Ursprunget till solens magnetfält verkar finnas närmare dess yta än vad man trott.

 

I en artikel som publicerades i dagarna i Nature beskriver forskare vid MIT (från Massachusetts Institute of Technology), University of Edinburgh mfl  att solens magnetfält kan uppstå på grund av instabiliteten i solens yttersta lager.

Teamet genererade en exakt datamodell av solens yta och fann att när man simulerade vissa störningar eller förändringar i flödet av plasma (joniserad gas) inom de översta 5 till 10 procenten av solen var dessa ytförändringar tillräckliga för att generera realistiska magnetfältsmönster, med liknande egenskaper som astronomer har observerat på solen. Däremot gav deras simuleringar i djupare lager av solen mindre realistisk solaktivitet.

Resultaten tyder på att solfläckar och utbrott kan vara en produkt av ett grunt ytfält av magnetfält, snarare än ett fält som har sitt ursprung djupare in i solen något som forskare till stor del tidigare har antagit. För mer utförlig information om hur forskningen gick till se följande länk se följande länk från Massachusetts Institute of Technology. 

Bild Fredrik (min son).

Järnsnö i månen Europas hav.

 

 I en ny studie publicerad i tidskriften Proceedings of the National Academy of Sciences (2024) fördjupar sig Dr. John Senko, professor i geomikrobiologi vid UA, och och hennes medarbetare Dr. Doug LaRowe, docent i geovetenskap vid University of Southern California, i bioenergetiken i Jupiters fjärde måne Europamåne Europa i storlek  Europas hav i artikeln "Bioenergetics of Iron Snow Fueling Life on Europa".  Senko har med sofistikerade datormodellsimuleringar utforskat potentialen för olika former av bakteriell metabolism att frodas i det europeiska havet, inklusive järnreduktion, sulfatreduktion och metanogenes 

Iron snow är kristalliserade partiklar av järn som tros fällas ut genom den yttre kärnan på vissa jordiska planeter och månar då dess kärna långsamt svalnar, ungefär som snöflingor  på jorden.

Det som skiljer denna forskning åt är den innovativa "järnsnö"-modellen som föreslagits av Dr. Sahai och hennes team. Genom att dra paralleller till dräneringssystem för sura gruvor på jorden, erbjuder denna nya mekanism en rimlig förklaring till den ökade bakteriella primära produktiviteten som observerats i det europeiska havet. Genom att eliminera behovet av att transportera mycket reaktiva syrearter (ROS) från ytan till havsbotten, ökar järnsnömodellen inte bara sannolikheten för att upptäcka liv utan mildrar också de skadliga effekterna av ROS på biologiska molekyler.

Implikationerna av denna forskning är djupgående. Det kastar inte bara ljus över den potentiella livsmöjligheten i Europas hav utan det utökar också vår förståelse för de förhållanden som krävs för att liv ska trivas i extrem miljö. Den större mångfalden av mikrobiella metabolismer som identifierats av Dr. Sahai och hennes team tyder på en mängd potentiella biosignaturmolekyler som skulle kunna upptäckas vilket för oss ett steg närmare att lösa mysteriet med livet bortom jorden och sökandet efter detta.

Bild vikipedia (engelska) Europa, fotograferad av rymdfarkosten Juno, september 2022. Talrika mörka linjer korsar dess geologiskt unga yta.

Houston We Have a Podcast

 

"Houston We Have a PodcastHouston We Have a Podcast" är den officiella podcasten för NASA Johnson Space Center i Houston, Texas, Hemorten för NASA:s astronauter och Mission Control Center. 

Lyssna på de skarpaste hjärnorna i USA:s rymdorganisation – astronauter, ingenjörer, forskare och programledare – diskutera spännande ämnen inom teknik, vetenskap och teknik, vilka delar med sig av sina personliga berättelser och expertis av alla aspekter inom bemannade rymdfärder berättar här. 

Lär dig mer om hur det arbete som utförs kommer att hjälpa till att skicka människor vidare till månen och  Mars i Artemis-programmet.

Bild från NASA

En första glimt av en exoplanets inre.

 

En förvånansvärt låg mängd metan och en superstor kärna gömmer sig i den sockervaddsliknande planeten WASP-107 b planeten WASP-107 b som finns i stjärnbilden Jungfrun 200 ljusår bort. 

Upptäckten bygger på data från James Webb Space Telescope och är de första mätningarna av en exoplanets kärnmassa och kommer sannolikt att ligga till grund för framtida studier av planeters atmosfärer och dess inre vilket blir en viktig aspekt i sökandet efter beboeliga världar bortom vårt solsystem.

"Att titta in i det inre av en planet hundratals ljusår bort låter nästan omöjligt, men när du känner till massan, radien, atmosfärens sammansättning och temperaturen i dess inre finns allt som behövs för att få en uppfattning om vad som finns inuti och hur tung dess kärna är", beskriver huvudförfattaren David Sing, Bloomberg Distinguished Professor of Earth and Planetary Sciences vid Johns Hopkins University.

Studien publiceras i dagarna i tidskriften Nature. I den beskrivs att planeten har tusen gånger mindre metan än förväntat och en kärna som är 12 gånger mer massiv än jordens. WASP-107 b som är dess beteckning är en jätteplanet som är insvept i en brännhet atmosfär och en fluffig materia som kan liknas vid bomull där den kretsar kring sin sol cirka 200 ljusår bort. Den är uppsvälld på grund av sin uppbyggnad, stor som Jupiter men med endast en tiondel av Jupiters massa.

Illustratörs koncept av WASP-107 b, en varm Neptunus-exoplanet cirka 200 ljusår bort. BILD KREDIT: ROBERTO MOLAR CANDANOSA/JOHNS HOPKINS UNIVERSITY

Nya sökningar efter liv på Mars

 

De senaste åren har ett flertal NASA-uppdrag funnit bevis på rikligt med perkloratsalter på Mars yta. Perkloratsalter kan samlas ihop och kombineras med vatten från atmosfären för att bilda koncentrerade saltlösningar. Eftersom flytande vatten är viktigt för liv som vi känner det har NASA beskrivit sin strategi att söka efter liv på Mars efter devisen att söka efter vatten och i detta perkloratsaltlösningar. Fynd som nu har väckt uppmärksamhet i vetenskapsvärlden.

