Mystiskt mönster på en sten på Mars

 

Bild https://science.nasa.gov  Den här bilden som togs av NASA:s Mars Perseverance-rove ,är  en fusionsbearbetad SuperCam Remote Micro Imager (RMI) mosaik och visar en del av stenen St. Pauls Bay"som finns i det nedre Witch Hazel Hill-området i Jezero-kraterkanten på Mars. Bilden visar hundratals märkliga, sfäriskt formade föremål som utgör stenen. Perseverance tog den här bilden den 11 mars 2025, eller sol 1442 – Mars dag 1 442 av Mars 2020-uppdraget. NASA/JPL-Caltech/LANL/CNES/IRAP.

Då Marsbilen Perseverance anlände till Broom Point som finns på de nedre sluttningarna av Witch Hazel Hill-området av Jezero-kraterkanten här kunde man se en rad ljusa och mörka band på marken och rovern kunde slipa av och ta prover på en av de ljusa markytorna. Perseverance upptäckte då en mycket märklig textur i en närliggande sten.

Stenen har fått beteckningen "St. Pauls Bay". Den ses bestå av hundratals millimeterstora, mörkgrå sfärer. En del av dessa ses som långsträckta, elliptiska formationer medan andra  är mer kantiga. Vissa sfärer har  små nålhål.

Det är inte första gången märkliga mönster har setts på Mars. År 2004 upptäckte Mars Exploration Rover Opportunity så kallade "marsblåbär" vid Meridiani Planum, och sedan dess har Curiosity-rovern observerat olika mönster i klipporna i Yellowknife Bay vid Gale-kratern. För  några månader sedan upptäckte Perseverance popcornliknande texturer i sedimentära bergarter i Jezero-kraterns inloppskanal, Neretva Vallis.

I vart och ett av dessa fall tolkades mönstren som konkretioner, egenskaper som bildades genom interaktion med grundvatten som cirkulerar genom porutrymmen i berg. Det är dock inte alla sfärer som bildas på detta sätt. På jorden bildades likartade genom snabb nedkylning av smälta stendroppar som bildats vid ex ett vulkanutbrott eller kondensation av sten som förångats av ett meteoritnedslag. Att placera de nu upptäckta objekten i ett geologiskt sammanhang kommer att vara avgörande för att förstå deras ursprung och förstå deras betydelse för den geologiska historien i Jezerokraterkanten och bortom.

Förklaringen hur dessa bildats på Jorden är med all säkerhet densamma på de som hittas på Mars enligt mig.

Inlägget är en sammanfattning av ett blogginläggskrivet av doktorand Alex Jones vid Imperial College London.

Webbteleskopet visar detaljer av ett protostellärt utflöde och en avlägsen spiralgalax.

 

Bild https://webbtelescope.org/ NASA:s James Webb Space Telescope observerade Herbig-Haro 49/50, ett utflöde från en närliggande stjärna som fortfarande håller på att bildas. Bilden ses i högupplöst kort- och mellaninfrarött ljus.

Herbig-Haro-objekt (HH-objekt) är en speciell kategori av små nebulosor (gasmoln) som ses i närmiljön av nya stjärnor. De bildas när vätgas som slungats ut från de unga stjärnorna kolliderar med moln av gas och stoft vid hastigheter av flera hundra kilometer per sekund. Objekten finns alltid närvarande i regioner med aktiv stjärnbildning och flera stycken kan ofta ses runt en enskild stjärna, riktade längs med stjärnans rotationsaxel. Herbig-Haro-objekt är övergående fenomen som varar i som mest ett par tusen år. 

HH 49/50 är ett HH-objekt beläget i Chamaeleon I-molnkomplexet vilket är ett av de närmaste aktiva stjärnbildningsområdena i Vintergatan här sker mycket stjärnbildning av samma slag som vår sol. Tidigare observationer av detta område visar att HH 49/50-utflödet rör sig bort från oss med en hastighet av100-300 kilometer per sekund och ingår i ett än större utflöde.

Webbs NIRCam- och MIRI-observationer av HH 49/50 spårade platsen som glödande vätemolekyler, kolmonoxidmolekyler och energirika stoftkorn, representerade i orange och rött, kom från i form av den protostellära jetstrålen (utflödet) i området. Webbs observationer undersöker detaljer på små rumsliga skalor som kommer att hjälpa astronomer att förstå jetstrålens egenskaper och förstå hur den påverkar det omgivande materialet.

Den bågformade  HH 49/50 liknar vågsvall från en båt på hav och pekar tillbaka på källan till utflödet. Baserat på tidigare observationer misstänker forskare källan är en protostjärna känd som Cederblad 110 IRS4. CED 110 IRS4 finns ungefär 1,5 ljusår från HH 49/50 (utanför det nedre högra hörnet av bilden) och är en klass I-protostjärna. Klass I-protostjärnor är unga objekt (tiotusentals till en miljon år gamla) som ökar i massa.

De har vanligtvis en urskiljbar skiva av material som omger dem vars materia faller ner på protostjärnan. Forskare använde nyligen Webbs NIRCam- och MIRI-observationer för att studera Cederblad 110 IRS4 och få en inventering av den isiga sammansättningen i dess omgivning.

Dessa detaljerade Webb-bilder av bågformerna i HH 49/50 kan peka ut riktningen till strålkällan men alla bågar pekar inte tillbaka i samma riktning. Till exempel finns det en ovanlig bergformation (längst upp till höger om huvudutflödet se bild) som kan vara en slumpmässig överlagring från ett annat utflöde, relaterat till den långsamma processionen från jetkällan. Alternativt kan den här funktionen vara ett resultat av att huvudutflödet bryts isär.

Galaxen som av en ses uppåt längst ut på HH 49/50 är en mycket avlägsen spiralgalax. Den har en framträdande central utbuktning representerad i blått som visar här finns äldre stjärnor. Utbuktningen visar också antydningar av "sidolober", vilket tyder på att detta kan vara en stavspiralgalax. Rödaktiga klumpar i spiralarmarna visar var varmt stoft och grupper av stjärnor håller på att bildas.

Under tusentals år framåt kommer kanten på HH 49/50 att röra sig utåt och så småningom täcka ljuset från den avlägsna galaxen.

En möjligt skrämmande framtid för Vintergatan

 

Bild https://www.ras.ac.uk  De gigantiska radiojetstrålarna  sträcker sig över sex miljoner ljusår från ett enormt supermassivt svart hål i hjärtat av spiralgalaxen J23453268−0449256. Bilden är en avbildning av det indiska radioteleskopen Giant Metrewave RadioTelescope  Kredi Bagchi och Ray et al/Giant Metrewave RadioTelescope. Typ av licens Attribution (CC BY 4.0) 

 En skrämmande inblick i ett potentiellt öde även för Vintergatan har upptäckts. En kosmisk anomali som utmanar vår förståelse av universum.

