Frost ses på toppen av Mars högsta vulkan

 

För första gången har frost av vatten upptäckts på en vulkan på Mars. Det var på Olympus Mons som är Mars största vulkan och det högsta kända berget i solsystemet. De vulkaner som ingår i systemet är alla de högsta bergen i solsystemet. Det internationella forskarlaget under ledning från  universitetet i Bern, använde högupplösta färgbilder från Berns Marskamera, CaSSIS, som finns ombord på European Space Agencys rymdfarkost ExoMars Trace Gas Orbiter. ”ExoMars" är ett program i den europeiska rymdorganisationen ESA: för första gången sedan 1970-talet bedrivs i programmet aktiv forskning efter liv på Mars.

Ombord på ExoMars Trace Gas Orbiter (TGO) finns Colour and Stereo Surface Imaging System (CaSSIS), ett kamerasystem som utvecklats och byggts av ett internationellt team under ledning av professor Nicolas Thomas vid fysikinstitutet vid universitetet i Bern. CaSSIS har observerat Mars sedan april 2018 och levererar högupplösta färgbilder av Mars yta.

Med hjälp av dessa högupplösta färgbilder har ett internationellt forskarlag under ledning av Dr. Adomas Valantinas upptäcktes vattenfrost på toppen av Olympus Mons.

Studien om upptäckten har nyligen publicerats i tidskriften Nature Geoscience. Valantinas var doktorand vid avdelningen för rymdforskning och planetvetenskap vid fysikinstitutet vid universitetet i Bern fram till oktober 2023 och är för närvarande gästforskare vid Brown University (USA) efter beviljandet av ett stipendium från Swiss National Science Foundation (SNSF) Postdoc.Mobility.

Bild vikipedia Olympus Mons fotograferat av sonden Viking 1 i juni 1978. Bilden är en mosaik skapad av svartvita fotografier i medelhög upplösning och färgfotografier i lägre upplösning.

Gåtan om Nova HM Sagittae vilken efter 40 år fortfarande är lika ljusstark

 

Astronomer som analyserat  ny data från NASA:sRymdteleskopet Hubble och äldre data från det numera nedlagda SOFIA (Stratospheric Observatory for Infrared Astronomy) samt arkivdata från ett flertal andra teleskop för att åter analysera bilder från ett av de märkligaste dubbelstjärnsystemen i Vintergatan 40 år efter att det upptäcktes en ljusstark och nu långlivad nova därifrån. En nova är en stjärna som plötsligt ökar sin ljusstyrka enormt och sedan bleknar bort till sin tidigare obemärkthet vanligtvis inom en tid av några månader eller år.

Mellan april och september 1975 blev dubbelstjärnan HM Sagittae (HM Sge) som finns 3400 ljusår från oss 250 gånger ljusare. Ovanligt är att den inte bleknade bort snabbt som novor vanligtvis gör utan har behållit sin ljusstyrka i årtionden. På senare tid visar observationer att systemet blivit hetare men paradoxalt nog dock bleknat något i ljusstyrka.

HM Sge är en speciell typ av symbiotisk stjärna där en vit dvärgstjärna och en uppsvälld, stoftproducerande mycket stor stjärna befinner sig i en excentrisk bana runt varandra. Den  vita dvärgen (se länk där densiteten av vita dvärgar beskrivs) med sin enorma densitet  drar till sig gas  från den stora stjärnan. Gasen bildar en flammande het skiva runt den vita dvärgen, som oförutsägbart kan genomgå  spontana termonukleära explosioner när infallet av väte från stjärnan ökar tills det når en tipping point. Dessa fyrverkerieffekter mellan objekten fascinerar astronomer och ger insikter i fysiken och dynamiken bakom stjärnors utveckling i dubbelstjärnsystem av detta slag.

"1975 förändrades HM Sge från att vara en obestämbar stjärna till något som alla astronomer i fältet uppmärksammade som en nova och vid en viss tidpunkt avtog  aktiviteten", beskriver Ravi Sankrit vid Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore. År 2021 använde Steven Goldman från STScI, Sankrit och medarbetare instrument på Hubble och SOFIA för att se vad som hade förändrats med HM Sge under de senaste 30 åren vid våglängder av ljus från infrarött till ultraviolett (UV).

2021 års ultravioletta data från Hubble visade en stark emissionslinje av högjoniserat magnesium som inte fanns i tidigare publicerat spektra från 1990. Dess närvaro visar att den uppskattade temperaturen av den vita dvärgen och ackretionsskivan ökat från mindre än 222000 grader celcius 1989 till mer än 250 000 grader celcius. Den högjoniserade magnesiumlinjen är en av många som ses i UV-spektrumet som analyserats och visar hur systemet förändrats under de senaste tre decennierna.

Med hjälp av data från NASA:s flygande teleskop SOFIA (fanns i ett flygplan) , som avställdes 2022, kunde teamet upptäcka vatten, gas och damm som flödade i och runt i systemet. Infraröda spektraldata visar att den stora stjärnan, som producerar stora mängder stoft, återgick till sitt normala beteende inom bara ett par år efter explosionen, men också att den försvagats under de senaste åren vilket är ytterligare en gåta som måste förklaras.

Med hjälp av SOFIA kunde astronomerna se vatten som rörde sig med en hastighet av cirka 18 kilometer per sekund, vilket de misstänker är hastigheten på den fräsande ackretionsskivan runt den vita dvärgen. Gasbron som förbinder jättestjärnan med den vita dvärgen sträcker sig för närvarande cirka 2 miljarder kilometer.

Teamet har också samarbetat med AAVSO (American Association of Variable Star Observers) för att samarbeta med amatörastronomer från hela världen vilka hjälper till att hålla koll på vad som sker på HM Sge. Deras a övervakning har avslöjat förändringar  sedan utbrottet för 40 år sedan.

– Symbiotiska stjärnor som HM Sge är sällsynta i vår galax och att bevittna en novaliknande explosion är ännu mer sällsynt. Denna unika händelse är en intressant källa för astrofysiker och  sträcker sig över årtionden, beskriver Steven Goldman från Science Institute (STScI) i Baltimore.

Bild https://hubblesite.org  illustratörs bild av novan i dubbelstjärnsystemet HM Sagittae.

