Farliga elektroner finns i ett parti av van Allenbältena runt Jorden.

van Allen-bältena är områden i Jordens magnetosfär där elektroner och joner (främst protoner) med hög energi fångas in av Jordens magnetfält. Genom att dessa fångas in blir effekten skydd för Jordens liv men stor risk för elektroniken ombord på rymdfarkoster som färdas genom bältena. Se bild ovan på hur de ser ut. Detta är illa nog vid raketuppskjutningar där man försöker få satelliter borta från dessa områden i möjligaste mån. Man vet var i bältena denna farliga strålning är som störst. Men ännu mycket värre med strålning är det vid Jupiter och risken var stor för de farkoster som var där vilket var 9 st mellan 1973-2016.
  

Vid ett samarbete mellan forskare i Japan, USA och Ryssland har nu hittats en än farligare plats i van Allenbältena. En het fläck i jordens strålnings bälte där mördarelektroner (ett passande namn på dessa) uppstår vilka kan orsaka allvarliga anomalier i satelliter i dess väg. Konstaterandet, publicerades i tidskriften The journal Geophysical Research Letters och arbetets resultat ska hjälpa forskarna att mer exakt ge en  prognos när dessa mördarelektroner kan bildas (relativistiska) och var. De uppstår på vissa platser (och existerar under en pesriod) men varför vet vi inte säkert.


Forskarna har känt till att elektroner i Van Allenbältena interagerar med ultralåga frekvenser av plasmavågor med en effekt som är lika med ljusets hastighet. Men det har inte varit klart när eller var dessa elektroner börjar accelerera.


För att få mer insikt om elektronerna analyserade professor Miyoshi och hans kollegor data från den 30 mars 2017, av ARASE Satellite och Van Allen PROBE. Van Allensonden identifierade karakteristiska tecken på en interaktion mellan ultralåga frekvensvågor och energirika elektroner. På motsatt sida vid samma tidpunkt identifierade ARASE Satellite högenergielektron-signaturer men inga ultralåga frekvensvågor.


Mätningarna indikerar att interaktionen mellan elektroner och vågor är begränsad men att mördarelektroner sedan fortsätter att färdas på en östlig väg runt jordens magnetosfär. 


Van allenbältena skyddar oss från farlig strålning men (min anm.) skyddar ironiskt även rymden från jordiska farkoster. Men människan klarar att kringgå det skyddet och det visas av att vi är igenom och däruppe med farkoster.

Bilden från vikipedia visar hur van Allenbältena ser ut runt Jorden illustrativt.

Efter ca 1 år stillastående. Nu grävs det på Mars igen.

Nu är det igång igen efter ett års problem. Grävningen i Mars sand.

Det var för ca ett år sedan Mars insighy lander vägrade gräva i sanden på Mars. Tiden sedan dess har gått åt för att från jorden lösa problemet.


Något som ingen visste om det var möjligt.


Men nu är det löst. Senast visade det att grävverktyget lyckats få ner en sond på större djup än 32 mm (3,2 cm) vilket var så långt ner den kom  den 21 nov 2018  innan den vägrade fortsätta. Men den 16 dec i år 2019 löste det sig och verktyget kom ner till 400mm (40 cm). 


Sondens mätverktyg är avsedd för att mäta rörelser i Mars skorpa då det gäller jordbävningar.


Vi får hoppas instrumenten fungerar nu och inte plötsligt vägrar samarbeta med jordens vetenskapsmän och kvinnor igen.

 Bild: Från Nasa där det grävs på Mars.

ISS (rymdstation) är större till ytan än vad man tror.

ISS rymdstation har vuxit till storleken av en fotbollsplan. Nu har förslaget kommit från de rymdorganisationer som samarbetar här att förlänga dess livstid fram till 2030.

Europeiska datorer har tyst hållit denna station på plats sedan 1998 samtidigt som den efterhand har byggts ut med allt fler sektioner genom åren.


För att läsa lite om allt detta arbete och teknisk information i korthet följ denna länk

Det (enligt mig) intressantaste i dagens inlägg som jag vill visa är hur stor stationen är. Jag visste inte själv detta utan överraskades av uppgiften.


Men jag anser även att den ska fortsätta existera att bygga nytt är kapitalförstörelse. Här finns erfarenhet och kan man bygga till och ta bort likt ett Lego i jätteformat kan stationen säkert existera än längre än till 2030.


Fri  bild från Nasa  på Internationella rymdstationen.

Rörelserna i den övre atmosfären på Mars kartlagda men är olika de på Jorden.

120 till 300 kilometer I atmosfären på Mars har nu rörelserna i denna mäts upp. Det gjordes med insamlad data från ett instrument i en rymdfarkost som ursprungligen inte är avsedd att samla vindmätningar.


Under 2016 föreslog forskaren Mehdi Benna med kollegor att Mars Atmosphere och volatile EvolutioN (MAVEN). En projektgrupp inom detta på distans skulle medverka i ett nytt projekt med MAVEN för att använda dess naturgas- och jon-masspektrometer (NGIMS) instrument i ett unikt experiment. De ville se om delar av instrumentet som normalt var stillastående kunde "svänga fram och tillbaka som en vindrutetorkare tillräckligt snabbt" för att göra det möjligt för verktyget att samla in en ny typ av data.