Ett internationellt team av astronomer under ledning från CHRIST University i Bangalore i Indien har upptäckt att i spiralgalaxen 2MASX J23453268−0449256 som är tre gånger större än Vintergatan och finns nästan en miljard ljusår från jorden finns ett supermassivt svart hål som är miljarder gånger större än solens massa och från vilket utsänds kolossala radiostrålar som sträcker sig sex miljoner ljusår tvärs över.

Galaxen är en av de störst kända spiralgalaxer vi känner till och vänder upp och ner på den konventionella uppfattningen om spiralgalaxers utveckling eftersom sådana kraftfulla jetstrålar från ett svart hål nästan uteslutande finns i elliptiska galaxer inte i spiralgalaxer.

Det betyder också att Vintergatans svarta hål potentiellt skulle kunna skapa liknande energirika jetstrålar i framtiden och med den kosmiska strålningen, (gammastrålning och röntgenstrålning) skulle det ge förödelse i vårt solsystem på grund av ökad strålning och ha potentialen att orsaka ett massutdöende på jorden och övriga eventuella planeter i vintergatan som har liv.

Med hjälp av observationer från rymdteleskopet Hubble och Giant Metrewave Radio Telescope upptäcktes fenomenet. 2MASX J23453268−0449256 har behållit sin lugna natur med väldefinierade spiralarmar, en lysande kärnstång och en ostörd stjärnring fastän den hyser ett av de mest extrema svarta hål som någonsin observerats i en spiralgalax.

Något som gör gåtan än större är att galaxen är omgiven av en stor gloria av het röntgenavgivande gas vilket ger viktiga insikter i galaxens historia. Även om denna halo långsamt svalnar med tiden fungerar det svarta hålets jetstrålar som en kosmisk ugn och förhindrar att nya stjärnor att bildas trots att det finns gott om stjärnbildande material.

Kan det vara så att glorian av het röntgenstrålning från gasen i halon en gång kom ur det svarta hålet eller att den är källan till strålarna av i dag från det svarta hålet? Som jag tolkar det kan strålningen i glorian och röntgenstrålarna från det svarta hålet visa en galax med miljarder planeter och solsystem men där ingen stjärnbildning ingen förnyelse görs att inget liv på de oräkneliga planeter som finns här existerar. En steril galax.

Forskargruppen upptäckte också att J23453268−0449256 innehåller 10 gånger mer mörk materia än Vintergatan vilket ses som avgörande för stabiliteten i dess snabbt snurrande skiva.

Genom att avslöja en aldrig tidigare skådad balans mellan mörk materia, svarta håls aktivitet och galaktisk struktur öppnar studien nya gränser inom astrofysik och kosmologi.

Studien, som har publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 

Med hjälp av Dark Energy Spectroscopic har utarbetats en 3 D karta över universum

 

Bild https://newscenter.lbl.gov  DESI (Dark Energy Spectroscopic) observerar himlen från Mayall-teleskopet, som visas här ovan ses Vintergatan. (Källa: KPNO/NOIRLab/NSF/AURA/R.T. Sparks)

Dark Energy Spectroscopic Instrument (DESI) har kartlagt miljontals himlakroppar för att vi bättre ska förstå vad mörk energi är: det som man anser som den mystiska drivkraften bakom vårt universums accelererande expansion. I dagarna släppte DESI-samarbetet en ny insamling av data som är tillgänglig för alla över hela världen.

Datasetet är det största i sitt slag som släppts och innehåller information om 18,7 miljoner objekt (ca 4 miljoner stjärnor, 13,1 miljoner galaxer och 1,6 miljoner kvasarer (extremt ljusstarka men avlägsna objekt som drivs av supermassiva svarta hål).

Projektets huvuduppgift är att förstå mer om mörk energi. Men DESI:s Data Release 1 (DR1) kan även ge upptäckter inom andra områden av astrofysiken, såsom utvecklingen av galaxer och svarta hål, den mörka materians natur och Vintergatans struktur.

DR1(Data Release 1 ) gav DESI-samarbetet ledtrådars om gör  att vi kanske måste ompröva vår standardmodell om kosmologi", beskriver Stephen Bailey, forskaren som leder datahantering för DESI och arbetar vid det amerikanska energidepartementets Lawrence Berkeley National Laboratory (Berkeley Lab).

Dessa datamängder är också värdefulla för resten av astronomisamfundet som kan testa en enorm mängd idéer med denna data och vi är spända på att se bredden av forskning som kommer att komma ut ur samarbetet, beskriver han.

För ytterligare och fylligare information om samarbetet och Data Release 1  se denna länk från Lawrence Berkeley National Laboratory USA.

ALMA-teleskopet har upptäckt "rymdtornados" runt Vintergatans centrum

 

Bild https://www.almaobservatory.org Astronomer avslöjade starka magnetiska fält som snurrar i spiralform vid kanten av det svarta hålet i Vintergatan.

Ett internationellt forskarlag har använt ALMAtelekopets höga upplösning och känslighet till att kartlägga distinkta spektrallinjer i molekylmolnen i Vintergatans centrum. Forskarlaget under ledning av Kai Yang (Shanghai Jiao Tong University)  hade som avgränsning en ny typ av lång, smal trådliknande struktur i en betydligt känsligare skala än de man tidigare undersökt. Den dynamiska interaktionen i denna turbulenta miljö och de tunna trådliknande strukturer som produceras här ger en mer komplett bild av de cykliska processerna inom CMZ (den centrala molekylzonen i vintergatans centrum).

– När vi såg på ALMA:s bilder som visade utflödena såg vi att dessa långa och smala trådliknande strukturer var förskjutna från alla stjärnbildningsområden här. Till skillnad från alla fenomen vi känner till överraskade dessa trådliknande strukturer oss. Sedan dess har vi funderat på vad de är", sammanfattade Yang. Dessa "smala trådliknande strukturer " var ett oväntat, slumpartat fynd i emissionslinjerna för SiO  (kiselmonoxid) och åtta andra molekyler. Deras siktlinjehastigheter är koherenta och inkonsekventa med utflöden. Således passar de inte in i profilen för andra tidigare upptäckta typer av täta gastrådar Dessutom visar trådliknande strukturer inget samband med stoftutsläpp och verkar inte vara i hydrostatisk jämvikt.

– Vår forskning bidrar till det fascinerande landskapet i Vintergatan genom att avslöja dessa tunna filament som en viktig del av materialcirkulationen. Vi kan föreställa oss dem som rymdtornados: de är våldsamma strömmar av gas som försvinner efter en kort tid och de ger material till miljön på ett effektivt sätt, beskriver Xing Lu, forskningsprofessor vid Shanghais astronomiska observatorium och korresponderande författare till forskningsartikeln (se nedan).

