Mörk energi förändras aldrig i densitet eller massa fastän universum expanderar allt snabbare.

 

Då Edwin Hubble observerade avlägsna galaxer under 1920-talet upptäckte han att universum expanderar. 1998 upptäckte forskare som observerade typ Ia-supernovor (en exploderande vit dvärgstjärna i ett dubbelstjärnsystem där motparten är en röd jättestjärna) att universum inte bara expanderar utan har börjat en fas av accelererande expansion. 

För att förklara denna accelerationsökning av universums expansion  måste en källa finnas för detta, beskriver Joseph Mohr, astrofysiker vid LMU (Ludwig-Maximilians-Universität München). Och vi anser att källan är mörk energi som utvecklar något slags anti-gravitation som påskyndar universums expansion.

Antigravitationen orsakas troligen genom att  mörk energi skjuter föremål bort från varandra och undertrycker bildandet av stora kosmiska samlingar som annars skulle bildas på grund av gravitation. Mörk energi påverkar (som man antar) hur de största objekten i universum bildas som galaxkluster med totala massor från 1013 till 1015 solmassor genom gravitation (men troligen även ger en antigravitationseffekt som ökar på expansionen).

Vi kan lära oss mycket om den mörka energins natur genom att räkna antalet galaxhopar som bildas i universum som en funktion av tiden - eller i observationsvärlden som en funktion av rödförskjutning, förklarar Klein i studien.

 Galaxhopar är sällsynta och kräver kartläggningar av en stor del av himlen med hjälp av de känsligaste teleskopen i världen för att se och hitta. För detta ändamål lanserades därför eROSITA X-ray Space Telescope - ett projekt som leds vid Max Planck-institutet för utomjordisk fysik (MPE) i München - 2019  genomfördes en kartläggning av hela himlen för att söka efter galaxhopar. 

I eROSITA Final Equatorial-Depth Survey (eFEDS), har hittade cirka 500 galaxhopar. Detta representerar ett av de största fynd  hittills av galaxhopar med låg massa och spänner över de senaste 10 miljarder åren av kosmisk utveckling. För sin studie använde Chiu med kollegor ett extra dataset ovanpå eFEDS-data – i form av optiska data från Hyper Suprime-Cam Subaru Strategic Program, som leds av  astronomiska organisationerna i Japan och i Taiwan och på Princeton University. Den tidigare LMU-doktorandforskaren I-Non Chiu och dennes LMU-kollegor använde denna data för att karakterisera galaxhoparna som hittades med eFEDS och mätte deras massor med hjälp av svag gravitationslinsning. 

Kombinationen av de två dataseten möjliggjorde den första  studien av galaxhopar som upptäckts med eROSITA.

Resultatet visar att det genom jämförelse av data och teoretiska förutsägelser utgör mörk energi cirka 76 % av den totala energin i universum. Dessutom indikerade beräkningarna att energitätheten hos mörk energi verkar vara enhetlig i rymden och konstant över tid. Resultatet stämmer väl överens med andra oberoende tillvägagångssätt vid tidigare galaxhopstudier samt de tidigare där svag gravitationslinsning använts och även den  kosmiska mikrovågsbakgrunden använts, tillägger Bocquet. Hittills tyder alla observationsbevis, inklusive de senaste resultaten från eFEDS på att mörk energi kan beskrivas med en enkel konstant, vanligtvis kallad den "kosmologiska konstanten".

En första studie av detta har I-Non Chiu, Matthias Klein, Joseph Mohr, Sebastian Bocquet gjort med namnet (översatt). Kosmologiska begränsningar från galaxhopar och grupper i eROSITA slutliga ekvatoriella djupundersökning. Publicerad i Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society, 2023

Bild vikipedia Diagram som representerar universums accelererade expansion på grund av mörk energi.

Resterna från de första stjärnorna ses än i dag i avlägsna gasmoln

 

För första gången någonsin har det nu gått att  identifiera de kemiska resterna från explosionerna (supernovorna) efter de första stjärnorna, i avlägsna gasmoln, beskriver Andrea Saccardi, doktorand vid Observatoire de Paris – PSL, och ledare för studien som färdigställdes under hennes forskarutbildning vid Florens universitet.

Forskarna tror att de första stjärnorna som bildades i universum skiljde sig avsevärt åt från de stjärnor vi ser i dag. (de första innehöll nästan ingen metall utan bestod mest av väte och helium jämfört med dagens metallrika stjärnor. Metallrika stjärnor bildades då resterna av de första väte-heliumstjärnorna exploderat som supernovor. Vid explosionerna av detta slag bildades nya tyngre grundämnen.).