MAVEN projektgrupp var dock ovilliga att genomföra de ändringar Benna och hans kollegor begärt. Trots allt hade MAVEN och NGIMS kretsat kring Mars sedan 2013 och fungerade ganska bra för att samla in information om sammansättningen av mars atmosfären. Att söka vindriktningar med instrumenten visste man inte om det gick och skulle man förändra något kanske instrumenten inte längre fungerade  för fortsatt användning till vad instrumenten var avsedda för.

Benna och hans kollegor hävdade dock att detta projekt skulle samla in nya typer av viktig data som skulle ge ny förståelse av den övre atmosfären på Mars och hjälpa oss att bättre förstå planetariska klimat.

Benna som arbetar vid NASA Goddard Space Flight Center med UMBC Center for Space Sciences Technology (CSST) hade tidigare kommit med en idé som kan ses som vindrutetorkaridé för att samla in information om globala cirkulationsmönster i Jordens övre atmosfär. Under detta arbete slog  det honom att MAVEN och NGIMS skulle kunna göra samma sak på Mars då dessa instrument var likartade till de han använt på Jorden.


De fick till slut tillåtelse och arbetet på Mars satte fart och resulterade nyligen i en rapport i samarbete med Yuni Lee även denne från UMBC: s CSST, och kollegor från University of Michigan, George Mason University och NASA.


Rapporten är baserad på data som samlats in två dagar per månad i två år från 2016 till 2018. Vissa resultat bekräftade vad man redan antaget de skulle visa medan andra blev stora överraskningar. "Det uppfriskande är att de mönster som vi observerade i den övre atmosfären matchar globalt vad man skulle förutsäga från modeller", säger Benna. "Fysiken fungerar."


Sammantaget var de genomsnittliga cirkulationsmönstren från säsong till säsong mycket stabila på mars. Detta är som att säga att på den östra kusten av Förenta staterna under hela året har vädersystem som flyter från väst till öst på ett förutsägbart sätt. Men så förutsägbart är vindar och väder inte på Jorden.


En överraskning kom när laget analyserade kortare variationer av vindar i den övre atmosfären. "På mars är den genomsnittliga cirkulationen stadig men om du tar en ögonblicksbild vid en given tidpunkt, märks likväl att vindarna är mycket varierande,"säger Benna. För att förstå varför det är så behövs mer mätningar. Stadiga förutsägbara vindar vilka likväl inom detta är varierande. 


En andra överraskning var att vinden hundratals kilometer över planetens yta fortfarande innehöll information om landformar nedan som berg, raviner och dalar. Då luftmassan flyter över dessa funktioner, " skapas vågmönster i atmosfären som flyter upp till den övre atmosfären" och kan upptäckas av MAVEN och NGIMS, säger Benna. "På jorden ser vi samma sorts vågor, men inte på så höga höjder. Det var den stora överraskningen, att dessa kan gå upp till 280 kilometer hög. "


Benna och kollegor har två hypoteser för varför vågorna, som kallas "ortografiska vågor,"finns så högt upp i Mars atmosfär. Det kan bero på att atmosfären på Mars är mycket tunnare än den är på jorden vilket får till resultat, att vågorna färdas längre obehindrat likt ringar som färdas längre i vatten än i dy.


Dessutom är den genomsnittliga skillnaden mellan geografiska toppar och dalar mycket större på Mars än på jorden. Det är inte ovanligt att bergen är 20 kilometer höga på Mars medan Mount Everest är knappt nio kilometer högt och övriga berg på Jorden betydligt lägre.


Säkert (min anm.) ger högre berg effekter längre upp i atmosfären än lägre som på Jorden. Säkert är den bromsande effekten även lägre på rörelser i en tunnare atmosfär. Att sedan Mars har högre berg än Jorden beror på lägre erosion av vind och regn.


Bild från vikimedia på ytan på Mars  då  NASA: s Curiosity Mars Rover kör över en sanddyn på Mars den 9 februari, 2014.

Antarktis (sydpolen) dolda landformation under isen avslöjad.

Den djupaste punkten på jorden har identifierats i östra Antarktis under Denman Glacier.


Denna av is fyllda kanjon når 3,5 km under havsnivån. Endast ute i havet finns större djup ner i berggrunden.


Upptäckten illustreras i en ny karta över Antarktis som avslöjar formen av landskapet under istäcket.


För att se denna karta arbetad fram av bland annat Dr Emma Smith från Alfred Wegener Institute i Tyskland följ denna länk. Här finns text, bild och film på hur det ser ut under isen.


Själv (min anm.) ser jag det som mycket intressant att få veta vad som döljer sig under isen. Tänk att en gång var dessa ytor täckta av växt och djurliv. Det var mycket landmassa med mycket vikar och sjösystem. Men jag undrar hur mycket av dessa landområden som skulle finnas kvar om all is smälte? Kanske skulle de täckas av en stigande havsyta.


Bild från  pånågra av  Antarktis innevånare.

Är asteroidbältet resterna av en eller två planeter som exploderat?

Hur bildandet av solsystemet kom till vet vi inte mer än i form av ej bevisade teorier. Men ledtrådar finns överallt i form av olika storlekar av planeter, asteroidbältet mellan Jupiter och Mars, Kuiperbältet där Pluto ingår  och Oorts kometmoln utöver det finns dvärgplaneter i Kuiperbältet och asteroidbältet och sist men inte minst om vi undantar alla stenar som flyger runt mellan planeter, månar och däremellan. 


Vi ska inte heller glömma att planeterna fram till och med Mars är stenplaneter därefter kommer fyra gasjättar för att därefter en hop stenplaneter i form av dvärgplaneter, asteroider och kometer finns.