Yangs team rapporterar att det fortfarande är okänt hur dessa smala filament initialt uppstår, men chockprocesser framstår som en trolig förklaring. Denna slutsats är baserad på flera viktiga observationer: rotationsövergången för SiO 5-4 som setts i ALMA:s observationer, närvaron av CH3OH-filament och den relativa förekomsten av komplexa organiska molekyler i dessa trådliknande strukturer.

– ALMA:s höga vinkelupplösning och extraordinära känslighet var avgörande för att upptäcka de molekylära linjeemissioner som associeras med de tunna filamenten och för att bekräfta att det inte finns något samband mellan dessa strukturer och stoftutsläpp, beskriver Yichen Zhang, professor vid Shanghai Jiao Tong University och korresponderande författare till forskningsartikeln. "Vår upptäckt markerar ett betydande framsteg genom att detektera dessa trådliknande strukturer  på en mycket finare 0,01-parsec-skala för dessa stötar."

Detta genombrott ger en mer detaljerad bild av de dynamiska processer som äger rum i CMZ och antyder en cyklisk process av materialcirkulation. För det första fungerar chocker som en mekanism för att skapa dessa smala filament, vilket frigör SiO och flera komplexa organiska molekyler som CH3OH, CH3CN och HC3N i gasfasen och det interstellära mediet. Sedan försvinner de smala filamenten för att tanka det utbredda stötutlösta materialet i CMZ. Slutligen fryser molekylerna till stoftkorn, vilket resulterar i en balans mellan utarmning och påfyllning. Om de smala trådliknande strukturer finns i hela CMZ lika rikligt som i detta prov, skulle det finnas en cyklisk balans mellan utarmning och påfyllning.

– SiO är för närvarande den enda molekylen som uteslutande spårar chocker, och SiO 5-4-rotationsövergången kan bara detekteras i chockade områden med relativt höga densiteter och temperaturer. Detta gör det till ett särskilt värdefullt verktyg för att spåra chockinducerade processer i de täta områdena i CMZ, säger Yang.

 Resultaten av denna studie är publicerad i Astronomy & Astrophysics 

En geologisk karta över asteroidbältet och risken för asteroidnedslag

 

Bild https://www.seti.org Geologisk karta över asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Cirklarna visar de asteroidfamiljer som meteoriter kommer från och bokstäver markerar meteorittyp. Den horisontella axeln sträcker sig från korta omloppsbanor som rör sig precis innanför asteroidbältet (vänster) till längre omloppsbanor precis utanför (höger). Den vertikala axeln visar hur mycket asteroidens omloppsbanor lutar i förhållande till planeternas plan. Blå linjer är riktningen de rör sig. Från: Jenniskens & Devillepoix (2025) Meteoritics & Planetary Science.

I en översiktsartikel i tidskriften Meteoritics & Planetary Science som publicerades online nyligen beskriver astronomer hur de spårar omloppsbanan av observerade meteoritfall till flera tidigare oidentifierade källområden i asteroidbältet.

"Det här har varit en tio år lång detektivhistoria, där varje dokumenterat meteoritnedfall på jorden har gett en ny ledtråd", beskriver meteorastronomen och huvudförfattare Peter Jenniskens vid SETI-institutet och NASA Ames Research Center till  artikeln.  "Vi har nu de första konturerna till en geologisk karta över asteroidbältet."

För tio år sedan slog sig Jenniskens ihop sig med astronom Hadrien Devillepoix vid Curtin University och kollegor i Australien för att bygga ett nätverk av kameror över skyn över Kalifornien och Nevada för att se meteoriter då dessa träffar jordens atmosfär. Många institut och medborgarforskare har deltagit i detta arbete under årens lopp.

"Andra byggde liknande nätverk spridda över hela världen,  tillsammans bildar dessa nätverk Global Fireball Observatory ", beskriver Devillepoix. "Under årens lopp har vi spårat kursen för 17 återfunna meteoritfall på jorden. Sammanlagt har denna jakt resulterat i 75 laboratorieklassificerade meteoriter med en omloppsbana runt omkring jorden  som spårats av video- och fotokameror", beskriver Jenniskens. Det visar sig vara tillräckligt för att se vissa mönster i riktning från vilken meteoriterna närmar sig jorden, beskriver han.

De flesta meteoriter kommer från asteroidbältet område mellan Mars och Jupiter där över en miljon asteroider finns som är större än 1 kilometer i diameter. Dessa stenar härstammar från ett mindre antal stora asteroider som brutits sönder vid kollisioner, vars skräpfält nu finns utspridda i regionen. Än idag kolliderar asteroider för att skapa skräpfält bestående av mindre asteroider inom dessa asteroidfamiljer. Att veta från vilket fält i asteroidbältet som meteoriter som träffat jorden kom från är viktigt för planetariska försvarsinsatser mot jordnära asteroider. En annalkande asteroids omloppsbana kan ge ledtrådar till dess ursprung i asteroidbältet på samma sätt som meteoritbanor.

"Jordnära asteroider anländer inte i samma omloppsbanor som meteoriter eftersom det tar längre tid för dem att komma till jorden", beskriver Jenniskens. Men de kommer från samma asteroidfamiljer.

Neutronstjärnors otroliga tyngd då de bildats

 

Bild wikipedia

Ett internationellt team astrofysiker från Kina och Australien under ledning  av professor Xingjiang Zhu (tidigare professor vid Beijing Normal University, Kina) har för första gången fastställt hur massiva neutronstjärnor är när de blir till.

"Att förstå neutronstjärnors tillblivelse är nyckeln till att låsa upp deras bildningshistoria", beskriver Dr. Simon Stevenson, forskare vid OzGrav University och medförfattare till studien. – Det här arbetet ger en viktig grund för att tolka gravitationsvågsdetektioner vid neutronstjärnkollisioner, säger han på denna video från you tube.

Neutronstjärnor är de täta resterna av massiva stjärnor som var mer än 8 gånger så massiva som vår sol och som blev resultatet efter stjärnor som slutade som supernova.

Dessa mycket täta objekt har massor som är mellan en och två gånger solens massa, sammanpressade till ett klot med en radie av endast 10 km och en densitet på omkring 1 miljard ton per kubikcentimeter. Forskningen, som publiceras i Nature Astronomy, analyserade ett urval av 90 neutronstjärnor i dubbelstjärnsystem med noggranna massmätningar för förstå  neutronstjärnors massa vid tillblivelsen.

– Vårt tillvägagångssätt gör det möjligt att förstå massan hos neutronstjärnor vid tillblivelsen vilket har varit en långvarig fråga inom astrofysiken, beskriver professor Zhu. En artikel om studien är publicerad i Nature Astronomy.  