När de första stjärnorna bildades för ca 13,5 miljarder år sedan innehöll de nästan bara väte och helium, de lättaste grundämnena i naturen. Dessa stjärnor, som troligen var tiotals eller hundratals gånger mer massiva än solen exploderade efter kort tid som supernovor och berikade då den omkringliggande gasen efter novan med tyngre grundämnen. Senare generationer av stjärnor bildades ur denna gas och spred i sin tur än fler och tyngre grundämnen omkring sig när de exploderade.

De första stjärnorna är borta sedan länge men  dess spår finns kvar och kan studeras indirekt genom att undersöka de grundämnen som de spred i sin omgivning efter supernovaexplosionen, beskriver Stefania Salvadori, docent vid Florens universitet och medförfattare till studien som publicerades nyligen i Astrophysical Journal.

I data som samlats in med ESO:s VLT i Chile  (Europeiska sydobservatoriet- Very Large Telescope) fann astronomerna tre mycket avlägsna gasmoln från tiden då universum var 10 till 15 procent av sin nuvarande ålder. Gasmolnen visade kemiska fingeravtryck som överensstämde med det man förväntade sig från de första supernovorna. Beroende på stjärnans massa och energin i supernovan lämnade dessa första supernovor efter sig varierande mängder grundämnen som kol, syre och magnesium till nästa generations stjärnor.

Men vissa supernovaexplosioner var inte kraftiga nog att sprida än tyngre grundämnen som järn vilket bildas i tunga stjärnors centra (först av nästa generations stjärnors supernovadöd bildades järn) . För att söka efter resterna av stjärnor som exploderade som supernovor med låg energi letade därför forskarna efter gasmoln med låga halter av järn men höga halter av lättare grundämnen. De  gasmoln med rester från det tidiga universum med de karaktäristika man sökte efter vad de med mycket låga halter av järn men höga halter av kol och andra grundämnen.

Denna speciella kemiska sammansättning har observerats i gamla stjärnor i vår egen galax. Stjärnor som astronomerna anser vara andra generationens stjärnor bildade ur resterna av de första stjärnorna.

För att detektera och studera dessa stjärnor använde sig astronomerna av kvasarer vilket är extremt ljusstarka källor som drivs av aktiva supermassiva svarta hål i avlägsna galaxers centra. När ljuset från kvasarerna passerar genom universum och passerar  genom gasmoln lämnar de sken i gasmolnen som kan visa gasmolnets spektra av kemisk sammansättning. 

Forskarna analyserade ljuset från flera kvasarer genom dessa moln för att hitta avtryck av molnens sammansättning. Kvasarer som tidigare hade observerats med X-shooter ett instrumentet på ESO:s VLT. X-shooter sprider ut ljuset i ett spektrum av diskreta våglängder vilket gör det unikt välanpassat för att identifiera den kemiska sammansättningen i avlägsna gasmoln.

Studien öppnar nya möjligheter för nästa generations teleskop och instrument som ESO:s kommande Extremely Large Telescope och dess högupplösande spektrograf ANDES (ArmazoNes high Dispersion Echelle Spectrograph). Med ANDES på ELT kommer vi att kunna studera många av dessa sällsynta gasmoln i större detaljrikedom vilket gör det möjligt att avslöja egenskaperna hos de första stjärnorna” beskriver Valentina D’Odorico, astronom vid National Institute of Astrophysics i Italien och en av studiens medförfattare det i studien.

Bild vikipedia på ESO:s (Europeiska sydobservatorie i Chile) Very Large Telescope.

En stjärna slukar en planet därute, ett öde även Jorden kommer att dela i framtiden.

 

Astronomer har med hjälp av teleskopet Gemini South i Chile vilket drivs av NSF:s NOIRLab för första gången sett när en slocknande stjärna lik vår sol uppslukar en exoplanet. Händelsen hittades i ett avslöjande "långt och lågenergirikt" utbrott av en stjärna i Vintergatan cirka 13 000 ljusår från jorden. Samma öde drabbar en gång jorden då vår sols bränsle tar slut och den då sväller upp till en röd jättestjärna innan den dras samman sig till en vit dvärgstjärna.

Bilden av en sådan händelse sågs i ett utdraget lågenergiutbrott av stjärnan och man  kunde se en planet som skummar längs med stjärnans yta. En process som troligen liknar jordens slutliga öde då vår sol närmar sig slutet av sin tid om cirka fem miljarder år.

