den 1 oktober under en webbsändning vid kvartalsmötet i NASA: s Aerospace Safety Advisory Panel och tillägger, "Hittills ser det ut som schemat håller."

NASA ingenjörer kommer att kontrollera konstruktionen i detalj och beräknar detta klart i december, sade Niel. En andra dräkt kommer att byggas för kvalificeringstest och en tredje kommer att testas i omloppsbana på den internationella rymdstationen. De två sista kostymerna i uppsättningen kommer att användas på månen 2024 om allt går enligt planerna.

Förutom det viktigaste, rymddräkten, kommer varje Artemis-astronaut också att bära ett internt kylplagg, och NASA har nu slutfört den första prototypen av det underplagget, enligt Nield. Något som även ska uppgraderas är den ryggsäckliknande Portable Life Support System som astronauter bär för att överleva.

Jag (min anm) kan bara önska dem lycka till och hoppas planerna håller. Det var snart 50 år sedan människor gick omkring på månen då Apollo 17 var där i dec 1972. 

Bild från vikipedia en illustration på rymdfärjan Orion.

Det kan finnas mer livsvänliga planeter därute än vad Jorden är

 

Det finns exoplaneter med bättre förhållanden för att liv ska frodas och uppstå än på jorden. Ett forskarlag har hittat 24 stycken exoplaneter av de över 4000 som hittills hittats som stämmer in på detta enligt de kriterier man uppställt. Till sin hjälp för forskarnas studie har man samarbetat med Max Planck Institute och resultaten har publicerats från Washington university.

Samtliga 24 planeter finns på mer än 100 ljusårs avstånd från oss och det handlar i regel om planeter som är både större och äldre än jorden och där förhållandena är något varmare och blötare än här.

Vatten är en förutsättning för liv men det räcker inte med stora hav. På jorden är det tropikerna som är artrikast och på samma sätt får en lovande exoplanet gärna ha en hög luftfuktighet och hög nederbörd. Forskarna drar även slutsatsen att den optimala temperaturen är fem grader över Jordens medeltemperatur. Något jag (min anm.) inte kan förstå.

Planeter tio procent större än jorden kommer sannolikt ha en större landmassa där liv kan utvecklas enligt forskarna vilket jag inte heller kan förstå då hav ofta kan innehålla mycket liv och livet en gång anses ha uppstått i hav på Jorden.

Planeter 1,5 gånger större än jorden svalnar långsammare och kan med sin gravitation hålla fast vid sin atmosfär under en längre period. Men detta (min anm.) verkar forskarna ha förutsatt att alla planeter förr eller senare mister sin atmosfär ut i rymden. Detta är även en nyhet för mig.

Liv har lättare för att frodas på planeter som rör sig kring stjärnor med ett längre livsspann och ett långsammare utvecklingsförlopp än vår egen sol. Solens förväntade livslängd understiger tio miljarder år och det tog fyra miljarder år av livsformer innan någon form av intelligent liv utvecklades på jorden (människan).

Forskarna menar även att G-stjärnor som vår sol riskerar att göra slut på allt sitt bränsle innan mer avancerat liv ens hinner uppstå. Solens ålder är 4,6 miljarder år och beräknas existera ytterligare åtta miljarder år. Denna tid är även då solsystemet uppkom och med detta Jorden. Liv uppstod på Jorden för knappt 4 miljarder år sedan.

Det ska tilläggas att ingen av de 24 exoplaneterna uppfyllde alla kriterier för att vara helt ideala. Deras solars livslängd var dock på 20-70 miljarder år viket gör att det finns gott om tid för planeter runt ex vita dvärgstjärnor att utvecklas och då med avancerade livsformer som kan matcha jordens och kanske än mer avancerade. Planeterna får dock inte vara så gamla att deras geotermiska aktivitet har avstannat och magnetfältet har försvunnit.

Forskningen är intressant)min anm.) och jag har ingen kritik till den slutsats som dras. Dock är jag undrande över dess slussats om att det optimala för temperaturen på en planet är 5 grader högre än på Jorden. Här ser vi ju denna höjning av temperatur vid klimatförändring som katastrofal för livet. Målet för temperaturhöjningen försöker man numera begränsa till 1,5C över detta anses katastrofalt för Jordens liv på de flesta platser.

Bild från pixabay

En udda planet med en udda omloppsbana runt en udda sol välkommen till WASP-189b

Solsystemet WASP-189 finns i riktning mot stjärnbilden Vågen 322 ljusår bort från oss. Det är en planet i detta solsystem vi ska se på här, planeten WASP-189b.

Europas nya teleskop som studerar exoplaneter har skapat sin första detaljerade bild av denna värld och det är en udda planet där det är varmt och vars bana lutar runt en skev het blå stjärna.

