Webb upptäckte kol på månen Europas yta vilket ger än mer trolighet för liv i månens hav.

 

Europa är Jupiters fjärde största måne i storlek och är täckt av is. Tidigare forskning har visat att under  isen finns vatten. Ett saltvattenhav med stenig havsbotten. Planetforskare hade dock inte bekräftat om havet innehåller de mineral som behövs för liv ex kol.

Med hjälp av data från NASA:s rymdteleskop James Webb har nu astronomer identifierat koldioxid i en specifik region av Europas isyta. Analysen indikerar att detta kol sannolikt har sitt ursprung från havet under isen och inte av meteoriter eller andra externa källor. Upptäckten ger trolighet till att det kan finnas liv i månens hav.

Livets kemiska mångfald är stort. Men enligt vår förförståelse är allt liv vi känner till baserat på kol. Att förstå kemin i Europas hav kommer att hjälpa oss att avgöra om det är fientligt mot liv som vi känner det eller inte, skriver Geronimo Villanueva från NASA: s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, huvudförfattare till en av två oberoende artiklar som beskriver resultatet av studien.

NASA planerar att sända upp sin Europa Clipper rymdfarkost i oktober 2024. Denna kommer att utföra dussintals nära förbiflygningar av Europa för att undersöka om där finns förhållanden som är lämpligt för liv,.

Webbteleskopet upptäckte att det på Europas yta är koldioxid vanligast i en region som heter Tara Regio - ett geologiskt ungt område. Isen på ytan här har störts och det har sannolikt skett ett utbyte av material mellan det underjordiska havet och den isiga ytan. Forskare diskuterar nu hur mycket Europas hav har kontakt med ytan.

Båda forskarlagen identifierade koldioxiden med hjälp av data från den integrerade fältenheten i Webbs Near-Infrared Spectrograph (NIRSpec). Detta instrument ger spektra i en upplösning av 320 x 320 kilometer av ytan på Europa vilket gör det möjligt för astronomer att bestämma var specifika mineraler finns. Koldioxid är dock inte stabilt på Europas yta.

Ovan observationer tog bara några minuter av James Webbs teleskopets observatorietid, beskriver Heidi Hammel från Association of Universities for Research in Astronomy, en tvärvetenskaplig forskare vid Webbteleskopet som leder Webbs Cycle 1 Guaranteed Time Observations of the solar system. Men även  denna korta tid räckte för att ge  stor vetenskap. Detta arbete ger en första antydan om all den fantastiska solsystemvetenskap vi kommer att kan göra med hjälp av Webbteleskopet.

Villanuevas team letade även efter bevis på vattenplymer  som bryter ut från Europas yta (gejsrar). Forskare som använder NASA: s rymdteleskop Hubble rapporterade preliminära upptäckter av vattenplymer under 2013, 2016 och 2017. Det har dock varit svårt att hitta definitiva bevis på  om detta fenomen finns.

Webbteleskopet visade inga tecken på sådan aktivitet. Teamet betonar dock att detta inte utesluter plymer.

Det finns alltid en möjlighet att dessa plymer är variabla och att du bara kan se dem under vissa tider. Allt vi kan säga med 100 % säkerhet är att vi inte upptäckte en vattenplym på Europa när vi gjorde dessa observationer med Webb, skriver Hammel.

Webbs resultat kan hjälpa till att ge uppdrag till NASA: s kommande Europa Clipper färd som ska starta i oktober 2024 liksom till ESA:s (Europeiska rymdorganisationens) Jupiter Icy Moons Explorer som är på väg sedan april 2023.  

Bild vikipedia på Europa i äkta färg, med ytan övervägande i vit färg. Fotograferad den 29 september 2022 av rymdfarkosten Juno

Den troligaste förklaringen till att Vintergatan är skev.

 

En enorm osynlig massa kan vara förklaringen till att Vintergatans skiva har en skev och vriden form.

I en ny studie visas att en lutande, feljusterad mörk halo - en stor klump av troligast mörk materia sveper runt om och genomsyrar Vintergatan  är förklaringen till  Vintergatans form. Här visar vi att en mörk halo lutad i samma riktning som stjärnhalo kan inducera en varp (vridning) och flare i den galaktiska skivan med samma amplitud och orientering som en datasimulering visar är förklaringen, beskriver ett team under ledning av astrofysikern Jiwon Jesse Han vid Harvard &; Smithsonian Center for Astrophysics (CfA).

Det är svårt att se formen på en galax du befinner dig i. Det är inte bara att skicka ett teleskop ut i den intergalaktiska rymden för att ta ett foto. Det var inte förrän Gaia- rymdteleskop som kartlägger stjärnornas positioner och hastigheter i Vintergatan med hög precision astronomer kunde kartlägga Vintergatan i detalj. 

Runt utkanten av galaxen har astronomer hittat kraftfulla, ackumulerande bevis av en varp och flare. Men det har länge varit oklart vad som kan ha orsakat detta. Den ledande förklaringen är en interaktion (sammanstötning)  antingen för länge sedan eller pågående, med en annan galax.

Ingen av dessa förklaringar förklaringar har dock förklarat både varpen och flare enligt Han och dennes kollegor, astronomen Charlie Conroy och astrofysikern Lars Henquist, båda vid CfA.

2022  gjorde dock ett team under ledning av Han och Conroy en intressant upptäckt. Halon av stjärnor runt galaxen - det diffusa klotet av gas och stjärnor där den galaktiska skivan roterar - är inte symmetrisk.

Forskarna föreslog då att Vintergatans mörka gloria även den lutar. Denna som anses vara en  massa bestående av mörk materia  sveper runt de flesta galaxer, en osynlig massa som genom gravitation interagerar med normal materia i universum.

Forskarna genomförde några datasimuleringar och datamodelleringar för att undersöka om de kunde reproducera den observerade formen på Vintergatan och dess varp och flare utifrån denna mörka materia som ansågs finnas där och ge de effekter man såg. .

De skapade en modell av galaxen där den mörka halon lutade 25 grader i förhållande till Vintergatans skiva och beräknade stjärnornas och gasens banor under en period av 5 miljarder år. De fann att när klumpen av mörk materia lutar, förvrängs och blossar galaxens utkanter precis som vi ser i Gaia-observationerna av Vintergatan.

Men det innebär inte att galaktisk interaktion inte är eller har varit inblandad. Det är faktiskt troligt, säger laget. Men deras resultat tyder på att interaktionen (påverkandet av en annan galax) i så fall är förbi inte pågående. Deras simulering visade att en kollision med en annan galax kan luta den mörka glorian avsevärt och att den galaktiska skivans varp sker snabbt – inom en bana efter den mörka halolutningen.

Studien har publicerats i Nature Astronomy.

Bild vikipedia Vintergatsbandet i riktning mot stjärnbilden Skytten.

