Kometen Leonard sönderbröts

 

C/2021 A1 (Leonard) var en komet som upptäcktes av G. J. Leonard vid Mount Lemmon Observatory den 3 januari 2021 ett år före perihelion (dess närmsta punkt till solen i sin bana). Kärnan är (var) ca 1 km i diameter.

Den blev känd som den ljusstarkaste komet som upplösts de senaste året. 

Kometen började upplösas då den passerade som närmst solen den 3 januari 2022 och resterna rör sig nu bort från solen. Dess sken har inte bara bleknat utan nu saknas även de två viktigaste delarna dess kärna (kärna) och dess koma (tillfälliga atmosfär).

Resterna av Comet C/2021 A1 (Leonard) syns för närvarande på morgonhimlen sett från jordens från södra halvklotet. När Comet Leonard närmade sig perihelion den 3 januari 2022 började ljusstyrkan fluktuera i en tidsföljd av  var tredje till femte dag. Kometens svans började visa en komplicerad struktur troligen på grund av att bitar bröts loss av kärnan och nya områden av kometen då värmdes upp av solen.

Astronomer övervakade kometens bleknande. Det mest sannolika scenariot är att kometens kärna vilken var ca, 6 km antingen bröts upp, avdunstade bort eller en kombination av både ock. Kometer kan ses som smutsiga snöbollar men inte likvärdiga på grund av skilda innehåll av damm. Vissa kometer är tätt packade (har högre densitet än andra). Andra är fluffiga och en del innehåller även större  sten.

Leonards upptäckare sa: Den kommer att bli känd för svansens utseende, några av de bästa svansutseenden som någonsin observerats.

Fler forskare kommer att studera och slutföra forskningen och skriva artiklar om  komet Leonard. Vi kommer att få några men inte alla svar vi söker om objektet och dess väg mot sönderfall.

Bild vikipedia på C/2021 A1 (Leonard) den 28 december 2021

Nu är man säker på var is finns på Merkurius poler.

 

Merkurius (symbol: ☿) är den innersta och minsta planeten i vårt solsystem med en omloppstid runt solen av ungefär 88 dygn. På grund av sin närhet till solen är den svår att observera från jorden och kan bara ses i gryningen eller skymningen för blotta ögat eller med en fältkikare.

Även om Arecibo radioteleskop inte finns längre fortsätter det att leverera vetenskapliga upptäckter. Det finns en mängd Arecibo-data astronomer nu analyser i sökande efter nya upptäckter och en av teknikerna som används kallas planetradar. 

 

 Radarastronomin har efterhand blivit alltmer kraftfull. Under de senaste decennierna har planetradarmetoden använts inte bara för att kartlägga en planets yta utan också för att identifiera ytans sammansättning. På 1990-talet användes planetradar för att kartlägga ytan på Merkurius och fann överraskande fickor av is nära planetens poler. Men radarkartorna då var inte tillräckligt exakta för att avgöra exakt var isen fanns på polerna. Astronomerna misstänkte att den borde vara dold i polarkratrarnas skuggade områden dit solljus aldrig når.

Ytterligare studier under 2012 bekräftade förekomsten av is i kratrar. 2019 sände Arecibo en kraftfull radiosignal mot Merkurius. Den spridda signal mottogs efter dess reflektion på planeten  av Arecibo-mottagaren, vilket gjorde det möjligt för astronomer att utarbeta en mer detaljerad radiokarta över Merkurius inklusive polarområdena och dess fickor av som man nu kunde bekräfta innehöll is. I den senaste studien kombinerades dessa data med data från rymdfarkosten Messengers insamlade data då denna kretsade kring Merkurius mellan 2011 till 2015.

Messenger använde laserkartläggning för att urskilja ljusa områden från mörkare regolitregioner. Regolit är ett lager av lös jord som ligger ovan berggrunden. Regoliten på jorden består dels av berggrund som vittrat men även av avlagringar och jordmåner. Genom att kombinera datan kunde teamet  tolka data från radarkartan mer exakt. Även om is vanligtvis reflekterar mer radioljus än regolit vilket gör att isiga regioner ser ljusa ut på en radarkarta kan regioner också verka ljusa av andra skäl till exempel från en yta vinklad i viss riktning. Teamet kunde bekräfta att de radioljusa regionerna på polerna på  Merkurius i allmänhet indikerade på is. De kunde till och med få grepp om renheten i dessa fickor av is.