 I en ny forskningsrapport publicerad i tidskriften Nature Communications har forskare vid College of Biological Sciences i labbet studerat hur den unika geokemiska miljön på Mars kunde (kanske) format liv i det förflutna eller i nutid kan göra detta på Mars. Forskarlaget under ledning av biträdande professor Aaron Engelhart har sett  på två typer av ribonukleinsyror (RNA – molekyler som är nödvändiga för levande organismer som vi känner liv) och proteinenzymer på jorden för att undersöka om och hur de fungerar i perkloratsaltlösningar.

De fann att RNA fungerade förvånansvärt bra i perkloratsaltlösningar.

Men proteinenzymer fungerade inte lika bra som RNA i perkloratsaltlösningar. Endast i de proteiner som utvecklats i extrema miljöer på jorden – i organismer som lever vid höga temperaturer eller i höga salthalter – fungerade de.

I perkloratsaltlösningar kan RNA-enzymer göra saker som de normalt inte gör på jorden till exempel att generera nya molekyler som innehåller kloratomer. Denna reaktion hade inte observerats tidigare.

– Sammantaget visar resultaten att RNA är unikt väl lämpat för de mycket salta miljöer som finns på Mars, och som skulle kunna hittas på andra himlakroppar i rymden, beskriver Engelhart. "Denna extrema salttolerans kan påverka hur liv kan ha bildats på Mars i det förflutna eller kan bildas under de förhållanden som råder på Mars idag."

Teamet fortsätter att undersöka kloreringskemin liksom andra reaktioner som RNA kan utföra under förhållanden med hög salthalt.

Forskningen finansierades av National Aeronautics and Space Administration, Heising-Simons Foundation, Research Corporation for Science Advancement och National Science Foundation.

Bild vikipedia Mars sedd från Hubbleteleskopet.

Den linsformade galaxen NGC 4753

 

Bilden ovan från NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble syns den linsformade galaxen NGC 4753 i en riktning nästan helt från sidan. Linsformade galaxer har en elliptisk form och med svagt definierade spiralarmar.

Den här bilden på NGC 4753 är den skarpaste hittills av denna och visar Hubbles stora upplösningsförmåga att avslöja komplexa stoftstrukturer. NGC 4753 finns cirka 60 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden Jungfrun och upptäcktes först av astronomen William Herschel 1784. Den är en av galaxerna i galaxgruppen i Virgo II-molnet vilken består av ungefär 100 galaxer och galaxhopar.

Galaxen är troligen resultatet av en galaktisk sammanslagning med en närliggande dvärggalax för ungefär 1,3 miljarder år sedan. NGC 4753:s distinkta stoftstråk runt dess kärna uppstod troligen av denna sammanslagning.

Astronomer tror att det mesta av galaxens massa finns i en något tillplattad, sfärisk halo bestående av mörk materiamörk materia. 

Mörk materia verkar som  vi tror inte interagera med elektromagnetiska fält och verkar inte avge, reflektera eller bryta ljus. Vi kan bara upptäcka den genom dess påverkan på gravitationen på normal materia.

NGC 4753:s  miljö och komplexa struktur gör galaxen vetenskapligt intressant för astronomer då de kan använda galaxen i datamodeller för att testa olika teorier om hur linsformade galaxer bildas. I galaxen NGC 4753 har också skett  två kända Typ Ia-supernovor. Dessa typer av supernovor är extremt viktiga för studiet av universums expansionshastighet. Eftersom Typ Ia-supernovor är resultatet av exploderande vita dvärgar som haft följeslagare får de alltid samma ljusstyrka och är upp till 5 miljarder gånger ljusstarkare än solen.

Bilden ovan är från NASA och är tagen av rymdteleskopet Hubble. Den visar en nästan framifrån tagen bild av den linsformade galaxen NGC 4753. ESA/Hubble och NASA, L. Kelsey.

Och informationen i inlägget beskriven med egna ord från  Europeiska rymdorganisationen (ESA)

BepiColombo har fått problem.

 

Från vikipedia ”BepiColomboBepiColombo, är en rymdsond som sköts upp med en Ariane 5-raket den 20 oktober 2018. Sondens buss (MTM: Mercury Transfer Module) kommer färdas till Merkurius med två rymdsonder som ska placeras ut och kretsa kring Merkurius: en europeisk som ska kartlägga planetens yta (MPO: Mercury Planetary Orbiter) och en japansk som ska studera dess magnetosfär”  fritt citerat.

BepiColombo är ett  uppdrag och samarbete mellan ESA och Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) med destination MerkuriusMerkurius. Den minst utforskade planeten i det inre av solsystemet. 

Uppdraget består av två rymdfarkoster som kommer att placeras i skilda omloppsbanor runt Merkurius: ESA:s Mercury Planetary Orbiter och JAXA:s Mercury Magnetospheric Orbiter. Båda fungerar just nu som beräknat. Båda är fullpackade med vetenskapliga instrument och utformade för att studera Merkurius sammansättning, atmosfär, magnetosfär, historia och för att ta itu med frågor om bildandet och utvecklingen av vårt solsystem.

BepiColombo, ESA:s och JAXA:s gemensamma uppdrag till Merkurius, har dock haft ett problem som hindrar rymdfarkostens styrpropellrar från att fungera med full effekt. BepiColombo i sig är en tredelad bestående  av två vetenskapliga sonder (se ovan) och Mercury Transfer Module som är den som bär ovan farkoster utformade för att separeras från varandra som en del av uppdraget. Den 26 april, när BepiColombo skulle påbörja sin en manöver, misslyckades Mercury Transfer Module med att leverera tillräckligt med elektrisk kraft till rymdfarkosten BepiColombo styrpropellrar.

Ett kombinerat team från ESA och uppdragets industripartners började då arbeta i samma ögonblick som problemet identifierades. Den 7 maj hade de återställt BepiColombos dragkraft till cirka 90 procent av den tidigare nivån. Överföringsmodulens tillgängliga effekt är dock fortfarande lägre än den borde vara och därför kan full dragkraft ännu inte återställas.

Teamets nuvarande prioriteringar är att upprätthålla en stabil framdrivning av rymdfarkosterna på nuvarande effektnivå och att uppskatta hur detta kommer att påverka kommande manövrer. Arbetet fortsätter parallellt för att identifiera grundorsaken till problemet och för att maximera den kraft som är tillgänglig för propellrarna.

Flygkontrollteamet BepiColombo, som arbetar vid ESA:s ESOC-kontrollcenter i Darmstadt, Tyskland, har ordnat ytterligare passager till Jorden för att kunna övervaka rymdfarkosten på nära håll och reagera snabbt om det behövs.