Det kan finnas liv uppbyggt av en kemi olikt oss därute

 

Om det finns liv på en planet där ute kanske det inte ser ut eller är uppbyggt av kol som livsformer på jorden. Detta beroende på att det finns så många kemiska ingredienser i universum och många sätt att blanda dem. Det som skapat liv på Jorden har ju konstruerat otaliga olikartade livsformer i form av djur och växter men med grunden utifrån kol. Kisel anses även vara en möjlig grundkälla för att uppbygga livsformer. Men uppbyggt utifrån kisel blir det en helt annorlunda livsvärld där liv är långsamt på alla sätt man kan tänka sig. Men  även andra förslag finns.

Ett team under ledning av forskare vid University of Wisconsin-Madison har skrivet en bok där man redogör för hundratals kemiska recept som potentielt kan ge upphov till liv. Processen att gå från grundläggande kemiska ingredienser till de komplexa cyklerna av cellmetabolism och reproduktion som definierar liv, beskrivs forskarna. Liv kräver inte bara en enkel början utan också upprepning.

Livets ursprung är en något-från-ingenting-process, beskriver Betül Kaçar som är en astrobiolog som med stöd från NASA och UW-Madison professor i bakteriologi vilka arbetat med projektet. Livet handlar om kemi och förhållanden som kan generera ett självreproducerande reaktionsmönster.

Kemiska reaktioner som producerar molekyler som ger samma reaktion om och om igen kallas autokatalytiska reaktion. I en ny studie publicerad 18 september i Journal of the American Chemical Society sammanställde Zhen Peng, en postdoktoral forskare i Kaçar-laboratoriet med medarbetare 270 kombinationer av molekyler - som involverade atomer från alla grupper och serier över det periodiska systemet - med potential för långvarig autokatalys. Vi kommer aldrig definitivt att veta vad som exakt hände på jorden för att generera liv. Vi har ingen tidsmaskin, skriver Kaçar. Men i ett provrör kan vi skapa flera planetariska förhållanden för att förstå hur dynamiken för att upprätthålla liv kan utvecklas. 

Att uppehålla liv och reproducera detta  är inte samma sak som att skapa det första livet.

Forskningen finansierades delvis av bidrag från NASA Astrobiology Program (80NSSC22K0546), John Templeton Foundation (62578 och 61926), Research Corporation for Science Advancement (28788) och Australian Research Council (DP210102133 och FT220100757).

Bild flickr.com

Varifrån kommer allt syre i atmosfären på Jupiters måne Callisto?

 

Callisto är den den näst största av Jupiters månar endast något mindre än Merkurius  med endast  en tredjedel av Merkurius massa.

Ett team av forskare anslutna till flera institutioner i USA har nyligen testat en teori för att förklara mängden syre i atmosfären i Callistos atmosfär. I en artikel publicerad i Journal of Geophysical Research Planets beskriver gruppen hur de testade sin teori och andra möjliga forskningsidéer om detta mysterium.

Tidigare forskning har föreslagit att Callisto har en tjock isskorpa under vilken det kan finnas ett hav av okänd sammansättning. Det kan vara skorpa med lite is eller kraftigt lager av is. Det har också varit känt under en tid att Callistos atmosfär har en hög halt av syre. Det som har förblivit ett mysterium är hur syre kommer dit och varför det kvarstår. En primär teori för att förklara dess närvaro är att Jupiters kraftfulla magnetosfär kan slå loss molekyler av väte, vatten och syre från isen på Callistos yta. I denna nya studie testade forskarna den teorin.

Arbetet involverade simulering av de termiska och de energirika komponenterna i Jupiters magnetosfär speciellt dess plasma  och uppskattning av energi som skulle ge syre till Callistos atmosfär och yta. Därefter beräknade de mängden syre som kunde avges baserat på den exponeringsmängden. De jämförde sedan mängden syre som borde finnas i Callistos atmosfär (baserat på deras beräkningar) med den mängd som faktiskt finns där och fann en massiv skillnad. Det fanns mycket mer syre i atmosfären än vad som kunde förklaras genom påverkan av Jupiters magnetosfär det fanns två eller tre  mer syre än man kom fram till att det borde vara enligt ovanstående teori.

Så förklaringen till syret får vidare forskning visa ännu är det ett mysterium.

Min egen teori är att det kan vara något slag av liv under (eller på isen) isen producerar syret likt växter gör på Jorden? Alternativt cyanobakterier vilka var de som en gång syresatte jordens atmosfär.

Bild vikipedia Callisto fotograferad av rymdsonden Galileo i början av 1990 talet. 

Om det finns liv påTrappist-1e kan detta upptäcka liv på Jorden

 

Trappist-1e  är en exoplanet som ligger 39 ljusår från jorden i riktning mot stjärnbilden Vattumannen. Planeten ligger i den livsvänliga zonen (där vatten kan vara flytande) vid den röda dvärgstjärnan Trappist-1.

 Om en eventuell civilisation på Trappist-1e hade en egen version av James Webb Space Telescope och riktade det mot oss skulle de kunna upptäcka tecken på liv på jorden. Detta enligt en ny studie daterad 28 augusti 2023, ledd av astrobiologen Jacob Lustig-Yeager vid Johns Hopkins university. Vad som avslöjar oss är föroreningarna i vår atmosfär. Föroreningar som inte uppstår utan påverkan från en tekniskt avancerad civilisations produktion. Om en främmande civilisation hade teknik som liknar vår egen kan den producera föroreningar i sin atmosfär, som vi sedan kan upptäcka som ett tecken på liv och de kan om de söker i Jordens hitta oss.

Det innebär att om vi kan få bort all form av föroreningar i atmosfären är vi svårare att upptäcka för utomjordingar. Det kan skydda oss inte bara från farliga luftföroreningar utan även från fientliga utomjordingar.

I den nya studien föreställde sig forskarna hypotetiska utomjordingar på exoplaneten TRAPPIST-1e som letar efter liv på jorden.

Kiona Smith skrev denna studie som utforskar denna idé för tidskriften Inverse den 6 september 2023. Artikeln har inte granskats eller publicerats ännu. Men det finns en förtrycksversion på arXiv.

Studien fokuserar till stor del på detektion av artificiellt producerade föroreningar i en planets atmosfär, såsom klorfluorkarboner (CFC) i  jordens atmosfär. I studien användes en ny atmosfärisk datahämtningsmodell som heter SMARTER. SMARTER som bygger på tidigare spektra av planeter. När det gäller TRAPPIST-1e vet vi fortfarande inte om denna planet kan stödja liv av något slag.

Det beror först och främst på om planeten har en atmosfär. Webb-resultat för de två planeterna som ligger närmare sin sol Trappist-1, exoplaneterna TRAPPIST-1b och TRAPPIST-1c, har visat att dessa saknar atmosfär eller i bästa fall bara har en mycket tunn sådan.