Bild från vikipedia på Merkurius. Bild tagen av rymdsonden Messinger under 2008 eller 2009. Animation gjord av bilder från MESSENGER och färglagd för att förstärka skillnader i ytans kemiska, mineralogiska och fysiska struktur.

Mystiska radiostrålscirklar i universum

 

Inom astronomin är en udda radiocirkel (ORC) ett stort, mystiskt astronomiskt objekt som sänder radiovågor är nästan cirkulärt och ljust längs kanterna.

2019 såg astronomen Anna Kapinska igenom data från CSIRO:s Australian Square Kilometre Array Pathfinder för att leta efter ovanligheter som radioteleskopet kan ha upptäckt. Hon började samla ihop en lista och gjorde en inventering av kosmiska underligheter ex ovanliga objekt och upptäckte en svag, spöklik cirkel ungefär en miljard ljusår från jorden. Några dagar senare undersökte en annan astronom, Emil Lenc, igenom samma data - och hittade då en andra cirkel. Forskarna namngav dessa objekt " udda radiocirklar" eller ORCs.

Lenc flaggade sitt fynd tillsammans med Ray Norris, en astrofysiker vid Australiens högsta vetenskapliga organ, CSIRO, och Western Sydney University, och lade upp bilden av ORC på sin datorskärm. Den såg ut som resterna av en supernova. Den struktur som finns kvar när en stjärna exploderat men data passade inte in i detta.

 

– Ganska snabbt insåg vi att det här var något helt annat, säger Norris. "Något helt nytt." Det som gör dem intressanta är det faktum att de bara är synliga för radioteleskop. Cirklarna ses inte i röntgenteleskop som NASA:s Chandra, eller i infraröda våglängder som de som undersöks av James Webb.

Sedan dess har forskarna hittat och beskrivit fem olika ORC:s alla vid liknande regioner av rymden. ORC1 som först upptäcktes av Lenc är huvudämnet i en ny artikel, som snart publiceras (kanske redan gjorts) i tidskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Här beskrivs att vid den senaste studien användes MeerKAT som drivs av South African Radio Astronomy Observatory, för att undersöka fysiken i ringen.

Teleskopmatrisen i MeerKAT består av 64 antenner som lyssnar efter radiosignaler från rymden kan fokusera på ORC1 med mycket större detaljskärpa än vad ASKAP kunde.

Det gör det möjligt för forskarna att bestämma polarisering, vilket är viktigt för att förstå fenomenets magnetfält. Men ännu har dessa teleskops arbeten inte löst mysteriet med dessa fenomens existens. Varför de finns, vad de är och varför?

Norris har dock en personlig favoritförklaring. Han tror att ORC:s är chockvågor efter sammanslagning av supermassiva svarta hål i en extremt avlägsen galax. Radiocirkeln är en expanderande gasbubbla som interagerar och exciterar elektroner vid dess gräns och då skapas de svaga signaler som ses av teleskop på jorden. Om denna monolitiska kollision utlöste en ORC skulle vi förvänta oss att se supermassiva svarta hål i deras centrum. – Och det gör vi, säger Norris. Faktum är att av de fem ORC;s som beskrivits hittills har tre svarta hål i mitten. (så sökning bör göras mycket noga i de övriga två efter ett svart hål. Om dessa finns kan ovan vara en förklaring (min anm.).

En annan teori är att ORC;s skapas ur en "sjärnbildningschock.". För en tid sedan upplevde den centrala galaxen i ORC1 en period av enorm stjärnbildningstakt och exploderande aktivitet. – När alla dessa stjärnor bildas i mångfald får man ett stort övertryck av gas i galaxen och det sker en explosion, säger Norris. Detta, säger Norris kan orsaka en radiostrålcirkel som liknar de som observerats av ASKAP och MeerKAT. Men än så länge förklarar inget av scenarierna säkert vad  en ORC  är - de kan vara något helt annat. Av de fem ORCs som hittills upptäckts verkar ORC2 och ORC3 vara lite annorlunda. De finns nära varandra och kan ha ett samband.

Mysteriet är inte löst men jag tror första alternativet är rätt tolkning under förutsättning av att man finner svarta hål i de två där dessa fattas (min anm.)

Bild vikipedia på Australien Square Kilometre Array Pathfinder (ASKAP) radioteleskopmatris.

Ett moln av skräp i universum

 

De flesta planeter och månar i vårt solsystem  formades genom kollisioner av materia tidigt under solsystemets historia. Genom att slås ihop kan steniga kroppar ackumulera mer material öka i storlek eller brytas isär till bitar.