Om den nuvarande effektnivån bibehålls bör BepiColombo anlända till Merkurius i tid för sin fjärde gravitationsassistans till de två modulerna  i september i år. Den slutliga omloppsbanan runt Merkurius är planerad till december 2025 och starten av rutinmässiga vetenskapliga operationer till våren 2026.

Bild vikipedia på BepiColombo.

En exoplanet stor som jorden i omloppsbana runt en mycket kall stjärna

Planeten SPECULOOS-3 b Planeten SPECULOOS-3 b är den andra av sitt slag som upptäckts runt denna typ av stjärna en mycket sval dvärgstjärna (SPECULOOS-3. Planeten tar cirka 17 timmar att fullborda en omloppsbana runt stjärnan som är hälften så varm som vår sol,  tio gånger mindre massiv och hundra gånger mindre ljusstark.

Dagar och nätter på planeten SPECULOOS-3b  är sannolikt tidvattenlåsta, så samma sida – "dagsidan" – är alltid vänd mot stjärnan ett förhållande som liknar vår måne och jorden.

Upptäckten av planeten publicerades den15 maj 2024 i Nature Astronomy, och gjordes iSPECULOOS-projektet, som leds från universitetet i Liège i Belgien, i samarbete med universiteten i Birmingham, Cambridge, Bern och Massachusetts Institute of Technology. Projektet SPECULOOS (Search for Planets EClipsing ULtra-cOOl Stars) vilket etablerades för att söka efter exoplaneter som kretsar kring ultrasvala dvärgstjärnor med hjälp av ett nätverk av robotteleskop baserade runt om i världen.

Professor Amaury Triaud, Institutionen för fysik och Exoplanetology Birmingham Fellow beskriver:

Ultrasvala dvärgstjärnor är svalare och mindre än vår sol, deras livslängd är över hundra gånger längre – cirka 100 miljarder år – och de förväntas vara de sista stjärnorna som fortfarande lyser under universums sista tid.

På planeter av detta slag kan det finnas uråldriga livsformer.

Bild flickr.com Hubbleteleskopets bild på galaxkluster SDSS J0333+0651. 

NASA testar tekniska lösningar för Artemis Moonwalks i Arizonaöknen

 

För att förbereda sig för utforskningen av månen under NASA:s Artemis-uppdrag kommer NASA att genomföra ett veckolångt fälttest i det månliknande landskapet i San Francisco Volcanic Field nära Flagstaff, Arizona. Syftet är att öva månpromenadsscenarier.

NASA-astronauterna Kate Rubins och Andre Douglas tjänstgör som besättningsmedlemmar och bär modellsystem för rymddräkter när de färdas genom öknen och genomför en mängd olika teknikdemonstrationer, hårdvarukontroller och Artemis-relaterade operationer.

Under testetUnder testet kommer två integrerade team att arbeta tillsammans där de övar på att utföra månoperationer från början till slut. Fältteamet består av astronauter, NASA-ingenjörer och fältexperter och allt sker i Arizonaöknen där man genomför de simulerade månpromenaderna, medan ett team av flygledare och forskare vid NASA:s Johnson Space Center i Houston övervakar och vägleder deras aktiviteter.

Bild vikipedia (engelsk) av det planerade uppdrag med Artemisprogrammet.

Biomarkörer upptäckta i kosmos

 

2018 upptäcktes mycket stora organiska molekyler i ispartiklar på Saturnus måne Enceladus. Det är fortfarande oklart om dessa skapats av livsformer eller om de skapades på något annat vis. I en nyligen genomförd studie försöker man besvara denna fråga. Det är möjligt att förhållanden som stöder eller upprätthåller liv i utomjordiska hav kan lämna molekylära spår i korn av is på dessas isiga yta. Studien utfördes vid Freie Universität Berlin  under ledning av forskare Dr. Nozair Khawaja, vilken nyligen flyttat till universitetet i Stuttgart.

Livets vagga på jorden låg troligen i en varmvattenventil på havets botten. "Inom forskningen talar vi om ett hydrotermalt fält", beskriver Dr. Nozair Khawaja från Institute of Space Systems (IRS) vid universitetet i Stuttgart. "Det finns övertygande bevis för att det råder förhållanden inom sådana områden som är viktiga för uppkomst eller upprätthållande av enkla livsformer."

Det är möjligt att sådana varmvattenventiler finns även på andra  himlakroppar som inte ligger så långt från oss med kosmiska mått mätt: Saturnus måne Enceladus är ett exempel. Denna måne mäter cirka 500 kilometer i diameter dess yta är täckt av  30 kilometer hög is. År 2005 upptäckte forskare ett enormt moln av ispartiklar ovanför dess sydpol i atmosfären. Tre år senare flög NASA:s rymdsond Cassini genom detta moln. Sondens mätinstrument visade att partiklarnas sammansättning tyder på att det finns ett hav av flytande vatten under Enceladus isiga skorpa. Om det i detta hav finns liv får framtida forskare svara på.

För utförlig och spännande fortsatt läsning från studien se härfrån studien se här. Länken går till university of Stuttgart. 

Bild https://www.goodfon.com/

Livets kosmiska betydelse

 

I en  nyligen publicerad artikel visar forskare vid den kemiska institutionen vid  University of Hawaii i Mānoa hur några av livets viktiga molekyler kan ha bildats i rymden vilket kan ha blivit början till utvecklingen av det liv som uppstod på jorden.

Molekylerna i fråga kallas kvävebärande aromatiska molekyler viktiga inom många områden inom kemi och biologi. De fungerar som byggstenar för ett brett spektrum av föreningar, inklusive läkemedel, färgämnen, plast och naturprodukter. Aromatiska molekyler finns också i viktiga biomolekyler som aminosyror, nukleinsyror (DNA och RNA) och vitaminer.

Med hjälp av molekylära strålar återskapade kemiteamet vid UH, under ledning av professor Ralf I. Kaiser, miljöerna i Oxens molekylmoln (ett tätt område av interstellär gas och stoft i stjärnbilden Oxen, där nya stjärnor aktivt bildas) och Saturnus måne Titans atmosfär (vilkens miljö liknar jordens tidiga förhållanden på grund och dess kväverika sammansättning och närvaro av metan). Titan är Saturnus största måne.