Stora exoplaneters atmosfär visar sig innehålla koldioxid

 

Bild wikipedia på solsystemet HR 8799 (solen i centrum) med exoplanet HR 8799e (höger), HR 8799d (lågt till höger), HR 8799c (uppe till höger), HR 8799b (uppe till vänster), foto Keck-observatoriet.

NASA:s James Webb Space Telescope har tagit bilderav flera stora gasplaneter i solsystemet HR 8799 ett ungt solsystem 130 ljusår bort som är ett viktigt mål för studier om planetbildning.

Observationerna tyder på att planeterna runt HR 8799 är rika på koldioxid. Detta ger starka bevis för att systemets fyra jätteplaneter bildades likartat som Jupiter och Saturnus genom att långsamt bygga upp fasta kärnor som drog till sig gas från en protoplanetär skiva. 

Observationerna bekräftar exoplaneternas atmosfärer genom Webbs kraftfulla spektroskopiska instrument som kan lösa upp den atmosfäriska sammansättningens innehåll genom spektralanalys.

"Genom upptäckten av koldioxid har vi även visat att det finns en betydande andel av tyngre grundämnen, som kol, syre och järn, i dessa planeters atmosfärer", beskriver William Balmer vid Johns Hopkins University i Baltimore. "Med tanke på vad vi vet om stjärnan de kretsar kring tyder det sannolikt på att de bildades via kärnansamling" Likt Jupiter och Saturnus bildades en gång.

Balmer är huvudförfattare till studien som publicerades nyligen  i   TheAstrophysical Journal. Balmer med teams analys inkluderar också Webbs observation av ett system 97 ljusår bort som kallas 51 

Livet kan ha sitt ursprung från mikroblixtrar i vattendroppar

 

Bild wikimedia.

Ny forskning från Stanford University visar att vatten som sprutas in i en blandning av gaser som tros funnits i jordens tidiga atmosfär kan ha varit anledningen till bildandet av organiska molekyler med kol-kvävebindningar, inklusive uracil, en av komponenterna i DNA och RNA.

Studien om ämnet har publicerats i tidskriften Science Advances och här visar forskarna  bevis på en ny vinkel till den mycket omstridda Miller-Urey-hypotesen där det hävdas att livet på jorden började vid ett blixtnedslag i hav. Den teorin är baserad på ett experiment från 1952 som visade att organiska föreningar kunde bildas med applicering av elektricitet i en blandning av vatten och oorganiska gaser.

I den nu aktuella studien fann forskarna att vattenspray producerar små elektriska laddningar droppar kan därmed ge elektricitet själva utan att någon tillsatt elektricitet.

"Mikroelektriska urladdningar mellan motsatt laddade vattenmikrodroppar bildar alla de organiska molekyler som tidigare observerats i Miller-Urey-experimentet och vi föreslår därför  att urladdningar mellan motsatt laddade vattenmikrodroppar är en mekanism som ger prebiotisk syntes av molekyler vilka utgör livets byggstenar", beskriver seniorförfattaren Richard Zare, Marguerite Blake Wilbur Professor of Natural Science och professor i kemi vid Stanfords School of Humanities and Sciences.

Jag ser den nya forskning resultat som en mycket troligare lösning till livets ursprung  än det som jag ser  Miller-Urey-experimentet.

Dessa gaser i exoplanets atmosfär kan vara tecken på liv planeten

 

Bild https://news.ucr.edu  Konstnärs illustration av en hyceisk värld, där metylhalogenidgaser skulle kunna finnas och detekteras i atmosfären. (Pablo Carlos Budassi)

I en ny artikel i Astrophysical Journal Letters beskriver forskare från University of California, Riverside gaser, som skulle kunna finnas och upptäckas i atmosfären hos exoplaneter (planeter i andra solsystem) med hjälp av James Webb Space Telescope.

Gaserna, som kallas metylhalo genider består av en metylgrupp bestående av en kolatom och tre väteatomer, bundna till en halogenatom som ex klor eller brom. De produceras främst på jorden av bakterier, marina alger, svampar och vissa växter.

En viktig aspekt till sökandet efter metyl halogenider är att exoplaneter som liknar jorden är för små och ljussvaga för att kunna ses med JWST, det största teleskopet i rymden. Istället skulle JWST behöva sikta på större exoplaneter som kretsar kring små röda stjärnor som har djupa globala hav och tjocka väteatmosfärer de som kallas Hycean-planeter (vattentäckta planeter). 

 Människor skulle inte kunna andas eller överleva på dessa världar, men vissa slag av mikrober kan trivas i sådan miljö.

"Till skillnad från en jordliknande planet, där atmosfäriskt brus och begränsningar i teleskopens skärpa gör det svårt att upptäcka biosignaturer, erbjuder Hycean-planeter en mycket tydligare signal", beskriver Eddie Schwieterman, astrobiolog vid UCR och medförfattare till artikeln.

Att leta efter metylhalo genider på hyceanska världar är en optimal strategi för de tekniska resurser i sökandet som finns just nu.

– Syre är för närvarande svårt eller omöjligt att upptäcka på en jordliknande planet. Men metylhalo genider på hyceanska världar erbjuder en unik möjlighet att upptäckas med befintlig teknik, beskriver Michaela Leung, planetforskare vid UCR och huvudförfattare till artikeln.

Dessutom kan det vara lättare att hitta dessa gaser än att leta efter andra typer av biosignaturgaser.

– En av de stora fördelarna med att leta efter metylhalo genider är att du potentiellt kan hitta dem på så kort tid som 13 timmar med James Webb på en planet. Det är ungefär lika mycket eller lägre än den tid du skulle behöva för att hitta gaser som syre eller metan i en stenplanets atmosfär, beskriver Leung. "Mindre tid med teleskopet innebär att det är billigare."

Även om livsformer producerar metylhalo genider på jorden finns gasen endast i låga koncentrationer i vår atmosfär. Hyceiska planeter har olik atmosfärssammansättning och kretsar kring en annan typ av stjärna (troligast röda dvärgstjärnor)  än jorden gör därför kan gaserna ackumuleras i deras atmosfärer och upptäckas på ljusårs avstånd.

– De här mikroberna som kan finnas på dessa planeter skulle vara anaeroba. De skulle vara anpassade till en helt annan typ av miljö och vi kan inte riktigt föreställa oss hur det ser ut, förutom att gaserna i atmosfären är en trolig produkt från deras ämnesomsättning, beskriver Schwieterman astrobiolog vid UCR och medförfattare till artikeln.

En röd och en vit dvärgstjärna sänder en radiopuls mot oss varannan timme

 

Bild https://www.universiteitleiden.nl: Daniëlle Futselaar/artsource.nl

Genom utveckling av  analysteknik kan man nu upptäcka radiopulser som varar från sekunder till minuter och som verkar komma från stjärnor i Vintergatan. Det har funnits många hypoteser om vad som utlöser dessa pulser men inte funnits några säkra svar.