Andra studier har dock föreslagit att TRAPPIST-1e och TRAPPIST-1f kan vara de mest potentiellt beboeliga av alla de sju planeterna i detta solsystem. TRAPPIST-1e kan eventuellt en tjockare atmosfär och till och med vatten på ytan. Men tills vi har nya data från Webb vet vi inte det. Webb har varit upptagen med att titta på flera av TRAPPIST-1-planeterna, så det kanske inte dröjer alltför länge innan vi vet mer om förhållandena på TRAPPIST-1e.

Föroreningar i sig är naturligtvis inte bra. Men det kan visa sig vara ett av de första tecknen på avancerat främmande liv som vi någonsin upptäcker. Och det kan vara det sätt som utomjordingar hittar oss på.

Vi har precis börjat kunna analysera atmosfären hos planeter som TRAPPIST-1e.

Bild vikipedia på en illustratörs idé på hur TRAPPIST-1e kan se ut.

Inget vet varför solens atmosfär är så het.

 

Solens atmosfär kallas korona. Den består av elektriskt laddad gas som kallas plasma och har en temperatur på cirka en miljon grader Celsius.

Denna temperatur är ett mysterium eftersom solens yta bara är cirka 6000 grader celcius. Koronan borde enligt fysikens lagar vara svalare än ytan eftersom solens energi kommer från dess kärna och saker blir svalare ju längre bort de är från en värmekälla. Likväl är koronan mer än 150 gånger hetare än ytan.

Det misstänks att förklaringen är turbulens i solatmosfären som kan leda till betydande uppvärmning av plasman i koronan. Men när det gäller att undersöka detta fenomen stöter solfysiker på ett praktiskt problem: det är omöjliga i att samla all data de behöver för att få svar med bara en enda rymdfarkost.

Det finns två sätt att undersöka solen: fjärranalys och in situ-mätningar. Vid fjärranalys är rymdfarkosten placerad på ett visst avstånd från solen och använder kameror för att se på solen och dess atmosfär i olika våglängder. Vid in-situ-mätningar flyger rymdfarkosten genom den region den vill undersöka och gör mätningar av partiklarna och magnetfälten i den delen.

Båda tillvägagångssätten har sina fördelar. Fjärranalys visar de storskaliga resultaten men inte detaljerna i de processer som sker i plasmat. Samtidigt ger in-situ-mätningar mycket specifik information om de småskaliga processer i plasman men visar inte hur detta påverkar i den stora skalan.

För att få hela bilden behövs två rymdfarkoster. Detta är precis vad solfysiker för närvarande har i form av ESA-ledda rymdfarkosten Solar Orbiter och NASA: s Parker Solar Probe. Solar Orbiter är utformad för att komma så nära solen som möjligt och fortfarande utföra fjärranalysoperationer, tillsammans med mätningar på plats. Parker Solar Probeavstår till stor del från fjärranalys av solen själv för att istället färdas ännu närmare för sina mätningar på plats. 

Men för att dra full nytta av farkosternas kompletterande tillvägagångssätt Parker Solar Probe vara inom synfältet för ett av Solar Orbiters instrument. På så sätt kan Solar Orbiter registrera de storskaliga konsekvenserna av vad Parker Solar Probe mätte in-situ (in-situ begreppet betyder på plats).

Daniele Telloni, forskare vid det italienska nationella institutet för astrofysik (INAF) vid astrofysiska observatoriet i Turin, är en i teamet bakom Solar Orbiters Metis-instrument. Metis är en koronagraf som blockerar ljuset från solens yta och tar bilder av koronan. Det är det perfekta instrumentet att använda för storskaliga mätningar och med detta instrument började Daniele leta efter tillfällen då Parker Solar Probe kunde vara med i undersökningen.

Den 1 juni 2022 var tillfället då de två rymdfarkosterna vara i nästan rätt omloppskonfiguration med varandra. I huvudsak skulle Solar Orbiter se på solen och Parker Solar Probe vara precis vid sidan om, nära, men precis utanför synfältet för Metis-instrumentet.

När Daniele såg problemet insåg han att allt som skulle krävas för att få Parker Solar Probe i sikte var lite korrigering av Solar Orbiters riktning: en 45 graders förändring och rikta farkosten något bort från solen.

Men när varje manöver av ett rymduppdrag är noggrant planerad i förväg, och rymdfarkoster själva är utformade för att peka endast i mycket specifika riktningar, särskilt när man hanterar solens enorma värme var det inte klart att rymdfarkostens operationsgrupp skulle godkänna en sådan avvikelse med tanke på solens hetta och farkostens skydd. Men när alla var klara över den potentiella vetenskapliga avkastningen blev beslutet ett tydligt "ja"."Möjligheten att använda både Solar Orbiter och Parker Solar Probe har verkligen öppnat en helt ny dimension i denna forskning", beskriver Gary Zank, vid  University of Alabama i Huntsville, USA och medförfattare till detstudien.

Genom att jämföra den nyligen uppmätta hastigheten med de teoretiska förutsägelser som har gjorts av solfysiker genom åren har Daniele nu visat att solfysiker nästan säkert hade rätt i sin förklaring av turbulens som ett sätt att överföra energi.

Det specifika sätt som turbulens gör detta är inte olikt vad som händer när man rör ut socker i en kopp kaffe. Genom att stimulera slumpmässiga rörelser av en vätska, antingen en gas eller en vätska överförs energi till allt mindre skalor vilket kulminerar i omvandlingen av energi till värme. När det gäller solkoronan magnetiseras också vätskan och då lagras magnetisk energi tillgängligt för att omvandlas till värme.

En sådan överföring av magnetisk och rörelseenergi från större till mindre skalor är själva kärnan i turbulens. Vid de minsta skalorna tillåter dessa fluktuationer att interagera med enskilda partiklar, mestadels protoner och värma upp dessa.

Mer arbete behövs dock innan man kan säga att solvärmeproblemet är löst men nu, tack vare Danieles arbete, har solfysiker sin första mätning av denna process.

Arbetet representerar ett viktigt steg framåt för att lösa koronans uppvärmningsproblem, skriver projektforskare Daniel Müller.

Bild vikipedia från solens yta registrerad av Hinode's Solar Optical Telescope den 12 januari 2007. Bilden visar plasmats trådliknande former som förbinder olika områden med olik magnetisk polaritet. Det japanska Hinodes-teleskopet kan påvisa dessa mycket dramatiska bilder av kromosfären, det tunna skikt av solatmosfären som finns mellan solens synliga yta, fotosfären och koronan.

Utflöde av gas och damm sker från HH 211

 

Herbig-Haro objekt (HH) är lysande områden som omger nya stjärnor vilka bildas när stjärnvindar eller gasstrålar spyr ut från dessa  stjärnor under bildning (protostjärnor)  och bildar chockvågor som kolliderar med närliggande gas och stoft i höga hastigheter. Ovan bild av HH 211 tagit av NASA: s James Webb Space Telescope avslöjar ett utflöde av gas och damm från en protostjärna då denna inte var mer än några tiotusentals år gammal och hade en massa av endast 8 % av vår sol (den kommer dock att växa till en stjärna lik solen).

