Månarna Enceladus och Europa kan ha liv under sina isiga ytor.

 

Jupiters måne Europa och Saturnus måne Enceladus har enligt nuvarande kunskap hav under sina isskorpor.

I ett av NASA utfört experiment tyds att om dessa hav stöder liv skulle signaturer av det livet i form av organiska molekyler (t.ex. aminosyror, nukleinsyror, etc.) kunna överleva precis under isens yta trots den hårda kosmiska strålningen som dessa månar utsätts för. Om robotlandare skickas till dessa månar för att leta efter livstecken skulle de inte behöva borra särskilt djupt för att hitta aminosyror som har överlevt (om de finns) utan att förändrats eller förstörts av strålning (om nu vattnet innehåller detta)

"Baserat på våra experiment är det 'säkra' provtagningsdjupet för att leta efter aminosyror på Europa ca 20 centimeter (under isens tjocklek) på höga latituder på det bakre halvklotet (halvklotet motsatta riktningen för Europas rörelse runt Jupiter) det område där ytan inte har störts för mycket av meteoritnedslag", beskriver Alexander Pavlov vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt. Maryland, huvudförfattare till en artikel om forskningen som publicerades den 18 juli i Astrobiology.

Provtagning under ytan på Enceladus för att detektera aminosyror är än enklare dessa molekyler överlever radiolys (nedbrytning genom strålning) på vilken plats som helst på Enceladus yta under några millimeter från isytan.

De iskalla ytorna på dessa nästan atmosfärfria månar är däremot  omöjliga för livsformer av alla slag på grund av strålning från både höghastighetspartiklar som fångats i Saturnus eller Jupiters magnetfält och från kraftfulla händelser i rymden, som ex supernovor. 

Båda månarna har hav under sina isiga ytor som värms upp av tidvatten vars orsak är  gravitationskraften från Saturnus inklusive Jupiter och närliggande månar. Dessa underjordiska hav kan hysa liv om där finns exempelvis energiförsörjning samt grundämnen och föreningar som  biologiska molekyler består av.

Vi får säkert svar vid framtida sonders borrningar på dessa is höljda månar.

Bild Wikipedia på Sarturnus måne Enceladus tagen av sonden Cassini 2014.

Jupiters färgsprakande moln

 

Under den 61:a förbiflygningen av Jupiter den 12 maj 2024 fångade NASA:s rymdfarkost Juno ovan färgförbättrade bild av Jupiters norra halvklot. Bilden ger en detaljerad bild av kaosartade moln och cyklonstormar i ett område som forskare känner till som en veckad trådliknande region.

I dessa regioner bryts de zonindelade jetstrålarna som skapar de välbekanta bandmönstren i Jupiters moln ner vilket leder till turbulenta mönster och molnstrukturer som snabbt utvecklas under loppet av bara några dagar.

En medborgarforskare vid namn Gary Eason skapade ovan bild med hjälp av rådata från Junos Cam-instrument (ett kamera/teleskop för synligt ljus ombord på NASA:s rymdfarkost Juno) och använde sedan digitala bearbetningstekniker för att förbättra färg och klarhet i bilden. https://en.wikipedia.org/wiki/JunoCam

Bild NASA Bilddata: NASA/JPL-Caltech/SwRI/MSSS Bildbehandling av Gary Eason © CC BY

Stjärnors magnetisms betydelse för exoplanters möjligheter till att liv ska uppstå på dess yta.

 

I en ny studie av David Alexander och Anthony Atkinson vid Rice University utvidgas definitionen av  livsvänlig zon för planeter till att inkludera deras stjärnas (sols) magnetfälts påverkan på planeten. Denna faktor, som är väl studerad i vårt eget solsystem bör även ha betydande konsekvenser för liv på andra planeter enligt ny forskning. Kanske inte så konstigt konstigare hade varit tvärtom åtminstone för liv som vi känner till det.

Traditionellt har forskare fokuserat på "Guldlockzonen", det område runt en stjärna där förhållandena är precis de rätta för att flytande vatten kan finnas. Genom att lägga till stjärnans magnetfältspåverkan till kriterierna för livsmöjligheter ger Alexanders team en mer nyanserad förståelse till var liv kan uppstå i universum.

Undersökningen fokuserade på  magnetisk växelverkan mellan planeter och deras stjärnor (solar). Det vi kallar rymdväder. På jorden drivs rymdvädret av solens strålning och påverkar vår planets magnetfält och atmosfär och skyddet mot detta. I studien förenklade forskarna den komplexa modellering som vanligtvis krävs för att förstå dessa interaktioner.

 Forskarna karakteriserade stjärnaktivitet med hjälp av ett mått på en stjärnas aktivitet som kallas Rossbytalet (Ro): förhållandet mellan stjärnans rotationsperiod och dess konvektiva omsättningstid. Detta hjälpte dem att uppskatta stjärnans Alfvénradie – det avstånd på vilket stjärnvinden effektivt blir frikopplad från stjärnan. 

Planeter inom denna radie skulle inte vara möjliga kandidater för livet eftersom de skulle vara magnetiskt förbundna tillbaka till stjärnan, vilket skulle leda till snabb erosion av deras atmosfär.

Genom att använda detta tillvägagångssätt undersökte teamet 1 546 exoplaneter för att avgöra om deras banor låg innanför eller utanför deras stjärnas Alfvén-radie.

Studien visade att endast två planeter, K2-3 d och Kepler-186 f av de 1 546 undersökta planeterna uppfyllde alla villkor för potentiellt liv på des yta. Dessa planeter är lika stora som jorden, kretsar på ett avstånd från sin sol som främjar bildandet av flytande vatten, ligger utanför sin stjärnas Alfvénradie och har tillräckligt starka magnetfält för att skydda från sin sols aktivitet. 

Spännande planeter som vi absolut bör undersöka närmre.

Resultatet av forskningen publicerades i The Astrophysical Journal den 9 juli 2024.

Bild vikipedia på hur en illustratör föreställer sig den intressanta planeten Kepler-186 f  kan ses vid sin sol.

Sonden Ramses ska möta asteroiden 99942 Apophis

 

99942 Apophis är asteroid som upptäcktes 2004 av de amerikanska astronomerna R. A. Tucker, D. J. Tholen och F. Bernardi. Det är ett jordnära objekt (NEO) som följer en bana som gör att den korsar jordens bana två gånger för varje varv under sin omloppstid på 323 dagar och därvid regelbundet kan komma att passera jordens närområde. Asteroiden beräknas vara 325 meter lång. Nästa gång den kommer i jordens närhet blir fredagen den 13 april 2029.

ESA:s rymdfarkost Ramses kommer då att sammanstråla med Apophis innan den passerar jorden och följa med asteroiden under förbiflygningen för att observera hur den förvrids och förändras av vår Jordens gravitation.