I en internationell studie under ledning av Iris de Ruiter i Nederländerna finns nu ett svar. De Ruiter disputerade i oktober 2024 vid University of Amsterdam och är nu postdoktoral forskare vid University of Sydney i Australien.

De Ruiter utvecklade en metod för att söka efter radiopulser som upprepas från sekunder till minuter i LOFAR-arkivet. 

När hon förbättrade metoden upptäckte hon en upprepande puls i observationerna från 2015. När hon därefter gick igenom mer arkivdata från samma del av himlen upptäckte hon ytterligare sex pulser. Alla pulser kom från en källa som kallas ILTJ1101 och som finns 1700 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Stora Karlavagnen (stora björn).

Vad man anser vara källan är en vit dvärgstjärna och en röd dvärgstjärna vilka kretsar ett varv om varandra varannan timme vilket resulterar i en radiopuls. Genom upptäckten vet nu astronomer att det inte bara är neutronstjärnor som har sänder ut ljusstarka radioblixtar. I teamet av internationella forskare ingick även två forskare från Leidenobservatoriet: Joseph Callingham och Timothy Shimwell.

Med sin expertis hjälpte Leidenforskarna till att tolka LOFAR-datan vilket gav denna upptäckt resultat som publicerats i Nature Astronomy. 

Nu är det bevisat. Det finns fyra planeter runt Barnards stjärna

 

Bild https://news.uchicago.edu  En konstnärs uppfattning om utsikten över en av de fyra planeterna som kretsar kring Barnards stjärna. Illustration av International Gemini Observatory/NOIRLab/NSF/AURA/R. Proctor/J. Pollard.

Astronomer har bevis på att det inte bara finns en utan fyra små planeter som kretsar om Barnards stjärna. Ett solsystem som finns i stjärnbilden Ormbäraren ca 6 ljusår från oss och vilket är det femte närmaste solsystemet till jorden.

De fyra planeterna som konstaterats är var och en stenplaneter med cirka 20 till 30 procent av jordens massa, De ligger så nära sin sol (Barnards stjärna) att ett dygn på dem är endast några dagar. Det innebär att de ligger nära sin sol och då förmodligen är för varma för att hysa liv på sina ytor. Men fyndet visar ett nytt sätt som fungerar för att upptäcka mindre planeter runt närliggande stjärnor.

– Det är ett väldigt spännande fynd. Barnards stjärna är vår kosmiska granne och ändå vet vi så lite om den, beskriver Ritvik Basant, doktorand vid University of Chicago och huvudförfattare till studien. "Det signalerar ett genombrott av precisionen hos de nya instrument som använts”. Barnards stjärna är en så kallad M-dvärgstjärna. Dessa är mycket vanliga i universum. Forskare skulle därför vilja veta mer om vilka typer av planeter de hyser. 

Problemet är att dessa avlägsna planeter är för små för att kunna ses bredvid sina stjärnor på grund av stjärnans låga sken inte ens med våra mest kraftfulla teleskop kan planeterna  ses. Det betyder att forskare är tvungna att vara kreativa för att söka efter dem. En sådan kreativitet leddes av UChicago-professorn Jacob Bean, vars team skapade och installerade ett instrument som kallas MAROON-X, fäst vid Geminiteleskopet som finns på en bergstopp på Hawaii designat speciellt för att söka efter avlägsna planeter. Då stjärnor är så mycket ljusstarkare än de planeter som finns runt dem är det lättare att leta efter effekter som dessa planeter har på sina stjärnor som ex att övervaka förändringar (störningar) på  stjärnans position.

MAROON-X letar efter sådana effekter. Gravitationen från planeter drar något i stjärnans position vilket innebär att stjärnan verkar vingla fram och tillbaka. MAROON-X mäter ljusets färg så exakt att den kan fånga upp dessa mindre skiftningar och till och med upptäcka antalet skiftningar och räkna ut massan av de planeter som kretsar runt en stjärna utifrån effekten som uppstår på stjärnan.

De nu hittade planeterna är sannolikare stenplaneter än  gasplaneter som ex Jupiter, beskriver forskarna. Men det blir svårt att fastställa med säkerhet. Vinkeln vi ser dem från jorden från innebär att vi inte kan se dem passera framför sin stjärna vilket är den vanliga metoden för att ta reda på om en planet är en stenplanet eller gasplanet. Men genom att samla information om liknande planeter runt andra stjärnor kan vi göra bra gissningar om deras sammansättning. 

Då planeterna har betydligt mindre massa än Jorden misstänker jag dock att de är gasplaneter ex så kallade Mini Neptunus vilka är mycket vanliga därute i rymden.   (min analys).

Den nya studien bestod av forskare vid Gemini Observatory/National Science Foundation NOIRLab, Heidelbergs universitet och Amsterdams universitet, publiceras den 11 mars i The Astrophysical 

JVM teleskopets bilder av The Flame Nebula (NGC 2024 )

 

Bild https://webbtelescope.org

Flamnebulosan finns cirka 1 400 ljusår från jorden och här förekommer stjärnbildning sedan mindre än 1 miljon år tillbaks. Här finns det objekt som är så små att deras kärnor aldrig kommer att kunna bli stjärnor utan blir misslyckade stjärnbildningar (bruna dvärgstjärnor). 

Bruna dvärgar kallas ofta "misslyckade stjärnor" och de blir med tiden mycket ljussvaga och är mycket svalare än stjärnor. Dessa faktorer gör det svårt att hitta och observera dem med de flesta teleskop. När de är mycket unga är de dock fortfarande relativt sett varma och ljusa och därför lättare att hitta och observera trots det skymmande, täta stoft och gasmoln som i detta fall utgör Flamnebulosan.

NASA:s James Webb Space Telescope kan tränga igenom detta täta, dammiga område och se det svaga infraröda skenet från unga bruna dvärgar. Ett team av astronomer använde denna möjlighet för att utforska den lägsta massgränsen för bruna dvärgar i Flamnebulosan. De fann fritt svävande objekt som var ungefär två till tre gånger större än Jupiters massa.  Instrumentet var  känsligt nog för att finna ner till 0,5 gånger Jupiters massa.

– Målet med projektet var att utforska den grundläggande gränsen för låg massa i processen då stjärnor och bruna dvärgar bildades. Med Webb kan vi undersöka de svagast lysande objekten med lägst massa, beskriver studiens huvudförfattare Matthew De Furio vid University of Texas i Austin. Bruna dvärgar har en mängd information att ge särskilt när det gäller stjärnbildning och planetforskning med tanke på deras likheter och skillnader med både stjärnor och planeter. NASA:s rymdteleskop Hubble har varit på jakt efter dessa  bruna dvärgbildningar i årtionden.