Frågan man ställer sig är hur kom allt till och är det möjligt att någon form av katastrof som kollision mellan två jätteplaneter är förklaringen till asteroidbältet? Möjligt säger forskare i dag. I så fall kan resterna vara en del av asteroidbältet men även någon av dess dvärgplaneter som ingår i bältet eller kanske (min anm) Mars.


 Kan vi genom datorsimuleringar en dag se om rörelserna i asteroidbältet om vi kör detta bakåt genom miljarder år se dettas ursprung? Möjligt.


Men det kan (min anm.) även vara möjligt att gränsen mellan gasplaneter och stenplaneter är förklaringen till att det finns ett asteroidbälte mellan Jupiter och Mars. Det kan även vara anledningen till det asteroidbälte där Pluto ingår i med namnet Kuiperbältet som ligger bortom sista gasplaneten Neptunus.


Det kan vara en naturlig avslutning och början av ett solsystem där gasplaneter finns. Men det är en teori från mig personligen och jag har ingen fortsättningen på den då jag inte heller förstår hur solsystemet kom till eller för den delen universum och liv.

Fri bild från NASA ovan som bra visar hur bältet ser ut liggande mellan Mars och Jupiter.

CHEOPS rymdteleskop i drift för ESA, Syfte, underlätta exoplanet-undersökningar

Den 18 december 2019 sände Europeiska rymdorganisationen (ESA) CHaracterising Exoplanets Satellite (Cheops) rymdteleskop ut i rymden från Europas S paceport i Kourou, Franska Guyana, ombord på en Soyuz Launcher.


 Detta telekop kommer att ytterligare utvidga sökandet efter exoplaneter som var ett av ämnena i årets Nobel pris i fysik. Didier Queloz, en av Nobelpristagarna, är ordförande för CHEOPS Science team. 


Med deltagande av den tyska flygindustrin kommer CHEOPS att bestämma radier och densitet av ett stort antal exoplaneter och undersöka vilka av dem som kan ha en atmosfär. Förutom att tillhandahålla maskinvara ombord kommer DLR att bidra med sin omfattande expertis inom dataanalys. Rymdteleskopet kommer att undersöka exoplaneter. Rymdteleskopet kommer att studera flera hundra ljusa stjärnor där planetens omloppsbana redan har upptäckts av andra teleskop.  Dessa inkluderar Next-Generation TRANSIT survey (NGTS) teleskop system i Chile och NASA: s Transiting Exoplanet survey satellite (Tess) all-Sky Survey mission.


CHEOPS kommer att mäta mycket små förändringar i skenbar ljusstyrka som uppstår när en planet korsar sin sols skiva vilket kallas en "transitering". "Vi kan beskriva denna fluktuation i ljusstyrka som en" mini Stellar Eclipse", som transiterande exoplanet minskar intensiteten av ljuset från stjärnan för en kort tid förklarar," Juan Cabrera Perez, chef för extrasolar planeter och atmosfärer avdelning vid DLR Institute of Planetary Research. "Denna fluktuation kan mätas och analyseras – ett område där vi kan bidra med lämpliga verktyg och mångårig erfarenhet."


Uppdraget kommer att fokusera på stjärnor som kretsar kring planeter med storlekar som sträcker sig mellan jordens och Neptunus – med andra ord planeter med diametrar på ca 10000 till 50000 kilometer.


Bild från vikipedia av Konstnärs illustration av Cheops Space Observatory ser ut som den verkliga  finns inte fri att  i bild f publicera.

Unga galaxer som omges av stora kol-moln

Forskare har upptäckt gigantiska moln av kolgas som spänner över en radie av 30 000 ljusår runt unga galaxer, Detta är den första bekräftelsen på att kolatomer producerades inuti stjärnor i det tidiga universum och spreds sig bortom dessa. 


Inga teoretiska studier har förutspått sådana enorma kol-moln virlande runt växande galaxer. Upptäckten ger frågor om vår nuvarande förståelse av kosmisk evolution. Upptäckten är radiosignaler från koljoner i galaxer från 1 miljard år efter Big Bang", säger Seiji Fujimoto f.d. doktorand vid universitet i Tokyo och huvudförfattare till forskningsrapporten.  


Kol och syre fanns inte i universum tiden efter BigBang. Det bildades senare genom kärnklyvningar inuti stjärnor. Men det är inte förstått hur dessa element spreds över hela universum. Astronomer har tidigare funnit tunga element inuti mindre galaxer men inte bortom dessa.


"De gasformiga kolmolnen är nästan fem gånger större än fördelningen av stjärnor i galaxerna som observerats med rymdteleskopet Hubble," förklarar Masami Ouchi professor vid universitetet i Tokyo och National Astronomical Observatory of Japan. "Vi såg diffusa men stora moln som flyter i ett kolsvart universum." 


Forskargruppen konstaterar att teoretiska modeller för närvarande inte kan förklara så stora kolmoln runt unga galaxer vilket förmodligen indikerar att en del nya fysiska processer måste införlivas vid kosmologiska simuleringar.


Teamet använder ALMA -teleskopet i Chile och andra teleskop runt om i världen för att ytterligare utforska konsekvenserna av upptäckten för galaktiska utflöden och kolrika glorior runt galaxer.