I kombination med beräkningar av elektronstrukturen i denna atmosfär av professor Alexander M. Mebel (Florida International University), tillsammans med interstellär (professor Xiaohu Li, Chinese Academy of Sciences) och atmosfärisk modellering (professor Jean-Christophe Loison, University of Bordeaux), kunde postdoktor Zhenghai Yang lokalisera grundläggande strukturella enheter av aromatiska (inte relaterade till lukt) molekyler, vilket erbjuder nya vägar för att förstå hur byggstenarna i DNA och RNA kan ha bildats i rymden. Vägar som därigenom omformat våra idéer om hur livets ingredienser uppstod i  galaxen.

"Studien tyder på att kvävebärande aromatiska molekyler som pyridin, pyridinyl och (iso)kinolin - kan ha syntetiserats i miljöer som de i atmosfären på Titan då denna atmosfär liknar den vi en gånga hade på jorden ", beskriver Kaiser. (Likheter av Titans atmosfär i dag och Jordens i dess första tid)

– Att förstå hur dessa molekyler bildas är avgörande för att lösa mysterierna kring livets uppkomst. Upptäckter som dessa kan få framtida konsekvenser, bland annat för praktiska tillämpningar inte bara inom bioteknik och syntetisk biologi, utan också inom förbrännings-vetenskap.

Bild flickr.com

Enorma magnetiska rotationsrörelser i Vintergatans halo

 

I en ny studiI en ny studie publicerad i The Astrophysical Journal den 10 maj har Dr. XU Jun och Prof. HAN Jinlin från National Astronomical Observatories of the Chinese Academy of Sciences (NAOC) avslöjat  enorma magnetiska rörelser i Vintergatans halo.  Dessa magnetiska rörelser är grundläggande för kosmisk strålningsutbredning och ger avgörande begränsningar för de fysiska processerna i det interstellära mediet och ursprunget till kosmiska magnetfält.

Prof. HAN, ledande forskare inom  forskningsområdet har undersökt dessa magnetfältsstrukturer längs med  spiralarmarna i den galaktiska skivan under ett långsiktigt projekt som bestått av att mäta polarisationen hos pulsarer och  Faraday-effekten (en beskrivning för interaktionen mellan ljus och ett magnetiskt fält inom fysiken). År 1997 fann HAN en slående antisymmetri av Faraday-effekterna i kosmiska radiokällor i skyn  på koordinaterna av vår galax Vintergatan, vilket visar att magnetfälten i Vintergatans halo har en roterande fältstruktur med omvända magnetfältsriktningar under och över det galaktiska planet. 

Att bestämma storleken på dessa rotationer eller styrkan av dessa magnetfält har dock varit en svår uppgift för astronomer i årtionden. Forskarna misstänkte att antisymmetrin i fördelningen av Faradays effekter i radiokällor enbart kunde produceras i det interstellära mediet i närheten av solen eftersom pulsarer och vissa närliggande radioemissionsobjekt, som finns ganska nära solen, uppvisar Faraday-effekter som överensstämmer med antisymmetrin. Nyckeln är att visa om magnetfälten i väldiga galaktiska halon har en sådan rotationstruktur utanför solens närhet.

I studien föreslog professor HAN på ett innovativt sätt att Faradays rotation från det interstellära mediet i närheten av solen skulle kunna beräknas genom mätningar av ett stort antal pulsarer, av vilka några nyligen hittats av Five-hundred Aperture Spherical radio Telescope (FAST) och sedan subtrahera dessa från resultaten av mätning mätningar av kosmiska bakgrundskällor. All mätdata från Faradays rotation under de senaste 30 åren har samlats in av Dr. XU. Genom dataanalys fann forskarna att antisymmetrin i Faraday effekt som orsakas av mediet i den galaktiska halon som finns i Vintergatans centrum till anticentrum, vilket innebär att rotation i magnetfält med en sådan udda symmetri har en enorm storlek och finns i en radie som sträcker sig från 6000 ljusår till 50000 ljusår från Vintergatans centrum.

Bild https://www.esa.in  Den här bilden är inte på Vintergatan utan på Sombrerogalaxen eller M104 och togs av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble. Men visar vad en galaktisk halo är.

Den galaktiska skivan visar spiralarmar som liknar Vintergatans. Ovanför och under skivan syns den galaktiska halon tydligt. Denna halo är en sfär som innehåller färre stjärnor i volym jämfört med den galaktiska skivan.

Hur fosfor uppkommer i rymden

 

Efter Big Bang bestod nästan all materia i universum av väte. Övriga grundämnen bildades senare genom kärnreaktioner inuti stjärnor eller när stjärnor exploderade som supernovor. Men det finns en mängd olika stjärnor och en mängd olika sätt stjärnor kan explodera på. Astronomer försöker fortfarande finna vilka processer som var viktiga för att skapa det överflöd av grundämnen som finns idag. Astronomer har föreslagit en ny teori för att förklara ursprunget till fosfor, ett av de grundämnen som är viktiga för livet på jorden.

I studien föreslår Kenji Bekki, vid University of Western Australia, och Takuji Tsujimoto, vid Japans nationella astronomiska observatorium, en ny modell baserad på syre-neonnovor, betecknade som "ONe-novor", för att förklara överflödet av fosfor. En ONe-nova uppstår när materia byggs upp på ytan av en syre-neon-magnesiumrik vit dvärgstjärna som värms upp tillsen explosiv skenande kärnfusion uppkommer.

Modellen förutspår att en stor mängd fosfor kommer att frigöras i en ONe-nova och att antalet novor därute beror på stjärnornas kemiska sammansättning. Forskarna uppskattar att merparten av ONe-novor nådde sin topp för cirka 8 miljarder år sedan vilket innebär att fosfor skulle ha varit lättillgängligt när vårt solsystem började bildas för cirka 4,6 miljarder år sedan.

Modellen förutsäger att ONe-novor även  gav en klorförstärkning liknande fosforförstärkningen. Det finns dock ännu inte tillräckligt med observationsdata för klor för att bekräfta detta men det ger en testbar hypotes för att kontrollera giltigheten i detta  ONe-novamodellen.

 Framtida observationer av stjärnor i den yttre delen av Vintergatan kommer att ge den data som behövs för att se om det även förutspådda järnberoendet och klorförstärkningen stämmer överens med verkligheten, eller om man behöver tänka om.

Bild Rawpixel.com

Planeten TOI-6713.01 har en högre temperatur än många stjärnor har

 

Planeten TOI-6713.01  finns 66 ljusår bort den tar bara 2,2 jorddagar på sig att ta runda sin sol.

University of California, Riverside (UC Riverside)astrofysikern Stephen Kane hade aldrig förväntat sig att upptäcka en planet i detta avlägsna solsystem som är täckt av så många aktiva vulkaner att den på avstånd har en eldflammig glödande röd nyans.