Astronomer har använt data från NASA:s numera pensionerade rymdteleskop Spitzer för att finna bevis i dess insamlade datamängd av kollisioner av detta slag runt unga stjärnor där planeter bildas. Observationerna gav dock inte många bevis på sammanslagningar eller storleken av material där.

I en ny studie i Astrophysical Journal rapporterar dessa  astronomer som leddes av Kate Su vid University of Arizona de första observationerna i ett skräpmoln  framför en stjärna där ljuset vid passagen då kort blockerades. Astronomer kallar det för en transitering.

Tillsammans med kunskap om stjärnans storlek och ljusstyrka gjordes observationerna det möjligt för forskarna att bestämma molnets storlek kort efter kollisioner och uppskatta storleken på de objekt som kolliderade och hur snabbt molnet skingrades.

Det var  2015 ett team lett av Su de började göra rutinmässiga observationer av en 10 miljoner år gammal stjärna som heter HD 166191. 

 Runt stjärnan har damm som blivit över vid dess bildande klumpat ihop sig och bildat sten i skilda storlekar vilka kan bli början till framtida planeter. Då gasen som tidigare fyllde utrymmet mellan dessa objekt har skingrats ses kollisioner mellan stenar lättare och blir vanligare. I sökandet efter bevis på någon kollision runt HD 166191 använde teamet data från Spitzer för att genomföra mer än 100 observationer under 2015 och 2019.

Spitzer sökte i det infraröda vågfältet som är något längre än vad mänskliga ögon kan se. Infrarött är idealisk för att upptäcka damm inklusive skräp som skapas vid protoplanetkollisioner.

I mitten av 2018 upptäckte Spitzer att HD 166191-systemet blev betydligt ljusare vilket tydde på en ökning av skräpproduktion. Under den tiden upptäckte Spitzer då ett skräpmoln som blockerade stjärnans ljus. Genom att kombinera Spitzers observation av transiteringen med observationer av teleskop på marken kunde teamet härleda storleken och formen av skräpmolnet.

Molnet upptäcktes vara långsträckt och täckte ett uppskattat område minst tre gånger större än stjärnan. Mängden infrarött ljus från det tyder dock på att endast en liten del av molnet passerade framför stjärnan och att skräpet täckte ett område hundratals gånger större än stjärnans (i uttunnad form).

För att konstruera ett så stort moln måste objekten vid huvudkollisionen ha varit lika stora som dvärgplaneter som ex Vesta i vårt solsystem – ett objekt som är 530 kilometer i diameter och som finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

Den första sammandrabbningen genererade tillräckligt med energi och värme för att förånga in en del av materialet. Det utlöste också en kedjereaktion av stötar mellan fragment från den första kollisionen och andra mindre kroppar i systemet vilket sannolikt skapade dammolnet.

Under de närmaste månaderna växte dammolnet i storlek uttunnades och blev mer genomskinligt vilket indikerar att damm och annat skräp snabbt spred sig över hela stjärnsystemet. 2019 var molnet som passerade framför stjärnan inte längre synligt men systemet innehöll dubbelt så mycket damm som det hade tidigare. Denna upptäckt kan enligt studiens författare hjälpa forskare att testa teorier om hur planeter som jorden bildas och växt till i storlek.

"Genom att se på dammiga skräpskivor runt unga stjärnor kan vi se tillbaka i tiden och de processer som kan ha format vårt eget solsystem", säger Su. "När vi lär oss mer om resultatet av kollisioner i dessa system kan vi också få en bättre uppfattning om hur ofta steniga planeter bildas runt stjärnor."

Bild vikipedia på Spitzerteleskopet som fann molnet. Spitzerteleskopet  tidigare Space Infrared Telescope Facility (SIRTF)) söker över rymden i det infraröda sökfältet,  Det  sköts upp 2003, det fjärde och sista av NASA:s Stora Observatorier. År 2009 tog tillförseln av flytande helium slut, och sedan dess är teleskopet inte lika nedkylt och kan inte fotografera de längsta våglängderna.

Sju bra platser att söka efter liv på i vårt solsystem

 

Om mänskligheten någonsin ska hitta liv på en annan planet i solsystemet är det förmodligen bäst att veta var man ska leta. Många forskare har ägnat många, många timmar åt att fundera över just den frågan och många har kommit med motiverin för att stödja en viss plats i solsystemet som den mest sannolika att ha potential att hysa liv som vi känner det. Men platserna skiftar och har skiftat.