Patrick Michel, forskningschef vid CNRS vid Observatoire de la Côte d'Azur i Nice, kommenterar: "Det finns fortfarande så mycket vi ännu inte vet om asteroider, hittills har vi varit tvungna att resa djupt ut i solsystemet för att studera dem och själva utföra experiment för att interagera med deras yta."

"För första gången någonsin tar nu naturen med sig en sådan till vårt närområde och genomför själv experimentet. Allt vi behöver göra är att se på när Apophis sträcks ut och pressas av starka tidvattenkrafter som kan utlösa jordskred och andra störningar på den och avslöja nytt material under dess yta.

Ramses måste lanseras i april 2028 för att möjliggöra en ankomst till Apophis i februari 2029, två månader före att den kommer som närmst oss. För att hålla denna tidsfrist ansökte ESA om tillstånd att påbörja det förberedande arbetet med uppdraget så snart som möjligt med hjälp av befintliga resurser. Tillståndet har beviljats av programstyrelsen för rymdsäkerhet. Beslutet om att förbinda sig till uppdraget i sin helhet kommer att fattas vid ESA:s ministerrådsmöte i november 2025.

Bild https://www.esa.int/ ESA:s (Europeiska rymdorganisationen) Ramses-uppdrag till asteroiden Apophis

Sten av rent svavel hittade på Mars

 

Den 30 maj 2024 körde NASA:s Mars-rover Curiosity över en sten på Mars yta som då sprack upp och avslöjade något som aldrig tidigare setts på Mars: en sten bestående av gula svavelkristaller.

Sedan oktober 2023 har rovern utforskat ett område på Mars rikt på sulfater, ett slags salt som innehåller svavel och som bildas när vatten avdunstar. Men där tidigare upptäckter har gjorts av svavelbaserade mineraler en blandning av svavel och andra material – är bergarten som Curiosity nyligen spräckte bestående av rent svavel. Det är inte klart vilket förhållande, om något, detta elementära svavel har till andra svavelbaserade mineraler i området.

Medan människor associerar svavel med lukten av ruttna ägg (resultatet av vätesulfidgas), är elementärt svavel luktfritt. Det bildas bara under ett smalt spektrum av förhållanden som forskare inte har förknippat med platsens historia där rovern körde och Curiosity hittade en hel del av det – ett helt fält av ljusa stenar som liknar den som rovern krossade.

"Att hitta ett fält med stenar bestående av rent svavel är som att hitta en oas i öknen", beskriver Ashwin Vasavada, forskare vid Curiositys projekt vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. – Det ska inte finnas där men nu visar det sig att det likväl gör det och då måste vi förstå varför. Att upptäcka konstiga och oväntade saker är dock det som gör planetutforskning spännande.

Gediz Vallis-kanalen, som upptäcktes från rymden flera år före Curiositys uppskjutning är en av de främsta anledningarna till att forskarteamet ville besöka den här delen av Mars. Forskare tror att kanalen karvades ut av flöden av flytande vatten och skräp som lämnade en ås av stenblock och sediment efter sig som sträckte sig ner på bergssidan och bildade kanalen.

"Det här var ingen lugn period på Mars i det förflutna", beskriver Becky Williams, forskare vid Planetary Science Institute i Tucson, Arizona, och biträdande huvudforskare för Curiositys mastkamera, Mastcam.  Vi tittar på flera flöden i kanalen, inklusive spår av stora översvämningar och blockrika flöden. Medan svavelstenarna var för små och spröda för att provtas med borren, upptäcktes även en större sten som nu fått smeknamnet "Mammoth Lakes" i närheten. Denna fann man efter att Roverns ingenjörer letat efter en del av berget som skulle möjliggöra säker borrning och hitta en parkeringsplats på den lösa, sluttande ytan för att möjliggöra en borrning.

Efter att Curiosity borrat sitt 41:a hål med hjälp av den kraftfulla borren som finns i änden av roverns 2 meter långa robotarm togs den pulveriserade stenen in i instruments inre för vidare analys så forskarna kunde avgöra vilka material stenen bestod av. Det var gula svavelkristaller här också. Rent svavel.

Curiosity har sedan dess drivit bort från Mammoth Lakes och är nu på väg för att se vilka andra överraskningar som väntar på att upptäckas i kanalen.

Bild https://www.nasa.gov/ en hittad sten av rent svavel på Mars.

En Jupiterlik exoplanets excentriska bana.

 

Astronomer vid MIT, Penn State University mfl universitet har nyligen upptäckt en het Jupiterlik planet – en sorts juvenil planet som är på väg att bli en het Jupiter vars omloppsbana ger några svar på hur heta Jupiterliknande planeter utvecklas.

Den nya planeten som astronomerna kallar TIC 241249530 b, kretsar kring en stjärna som ligger cirka 1 100 ljusår från jorden. Planeten kretsar runt sin sol i en mycket "excentrisk" bana, vilket innebär att den kommer extremt nära sin sol innan den slungas långt ut från denna i en elliptisk bana. Om planeten varit en del av vårt solsystem skulle den komma 10 gånger närmare solen än Merkurius, innan den rusade vidare ut nära förbi jorden och sedan tillbaka runt. Enligt forskarnas uppskattningar har planetens utsträckta omloppsbana den högsta excentriciteten av alla planeter som hittills upptäckts.

– Planeten stöder teorin om att migration med hög excentricitet borde stå för en bråkdel av heta ”Jupiterliknande objekt”, beskriver Sarah Millholland, biträdande professor i fysik vid MIT:s Kavliinstitut för astrofysik och rymdforskning. "Vi tror att när den här planeten bildades var den en kall värld. Men på grund av den dramatiska dynamiken i omloppsbanan kommer den att bli en het Jupiter om ungefär en miljard år, med temperaturer på flera tusen grader Celsius. Så det är en enorm förändring från där det började för denna planet."

Millholland och hennes kollegor publicerade sina resultat för dagar sedan i tidskriften Nature. Hennes medförfattare är MIT-studenten Haedam Im, huvudförfattaren Arvind Gupta från Penn State University och NSF NOIRLab, och medarbetare vid flera andra universitet, institutioner och observatorier.

Bilden från https://news.mit.edu/  visar en Jupiter-liknande exoplanet som är på väg att bli en het Jupiter – en stor, Jupiter-liknande exoplanet som kretsar mycket nära sin sol.

Krediter:Upphovsman: NOIRLab/NSF/AURA/J. da Silva

Nya rön om månen Titans hav och floder

 

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet störst är Jupiters måne Ganymedes. 

Cassini-Huygens 20-åriga uppdrag med att utforska Saturnus och dess planetsystem avslutades för nästan sju år sedan och genererade mängder av data som fortfarande analyseras.