Europeiska rymdorganisationen (ESA) lanserade  CHEOPS i december 2019 och dess vetenskapliga observationer påbörjades i april 2020. CHEOPS är inte utformad för att hitta exoplaneter (planeter runt andra stjärnor) utan att porträttera hittade exoplaneter för forskarna. Detta uppdrags första publicerade resultat har nu forskare gjort där CHEOPS data bildar en detaljerad bild av planeten WASP-189b som upptäcktes 2018.

Stjärnan WASP-189 vilken planeten kretsar runt är så varm att den ser blå ut och planeten WASP-189b kretsar runt denna sin sol på bara 2,7 jorden dagar (vilket innebär att ett år på WASP-189b är 2,7 jorddagar). Dock ska vi i sammanhanget veta att den inte som de flesta planeter och även Jorden tar den långa vägen vid ekvatorn runt sin sol utan kretsar runt som sol vid solens ena pol vilket är en kortare runda än om den svävat runt sin sols ekvator.

"Endast en handfull planeter är kända för att existera runt stjärnor så här varma och detta system är den överlägset ljusaste," säger Monika Lendl astrofysiker vid universitetet i Genève i Schweiz och huvudförfattare till den nya studien.

 Observera att en planet som passerar framför sin stjärna ofta kan upptäckas med  den så kallade transittekniken (planeten förmörkar sin stjärnas sken då den passerar över den i riktning mot oss). Det är med den teknik Keplerteleskopet upptäckte tusentals exoplaneter och TESS teleskopet fortfarande gör.

Att se en planet passera bakom sin stjärna är mycket svårare men WASP-189b är så ljus att forskarna kan göra just det. Min misstanke (min anm.) är att detta förenklats just genom att planeter rundar sin sol vid polen vilket ger en annan infallsvinkel av ljus.

WASP-189b har en yttemperatur av 3200 grader Celsius. Det innebär en hetta som får järn att förgasas. Forskarna beräknar planetens storlek till ca 1,6 gånger radien av Jupiter. Stjärnan är inte helt rund större och svalare vid sin ekvator än vid polerna vilket gör att polerna i stjärnan verkar ljusare," säger Lendl och tillägger. "Den snurrar runt så fort att den dras utåt vid sin ekvator." Stjärnan verkar också ha ljusare och mörkare fläckar på ytan. Detta är (min anm.) också något vår sol har i form av de så kallade solfläckarna. Vi får hoppas att CHEOPS kommer med mer spännande upptäckter efterhand på exoplaneter därute.

 Den udda egenskapen att runda sin sol vid ena polen gör att forskare misstänker att planeten kan ha bildats mycket längre bort från stjärnan för att sedan med någon kraftfull gravitationskraft - kanske en annan stjärna – dragits in mot WASP-189.

Bild från vikimedia där man kan se en illustration av hur planet WASP-189b kretsar runt sin  blå sol WASP-189 

Planeter som inte har en bana runt en sol svävar i mörkret därute

Det finns planeter därute som inte hör till något solsystem. De finns mellan stjärnorna i den tomma rymden och har hamnat där när ett solsystem bildats och denna planet inte hamnat i ett gravitationsfält till sin sol eller större planet. Istället har den vilset gett sig ut i tomheten.

Astronomer har i dag blivit bättre på att finna dem. Hittills har fyra hittats inklusive den som nu hittats. Det har räknats ut att dessa planeter har en storlek som Mars eller Jorden. Det handlar inte om jätteplaneter eller gasplaneter. 

Att hitta något i rymden som inte avger eget ljus är extremt utmanande. Men två organisationer lyckas med det. Det är OGLE -samarbetet (Optical Gravitational Lensing Experiment)  och SAMARBETET KMTN (Korean Microlensing Telescope Network). 

Det (min anm.) är en utmaning att finna dessa planeter, Frågan man kan ställa sig är om de skulle kunna fångas in? Jag tänker på den eventuellt existerande planet nine som antas kunna finnas lång bortanför utanför Pluto lång därute i  Kuiperbältet. 

Tänk om vi en gång skulle kunna fånga in denna planet som är ca 3 gånger större än jorden (om dberäkningar stämmer och om den existerar) och få in  den i en bana runt solen för att kolonisera den. En planet utan en historia från bortre  delen av solsystemet och därför knappast innehåller överraskande virus eller andra obehagliga levande organismer vilket ex Mars kan ha.

