En mycket energirik kvasar

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Kvasarer avger enorma mängder elektromagnetisk strålning inom hela spektrumet från radiovågor till gammastrålning. En enda enskild kvasar utstrålar energi motsvarande flera hundra vanliga galaxer eller mer. För ett sådant energiflöde krävs en mycket kraftfull energikälla. Förklaringen till denna närmast outtröttliga energikälla är att kvasarer är aktiva galaxkärnor. Som sådan är en kvasar ett supermassivt svart hål omgivet av en ackretionsskiva i centrum av en galax. 


Kvasarens strålning är ett resultat av att gas som närmar sig det svarta hålet, hettas upp i denna ackretionsskiva som då ses och avger energi.  Den nu studerade kvasar, som forskare gett namnet SDSS J135246.37+423923.5, produceras vid ett supermassivt svart hål som innehåller mer än 8 miljarder gånger massan av vår sol eller ca 2000 gånger massan av det svarta hålet i mitten av vår egen galax enligt de beräkningar som gjorts. 


Kvasaren upptäcktes genom ett projekt som kallas Sloan Digital Sky Survey där man producerar massiva kartor över universum, Gemini North teleskopet som ligger i den slocknade vulkanen Maunakea på Hawaii tog sedan ytterligare en titt på objektet.

"Vi blev chockade - detta är inte en ny kvasar, men ingen visste hur fantastisk denna var förrän laget fick se den genom Geminis spektra"  säger Karen Leighly medförfattare och astronom vid University of Oklahoma, i ett uttalande.


 Beräkningarna baserade på denna analys tyder på att detta objekt producerar de mest kraftfulla kvasarvindar forskarna någonsin har upptäckt. Fenomenet är särskilt spännande eftersom forskare tror att sådana vindar spelar en nyckelroll i att konstruera de galaxer som omger strukturen. Forskarna hoppas att denna kvasar inte är den enda i sitt slag utan att de ska upptäcka fler lika kraftfulla att undersöka och jämföra med varandra.


Otroliga (min anm) kraftkällor finns därute frågan är varför de finns och hur de uppkommit.


Bild från vikipedia. Konstnärs rendering av accretion disk i kvasaren ULAS J1120 + 0641, en mycket avlägsen kvasar vilken drivs av ett supermassiv svart hål med en massa två miljarder gånger solen.

Cheops uppdrag

Den 8 december 2019 sändes Cheops upp till en bana 700 km över jorden från Kourou, Franska Guyana.  Cheops är ett  ESA:s CH-aracterising ExOPlanet Satellite projekt.

 Dess första uppdrag är att studera närliggande stjärnor har konstaterade exoplaneter. Målet är högprecisionsobservationer av dessa planeters storlek när den passerar framför sin sol.  


Fokuseringen i första hand är på de planeter som storleksmässigt liknar jorden och upp till Neptunus storlek. 


Ett av målen var HD 93396, en stor gul stjärna som finns 320 ljusår bort från oss och är något svalare men är tre gånger större än vår sol. Fokus för observationerna där var KELT-11b, en stor gasformig planet ca 30 % större i storlek än Jupiter som ligger i en bana närmare sin sol än Merkurius är till vår sol.


Ljuskurvan för denna stjärna visar en tydlig dopp som orsakas av åtta timmars lång transitering av KELT-11b. Utifrån dessa data har forskarna bestämt mycket exakt planetens diameter till 181600 km med en osäkerhetsmarginal strax under 4300 km.


De mätningar som gjorts av Cheops är fem gånger mer exakta än de som tas från teleskop från jorden förklarar Willy Benz ansvarig forskare vid Cheops mission consortium, professor i astrofysik vid universitetet i Bern. " Det ger oss en försmak för vad vi kan uppnå med Cheops under de kommande månaderna och åren," säger han.

En spännande möjlighet (min anm) till mer exakt kunskap om exoplaneter därute och enklare  kunskapsinhämtning om dessa.

Fri Bild på Cheops som inlägget handlar om från. 

Kepler-1649c är en jordliknande exoplanet.

Exoplaneten Kepler-1649c har sin bana  runt en röd dvärgstjärna som ligger 300 ljusår från jorden. Kepler-1649c fullbordar sin bana på 19,5 jorddagar och den finns i den beboeliga eller livsmöjliga zonen runt sin sol Kepler-1649.  Ett avstånd som gör att flytande vatten kan existera på ytan på denna planet som är nästintill av samma storlek som jorden (dock något större 1,06 gånger större vilket är försumbart).


Då röda dvärgar är små finns den beboeliga zonen nära dessa. Det gör  en planet mer utsatt för starka solutbrott än vi är på jorden


"Det finns andra exoplaneter som uppskattas vara likartade jorden i storlek, såsom TRAPPIST-1f och, enligt vissa beräkningar, Teegarden c", skriver  NASA-tjänstemän i samma uttalande. "Andra kan temperatur likartat på jorden, såsom TRAPPIST-1d och TOI 700d. Men det finns ingen annan exoplanet som anses vara jämförbar jorden i båda dessa värden. Värden som båda är viktiga för att stödja livet som vi känner det.