Astronomer från Cornell-university har spelat en viktig roll i analysen och en ny studie av radarexperimentdata visar nya insikter relaterade till sammansättning och aktivitet i de flytande kolvätehaven nära nordpolen på Titan.  Med hjälp av data från flera bistatiska radarinsamlingar kunde en Cornell-ledd forskargrupp separat analysera och uppskatta sammansättningen och ojämnheten av Titans havsytor, något som tidigare analyser av monostatiska radardata inte kunnat visa.

Resultatet kommer att hjälpa till att bana väg för framtida kombinerade undersökningar av Titans hav med hjälp av Cassini-data.

I analysen fann man skillnader i sammansättningen av kolvätehavens ytskikt, beroende på latitud och läge (nära floder och flodmynningar ex). Närmare bestämt visar den sydligaste delen av havet Kraken Mare den högsta dielektriska konstanten – ett mått på ett materials förmåga att reflektera en radiosignal. Till exempel är vatten på jorden mycket reflekterande, med en dielektrisk konstant på cirka 80; Titans etan- och metanhav är cirka 1,7.

Forskarnas resultat visade att alla tre haven på Titan var mestadels lugna vid tidpunkten för förbiflygningarna, med ytvågor som inte var större än 3,3 millimeter höga. En något högre nivå– upp till 5,2 mm – uppmättes dock nära kustområden, flodmynningar och bassänger vilket kan vara indikationer på tidvattenströmmar.

"Vi har också indikationer på att floderna som matar haven består av ren metan", beskriver Poggiali "tills de rinner ut i de öppna flytande haven, som är mer etanrika. Det är som på jorden, när sötvattenfloder rinner ut i och blandas med havens salta vatten.

"Detta stämmer väl överens med meteorologiska modeller för Titan", beskriver Nicholson, "som förutspår att "regnet" som faller från dess himmel sannolikt består av nästan ren metan (likt vårt regn består av nästan bara sötvatten)  med spår av etan och andra kolväten.

Valerio Poggiali, forskningsassistent vid Cornell Center for Astrophysics and Planetary Science (CCAPS) vid College of Arts and Sciences (A&S), var huvudförfattare till artikeln"Surface Properties of the Seas of Titan as Revealed by Cassini Mission Bistatic Radar Experiments", som publicerades den 16 juli i Nature Communications.

Medförfattare inkluderar Alexander Hayes '03, M.Eng. '04, Jennifer och Albert Sohn Professor och chef för CCAPS; Philip Nicholson, professor vid institutionen för astronomi (A&S); och Daniel Lalich, forskningsassistent vid CCAPS.

Bild wikipedia (engelska). Struktur av Titans isiga skorpa.

Lavarörsgrotta på månen

 

Ett team av internationella forskare under ledning från universitetet i Trento, Italien, har publicerat en forskningsstudie som är en milstolpe i kunskapen om månen. För första gången har forskare visat att det finns en tunnel på månen. En tunnel som antas vara ett tomt lavarör.

 Det har funnits teorier om dessa grottor i över 50 år. Men detta är första gången vi har bevisat existensen av en, förklarar Lorenzo Bruzzone, professor vid universitetet i Trento. Det var 2010, som det  i det då pågående LRO NASA-uppdraget,  instrumentet Miniature Radio-Frequency (Mini-RF)samlade in data som inkluderade upptäckten av en grop i Mare Tranquilitatis. 

Flera år senare har forskarna åter analyserat dessa data med hjälp av de komplexa signalbehandlingstekniker som nyligen har utvecklats och upptäckte då radarreflektioner från gropen som bäst kan förklaras som  en underjordisk grotta.

Upptäckten är det första direkta beviset på ett lavarör under månens yta.

Studien, som delvis finansierat av den italienska rymdorganisationen, involverade forskare från University of Padua och La Venta Geographic Explorations APS vilka bidrog till de geologiska analyserna och modelleringen av den identifierade ledningen.

Forskningsstudien är publicerad som artikel "Radar Evidence of an Accessible Cave Conduit below the Mare Tranquillitatis Pit" (doi: 10.1038/s41550-024-02302-y) är publicerad i Nature Astronomy. Artikeln finns tillgänglig på följande länk  URL:https://www.nature.com/articles/s41550-024-02302-y

Bild vikipedia. En 100 meter djup krater på Månen som kan ge tillgång till ett lavarör.

Väderförhållanden på två planeter där sandstormarna yr

 

Astronomer har skapat den mest detaljerade väderleksrapporten hittills för två avlägsna världar bortom vårt eget solsystem.

I studien avslöjas extrema atmosfäriska förhållandena på dessa exoplaneter som är insvepta i virvlande moln bestående av het sand  med en temperaturer på 950 °C.

Det var med hjälp av James Webb Space Telescope (JWST) i ett samarbete mellan USA, Europa och Kanada som forskarna bestämde sig för att undersöka vädret på ett par bruna dvärgar – himlakroppar som är större än planeter men mindre än stjärnor (så kallade misslyckade stjärnbildningar). 

Dessa bruna dvärgar, som tillsammans kallas WISE 1049AB är de ljusstarkaste och närmsta objekten av sin typ till jorden, De finns ca sex ljusår bort.

Teamet undersökte varje brun dvärgs atmosfär genom att mäta ljusvågorna som sänds ut från deras ytor och som förändras när mer eller mindre molniga områden roterade in i och ut ur Webbs synfält.

Genom att visualisera denna data i ljuskurvor –diagram över hur ljusstyrkan från varje objekt förändras över tid – kunde teamet bygga upp en detaljerad 3D-bild av hur de bruna dvärgarnas väder förändrades under loppet av ett helt varv eller som vi uttrycker det om jorden dag. Mellan fem och sju timmar tog varven.

Teamet kunde också kartlägga hur ljuset från varje objekt varierade beroende på våglängd och det visade närvaron och det komplexa samspelet mellan gaser som vattenånga, metan och kolmonoxid i deras atmosfärer.

Resultatet av studien kan hjälpa astronomer i förståelsen av bruna dvärgar den potentiell felande länken mellan stjärna och planet.

Den nu senaste studien bygger på tidigare studier av bruna dvärgar där det i huvudsak har begränsats till att ta statiska ögonblicksbilder av deras atmosfär på endast en sida av den bruna dvärgen. Detta tillvägagångssätt är begränsat resultaten eftersom bruna dvärgar är kända för att rotera relativt snabbt och deras väder kan variera mycket över tid, beskriver forskare.

Studien, som publiceras i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society, leddes av University of Edinburgh i samarbete med forskare från Trinity College Dublin, University of Virginia mfl institut från hela världen.

Bild https://ras.ac.uk  En konstnärs intryck av en av de bruna dvärgarna som ligger närmast jorden i den binära gruppen WISE 1049AB den andra ses svagt, (huvudbilden på bilden), tillsammans med ett intryck av det stormiga vädret på en brun dvärgplanet (infälld).