Under större delen av sin existens omvandlar en solliknande stjärna väte till helium i sin heta, täta kärna vilket gör att stjärnan kan trycka tillbaka den krossande vikten av dess yttre lager. När vätet i kärnan tar slut börjar stjärnan omvandla helium till kol och vätefusionen migrerar till stjärnans yttre del vilket får denna att expandera och stjärnan sväller då upp och blir en röd jättestjärna. 

En sådan omvandling berör alla planeter i det inre av ett solsystem. Då stjärnans yta expanderar slukas snart dess inre planeterna i solsystemet då interaktionen utlöser ett spektakulärt utbrott av energi, material vid uppsvällningen. Denna process bromsar planetens omloppshastighet vilket resulterar i att den dyker in i stjärnan.

De första antydningarna om denna händelse upptäcktes ur optiska bilder från Zwicky Transient Facility. Arkivinfraröd täckning från NASA: s Near-Earth Object Wide-field Infrared Survey Explorer (NEOWISE) som kan se in i dammiga miljöer på jakt efter utbrott och andra övergående händelser. Dessa bilde bekräftade  uppslukningshändelsen vilken fått namnet ZTF SLRN-2020.

 Vårt teams anpassade omanalys av infraröda kartor över skyn från NEOWISE exemplifierar den stora upptäcktspotentialen för arkivundersökningsdatamängder, beskriver NOIRLab-astronomen Aaron Meisner medförfattare till studien det i denna som publicerades i Nature.

Utbrottet från uppslukningen varade i cirka 100 dagar och egenskaperna i dess ljuskurva liksom det utkastade materialet gav astronomer insyn i stjärnans massa. Det utkastade materialet bestod av cirka 33 jordmassor (innebär material som motsvarar 33 planeter av jordens storlek) bestående av väte och  damm.

Om ca 5 miljarder  år kommer även solen att svälla upp och Jordens existens slutar då den slukas i en slutlig blixt (innebärande att solen sväller upp till en röd jätte och slukar de inre planeterna som Merkurius, Venus, Jorden och ev Mars.) ett skeende som tar enbart några månader.

Bild https://phys.org/ Bildtext översatt. Astronomer har med hjälp av teleskopet Gemini South i Chile som drivs av NSF:s NOIRLab, observerat de första övertygande bevisen på att en döende solliknande stjärna slukar en exoplanet. Händelse sågs i ett långt lågenergiutbrott från stjärnan - den avslöjande signaturen av en planet som skummar längs en stjärnas yta. Denna aldrig tidigare sedda process kan förebåda jordens slutliga öde när vår egen sol närmar sig slutet av sitt liv om cirka fem miljarder år. Upphovsman: International Gemini Observatory / NOIRLab / NSF / AURA / M. Garlick / M. Zaman

 

Den starkaste superflare som någonsin upptäckts.

 

Forskare som undersökte stjärnanhopningar i stjärnbilden Orion fick  bevittna en av de mest gigantiska och kraftfulla stjärnstormar som någonsin setts. Ett superflare.

Superflare är utkast från en solfläck en enorm explosion av UV-strålning och röntgenstrålning. Den nu sedda hade ett utkast  10 gånger mer massiv än någon som någonsin bevittnats från vår sol, enligt ny forskning publicerad i The Astrophysical Journal.

Medan mekanismen bakom dessa utkast från stora solfläckar  sker inte är förstådd tyder den nya forskningen dock på att superflares uppstår på stjärnor som är mycket magnetiskt aktiva. Dessa solfläckar kan där få enorma utbrott av laddade partiklar som kan förstöra livet på planeter som kommer i deras väg, beskrev studiens författare det.

Solfläckar i sig är bara mörka i förhållande till solens övriga ljus, enligt University Corporation for Atmospheric Research (UCAR). Om en solfläck  ensamt skulla skina oberoende av solens övriga strålning skulle den i en mörk rymd ha en ljusstyrka som vår måne. Anledningen till att solstrålar verkar så mycket mörkare än resten av solens synliga yta (fotosfär) är att på dessa är det mycket svalare än på solen i övrigt. Gasen i en solfläck avger cirka 75 % mindre ljus än solen i övrigt, enligt NASA.

Astronomer uppskattar att solstrålar har en temperatur på ca 3500 grader Celsius - medan den omgivande fotosfären (solytan) flammar vid ungefär 5500 C, enligt National Weather Service (NWS).