Bild från vikimedia i detta fall en animation av den eventuellt existerade planet nio bortanför Pluto

Månen Titans sjöar liknar Jordens i uppbyggnad men det finns även stora skillnader

 

Saturnus största måne Titan har sjöar. Sjöar bestående av flytande metan, etan istället för som Jordens sjöar vatten. Titans sjöar är uppbyggda likartat som Jordens sjöar med vätsketryck utefter djup och avlagringar av material på bottnar och kanter. Men om materialet på Titans sjöbottnar innehåller organiskt material vet vi inte. Sjöar av metan och etan blir dock likt sjöar med vatten likartade i  sin form.

Citerat från vikipedia : Titan har sjöar bestående av etan och metan. Sjöarna uppskattas vara upp till 200 meter djupa. I tre sjöar har upptäckts något som antas vara vågor. Vågorna är 1,5 centimeter höga och rör sig med en hastighet på 2,5 kilometer per timme.[19] Den största av sjöarna heter Kraken Mare. Slut citat.

 Men medan sjöar på jorden är skilda åt beroende på temperatur är Titans sjöar mer lika pölar av flytande naturgas än dynamiska platser med komplexa fysiska processer. Flytande metan har lägre densitet än flytande etan och det anses att Titans metan i allmänhet borde flyta ovanpå etan.

Forskare fokuserade i sin analys på små, grunda sjöar som uppstår efter Titans regn (det regnar på Titan likt här men då av metan) och fann att om temperaturen är låg sker avdunstning av metan från ytan vilket kan bevisa att metan flyter ovanpå etan vilket i sin tur visar på en uppdelning av dessa vätskor i sjöarna säger Steckloff vetenskapsman vid Planetary Science Institute Tucson USA.

Trots månens iskalla yttemperatur på omkring -183C regnar det här. Metan-regn som fyller sjöar och floder

Titan är en spännande värld och en av de intressantaste platserna  att söka liv på utanför Jorden. Det kan finnas liv i dessa sjöar.

Bild från vikipedia på månen Titan.

Lite mystiskt om Jupiters irrande förflutna som påverkat Venus negativt.

 

Venus katastrofala miljö kan ha kommit från mötet med Jupiters rörelser i det inre av solsystem. Men (redan nu är jag skeptisk till idén min anm.) varför påverkades då inte Jorden? Svaret har inte denna idé där Jupiter kommer och stör Venus och Mars innan Jupiter får sin nuvarande bana efter att ha förstört livsmöjligheter på Venus och Mars. En artikel signerad Paul M. Sutter en astrophysicist vid SUNY Stony Brook and the Flatiron Institute, i USA beskriver denna idé.

Venus i sig har haft en olycklig historia. Planetforskare misstänker att Venus för miljarder år sedan var mer som Jorden, temperatur liknande jorden  och med flytande vatten. Men någon gång i det förflutna förlorade Venus sitt vatten och förvandlades till en brännande het ödemark. Samma öde men utan att bli het (min anm) kan Mars ha upplevt. Atmosfär och vatten i större samlingar verkar en gång ha funnits här.

Enligt en färsk idé var Venus dömd från början men kan ha accelererats i sin väg till torr het planet genom gravitationell påverkan av ingen mindre än Jupiter. Det misstänks att de stora gasplaneterna bildades i asteroidbältet och sedan tog sin väg därifrån. Jupiter in mot solen först innan planeten stabiliserades i sin bana där den nu finns bortanför Mars och asteroidbältet som den största och första gasplanet av fyra som finns här utåt från solens inre.

Detta skeende ska kunna utrönas genom animeringar med utgångspunkt i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars.

Jupiters massa är 2,5 gånger mer massiv än alla andra planeter tillsammans vilket enligt denna idé får varje liten förskjutning i dess omloppsbana att påverka andra planeter i dess närhet och det var genom dess färd inåt mot solen Venus förlorade sina hav, vattenångan i atmosfären och blev het. Denna värme ökade effekten på värmealstring och fick atmosfären att bli lik den är i dag en skenande växthuseffekt.

Min tanke (min anm.) är varför har då Venus en lavafylld yta med stora vulkaner det kan ju knappast ha fått denna effekt av Jupiter. Enligt teorin ska ju vatten funnits och likheten med Jorden funnits innan katastrofen. Sedan har vi Mars här har också hänt något så denna blivit en död planet. Men denna planet nämns inte i studien fast denna likt Jorden borde påverkats av en på hälsande Jupiter. Venus ligger innanför Jorden mot solen. Varför påverkades inte Jorden?

Något i denna idé stämmer inte anser jag.

Bild på planetsystemet i vårt solsystem från vikipedia

Galaxen med ett ultraviolett sken jämförbart med en kvasar.