Det finns gravitation utan massa - mörk materiateorin blir förfalskad

 

Mörk materia är en hypotetisk form av materia som implicerats av gravitationseffekter som inte kan förklaras av den allmänna relativitetsteorin. Den är fortfarande praktiskt taget lika mystisk och sökandet efter den fortsätter, Enligt teorin om denna  är den nödvändig för att förklara den så kallade "saknade massan" som är nödvändig för att ex galaxer ska klumpa ihop sig något som bevisningsvis görs.

Dr. Richard Lieu vid University of Alabama i Huntsville (UAH) har nyligen publicerat en artikel i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society i vilket det första gången beskrivs hur gravitation kan existera utan en mystisk massa vilket ger en alternativ teori som potentiellt skulle minska behovet av mörk materiateorin  som förklaring till det vi ser.

"Min egen inspiration kom från min strävan efter en annan lösning på gravitationsfältekvationerna i den allmänna relativitetsteorin - vars förenklade version som är tillämplig på förhållandena i galaxer och galaxhopar, är känd som  Poisson-ekvationen vilken ger en ändlig gravitationskraft i frånvaron av någon detekterbar massa", beskriver Lieu en framstående professor i fysik och astronomi vid UAH. en del av University of Alabama System. 

Lieu hävdar att den "överdrivna" gravitation som krävs för att binda samman en galax eller stjärnhop istället kan bero på koncentriska uppsättningar av skalliknande topologiska defekter i strukturer som är vanliga i hela kosmos och som troligen skapades i det tidiga universum när en fasövergång inträffade. En kosmologisk fasövergång är en fysikalisk process där materiens övergripande tillstånd förändras över hela universum.

Lieu fortsätter -Det är för närvarande oklart vilken exakt form av fasövergång i universum som skulle kunna ge upphov till topologiska defekter av det här slaget. – Topologiska effekter är mycket kompakta områden i rymden med en mycket hög densitet av materia, vanligtvis i form av linjära strukturer som kallas kosmiska strängar, även om 2D-strukturer som sfäriska skal också är möjliga. Skalen som beskrivs i min uppsats beskrivs som ett tunt inre lager av positiv massa och ett tunt yttre lager av negativ massa.

Misstänker som alltid att strängteorin är den rätta för att förklara allt.

 Då gravitation i grunden innebär en förvrängning av själva rumtiden gör den det möjligt för alla objekt att interagera med varandra oavsett om de har massa eller inte. Masslösa fotoner har till exempel bekräftats uppleva gravitationseffekter från astronomiska objekt.

– Både ljusets avböjning och stjärnornas omloppshastigheter är det enda sättet att mäta gravitationsfältets styrka i en storskalig struktur vare sig det är en galax eller en galaxhop. Påståendet i min uppsats är att åtminstone de skal som det förutsätter är masslösa. Det finns då ingen anledning att vidmakthålla detta till synes ändlösa sökande efter mörk materia beskriver Lieu.

Frågor för framtida forskning kommer sannolikt att fokusera på hur en galax eller stjärnhop kan bildas genom att dessa skal är i linje, samt hur utvecklingen av strukturerna sker.

I den här uppsatsen försöker Lieu inte ta itu med problemet med strukturbildning. En omtvistad fråga är om skalen ursprungligen fanns i början av kosmos eller till och med som raka strängar och rörelsemängdsmomentet lindade upp dem. Det finns också en fråga om hur man kan bekräfta eller motbevisa de föreslagna skalen genom särskilda observationer. Tillgången till en andra lösning, även om den är mycket suggestiv, är naturligtvis inte i sig tillräcklig för att misskreditera hypotesen om mörk materia – det kan i bästa fall vara en intressant matematisk övning, beskriver Lieu. "Men det är det första beviset på att gravitation kan existera utan massa.".

Kanske ytterligare ett steg som visar att strängteorin är den rätta för att ge en förklaring till allt som existerar. 

Bild https://el.se/n%C3%A4tavgift 

Kol upptäckt i en av de första galaxerna.

 

Ett internationellt team av astronomer under ledning från University of Cambridge har med hjälp av James Webb Space Telescope (JWST) observerat en mycket ung galax i universums första tid och fann att den innehöll överraskande mängder av kol. Kol är ett viktigt grundämne för liv som vi känner det.

Inom astronomin klassas grundämnen som är tyngre än väte och helium som metaller. Det mycket tidiga universum bestod nästan helt av väte. De enklaste av grundämnena och små mängder av helium och litium.

Alla andra grundämnen som utgör universum av idag bildades inuti stjärnor (ex i supernovor). När stjärnor exploderar som supernovor uppkommer tyngre grundämnen som kastas ut i galaxerna och ur dess produceras nästa generation av stjärnor. Med varje ny generation av stjärnor och "stjärnstoft" bildas fler metaller och efter miljarder år utvecklas universum till en punkt där  steniga planeter som jorden och det liv som vi har på jorden kom till.

Möjligheten att spåra metallers ursprung och utveckling hjälper oss att förstå hur universum utvecklades ur nästan bara två grundämnen (väte och något helium och litium) till den otroliga komplexitet vi ser idag.

"De allra första stjärnorna är den heliga graalen till den kemiska evolutionen", beskriver studiens huvudförfattare Dr Francesco D'Eugenio, vid Kavliinstitutet för kosmologi i Cambridge. – Eftersom de bara bestod av urelementen (nämnda ovan) var  väldigt annorlunda mot dagens stjärnor. Genom att studera hur och när de första metallerna bildades inuti stjärnor kan vi sätta en tidsram för de tidigaste stegen på den väg som ledde till livets uppkomst.

Resultaten av studien och upptäckten har accepterats för publicering i tidskriften Astronomy & Astrophysics och baseras på data från JWST (James Webb teleskopet) Advanced Deep Extragalactic Survey (JADES).

Forskningen stöddes delvis av European Research Council, Royal Society och Science and Technology Facilities Council (STFC), en del av UK Research and Innovation (UKRI).

Bild https://www.goodfon.com/

Neutronstjärnan som snurrar i så långsam takt att det är förunderligt.

 

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps och stjärnans kvarvarande inre delar imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den till en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och övrigt material i form av utspridda rester från supernovan.

Australiska forskare från University of Sydney och Australiens nationella vetenskapsbyrå, CSIRO, har upptäckt vad som sannolikt är en neutronstjärna som snurrar långsammare än någon annan som hittills upptäckts. Ingen annan radioemitterande neutronstjärna, av de mer än 3000 som hittills upptäckts, har setts rotera så långsamt som denna.