Jag (min anm.) anser att vi inte kan eller kommer att förstå hur allt hänger ihop. Om det nu finns ett absolut svar. Men säkert kan dessa kolmoln förstås i kommande teorier som nu kommer att tänkas ut och tilläggas i vårt nuvarande vetande utan allt för stora förändringar i det paradigm vi lever under.

Bild från wikimedia på en del av ALMA teleskopen.

Vad är de kortlivade ljus som ibland kan ses däruppe ovan molnen?

Ett projekt vilket leds av ett internationellt team av forskare använder offentligt tillgängliga data med bilder av himlen som går tillbaks till 1950-talet för att försöka upptäcka och analysera objekt som har försvunnit över tiden. Objekt som en gång fotograferades men som inte finns där nu. Stjärnor vilka verkar ha försvunnit spårlöst.


"Om vi hittar en försvunnen stjärna eller en stjärna som visas ur ingenstans skulle det vara en intressant upptäckt som säkerligen skulle behöva förklaras med ny astrofysik utöver den vi känner till i dag", säger projektledare Beatriz Villarroel, Stockholms universitet och Instituto de Astrofísica de Canarias, Spanien.


När en stjärna dör genomgår den antingen mycket långsamma förändringar och blir till slut en vit dvärg eller försvinner den i en plötslig ljusexplosion dvs. Supernova som sedan kan ses. En försvinnande stjärna kan vara ett exempel på ett "omöjligt fenomen" som kan hänföras antingen till nya astrofysikaliska fenomen eller till utomjordisk aktivitet. 


Faktum är att den enda icke-ETI (extra-terrestrial Intelligence) förklaring till en försvinnande stjärna skulle vara ytterst sällsynta händelser som kallas "misslyckade supernovor". En misslyckad supernova är teoretiskt möjligt och innebär att en mycket massiv stjärna kollapsar in i ett svart hål utan någon synlig explosion. 


Andra fysiska indikatorer är ETI-aktivitet som författarna söker efter är tecken på röda interstellära kommunikations lasrar och Dyson-sfärer. En Dyson Sphere är en hypotetisk gigantisk struktur som omger en stjärna för att utnyttja dess energi. 


Jag föredrar förklaringen (min anm) misslyckad supernova eller reflex på okularet vid fotograferingen.

Bild från 

Mars måne Phobos i skarpt ljus.

Nya bilder har publicerats av ars största måne Phobos. Bilderna är tagna den 17 november av rymdfarkosten Mars express och visar bland annat Stickney crater. Se bilder här.


Det är  europeiska rymdfarkosten Mars Express vilken ligger i omloppsbana runt Mars som den 17 november i år Passerade över Mars måne Phobos på ett avstånd av 2 400 kilometer som tob bilderna i ett antal av 41 stycken. 


Här visas kratrar, märken på ytan av skilda slag som långa fåror och repor . "Bilderna visar Phobos från ett antal vinklar där månen ses roterande och sakta försvinner in i mörker igen, Tydligt synlig är ett antal formationer. En är Stickney Crater, som tar upp nästan hälften av Phobos med en storlek av 26 km diameter. 


Rymdfarkosten har på bilderna även fångat fåror i ytan och man hoppas nu förstå hur dessa bildats) eller bildas).


Rymdfarkosten kommer att få sin nästa chans att fånga bilder av Phobos i direkt solljuset i april och september 2020. 


Intressant att se skarpa bilder därifrån se ovan från länken jag tipsar om.

Bild På Phobos från wikimedia. OBS denna är ej ny då ingen fri bild att publicera finns.

UFO rapporter har donerats till University of Manitoba i Kanada

I ett antal av ca 30000 dokument har rapporter och Ufo-iakttagelser donerats till University of Manitoba i Kanada.


Bland annat finns här ett dokument om närkontakt från 1967. 


Kan man då tro på sanningshalten i UFO-iakttagelser? Säkert är många bluff eller misstolkningar av naturliga fenomen av slaget reflexer, klotblixtrar eller synvillor.

Men säkert är många även svåra att förfalska. Men vi ska veta att forskare vilka verkligen önskar bevis på liv från andra platser än Jorden ännu inte har ett enda bevis på detta.


Att tror att myndigheter skulle dölja något sådant är bara dumt att tro. Visst om hemliga testflygningar av militära flygplan görs då döljs det om allmänheten rapporterar det. Men det är en säkerhetsfråga för en militärmakt.


Avstånd i rymden gör att det knappast går att besöka eller få besök av eventuella grannar däruppe. Det är min fasta övertygelse.

Bild från 

Exploderade en liten måne över Australien den 17 oktober 2019?

En meteor  exploderade över den australiensiska öknen den 17 oktober i år kan ha varit en minimåne tror forskare numera.


Ibland kommer som vi vet föremål från rymden riktigt nära jorden men dras inte direkt in av vår planets tyngdkraft. De snurrar en kort tid runt planeten  innan de antingen dras in i atmosfären eller kastas tillbaka ut i rymden av centrifugalkraften. Dessa objekt kallas tillfälligt fångade orbitrar (TCOs) men även naturliga jordsatelliter eller minimånar.


I en undersökning av data från Australiens Desert Fireball Network (DFN) vilket är ett nätverk av kameror i Australien med syfte att hitta objekt som kommer jordnära och brinner upp i atmosfären har en grupp forskare identifierat vad de anser var en minimåne eller ett eldklot.


Detta är andra gången som forskare har identifierat en TCO som flammar genom atmosfären innan den träffar marken. Första säkra obdervationen skedde när forskarna undersökte data om eldklotet med namnet DN160822_03, anser forskarna att den exploderade över den australiska öknen den 22 augusti 2016. 