Kredit ESO-I. Crossfield-N. Risinger Risinger Typ av licens (CC BY 4.0)

Astronomer använder pulsarer för att söka tecken på mörk materia

 

Nu söks objekt som kan innehålla mörk materia med hjälp av regelbundna pulseringar från pulsarer. 

Dessa pulsarer – neutronstjärnor som roterar och sänder ut fyrliknande strålar av radiovågor som sveper genom rymden – används för att identifiera okända dolda objekt.

Pulsarer fick sitt smeknamn eftersom de skickar ut elektromagnetisk strålning av mycket jämnt intervall i tid, allt från millisekunder till sekunder, vilket gör dem till  exakta tidtagare.

"Vetenskapen har utvecklat mycket exakta metoder för att mäta tid, på jorden har vi atomklockor och i rymden har vi pulsarer ", beskriver astronomen bakom studien professor John LoSecco vid University of Notre Dame, som presenterar sina resultat vid veckans National Astronomy Meeting vid University of Hull.

"Även om gravitation har varit känd för att bromsa ljus i mer än ett sekel har det hittills funnits väldigt få tillämpningar." – Vi drar numera nytta av det faktum att jorden rör sig, solen rör sig, pulsaren rör sig och till och den mörka materian rör sig.

En massa av solens storlek kan ge en fördröjning på cirka 10 mikrosekunder av strålningen från en pulsar. Observationerna som professor LoSecco gjorde har en upplösning i storleksordningen nanosekunder vilket är 10 000 gånger mindre.

"Ett av fynden tyder på en förvrängning på cirka 20 procent av solens massa", beskriver professor LoSecco. "Det här objektet skulle kunna vara  mörk materia."

Han bekräftade också att en bieffekt av denna forskning är att den förbättrar pulsarers tidsdataurval. Detta precisionsprov har samlats in för att leta efter bevis på lågfrekvent gravitationsstrålning.

Objekt med mörk materia lägger till "brus" till dessa data, så att identifiera och ta bort dem kommer att rensa proverna från viss variabilitet vilket eliminerar sådant brus under andra sökningar efter gravitationsstrålning.

"Den mörka materiens sanna natur är ett mysterium", beskriver professor LoSecco. "Forskningsprojektet kastar nytt ljus över den mörka materians natur och dess fördelning i Vintergatan och kan också förbättra noggrannheten i precisionspulsardata."

Forskningen fortsätter inom området inga färdiga resultat finns ännu publicerade.

Bild https://ras.ac.uk  Den här bilden visar en konstnärs bild av en neutronstjärna, omgiven av dess starka magnetfält (blått). Den sänder ut en smal stråle av radiovågor (magenta) ovanför sina magnetiska poler. När stjärnans rotation sveper dessa strålar över jorden kan neutronstjärnan detekteras som en radiopulsar.

NASA Goddard/Walt Feimer Typ av licens (CC BY 4.0)

Sammanflätade galaxer (Webbteleskopets 2 års bild).

 

För att hedra Webbteleskopets tvåårsdag observerade teleskopet  och tog  en bild av Arp 142, ett interagerande galaxpar med smeknamnet Pingvinen och Ägget. Resultatet blev bilden ovan som är en kombination av kort- och mellaninfrarött ljus vilket visuellt visar hur galaxerna interagerar – se den svaga uppochnedvända blå U-formationen som omsluter båda galaxerna – tillsammans med en "stjärnglans", av nya stjärnbildningar i Pingvinen.

Teleskopets specialisering på att fånga infrarött ljus något människliga ögon inte kan visar att dessa galaxer som tillsammans kallas Arp 142 är låsta i en långsam kosmisk dans. Webbs observationer, som kombinerar kort- och mellaninfrarött ljus från Webbs NIRCam (Near-Infrared Camera) respektive MIRI (Mid-Infrared Instrument) visar tydligt att de förenas av ett dis representerat i blått som är en blandning av stjärnor och gas.

Deras pågående interaktion började för mellan 25 och 75 miljoner år sedan när pingvinen (individuellt katalogiserad som NGC 2936) och ägget (NGC 2937) genomförde sin första närliggande passage. De kommer att fortsätta att svänga och fullborda flera ytterligare loopar innan de går samman till en enda galax hundratals miljoner in i framtiden.

Innan de närmade sig för första gången hade pingvinen formen av en spiralgalax.  Idag glimmar dess galaktiska centrum i form av ett öga, dess tidigare spiralarmar som en näbb, ett huvud, en ryggrad och en utdragen svans.

Som alla spiralgalaxer är Pingvinen (fd spiralgalax) fortfarande mycket rik på gas och stoft. Galaxernas "dans" drog gravitationellt med sig pingvinens tunnare områden av gas och stoft vilket fick dem att krascha i vågor och bilda stjärnor. Leta efter dessa områden på två ställen i bilden ovan: det som ser ut som en fisk och i "näbben" och "fjädrarna" i "svansen".

Runt dessa nybildade stjärnor finns rökliknande materia som innehåller kolhaltiga molekyler, så kallade Polycykliska aromatiska kolväten, som Webb är exceptionellt bra på att upptäcka. Stoft, som ses som svagare, djupare orange bågar, sveper från näbben till stjärtfjädrarna.

Äggets kompakta form är däremot i stort sett oförändrad historiskt. Som elliptisk galax är den fylld med åldrande stjärnor och innehåller mycket mindre gas och stoft än Pingvinen och här bildas få nya stjärnor.

En orsak till äggets ostörda utseende är att galaxerna har ungefär samma massa (tyngd), vilket är anledningen till att den mindre elliptiska galaxen inte redan har sammansmält eller förvrängts formmässigt av Pingvinen (med stor sannolikhet på grund en slags jämvikt av gravitationen).

Det uppskattas att pingvinen och ägget ligger ungefär 100 000 ljusår från varandra. Vintergatan och vår närmaste granngalax Andromedagalaxen, ligger ungefär 2,5 miljoner ljusår från varandra. Men även dessa kommer att sammanslås och då om ca 4 miljarder år.

Titta nu längst upp till höger för att upptäcka en galax som inte är på den här dansen. Denna galax ligger 100 miljoner ljusår närmare jorden, katalogiserad PGC 1237172. Den är ganska ung och kryllar av nya, blå stjärnor.

Vill du ha ett partytrick till? Se denna Webb bild 

i mellaninfrarött ljus för att se PGC-1237172 praktiskt taget försvinna. Mellaninfrarött ljus fångar till stor del svalare, äldre stjärnor och en otrolig mängd stoft. Eftersom galaxens stjärnpopulation är så ung "försvinner" den i mellaninfrarött ljus.

Ta också en stund för att skanna bakgrunden. Webbs bild svämmar över av avlägsna galaxer. Vissa har spiralformade och ovala former som de som är trådlika genom pingvinens "stjärtfjädrar", medan andra ses utspridda överallt som formlösa prickar. Detta är ett bevis på känsligheten och upplösningen hos teleskopets infraröda instrument. (Jämför Webbs syn med Iakttagelse 2018 som kombinerar infrarött ljus från NASA:s pensionerade rymdteleskop Spitzer och nära-infrarött och synligt ljus från NASA:s rymdteleskop Hubble.) 