"Det var ett av de där upptäcktsögonblicken när du tänker, 'wow, det är fantastiskt att det här faktiskt kan existera', beskriver Kane i en artikel om upptäckten som har publicerats i The Astronomical Journal.

NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite, (TESS) som sköts upp 2018 söker efter exoplaneter – planeter utanför vårt solsystem – som kretsar kring de ljusaste stjärnorna på himlen var teleskopet som först upptäckte exoplaneten därav beteckning T.

Kane studerade ett stjärnsystem som kallas HD 104067cirka 66 ljusår från vår sol i riktning mot stjärnbilden Korpen. Solsystemet var sedan tidigare känt för att hysa en jätteplanet. TESS upptäckte här signaler från en ny stenplanet. När Kane samlade in data av den upptäckta planeten hittade han oväntat ytterligare en, vilket innebär att det totala antalet kända planeter i systemet nu är tre.

Den nya TESS-upptäckta planeten är en stenplanet likt jorden är men 30 procent större. Till skillnad från jorden har den dock mer gemensamt med Jupiters steniga innersta måne Io. Io är den mest vulkaniskt aktiva kroppen i vårt solsystem. Kane beräknade att yttemperaturen på den upptäckta planeten, som fått beteckningen TOI-6713.01 är  2300C vilket är varmare än vissa stjärnor är.

Gravitationskrafter är skyldiga till den vulkaniska aktiviteten både på Io och TOI-6713.01. Io ligger mycket nära Jupiter. Kane förklarade att Jupiters andra månar tvingar Io in i en elliptisk eller "excentrisk" bana runt planeten, som i sig har en mycket stark gravitationskraft.

"Om de andra månarna inte fanns där skulle Io finnas i en cirkulär omloppsbana runt Jupiter och det skulle vara lugnt på Io:s yta. Men istället pressar Jupiters gravitation Io nu så hårt att den får vulkanutbrott hela tiden, beskriver Kane.

På samma sätt finns det två planeter i HD 104067-systemet som ligger längre bort från stjärnan än TOI-6713.01. De yttre planeterna tvingar här den inre TOI-6713.01 in i en excentrisk mycket närliggande bana runt sin sol som pressar ihop planeten när den kretsar och roterar. Framöver skulle Kane och hans kollegor vilja mäta den brinnande planetens massa och få veta dess densitet. Detta skulle tala om för dem hur mycket material som finns tillgängligt för att blåsa ut från vulkanerna.

Kane beskriver att tidvatteneffekter på planeter historiskt sett inte har varit ett stort fokus i exoplanetforskning. Kanske kommer det att ändras i och med den här upptäckten.

Bild https://news.ucr.edu/  Illustration av vulkanisk exoplanet. (Arkadiusz Warguła/iStock/Getty).

En sedan 25 år förvunnen spionsatellit har hittats

 

Satelliten S73-7 från kalla kriget, officiellt kallad Infra-Red Calibration Balloon (S73-7) är drygt 60 cm i diameter. Det var amerikanska flygvapnets rymdtestprogram som den 10 april 1974  sköt upp den tillsammans med en mycket större spionsatellit, skriver tidningen Gizmodo.

Enligt tidningen var det meningen att ballongen skulle blåsas upp efter uppskjutningen men det skedde inte. Efter haveriet tappade man ballongen ur sikte två gånger – en gång på 1970-talet och sedan en gång till och under en mycket längre tid i början på 1990-talet då markbaserade sensorer inte längre kunde upptäcka den.

Under ett kvarts sekel såg analytiker i 18th Space Defense Squadron, den grupp som ansvarar för att spåra alla människotillverkade objekt i jordens omloppsbana, ingenting av S73-7, skriver tidningen Popular Science. I experternas medvetande var ballongen nu förlorad som rymdskrot och i bana runt jorden.

Men så plötsligt, i slutet av april 2024 blev den synlig igen. En analytiker såg S73-7 dyka upp på sensordata, beskrev astrofysiker Jonathan McDowell verksam vid Harvard–Smithsonian Center. Den fanns som väntat i jordens omloppsbana och nu kunde dess bana följas igen. Att S73-7 är liten och till stor del består av icke-metallisk materia gör det svårare för radar att upptäcka den beskriver McDowell till Gizmodo. Dessutom spårar forskare varje dag över 20 000 objekt (oftast rymdskrot) som snurrar i jordens omloppsbana vilket är mycket att hålla koll på.

En återupptäckt som denna är en triumf för analytiker som försöker hålla reda på de tusentals objekt som kretsar runt vår planet. Om något försvinner är det ingen katastrof.

Men om för många försvinner ökar risken för överraskande  kollisioner eller nedfall av skräpet, enligt United Nations University.

Skräp som kan falla ner genom atmosfären och skada något eller krocka med ex rymdstationen där ute.

Bild https://www.sciencetimes.com/ Satelliten S73-7 som har varit försvunnen återupptäckt i omloppsbana oupptäckt i 25 år (Foto: Wikimedia Commons/NASA)

Oväntad vulkanism vid Chang'e-6 landningsplats på månen

 

Dr Yuqi QIAN och professorerna Joseph MICHALSKI och Guochun ZHAO vid institutionen för geovetenskaper vid University of Hong Kong (HKU) och deras internationella samarbetspartners har studerat vulkanismen i Apollokratern och dess omgivning vilket avslöjade den mystiska och upprepade vulkanismen på Chang'e-6-landningsplats. En studie som gav betydande resultat av Chang'e-6-provets analys av ursprunget till måndikotomin.

Studien har visat att Apollobäckenet haft omfattande vulkanisk aktivitet som varade från Nectarian (~4,05 miljarder år sedan) till den Eratosthenian perioden (~1,79 miljarder år sedan). Den vulkaniska aktiviteten i området påverkades signifikant av jordskorpans tjocklek. Gångar i mellantjock skorpa tenderar att stanna under kraterns botten och sprida sig i sidled för att bilda en tröskel och en marksprucken krater.

Gångar under jordskorpan som tunnades ut av Apollokratern nådde direkt upp till ytan och fick vulkanutbrott att ske och bildade utbredda lavaflöden och gångar i den kraftiga skorpan där den stannade upp innan den  nådde ytan och bildade basaltiska intrusioner. "Detta fundamentala fynd indikerar att skillnaden i jordskorpans tjocklek mellan nearside och farside kan vara den främsta orsaken till månens asymmetriska vulkanism", beskriver Dr Qian. "Detta kan nu analyseras av de returnerade Chang'e-6-proverna."

