På månen Europas underjordiska saltvattenhav tornas det upp ca 15 meter vassa isflak. Landningsproblem befaras för framtidens farkoster.

Jupiters fjärde måne i storleksordning är Europa. En istäckt måne vilken saknar kratrar (åtminstone synliga sådana). 


Under istäcket antas ett saltvattenhav finnas där det kan finnas någon form av liv. Sammantaget är istäcket inklusive detta hav ca 10 mil tjockt.   Jupiters starka magnetfält och den vulkaniska aktiviteten under Europas yta kan ge värme till havet vilket ger möjligheter till att liv kan ha bildats. 


På Europas yta är temperaturen  -140° C till -190° C. Ytan är utsatt för kraftig solstrålning på grund av den ytterst tunna atmosfären samt stark partikelstrålning. 

Detta leder till fotolys (ombildandet av syrgas till ozon)  och radiolys (en kemisk spjälkning av molekyler genom joniserande strålning). Om det hade funnits organiskt material på ytan skulle det brytas ner.  Inget organiskt material har påvisats på ytan. 


På ytan finns knappast förutsättningar för liv och därigenom kan eventuella livsformer under ytan inte få tillskott av organiskt material från ytan. Möjligheten till att det finns liv under ytan är starkt kopplad till frågan om det finns flytande vatten under isytan chansen för detta är vad man vet stor. Det antas inte att det är ett tio mil tjockt istäcke som ligger här. Vad som motsäger bottefrysning är att isflak av nedanstående slag en gång måste ha varit rörliga och kanske så är ännu. 


Vid en framtida landning på Europa kan problem uppstå om vi inte först vet mer om ytans beskaffenhet. Isen i sig är knappast ett problem den håller säkert.


Men isens ytskikt är enligt nya rön inte jämn utan är full av upp till 15 meter upprättstående vassa isflak. Bladliknande konturer med kortsidan uppåt. Detta gör en landning mycket svår. Hur den ska gå till vet man inte.


En så taggig yta blir svår att landa på. Kanske behövs enligt mig något slag av konstgjord issmältning först där landningen ska ske. Men om detta är möjligt eller om denna då utjämnade yta för landning blir bestående under en rymdfarkosts uppdrag vet man inte. 

Men omöjligt tror jag inte det skulle vara, isflaksformationerna på ytan kanske är gamla och nya uppstår troligen inte under korta tidsrymder.

Bild: visar hur en genomskärning av Europa antas se ut.

Fartvidunder av stjärnor i Vintergatan upptäckta vilket kan vara tecken på att de egentligen inte hör hemma i galaxen utan kommit utifrån.

Astronomer har upptäckt att enstaka stjärnor är otroligt snabba fartvidunder i Vintergatan. 


De rusar fram i en otrolig hastighet. Två av de snabbaste stjärnorna uppskattas till att rusa med en hastighet av 700 km per sekund. I jämförelse kan nämnas att vår sol kretsar kring galaxens centrum med en hastighet av ungefär 200 km per sekund.
 


Det är möjligt att dessa snabbrusande stjärnor skapades i en annan galax och har  slungats ut i intergalaktiska rymden på kollisionskurs med Vintergatan.


Vår galax stjärnor är i antal flera hundra miljarder stjärnor varav de flesta finns i en tät disk och utbuktning kring galaxens centrum i vars centrum ligger ett supermassivt svart hål. Återstoden av stjärnorna finns i spiralarmarna vilka omger vår galax (där även vårt solsystem finns).
  

De snabbrusande stjärnorna rör sig så fort att de nog med tiden  kommer att dra sig loss från gravitationen av Vintergatan och försvinna  ut i tomma rymden på väg mot någon annan galax eller evig ensamhet tomma rymden.


De kan ha sitt ursprung från näraliggande dvärggalaxer som ex de Magellanska molnen. Dessa stora och lilla Magellanska molnen är på väg in i en framtid där de slukas av Vintergatan 

Det antas även i vissa undersökningar att ett tredje moln  funnits ett mindre vilket redan slukats av Vintergatan, Kanske det är rester av detta som de snabba stjärnorna kommer från.