Även om dessa observationer bara tog några timmar, avslöjade Webb mycket mer av avlägsna, rödare och dammigare galaxer än tidigare teleskop – ytterligare en anledning att förvänta sig att Webb kommer att fortsätta att utöka vår förståelse av universum.

Vill du veta mer? Ta en rundtur genom bilden, "flyg igenom" den i en visualisering och jämför Webbs bild med rymdteleskopet Hubbles. 

Arp 142 ligger 326 miljoner ljusår från jorden i stjärnbilden Hydran.

Bild https://webbtelescope.org/. Galaxparet ARP142. Den förvrängda spiralgalaxen i mitten, Pingvinen, och den kompakta elliptiska galaxen till vänster, Ägget, är låsta i en aktiv omfamning. En ny bild i kort- och mellaninfrarött ljus från James Webb Space Telescope som togs för att markera dess andra år i drift visar att deras växelverkan markeras av ett svagt uppochnedvänt U-format blått sken. 

Studier av is i interstellära gasmolns inre

 

Med hjälp av James Weebteleskopet har ett forskarlag där  Paola Caselli, Barbara Michela Giuliano och Basile Husquinet från MPE (Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics) ingick undersökt djupt in i täta molnkärnor och avslöjat detaljer om interstellär is som tidigare inte kunnat observeras. Studien fokuserar på Chamaeleon I-regionen (gasområde i Vintergatans närområde) och för arbetet användes JWST:s NIRCam för att mäta spektroskopiska linjer mot hundratals stjärnor bakom molnet.

För första gången har svaga spektroskopiska egenskaper som kallas "dinglande OH"(syre väte)  upptäckts vilket tyder på att vattenmolekyler finns men att dessa  inte är helt bundna i isen i molnet. Dessa egenskaper kan spåra porösiteten och modifieringen av isiga korn när de utvecklas i molekylmoln till protoplanetära skivor. Upptäckten ökar vår förståelse för iskornens struktur och dess roll i planetbildning.

Studien visar att det i molnet finns potentiellt "fluffiga" iskorn, vilket påverkar den kemi som kan uppstå i dessa regioner och därmed graden av kemisk komplexitet som kan byggas upp. Upptäckten öppnar även för att studera planetbildning eftersom dessa spektrala egenskaper i slutändan gör det möjligt för oss att bygga upp en uppfattning om den rumsliga fördelningen och variationen av isar samt hur de utvecklas på sin färd från molekylmoln, till protoplanetära skivor, till planeter.

Bild https://www.mpe.mpg.de/ Illustration av de olika OH-bindningsscenarierna som observerats i det mörka molnet Cha I(Chamaeleon I-regionen ett tätt molnområde nära oss i Vintergatan) med James Weebtelekopet.

Ballongburet teleskop uppskjutet

 

Vetenskapsmän från Washington University i St. Louis har skjutit upp ett ballongburet teleskop för att avslöja hemligheterna bakom astrofysiska svarta hål och neutronstjärnor.  Ballongen med teleskop går under namnet XL-Calibur och sköts upp från Rymdbolagets rymdcenter Esrange, i Kiruna, den 9 juli.

"Vi är positiva till att kunna mäta polarisationen hos det svarta hålet det röntgenbinära Cyg X-1 för att bestämma och förstå hur materia virvlar runt ett svart hål innan det faller in i detta och frigör enorma mängder energi i processen", beskriver Henric Krawczynski, Wilfred R. och Ann Lee Konneker Distinguished Professor of Physics in Arts & Sciences, som är huvudforskare för XL-Calibur. – Vi hoppas att våra resultat kommer att få en viss inverkan på mätningsresultat av svarta håls spinn.

Esrange, som ligger i ett stort obefolkat område i den nordligaste delen av Sverige, är en idealisk plats för NASA:s vetenskapliga ballongkampanj 2024. "Placeringen av uppskjutningsområdet och de stratosfäriska vindarna möjliggör utmärkta flygförhållanden för ballongen för att samla in många dagars vetenskapliga data när ballongen passerar från Sverige till norra Kanada", säger Andrew Hamilton, tillförordnad chef för NASA:s Balloon Program Office, i ett uttalande.

XL-Calibur är ett samarbete mellan forskare från USA, Japan och Sverige.

Bild https://source.wustl.edu/  Den vetenskaplig ballongen som är  stor som en stadion bar upp XL-Calibur-instrumentet. (Foto: Nicole Rodriguez Cavero)

Vi förstår mer och mer om jordens tidigaste livsformer

 

I många studier har undersökts tecken på tidigt liv som bevarats i  bergarter. Men den här studien väver samman dessa data med genomiska studier av moderna organismer och nya genombrott om den utvecklande kemin i de tidiga haven, atmosfären och kontinenterna.

Studien beskriver hur jordens tidigaste livsformer – mikrober som O2-producerande bakterier och metanproducerande arkéer – formade och formades ur förändringar i haven, kontinenterna och atmosfären.

"Det centrala budskapet är att du inte kan se någon del av dokumentationen isolerat", beskriver Timothy Lyons, en UCR(University of California, Riverside) -framstående professor i biogeokemi och medförfattare till studien. Studien samlade experter inom biologi, geologi, geokemi och genomik och beskriver resan för jordens tidiga livsformer från deras första framträdande till deras uppgång till ekologiskt framträdande. I takt med att mikroberna ökade i antal började de påverka sin omvärld, bland annat genom att börja producera syre via fotosyntesen.

Resultaten inom varje område "överensstämmer ofta på anmärkningsvärda sätt", enligt Christopher Tino, UCR-doktorand under forskningstiden och huvudförfattare till studien som numera är postdoktor vid University of Calgary.

Specifikt visas i studien hur mikrobiellt liv konsumerade, omvandlade och spridde viktiga näringsämnen som innehåller kväve, järn, mangan, svavel och metan över hela jorden. Dessa biologiska händelser utvecklades och jordens yta förändrades dramatiskt tillsammans med och ibland på grund av nytt liv.

Kontinenter växte fram, solen blev ljusare och världen blev rik på syre Eftersom utvecklingen av nya biologiska vägar påverkade dessa grundämnescykler uppkom nya tidiga livsformer vilka påverkade och reagerade på miljön och utvecklade ekologiska fotavtryck i global skala.

Stenar som är miljarder år gamla saknar ofta de synliga fossiler som behövs för att berätta hela historien. Den här studien inkorporerade kemin hos dessa stenar och genomet hos levande släktingar för att bilda en heltäckande bild av forntida livsformer.