Huvudförfattaren till en artikel om fyndet Dr Manisha Caleb från University of Sydney Institute for Astronomy beskriver: "Det är mycket ovanligt att upptäcka en neutronstjärna som sänder ut radiopulsar så långsamt. Att signalen upprepas i en så lugn takt är extraordinärt.

 Denna ovanliga neutronstjärna sänder ut radioljus med en hastighet som är för långsam för att passa in i nuvarande beskrivningar av radioneutronstjärnors beteende. Detta ger nya insikter i de komplexa livscyklerna hos stjärnobjekt. Ursprunget till en så långperiodisk signal är fortfarande ett stort mysterium även om två typer av stjärnor är huvudmisstänkta – vita dvärgstjärnor och neutronstjärnor. 

– Det som är spännande är hur det här objektet uppvisar tre distinkta emissionstillstånd, vart och ett med egenskaper som är helt olikt de två andra. Radioteleskopet MeerKAT i Sydafrika spelade en avgörande roll för att skilja mellan dessa egenskaper. Om signalerna inte kom från samma punkt på himlen skulle vi inte ha trott att det var samma objekt som producerade dessa olikartade signaler, beskriver Caleb.

Även om en isolerad vit dvärg med ett utomordentligt starkt magnetfält skulle kunna producera den observerade signalen (teoretiskt)  är det förvånande att närliggande högmagnetiska isolerade vita dvärgar aldrig har upptäckts. Omvänt kan en neutronstjärna med extrema magnetfält på ett ganska elegant sätt förklara de observerade emissionerna.

Enligt astronomerna anses den troliga förklaringen till objektet vara en  neutronstjärna som snurrar långsamt. Men tillägger att de inte kan utesluta att objektet är en del av ett dubbelstjärnsystem bestående av en neutronstjärna eller en vit dvärg.

Mer forskning kommer att krävas för att bekräfta vad objektet är. Hur som helst kommer fortsatt undersökning att ge värdefulla insikter i fysiken hos dessa extrema objekt.

– Det kan till och med betyda att vi får ompröva vår sedan decennier förståelse av neutronstjärnor och vita dvärgar i hur de sänder ut radiovågor och hur deras populationer ser ut i vår galax Vintergatan, beskriver Caleb.

Resultaten av upptäckten publicerades nyligen i Nature Astronomy.

Bild https://www.sydney.edu.au/ Illustratörs avbildning av CSIRO:s radioteleskop ASKAP med två versioner av det mystiska himlaobjektet: neutronstjärna eller vit dvärg? Upphovsman: Carl Knox/OzGrav

Steves tvilling fanns därute i norrskenet

 

Ända sedan norrskensjägarna upptäckte Steve som är ett mystiskt band av lila ljus på natthimlen har forskare undrat om det kan finnas ett tvillingband till Steve. 

Steve hittades för några år i  foton som söktes igenom i Facebook-gruppen Alberta Aurora Chasers.

Med dess lila nyans och flyktiga utseende innebar det att den inte kunde vara ett inslag i norrskenet som allmänt är i nyanser av grönt, blått och rött och kan pågå i timmar.

Lyckligtvis var ESA:s trio av magnetfältsövervakande Swarm-satelliter perfekt placerade för upptäckten .

Det visade sig att Steve var en ström av extremt het gas som rörde sig snabbt som en jondrift under norrskenet. Steve dyker upp i skymningen (före midnatt) då den snabba strömmen av extremt heta gaser rör sig västerut. Men i gryningen (efter midnatt) vet vi också att det finns en motsvarande ström som rör sig österut.

Om Steve är en visuell effekt av den västliga strömmen i skymningen, borde man förvänta något liknande fenomen (en andra Steve) i den östliga strömmen i gryningen. Steves tvilling började sökas på gryningssidan.

En ny studie från University of Electro-Communications i Japan, Institutet för rymdfysik, Norges arktiska universitet och den Tromsø-baserade fotografen Gabriel Arne Hofstras bilder tyder nu på att den andra Steve kan ha hittats.

Men det fanns viktiga skillnader jämfört med den första Steve som visas i skymningen. Den nu upptäckta 1000 km långa bågen som dyker upp efter midnatt (gryningsSteve kan vi benämna den) är polariserat mot det gröna norrskenet som också sågs. Även om ingen av ESA:s tre Swarm-satelliter flög rakt igenom bågen vid exakt den tidpunkt och plats som observerats i bilden på norrskenet i skyn kunde två av satelliternas elektriska fältinstrument mäta förhållandena i det lila området före, under och efter händelsen.

Insamlad data visade ett jonflöde österut i det lila området av norrskenet.

"Som forskare har det varit en fantastisk upplevelse att samarbeta med en fotograf för att avslöja detta nya fenomen", beskriver Sota Nanjo vid University of Electro-Communications. – Våra resultat öppnar inte bara nya vägar inom norrskensfysiken utan understryker också vikten av kontinuerligt samarbete mellan forskare och fotografer. Sådana insatser är särskilt viktiga under de kommande åren när solaktiviteten närmar sig sin topp och vi då kan stöta på extraordinära fenomen.

Bild https://www.esa.int/ Steves tvilling fångad av en digitalkamera

Är vi hemmablinda då vi söker efter liv på ex exoplaneter?

 

Astronomer söker efter tecken på liv på andra planeter baserat på hur livet ser ut på jorden. Inte konstigt alls då vi söker efter det kända i det okända för att bekräfta vår förförståelse av hur liv bör se ut och uppstå i en  miljö vi förstår.

 Men inget säger att vi enbart bör koncentrera oss på kunskap om livet som fins här utan vi bör kanske vara mer öppen för att söka efter det vi inte tror kan existera då vi söker efter tecken på liv där ute i universum. Likt det finns oändliga livsformer på jorden skapade utefter jordens förhållande kan det finnas och bör det finnas detta därute men kanske  i former vi inte kan tänka oss då vi inte kan tänka oss att liv kan finnas i  annorlunda miljö än Jodens.

Vi vet inte och kan inte veta  om det verkligen finns utomjordingar där ute att hitta! Det är möjligt att det inte finns något liv där ute men det är även möjligt att det finns liv i vår närhet (ex på Mars eller gasplaneternas månar). Människans sökande kommer att fortsätta  efter liv utanför Jorden så länge människan finns.