Även om Hubble inte kan observera de bruna dvärgarna i Flamnebulosan med lika låg massa som Webb kan var Hubbleteleskopet avgörande för att identifiera kandidater för vidare studier med Webbteleskopet. Den nu aktuella studien är ett exempel på hur Webb tog över stafettpinnen från årtionden av Hubble-data.

Med hjälp av befintliga data som Hubble insamlat under de senaste 30 åren har vi fått veta att Flamnebulosan är ett mycket användbart stjärnbildningsområde att rikta in sig på. Vi behöver Webbteleskopet för att kunna studera Flamnebulosan, beskriver De Furio.

"Det är ett stort steg i vår förmåga att förstå vad som upptäckts av Hubble. Webb öppnar verkligen en helt ny värld av möjligheter genom att bättre kunna undersöka de här objekten, beskriver astronomen Massimo Robberto vid Space Telescope Science Institute.

Teamet fortsätter att studera Flamnebulosan och använder Webbs spektroskopiska verktyg för att ytterligare undersöka de olika objekten i desnna dammiga miljö.

"Det finns en stor överlappning mellan de objekt som skulle kunna vara planeter och de objekt som med mycket, mycket låg massa blir eller är bruna dvärgar", beskriver Meyer. "Och det är vårt jobb under de kommande fem åren: att ta reda på vad som är vad och varför."

Resultatet av studien har publicerats i den vetenskapliga tidskriften  The Astrophysical Journal Letters.

Webbteleskopet avslöjar Galax JADES-GS-z14-0 komplexa kemi

 

Bild wikipedia JADES-GS-z14-0 visas som en röd fläck markerad med en pil i den här bilden av galaxen NIRCam. Det vita objektet längst upp till vänster i fyrkanten är en galax i förgrunden som betecknas som NIRCam ID 183349.

Astronomer vid University of Arizona har nu lärt sig mer om en galax som existerade redan när universum var mindre än 300 miljoner år gammalt vilket innebär ungefär 2 procent av universums nuvarande ålder.

Galaxen observerades av NASA:s James Webb Space Telescope och har beteckningen JADES-GS-z14-0. Den är oväntat ljusstark och kemiskt komplex för att vara ett objekt från denna tidiga tid av universum. Det ger en sällsynt inblick i universums tidigaste tidshistoria. Resultaten av studien har publicerats i tidskriften Nature Astronomy och bygger även på då forskarna  först upptäckte galaxen  2024 och förstod att JADES-GS-z14-0 var den mest avlägsna galaxen i tid och rum som någonsin observerats.

Även om den första upptäckten gav eko av galaxens rekordstora avstånd i tid och rum från oss var dess oväntade ljusstyrka något som kunde ge kunskap om dess kemiska sammansättning och evolutionära tillstånd. Inom astronomin anses allt som är tyngre än helium vara "metall", beskriver Jakob Helton, forskare vid Steward Observatory. Metaller tyngre än helium kräver generationer av stjärnor för att uppkomma. Det tidiga universum innehöll bara väte, helium och spårmängd av litium. Men upptäckten av betydande mängder syre i galaxen JADES-GS-z14-0 tyder på att galaxen hade bildat stjärnor i potentiellt 100 miljoner år innan den observerades och från tidigare generation av stjärnor som inte längre fanns.

För att kunna bilda syre måste galaxen ha blivit till mycket tidigt efter BigBang eftersom den skulle ha behövt bildas ur en tidigare generation av stjärnor, beskriver George Rieke, professor i astronomi vid Regents University och studiens huvudförfattare. Dessa tidigare stjärnor måste ha utvecklats och exploderat som supernovor mycket snart efter BigBang för att syre skulle finnas i den interstellära rymden från vilken nya stjärnor skulle bildas och utvecklas ex de i galaxen JADES-GS-z14-0.

– Det är en väldigt komplicerad cykel att få så mycket syre som den här galaxen har. Så det är verkligen häpnadsväckande, beskriver Rieke. Upptäckten tyder på att stjärnbildningen började tidigare än vad forskarna tidigare trott vilket skjuter fram tidslinjen för när de första galaxerna kan ha bildats efter Big Bang.

Observationen krävde ungefär nio dagars teleskoptid, inklusive 167 timmars NIRCam-avbildning och 43 timmars MIRI-avbildning, med fokus på en mycket liten del av himlen.

Astronomerna vid University of California hade tur att den här galaxen råkade ligga på en perfekt plats för att kunna observeras med MIRI. Om de hade riktat teleskopet bara en bråkdel av en grad i någon annan riktning skulle de ha missat att få dessa viktiga data i mellaninfrarött ljus, beskriver Helton.

Det är otroligt att det fanns syre här och svårt att ta till sig att det redan innan denna galax fanns stjärnor som troligast blivit supernovor och bildat syre. Dessa bör ha varit stora kortexisterande blå jättestjärnor av väte som varit mycket kortlivade. Men kan det inte även finnas en möjlighet att ett tunt gasmoln mellan oss och galaxen innehållande syre ger fel spektra resultat av galaxen?

Mystiskt fenomen tros vara ett okänt slag av mörk materia

 

Bild wikimedia Bild av natthimlen ovanför Paranal i Chile den 21 juli 2007, tagen av ESO-astronomen Yuri Beletsky. Ett brett band av stjärnor och stoftmoln sträcker sig över mer än 100 grader av skyn. Det är Vintergatan som ses. I mitten av bilden ses två ljusa objekt. Den ljusaste är planeten Jupiter, medan den andra är stjärnan Antares. Tre av de fyra 8,2-metersteleskop som utgör ESO:s VLT (very large teleskop) syns med en laserstråle som strålar ut från Yepun, enhetsteleskop nummer 4. Laserstrålen pekar direkt mot Vintergatans centrum. På bilden syns även tre av de 1,8 m stora hjälpteleskop som används för interferometri. De visas som små ljusstrålar som är dioder placerade på kupolerna. Exponeringstiden är 5 minuter och då spårningen gjordes på stjärnorna är teleskopen något suddiga.

Dr Shyam Balaji, postdoktor forskare vid King's College London och en av huvudförfattarna till studien, förklarar: "I centrum av Vintergatan finns enorma moln av positivt laddat väte vilket varit ett mysterium för forskare i årtionden eftersom väte normalt sett är neutral. Frågan är vad är det som ger tillräckligt med energi för att slå ut de negativt laddade elektronerna ur vätet?

"Energisignaturerna som strålar ut från den här delen av vår galax tyder på att det finns en konstant, roterande energikälla som gör just det och våra data säger att den kan komma från en mycket ljusare form av mörk materia än vad nuvarande modeller tar hänsyn till." (min fundering är om kan det vara ett fenomen från det svarta hålet och är fenomenet likartat i andra galaxer?)

Den mest etablerade teorin för mörk materia är att det sannolikt är en grupp partiklar som kallas "Weakly Interacting Massive Particles" (WIMPs), som passerar genom vanlig materia utan mycket interaktion vilket gör dem extremt svåra att upptäcka.