För den södra slätten i Apollobassängen, där Chang'e-6 kommer att landa (25 juni 2024) finns spår efter minst två utbrott. Det tidiga hade ett utbrott för ~3,34 miljarder år sedan med låg Ti-sammansättning (titanium) och täckte hela det topografiskt lågområdet mellan Apollo-toppens ring och kraterkanten. Det senare utbrottet inträffade för ~3,07 miljarder år sedan med hög Ti-sammansättning nära Chaffee S-kratern och dess lava flöt österut under minskande tjocklek på sin väg tills den stötte på proto-skrynkliga åsryggar.

Studieförfattarna föreslog att basalter med hög Ti i väst har de mest rikliga vetenskapliga betydelserna. Provtagning skulle ge basalter med hög Ti-halt, underliggande basalt med låg Ti-halt och exotiska nonmare-material (non-mare materials are characterized by more magnesian pyroxene compositions compared to the basalts) som transporterades genom nedslag. Professor Michalski betonade: "Olika provkällor kan ge viktiga insikter till att lösa en rad månvetenskapliga frågor i Apollokratern."

Bild vikipedia (engelsk) Chang'e-5/6 rymdfarkost fullskalig storlek.

Färden in i ett svart hål.

 

Jeremy Schnittman är astrofysiker vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland och konstruktör för visualiseringar av hur det skulle vara att åka ner i ett svart hål. Han har datasimulerat två olika scenarier; ett där en kamera som stand-in för en astronaut – precis missar händelsehorisonten och slungas ut igen och ett där denne korsar gränsen och faller in.

Visualiseringarna är tillgängliga av flera slag. Förklarande videor fungerar som sightseeingguider och belyser de bisarra effekterna av Einsteins allmänna relativitetsteori. Versioner som återges som 360 - gradersfilmer  låter tittarna se sig omkring under nedresan, medan andra versioner spelas upp som tvådimensionella kartor över rymden. Videorna finns även på youtube.

För att skapa visualiseringarna samarbetade Schnittman med Goddard-forskaren Brian Powell i användningen av superdatorn Discover vid NASA Center for Climate Simulation. Projektet genererade cirka 10 terabyte data vilket motsvarar ungefär hälften av det uppskattade textinnehållet i Library of Congress – och tog cirka 5 dagar på 0,3 % av Discovers 129 000 processorer. Samma bedrift skulle ta mer än ett decennium på en vanlig bärbar dator.

Destinationen i filmerna är ett supermassivt svart hål med en massa på 4,3 miljoner gånger solens massa vilket motsvarar det svarta hålet i mitten av Vintergatan.

Bild vikipedia Simulering av hur ett svart hål bortanför Vintergatan skulle se ut. Det svarta hålet har 10 solmassor och ses här från ett avstånd på 600 km. För att upprätthålla detta avstånd krävs en motacceleration på omkring 400 miljoner g-krafter.

Kina har publicerat världens första högupplösta geologiska atlas över månen

 

Kina släppte nyligen en geologisk atlas över månen i skala 1:2,5 miljoner, vilket är den första kompletta högupplösta geologiska atlasen i världen över månen. Kartan ger grundläggande data till framtida utforskning av månen.

Denna geologiska atlas finns tillgänglig på både kinesiska och engelska. Den geologiska atlasen över månklotet är i kartfyrkanter över månen enligt institutet för geokemi vid den kinesiska vetenskapsakademin (CAS).

– Den är av stor betydelse för att studera månens utveckling, välja plats för en framtida månforskningsstation och använda  månens mineralresurser. Den har även betydelse för att bättre förstå jorden och andra planeter i solsystemet, till exempel Mars, beskriver Ouyang Ziyuan, som är akademiker vid CAS och en välkänd månforskare.

För bilder och mer att läsa om detta intressanta projekt se denna länk från Chinese Academy of Sciences (CAS)  

Bild vikipedia (engelsk) av konstnärs skildring av månen som den kan ha sett ut på jordens himmel efter det sena tunga bombardemanget av meteoritnedslag på månen för cirka 4 miljarder år sedan. Vid den tiden kretsade månen runt jorden på halva sitt nuvarande avstånd, vilket fick den att verka 2,8 gånger större än den är idag.

I Shackletonkratern på månen kan det finnas mineral för gruvbrytning

 

Shackletonkratern är en krater på månens sydpol.

Under ledning av Dr. Darren Hartl, docent i flygteknik vid Texas A&M University har forskare samarbetat med NASA Langley Research Center för att konstruera en lösning för att med hjälp av solreflektorer att skicka solenergi till botten av månkratrar.

"Om du placerar en reflektor på kanten av en krater som tar emot solljus och  har en kollektor i kraterns mitt och riktar solljuset ner på kollektorn kan solenergin användas där", beskriver Hartl.  "Denna forskning är fortfarande i ett tidigt skede och forskare använder datormodellering för att konstruera olika konstruktioner för reflektorn som behöver böja ljuset ner mot kollektorn. Modellerna visar att en parabolisk form är optimal för att maximera mängden ljus som reflekteras i botten av kratrarna.

En av de största tekniska utmaningarna som Hartl och hans team står inför är lastbegränsningarna för rymduppdrag. Målet är att skapa en reflektor som är tillräckligt kompakt för kunna ta till månen och tillräckligt stor för att fungera som en effektiv reflektor.

För att uppfylla båda dessa krav använder forskarna ett material som förändras av sig själv och som utvecklats av Hartl mfl ingenjörer vid Texas A&M.

– Under rymduppdrag kan astronauter behöva fälla ut en stor parabolisk reflektor från ett relativt litet och lätt landningssystem. Det är där vi kommer in i bilden", beskriver Hartl. "Vi tittar på att använda formminnesmaterial som kommer att ändra formen på reflektorn som svar på systemtemperaturförändringar."

Förutom att samarbeta med NASA Langley Research Center samarbetar Hartl och hans team med doktorander och med Texas A&M-studenter i detta projekt.

Bild vikipedia (engelska) Månens sydpol avbildad av instrumentet Diviner på NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter. Shackletonkratern är längst ner i mitten på bilden.

Fakta om Europas nya Ariane 6-raket (bärraket).

 

Ariane 6 är en raket som är en vidareutveckling av Ariane 5 och som är under utveckling av ESA och ArianeGroup. Den kommer att få samma lyftkapacitet som Ariane 5. Syftet med raketen är att halvera kostnaden per uppskjutning och dubblera antalet möjliga uppskjutningar per år, från ca 6-7 till 11. Första uppskjutningen av raketen är planerad till första halvåret 2024.