De flesta forskare tror inte att utomjordiskt liv gömmer sig för oss. Det är bara det att vi inte har upptäckt något. Det finns vissa idéer om att mer avancerade civilisationer skulle kunna undvika att upptäckas men inget säger att det är så eller att det inte är så. Varken i vårt solsystem eller därute. Har vi svårt att finna eventuellt liv därute har de även svårt att finna oss. Allt ska stämma intelligens, teknik och nyfikenhet från dem att de söker eller att vi ska upptäcka något. Tiden spelar även roll först i den tekniskt  korta kultur vi lever i nu kan vi söka efter liv där ute. Tidigare miljontals år under jordens existens kunde inget liv här söka efter liv därute.

Inlägget ovan är grundat på  en artikel ihttps://www.spacedaily.com/ skriven av Cole Mathis | Asst Prof | Arizona State University

Tempe AZ (SPX) 04 juni 2024

Bild flickr.com

Skenet från stavgalaxen NGC 4731

 

Spiralgalax (stavgalax)NGC 4731 ingår i en stor galaxhop kallad Virgosuperhopen. Från vikipedia ”En utplattad skiva med en diameter på cirka 100–200 miljoner ljusår som går genom Ursa Major-hopen i stjärnbilden Stora björn(stora karlavagnen) och med de ingående galaxhoparna och galaxerna starkt koncentrerade kring Virgohopen i stjärnbilden Jungfrun. Galaxhoparnas medelavstånd till centrum är cirka 70 miljoner ljusår. Den lokala galaxhop där även Vintergatan ingår ligger på ungefär detta avstånd i ena kanten av superhopen.

Den totala massan av superhopen är i storleksordningen 1015 gånger solens massa och den innehåller ungefär 100 galaxhopar med totalt cirka 10 000 galaxer”  

Bilden är tagen av NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble och visar spiralgalax NGC 4731. Galaxen  finns i stjärnbilden Jungfrun 43 miljoner ljusår från jorden. Till ovan detaljerade bild användes data som samlats in från sex olika filter. Överflödet av färger illustrerar galaxens böljande gasmoln, mörka stoftband, ljusrosa stjärnbildningsområden och den långa, glödande stavformen med släpande armar.

Den synliga stavstrukturen är ett resultat av att stjärnornas och gasens banor i galaxen är i linje med varandra och bildar ett tätt område som enskilda stjärnor rör sig in och ut ur över tid. Detta är samma process som upprätthåller andra galaxers spiralarmar, men däremot något annorlunda för stavar: spiralgalaxer verkar bilda stavform i centrum när de åldras vilket hjälper till att förklara det stora antalet stavgalaxer vi ser idag, Bortom staven sträcker sig NGC 4731:s spiralarmar långt bortom gränserna för denna närbelägna Hubble-vy. Astronomer tror att galaxens långsträckta armar (istället för spiralformation)  är resultatet av gravitationens växelverkan med andra närliggande galaxer i Virgohopen.

Bilden är tagen av rymdteleskopet Hubble och avslöjar detaljer i stavarna i spiralgalaxen NGC 4731.

ESA/Hubble och NASA, D. Thilker ESA/Hubble och NASA, D. Thilker

Stjärnbildningseffekt vid kollisioner mellan dvärggalaxer

 

Påverkan av närliggande galaxer, inklusive kollisioner och tidvatteninteraktioner har studerats ingående. Det har konstaterats att sammanslagningar mellan massiva galaxer kan förändra galaxers morfologi, förbättra stjärnbildnings hastighet och mängd och utlösa supernovor.

På grund av dvärggalaxernas svaga gravitationspotential påverkas deras stjärnbildning och densitet lättare av kollisioner och stjärnors negativa påverkan. Begränsningar av möjliga  observationer har dock resulterat i mindre forskning om sammansmältande dvärggalaxer.

Med hjälp av data från Next Generation Virgo ClusterSurvey-projektet analyserade ZHANG Lanyue från Yunnan-observatorierna vid den kinesiska vetenskapsakademin och hennes medarbetare tidvattensvansarna vid dvärggalaxen VCC322 som kom till genom en sammanslagning med en annan galax. Forskarna bestämde metalliciteten och stjärnåldern hos tidvattensvansarna baserat på färg och en  stjärnpopulationsmodell.

Baserat på spektraldata som passar in i stjärnpopulationsinformation och stjärnbildningshastighet fann forskarna att VCC322 nyligen hade upplevt stjärnbildning i  låg mängd. Genom att jämföra VCC322 med andra stjärnbildande dvärggalaxer i Virgohopen och med sammanslagning av dvärggalaxer i termer av neutral vätemassa och stjärnbildningshastighet, identifierades  en hämning av  stjärnbildning i dessa galaxer.

Dessutom, genom att jämföra emissionslinjeflödesförhållandena erhållna från spektraldata, föreslog forskarna att chocker som genereras av fusioner/interaktioner fanns i VCC322, vilket resulterat i uppvärmning av  gasen och därmed hämmat stjärnbildning.

Studien är publicerad i The Astrophysical Journal.

Bild Wikimedia, galaxpar, känt av astronomer som II ZW 96, som finns ungefär 500 miljoner ljusår från jorden och  i stjärnbilden Delfinen. De två galaxerna håller på att smälta samman och har därför en kaotisk, störd form i bilden. Kan ses som illustration till inlägget ovan. Bild tagen av NASA/ESA/CSA James Webb Space Telescope.

En mystisk molekyl verkar finnas i Uranus och Neptunus inre.

 

Uranus och Neptunus magnetfält är inte lika lätta att förstå som Jupiters, Saturnus eller Jordens. I jordens inre producerar cirkulationen av den elektroniskt ledande flytande järn-nickellegeringen magnetism. Djupt inne i Jupiter och Saturnus verkar väte pressas in i ett metalliskt tillstånd och ge upphov till magnetfält på ungefär samma vis.

Däremot antas Uranus och Neptunus magnetfält härröra från cirkulationen av joniskt ledande medier, där de ingående jonerna själva är laddningsbärare snarare än bara en stödstruktur som möjliggör flöde av elektroner. Om planetforskare visste exakt vilka joner och i vilka proportioner som är inblandade skulle de kanske kunna lista ut varför isjättarnas magnetosfärer är så udda: feljusterade med planeternas rotationsriktning och förskjutna från deras fysiska centrum.