Infraröd avbildning är kraftfull metod att studera nya stjärnor och deras utflöden då sådana stjärnor är inbäddade i gas från molekylmoln där de bildas. Den infraröda emissionen av stjärnans utflöden tränger igenom den skymmande gasen och stoftet, vilket gör ett Herbig-Haro-objekt likt HH 211 idealiskt att observera med Webbteleskopets känsliga infraröda instrument. Molekyler som finns i de turbulenta förhållandena ex molekylärt väte, kolmonoxid och kiselmonoxid avger infrarött ljus som Webbteleskopet kan samla in och då blir det möjligt att kartlägga utflödenas struktur.

Bilden ovan visar en serie bogchocker i sydost (nedre vänstra) och nordväst (övre högra) samt den smala bipolära (dubbelstrålar) strålen som driver dessa. Webb avslöjar denna scen i oöverträffad detaljrikedom i ungefär 5 till 10 gånger högre rumslig upplösning än någon tidigare bild av HH 211. Den inre strålen ses "vicka" med spegelsymmetri på vardera sidan av den i centrum belägna  protostjärnan. Detta stämmer överens med observationer i mindre skala och tyder på att protostjärnan i själva verket kan vara en framtida ännu ej upplöst till två dubbelstjärna.

Teamet mätte hastigheterna hos de innersta utflödesstrukturerna som då visade sig ha 80 till 100 kilometers hastighet per sekund. Skillnaden av hastighet mellan dessa delar av utflödet och det ledande material de kolliderar med - chockvågen,  är dock mycket mindre. Forskarna drog slutsatsen att utflöden från de yngsta stjärnorna, som den i mitten av HH 211 mestadels består av molekyler, eftersom de jämförelsevis låga chockvåghastigheterna inte är tillräckligt energirika för att bryta isär molekylerna i enklare atomer och joner.

 Bilden visar NASA: s James Webb SpaceTelescopes högupplösta, nära det infraröda fältet på Herbig-Haro 211. Här avslöjas skarpa detaljer om utflödet från en ung stjärna, en infantil (mycket yngre) analog av vår sol. Herbig-Haro-objekt bildas när stjärnvindar (gasstrålar) avges från nya stjärnor och det då bildas chockvågor som kolliderar med närliggande gas och damm i höga hastigheter. Bilden visar en serie bogchocker i sydost (nedre vänster) och nordväst (övre högra) samt den smala bipolära strålen som driver dem i oöverträffad detalj. Molekyler som exciteras av de turbulenta förhållandena, inklusive molekylärt väte, kolmonoxid och kiselmonoxid, avger infrarött ljus, samlat av Webb, som kartlägger utflödets struktur.

ESA / Webb, NASA, CSA, T. Ray (Dublin Institute for Advanced Studies)

Det kan finnas svarta hål betydligt närmre jorden än vi tidigare ansett.

 

I en ny forskningsrapport publicerad i septembernumret av tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society beskriver ett team av astronomer  den kosmiska historien om en närliggande stjärnhop som kallas Hyades-klustret  vilket är den närmaste stjärnhopen till jorden. Här finns hundratals stjärnor av ungefär samma ålder, kemiska sammansättning och med likartat rörelsemönster.

Med hjälp av data från Europeiska rymdorganisationens stjärnkartläggande Gaia-satellit datasimulerade teamet de senaste 650 miljoner åren av stjärnhopens utveckling. De fann att den bästa förklaringen till hopens nuvarande stjärnfördelning beror på närvaron av minst två kanske tre små svarta hål gömda i Hyades-klustrets centrum. Svarta hål som subtilt påverkar stjärnornas rörelser genom sin kraftfulla gravitation. 

Våra simuleringar kan utifrån storleken på Hyades-klustret förklaras bäst om några svarta hål finns i centrum av klustret idag (eller tills nyligen), beskriver studieförfattaren Stefano Torniamenti, postdoktoral forskare vid universitetet i Padua i Italien.

Om detta resultat bekräftas vid vidare studier skulle dessa misstänkta svarta hål vara de närmaste till jorden som hittills upptäckts. Dessa potentiella svarta hål finns då endast 150 ljusår från vår planet och är ungefär 10 gånger närmare oss än den närmaste kandidaten - det märkliga stjärnkretsande svarta hålet Gaia BH1 som finns cirka 1 500 ljusår bort från oss. 

Bild vikipedia av en illustratörs tolkning av den solliknande stjärnan (vänster) och det svarta hålet (uppe till höger) i Gaia BH1-systemet

Sluttester av Nancy Grace Roman Space Telescopes stora kamera.

 

Ett team av ingenjörer och tekniker vid Ball Aerospace, en av industripartnerna till NASA: s Nancy Grace Roman SpaceTelescope och NASAs Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, har nu avslutat monteringen av teleskopets stora kamera. Detta toppmoderna verktyg kallas Wide Field Instrument (WFI) och gör det möjligt för astronomer att utforska kosmos från utkanten av vårt solsystem till kanten av det observerbara universum. Nu är teamet redo att göra tester för att visa att det tål de hårda förhållandena vid uppskjutningen och i rymden. beskriver Mary Walker, Romans WFI-instrumentchef på Goddard

Teamet tillhandahöll fyra komponenter till  WFI optiska struktur, elementhjulenheten, värmehanteringssystemet och justeringskompensationsmekanismen. Goddard-teamet tillhandahöll de kritiska optiska elementen, fokalplansystemet, det relativa kalibreringssystemet och instrumentets kommando- och datahanteringselektronik. Därefter satte ingenjörer från båda teamen ihop alla dessa byggstenar i ett sterilt rum i Boulder, Colorado, mekaniska och elektriskt integrerade komponenter till ett system. Nu kommer teamet att slutföra fullständiga miljötester under rymdliknande förhållanden innan de levererar WFI till Goddard sommaren 2024. Väl där kommer det att ansluta sig till andra observatoriesystem i teleskopet för integration och testning eftersom. Uppdraget är redo att starta senast i maj 2027.

WFI är en 288-megapixel kamera som ska ta bilder i det infraröda fältet som ger Roman samma vinkelupplösning som rymdteleskopet Hubble men med minst 100 gånger större synfält  än Hubbleteleskopet. Dess svepande kosmiska undersökningar kommer att hjälpa forskare att upptäcka ny och unikt detaljerad information om planeter utanför vårt solsystem, reda ut mysterier som mörk energi och kartlägga hur materia är strukturerad och fördelad i hela kosmos. Utöver det ger teleskopets resurser ett brett spektrum till ytterligare utredningar.

Bild vikipedia på teleskopet Nancy Grace Roman Space Telescope.