Kepler-1649c verkliga beboelighets utsikter är svåra att mäta. Astronomer vet ingenting om dess atmosfär och dess sammansättning eller tätheten av denna vilket har betydelse för dess  möjlighet att hysa liv..


Dessutom ger röda dvärgar ofta ifrån sig kraftfulla soleruptioner oftast sker detta under deras första tid så planeter i sina beboeliga zoner kan ha fått sin atmosfär avskalad relativt snabbt om de har sin plats i denna farozon vid en röd dvärgstjärna.


"Ju mer data vi får och desto mer  pekar på uppfattningen att potentiellt beboeliga planeter av jordens storlek så kallade exoplaneter är vanliga kring denna typ av stjärnor," säger rapportens huvudförfattare Andrew Vanderburg, forskare vid University of Texas i Austin i samma uttalande. 


"Med röda dvärgar nästan överallt i vår galax och potentiellt beboeliga och steniga planeter runt dem innebär det att chansen att en av dem inte är alltför annorlunda jorden." säger han även.


Jag anser (min anm) att det säkert finns många planeter därute som vi skulle kunna kolonisera utan större problem om vi kom dit. Men att det redan finns liv på någon av dem är en helt annan fråga.


Bild illustration från vikipedia på förhållandet mellan Jorden och Kepler-1649c.

100:e nedslaget på månen av en asteroid registrerat sedan 2017.

Jorden bombarderas ständigt av naturligt rymdskrot i form av fragment av kometer och asteroider kallade meteoroider. Det mesta brinner upp i vår atmosfär men vissa objekt, särskilt de större än några meter är potentiellt farliga då de kan ge skador om de faller ner på olämpliga platser på jorden. 


Sedan mars 2017 har ESA:s NELIOTA-projekt regelbundet letat efter "månblixtar" på månen för att ge bättre förstå mängden små asteroideffekter. Projektet upptäcker blixten av ljus som produceras när en asteroid kolliderar med månens yta och nyligen upptäcktes det 100: e nedslaget.  Månens atmosfär är försumbar, med en total massa på mindre än 10 ton därför ger små asteroider som färdas i snabba hastigheter en effekt vilket illustreras av dess kraterrika yta och även små stenar ger en blixteffekt då det smäller ner på ytan. 


När meteoroider eller små asteroider träffar månens yta i hög hastighet, genererar de en ljusblixt som om den är tillräckligt ljus är synlig från jordens teleskop. Forskare kan då registrera ljusstyrkan på en blixt för att uppskatta storleken och massan av objektet som orsakade den och förbättra vår förståelse för hur ofta liknande objekt kolliderar med jorden. Vanligtvis skapar asteroider som väger mindre än 100 g och mäter mindre än 5 cm även dessa observerbara månblixtar. Sten av detta mindre format som kommer in i jordens atmosfär brinner upp i atmosfären och kallas stjärnfall.


Sedan projektet inleddes har det genomförts totalt cirka 149 timmars månövervakning och upptäckts 102 månblixtar. Detta tills 15 april då artikeln skrevs. Skulle man statistiskt räkna in alla timmar sedan 2017 och påstå att lika mycket nedslag sker hela tiden blir summan av nedslag mycket stora.


Man kan (min anm.) undra över hur många nedslag som upptäckts om detta projekt varit igång dygnet runt.


Bild från på en som jag anser vacker bild på månen från ett landskap på jorden.

Chockvågor från en Novaexplosion

En klassisk nova kallas en stjärna oftast en vit dvärg som kommer i nära kontakt med en röd jättestjärna och som då under en period ökar sin ljusstyrka kraftigt. En nova är därmed en plötsligt kortlivad ljushöjning av en annars diskret stjärna. 


Denna ljushöjning uppstår när en ström av väte från en följeslagare, oftast en röd jättestjärna kommer för nära en vit dvärgstjärna. "Tack vare en särskilt ljus nova och en lycklig omständighet, kunde vi samla de bästa chockvågor från en sådan händelse någonsin av synliga gamma-ray observationer av en nova," säger Elias Aydi, en astronom vid Michigan State University i East Lansing som ledde ett internationellt team från 40 institutioner i arbetet med att tolka resultaten. "Den exceptionella kvaliteten på vår data tillät oss att skilja samtidig strålning i både optiskt och gamma-ray ljus vilket gav bevis för att chockvågor spelar en viktig roll  för händelseutvecklingen vid novaexplosioner. 


En explosion av detta slag släpper totalt 10000 till 100000 gånger den årliga energiproduktionen av vår sol. Astronomer upptäcker cirka 10 tidigare ej sedda novor varje år i vår galax. V906 Carinae  är namnet på den som här beskrivits.


Under utbrottets första dagar syntes ett tjockt moln av gas i  munkform sett från jorden.  Molnet expanderade utåt med en hastighet av ca 12,2 miljoner km / h) vilket är jämförbart med den genomsnittliga hastigheten på solvinden.