Skoltech-professorn Artem R. Oganov är medförfattare till en artikel om fenomenet. Han beskriver hur jonisk och elektronisk ledningsförmåga skiljer sig åt och var den nyligen förutspådda jonen passar in i detta: "Vätet som omger Jupiters steniga kärna vid dessa förhållanden är en flytande metall: Den kan flöda, på samma sätt som smält järn i jordens inre flyter och dess elektriska ledningsförmåga beror på de fria elektronerna och väteatomer som pressas samman. I  Uranus beskriver Oganov att vätejonerna själva – det vill säga protoner – är de fria laddningsbärarna. Inte nödvändigtvis som fristående H+-joner, men kanske i form av hydronium H3O+, ammonium NH4+ och en rad andra joner. Studien lägger till ytterligare en möjlighet, H4O2+-jonen, som extremt intressant  här.

Skoltech-forskare och deras kinesiska kollegor har fastställt de förhållanden som möjliggör existensen av en mycket märklig jon. Den kallas aquodiium och kan förstås som en vanlig neutral vattenmolekyl innehållande  två extra protoner vilket resulterar i en dubbel positiv nettoladdning. Forskarlaget föreslår att jonen kan vara stabil i det inre av isjättarna Uranus och Neptunus och att den i så fall måste spela en roll i den mekanism som ger upphov till dessa planeters magnetfält. 

Teamet använde avancerade beräkningsverktyg i studien för att förutsäga vad som händer med fluorvätesyra och vatten under extrema förhållanden. Resultatet: Givet ett tryck på cirka 1,5 miljoner atmosfärer och en temperatur runt 3 000 grader Celsius dyker välseparerad aquodiium H4O2+-joner upp i datasimuleringen.

Forskarna tror att deras nyupptäckta jon borde spela en viktig roll för beteendet och egenskaperna hos vattenbaserade medier, särskilt de som är under tryck och innehåller syra. Detta motsvarar ungefär förhållandena på Uranus och Neptunus, där ett oerhört djupt liggande flytande vattenhav producerar extremt högt tryck och en viss mängd syra kan också förväntas där. Om så är fallet kommer aquodiiumjoner att bildas och genom att dess joner finns i havets cirkulation kommer de att bidra till dessa planeters magnetfält och andra egenskaper på ett sätt som skiljer sig från andra joners. Kanske kan aquodiium till och med bilda ännu okända mineraler under dessa extrema förhållanden. Aquodiium h kan konceptualiseras som en vanlig neutral vattenmolekyl med ytterligare två protoner fastsatta på den,

Studien publicerades i Physical Review B. 

Bild vikipedia. Uranus, bild tagen av Voyager 2.

De kanske avlägsnaste galaxerna

 

Ett internationellt team av astronomer tillkännagav i dagarna upptäckten av de två tidigaste och mest avlägsna galaxerna som någonsin setts, daterade till bara 300 miljoner år efter Big Bang. Dessa resultat fann man med hjälp av NASA:s James Webb Space Telescope (JWST) och markerar en viktig milstolpe i studiet av det unga universum.

Upptäckterna gjordes av JWST Advanced Deep Extragalactic Survey (JADES) teamet. Daniel Eisenstein verksam vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian (CfA) är en av ledarna för JADES och huvudforskare för det observationsprogram som avslöjade dessa galaxer. Ben Johnson och Phillip Cargile, båda forskare vid CfA, och Zihao Wu, doktorand vid Harvard vid CfA, spelade också viktiga roller av upptäckten.

På grund av universums expansion sträcker sig ljuset från avlägsna galaxer till längre våglängder under sin färd mot oss. Denna effekt är så extrem för dessa två galaxer att deras ultravioletta ljus förskjuts till infraröda våglängder något enbart JWST kan se. Eftersom ljuset tar tid att färdas kan man se mer avlägsna galaxer som de såg ut för mycket länge sedan.

De två stora galaxerna kallas JADES-GS-z14-0 och JADES-GS-z14-1. Den förstnämnda är den avlägsnaste av de två. Förutom att vara den nya distansrekordhållaren är JADES-GS-z14-0 anmärkningsvärd i sin storlek och ljusstarkhet. "Galaxens storlek visar tydligt att det mesta av ljuset kommer från ett stort antal unga stjärnor", beskriver Eisenstein, professor vid Harvard och ordförande för astronomiinstitutionen, "snarare än material som faller ner i ett supermassivt svart hål i galaxens centrum---."

Bild NASA, ESA, CSA, STScI, Brant Robertson (UC Santa Cruz), Ben Johnson (CfA), Sandro Tacchella (Cambridge), Phill Cargile (CfA)

Måne blev månar runt asteroiden Dinkinesh

 

Dinkinesh är en asteroid i asteroidbältet som ligger mellan Mars och Jupiter ”som tills nu med en bekräftad måne”. När NASA:s rymdfarkost Lucy flög förbi sitt första officiella mål asteroiden Dinkinesh ("Dinky") i november 2023 upptäcktes att asteroiden inte var ensam. En satellitasteroid (måne) hittades som döptes till "Selam", sågs kretsade kring Dinky. När Lucy skickade data tillbaka till jorden som nu ytterliga analyserats upptäckte forskarna något överraskande: Selam var inte ensam måne utan en dubbelmåne. Det var två månar som var på väg att sammanslås.

Lucy-teamet som inkluderade Jessica Sunshine, professor i astronomi och geologi vid University of Maryland, beskrev det oväntade fyndet i en artikel som publicerades i tidskriften Nature den 29 maj 2024. Forskarna noterade att det ovanliga systemet utmanar befintliga teorier om hur asteroider och andra himlakroppar bildats över tid och ger  insikt i både Dinkys och Selams inre struktur, dynamik och evolutionära historia.

"Det finns mycket mer komplexitet i dessa små kroppar än vi ursprungligen trodde", beskriver Sunshine en av författarna till artikeln. – Med de ytterligare observationer som rymdsonden gjorde kunde vi bättre analysera egenskaper som Dinkys rotationshastighet och Selams omloppsbana. Vi har också en bättre förståelse för vilka material de kan bestå av vilket tar oss ett steg närmare att lära oss hur stenplaneter skapas.

Artikeln "The Discovery of a Contact-Binary Satellite of the Asteroid (152830) Dinkinesh by the Lucy Mission" publicerades i Nature den 29 maj 2024.