Genom att studera objekt som detta kan forskare bättre förstå hur vi kan förhindra att objekt kommer nära Jorden och hur vi lättare kan komma åt dessa objekt och de resurser de kan ha.


2006 observerade forskare även då en minimåne som kretsade runt jorden. Objektet, som heter 2006 RH120 sågs genom ett teleskop som kretsade runt planeten. Objektet kretsade om jorden i cirka 11 månader innan det skakade sig fri från jordens tyngdkraft och kastades tillbaka ut i rymden. Det föll aldrig ner på jorden.


Dessutom har en annan minimåne ev ett eldklot observerats. Detta upptäcktes av ett team som drev ett kameranätverk i Europa under 2014. Vart detta blev av är osäkert och det är ej namngivit.


Bild från  som illustrerar hur det kan se ut vid en explosion av ovannämnda slag.

Upptäckt. En enormt stor galax med det hittills största (kusligaste) svarta hål vi kan tänka oss.

Astronomer har upptäckt ett svart hål av enorm dimension. Det är 40000 000000 gånger solens massa eller ungefär två tredjedelar av massan av alla stjärnor i hela Vintergatan. Det gigantiska svarta hålet finns i en galax 700 miljoner ljusår från oss i riktning mot stjärnbilden Cassiopeja och har troligen bildats genom kollisioner av minst åtta mindre galaxer.  Holm 15A är dess namn och det är en enorm elliptisk galax i mitten av ett kluster av galaxer som kallas Abell 85. 


Ett team av astronomer fångade en ögonblicksbild av Holm 15A:s stjärnor i omloppsbana runt galaxens centrala svarta hål och skapade en modell för att beräkna det svarta hålets massa. Författarna till den nya studien fann att Holm 15a är en enormt stor galax i mitten av ett galaxkluster som måste ha bildats efter en sammanslagning av två redan stora elliptiska galaxer. Det betyder att Holm 15A troligen bildades genom en kombination av åtta mindre spiralgalaxer för miljarder år sedan.


Kan (min anm.) ett svart hål av denna storlek existera? Det verkar så. Men risken att det är mätfel utifrån en synvilla i form av reflexer eller ljusböjning finns på dessa avstånd där vi inte kan veta vad som finns mellan källan och oss.


Bild ovan från på hur ett svart hål ska ses. Svarta hål är tredimensionella.

Kina har ett radioteleskop redo för att söka bebodda planeter därute.

Kina har byggt världens största radioteleskop vilket snart är klart för drift efter tre års tester.


Teleskopet finns i södra Kina i Guizhou-provinsen.

China Central Television (CCTV) rapporterar att hittills har upptäckts och identifierats 99 snabbt snurrande neutronstjärnor så kallade pulsarer varav 30 som är särskilt snabbroterande. 


Men teleskopet ska även användas i sökandet efter tecken på liv på främmande planeter. Tecken i form av radiovågssändningar ej orsakade av naturliga källor som vi känner dem.


Låt oss (min anm.) hoppas att det de finner tolkas rätt så vi inte får tag i källor som på grund av okunskap tolkas som källor från civila ursprung på en främmande planet. Inte heller källor som vi råkat få att fastna som kommer från vårt eget solsystem eller planet.


Felmarginalen i tolkning blir stor men för den skull ska vi inte avstå från sökande. Säkert finner man nya rön av skilda slag som ökar mänsklighetens vetande.

Bild från vikipedia på det ovan nämnda teleskopet under dess uppbyggnad.

Om vi kan tyda gravitationsvågorna i rymden kan vi läsa av vad som skett däruppe genom tiden.

Allt som sker eller har skett lämnar spår efter sig. Så även i universum.

Med anläggningar som laser interferometer gravitations-Wave Observatory (Ligo) och Virgo kan vi nu upptäcka de starkaste av de gravitationsvågor från händelser i universum när de sveper över oss.

 Gravitationsvågor lämnar bakom sig ett minne i form av en permanent böjning i rum - tiden när de passerar och vi är nu på gränsen till att kunna upptäcka det också vilket gör att vi kan öka förståelse av händelser som skett. Gravitationsvågor agerar ringformigt från sin källa.  

Dessa ringar härstammar från nästan alla typer av rörelse men eftersom gravitationen är så svag det är den svagaste kraften är det endast de svagaste gravitationsvågorna som kan upptäckas med instrument här på jorden.


Just nu pressas och sträcks du och jag ut av gravitationsvågor från våldsamma händelser miljarder ljusår bort. Gravitation är en knepig sak och gravitationsvågor är en källa till nya gravitationsvågor som blir en källa till nya gravitationsvågor, som blir en källa till nya gravitationsvågor och så vidare. Varje ny generation av vågor är svagare än den senaste men effekten byggs upp i vad forskarna kallar ”ett rymd-tid minne" -en permanent snedvridning av rymd-tid vilken finns kvar från en övergående gravitations våg.


Kan vi mäta detta kan vi gå bakåt i tiden (min anm) och förstå mer om vad som sker och skett.


Men så känsliga instrument tvekar jag kan byggas såvida vi inte kan förstå en gravitationsvåg utifrån determinism  och den vägen gå bakåt i skeende likväl som framåt,



Fri bild av fundersamt slag ovan från

En av de mycket ovanliga ringgalaxerna.