Arianeraketerna är franskbyggda bärrakter som återanvänd med vars hjälp man sänder upp satelliter.

Här nedan följer en 17 sidig  pdf fil från ESA (European Space Agency) där allt om Ariane 6 beskrivs mått, uppdrag, mm. 

https://esamultimedia.esa.int/docs/STS/ariane-6_media-kit_english.pdf

 Bild vikipedia A62 och A64

Fluidic Telescope (FLUTE) är nästa generations rymdobservatorium

 

Framtiden för rymdbaserad UV/optisk/IR-astronomi kräver allt större teleskop.  Prioriterade astrofysiska mål är jordliknande exoplaneter, första generationens stjärnor och tidiga galaxer, gemensamt för dessa mål är att de är extremt ljussvaga vilket är en utmaning för nuvarande teleskop. Något som är en utmaning i byggandet av nästa generations teleskop. Men då behövs större teleskop enligt nuvarande tekniskt kunnande i ett uttalande från NASA.

FLUTE-projektet 'r ett projekt som syftar till att övervinna begränsningarna i nuvarande observatorieteknik genom att bana väg för nya rymdobservatorier med större öppningar, osegmenterade flytande primärspeglar lämpliga för en mängd olika astronomiska tillämpningar. Speglar som dock måste konstrueras i rymden via ett nytt tillvägagångssätt baserat på fluidic formning i mikrogravitation vilket redan framgångsrikt har demonstrerats i en laboratorieneutral flytkraftsmiljö, i paraboliska mikrogravitationsflygningar och ombord på den internationella rymdstationen (ISS). Fluidic formning är användning av en vätska till att utföra analoga eller digitala operationer som liknar de som utförs med elektronik.

För att göra konceptet genomförbart att förverkliga under de kommande 15-20 åren med nuvarande teknik på kort sikt och realistisk kostnad, begränsas primärspegelns diameter till 50 meter.

I fas I-studien har det (enligt NASA): (1) utforskats val av spegelvätskor och då valts att fokusera på joniska vätskor (salter som är flytande i rumstemperatur), (2) genomfört en omfattande studie av joniska vätskor med lämpliga egenskaper, (3) arbetat med tekniker för att förbättra jonisk vätskereflektivitet (4) analyserat flera alternativa arkitekturer för huvudspegelramen, (5) genomfört modeller av effekterna av svängmanövrar och temperaturvariationer på spegelytan, (6) utvecklat ett detaljerat uppdragskoncept för ett 50-meters fluidic mirror observatory och (7) skapat en uppsättning initiala koncept för en skalenlig demonstration av små rymdfarkoster i låg omloppsbana runt jorden. (uppbyggnaden planeras troligen med en svärm kubsatelliter eller liknande satelliters hjälp).

I fas II kommer man att fortsätta att utveckla de viktigaste delarna av uppdragskonceptet. Till att börja med kommer NASA att fortsätta sin analys av lämpliga spegelramsarkitekturer och modeller av dess dynamiska egenskaper. För det andra kommer NASA att ta nästa steg i maskininlärningsbaserad modellering och experimentellt arbete för att utveckla reflektivitetsförbättrande tekniker för joniska vätskor.

För det tredje kommer NASA att ytterligare fortsätta arbetet med att modellera vätskespegeldynamik. I synnerhet kommer de att fokusera på att modellera effekterna från olika slag av externa störningar (rymdfarkosters kontrollaccelerationer, tidvattenkrafter och mikrometeoritnedslag), samt analysera och undersöka skilda slag av effekten av den termiska Marangoni-effekten (massöverföringen längs ett gränssnitt mellan två faser på grund av en gradient av ytspänningen) på nanopartikelinfunderade joniska vätskor. 

För det fjärde kommer man att skapa en modell av den optiska kedjan från vätskespegelns yta till de vetenskapliga mottagningsinstrumenten.

För det femte kommer man att vidareutveckla uppdragskonceptet för ett storskaligt observatorium med 50 m spegelöppning med fokus på de mest riskfyllda elementen vid tillverkningen. Slutligen kommer de att utveckla konceptet för ett demonstrationsuppdrag för små rymdfarkoster i låg omloppsbana runt jorden, och införliva den kunskap som erhållits i andra delar av detta arbete vid konstruktionen.

Bild https://www.nasa.gov  Konstnär Edward Balaban NASA ARC (Ames Research Center) avbildning av Fluidic Telescope (FLUT) https://www.nasa.gov/ames/

Mars antas en gång haft en jordliknande miljö

 

En forskargrupp har använt instrumentet ChemCam som finns ombord på NASA:s Curiosity-rover och upptäckt större mängder mangan än vad sten vanligtvis innehåller. Det var i sten från en gammal sjöbotten i Gale-kratern på Marsfyndet gjordes. Det tyder på att sedimenten vari fyndet gjordes bildats i en flod som flutet till sjön eller till ett delta eller till strandlinjen i den numera uttorkade sjön.

Det är svårt för manganoxid att bildas på Mars yta, så vi förväntade oss inte att hitta det i så höga koncentrationer i en strandavlagring", beskriver Patrick Gasda, vid Los Alamos National Laboratory's Space Science and Applications group huvudförfattare till studien. På jorden däremot sker avlagringar av detta slag hela tiden på grund av den höga syrenivån i atmosfären som produceras av fotosyntetiskt liv och mikrober som   katalyserar dessa manganoxidationsreaktioner.

På Mars har vi inga bevis för att liv finns eller funnits och mekanismen för att producera syre i Mars tunna uråldriga atmosfär är okänd, så hur manganoxiden bildats och koncentrerades här är ett mysterium. Mer analysarbete behövs för att förstå oxidationen på Mars.

De sedimentära bergarterna som rovern utforskar består av en blandning av sand, slam och lera. Sandklipporna är  porösa och grundvattnet kan lättare passera genom dessa sandstenar jämfört med lera som de flesta av stenarna på sjöbottnen av Gale-kratern innehåller (lersten). Forskargruppen funderade på hur mangan kan ha anrikats i  sanden – exempel på lösning är genom infiltration från grundvatten från sanden vid stranden av den uttorkade sjön eller dess mynning och delta varifrån då  oxidation kan vara förklaringen till utfällningen av mangan i bergarterna.