Men snabbrusarna kan även ha färdats genom rymden från en avlägsen galax och infångats av Vintergatan. Interstellärt objekt  finns och kommer hit ibland. Ex Oumuamua som kom för ca ett år sedan och snabbt rusade rätt igenom vårt solsystem utan att fångas in av gravitationen från någon planet eller solen. 

Kanske även enstaka eller smågrupper av vilsna stjärnor en gång gjort detta och nu är på väg rakt igenom Vintergatan. I så fall är de högintressanta då de kan ge insikter om andra sammansättningar i andra galaxers stjärnor.


Stjärnorna i Vintergatans tros alla ha en grundläggande sammansättning där huvuddelen av deras massa består av väte.


Om de snabba stjärnorna befinns innehålla ett större överflöd av ex tyngre beståndsdelar ger det en misstanke av att de  kommit från en annan galax.

Men kan vi vara säkra på det? Knappast dessa stjärnor kan höra hemma i Vintergatan från dess bildande. Det kan finnas mer än en sort av stjärnmassa här alla behöver inte  ha en huvuddel bestående av väte.


Det enda vi kan vara säkra på är att det finns stjärnor i Vintergatan som rör sig snabbare än huvuddelen av stjärnorna. Varför de gör detta kan bero på dess sammansättning, att de kommit utifrån eller någon okänd faktor. Frågan blir även varför, hur länge de gjort detta och om hastigheten kommer att minskas och kanske stabiliseras till ungefär samma som huvuddelen av stjärnornas fart däruppe (eller istället öka).

Bild från Wikipedia: 
Schematisk bild av Oumuamua där den följer sin hyperboliska bana genom det inre solsystemet. Oumuamua  ät ett objekt som inte är stjärna och inte tillhör solsystemet och heller inte är bundet till någon annan stjärna.

Extremt konstiga miljöer där liv inte borde finnas på Jorden har likväl liv. Kan det vara samma sak på Mars?

Cyanobakterier är fotosyntetiserande bakterier vilka forskare antar  haft stor betydelse för syresättningen av Jordens atmosfär. Deras agerande fick  jordens i övrigt livsfientliga yta att efterhand omvandlas till en grön växtrik värld där alla slags djur  uppstod. 


Cyanobakterier har därmed varit viktiga genom historien för livets utveckling på jorden säger Lynn Rothschild astrobiologist vid NASA Ames Research Center i Kalifornien i en ny studie. De har förvandlat Jorden till en plats som är beboelig för de djur som utvecklats här”, sade Rothschild.


Denna händelse tog plats för ca 2,7 miljarder år sedan


Vissa cyanobakterier kunde (kan) förändra det kväve som finns (fanns) i vår atmosfär till biologiskt användbar ammoniak. Det stora bytet från fotosyntesen till kemiska livsvänliga möjligheter (syre) är spännande. Då vi vet att det skett här på Jorden funderar många nu på om samma sak skett (eller sker just nu) på Mars eller på någon annan plats. 


Om cyanobakterier på jorden fanns under ytan på Jorden kanske samma sak finns eller fanns på Mars. 


En mycket intressant och läsvärd artikel om en gömd sjö under Antarktis is publicerades nyligen. I denna artikel kan man lättfattligt läsa mer om livets uppkomst, syrets uppkomst och cyanobakteriers betydelse. Följ denna länk. 



Varje gång som vi undersöker extrema miljöer på jorden överraskar de med att där finns liv. Vi hittar alltid någon form av liv där vi inte tänker eller trodde det kunde finnas. Liv verkar kunna existera i vilka miljöer som helst (här på Jorden).


Men kan det vara så att om någon form av liv uppkommer på en planet exploderar livet i alla former av liv överallt? Kan vi se det som att om det funnits liv på Mars skulle det funnits överallt? Då vi inget kan se genom de underökningar av ytan vi redan gjort där innebär det att inget liv finns utan Mars är sterilt ren från liv. Kanske.


Men frågan om hur cyanobakterien uppstod på Jorden har jag inte hittat svaret på om det nu finns. Men kunde de uppstå utan syre här kanske de kan uppstå på andra planeter.


Bild på en cyanobakterie.

2015 TG387 (The Goblin) en dvärgplanet vilken verkar störas av den mystiska planet 9 vilken bör finnas gömd i vårt eget solsystem.