Bild https://cmns.umd.edu/   Panelerna a, b och c visar stereografiska bildpar av asteroiden Dinkinesh som togs av NASA:s rymdfarkost Lucys L'LORRI-instrument under minuterna runt den närmaste inflygningen den 1 november 2023. De gula och rosa prickarna indikerar tråget respektive åsen. Dessa bilder har bearbetats för att förbättra kontrasten. Panel d visar en sidovy av Dinkinesh och dess måne Selam tagna några minuter efter att sonden var som närmast. Upphovsman: NASA/SwRI/Johns Hopkins APL/NOIRLab.

Stjärnan 40 Eridani A visar upp en spökplanet

 

Även  de forskare som gjorde den ursprungliga, upptäckten av exoplaneten HD 26965 b antog att den fanns där runt sin sol HD 26965I (49 Eridane) som finns i ett trippelstjärnsystem i riktning mot norra delen av stjärnbilden Eridanus. – HD 26965 b jämfördes med den  fiktiva Vulcan i Star Trek 

Men det varnades dock för att det kunde visa sig vara stjärnskakningar som man misstog för en planet. De rapporterade om bevis för en "superjord" – större än jorden, mindre än Neptunus som kretsade i en 42 dagar lång omloppsbana runt en solliknande stjärna cirka 16 ljusår bort. Men en ny analys där man använt radialhastighetsmätningar med hög precision något som  inte var tillgängligt 2018 då planeten först upptäcktes bekräftar att försiktigheten i uttalandet om den möjliga planetens existens var befogad.

De dåliga nyheterna för Star Trek-fans kommer från ett instrument som kallas NEID, ett nytt tillskott till komplexet av teleskop vid Kitt Peak National Observatory. 

NEID, liksom ytterligare radialhastighetsinstrument, förlitar sig på "Doppler"-effekten: förskjutningar i ljusspektrumet hos en stjärna som avslöjar dess vinglande rörelser. I det här fallet avslöjade en analys av den förmodade planetsignalen vid olika våglängder av ljus, som sänds ut från olika nivåer av stjärnans yttre skal eller fotosfär, signifikanta skillnader mellan individuella våglängdsmätningar – deras dopplerförskjutningar – och den totala signalen när de alla kombinerades. Det betyder med all sannolikhet att planetsignalen egentligen är flimret från något på stjärnans yta som sammanfaller med en 42-dagars rotation – kanske upprörning av varmare och kallare lager under stjärnans yta, så kallad konvektion i kombination med egenskaper på stjälva stjärnytan som solfläckar och "plages", ljusa, aktiva områden. Båda kan ändra en stjärnas radialhastighetssignaler.

Även om den nya upptäckten, åtminstone för tillfället, berövar stjärnan 40 Eridani A dess planet Vulcan är nyheterna inte bara dåliga. Demonstrationen av sådana finjusterade radialhastighetsmätningar ger löfte om att göra mer trovärdiga observationer mellan verkliga planeter och skakningar och skrammel på avlägsna stjärnors ytor.

Ett forskarlag lett av astronomen Abigail Burrows vid Dartmouth College, och tidigare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory, publicerade en artikel som beskriver det nya resultatet, "The death of Vulcan: NEID reveal the planet candidate orbiting HD 26965 is stellar activity," i The Astronomical Journal i maj 2024 (Obs: HD 26965 är en alternativ beteckning för stjärnan, 40 Eridani A.)

Bild https://science.nasa.gov/ Illustartörs koncept av den tidigare föreslagna möjligt existerande planet, HD 26965 b – ofta jämförd med den fiktiva "Vulcan" i Star Trek-universumet. Upphovsman: JPL-Caltech

Rossbyvågor på solen

 

Bild vikipedia. Rossbyvågor i jetströmmen över jorden.

En Rossbyvåg eller planetarisk våg är en storskalig våg mellan två nästan parallella skikt som ligger nästan vinkelräta mot en rotationsaxel. Rossbyvågor uppträder i jordens atmosfär och i haven där de bildas genom Corioliseffektens variationer på olika latituder. 

Deras längd kan uppgå till omkring 5–10 000 kilometer. Rossbyvågor i atmosfären beskrevs och förklarades första gången 1939 av meterolog  Carl-Gustaf Rossby.

Även om solen är den bäst och mest undersökta stjärnan har många frågor om dess fysik ännu inte klarlagts. Ex de rytmiska fluktuationerna i solaktiviteten. Den mest kända av dessa är att solen i genomsnitt når ett strålningsmaximum vart elfte år (den så kallade solfläckscykeln). Denna aktivitetscykel uppstår eftersom solens magnetfält förändras i periodcykler och då vänder polariteten. Detta är i sig inte ovanligt för en stjärna – om det inte vore för det faktum att solens är anmärkningsvärt stabil.

Solfläckscykeln överlagras av andra, mindre uppenbara fluktuationer av aktivitet som sträcker sig från några hundra dagar till flera hundra år var och en uppkallad efter sin upptäckare. Även om det redan har gjorts försök att förklara dessa cykler genom ex  matematiska beräkningar finns det fortfarande ingen heltäckande fysikalisk modell som förstår fenomenet helt.  Under några år har Dr. Frank Stefani från HZDR:s Institute of Fluid Dynamics varit en förespråkare för "planethypotesen" eftersom det är tydligt att planeternas gravitation utövar en tidvatteneffekt på solen, liknande den månen gör på jorden. Denna effekt på solen är starkast vart 11,07:e år: när de tre planeterna Venus, jorden och Jupiter ligger i linje med solen i en särskilt markant linje, jämförbar med  vårfloden på jorden vid nymåne eller fullmåne. Detta sammanfaller på ett iögonfallande sätt med solfläckscykeln.

Solens magnetfält bildas av komplexa rörelser av det elektriskt ledande plasmat inuti solen. Detta kan jämföras med en stor dynamo som genererar en cirka 11-årig aktivitetscykel där planeternas inflytande ingriper i dynamons funktion vilket upprepade gånger ger den en liten knuff och därmed är anledningen till den ovanligt stabila 11,07-årsrytmen på solen, förklarar Stefani.

För flera år sedan upptäckte han och hans kollegor starka bevis av en regelbunden process av detta slag i tillgänglig observationsdata. De kunde också korrelera olika solcykler med planeternas rörelser med hjälp av matematiska metoder. Till en början kunde dock sambandet inte förklaras helt fysiskt. 