Hoag`s object är en unik ringformad galax 100 000 ljusår tvärsöver och något större än Vintergatan. Avståndet från oss är 600000000 ljusår. I en nyligen tagn bild av Hoag`s object  av Hubble rymdteleskop har en geofysiker Benoit Blanco observerat en ljus ring av miljarder blå stjärnor vilka bildar en perfekt cirkel runt en mycket mindre och tätare sfär av rödaktiga stjärnor  i den mörka klyftan mellan stjärnornas cirklar. Om detta är två cirklar av stjärnor vet inte forskarna.


 Ringgalaxer står för mindre än 0,1% av alla kända galaxer så de är inte de enklaste objekten att studera och jämföra med varandra. Hoag vilken namngivit Hoag`s object föreslog själv att galaxens märkliga ringformation var en optisk illusion som orsakats av gravitationseffekt (en effekt som uppstår när extremt hög massa av objekt böja och förstora ljus). Senare studier med bättre teleskop motbevisade denna idé.


En annan populär hypotes påstår att Hoag`s object  en gång var en diskformad galax men en kollision med en granngalax slet ett hål genom diskens centrum. Om en sådan kollision inträffade under de senaste 300 00 000 åren borde astronomer genom radioteleskop ha kunnat se några av de nedfall som var rester från detta. Inga sådana bevis har hittats.


Om det skett en kosmisk krasch i kärnan av Hoag objekt har det hänt för så länge sedan att alla bevis har sopats bort. Med bara en handfull andra kända ringgalaxer finns att studera (ingen av dem visar så  perfekt symmetriska ringar som i denna). Hoag`s object är ett mysterium. 


För min del ser jag Hoag`s object som ett vackert objekt (min anm) men lutar starkt åt den senare teorin om dess bakgrund att en kollision för mycket länge sedan skett emellan två galaxer och det för så länge sedan att inga spår av denna kan ses i vår tid.

Bild från vikipedia på ringgalaxen Hoag`s object

Varde ljus och det varde ljus i mörkret efter skapelsen, (BigBang) men hur lång var tiden till detta?

Under hundratals miljoner år efter BigBang var rymden tom inget fanns mer än mörker och en dimma av väteatomer vilka kom till ca 400 000 år efter att BigBang skett. 


Teleskop runt om i världen försöker fånga en glimt av det Primalväte (känt som neutralt väte) som då fanns för att lokalisera det ögonblick då den mörka tiden slutligen var över och de första galaxerna bildas. 


Ett team av forskare i Australien har med hjälp av the Murchison Widefield Array (MWA) radio telescope kommit närmare att hitta dem än någonsin tidigare.  En energi som från det tidiga universum som var så stark att varje atom med sina elektroner slets bort vilket gav en positiv laddning. De första av dessa atomer var positivt laddade vätejoner. Under hundratusentals år svalande universum och expanderade tillräckligt för att dessa vätejoner skulle få sina elektroner och bli neutrala. Dessa neutrala väteatomer tros vara det dominerande inslaget i den kosmiska mörka (tiden efter de första 400 000 åren). 


Så småningom, när tillräckligt många av dem klumpat ihop sig till granulat bildades de första stjärnorna. 


Men då universum har expanderat under de senaste 12000000 00 åren har dessa våglängder sträckts ut och gör att det är svårt att se så långt tillbaks i tiden.

 Författarna till den nya studien uppskattade att neutral vätgas våglängd har sträckt till ca 2 meter och det är den signalen de sökte på himlen när de använde MWA. Tecken tyder på att de kan vara detta på spåren enligt dem själva.


Själv anser jag (min anm) det tveksamt att det går att säkert se så långt tillbaks i tiden och dra säkra slutsatser. Tecken på att de hittat något, men vad, kan man dock tänka sig.


Bild från vikipedia på en bit av universum med stjärnor och galaxer.

Stjärnor kastar kometer in i vårt solsystem.

Stjärnorna därute kan ibland vara kometers banändrare. Det kan och har enligt en del forskare resulterat i att kometers banor ändrats. De har fått fart ut från sitt solsystem när de rundat sin sol och vissa har fått en riktning mot oss.


Interstellära kometer har dykt upp den senaste och första vi upptäckt är Comet 2i/Borisov (vilket även är den första vi lyckats upptäcka). Gravitationen då kometer dansar rumt sin stjärn därute kan spåras och ses som färdändring för en viss komet. Många av de kometer vi har i Oorts kometmoln vilka är kometer som tar hundratals år på sig att runda solen i sina banor kan ha kastats hit från främmande solar och fastnat i banor i Oorts kometmoln. Detta moln omger vårt solsystem och är ett kometmoln.

För första gången har en polsk grupp identifierat två närliggande stjärnor som verkar ha plockat upp kometer ändrat dess banor och fått de kometerna att ta kurs mot oss där de kanske kommer att fastna i Oorts moln. 


Astronomer fann stjärnorna efter att ha studerat rörelserna från över 600 stjärnor inom 13 ljusår från solen. Det är inga vanliga händelser. Vi ska veta att merparten av objekt i Oorts kometmoln är rester från när vårt solsystem bildades.


Oorts moln sträcker sig från 66 gånger avståndet från Neptunus till 14 900 000 000 000 kilometer bort från solen. Astronomer tror att Oorts moln är en reservoar för kometer som tar mer än 200 år på sig att kretsa runt solen. Comet Hale-Bopp, som har en 2 500-årig omloppsbana, är en av de mest kända kometerna.


