En komet är på ett tillfälligt besök vid Jupiter

 

Efter att ha färdats flera miljarder mil mot solen har ett egensinnigt ungt kometliknande föremål nu efter att av någon anledning vid sin bana någonstans mellan Neptunus, Saturnus eller närheten av Jupiter lämnat sin position  och börjat röra på sig mot solen stannat upp på sin väg runt Jupiter den sista men största av gasplaneterna innan färden vidare eventuellt fortsätter förbi Mars, Jorden, Venus och Merkurius.

Objektet har lagt sig i samma bana som en familj av tillfångatagna forntida asteroider de så kallade trojanerna som kretsar runt solen  i samma bana som en planet. I detta fall tillsammans med Jupiter. Detta är första gången ett kometliknande föremål har upptäckts i trojaners banor. Trojanska asteroider är små asteroider som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana, samlade vid de stabila Lagrangepunkterna. 

Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden. Utöver det har även  Saturnus månar Dione och Tethys trojaner.

Den första observationen av en trojan gjordes av E. E. Barnard 1904. En trojan, vid Jupiter.

Den oväntade besökaren vid Jupiter tillhör en klass av isiga kroppar som finns i rymden mellan Jupiter och Neptunus. De kallas "Centaurs" och  blir aktiva när de för första gången värms upp när och om de börjar röra sig mot solen och övergår då dynamiskt till att bli mer kometliknande. Karakteristiskt för centaurer är att de rör sig bland gasjättarna i det yttre av Solsystemet. Ofta korsar de Saturnus och Uranus omloppsbanor och i vissa fall även Neptunus. På grund av gasjättarnas gravitation anses denna typ av objekt ha en instabil omloppsbana på lång sikt, (miljoner år). De kommer med största sannolikhet från början från Kuiperbältet men har fångats in av gasplaneterna. 

 

Ögonblicksbilder från NASA:s rymdteleskop Hubble visar att vagabondobjektet visar tecken på kometaktivitet. Den har en svans, utgasning och ett koma av damm och gas. Tidigare observationer av NASA:s rymdteleskop Spitzer gav ledtrådar till det kometliknande föremålets sammansättning och gaserna som drev dess aktivitet.

Det nomadiska objektet upptäcktes i början av juni 2019 av University of Hawaiis teleskop Asteroid Terrestrial-impact Last Alert System (ATLAS) som ligger på de utdöda vulkanerna Mauna Kea och Haleakala.

Den japanska amatörastronomen Seiichi Yoshida tipsade Hubble-teamet om möjlig kometaktivitet. Astronomerna skannade sedan arkivdata från Zwicky Transient Facility vilket är en bred fältundersökning utförd vid Palomar Observatory i Kalifornien och insåg att objektet var tydligt aktivt i bilder från april 2019.

 

De följde upp med observationer från Apache Point Observatory i New Mexico vilket gav samma resultat. Teamet observerade kometen med Spitzer bara dagar före detta observatorium gick i pension i januari 2020 och identifierade då gas och damm runt kometkärnan. Dessa observationer gjorde att man sedan lät Hubbleteleskopet ta en närmare titt.

Med hjälp av Hubbles skarpa öbjekt identifierade forskarna svansen, komastrukturen, storleken på dammpartiklarna och deras utmatningshastighet. Dessa bilder hjälpte till att bekräfta att det var en komet. När kometen sparkas ut ur Jupiters omloppsbana (vilket kommer att ske) och fortsätter sin resa mot solen kan den möta upp den gigantiska planeten igen. "Små kometer som LD2 (namnet på objektet) möter sitt öde genom att dras in i solen och helt upplösas, träffa en planet eller komma för nära Jupiter igen och då kastas ut ur solsystemet vilket är de vanligaste ödena", säger Lisse en av forskarna som använde Hubble och tillägger. "Simuleringar visar att om cirka 500000 år är sannolikheten 90 procent att det här objektet kommer att kastas ut från solsystemet och bli en interstellär komet."

En intressant (min anm.) information som ger lite mer kunskap om vår värld och plats i verkligheten.

Bild från vikipedia som visar storleksskillnaden mellan Jupiter och Jorden.

Ytterligare en så kallad superjord har hittats därute.