 Nu har ett team lett av Dimitra Atri från NYU Abu Dhabi utarbetat en metod för att rangordna de intressanta platserna att söka på. Metoden, som publicerades i ett nytt preprintpapper i arXiv, är inriktad på en ny variabel - Microbial Habitability Index (MHI). MHI är tänkt att mäta hur livsmöjlig en specifik miljö är för de olika typer av extremofiler som finns på extrema platser här på jorden.  (Organismer som utmärker sig på så sätt att de lever eller överlever under extrema livsförhållanden som är skadliga för de flesta liv på jorden (min anm.).

De platser som r togs fram som möjligast för liv är Mars, Europa, Enceladus, Titan, Ganymedes, Callisto och Pluto.

Mars forskare har visat att Mars har ett något jordliknande klimat med 120 000 års mellanrum och då rinnande vatten. Detta beror på att Mars axel tidvis lutar mycket kraftigt och stora mängder is då smälter vid polerna. Att liv kan finnas här i någon form eller ha funnits är inte omöjligt.

Europa är Jupiters fjärde största måne. Den tycks vara täckt av is, vilket skulle förklara varför den nästan helt ses sakna kratrar. Under istäcket tror man att ett det finns vatten (och kratrar). Ett hav av framför allt vatten.

Enceladus är en av Saturnus månar. Här finns bergsklyftor, slätter, veckad terräng och andra deformationer av ytan som pekar på att månen fortfarande kan ha ett flytande innandöme. Nytagna bilder visar formationer som är slående lika de i Europas yta och det kan tyda på att månen har stora hav under den frusna ytan.

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet och i storlek större än planeten Merkurius dock har Titan lägre densitet. Den består till hälften av fruset vatten och till hälften av olika bergarter. Månen är förmodligen uppdelad i flera lager med en 3400 kilometer tjock kärna av bergarter som omges av flera lager bestående av olika former av iskristaller. Titans inre kan fortfarande vara varmt. Titan är den enda kända månen med en fullt utvecklad atmosfär som består av annat än spårgaser Titans atmosfär är tätare än jordens med ett tryck vid ytan som är mer än en och en halv gånger högre. Atmosfären består till 98,4 % av kväve – den enda kväverika atmosfären i solsystemet förutom jordens – de resterande 1,6 % består av metan med endast spår av andra gaser som kolväten, argon, koldioxid, kolmonoxid, vätecyanid och helium. Här finns sjöar bestående av etan och metan. Sjöarna uppskattas vara upp till 200 meter djupa.

Ganymedes är den största av Jupiters många månar och den största månen i hela solsystemet. Ganymedes densitet är  1,936 g/cm3 vilket tyder på att den består av sten och vatten (främst i form av is). Ganymedes är den enda månen i solsystemet som är känd för att ha en magnetosfär.

Callisto är den åttonde i storlek av Jupiters kända månar och den näst största endast något mindre än Merkurius. Callisto består till ungefär 40 % av is och 60 % av sten och järn. Callisto består av ungefär lika stora mängder berg och is. Dess densitet är ca 1,83 g/cm3 vilket är den lägsta densiteten och ytgravitationen hos Jupiters större månar. Här finns vattenis, koldioxid, silikater och organiska föreningar. Analys av mätningar och bilder från Galileo-rymdfarkosten som besökte månen 2001 visade att Callisto kan ha en liten silikatkärna och eventuellt ett underjordiskt hav av vatten på ett djup större än 100 km under ytan.

Pluto är en dvärgplanet i Kuiperbältet tidigare benämnd planet. Det är möjligt att en uppvärmning i dess inre existerar som misstänks ske genom radioaktivitet och därigenom kan ett underjordiskt hav av vatten finnas på ett djup av100 till 180 km under ytan.

Bild från vikimedia på så kallade extremofiler. Här visas hypertermofila organismer färgar en varm källa i Yellowstone nationalpark i bjärta färger.

Asteroiden 2022 EB5 överraskade jorden den 11 mars

 

Apollo-asteroiderna kallas en kategori av jordnära asteroider. En av dessa träffade jordens atmosfär över Norska havet innan den upplöstes i här  den 11 mars 2022. Den kom oupptäckt och tidigare okänd som en överraskning från ovan. Astronomer förstod dock att den var på kollisionskurs och förutsåg exakt var och när kollisionen skulle inträffa. Men enbart två timmar innan den upptäcktes och därefter slog ner.