På jorden anrikas mangan på grund av syre i atmosfären en process som vanligtvis påskyndas av mikrober. Mikrober på jorden kan använda mangans många oxidationstillstånd som energi till sin ämnesomsättning. Om det fanns liv på Mars skulle de ökade mängderna mangan i dess sten längs sjöstranden ha varit en nyttig energikälla för eventuellt liv i det förgångna.

"Gale-sjöns miljö, som avslöjas i dessa uråldriga stenar ger oss ett fönster in i en tidigare mars-miljö som är förvånansvärt lik platser på jorden av idag", beskriver Nina Lanza, huvudforskaren i studien som använt ChemCam-instrumentet tillägger. "Manganmineraler är vanliga i de grunda, oxidrika vatten som finns vid sjöstränder på jorden men det är förvånande att hitta sådana igenkännbara egenskaper på Mars."

Men vi bör vara öppna för i första hand andra förklaringar till manganfynden än att dess ursprung har med nuvarande eller forntida liv på Mars (anser jag).

Studien publiceras i dagarna i Journal of Geophysical Research: Planets.

Bild https://www.pickpik.com/ solpaneler på Marslandaren.

Webbteleskopet har kartlagt vädret på exoplanet WASP-43 b

 

WASP-43b, är en planet (260 ljusår bort) i omloppsbana runt den unga, aktiva och med låg massa stjärnan WASP-43 i stjärnbilden Sextanten.

Ett internationellt forskarlag har nyligen använt NASA:s James Webb Space Telescope för att kartlägga vädret på  WASP-43 b.

Exakta mätningar av ljusstyrka över ett brett spektrum av mellaninfrarött ljus, i kombination med 3D-klimatmodeller och tidigare observationer från andra teleskop tyder på att här finns tjocka, höga moln som täcker nattsidan medan dagsidan är molnfri och ekvatorialvindar på upp till 8000 Km/h blandar atmosfären.

Undersökningen är den senaste demonstrationen av exoplanetforskning som nu är möjlig med Webbs förmåga att ex mäta temperaturvariationer och upptäcka sammansättning av atmosfärer biljoner mil bort. Mätningarna visar att dagsidan på WASP-43 b har en medeltemperatur på nästan 1 250 grader Celsius – tillräckligt varmt för att smida järn. Samtidigt är nattsidan betydligt svalare 600 grader Celsius.

"Det faktum att vi kan kartlägga temperaturen är ett  bevis på Webbs känslighet och stabilitet", beskriver Michael Roman, (medförfattare till studien) från University of Leicester i Storbritannien.

Spektra visar även tydliga tecken på vattenånga på både natt- och dagsidan av planeten vilket ger ytterligare information om molnens tjocklek och hur högt de sträcker sig upp  i atmosfären.

Överraskande nog visade  insamlad data en tydlig brist på metan i atmosfären. Även om dagsidan är för varm för att metan ska kunna existera (det mesta av kolet bör vara i form av kolmonoxid), bör metan vara stabilt och detekterbart på den svalare nattsidan.

"Det faktum att vi inte ser metan säger oss att WASP-43 b måste ha vindhastigheter som når ungefär 8000 Km/h", beskriver Barstow. "Om vindarna flyttar runt gas från dagsidan till nattsidan och tillbaka igen tillräckligt snabbt, finns det inte tillräckligt med tid för de förväntade kemiska reaktioner som behövs för att producera detekterbara mängder metan på nattsidan."

Teamet tror att på grund av denna vinddrivna blandning är atmosfärens innehåll densamma runt hela planeten vilket inte var uppenbart från tidigare insamlad data från Hubble och Spitzerteleskopet.

Bild vikipedia (engelska) Illustration av Exoplaneten WASP-43b.

Den interplanetära rymden vid asteroiden Ryugu

 

162173 Ryugu eller (1999 JU3)är en Jordnära asteroid (trojan) som upptäcktes den 10 maj 1999 av LINEAR i Socorro County, New Mexico. Ryugu befinner sig i omloppsbana kring solen i det inre av solsystemet. Den har en diameter på 900 meter och innehåller stora mängder kol, som gör den till en av solsystemets allra mörkaste asteroider.

Den japanska sonden Hayabusa2 nådde asteroiden Ryugu den 27 juni 2018, samlade in prover under två lyckade landningar och sände sedan tillbaka  proverna till jorden i december 2020. Rymdfarkosten själv fortsätter nu sin resa genom rymden och planeras besöka  två andra asteroider 2029 och 2031.

Analyser av proverna som hämtats från asteroiden Ryugu av den japanska rymdorganisationen ESA:s rymdsond Hayabusa2 har avslöjat nya rön om den magnetiska och fysiska miljön i den interplanetära rymden runt asteroiden. Resultaten av studien, som genomförts av professor Yuki Kimura vid Hokkaido University och medarbetare vid 13 andra institutioner i Japan har publicerats i tidskriften Nature Communications.

I undersökningarna användes elektronvågor som penetrerade proverna för att avslöja detaljer om deras struktur och dess magnetiska och elektriska egenskaper en teknik som kallas elektronholografi.

Signaturerna för rymdvittring upptäcktes direkt vilket kommer att ge oss en bättre förståelse för några av de fenomen som förekommer i solsystemet, beskriver Kimura. Han förklarar att magnetfältets styrka i det tidiga solsystemet minskade när planeter bildades och att mätningar av restmagnetiseringen på asteroider kan ge information om magnetfältet i solsystemets allra tidigaste skeden.

Kimura tillägger: "I framtida arbete kan våra resultat också bidra till att avslöja den relativa åldern av ytor på atmosfärfria objekt och hjälpa till med den exakta tolkningen av fjärranalysdata som erhålls från dessa objekt."

Ett särskilt intressant fynd var att små mineralkorn som kallas framboids som består av magnetit, en form av järnoxid  helt hade förlorat sina normala magnetiska egenskaper. Forskarna föreslår att detta berodde på kollisioner mellan mikrometeoroider på mellan 2 och 20 mikrometer i diameter i hög hastighet . Framboider omgivna av tusentals metalliska järnnanopartiklar. Framtida studier av dessa nanopartiklar kommer förhoppningsvis att ge insikter om det magnetfältsförändringar som asteroiden har varit med om under eonerna

– Även om vår studie i första hand är för grundläggande vetenskapligt intresse och förståelse, kan den också hjälpa till att uppskatta graden av nedbrytning som sannolikt orsakat det rymddamm som träffar robotar eller bemannade rymdfarkoster med hög hastighet, beskriver Kimura.

Bild vikipedia på asteroiden Ryugu.