 

Med hjälp av RV-teknik (Radialhastighet) vilket är den komponent av ett föremåls hastighet som är riktad emot eller bort från en observatör. Radiell hastighet kan mätas med instrument som använder sig av dopplereffekten (rödljusförskjutning). 

Med användning av denna teknik har astronomer upptäckt en  ny främmande värld en så kallad superjord. En superjord är en exoplanet vars massa är större än Jordens men mindre än solsystemets mindre gasjättar Uranus och Neptunus. Upptäckten som gjordes av Hubbleteleskopet var en del i HADES- och CARMENES-programmen. ADES and CARMENES collaboration. 

Exoplaneten som fått beteckningen GJ 740b kretsar kring en ljus stjärna cirka 36 ljusår bort och är minst tre gånger mer massiv som jorden (därav namnet superjord). Fyndet beskrivs i en artikel publicerad 18 februari i arXiv pre-print server. Tack vare radiell hastighet (RV) teknik har nu över 600 exoplaneter upptäckts och 116 av dem har hittats runt M dvärgstjärnor. Stjärnor av gul färg vilka kan jämföras med vår sol vilken dock ej är en dvärgstjärna.

HArps-n red Dwarf Exoplanet Survey (HADES) och Calar Alto gör högupplöst sökning efter M dvärgar med infraröda och optiska Echelle Spektrografer (CARMENES) projektet har varit avgörande i sökandet efter nya främmande världar som kretsar runt dessa de vanligaste stjärnorna i vår galax.

"Vår analys av 129 HARPS-N, 57 HARPS och 32 CARMENES-spektra av GJ 740 tagna under 11 år visar närvaron av en superjord som kretsar runt stjärnan", skrev forskarna i tidningen.

 

En planet med en massa på minst 2,96 jordmassor som kretsar ett varv runt sin sol  på 2.377 dag på ett avstånd av ca 0.029 AU (1 AU är avståndet jorden-solen) från den. Det gör att den ej befinner sig i den livsvänliga zonen runt sin sol då den ligger för nära sin sol. Medeltemperaturen på GJ 740 b beräknades till 555C.

 

Med tanke på att radien av GJ 740 b är okänd är sammansättningen av denna planet ännu inte fastställd. Men dess massa och korta omloppsperiod tyder på att det är ett stenigt föremål.

 

Solen GJ 740 är en ljus stjärna av spektraltyp M1V. Den har en radie på cirka 0,56 solradier och en massa på cirka 0,58 solmassor. Stjärnans rotationsperiod uppskattades till cirka 35,56 dagar, medan dess effektiva temperatur ligger på en nivå av 3600C.

Bild från http://www.sci-news.com/ som visar hur det kan se ut där planeten GJ 740b till höger  i bild kretsar runt sin sol GJ 740 kan gestaltas.

Mars månars historia bakåt och framåt i tiden.

 

Månarna Phobos och Deimos är resterna efter en större marsmåne som kraschade med en större asteroid för mellan 1 och 2,7 miljarder år sedan, säger forskare från Institutet för geofysik vid ETH Zürich och Fysikinstitutet vid Zürichs universitet. I samarbete med U.S. Naval Observatory kom de fram till denna slutsats med hjälp av datorsimuleringar och seismologiska inspelningar från InSight Mars-uppdraget) en satellit som sändes upp i bana runt Mars 2018.

Mars två månar, Phobos

och Deimos

har förbryllat forskare sedan de upptäcktes 1877. Phobos diameter är 22 kilometer 160 gånger mindre än vår måne och Deimos  med en diameter på 12 kilometer.

"Vår måne (Jordens) är i huvudsak sfärisk medan mars två månar är mycket oregelbundet formade. Tanken i projektet var att spåra banorna och deras förändringar tillbaka till det förflutna” säger Amir Khan, seniorforskare vid Fysikinstitutet vid Zürichs universitet och Institutet för geofysik vid ETH Zürich.

”Resultatet visade sig att Phobos och Deimos banor verkar ha korsats tidigare i historien vilket tyder på att månarna var på samma plats och därför har samma ursprung” säger Khan.