Forskarna tror att dessa små partiklar av mörk materia kraschar in i varandra och producerar nya laddade partiklar i en process som kallas " annihilation". Dessa laddade partiklar kan sedan jonisera vätgasen.

Tidigare försök att förklara denna joniseringsprocess har förlitat sig på kosmisk strålning som är snabba och energirika partiklar som färdas genom universum. Denna förklaring har dock stött på vissa svårigheter då energisignaturer som registrerats från observationer av den centrala molekylära zonen (CMZ) där detta sker (att väte blir positivt laddat)  inte verkar vara tillräckligt stor för att tillskrivas kosmisk strålning. En sådan process verkar inte heller vara möjlig med WIMPs.

Forskargruppen förklarar att energikällan som ger resultatet av  kraschen (vilket ger positivt laddat väte) resulterar i längre våglängder än kosmisk strålning ger och mindre partiklar än en WIMP.

– Sökandet efter mörk materia är vetenskapens största jaktbyte sedan länge men många experiment är baserade på jorden. Genom att använda gas vid CMZ för en annan typ av observation kan vi komma direkt till källan. Data visar att mörk materia potentiellt kan vara mycket ljusare än vi trott (och kanske något enklare att hitta med rätt slags instrument än vi förstår. Men vilket?).

– Sökandet efter mörk materia är ett av grundvetenskapens viktigaste mål, men många experiment är baserade på jorden och härifrån söker man efter vad den mörka materian är. Genom att kika in i mitten av vår Vintergata antyder vätgasen i CMZ att vi kan vara närmare att identifiera bevis för den mörka materians möjliga natur om vi söker här istället.

Upptäckten ovan kan samtidigt förklara än större mysterier i vår galax som till exempel en specifik typ av röntgenstrålningsobservationer som hittats i Vintergatans centrum känt som "511-keV-emissionslinjen". Denna specifika energisignatur kan också bero på att samma mörka materia som med låg massa kolliderar och producerar laddade partiklar.

Studien  publicerades nyligen i Physical Review Letters och har potentiellt återupplivat en annan typ av mörk materia med mycket lägre massa än en WIMP.

Jag anser däremot att mörk materia är en form av gravitation vi ännu inte förstår och inget annat. 

Stjärnbildning i nebulosan Lynds 483

 

Bild https://webbtelescope.org på nebulosan Lynds 483 som finns ca 700 ljusår bort från oss.

I mitten på bilden ses ett tunt vertikalt liggande gasmoln som kallas Lynds 483 och är format som ett timglas med oregelbundna kanter. Den nedre loben är något avskuren. Den övre loben ses i sin helhet och försvinner ut från toppen.

Bilden är tagen med högupplöst nära-infrarött ljus av NASA:s James Webb Space Telescope och visar tidigare okända detaljer och strukturer i Lynds 483.

Två stjärnor under bildning ses i de skimrande utkastningarna av gas och stoft som glimmar i orange, blått och lila i bilden.

Under tiotusentals år har de centrala protostjärnorna periodvis kastat ut en del av gasen och stoftet i täta, snabba jetstrålar och något långsammare utflöden ut i rymden. När nyare utkastningar träffar äldre kan materialet sammanslås  och snurra beroende på densiteten hos det som sammanslås. Med tiden har kemiska reaktioner i dessa utkastningar och det omgivande molnet producerat en rad molekyler, som kolmonoxid, metanol och med flera organiska föreningar.

Om miljontals år när stjärnorna har bildats färdigt, kan var och en av dem vara ungefär lika stor och med likartad massa som vår sol. Deras utflöden kommer att ha rensat området kring dem och svept bort de halvgenomskinliga utkastningarna som ses på bilden ovan. Allt som kan finnas kvar blir då en liten skiva av gas och stoft runt dem där planeter så småningom kan bildas.

För mer info om bild och upptäckt kan man kontakta Claire Blome Space Telescope Science Institute, Baltimore, Maryland

eller Christine Pulliam Space Telescope Science Institute, Baltimore, Maryland

En mycket gammal krater hittad vilket ger ny kunskap om Jordens forna historia

 

Bild https://www.curtin.edu.au  Stora koniskt splittrat berg i Pilbarakratonen i västra Australien ger synliga bevis på ett meteoritnedslag för 3,5 miljarder år sedan. Fotograf: Chris Kirkland, Curtin University

Forskare vid Curtin University har upptäckt vad som visat sig vara världens äldsta kända nedslagskrater vilket kan komma att förändra vår förståelse av livets ursprung och hur vår planet formades.

Teamet från Curtin's School of Earth and Planetary Sciences och Geological Survey of Western Australia (GSWA) undersökte berglager i North Pole Dome  ett område i Pilbara-regionen i västra Australien  och fann bevis på ett stort meteoritnedslag som skedde för 3,5 miljarder år sedan.

Professor Tim Johnson från Curtin University en av studiens ledare beskriver att upptäckten utmanar tidigare antagande om jordens forntida historia.

– Innan vår upptäckt var den äldsta nedslagskratern 2,2 miljarder år gammal, så det här är den överlägset äldst kända kratern som hittats på jorden, beskriver professor Johnson. "Studien ger en viktig pusselbit till hur jorden påverkats historiskt och tyder på att det kan fler uråldriga kratrar att upptäcka."

Professor Chris Kirkland även han från Curtin's School of Earth and Planetary Sciences beskriver att upptäckten kastar nytt ljus över hur meteoriter format jordens tidiga historia.

– Att upptäcka detta nedslag och hitta fler från samma tidsperiod kan förklara mycket om hur livet kan ha börjat eftersom nedslagskratrar skapade miljöer som var bra för mikrobiellt liv, till exempel varmvattenbassänger, beskriver professor Kirkland.

Det förfinar radikalt vår förståelse av jordskorpans bildning: den enorma mängden energi från detta nedslag kan ha spelat en roll i att forma den tidiga jordskorpan genom att trycka in en del av jordskorpan under en annan jordskorpa eller genom att tvinga magma att stiga upp från djupet från jordens mantel mot ytan.

Nybildade solsystem kan nu undersökas effektivare.

 

Bild En konstnärs tolkning av solsystemet PDS 70 med protoplaneter, var och en omgiven av stoftringar upplysta av stjärnljus. Planeterna själva (inte i skala) omges av tunna ringar av plasma uppvärmda till cirka 7700 grader Celcius, som lyser vid den röda emissionslinjen för H-alfa-ljus. Emmeline Close och Laird Close.

Ett instrumentet kallat Magellan Adaptive Optics Xtreme (alternativt MagAO-X) har observerat två unga planeter i omloppsbana runt PDS 70, en 5 miljoner år gammal stjärna i stjärnbilden Kentauren, 370 ljusår från jorden.