NASAs farkost Lucy har nu tagit bilder av asteroiden Dinkinesh

 

152830 Dinkinesh är en liten, stenig asteroid under 1 kilometer i diameter och en av asteroiderna i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Lucy är en amerikansk rymdsond i NASA:s Discoveryprogram, utvecklad av Lockheed Martin, som ska studera bland annat flera av Jupiters trojaner (asteroider som följer Jupiter i sin bana). Rymdsonden sköts upp med en Atlas V-raket den 16 oktober 2021.

Den lilla pricken som rör sig mot bakgrunden av stjärnor är den första bilden från NASA: s Lucy på en av huvudbältets asteroiden Dinkinesh.  Den första av 10 asteroider som rymdfarkosten kommer att besöka på sin 12-åriga upptäcktsresa. Lucy tog två bilder av asteroiden den 2 och 5 september 2023. Till vänster blinkar bilden mellan dessa två första bilder av Dinkinesh. Till höger är asteroiden cirklad för att hjälpa ögat se den.

Lucy tog bilderna medan den var 23 miljoner km från asteroiden. Under de kommande två månaderna kommer Lucy att fortsätta mot Dinkinesh till som närmst avstånd från den på 425 km vilket sker den 1 november 2023. Lucy-teamet kommer att använda detta möte som ett tillfälle till att testa rymdfarkostens system med fokus på rymdfarkostens terminalspårningssystem som är utformat för att hålla asteroiden inom instrumentets synfält när rymdfarkosten flyger förbi vid med en hastighet av 4,5 km / s. Lucy kommer att fortsätta att avbilda asteroiden under de kommande månaderna som en del av sitt optiska navigationsprogram. Dinkinesh kommer att förbli en diffus ljuspunkt under den långa inflygningen och kommer inte att visa ytans detaljer förrän dagen för mötet (då Lucy är som närmst).

De nu gjorda observationerna gjordes med hjälp av Lucys högupplösta kamera, L'LORRI-instrumentet (Lucy LOng Range Reconnaissance Imager) som tillhandahållits av Johns Hopkins Applied Physics Laboratory i Laurel, Maryland.

Rymdsondens uppgift är att studera en rad olika asteroider, genom att flyga förbi dem på relativ nära håll. Under resan kommer den även att passera jorden tre gånger.

En av de första bilderna på Dinkinesh (inringad) av rymdfarkosten Lucy i september 2023. Från Vikipedia.

Metan och koldioxid i atmosfären i K2-18 b. Kan innebära liv på planeten.

 

K2-18b är en exoplanet som kretsar kring den röda dvärgstjärnan K2-18 på 124 ljusårs avstånd från Jorden. Planeten är 8,6 gånger mer massiv än jorden.

NASA: s James Webb Space Telescope hittade intressanta molekyler i  K2-18 b:s atmosfär. Upptäckten av kolbärande molekyler som metan och koldioxid. Webbs upptäckt läggs till de senaste studierna som tyder på att K2-18 b kan vara en Hyceanplanet. På en hyceanplanet finns väte i atmosfären och hav bestående av vatten på ytan.. 

Den första insikten i de atmosfäriska egenskaperna hos denna exoplanet som finns i den beboeliga zonen runt sin sol kom från observationer med NASA: s  Hubbleteleskop.

K2-18 b finns  i riktning mot stjärnbilden Lejonet. Exoplaneter som K2-18 b med storlek mellan jorden och Neptunus finns inte i vårt solsystem (men är en vanlig planettyp i andra solsystem). Denna brist på motsvarande närliggande planeter innebär att dessa "sub-Neptunus" är dåligt förstådda och arten av deras atmosfärer är en fråga som debatteras bland astronomer. Överflödet av metan och koldioxid och bristen på ammoniak stöder hypotesen att det kan finnas ett hav av flyttande vatten under den väterika atmosfären på K2-18 b.

Webb-observationerna gav också en trolig detektion av en molekyl som kallas dimetylsulfid (DMS). På jorden uppstår denna bara från liv. Men då K2-18 b ligger i den beboeliga zonen och nu visat sig innehålla  kolbärande molekyler, betyder inte det nödvändigtvis att planeten har livsformer. Planetens storlek - med en radie 2, 6 gånger större än jorden innebär att planetens inre sannolikt innehåller en stor mantel bestående av is under hårt tryck likt på Neptunus. Men på K2-18 b med en tunnare väterik atmosfär och en havsyta. Men havet kan vara för varmt för att hysa livsformer och är kanske inte i  flytande form.

Även om denna typ av planet inte existerar i vårt solsystem, är sub-Neptunusplaneter den vanligaste typen av planet som  är kända i vår galax, beskriver teammedlem Subhajit Sarkar vid Cardiff University. Teamets resultat har godkänts för publicering i The Astrophysical Journal Letters.

Bild en illustratörs tolkning av K2-18b (blå) kretsande runt sin sol den röda dvärgstjärnan K2-18. På bilden ses  ytterligare en exoplaneten runt solen K2-18c.

Mystisk otroligt stark energikälla undersöks av astronomer

 

Astronomer vid University of Maryland och Michigan Technological University har inspekterat en mystisk gammastrålningskälla med ultrahög energi som kallas LHAASO J2108 + 5157.

Källor som avger gammastrålning med fotonenergier mellan 100 GeV och 100 TeV kallas mycket höga VHE (very-high energy) gammastrålkällor medan de med fotonenergier över 0,1 PeV kallas UHE (ultra-high energy ) gammastrålkällor. Ursprunget till dessa källor är inte helt förstått. Astronomer söker ständigt efter nya objekt av denna typ för att karakterisera dem med syftet att förstå mer av deras egenskaper.

Ett team av astronomer under ledning från University of Marylands och där astronom Sajan Kumar bestämdes att se närmre på en sådan UHE gammastrålningskälla betecknad LHAASO J2108 + 5157. Det är en punktliknande källa med en förlängning av mindre än 0,39 grader, känd som associerad med molekylmolnet [MML2017] 4607  cirka 10700 ljusår bort från oss.

Vid tidigare observation av LHAASO J2108 + 5157 upptäcktes ingen röntgenkälla (något som brukar vara källan till gammastrålning)  det visade sig att den närmaste röntgenkällan till denna är den förmörkande binära RX J2107.3 + 5202 med separation av cirka 0,3 grader. Med tanke på att inga kraftfulla pulsarer eller supernovarester hittills har detekterats i närheten av LHAASO J2108 + 5157 är det svårt att bestämma ursprunget till dess gammastrålning.

Kumars team observerade LHAASO J2108 + 5157 med hjälp av Very Energetic Radiation Imaging Telescope Array System (VERITAS) och High-Altitude Water Cherenkov Observatory objektet  med syftet att förstå mer av  UHE-gammastrålarna därifrån.