"I huvudsak beskriver vi jordens första tid utifrån mikrober som kunde förändra den globala miljön", beskriver Lyons, chef för Alternative Earths Astrobiology Center in the Department of Earth and Planetary Sciences. "Du måste förstå hela bilden för att fullt ut förstå vilka, vad, när och var mikrober utvecklades från att bara existera till att få en betydande effekt på miljön."

Många forskare har antagit att när en livsform väl dök upp på jorden blev den snabbt produktiv. Bara genom att sammanföra årtionden av forskning över discipliner, som Lyons, Tino och deras kollegor gjorde i denna artikel, kan forskare se skillnaden mellan blotta närvaron kontra dominansen av vissa mikrober. Ofta tog det hundratals miljoner år att utvecklas från en första existens till en framträdande plats.

"Mikrober som till en början hankade sig fram i trånga nischer i miljön skulle över tid bli stora populationer", beskriver Lyons.

Men studien besvarar likväl föga överraskande inte den eviga frågan. Var vi kommer från?

Studien kan även vara till hjälp i sökandet efter liv på andra planeter. – Om vi någonsin ska hitta bevis för liv bortom jorden kommer det med stor sannolikhet att baseras på processer och produkter från mikroorganismer, som metan och O2",beskriver Tino.

"Vi motiveras av att tjäna NASA i deras uppdrag", noterade Lyons, "särskilt för att hjälpa till med att förstå hur exoplaneter kan upprätthålla liv."

Studien som nyligen publicerades i tidskriften Nature Reviews Microbiology.  Utöver Lyons och Tino deltog i detta arbete   Gregory P. Fournier, Massachusetts Institute of Technology; Rika E. Anderson, University of Washington och Carleton College; William D. Leavitt, Dartmouth College; Kurt O. Konhauser, University of Alberta; och Eva E. Stüeken, University of Washington och University of St. Andrews.

Bild vikipedia. Stenar längs Saldasjöns strandlinje i Turkiet har med tiden bildats av mikrober som fångar mineraler i vattnet. Dessa mikrobialiter (Mikrobialit är en bentisk sedimentär avlagring gjord av karbonatlera (partikeldiameter < 5 μm) som bildas med förmedling av mikrober. ) var en gång i tiden en viktig del av livet på jorden. (NASA/JPL-Caltech)

Exoplanet LHS 1140 b verkar vara en isvärld där liv kan existera.

 

LHS 1140b är en superjord en exoplanet som kretsar runt en röd dvärgstjärna, 40 ljusår från jorden i stjärnbilden Valfisken.

LHS 1140 b är en av de exoplaneter som ligger närmast vårt solsystem och som finns inom sin sols livsmöjligas zon. Exoplaneter som hittats i denna "Guldlockszon" har temperaturer som kan vara  möjliga för vatten att existera i flytande form. Flytande vatten är ett avgörande element för liv som vi känner det från jorden.

En av de kritiska frågorna om LHS 1140 b var om det är en mini-Neptunus-exoplanet (en liten gasjätte med en kraftig väterik atmosfär) eller en superjord (en stenplanet men större än jorden). Det senare scenariot inkluderade möjligheten att det var en så kallad "Hycean-värld" en planet med ett globalt flytande hav omgivet av en väterik atmosfär som skulle uppvisa en distinkt atmosfärisk signal som kunde observeras med hjälp av det kraftfulla Webb-teleskopet.

  Analyser av data från Webbteleskopet uteslöt starkt mini-Neptunus-scenariot och tyder på att exoplaneten LHS 1140 b är en superjord som till kan ha en kväverik atmosfär. Om detta resultat bekräftas skulle LHS 1140 b vara den första tempererade planeten som visar tecken på en sekundär atmosfär, bildad efter planetens ursprungliga bildning.

Uppskattningar baserade på insamlad data visar att LHS 1140 b är mindre tät än förväntat för en stenplanet med en jordliknande sammansättning vilket tyder på att 10 till 20 % av dess massa kan bestå av vatten. Upptäckten pekar på att LHS 1140 b kan vara en intressant vattenvärld som troligen liknar en snöbolls- eller isplanet med ett potentiellt flytande hav vid den substellära punkten (det område på planetens yta som alltid är vänt mot solsystemets sol i detta fall en sval röd dvärgstjärna) på grund av planetens förväntade synkrona rotation (ungefär som jordens måne är).

"Av alla för närvarande kända tempererade exoplaneter kan LHS 1140 b mycket väl vara vår bästa chans att en dag indirekt bekräfta flytande vatten på ytan på en främmande värld bortom vårt solsystem", beskriver Charles Cadieux, huvudförfattare till artikeln (se nedan). Detta skulle vara en viktig milstolpe i sökandet efter potentiellt beboeliga exoplaneter, beskriver han.

  För att bekräfta närvaron och sammansättningen av LHS 1140 b:s atmosfär och för att kunna skilja mellan scenarierna med snöbollsplanet och havsplanet mitt i prick krävs ytterligare observationer. Forskargruppen har betonat behovet av ytterligare mätningar av passage och förmörkelse med Webb-teleskopet med fokus på en specifik signal som skulle kunna avslöja förekomsten av koldioxid. Denna egenskap är avgörande för att förstå atmosfärens sammansättning och upptäcka potentiella växthusgaser som kan indikera beboeliga förhållanden på denna exoplanet.

Studien har publicerats som artikeln "Transmission Spectroscopy of the Habitable Zone Exoplanet LHS 1140 b with JWST/NIRISS" den 10 juli 2024 i Astrophysical Journal Letters. Huvudförfattare är Charles Cadieux, doktorand vid Trottier Institute for Research on Exoplanets vid Université de Montréal. Andra iREx-forskare som bidragit till denna artikel är René Doyon (UdeM), Étienne Artigau (UdeM), Olivia Lim (UdeM), Michael Radica (UdeM), Salma Salhi (UdeM), Lisa Dang (UdeM), Loïc Albert (UdeM), Louis-Philippe Coulombe (UdeM), Nicolas Cowan (McGill), David Lafrenière (UdeM), Alexandrine L'Heureux (UdeM), Caroline Piaulet-Ghorayeb (UdeM), Björn Benneke (UdeM), Neil Cook (UdeM) och Marylou Fournier-Tondreau (UdeM och University of Oxford). Ytterligare bidragsgivare är baserade vid University of Michigan, Centre national de recherche scientifique (Frankrike), NASA Goddard Space Flight Center, American University, McGill University, McMaster University och University of Toronto. C. Cadieux och UdeM-teamet bekräftar ekonomiskt stöd från den kanadensiska rymdorganisationen för denna studie.

Bild vikipedia. Illustration av LHS 1140b.

En gasplanets doft

 

HD 189733b är en exoplanet 63 ljusår från jorden som kretsar runt stjärnan HD 189733, en K-stjärna av magnitud 7,75. Solsystemet finns i stjärnbilden Räven. HD 189733b som är ökänd för sitt dödliga väder har även en annan bisarr egenskap. Den stinker av ruttna ägg enligt en ny studie från Johns Hopkins University utifrån analys av data från James Webb Space Telescope.