Detta rapporterade K. Sarneczky vid Piszkéstető-observatoriet i norra Ungern där man först observerade objektet vid Minor Planet Center – det internationellt erkända clearinghuset för positionsmätningar av små himlakroppar. Objektets bana och nedslag publicerades på Minor Planet Centers hemsida 

NASA:s "Scout" konsekvensbedömningssystem var först med dessa  tidiga mätningar och beräknade banan för 2022 EB5. Så snart Scout visat att 2022 EB5 skulle träffa jordens atmosfär, larmade systemet Center for Near Earth Object Studies (CNEOS)  och NASA: s Planetary Defense Coordination Office och flaggade därefter objektet på Scouts. Scout underhålls av CNEOS vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien och söker automatiskt igenom Minor Planet Centers databas efter asteroider på kollisionskurs med jorden. CNEOS beräknar varje känd jordnära asteroidbana för att förbättra konsekvensbedömningar till stöd för Planetary Defense Coordination Office.

 

"Små asteroider likt 2022 EB5 finns i stort antal och de träffar atmosfären ganska ofta – ungefär en gång var tionde månad", säger Paul Chodas, chef för CNEOS på JPL. "Men väldigt få av dessa asteroider har faktiskt upptäckts i rymden och observerats före nedslaget då de är små och fram till de sista timmarna innan nedslag och ett teleskop måste observera precis rätt plats av himmel vid rätt tidpunkt för att de ska upptäckas." Just denna var enbart ca 2 meter i diameter (min anm.)

En större asteroid med risk för kollisionspotential skulle upptäckas mycket tidigare och längre från jorden. NASA:s mål är att hålla reda på sådana asteroider och att beräkna deras banor för att helst få års varsel före en potentiell kollision.

2022 EB5 är den femte lilla asteroiden som upptäcks i rymden innan den nådde jordens atmosfär. Den första asteroiden som upptäcktes och spårades långt innan den träffade jorden var 2008 TC3, som gick in i atmosfären över Sudan och bröts upp i oktober 2008. Den 4 meter breda asteroiden spred hundratals små meteoriter över den nubiska öknen. När undersökningar blir mer sofistikerade och känsliga kommer fler av dessa ofarliga föremål att upptäckas innan de kommer in i atmosfären.

Bild vikipedia på Apolloasteroiden 2022 EB5  (visas grön). Solen är i centrum, med planeterna Merkurius (grå), Venus (svart), jorden (blå), och Mars (röd).

Misstaget uppdagades tre exoplaneter var stjärnor

 

De första världarna bortom vårt solsystem upptäcktes för tre decennier sedan. Sedan dess har nästan 5 000 exoplaneter bekräftats i vår galax. Astronomer har utöver det upptäckt ytterligare ca 5 000 planetariska kandidater – objekt som kan vara planeter men ännu inte har bekräftats som detta. Listan över planeter har nu krympt med minst tre. 

I en studie som publicerats i Astronomical Journal rapporterar MIT-astronomer  att tre, potentiellt fyra planeter som ursprungligen upptäckts av NASA: s Kepler rymdteleskop är felklassificerade. Istället är dessa sannolikt små stjärnor. Teamet använde uppdaterade mätningar för att dubbelkontrollera det som man trodde  planeternas storlek och upptäckte då att tre av dessa är  för stora för att vara planeter. Med nya och bättre uppskattningar av stjärnegenskaper fann forskarna då att de tre objekten, kända som Kepler-854b , Kepler-840b  och Kepler-699b uppskattas vara mellan två och fyra gånger större än Jupiter.

"De flesta exoplaneter är av Jupiter-storlek eller mindre. Två gånger [storleken] Jupiter är redan misstänkt. Större än så kan inte vara en planet har vi tidigare konstaterat säger studiens huvudförfattare Prajwal Niraula, graduate student in MIT's Department of Earth, Atmospheric, and Planetary Sciences. 

En fjärde planet, Kepler-747b  är ungefär 1,8 gånger Jupiters storlek vilket kan jämföras med de allra största bekräftade planeterna. Kepler-747b planetariska status, avslutar teamet, är misstänkt men inte helt osannolik. Arbetet med att hitta fler exoplaneter som bör vara stjärnor fortsätter.

Bild vikipedia på Keplerteleskopet som togs ur bruk 2018 efter att bränslet tagit slut efter 9 år av exoplanetsökande.