Observationerna visade inga signifikanta utsläpp av röntgen nära positionen för LHAASO J2108 + 5158. Astronomerna utförde också spektralanalyser på det cirkulära området med radien 0,09 grader runt positionen för LHAASO J2108 + 5157, och mätte differentiella flödesgränser vid 1,0, 3,98 och 15,38 TeV energi.

De erhållna övre gränserna utesluter en hadronic model och föreslår en leptonic model för utsläpp för att förklara TeV till hundratals TeV-energi. Forskarna noterade dock att ett tidigare ej upptäckt molekylmoln nyligen har identifierats i närheten av LHAASO J2108 + 5157, vilket kastar mer ljus över ursprunget till den observerade gammastrålningen. 

Morfologin hos detta moln korrelerar starkt med LHAASO J2108 + 5157 gammastrålningsemission på upp till 2 GeV från Fermi-LAT och emission detekterad av LHAASO. 

 Detta gör det mer troligt att gammastrålarna förklaras bäst utifrån en hadronic model med molekylmoln som slutmål till de kosmiska strålpartiklarna som accelereras av oidentifierade pevatroner. 

Resultaten av studien publicerades den 31 augusti på förtrycksservern arXiv.

Bild vikipedia NASA-guide till elektromagnetiskt spektrum som visar överlappning i frekvens mellan röntgenstrålar och gammastrålar.

Nu diskuteras hur ett teleskop ska byggas för att upptäcka utomjordiskt liv därute

 

I början av augusti 2023 samlades forskare och ingenjörer till ett auditorium på Caltech university för att diskutera hur man kan bygga det första rymdteleskop som kan upptäcka liv på planeter som jorden. Det föreslagna uppdragskonceptet, kallat Habitable Worlds Observatory (HWO), kan bli nästa kraftfulla astrofysikobservatorium efter NASA: s James Webb Space Telescope (JWST).

Det kan ha förmågan att studera stjärnor, galaxer och en mängd andra kosmiska objekt, inklusive planeter utanför vårt solsystem. Även om det är svårt att hitta liv på exoplaneter, syftade Caltech-workshopen till att bedöma den teknik som HWO behöver för att söka efter liv därute. Vi uppskattar att det finns så många som flera miljarder jordstora planeter i den beboeliga zonen vid stjärnor i vår galax, beskriver Nick Siegler, chefsteknolog för NASAs Exoplanet Exploration Program vid JPL (Jet Propulsion Laboratory). 

Den livsvänliga zonen är regionen runt en stjärna där temperaturen är lämplig för flytande vatten. Vi vill undersöka atmosfärerna hos dessa exoplaneter för att leta efter syre, metan, vattenånga och andra kemikalier som kan signalera närvaro av liv. Vi kommer inte att se små gröna män utan snarare spektrala signaturer av dessa nyckelkemikalier det vi kallar biosignaturer, beskriver Siegler.

Enligt Siegler har NASA beslutat att fokusera på koronagrafvägen för HWO-konceptet, som bygger på de senaste investeringarna i NASA: s Nancy Grace Roman Space Telescope, vilken  kommer att använda en avancerad koronagraf för att avbilda gasjätte exoplaneter. (Caltechs IPAC är hem till Roman Science Support Center). Idag används koronagrafer på flera andra teleskop, inklusive James Webb teleskopet, Hubbleteleskopet och markbaserade observatorier.

Caltech-workshopdeltagarna diskuterade en koronagraft- teknik som innebär att man kontrollerar ljusvågor med en ultraexakt deformerbar spegel inuti instrumentet. Medan koronagrafer kan blockera mycket av en stjärnas ljus, kan ströljus fortfarande ta sig in i den slutliga bilden och visas som fläckar. Genom att använda tusentals ställdon som trycker och drar i den reflekterande ytan på den deformerbara spegeln kan forskare avbryta klumparna av kvarvarande stjärnljus.

Det kommande Nancy Grace roman rymdteleskopet är ett NASA rymdteleskop under utveckling och planerat att skjutas upp i maj 2027 för att avsöka universum i det infraröda fältet. 

 Det första som använder denna typ av koronagraf, kallat "aktiv" eftersom dess spegel kommer att deformeras aktivt. Efter fler tester på JPL kommer den romerska koronagrafen slutligen att integreras i det slutliga teleskopet vid NASA: s Goddard Space Flight Center och skjutas upp i rymden senast 2027. Det romerska koronagrafinstrumentet kommer att göra det möjligt för astronomer att avbilda exoplaneter som är upp till en miljard gånger ljussvagare än sina stjärnor. Detta inkluderar både äldre och unga gasjättar samt skivor av skräp kvar från planetbildningsprocesser.

Bild vikipedia en illustration av hur Nancy Grace roman rymdteleskop kommer att se ut.

Färre mineral på Mars än på Jorden.

 

Nästan 6000 olika mineraler har upptäckts på jorden. Men efter mer än 50 års undersökningar har endast 161 mineraler registrerats påMars. Ett betydligt lägre antal, fast Mars delar mycket i utveckling som planet med Jorden.

Enligt en ny studie kan skillnaden ha uppstått eftersom Mars haft färre möjligheter att bilda mineral  jämfört med jorden, även om båda planeterna kom till på  liknande vis.

Tidigare arbete har identifierat 57 primära och sekundära mineralbildande mekanismer på jorden men i den nya studien beskrivs bara 20 sätt att bilda mineral på Mars.

Tidigt i planeternas historia bildades mineraler på jorden och Mars på liknande sätt. Till exempel kristalliserades de första mineralerna på båda planeterna sannolikt av  magma som svalnade.

Hydrotermisk aktivitet ledde sannolikt till många nya mineraler. Jordens utbud av mineraler gick emellertid igenom omfattande stadier av diversifiering för miljarder år sedan med början av plattektonik och spridning av liv - processer vad vi vet inte har inträffat på Mars.

Även om det utan tvekan finns många mineralfaser på och under Mars yta som ännu inte har upptäckts noterar forskarna att det totala antalet mineraler på Mars sannolikt ändå är betydligt mindre än på jorden.

Studien publiceras i Journal of Geophysical Research: Planets.

More information: Robert M. Hazen et al, On the Diversity and Formation Modes of Martian Minerals, Journal of Geophysical Research: Planets (2023).

Bild vikipedia Mars sedd från Hubbleteleskopet.

Japan Aerospace Exploration Agencys X-Ray Imaging and Spectroscopy Mission sändes upp den 7 september

 

Japan Aerospace Exploration Agencys (JAXA) X-Ray Imaging and Spectroscopy Mission (XRISM) lyfte på en H-IIA-raket från Tanegashima Space Center i Japan klockan 08:42 JST / 00:42 BST / 01:42 CEST den 7 september 2023. Den framgångsrika uppskjutningen markerar början på ett ambitiöst uppdrag att utforska tillväxten av galaxhopar, universums kemiska sammansättning och rumtidens ytterligheter.