Atmosfären hos HD 189733 b, en gasjätte stor som Jupiter, har spår av svavelväte, en molekyl som inte bara avger en stank utan också ger forskarna nya ledtrådar om hur svavel, en byggsten i planeter, kan påverka yta och atmosfär i gasvärldar.

– Svavelväte är en viktig molekyl som vi inte visste fanns i andra solsystem än vårt. Vi förutspådde att det borde finnas på fler platser då vi vet att det finns i Jupiters atmosfär, men vi hade inte upptäckt det utanför solsystemet, beskriver Guangwei Fu, astrofysiker vid Johns Hopkins vilken ledde forskningen.

 – Vi letar inte efter liv på HD 189733 b för där är alldeles för varmt, men att hitta svavelväte är en språngbräda i att hitta den här molekylen på andra planeter (än i vårt solsystem) och få mer förståelse för hur olika typer av planeter bildas.

Förutom att detektera vätesulfid och mäta det totala svavlet i HD 189733 b:s atmosfär, mätte Fus team exakt de viktigaste källorna till planetens syre och kol – vatten, koldioxid och kolmonoxid.

"Svavel är ett viktigt element för att bygga mer komplexa molekyler som kol, kväve, syre och fosfat - forskare måste studera det mer för att fullt ut förstå hur planeter är konstruerade och består av", beskriver Fu. Planeten är ungefär 13 gånger närmare sin stjärna än Merkurius är solen och det tar bara cirka två jorddagar för den att fullborda en omloppsbana.

Den har en temperatur på 620 C och är ökänd för dåligt väder, inklusive regn bestående av  glas som blåser i sidled i vindar på 5 000 mph. Under de kommande månaderna planerar Fus team att söka efter svavel på fler exoplaneter för att ta reda på hur höga nivåer av den föreningen kan påverka hur nära en stjärna en planet kan ligga för att  ha bildats.

"Vi vill veta hur den här typen av planeter kom så nära sin sol och att förstå deras atmosfäriska sammansättning för att  hjälpa oss att svara på frågan", beskriver Fu.

Forskningen stöddes av NASA genom JWST GO-program. 

Resultatet av studien publiceras nyligen i tidskriften Nature.

Bild vikipedia Konstnärs föreställning av HD 189733b.

Nya rön om hur man undersöker kärnan i neutronstjärnor.

 

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sin existens stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre delar imploderar(fritt ur vikipedia).

Med en radie på cirka tolv kilometer kan en neutronstjärna likväl ha mer än dubbelt så stor massa som solen. Materian i dem är packad upp till fem gånger så tätt som i en atomkärna; Tillsammans med svarta hål är neutronstjärnor de massivaste objekten i universum. En hypotes är att atomkärnornas byggstenar i neutronstjärnor protoner och neutroner – deformeras till plattor och strängar och då  liknar lasagne eller spagetti vilket forskare kallar för "kärnpasta".

Forskare vid Institutionen för fysik vid TU Darmstadt och Niels Bohr-institutet i Köpenhamn har nu antagit ett nytt teoretiskt angreppssätt för att undersöka tillståndet av kärnmateria i neutronstjärnors inre. De visade att både neutroner och protoner kan "droppa ut" från atomkärnor och stabilisera "kärnpastan". Resultatet av projektet rapporterades i tidskriften "Physical Review Letters".

Darmstadtforskarna under ledning av Achim Schwenk är experter på teoretisk kärnfysik och neutronstjärnor  är ett av deras forskningsintressen. I sitt nuvarande arbete fokuserar de på skorpan (ytan) på dessa extrema objekt. Materien i det yttre höljet är inte lika tät som i dess inre och på ytan finns fortfarande vanliga atomkärnor. När densiteten ökar utvecklas ett överskott av neutroner i atomkärnorna. Neutroner kan sedan "droppa" ut ur kärnorna, ett fenomen som kallas "neutrondropp". Atomkärnor rör sig i en slags neutronsås.

– Vi frågade oss om även protoner kan droppa ut ur kärnorna lika lätt, beskriver Achim Schwenk. Forskarlaget tillsammans med Jonas Keller och Kai Hebeler från TU Darmstadt och Christopher Pethick från Niels Bohr-institutet i Köpenhamn har nu beräknat tillståndet för kärnmateria under förhållandena i neutronstjärnans skorpa. Till skillnad från tidigare beräknade de direkt dess energi som en funktion av protonfraktionen. Dessutom inkluderade de dessas parvisa interaktionerna mellan partiklar i sina beräkningar samt de mellan tre nukleoner.

Metoden lyckades: Forskarna kunde visa att protoner i den inre jordskorpan även de droppar ut ur atomkärnorna. Så "protondropp" existerar faktiskt. Denna fas som består av protoner samexisterar med neutronerna. – Vi kunde även visa att den här fasen gynnar fenomenet nukleär pasta, beskriver Schwenk. Tack vare protonerna som strös in i "såsen" kan nukleonerna  existera i en spaghetti- och lasagneform. Studiens resultat gör det möjligt för teamet att förfina bilden av kärnmateria på ytan av neutronstjärnor.

Bild vikipedia modell av neutronstjärna.

Resterna efter supernovan som registrerades år 1181

 

”En supernova är en exploderande eller exploderad stjärna. Supernovorna hör till de våldsammaste händelserna i universum. I en supernova utvecklas oerhörda mängder energi som lämnar reststjärnan i form av enorma neutrinoflöden, gasmassor och strålning, vilket gör att de under en viss tid kan lysa upp till hundra miljarder gånger starkare än vår sol. Det är lika mycket som lyskraften i en hel galax”. Citat vikipedia.

En mystisk rest från en sällsynt typ av supernova som registrerades år 1181 har för första gången nu analyserats. Det var två vita dvärgstjärnor som kolliderade och skapade en tillfällig "gäststjärna", kallad supernova (SN) 1181, som registrerats i historiska dokument i Japan och på andra håll i Asien under detta år.

Men efter att stjärnans ljus försvagats förblev dess plats och struktur ett mysterium tills ett team lokaliserade  platsen 2021. Nu har forskare genom datormodeller och observationsanalys återskapat strukturen i den rest i form av en kvarvarande vita dvärgstjärna som finns kvar. De upptäckte även att stjärnvindar med hög hastighet verkar ha börjat blåsa från dennas yta under de senaste 20-30 åren.