 

Ett internationellt vetenskapligt team lett av forskare vid Centrum för astrobiologi (CAB, CSIC-INTA) med deltagande av Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) har hittat en ovanlig galax som fått beteckningen BOSS-EUVLG1. I galaxen sker hög stjärnbildning men den innehåller nästan inget damm vilket gör den till den mest lysande av sin typ av kända galaxer hittills (stjärnbildning i hög takt utan stora dammoln för detta).

Galaxen hittades med observationer gjorda från Gran Telescopio Canarias (GTC), vid Roque de los Muchachos Observatory, (Garafía, La Palma, Kanarieöarna) och ATACAMA Large Millimetre/submillimetre Array (ALMA), i Chile. BOSS-EUVLG1 har en rödförskjutning på 2,47. Måttet som användas för att hitta avstånd i rymden ju längre bort en galax är desto större värde. För BOSS-EUVLG1 innebär värdet 2,47 att vi observerar galaxen när universum var cirka 2 miljarder år gammalt.

De stora värdena för rödförskjutningen och luminositet av BOSS-EUVLG1 gjorde att den först klassificerades i BOSS (Baryon Oscillation Spectroscopic Survey) projektet som en kvasar. Men av observationerna som sedan gjordes med OSIRIS- och EMIR-instrumenten på GTC och med millimetervågteleskopet ALMA har forskarna visat att det inte är en kvasar utan en galax med extremt exceptionella egenskaper.

Studien visade att den höga luminositeten hos BOSS-EUVLG1 i ultraviolett och i Lyman-alfa-emission beror på det stora antalet unga massiva stjärnor i galaxen  BOSS-EUVLG1 verkar  av en explosion i bildande av stjärnor. Detta samtidigt som det knappast finns något damm som då resulterar i  ett mycket lågt metallinnehåll i dessa nya stjärnor förklarar Rui Marques Chaves, en forskare vid CAB, tidigare doktorand vid Instituto de Astrofísica de Canarias och universitetet i La Laguna (ULL) och huvudförfattare till studien. Min (anm.) är att vanligtvis bildas stjärnor utifrån damm och gaspartiklar vilket sker i ex Vintergatan. Men då handlar det om äldre galaxer där supernovor och andra rörelser gett galaxen damm eller gasmoln och detta damm då innehåller en hög halt av metallstoff.

Graden av stjärnbildning i denna galax är mycket hög runt tusen solmassor per år vilket är betydligt högre än den i Vintergatan och detta fastän galaxen är 30 gånger mindre än Vintergatan. I galaxer så unga som denna där stjärnbildning sker är det vanliga att stjärnbildningen är låg tills supernovor och damm från andra källor ökar på denna. Allt beroende på gravitation.

"Denna hastighet av stjärnbildning är jämförbar endast med de mest lysande infraröda galaxer vi känner till men i dessa finns mycket damm för stjärnbildning. Avsaknaden av damm i BOSS-EUVLG1 gör att dess ultravioletta och synliga utsläpp når oss med knappast någon dämpning av ljus", förklarar Ismael Pérez Fournon, en IAC forskare och en medförfattare till studien. Resultaten av studien tyder på att BOSS-EUVLG1 är ett exempel på de inledande faserna i bildandet av massiva galaxer.

Trots sin höga luminositet och stjärnbildningshastighet visar dess låga metallicitet att galaxen knappt har haft tid att berika sitt interstellära medium med damm och nybildade metaller. Men galaxen kommer att utvecklas mot en dammigare fas liknande de infraröda galaxerna konstaterar Camilo E. Jiménez Ángel, en doktorand vid IAC, och medförfattare till studien. Även dess höga luminositet av UV-strålning kommer att pågå bara några hundra miljoner år vilket är en mycket kort period i utvecklingen av en galax ".

Aktuellt just nu är nobelpriset i fysik. Med anledningen av nobelpriset i fysik där upptäckten av svarta hål premieras i år. Att jag är tveksam till förklaringen av svarta hål. Jag misstänker att det vi ser som svarta hål är en stark gravitationskälla som får stjärnor att dansa runt denna och dra in i denna gas damm och ibland större objekt. Källan (det svarta hålet) är inget av materia utan enbart en otroligt stark gravitation som är en gravitation i sig utan botten eller början från Big Bang. Så ser jag på svarta hål. Men nobelpristagarna är väl värda sitt pris ( hur man än ser på svarta hål är det ett mörkt runt område som nu fotograferats och bevisats existera) och nästa år hoppas jag att de som visade existensen av gravitationsvågor får nobelpriset. Nu tillbaks till ovan inlägg.

Bild från vikipedia Kvasaren 3C 273 (vilken klassas som en blasar en mycket ljusstark galaxkärna) som finns i riktning mot stjärnbilden jungfrun på ett foto taget av rymdteleskopet Hubble