"Nu har vi hittat den bakomliggande fysikaliska mekanismen. Vi vet hur mycket energi som krävs för att synkronisera dynamon och vi vet att denna energi kan överföras till solen av så kallade Rossbyvågor. Det fina är att vi nu inte bara kan förklara solfläckscykeln och längre solcykler utan också de kortare Rieger-cyklerna som vi inte ens hade tänkt på tidigare", beskriver Stefani. 

Rossbyvågor är på solen virvelformade strömmar som liknar de storskaliga vågrörelserna i jordens atmosfär som styr hög- och lågtryckssystem. Forskarna räknade ut att tidvattenkrafterna under vårfloden på två av de tre planeterna Venus, Jorden och Jupiter hade exakt rätt egenskaper för att aktivera Rossbyvågorna – en insikt med många konsekvenser: först och främst uppnår dessa Rossbyvågor då tillräckligt höga hastigheter för att ge soldynamon den nödvändiga drivkraften; För det andra inträffar detta var 118:e, 193:e och 299:e dag i enlighet med Riegercyklerna som har observerats på solen. Och för det tredje kan alla ytterligare solcykler beräknas på denna grund.

Alla cykler förklaras av en enda modell

NASA:s Swift-satellit och AI blev avståndsmätare till avlägsnaste gammablixtarna

 

Astronomer använder numera AI för att mäta universums expansion.

Två nyligen genomförda studier under ledning av Maria Dainotti, gästprofessor vid UNLV:s Nevada Center for Astrophysics och biträdande professor vid National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ), införlivade flera maskininlärningsmodeller för att lägga till en ny nivå av precision till avståndsmätningar till gammablixtar (GRB) vilka är de mest ljusstarka och våldsamma explosionerna i universum. Då gammablixtar är så ljusstarka kan de observeras på flera avstånd – även i utkanten av det synliga universum – och hjälper astronomer i deras strävan att finna de äldsta och mest avlägsna stjärnorna.

Men på grund av den nuvarande teknikens begränsningar är det endast en liten andel av de kända gammablixtarna som har de observationsegenskaper som behövs för att hjälpa astronomer att beräkna hur långt bort de finns.

– Den här forskningen  flyttar fram gränserna för både gammastrålningsastronomi och maskininlärning, beskriver Dainotti. "Uppföljande forskning och innovation kommer att hjälpa oss att uppnå ännu mer tillförlitliga resultat och göra det möjligt för oss att besvara några av de mest angelägna kosmologiska frågorna, inklusive de tidigaste processerna i universum och hur universum utvecklats över tid."

I en av studierna använde Dainotti och Aditya Narendra (sistaårsdoktorand) vid Polens Jagellonska universitet flera maskininlärningsmetoder (AI) för att exakt mäta avståndet till gammablixtar som observerats av rymdteleskopet Swift UltraViolet/Optical Telescope (UVOT) och Subaruteleskopet inklusive markbaserade teleskop. Mätningarna baserades enbart på icke avståndsrelaterade gammablixtegenskaper.

Forskningsresultatet publicerades den 23 maj i tidskriften Astrophysical Journal Letters. "Resultatet av studien är så exakt att vi med hjälp av förutspått avstånd kan bestämma antalet gammablixtar i en given volym och tid (kallad hastigheten), vilket är mycket nära de faktiska observerade uppskattningarna", beskriver Narendra.

I en annan studie ledd av Dainotti och internationella samarbetspartners som varit framgångsrik i att mäta gammablixtavstånd med maskininlärning (med hjälp av data från NASA:s Swift X-ray Telescope (XRT)) av efterglöd från så kallade långa gammablixtar. Gammablixtar tros förekomma av olika slag. Långa gammablixtar inträffar när en tung stjärna når slutet av sitt liv och exploderar i en spektakulär supernova. En annan typ, känd som korta gammablixtar, uppstår när resterna av stjärnor ex neutronstjärnor smälter samman genom gravitationen och kolliderar med varandra.

En tredje studie, publicerad den 21 februari i Astrophysical Journal Letters under ledning av astrofysikern Vahé Petrosian och Dainotti, användes Swift-röntgendata för att undersöka gammablixthastighet – på små relativa avstånd som inte följer stjärnbildningshastigheten.

Studien, som publicerades den 26 februari 2024 i The Astrophysical Journal, Supplement Series, uppskattar på ett tillförlitligt sätt avståndet till 154 långa gammablixtar för vilka avståndet var okänt tidigare och ökar avsevärt populationen av kända avstånd till denna typ av blixtrar.

Bild vikipedia på Swift-satelliten.

Forntida koldioxid och kolmonoxidis upptäckt på transneptunska objekt

 

Ett transneptunskt objekt (TNO) är en himlakropp  som kretsar kring solen på ett större medelavstånd från solen än planeten Neptunus. Vi talar då om Kuiperbältet där det finns ca 70000 tramsneptuniska objekt (dvärgplaneter, asteroider och kometer).

Att bekräfta förekomsten av koldioxid och kolmonoxid på TNO:er öppnar många möjligheter att ytterligare studera och kvantifiera hur eller varför det förekommer där, beskriver Pinilla-Alonso som är medförfattare till studien och leder DiSCo-TNOs-programmet vari forskningen bedrevs.

– Upptäckten av  koldioxid på transneptunska objekt var spännande men än mer fascinerande var dess egenskaper, beskriver hon. – Det spektrala avtrycket av koldioxid avslöjade två distinkta ytsammansättningar i vårt prov. I vissa TNO:er blandas koldioxid med andra material som metanol, vattenis och silikater. Men i en annan grupp – där koldioxid och kolmonoxid är viktiga ytkomponenter – var den spektrala signaturen påfallande unik. Detta skarpa koldioxidavtryck liknar inget som observerats på andra himlakroppar i solsystemet eller replikerats i laboratoriemiljöer.

Det verkar nu klart att  koldioxid finns i överflöd och verkar isolerat från andra material, men förklarar inte bandformen, beskriver Pinilla-Alonso. Att förstå dessa koldioxidband är sannolikt knutet till deras unika optiska egenskaper och hur de reflekterar eller absorberar specifika färger av ljus beskriver hon.

Det är en vanlig teori att koldioxid kanske finns i TNO:er eftersom koldioxid finns i gasform i kometer, som är jämförbara i sammansättning, beskriver Pinilla-Alonso.