Upptäckten förbättrar vår förståelse av mångfalden av supernovaexplosioner och belyser fördelarna med tvärvetenskaplig forskning i detta fall historia med modern astronomi för att möjliggöra nya upptäckter om vår galax förflutna. Resterna av denna gäststjärna, som kallas supernovarest (SNR) 1181, visade sig ha skapats när två extremt täta stjärnor av jordens storlek, så kallade vita dvärgar, kolliderade. Det skapade en sällsynt typ av supernova, en så kallad typ Iax-supernova, som lämnade efter sig en enda, ljusstark och snabbt roterande vit dvärg. Med hjälp av observationer av dess position som noterats i  historiska dokumentet kunde moderna astrofysiker slutligen fastställa dess position 2021 i en nebulosa i riktning mot stjärnbilden Cassiopeia.

På grund av dess sällsynta natur och läge i vår galax har SNR 1181 varit föremål för mycket observationsforskning. Resultatet tyder på att SNR 1181 består av två chockregioner, en yttre och en inre. I den nya studien har forskargruppen analyserat de senaste röntgendatan därifrån för att konstruera en teoretisk datormodell för att förklara observationernaoch återskapa den tidigare oförklarade strukturen hos denna supernovarest.

Den största utmaningen var att när två vita dvärgar kolliderar på det här sättet skulle de enligt gängse uppfattning explodera och försvinna helt. Denna sammanslagning lämnade dock efter sig en vit dvärg. Den roterande vita dvärgen förväntades skapa en stjärnvind (en snabbt strömmande ström av partiklar) omedelbart efter att den bildats.

Men det forskarna fann var något annat.  Förvånade nog upptäcktes att enligt deras beräkningar kan vinden först under de senaste 20-30 åren börjat vina. De föreslår därför att detta kan tyda på att den vita dvärgen har börjat brinna igen, möjligen på grund av att en del av det material som kastades ut av explosionen som bevittnades 1181 föll tillbaka till dess yta, vilket över tid ökat den vita dvärgens  densitet och temperatur över en tröskel och återupptaget förbränningen.

För att validera sin datormodell förbereder sig teamet nu för att ytterligare observera SNR 1181 med hjälp av radioteleskopet Very Large Array (VLA) i centrala New Mexico i USA, och Subaruteleskopet i 8,2-metersklassen i den amerikanska delstaten Hawaii.

Studien gjordes av Takatoshi Ko, Hiromasa Suzuki, Kazumi Kashiyama, Hiroyuki Uchida, Takaaki Tanaka, Daichi Tsuna, Kotaro Fujisawa, Aya Bamba och Toshikazu Shigeyama,Namnet på studien är  "A dynamical model for IRAS 00500+6713: the remnant of a type Iax supernova SN 1181 hosting a double degenerate merger product WD J005311," och publicerades i The Astrophysical Journal: July 5, 2024, doi:10.3847/1538-4357/ad4d99.

Bild https://www.u-tokyo.ac.jp

 Illustration av utvecklingen av SNR 1181. Den här illustrationen visar utvecklingen av resterna av SNR 1181, från dess tillkomst när en kol-syrebaserad vit dvärg och en vit dvärg med syre-neon smälte samman, till bildandet av dess två chockregioner. © 2024 T. Ko

Granater upptäckt i månens inre

 

Granater är en grupp av mineral, som utgörs av nesosilikater som vanligen består av kalcium, magnesium, tvåvärt järn eller mangan. Det finns flera slag av granater.

Forskare vid Geodynamics Research Center (GRC), Ehime University, kunde nyligen bestämma ljudhastigheterna i en syntetisk månmantelsten som innehöll en hög andel av granater med hjälp av synkrotronljus- och ultraljudsmätningar i en pressapparat av stor volym.

Deras resultat tyder på att betydande mängder granat kan finnas i månens inre något som kan ha haft viktiga konsekvenser för månens bildning, sammansättning och inre dynamik. Vår nuvarande måne har en inre struktur som innehåller en central metallkärna övertäckt av en mantel bestående av mineraler som olivin och pyroxen. Denna bild av månens inre har bildats genom analyser av återvändande månprover och register över djupa seismiska händelser som samlats in under skilda uppdrag till månen.

Bild vikipedia på en granat.

Nyligen passerade asteroiderna 2024 MK och 2011 UL21 vårt närområde.

 

Forskare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien spårade nyligen två asteroider då de for förbi Jordens närområde (dock ej så nära att det fanns risk för nedslag på jorden). Den ena av dem visade sig ha en liten måne i omloppsbana,  den andra upptäcktes endast 13 dagar innan den var som närmast jorden. Det fanns ingen risk för att något av de jordnära objekten skulle kollidera med jorden men de radarobservationer som gjordes under dessa två nära inflygningar ger värdefull övning för planetariskt försvar, liksom informationen om deras storlek, omloppsbanor, rotation, ytdetaljer och ledtrådar om deras sammansättning och bildning.

Asteroiden 2011 UL21 passerade jorden den 27 juni på ett avstånd av 6,6 miljoner kilometer eller ungefär 17 gånger längre ut än avståndet mellan månen och jorden och upptäcktes första gången 2011 av den NASA-finansierade Catalina Sky Survey i Tucson, Arizona. Det är första gången denna kommit tillräckligt nära jorden för att avbildas med radar. Även om det nästan 1,5 kilometer stora objektet klassificeras som potentiellt farligt visar beräkningar av dess framtida omloppsbanor att den inte utgör ett hot mot vår planet under överskådlig tid. En mindre asteroid, eller måne, kretsar runt den på ett avstånd av cirka 3 kilometer.

Två dagar senare, den 29 juni, observerade samma team asteroiden 2024 MK som passerade jorden på ett avstånd av 295 000 kilometer eller drygt tre fjärdedelar av avståndet mellan månen och jorden. Denna asteroid är cirka 150 meter stor och verkar vara långsträckt och kantig med framträdande platta och rundade områden.

Nära inflygningar av jordnära objekt av storleken som  2024 MK är relativt sällsynta, och inträffar i genomsnitt  vartannat decennium, så JPL-teamet försökte samla in så mycket data om objektet som möjligt. "Det här var en extraordinär möjlighet att undersöka de fysikaliska egenskaperna och få detaljerade bilder av en jordnära asteroid", beskriver Benner.

Asteroiden 2024 MK rapporterades första gången den 16 juni av det NASA-finansierade Asteroid Terrestrial-impact Last Alert System (ATLAS) vid Sutherland Observing Station i Sydafrika. Dess omloppsbana ändrades av jordens gravitation när den passerade, vilket minskade dess 3,3-åriga omloppstid runt solen med cirka 24 dagar. Även om den är klassificerad som en potentiellt farlig asteroid visar beräkningar av dess framtida banor att den inte utgör något hot mot vår planet under överskådlig tid.

Bild https://www.nasa.gov  Dessa sju radarobservationer av Deep Space Networks Goldstone Solar System Radar visar den milsvida asteroiden 2011 UL21 när den närmar sig jorden den 27 juni från cirka 4 miljoner kilometers avstånd. Asteroiden och dess lilla måne (en ljus prick längst ner i bilden) är inringade i vitt.

NASA/JPL-Caltech