Planet Nio är en planet mindre än Neptunus men större än Jorden. Den antas finnas i vårt solsystem  men den har aldrig observerats mer än att mycket tyder på att den finns därute. Enligt datorsimulationer är den som närmast ca12 miljarder kilometer från solen i riktning mot Valfiskens stjärnbild i den inre delen av Oorts kometmoln.


Oorts kometmoln är ett vidsträckt bälte av ca 50000 kometer, asteroider och dvärgplaneter som omger solsystemet utanför Neptunus bana och utgörs av rester från dess bildande. Pluto är ett objekt som ingår i detta.


En dvärgplanet, kallad The Goblin eller 2015 TG387 långt bortom Pluto  har nu  undersökts angående den underliga bana denna har. 


Denna lilla himlakropp har en bana som stärker misstankarna om att det finns en nionde planet. En planet som stör The Goblin. 


The Goblin är en dvärgplanet vilken ligger på ett avstånd mer än dubbelt så långt bort som Pluto från solen. Det tar ca 40000 år för denna dvärgplanet att göra ett varv runt solen.


Men det är när The Globin är som närmast solen den har en extremt elliptisk bana som mest avlägsen är avståndet till solen över 300 miljarder kilometer.  Det är dess störda bana som får astronomer att än mer misstänka att det finns ett större objekt därute som stör en del mindre objekts banor runt solen.


Men vi ska inte vara helt säkra på det. Det kan vara andra effekter som stör vilka vi ännu inte förstår. Kanske av slaget gravitation från alla objekt i Oorts moln.

 Elektromagnetiska effekter eller kanske mörk energi om vi ska gå långt in i idéernas tankevärld. 


Bild som en konstnär föreställer sig planet 9.

Sydafrikanska MeerKat ansluts till det världsvida sökandet efter liv på andra planeter. Ett sökande vilket aldrig kommer att ta slut.

I Sydafrika finns Radio Astronomy Observatory (SARAO).

SARAO är en nationell anläggning förvaltad av National Research Foundation. Här finns radioastronominstrument och program såsom MeerKAT och KAT-7 teleskopen. Anläggningen ligger i Karoo ( är ett stäpp och halvökenområde i södra och västra Sydafrika.).


 MeerKAT består av 64 radioteleskopsantenner på bilden ovan ses en av dessa. Dessa kopplas nu upp i ett redan existerande globalt nätverk i sökandet efter planeter runt andra solsystem där liv kan finnas. Detta globala nätverk av radioteleskop har som mål avsökning av ca en miljon stjärnors omgivning.


 Vad man söker efter är i första hand tecken på något slag av teknik som används vid ett solsystem därute. Såsom radiosändningar eller andra strålkällor av icke naturligt slag som vi känner det. Det söks tecken efter intelligent liv därute.


Kommer detta att ge resultat? Om det finns något att hitta därute kommer människan en dag att hitta det. Finns inget kommer människan säkert ändå aldrig att ge upp sitt sökande. Människan skräms av tanken på ensamhet i ett gränslöst universum av livlösa solsystem.


Bilden är på ett radioteleskopen ingående i  Meerkat vilket omtalas ovan.

Två, kanske tre, nya tidigare okända partiklar upptäckta i uppbyggnaden av den verklighet vi alla lever i.

Den stora Hadron Collider (LHC) är världens största och kraftigaste partikelacceleratoranläggning. Dess arbete består i att kollidera motsatt riktade protonstrålar med energi på upp till 7 biljoner elektronvolt per stråle innebärande totalt 14 biljoner elektronvolt. 


Detta kraftfulla instrument med en storlek av en 27 km ring  finns på Cern vid Geneve har nyligen upptäckt två nya partiklar.


Två Baryoner (grundläggande subatomära partiklar) som var och en består av tre kvarkar. Kvarkar är ännu mindre partiklar än baryoner som finns av olika slag: upp, ner, topp, botten, konstiga och charm. Dessa i sin tur bygger upp Hadronerna vilka i sig delas in i två undergrupper:  Baryoner som är uppbyggda av tre kvarkar och mesoner och de som består av en kvark och en anti-kvark.


Varje typ av baryon har en mix av kvarkar. Protoner är exempelvis baryoner och består av två upp kvarkar och en ner kvark per styck. 