 "Jag tror att det i allmänhet är svårt att associera en viss komets ursprung  med en viss stjärna", säger Coryn Bailer-Jones, en astronom vid Max Planck Institute for astronomy i Tyskland som inte var inblandad i den nya studien.


Det behövs säkert mer fördjupande data (min anm) för att någorlunda spåra en viss komets ursprung. Det bör även spåras om händelser av kometutkastning från stjärnor kan ses och att de instrument som används för detta sökande är tillförlitliga och inte ser eller misstolkar andra sken däruppe.


Men likt Comet2i/Borisov som i dagarna besöker oss från interstellära rymden kan den första asteroid från den interstellära rymden (rymden utanför vårt solsystem)  Oumuamua  ha fått sin kurs med hjälp av en sol i universum. Detta objekts form är inte en komets utan en stor stenskärvas troligen efter en krasch mellan två större objekt.

Bild fritt foto från 

Röda dvärgstjärnors stenplaneters atmosfär högintressant men svårfångad.

När NASA: s James webbteleskop lanseras 2021 kommer en av dess uppdrag vara att bli studiet av exoplaneter.


Bland de mest intressanta undersökningarna blir om en mindre stenig exoplanet som kretsar kring en röd dvärgstjärna kan hålla kvar en atmosfär. I  en serie av fyra uppsatser i Astrophysical journal ger en grupp astronomer idén till en ny metod att använda teleskopet till för detta slag av undersökning. Idén att mäta planetens temperatur då den passerar bakom sin stjärna och sedan temperaturen då den kommer tillbaka framför stjärnan.


Astronomer är särskilt intresserade av exoplaneter som kretsar kring röda dvärgstjärnor. . Dessa stjärnor är mindre och svalare än vår sol och är de vanligaste typerna av stjärnor i vår galax. Dessutom är en röda dvärgstjärnor små och en planet som passerar framför den blockerar en större del av stjärnans ljus än om stjärnan var större som ex vår sol. Detta gör att planeter som kretsar kring en röd dvärg är lättare att upptäcka.


 Röda dvärgar producerar också mycket mindre värme än vår sol så för att ha beboeliga temperaturer måste en planet  behöva omloppsbanan ganska nära en röd dvärgstjärna. I själva verket måste den för att kunna ha flytande vatten befinna sig närmre sin sol än vår Merkurius gör vår sol för att finnas i den  beboeliga zonen av en röd dvärgstjärna.


Detta gör att planeten oftare rundar sin sol och även att alltid samma sida vänds mot denna. De förväntas vara tidsmässigt låsta vilket innebär att de har en permanent dagsida och likaså permanent nattsida. Det gör att vi alltid ser nattsidan förutom när den rundar sim sol då får vi under en stund se dagsidan.


"När det finns en atmosfär kommer det att sänka temperaturen på dagsidan mot om atmosfär saknas på den steniga och klippiga ytan. Genom mätningar kan vi då göra slutledningar av om atmosfär finns eller inte. Vi kan räkna ut vad en klippig yta ska ha för temperatur matematiskt.


Det är bara att hoppas att denna idé för undersökning kan fungera så det inte blir fel slutledningar efter mätningarna (min anm). Det finns alltid osäkerhet med alla slag av forskningsuppgifter något man kanske förbigår ibland.



Bild från vikipedia på Proxima Centauri solsystemets närmaste grannstjärna i rymden (4,2 ljusår bort) är en röd dvärg.

En stor planet har hittas i bana runt en vit dvärgstjärna

En vit dvärg kallas en stjärna som varit normalstor men kollapsat till en dvärgstjärna efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle. En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens men grovt räknat samma massa. Detta motsvarar en täthet på cirka 1 ton per kubikcentimeter.


 Om cirka fem miljarder år kommer solen ha förbrukat det mesta av sitt väte. I nästa stadium har förbränningen sker en  heliumfusion då solen blir en  röd jätte genom att svälla upp i storlek och sluka Merkurius, Venus och Jorden. När kärnbränslet är förbrukat kollapsar solen slutligen till en vit dvärg, med en radie som är 1 procent av solens ursprungliga storlek enligt ovan beskrivning.


Nu har för första gången astronomer upptäckt bevis på existensen av en planet som kretsar kring en vit dvärgstjärna. En planet av Neptunus storlek. Dvärgstjärnan är WDJ0914 + 1914 och befinner sig ca 1 500 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden kräftan.


"Denna stjärna har en planet som vi inte kan se direkt”, sägs i en rapport av Boris Gänsicke från University of Warwick i ett pressmeddelande. "Men eftersom stjärnan är het ser vi hur det avdunstar atmosfär från planeten." 


Den vita dvärgens hetta sänder en ström av förångat material bort från planeten med en hastighet av cirka 260000000 ton per dag. Även om den vita dvärgen inte längre genomgår nukleär fusion som ex. solen  betyder dess kvardröjande värme att det fortfarande blåser ut en hetta från denna av 25000 Celsius. Det är ungefär fem gånger varmare än vad vår sol sänder ut från sin yta.


Dvärgstjärnan svalnar dock efterhand till en nivå som stoppar att planetens atmosfär mm avdunstar. Tiden till dess beräknas till 350000000 år och då har planetens massa mot nu minskat med endast 0,04 Neptunus massa. Vi beräknar enligt Neptunus massa då planeten är av ungefär samma storlek som denna. 