Solstrålar bildas i regioner med starka magnetfält. Magnetfält  som är ungefär 2 500 gånger starkare än jordens och mycket starkare än någon annanstans på solen, enligt NWS. Detta ökar det magnetiska trycket som utövas på solfläckar vilket hämmar värmeflödet från solens inre till ytan och lämnar regionen svalare än omgivningen.

Den uppdämda magnetiska energin hos solfläckar kan ha några spektakulära - och farliga biverkningar. När magnetfältlinjerna runt solfläckarna blir för trassliga kan de bilda nya konfigurationer och släppa från sig plötsliga utbrott av magnetisk energi. Denna energi kan interagera med den omgivande plasman bestående av varm elektriskt laddad gas som utgör huvuddelen av solens innehåll och då skapa en explosion av energi det som vi kallar solflare.

Ju fler solfläckar det finns på solen vid en viss tidpunkt desto mer sannolikt är det att en solflare sker. Solfläckar är mer benägna att inträffa nära klimaxen av solens 11-åriga aktivitetscykel (känt som "solmaximum") då magnetisk aktivitet toppar. 

Värmen från en solflare kan i sin tur utlösa en annan typ av explosion som kallas en koronal massutkastning (CME) (bör inte missuppfattas som solflare som är farliga för människan CME är skadligt för elektronik) , där laddade solpartiklar spränger rakt ut ur solens atmosfär och rymden med höga hastigheter.

De flesta CME är ofarliga. Men om en CME råkar vara riktad mot jorden kan det få skadliga konsekvenser. När en CME passerar över jordens atmosfär kan den slå ut elnät, orsaka radioavbrott och skada satelliter; Livet på jorden förblir skyddat av vår planets magnetfält, men astronauter som arbetar i rymden kan drabbas av stora doser av strålning. 

Inlägget har som utgångspunkt en artikel i https://www.livescience.com  

Bild vikipedia på Orion- konstellationen där solstormen upptäcktes.

Lättare för aliens att upptäcka att det finns liv på Jorden.

 

Utomjordingar på närliggande stjärnors planeter kan upptäcka att  jorden använder radiosignaler genom att de läcker ut från jorden. Det är inget nytt. Det har hänt sedan första sändningen runt 1920-talet.

Men denna gång undersöker forskare vid University of Manchester och University of Mauritius som använde crowdsource-data av radioläckage från mobilmaster om även dessa signaler kan spåras av civilisationer från närliggande stjärnor, exempelvis från  Barnards stjärna som finns sex ljusår från jorden och där eventuellt kan finns en tekniskt kunnig  civilisation på en stenplanet (vad man vet idag har den bara en het stor gasplanet där knappast liv finns. Men här kan finnas oupptäckta stenplaneter). 

Forskningen om detta publicerades nyligen i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society journal och visade att endast mer tekniskt avancerade civilisationer skulle kunna upptäcka de nuvarande nivåerna av läckagen från mobilmaster på jorden. Men eftersom de flesta främmande civilisationer sannolikt kan ha känsliga mottagningssystem och vi går mot kraftfullare bredbandssystem på jorden kommer detekterbarheten enklare för  aliens att upptäcka.

Men om de finns borde de själva läcka ut radiosignaler som vi kan upptäcka och sökandet efter sådana under en längre tid har resulterat i noll signaler. Men inget säger att de kan ha andra ospårbara kommunikationssystem. Alternativt har vi letat på fel platser.

Professor Mike Garrett, teamledare för projektet och chef för Jodrell Bank Center for Astrophysics vid University of Manchester, beskriver i rapporten: Jag har hört många kollegor föreslå att jorden har blivit alltmer radiotyst de senaste åren ett påstående som jag alltid bestridit. Även om det är sant att vi har färre kraftfulla TV- och radiosändare idag än tidigare är spridningen av mobila kommunikationssystem runt om i världen djupgående. Medan varje system representerar relativt låga signalutsläpp är det integrerade spektrumet av miljarder av dessa enheter sammantaget betydande.

"Nuvarande uppskattningar tyder på att vi snart kommer att ha mer än hundra tusen satelliter i låg jordbana i slutet av detta decennium. Om detta fortsätter kan vi bli allt lättare att upptäcka av avancerade civilisationer med rätt teknik. Modellerna, som visar vilka signaler utomjordingar kan få från jorden, genererades av Ramiro Saide, en praktikant vid Search for Extra-terrestrial Intelligence (SETI) Instution's Hat Creek Radio Observatory och M.Phil-student vid University of Mauritius.