XRISM är ett samarbete mellan JAXA och NASA, med betydande deltagande från ESA (European Space Agency).

 ESA och europeiska institutioner bidrog med vetenskaplig vägledning och viktig teknik till XRISM, inklusive för de vetenskapliga instrumenten och för de system som håller XRISM riktat och orienterat korrekt. I gengäld för dessa bidrag kommer ESA att tilldelas 8 % av XRISM:s tillgängliga observationstid. Det kommer att göra det möjligt för europeiska forskare att föreslå kosmiska mål att observera i röntgenljus och göra genombrott inom detta område av astronomin.

 Bild från https://www.esa.int/ESA på uppskjutningen.

Rymdsonden Psyche ska om några veckor sändas upp till asteroiden 16 Psyche.

 

Mellan 5 till 25:e oktober (då är lämpligast period för att sända iväg den för kortast resa och kurs) beräknas sonden Psyche starta från NASA: s Kennedy Space Center i Florida för sin färd till den metallrika asteroiden Psyche som finns i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars. En resa som tar sex år.

Just nu har rymdfarkostens solpaneler vikts ihop som ett kuvert till sin position och xenongas (bränsle) för resan laddats. Alla fyra propellrarna har klarat sina tester. Ingenjörer har bekräftat att den massiva högförstärkningsantennen är inställd på att överföra data. Programvaran är testad och klar.

De vetenskapliga instrumenten - en multispektral kamera, magnetometer och gammastrålnings- och neutronspektrometer är klara.

Uppdragets  syfte är att förstå  mer om denna metallrika asteroid och hur planeter bildas, beskriver Lindy Elkins-Tanton, huvudforskaren( för Psycheprojektet vid Arizona State University.

Tekniker har börjat kapsla in rymdfarkosten i sin nyttolastkåpa (konen högst upp på raketen) farkosten kommer att  flyttas till SpaceX-anläggningar vid NASA: s Kennedy Space Center i Florida. Psyche ska där monteras ovanpå en SpaceX Falcon Heavy startraket och planeras skickas iväg från centrets Launch Complex 39A klockan 10:38 EDT den 5 oktober.

Efter att farkosten undsluppet jordens gravitation kommer Psyche att använda solen som framdrivningskälla (solpaneler) för sin sexåriga resa till asteroiden. Det effektiva framdrivningssystemet fungerar genom att accelerera och använda laddade atomer  (joner) av den neutrala xenongasen vilket skapar en dragkraft som försiktigt driver rymdfarkosten med en kraft som liknar den från ett enda AA-batteri. Tekniker laddade nyligen in 2,392 pund (1,085 kg) xenon i farkosten.

Asteroiden Psyche mäter ungefär 279 kilometer vid sin bredaste punkt och är en unik möjlighet att utforska en metallrik kropp som kan vara en del av en planetkärna av en planet som inte blev av. När rymdfarkosten når Psyche i asteroidbältet kommer den att spendera cirka 26 månader i omloppsbana runt asteroiden, samla in bilder och data som kommer att analyseras av forskare för att lära dess historia och vad den består av.

Bild vikipedia på en illustration av rymdfarkosten Psyche.

Magnetfält upptäckt runt galaxen Galaxen 9io9

 

9io9 är ett genom gravitation bundet system av två galaxer. Den till oss  närmare galaxen ligger ungefär 2 miljarder ljusår (610 Mpc) från jorden och betecknas SDSS J020941.27+001558.4, medan den andra galaxen ligger 11 miljarder ljusår (3.1 Gpc) bort och betecknas ASW0009io9 (förkortad till 9io9).

Galaxer har magnetfält likt planeter och stjärnor.  Vintergatan och omges av magnetfält som sträcker sig tiotusentals ljusår beskriver James Geach, professor i astrofysik vid Hertfordshires universitet i Storbritannien, huvudförfattare till en studie som publicerats nyligen i Nature i ämnet.

Vi vet ganska lite om hur dessa fält bildas trots att de är grundläggande då galaxer bildas tillägger Enrique Lopez Rodriguez, forskare vid Stanfordiuniversitet i USA vilken deltog i studien. Det är inte känt hur tidigt i universums historia, eller hur snabbt magnetfält i galaxer bildas eftersom astronomerna hittills bara har undersökt magnetfält i närbelägna  galaxer.

Med ALMA, det Europeiska sydobservatoriet (ESO) har gett nya rön till Geach och hans forskargrupp upptäckt ett fullt utvecklat magnetfält i en avlägsen galax (yngre galax) med en struktur som är lik den vi ser i närbelägna galaxer. Fältet där är ungefär 1000 gånger svagare än jordens magnetfält och sträcker sig över en sträcka av 16 000 ljusår.

Upptäckten ger nya ledtrådar till hur magnetfält på galaktiska skalor bildas skriver Geach. Att vi kan se fullt utvecklade magnetfält så tidigt i universums historia indikerar att magnetfält som sträcker sig över hela galaxer kan utvecklas snabbt då unga galaxers växer till.

Kan det vara så att magnetfält per automatik bildas samtidigt med galaxen?

Forskarna tror att intensiv stjärnbildning i det tidiga universum kan ha spelat en roll i att snabba på utvecklingen av fälten, som i sin tur kan påverka hur senare generationer av stjärnor bildas. Medförfattaren och ESO-astronomen Rob Ivison beskriver att upptäckten öppnar för hur galaxer utvecklas eftersom magnetfält är kopplade till det material som bildar nya stjärnor.

Undersökningen innefattade att astronomerna  letade efter ljus som reflekterades av stoftkorn i den avlägsna galaxen 9io9. Galaxer är i sig stoftrika och magnetfält tenderar att orientera kornen så att det ljus de sänder ut blir polariserat. Det innebär att ljusvågorna svänger i en huvudsaklig riktning snarare än helt slumpmässig riktning.  ALMA-teleskopet var det  teleskop som detekterade och kartlade den polariserade signalen från 9io9  och kunde visa förekomsten av ett magnetfält i en avlägsen galax. 

Bild vikipedia. Teleskopet ALMA:s bild av 9io9 som visar magnetfältet i den 11 miljarder ljusår avlägsna galaxen.

Stor bubbla upptäckt i en galaxhop

 

Vid University of Hawaiʻupptäckte astronomer en enorm bubbla 820 miljoner ljusår från jorden vilken tros vara en fossilliknande rest från universums början. Astronom Brent Tully från UH Institute for Astronomy och hans team hittade oväntat bubblan i ett nät av galaxer. Gasbubblan har fått namnet Hoʻoleilana, en term hämtad från Kumulipo (en hawaiisk skapelsesång).