De två nyupptäckt partiklarna klassificeras som botten baryoner. En kallas Σb(6097) + och består av en botten kvark och två upp kvarkar medan den andra har fått namnet Σb(6097)- och består av en botten kvark och två ned kvarkar.


En tredje partikeln kan även finnas upptäckte forskarna. Namnet på denna ej ännu bekräftade existens är  Z sub c-(4100). Det är en ännu mystik meson (som kan finnas, tecken på detta finns). Denna  partikel är i så fall en typ av instabil partikel som fladdrar förbi under en kort tid och existerar enbart vid högenergirika kollisioner. Den bör bestå av två kvarkar och två antikvarkar.



Nog upptäcks mer och fler små partiklar ännu. Frågan är om det finns en gräns för hur många som finns i uppbygganden av vårt universum? Kanske det är så att vi snart kan bekräfta att det minsta som kan finnas är enbart strängar (strängteorin). 
Skulle teorin vara sann då är det även sant att det finns betydligt fler dimensioner än de tre (höjd, bredd och djup) plus tid vi anser oss orientera oss inom idag.


En sak anser jag vi kan vara överens om. Att vad vi finner eller hur många partiklar eller vågor av okänt slag vi hittar är inget av detta något som är onödigt i uppbyggnaden av vårt universum. Inget kom till vid BigBang som inte har betydelse. Det fanns en anledning till allt som kom till då och allt behövs för att hålla ihop vår verklighet.
Bild; Acceleratorkedjan i Large Hadron Collider (LHC). Bild från Wikipedia.

Stora vätemoln kan ses lysa vackert långt därute i universum

Lyman alfa-skogen kallas en summa av absorptionslinjer kallade Lyman alfa-våglängder, i neutralt väte. Dessa våglängder uppkommer då ljuset från avlägsna kvasarer passerar genom moln av väte innan ljuset når jorden. Det blir en så kallad "skog" av linjer beroende på rödförskjutningen utifrån universums expansion.


Rödförskjutning uppkommer när en ljuskälla rör sig bort från observatören. Läs mer här om detta.   


Lyman alfa-skogar observeras i våglängder för både synligt ljus och ultraviolett strålning och ger flera intressanta egenskaper inom kosmologin. De visar bland annat om mängden och spridningen av materia i universum och även om bildandet av galaxer och andra större strukturer.


Observationer gjorda med spektrografen MUSE på ESO: s Very Large Telescope har upptäckt stora kosmiska reservoarer av väteatomer (moln av detta)  kring avlägsna galaxer vilka är vackert (för ögat osynligt) glödande som Lyman-alpha utsläpp från universums barndom. 


Undersökningen har koncentrerats på tiden av födelsen av universum, tiden efter Big Bang.


Ett oväntat överflöd av Lyman-alpha utsläpp i regionen upptäcktes av Hubble Ultra Deep Field (HUDF)  av ett internationellt team av astronomer finnas långt därute av instrumentet MUSE på ESO: s Very Large Telescope (VLT). 

Hubble Ultra Deep Field (HUDF) är ett projekt där man med hjälp av långa slutartider och rymdteleskopet Hubble lyckats ta bilder av galaxer från det som kallas  den mörka tidsåldern. Tidsåldern vilken inträffade för cirka 13 miljarder år sedan mellan 400 och 800 miljoner år efter Big Bang. Det är den djupaste ( längst från oss i tid och rum)  bilden av universum som någonsin tagits av människan i det synliga ljusspektret. 



De  utsläpp av Lyman alfa-skogar vågor från vätgasmoln som upptäckts täcker nästan hela synfältet. Nästan hela himlen lyser därmed osynligt (för ögat) med Lyman-alpha utsläpp från det tidiga universum. Jag undrar dock varför de få områden som inte lyser just gör detta, inte lyser?


Det är en spännande tanke att se upp mot den mörka natthimlen med sina stjärnor att tänka sig att det är lysande och glänsande men att vi inte med våra ögon kan se detta. Kanske det är tur då sållning av information behövs för att hålla koll på den verklighet vi behöver kunna förstå för att kunna orientera oss och leva utan att allt blir kaos. 


Bild: Hubbleteleskopet ett av teleskopet varifrån man kan göra mätningar på Lyman alfa-våglängder med låg rödförskjutning.