Forskarna drog efter detta slutsatsen att en ensam stor måne kretsade runt Mars för länge sedan. Denna ursprungliga måne träffades förmodligen av en annan kropp utifrån och upplöstes. Ur spillrorna uppkom de oregelbundna månarna av i dag Phobos och Deimos, säger Bagherir huvudförfattare till studien som publicerats i tidskriften Nature Astronomy.

Bilder och mätningar av andra Mars-sonder än InSight har visat att Phobos och Deimos består av mycket poröst material. Med mindre än 2 gram i vikt per kubikcentimeter i genomsnitt är dessa månars densitet mycket lägre än jordens genomsnittliga densitet som är 5,5 gram per kubikcentimeter.

"Det finns många håligheter inuti Phobos som eventuell kan innehålla vattenis", misstänker Khan, "och det är där tidvatten orsakar mycket energi och fortsatt urholkande.

Det verkar som om Deimos långsamt rör sig bort från Mars precis som vår måne sakta drar sig bort från jorden. Phobos kommer däremot istället att krascha in i Mars om mindre än 40 miljoner år eller slitas sönder av gravitationskraften när den närmar sig Mars.

Intressant fakta som jag tror kan stämma (min anm.) man ser ju vilken oregelbundenhet dessa månar har och det visar på någon slags krasch i förfluten tid anser jag.

Det svarta hålet i galaxen NGC 1600 noggrant undersökt.

 

NGC 1600 är en elliptisk galax 200 ljus bort i riktning mot stjärnbilden Floden.  I NGC 1600 centrum finns ett svart hål med en massa på 17 miljarder solar.

Med hjälp av NASA: s Chandra röntgenobservatorium har astronomer från College of Alabama i Huntsville undersökt det centrala området i galaxen NGC 1600 så noggrant det går med dagens teknik och då i första hand det är ultramassiva svarta hålet. "Med hjälp av nya Chandra-observationer tillsammans med data från tidigare chandra- undersökningar av NGC 1600 har de kommit fram till  temperatur- och densitetsprofilerna inom Bondi-accretionsradien ända ner till en radie av ∼0,16 kpc från det centrala ultramassiva svarta hålet", skrev forskarna i onlineskriften arXiv.org.

 Resultaten var förvånande eftersom de skiljer sig från den förväntade temperaturförändringen i riktning mot mitten som man  förväntar sig enligt klassisk Bondi-accretion. 

Det intressanta med denna galax är att den är enligt den förförståelse vi har om galaxer och svarta hål att detta svarta hål är betydligt större än förväntat i en galax av denna storlek.

Varför det svarta hålet här är så kompakt och stort i förhållande till galaxen den finns i? Det vet vi inte. Forskningen ovan är en del i att försöka förstå varför. Kan det vara sammanslagningar från flera svarta hål av mindre storlek (min anm.). Det finns galaxer där flertal mindre svarta hål dansar runt. Ex galaxen Arp 220, som ligger 250 miljoner ljusår från jorden där många svarta hål slukar stjärnor på löpande band.

Bild Galax NGC 1600 finns i en galaxgrupp av ca 30 galaxer. Bild Hubbleteleskopet (vikipedia)

Finns planet 9?

 

Planet Nio är en planet som kanske finns i det yttre av vårt solsystem. En del forskare söker ännu efter denna som de antar finns därute långt bortanför Plutos bana. Den ska om den finns finnas långt ute i det så kallade Kuiperbältet (Edgeworth-Kuiperbältet) ett bälte med en stor mängd små himlakroppar i banor runt solen bortom Neptunus bana 20 astronomiska enheter utåt från denna planet (en astronomisk enhet är avståndet solen-jorden). Det uppskattas att det finns åtminstone 70000 så kallade transneptuner (TNO) med en diameter större än 100 kilometer i detta bälte. Merparten består dock av mindre asteroider. Men även dvärgplaneter finns här vissa säkert ännu inte upptäckta en av dessa är Pluto.

Enligt datorsimulationer är planet 9 om den finns som närmast 200 och som längst ungefär 1200 astronomiska enheter från solen. Den har uppskattats röra sig i en elliptisk bana och göra ett varv runt solen på mellan 10000 och 20000 år.

Dess diameter uppskattas vara 3,7 gånger jordens och dess temperatur vara -226 grader Celsius. Sedan 2014 har många astronomer sagt att det är möjligt att den finns då de som indicier pekar på att det finns en stor gravitationskälla i rymden därute som de inte finner källan från.