De lokaliserade bubblan med hjälp av data från Cosmicflows-4katalogen    som är den största sammanställningen av exakt avstånd till galaxer. Tully var en av de som var med och publicerade den exceptionella katalogen hösten 2022. Upptäckten kan bidra till att stärka forskarnas kunskap om galaxutvecklingen. I Big Bang-teorins första 400000 år består universum av het plasma som liknar solens inre. I plasmat separerades elektroner från atomkärnorna. Under denna period började regioner med något högre densitet kollapsa genom tyngdkraften fastän det intensiva strålningsbadet försökte skjuta isär materian. Denna kamp mellan gravitation och strålning fick plasman att svänga eller krusa och sprida sig utåt.

De största krusningarna i det tidiga universum berodde på hur långt en ljudvåg kunde färdas. Ljudvågorna i plasman sträckte sig nästan 500 miljoner ljusår (storleken på universum då) och fixerades när universum svalnade och slutade vara ett plasma och lämnade kvar stora tredimensionella krusningar under sin fortastta expansion. Under eonerna bildades galaxer vid densitetstopparna i enorma bubbelliknande strukturer. Mönstret i fördelningen av galaxer, korrekt urskiljbara kan avslöja egenskaperna hos dessa sedan länge försvunna bubbelstrukturer. Ovan är en rest en överbliven bubbla från universums början.

Det nya fyndet publicerades i The Astrophysical Journal där det nämns att dessa massiva strukturer förutspås i Big Bang-teorin som ett resultat av dw 3D-krusningar som finns i materialet i det tidiga universum, känt som Baryon Acoustic Oscillations (BAO).

Bild https://www.hawaii.edu/ Illustration av Hoʻoleilana. Rött område (vänster) visar det inneslutna skalet med enskilda galaxer avbildade som lysande små fläckar. Foto: Frédéric Durillon, Animea Studio; Daniel Pomarède, IRFU, CEA University Paris-Saclay. Detta arbete gynnades av en statlig finansiering från Frankrike 2030 (P2I-Graduate School of Physics) under referens ANR-11-IDEX-0003.

Astronomer i Indien har upptäckt en polär ringgalax

 

En polär ringgalax är en ovanlig typ av galax försedd med en yttre ring av gas och stjärnor belägen i ett annat plan än galaxens skiva.

Genom analys av data från Dark Energy Camera Legacy Survey (DECaLS) har astronomer från Christ University i Bangalore i Indien upptäckt en ny ringgalax som fått beteckningen DES J024008.08-551047.5 och som kan tillhöra den sällsynta klassen av polarringgalaxer. 

De så kallade polarringgalaxerna (PRG) är system som består av en spiralliknande galax och en polär ring vilka förblir separata i miljarder år. I allmänhet är dessa yttre polära ringar som består av gas och stjärnor, justerade ungefär vinkelrätt i förhållande till huvudaxeln av den centrala värdgalaxen.

Men även om mer än 400 PRG-kandidater har upptäckts hittills, har endast några dussin av dem bekräftats som  polarringgalaxer genom uppföljande spektroskopiska observationer.

Nu har ett team av astronomer under ledning av Akhil Krishna upptäckt  ytterligare en PRG-kandidat. Detektionen av DES J024008.08-551047.5 ( DJ0240) gjordes under visuella observationer av optiska bilddata från DECaLS.

Vi upptäckte galaxen DJ0240 som en potentiell PRG-kandidat med en ringkomponent placerad nästan vinkelrätt mot värdgalaxen, beskrev forskarna det.

Ringens positionsvinkel är cirka 80 grader mot galaxen och positionsvinkeln av sj'lva galaxen mot ringen är är cirka 10 grader, vilket tyder på att de två komponenterna är nästan vinkelräta mot varandra. Avståndet till galaxen uppskattas till cirka 1,8 miljarder ljusår.

Genom att analysera bilderna fann teamet att ringen är tre gånger mer utsträckt än värdgalaxen vilken består av en utbuktning och en skiva. Dessutom visade det sig att ringen är blåare än galaxen något som vanligtvis observeras även av andra kända PRG. Författarna till artikeln förklarade att närvaron av blåare ringkomponenter i PRG indikerar en högre nivå av pågående stjärnbildningsaktivitet i dessa strukturer.

Fyndet rapporterades i en artikel publicerad den 29 augusti på pre-print-servern arXiv.

Bild vikipedia NGC 660 är en polär ringgalax belägen i stjärnbilden Fiskarna på ett avstånd av ca 45 miljoner ljusår från solen. NGC 660 ingår i M74-gruppen. Bilden visar hur en ringgalax ser ut och är ett bättre exempel på detta än det i länken ovan av den nu upptäckta ringgalaxen DJ0240.

Pentagon har öppnat en portal på internet för inrapportering av UFO-observationer.

 

Pentagon har nyligen öppnat en ny portal på internet för yrkesverksamma att lämna in rapporter om UFO (Unidentified flying object) – numera officiellt kända som oidentifierade avvikande fenomen eller UAP och här kan även allmänheten få innehållet av de rapporter som har släppts eller som släpps till allmänheten.

AARO.mil, webbplatsen för All-domain Anomaly Resolution Office är fortfarande under konstruktion. Till exempel är ett utlovat onlineformulär för att kontakta AARO märkt som "Kommer snart". Men den version som presenterades nyligen se länk ovan erbjuder åtta videor som visar UAP(unidentified aerial (or anomalous) phenomenon), plus arkiv för kongressrapporter och genomgångar, pressmeddelanden och länkar till andra resurser. När webbplatsen blir helt klar kommer den att fungera som en kanal för nuvarande eller tidigare regeringsanställda, militär personal och entreprenörer till dessa att registrera UAP-rapporter. I ett pressmeddelande beskriver försvarsdepartementet att det säkra rapporteringsverktyget kommer att lanseras i höst.  Utöver det kommer det att finnas möjlighet för allmänheten att rapportera egna upptäckter inom  en snar framtid  enligt uttalande från  Pentagon.

AARO lista av tre UAP-kategorier:

Luftburna föremål som inte är omedelbart identifierbara.

Drönarfarkoster av okänt slag.

Objekt i eller på havet ex eller enheter som inte är omedelbart identifierbara och som uppvisar beteende- eller prestandaegenskaper som tyder på att objekten eller enheterna kan vara relaterade (komma från) till objekt eller enheter i de två första kategorierna.

AARO skriver att försvarsdepartementet anser att UAP är "källor till avvikande upptäckter inom en eller flera domäner (dvs. i vårt luftrum, på sjö eller hav, i rymden och / eller drönare) som ännu inte kan hänföras till kända aktörer och som visar beteenden som inte lätt förstås av sensorer eller observatörer.

Webbplatsen nämner inte uttryckligen möjligt utomjordiska ursprung för UAP. En av anledningarna är att regeringstjänstemän och lagstiftare blir mer oroade över att UAP är att de troligare kan vara intrång av Ryssland eller Kina. Ett utmärkt exempel i senare tid är den kinesiska spionballongen som flög över USA innan den sköts ner av ett flygvapenstridsflygplan.

Bild https://www.publicdomainpictures.net/