Dr Nalini Heeralall-Issur, Saides handledare och docent vid University of Mauritius, beskrev det som att; Varje dag lär vi oss mer om egenskaperna hos exoplaneter via rymdteleskop som Kepler, Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS), och James Webb Space Telescope. Jag tror att det finns avancerade civilisationer där ute och vissa kanske kan observera det mänskligt orsakade radioläckaget från  Jorden.

Forskargruppen är angelägen om att utöka sin forskning till att omfatta även  andra källor till jordens radioläckagesignatur, såsom kraftfulla civila och militära radaranläggningar, nya digitala sändningssystem, Wi-Fi-nätverk, enskilda mobiltelefoner och svärmen av satellitkonstellationer som nu lanseras i låg jordbana, till exempel Elon Musks Starlink-system.

Bild https://medium.com

Webb fann vattenånga på en exoplanet eller dess sol, osäkert vilket.

 

Röda dvärgstjärnor är de vanligaste stjärnorna i universum och säkert har merparten av dessa egna planetsystem. Men för att exoplanet ska kunna ha liv vid en sol som en röd dvärgstjärna måste den ligga i en bana betydligt närmre  denna än jorden gör till vår sol. Röda dvärgstjärnor är betydligt mindre och svalare än vår sol. 

Men röda dvärgstjärnor är även aktiva särskilt de unga och har starka utbrott av ultraviolett strålning och röntgenstrålning vilket kan förstöra närliggande planeters atmosfär. Astronomer frågar sig om en stenig planet i närområdet av en röd dvärg kan behålla eller upprätta en atmosfär i en miljö som bombarderas emellanåt av röntgen och uv-strålning.

För att försöka svara på den frågan använde astronomer NASA: s James Webb Space Telescope för att studera en stenig exoplanet som betecknas GJ 486 b. Den finns för nära sin sol  GJ 486 för att vara inom den beboeliga zonen. Dess yttemperatur är cirka 430 grader Celsius. Men likväl visar observationer med Webbs Near-Infrared Spectrograph (NIRSpec) att kan  finnas vattenånga. Om vattenångan är associerad med planeten, skulle det indikera att den har en atmosfär trots sin brännande temperatur. Men vattenångan kan även utgå från stjärnan (solen) . Det är svårt att veta vilket.

Vattenånga har tidigare upptäcks på gasrika exoplaneter (gasjättar)  men hittills har ingen atmosfär säkert konstaterats på en stenig exoplanet. Teamet beskriver i detta fall att vattenångan kan komma från stjärnan och då från specifikt  svala stjärnfläckar, beskriver Sarah Moran vid University of Arizona i Tucson, huvudförfattare till studien vilken ska publiceras i The Astrophysical Journal Letters (kanske det är gjort nu).

Vattenånga i en atmosfär på en het stenig planet skulle däremot innebära ett stort genombrott i exoplanetvetenskapen. Men vi måste vara försiktiga och vara säkra på att stjärnan inte är den skyldige till vattenförekomsten, beskriver Kevin Stevenson vid Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory i Laurel, Maryland, huvudforskare i programmet.

GJ 486 b är cirka 30 % större än jorden och tre gånger så massiv vilket innebär att det är en stenig värld med starkare gravitation än jordens. Den kretsar i en bana kring GJ 486  en röd dvärgstjärna (sol) på knappt 1,5 jorddagar. Planeten antas vara låst i sin bana innebärande ha en permanent dagsida och en permanent nattsida. GJ 486 b passerar över sin sol sett från vår synvinkel. Om den har en atmosfär då den passerar över stjärnljus kan den filtreras genom dessa gaser och prägla fingeravtryck i ljuset som gör det möjligt för astronomer att avkoda dess sammansättning genom en teknik som kallas transmissionsspektroskopi.

Teamet observerade två transiteringar var och en varade ungefär en timme. De använde sedan tre olika metoder för att analysera insamlad data. Resultaten är konsekventa genom att de visar ett mestadels platt spektrum med en spännande ökning vid de kortaste infraröda våglängderna. Den mest troliga källan till detta  är vattenånga.