I en ny artikel hävdas nu att denna gravitationskälla bara är en statistisk hägring, konsekvensen av var på natthimlen astronomer riktar sina teleskop.

 Den första antydningen till att denna hypotetiska Planet Nine inte finns kom då man upptäckte en grupp rymdstenar med liknande banor som tycktes vara grupperade ovanligt nära varandra. Redan 2016 märkte astronomerna Konstantin Batygin och Mike Brown vid California Institute of Technology att sex TNOs, inklusive dvärgplaneten Sedna alla hade långa elliptiska och "excentriska" banor orienterade i samma riktning. Det gjorde att vissa forskare då ansåg att detta förklarade gravitationskällan medan andra ansåg att något annat var källan och då en planet som de namngav planet nine (planet 9)  och vilken astronomer ännu söker däruppe.

Lösningen är inte klar i dag. Men jag (min anm.) anser att planet 9 inte existerar utan källan till gravitationen enligt mig är dvärgplaneten  Sedna med följeslagare. 

Bild från vikipedia på hur man kan se på planet 9 om den existerat (enligt mig en fantasi)

Under neanderthalarnas sista tid skedde en katastrof på jorden.

 

Jordens magnetiska poler bytte plats för 42000 år sedan något som hänt flera gånger historiskt och kommer att ske igen. Då som tidigare och i framtiden kan en sådan händelse ge klimatförändringar vilket visas i en ny studie. Jordens magnetiska poler är inte statiska de genereras av elektriska strömmar från den flytande kärnan vilken alltid är i rörelse. På senare tid har jordens magnetiska nordpol vandrat i riktning mot norra Ryssland.

Forskarna har tills nu ansett att den senaste polvändningen inte hade någon större miljöpåverkan. Naturligtvis gjorde den att planetens magnetfält blev svagare vilket gjorde det möjligt för mer kosmiska strålning att tränga ner i atmosfären men växt- och djurlivet ansågs inte att ha påverkats i större grad.

I den nya studien visas däremot att ett mer dramatiskt fenomen inträffade: Den utökade strålningen kan ha förtunnat ozonet och öppnat  för mer ultraviolett strålning i atmosfären. Något som är farligt för livsformer vilket vi vet idag. Förändrat vädermönster kan också ha utvidgat istäcket över Nordamerika och torkat ut Australien vilket troligen då ledde till utrotning av många stora däggdjursarter. En solstorm kan ha drivit forntida människor att söka skydd i grottor och då konkurrensen om resurserna (mat) växte kan vår närmaste utdöda mänskliga släkting neandertalaren ha dött ut vilket skulle ge en förklaring till att de försvann från historien. 

 

”Det skulle ha varit en otroligt skrämmande tid nästan som likt slutet på jordens möjlighet att hysa liv", säger Chris Turney, forskare vid University of New South Wales i en video som beskriver den nya forskningen. För att ta reda på vad som hände med jordens klimat för 42000 år sedan undersökte forskare en infödd nyzeeländare som levde vid den tiden: det gamla kauriträdet. Trädets ringar fungerar som ett register över radioaktiva kolnivåer – en radioaktiv isotop – i atmosfären under tiotusentals år.

Trädringarna visade  stigande radiocarbon (kol-14)   vid den tidpunkt då magnetfälten vände, en händelse som kallas " Laschamp event ". Laschamp event, det senaste exemplet på denna magnetiska flip, ägde troligen rum under en period av 1000 år. Det är en kort tid av jordens livstid. Men tillräckligt länge för att förändra ödet för de som levde på jorden då. 

"I den magnetiska strålningsförändringen när denna vände från norr till söder och söder till norr försvann jordens magnetfält nästan", säger Turney. "Och det öppnade planeten för alla högenergipartiklar från yttre rymden."

Om solen spydde ut extra höga strålningsnivåer i en solstorm under den tiden kan neandertalare ha behövt söka skydd.

Faktum är att Laschamp event sammanföll med en ökning av grottbostäder i Europa och Sydostasien. I synnerhet har forskare hittat röda ochra-handavtryck i regionernas grottor som går tillbaka cirka 40000 år. Enligt den nya studien kunde detta pigment ha fungerat som en form av solskyddsmedel. En vanlig tolkning av ockrans betydelse och funktion är att den röda färgen symboliserar liv och död.