– I kometer observerar vi koldioxid som en gas som frigörs från sublimering av is på eller strax under ytan,(då dessa närmar sig solen på sin bana) beskriver hon. – Men eftersom koldioxid aldrig hade observerats på ytan av TNO:er var den allmänna uppfattningen att den var fångad under ytan. Våra senaste rön vänder upp och ner på denna uppfattning. Vi vet nu att koldioxid inte bara finns på ytan av TNO:er utan också är vanligare där än vattenis som vi tidigare trodde var vanligare. Detta avslöjande förändrar dramatiskt vår förståelse av sammansättningen av TNO:er och tyder på att de processer som påverkar ytorna är mer komplexa än vi insett.

De Prá började på UCF FSI 2022 som biträdande forskare. Han har tidigare tillbringat nästan fyra år som framstående postdoktor vid FSI. De Prá doktorerade i astronomi 2017 vid Observatório Nacional do Rio de Janeiro, Brasilien. Han arbetar med observationell planetvetenskap och använder flera mark- och rymdbaserade teleskop för att studera sambandet mellan olika små objektpopulationer.

De ansvariga i studien var. Pinilla-Alonso är professor vid FSI som varit medlem där sedan 2015. Hon doktorerade i astrofysik och planetvetenskap vid Universidad de La Laguna i Spanien. Pinilla-Alonso har också en delad utnämning som professor vid UCF:s institution för fysik och har lett många internationella observationskampanjer till stöd för NASA-uppdrag som New Horizons, OSIRIS-REx och Lucy.

Bild vikipedia. En illustratörs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

De första galaxerna uppkom i gas

Forskare har analyserat data från NASA:s James Webb Space Telescope och identifierat tre galaxer som troligen bildades när universum var 400 till 600 miljoner år gammalt. Webbs data visar att dessa galaxer är omgivna av gas som forskarna misstänker består De består nästan enbart av väte och helium. De första grundämnena som existerade i kosmos. Webbs instrument är så känsliga att de kunde upptäcka att det fanns  ovanligt mycket och tät gas omkring dessa galaxer. En gas som sannolikt gav bränslet till bildandet av de första stjärnorna som sedan samlades till galaxer.

"Dessa galaxer är som gnistrande öar i ett hav av neutral, ogenomskinlig gas", förklarar Kasper Heintz, huvudförfattare och biträdande professor i astrofysik vid Cosmic Dawn Center (DAWN) vid Köpenhamns universitet i Danmark. Utan Webb skulle vi inte kunnat observera dessa mycket tidiga galaxer än mindre förstå när de bildades eller av vad. I Webbs bilder ser galaxerna ut som svagt röda fläckar vilket är anledningen till att extra data o form av den  spektral undersöktes något sam var avgörande för teamets slutsatser.

 Dess spektra visar att ljus från dessa galaxer absorberas av stora mängder neutral vätgas. "Gasen måste vara mycket utbredd och täcka en mycket stor del av galaxen", beskriver Darach Watson, medförfattare och professor vid DAWN och tillägger. – Det tyder på att vi ser hur neutral vätgas samlas i koncentrationer av gas. Den gasen kom att svalna, klumpa ihop sig och bilda nya stjärnor.

Universum var en helt annan några hundra miljoner år efter big bang under en period för att sedan övergå i  återjoniseringens era. 

 Gasen mellan stjärnor och galaxer var i stort sett ogenomskinlig. Gas i hela universum blev helt genomskinlig först cirka 1 miljard år efter big bang då gasen tunnandes och och universum expanderat vidare. Galaxernas stjärnor bidrog till att värma upp och jonisera gasen runt dem vilket gjorde att gasen så småningom blev helt genomskinlig.

Men det återstår fler frågor att ta itu med. Var var gasen specifik? Hur mycket av den koncentrerades i galaxernas centrum – och hur mycket i deras utkanter? Är gasen bestående av enbart väte och helium eller innehåller den redan då tyngre grundämnen? Betydande forskning ligger framför forskarna. – Nästa steg är att bygga upp stora statistiska urval av galaxer och kvantifiera förekomsten och framträdandet av gas och  egenskaper i detalj, beskriver Heintz.

Studien har publicerats i tidskriften Science den 24 maj 2024

Bild https://www.pickpik.com/ 

En Venuslik planet med temperatur som Jordens är upptäckt

 

Den potentiellt beboeliga planeten Gliese 12b gör ett varv runt sin sol var 12,8:e dag. Planeten  är jämförbar i storlek med Venus och har en uppskattad yttemperatur på 42 °C vilket är lägre än de flesta av de cirka 5 000 exoplaneter som hittills bekräftats.

Den kan ha en jordliknande atmosfär, en som är mer lik Venus - som upplevde en skenande växthuseffekt som gjorde den till ett helveteshål på 400 °C, ingen atmosfär alls eller kanske en typ av atmosfär som inte finns i vårt solsystem. Den kretsar kring en kall röd dvärgstjärna som kallas Gliese 12. Solsystemet ligger nästan 40 ljusår från jorden i stjärnbilden Fiskarna.

– Gliese 12 b är  ett av de bästa målen för att studera om planeter av jordens storlek som kretsar kring svala stjärnor kan behålla sin atmosfär, ett avgörande steg för att öka vår förståelse för beboelighet på planeter i vår galax, beskriver Shishir Dholakia doktorand vid Centre for Astrophysics vid University of Southern Queensland i Australien.

Dholakia  ledde forskargruppen tillsammans med Larissa Palethorpe, doktorand vid University of Edinburgh och University College London.

Exoplanetens sol är ungefär 27 procent av vår sols storlek och har en yttemperatur som är cirka 60 procent av vår sols.

Avståndet mellan Gliese 12 (solen) och Gliese 12 b är 7 procent av avståndet mellan jorden och solen. Gliese 12 b får därför 1,6 gånger mer energi från sin sol än jorden från vår sol vilket innebär cirka 85 procent av vad Venus får från vår sol.

Denna skillnad i solstrålning är viktig eftersom den innebär att planetens yttemperatur är starkt beroende av dess atmosfäriska förhållanden. Som en jämförelse med Gliese 12 b:s uppskattade yttemperatur på 42°C har jorden en genomsnittlig yttemperatur på 15°C.

Gliese 12 b är en spännande planet som absolut behöver undersökas mer,

Bild vikipedia på Illustratörs intryck av Gliese 12 och dess planet Gliese 12b. Planeten den stora kroppen. Solsystemet finns i riktning mot stjärnbilden Fiskarna ca 39 ljusår bort från oss.