Medan vattenångan potentiellt kan indikera närvaron av en atmosfär på GJ 486 b, är en lika trolig förklaring vattenånga från stjärnan. Även i vår egen sol, kan vattenånga ibland existera i solfläckar och då dessa fläckar är betydligt svalare jämfört med stjärnans omgivande yta. GJ 486 b:s sol GJ 486 är även mycket svalare än vår sol så vattenånga i dess stjärnfläckar skulle kunna vara förklaringen och  men misstolkas som att det var från exoplaneten och en atmosfär  på denna.

Framtida Webb-observationer kan ge mer kunskap om detta solsystem. Ett kommande Webb-program kommer att använda Mid-Infrared Instrument (MIRI) för att observera planetens dagsida. Om planeten inte har någon atmosfär eller bara en tunn atmosfär förväntas den hetaste delen av dagsidan finnas direkt mot stjärnan. Men om den hetaste punkten förskjuts, skulle det indikera en atmosfär som kan cirkulera värme.

Man kan tänka sig att om planeten är låst med en evig dag och nattsida bör vattenångan om den finns här komma från nattsidan och cirkulera härifrån i atmosfären om denna finns och kunna upptäckas på nattsidan (eller skymningszonen) vilken är den sida som är riktad mot oss då planeten rundar sin sol.

I slutändan kommer observationer vid kortare infraröda våglängder med ett annat Webb-instrument, Near-Infrared Imager and Slitless Spectrograph (NIRISS), att behöva göras för att skilja på planetatmosfär och stjärnfläcksscenarier.

Bild vikipedia. Av en konstnärs intryck av en planet med två exomånar som kretsar i en röd dvärgs beboeliga zon.

Vatten i sanddynerna på Mars

 

Vatten kan vara mer utbrett på Mars än man tidigare trott utifrån  observationer i sanddyner på Mars från  Kinas rover.

Nyheten kom dagar efter att Zhurong rovern misslyckats vakna sedan den gick i viloläge för marsvintern för nästan ett år sedan.

Dess solpaneler är sannolikt täckta med damm vilket kväver strömkällan och möjligen hindrar rovern från att åter komma igång, säger Zhang Rongqiao, uppdragets chefsdesigner i ett uttalande.

Kanske en stark vind längre fram kan blåsa solpanelerna fria igen?

Innan Zhurong tystnade observerade rovern de saltrika sanddynerna med sprickor och skorpor som forskare ansåg sannolikt blandats med töande morgonfrost eller snö för kanske bara några hundra tusen år sedan.

De uppskattade datumintervallet till då sprickorna och sanddyner bildades på Mars i Utopia Planitia, en stor slätt på norra halvklotet någon gång mellan 1,4 miljoner till 400 000 år sedan eller ännu senare.

Förhållandena under den period liknar nutiden på Mars. Miljarder år tidigare flöt här floder och fanns det sjöar som sedan torkat upp.

Att studera strukturen och den kemiska sammansättningen av sanddyner på Mars kan ge insikter om "möjligheten till vattenaktivitet" under denna period skrev det Peking-baserade laget det i en studie publicerad i Science Advances.

Vi tror att det kan finnas en liten mängd ... inte mer än en film av vatten på ytan, beskriver medförfattaren Xiaoguang Qin från Institutet för geologi och geofysik.

Rovern upptäckte inte direkt något vatten i form av frost eller is. Men Qin sa att datorsimuleringar och observationer från andra rymdrovers på Mars indikerar att det även nuförtiden vid vissa tider på året kan vara förhållanden som är lämpliga för att vatten ska finnas. Det som är anmärkningsvärt med studien är hur unga sanddynerna är uttalar sig planetforskaren Frederic Schmidt vid University of Paris-Saclay det.

"Detta är helt klart en ny vetenskap för denna region", skev han i ett e-postmeddelande till https://phys.org/ (han var inte en medlem i forskningen).

Små fickor av vatten från tinande frost eller snö, blandat med salt, resulterade sannolikt i de små sprickorna, hårda knapriga ytor, lösa partiklar och sanddyner med fördjupningar och åsar, enligt de kinesiska forskarna. De uteslöt vind som orsak, liksom frost av koldioxid, vilket utgör huvuddelen av Mars atmosfär.

Mars frost har observerats sedan NASA: s 1970-tals Viking-uppdrag, men denna morgonfrost ansågs då förekomma endast på vissa platser under specifika förhållanden. 

Rovern har nu visat att det kan finnas en bredare spridning av denna process på Mars än vad som tidigare ansetts, enligt uttalande av  Trinity College Dublins Mary Bourke, expert på Mars geologi.

Bild flickr.com från södra halvklotet på Mars med en krater och sanddynfält.