Eftersom jätten planet ligger så nära den vita dvärgen säger forskarna att den borde ha förstörts under stjärnens röda jättefas. "Denna upptäckt är bevis på något vi de senaste två decennierna hade växande bevis för att planetsystem överlever in i sin sols vita dvärgskede", säger Gänsicke.


Jag  ( min anm.) misstänker att det är en gasplanet som överlevt inte en stenplanet men som sagt det är en misstanke. Jag kan även tänka mig att någon eller några stenplaneter har slukats vid processen av röd jättestadiet likt Venus, Merkurius Jorden och Mars en gång kommer att göra när vår sol försvinner i en röd jättefas. Kanske om det nu finns liv däruppe en civilisation eller amöbavärld försvann däruppe en gång vid ovanstående katastrof.


Men även våra gasplaneter och planerna bortaför dessa kommer att finnas kvar när solen blivit en vit dvärg.

Bild från vikipedia på stjärnan Sirius A (mitten) och den vita dvärgen Sirius B (nedanför till vänster). Bilden tagen av Hubbleteleskopet.

Kan även svarta hål ha planetsystem? En del tyder på detta.

Forskarna har länge trott att planeter endast bildas från bitar av damm som från skivor runt en ung stjärna och att dessa så kallade protoplanetära skivor sedan blir till planeter som exempelvis jorden eller Jupiter mm. Resterna efter detta skeende förblir damm, asteroider eller kometer.


 Men ny forskning visar att även tusentals planeter kan ha bildats och ha sina banor runt svarta hål. Inte i närområdet då skulle de hamna i hålet och förintas. Säkert har så skett många gånger för planeter, stjärnor och övrigt.


Nej för att ha en bana runt ett svart hål bör avståndet till detta vara ca 10 ljusår, enligt matematiska beräkningar, i annat fall dras planeten obönhörligt över tid in i det svarta hålet.



Beräkningar visar att tiotusentals planeter med 10 gånger Jordens massa skulle kunna finnas runt 10 ljusår från ett svart hål, säger Eiichiro Kokubo, professor vid National Astronomical Observatory of Japan som studerar hur planeter bildas.


Jag (min anm) anser att detta säkert kan vara möjligt och troligen är det. Men att det kan vara svårt att bevisa med nuvarande teleskop.



Bild: av det svarta hålet i galaxen M87, från Event Horizon Telescope.

Solvindens kamp mot kosmisk strålning eller tvärtom.

I utkanten av vårt solsystem rasar en våldsam strid mellan solvinden och kosmisk strålning från yttre rymden. NASA: s Voyager 2 har nu passerat genom denna frontlinje och befinner sig tillsammans med Voyager 1 (vilken befinner sig än längre ut i en annan riktning) i den interstellära rymden mellan solsystemen i vår Vintergata.

 Solvinden sprider sig från vår sol i alla riktningar genom vårt solsystem och det skapar en bubbla av energi som omger hela vårt solsystem. Vid kanten av denna bubbla kolliderar solvinden slutligen med kraftfulla kosmiska strålar från den interstellära rymden. Där finns i kollisionszonen en tjock vägg av plasma kallad heliopause. Denna kosmiska gräns av vårt solsystem finns ca 120 gånger längre bort från solen än jorden gör.



Den strålning solen här möter och späder ut med sin strålning kommer  från avlägsna stjärnor och himmelska explosioner (supernovor). Voyager 2 kunde oberört ta sig igenom heliopausen vilket tog ungefär en dag. Men forskarna upptäckte  att plasmabarriären var betydligt varmare och tjockare än tidigare studier uppskattat. Men barriären upptäcktes även vara en effektiv fysisk sköld mellan vårt solsystem och den interstellära rymden.


Tänk (min anm.) vad allt verkar tillrättalagt för att vi och vår planet ska vara beboelig. Vi har ju balans för liv på planeten. Skyddande höljen i form av bälten runt den och nu ser det ut som om även ett första skydd mot den farliga strålningen från rymden redan finns där vårt solsystem börjar. 


 Enligt studiens medförfattare Edward Stone, en astronom vid California Institute of Technology som har arbetat med Voyager programmet sedan det lanserades i 1977 stoppar  denna sköld cirka 70% av kosmisk strålning från att bryta sig in i vårt solsystem.


"Heliopausen är kontaktytan där två vindar kolliderar, vinden från solen och vinden från rymden, som kommer från Supernovor som exploderade för länge sedan." "Bara ca 30 % av vad som finns utanför bubblan kan komma in." Den varma, laddade vinden som skyddar vårt solsystem kanske inte är ett perfekt skydd men som Voyager 2 bekräftade, är det en del av vad som skiljer vårt kosmiska hem från vildsint vildmark i rymden. För detta (kanske) borde vi vara tacksamma.

Bild på den guldskiva som fanns i två ex och vilka ett sändes med Voyager 1 och en med Voyager 2 och vars farkoster sedan mitten av 1970 talet nu båda är utanför vårt solsystem med sin hälsningsskiva till ev upphittare därute.


Bild från vikimedia ovan.

Här är en förteckning över händelser i universum under resten av 2019 och under 2020

Se denna medföljande länk där en förteckning finns på intressanta händelser i universum det närmsta året.


Det finns något varje månad. Men säkert kommer det även att ske eller ses mer. Skeenden eller besök vi  dag inget vet något om.


Bild från vikipedia på riktningen var meteoritsvärmen Kvadrantiderna kan ses som första spännande objekt på natthimlen under 2020. Det sker den 3-4 januari.