Därefter skedde ett utflöde ungefär dubbelt så snabbt som smällde in i det munkformade gasmolnet vilket skapade chockvågor som avgav gammastrålar och synligt ljus.   20 dagar efter explosionen skedde ett ännu snabbare utflöde av skräp med en hastighet av 9 miljoner km / h). Denna kollision skapade nya chockvågor och en ny omgång av gammastrålning och optiskt ljussken. Utflödena uppstod troligen från kvarvarande kärnfusionsreaktioner på den vita dvärgens yta.


Bild från vikipedia Teckning av en blivande nova där den vita dvärgen i samlar massa från den röda jätten. Så bildas en novaexplosion.

NASA planerar bygga ett teleskop på månens baksida

NASA är nu ett steg närmare verkligheten av att finansiera ett förslag om att bygga ett radioteleskop inuti en krater på månens baksida. Det föreslagna telekopet skulle vara en kilometer i diameter vilket gör det till "det största fullskaliga  radioteleskopet i solsystemet (innebärande att det kan söka på alla våglängder).


Projektet kallas Lunar Crater Radio Telescope (LCRT) och  förslaget är en skapelse av Saptarshi Bandyopadhyay robottekniker vid NASA: s Jet Propulsion Laboratory. LCRT är fortfarande i "mycket tidiga utvecklingsstadie", säger Bandyopadhyay.

 Bandyopadhyay föreställer sig att bygga LCRT i en krater som mäter cirka tre till fem kilometer i diameter och teleskopets nätmaskiga byggnadsställningar skulle kunna levereras och uppföras av väggklättrande robotar, såsom NASA:s DuAxel-rovers   

som skulle kunna bygga på kraterns vertikala sluttningar.


Detta teleskops fördel är att det undviker alla radiostörningar som produceras av människor. Det skulle observera universum utan en slöja av atmosfär. Jordens atmosfär är ganska användbar för att hålla oss alla vid liv men den blockerar också våglängder av ljus från att nå markbaserade observatorier inklusive lågfrekventa våglängder som överstiger 10 meter.


"En ultralång våglängd söks lättare på genom radioteleskop på andra sidan månen. Det är har enorma fördelar jämfört med jordbaserade teleskop och även över de teleskop som idag finns därute i omloppsbanor runt jorden," säger Bandyopadhyay.


Jag (min anm.) anser projektet mycket intressant och i en framtid kan liknande teleskop på Mars eller än längre ut även de vara ännu intressanta. Ju längre från solen desto bättre. Detta då även solen kan vara en störningskälla.


Bild från wikimedia på den sida av månen som alltid är bortvänd från oss.

Den mänskliga hjärnan påverkas vid rymdvistelse.

Ny forskning visar att om du vistas i rymden kan det förändra din hjärna (och du kanske måste snurras runt för att förhindra det lite då och då). 


Forskare har undersökt hur rymdfärder kan påverka människans fysiologi och människors hälsa. Till exempel avslöjade en studie kallad  Twins Study en mängd sätt som vistelse i rymden förändrar våra kroppar och även våra gener. Vi vet sedan tidigaste rymdfärderna (min anm.) att muskelmassan minskar och astronauter får muskelsvaghet och har svårt med balansen när de kommit tillbaks till jorden.


Men en ny studie tyder även på att rymdfärder kan påverka den mänskliga hjärnan på konstiga och ovanliga sätt ex, kan det försämra astronauters syn under lång tid efter det att de kommit tillbaks.


Medicinska utvärderingar på jorden har visat att astronauternas synnerver sväller och vissa får näthinneblödning och andra strukturella förändringar i sina ögon.

Forskare misstänker att dessa synproblem orsakas av ökat "intrakraniellt tryck", (tryck i huvudet) under rymdfärder. 

I en ny studie ledd av Dr Larry Kramer, en radiolog vid University of Texas Health Science Center i Houston har forskare funnit bevis för att detta tryck ökar vid låg gravitation.


I studien utförde teamet MRI (magnetisk resonanstomografi på hjärnor, en teknik som använder där man använder specialiserade skannrar för att avbilda delar av kroppen med hjälp av magnetfält) på 11 astronauter (10 män och en kvinna) både före och under vistelsen i  rymden och i upp till ett år efter återkomsten. Dessa MRI bilder visade att med långvarig exponering för mikrogravitation av hjärnan sväller denna och ryggmärgsvätskan som omger hjärnan och ryggmärgen ökar i volym. 


Hur (min anm.) detta ska motverkas och problemet lösas innan människan sänds till Mars vet ingen i dag. Konstjord gravitation är dock en lösning men det innebär med nuvarande kunskap och teknik att resande får snurras runt lite då och då i hög hastighet för att återbalansera hjärnan och motverka effekterna av låg gravitation. En metod som knappast är speciellt trevlig för de som skulle behandlas på detta vis. Hur ofta denna snurrning skulle behövas och om den även behövs under tiden på Mars vet vi inte idag.
Bild från.