Jag tolkar användningen av ockra som att det ansågs livsskyddande och att insmörjning av detta skyddade huden likt solskyddsmedel i dag (min anm.).  Jag hittar dock inga belägg för att kauriträd kan bli äldre än 2000 år. Trädringar som undersöktes enligt ovan bör komma från förstenade träd. Sedan undrar jag även över varför just neandertalmänniskan skulle dött ut vid klimatkrisen? Varför inte den moderna människan homo sapiens. 

Kan användningen av ockra i större mängd som kanske  neandertalmänniskan använde som solskyddskräm vara giftigt mot huden i större mängd. Kanske de även åt den.  En annan tanke är att neanderthalmänniskan var mer känslig för solljus och lättare fick hudcancer än homo sapiens. De sökte ju skydd i grottor. Vad gjorde homo sapiens under denna tid som fick dessa att överleva sökte de även skydd i grottor och använde de inte ockra? Något i resonemanget stämmer inte.

Bild från vikimedia på ca 40000 år gamla handavtryck av ockra i El Castillogrottan  i Spanien.

Det handlar om gasmoln i Vintergatans centrala delar

 

Vintergatans centrala del innehåller molekylära gasmoln som sträcker sig över galaxens innersta 1600 ljusår i diameter (solen själv är 26600 ljusår från det galaktiska centret) och innehåller ett stort komplex av molekylära moln som innehåller cirka sextio miljoner solmassor av molekylär gas. Gasen i dessa moln finns under mer extrema fysiska förhållanden här än någon annanstans i galaxen i genomsnitt har den högre densitet och temperatur och mer intensivt tryck, magnetfält och turbulens inklusive påverkan från  högre kosmiska strålförekomster ultraviolett och röntgenstrålning än moln i utkanten av galaxen eller för den delen de moln som finns i mindre galaxer eller mellan galaxer.

Dessa moln är därför ett unikt laboratorium för att studera stjärnbildning då här finns alla förutsättningar och skeenden för detta i stort antal.

Det finns dock ett problem att lösa varför stjärnbildningshastigheten här är mycket mindre än vad som kan förväntas, knappt en tiondel av en solmassa per år. Stjärnornas födelseplatser anses vara de tätaste regionerna i gigantiska molekylära moln i så kallade "klumpar", vars karakteristiska storlekar är 1 – 10 ljusår. Astronomerna Cara Battersby, Eric Keto, Daniel Callanan, Nimesh Patel, Qizhou Zhang och Volker Tolls och deras kollegor som forskar på SMITHSONIAN astrophysical  observatory på Cambridge inom detta har släppt en rapport om detta. En komplett och opartisk karta över gasen och dess densitet i regionen. Regioner med hög densitet kvantifieras som mängden molekylär vätgas längs siktlinjerna och kännetecknas av att de innehåller mycket damm och resulterar i att  det synliga ljuset är blockerat.

 

Resultatet var beroende av och bildades genom ett stort 550-timmars Submillimeter Array-program och resulterade i nya kataloger över de kompakta kärnorna i regionen. Det upptäcktes och bekräftades 285 separata kärnor av tät gas men  ytterligare 531stycken kan finnas men är inte säkert identifierade. Kärnorna i CMZ (molekylärmolnet) är liksom på andra håll där sådana finns potentiella platser för framtida stjärnkluster men ljusa förgrunds- och bakgrundsutsläpp mot det galaktiska centret gör det svårt att bestämma dessa kärnors massor exakt vilket gör den kritiska punkten för stjärnbildning mycket osäker. Astronomerna kunde ändå uppskatta kärnornas maximala stjärnbildningspotential i sin katalog genom att göra allmänna men realistiska antaganden om kärnornas massor, temperaturer, kärnor och andra egenskaper. De hittade en maximal potentiell stjärnbildningshastighet på mellan 0,08 – 2,2 solmassor per år.

Nya solsystem bildas ännu idag (min anm.) gamla försvinner. Något att tänka på då vi undrar om livet är konstant och enbart har uppkommit (om det finns) i direkt anslutning till BigBang tidsmässigt.

Bild från flickr.com en blick ut mot vintergatan.