 Här upptäcktes för första gången kompakta ringar av stoft som omger  planeterna vilket sannolikt kommer att ge upphov till månar. Teamet observerade också  förändringar i planeternas ljusstyrka vilket är tydliga tecken på att systemet är ungt.

"Det här är ett stort tekniskt genombrott, beskriver Laird Close, professor i astronomi vid Steward Observatory vid University of California College of Science och tillägger att bilderna överträffar upplösningen hos rymdteleskop, ex 2,4-metersteleskopet Hubble och James Webb Space Telescope.

Tillsammans med 6,5-meters Magellanteleskopet vid Las Campanas-observatoriet i Chile fungerar instrumentet som ett "adaptivt optiksystem" vilket innebär att det korrigerar för turbulens i atmosfären över jorden som annars hindrar astronomiska observationer. I själva verket eliminerar systemet stjärnornas "blinkning" vilket gör det möjligt för teleskopet att ta bilder som kan mäta sig med dem från ett optiskt rymdteleskop.

Unga planeter så kallade protoplaneter är sällsynta och PDS 70 planeterna b och c är de enda unga planeter som är välkända för astronomer av de 5 000 bekräftade exoplaneter som hittats. Att utveckla skarpare bilder av protoplaneter och stoftet runt dem är nyckeln till att förstå hur planeter och deras månar bildas beskrivs i forskargruppen.

Trots att planeterna i solsystemet PSD 70 är flera gånger större än Jupiters massa är de endast cirka 5 miljoner år gamla vilket innebär att de fortfarande växer  i storlek. Det är när planeterna får massa från vätgasmolnet som omger dem som mer massa faller ner på dem och de växer i storlek, beskriver Close.

Arbetet finansierades av NASA Exoplanet Research Program. MagAO-X stöds av National Science Foundation och Heising-Simons Foundation. Observationernas resultat har publiceras i The Astronomical Journal.

Trippelobjekt hittade i Kuiperbältet

 

Bild wikipedia som visar en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

Sannolikt är Altjira-systemet 148780 en stabil trio av isiga asteroider i Kuiperbältet. De upptäcktes i data från NASA:s rymdteleskop Hubble och det markbaserade W.  M. Keck-observatoriet på Hawaii.

Om datan bekräftas tyder det på att det kan finnas liknande tripletter som väntar på att upptäckas vilket skulle stödja en teori om vårt solsystems historia och bildandet av Kuiperbältesobjekt (KBOs).

"Universum är fyllt av objekt ex stjärnor i trippelstjärnsystem ex Alpha Centauri-stjärnsystemet och trippelobjekt i Kuiperbältet kanske inte är något undantag", beskriver studiens huvudförfattare Maia Nelsen, som har examen i fysik och astronomi vid Brigham Young University i Provo, Utah.

KBO:er har varit kända sedan 1992 och är primitiva isiga rester från det tidiga solsystemet som finns bortom Neptunus omloppsbana. Hittills har över 3 000 KBO:er katalogiserats, och forskare uppskattar att det kan finnas flera hundra tusen fler som mäter över 10 mil i diameter. Den största KBO vi känner till är dvärgplaneten Pluto.

Fyndet är ett viktigt stöd för en KBO bildningsteori, där tre små steniga kroppar inte är resultatet av en kollision i Kuiperbältet utan istället bildats som en trio direkt från den gravitation kollaps av materia i den skiva av materia som omgav den nybildade solen för cirka 4,5 miljarder år sedan. Det är välkänt att stjärnor bildas genom gravitation kollaps av gas, vanligtvis som par eller tripplar, men om objekt som de i Kuiperbältet bildas på ett liknande sätt är inte helt klarlagt.

Altjira-systemet finns i de yttre delarna av solsystemet, 3,7 miljarder mil bort eller 44 gånger avståndet mellan jorden och solen. Hubble-bilder visar två KBO:er som finns ca 7600 kilometer från varandra. Forskare beskriver att upprepade observationer av objektens unika trippelrörelse tyder på att det inre objektet  är två kroppar som ligger så nära varandra att de inte kan urskiljas på ett så stort avstånd från oss.

"Med så här små och  objekt på så stort avstånd från oss är separationen mellan de två inre delarna av systemet en bråkdel av en pixel på Hubbles kamera så man måste använda icke-avbildande metoder för att upptäcka att det är en trippel", beskriver Nelsen.

Det tar tid och tålamod, förklarar Nelsen. Forskare har samlat in en 17-årig observationsbaslinje med data från Hubble och Keck-observatoriet.

"Med tiden såg vi hur orienteringen av det yttre objektets omloppsbana ändrades vilket tydde på att det inre objektet antingen var mycket långsträckt eller i själva verket två separata objekt", beskriver Darin Ragozzine, också vid Brigham Young University, en av författarna till Altjira-studien.

"Ett trippelsystem passade bäst in som tolkning när vi satte in Hubble-data i olika modelleringsscenarier", beskriver Nelsen. För närvarande finns det ett 40-tal identifierade binära objekt i Kuiperbältet.

De enda objekten i Kuiperbältet som har utforskats i detalj är Pluto och det mindre objektet Arrokot Arrokoth, som NASA:s New Horizons-uppdrag besökte 2015 respektive 2019. Studien är publicerad i Tidskriften Planetary Science. 

Hubbleteleskopets bild på supernovaresten Veilnebulosan

 

Bild https://science.nasa NASA/ESA:s rymdteleskop Hubble avbildar en supernovarest som kallas Veilnebulosan. ESA/Hubble och NASA, R. Sankrit

Veilnebulosan är resterna (gas och stoff) av en stjärna som var ungefär 20 gånger så massiv som solen och som exploderade som supernova för cirka 10 000 år sedan. Nebulosan finns cirka 2 400 ljusår bort i stjärnbilden Svanen (Cygnus). Hubbleteleskopet tog bilder av nebulosan tunder 1994, 1997 och 2015.

Vyn ovan kombinerar bilder tagna i tre olika filter med Hubbles Wide Field Camera 3 och visar emission från väte-, svavel- och syreatomer. Bilden visar bara en liten del av nebulosan. Om du kunde se hela nebulosan utan hjälp av ett teleskop skulle den vara lika bred som sex fullmånar placerade sida vid sida.

Även om den här bilden visar Veilnebulosan vid en viss tidpunkt hjälper den forskare att förstå hur supernovarester utvecklas under årtionden. Genom att kombinera denna ögonblicksbild med Hubble-observationer från 1994 kommer man att se rörelsen hos enskilda gasfilament över den tidsperioden vilket ökar vår förståelse av nebulosan.

Vid mer information om ovan bild kontaktas Claire Andreoli (claire.andreoli@nasa.gov) NASA's Goddard Space Flight Center, Greenbelt, MD