Stora kvasarer uppträder som tsunamier och stoppar stjärnbildning

I centrum (troligen) i varje galax i universum finns ett supermassivt svart hål som slukar all materia som kommer närma detta samtidigt som stora mängder strålning kommer från det. De största kallas kvasarer när infallande materia virvlar runt kvasarens i nästan ljushastighet värms denna upp och flyger utåt genom den otroliga kraften av sin egen strålning och värme. 

En kvasars strålning kan skina tusen gånger ljusare än en galax av 100 miljarder stjärnor. OBS detta gäller de som kallas kvasarer inte ordinära svarta hål som är just svarta då inget ljus kan komma ur dessa.  Men i flera rapporter antyds att samma strålning som sätter kvasarer på våra kartor över universum, samtidigt kan vara förödande för den galax där den finns.


I sex studier publicerade den 16 mars 2020 i en specialutgåva av The Astrophysical Journal visar astronomer som för studiens ändamål använde NASA: s Hubble Space Telescope att 13 kvasarers utflöden är höghastighetsstrålning. Genom att observera utflöden under flera år och i många våglängder över det elektromagnetiska spektrumet fann teamet att gasen forsar ut ur en kvasar med en hastighet av mer än 64 miljoner km /h och når miljarder grader i temperatur. Ett utflöde teamet studerade accelererade från nästan 69 miljoner km / h) till ungefär 74 miljoner km /h under en treårsperiod.  Den snabbast accelererande gasstrålning som någonsin upptäckts i rymden.


Denna heta, snabba gas kan orsaka stora skador i den galax där kvasaren finns säger forskarna. Denna hastighet av gas av stor värme härjar genom galaxen som en tsunami på jordens hav och spränger potentiellt stjärnbildande material djupt ut i galaxen.

Under ett enda år kan ett kvasarutflöde kasta hundratals materialflöden som kunde blivit stjärnor långt ut i den tomma rymden bortanför galaxen. En syn som ger fantastiska fyrverkerier då stjärnstoff och strålning träffas men som samtidigt förhindrar ny stjärnbildning. 


Bild från på en målning av hur en tsunami på jorden kan gestalta sig för en åskådare.

Jupiters röda fläck förändras just nu men bara i en riktning.

Jupiter är den största planeten i vårt solsystem. Den finns bortanför Mars och dess sammansättning består mest av vätskor och gaser. Dess moln formas av jetströmmar, vindar som virvlar runt och bildar många parallella band liksom färgade fläckar varav en tydligt sticker ut. Den som kallas den röda fläcken och är en enorm storm som setts sedan Jupiter upptäcktes för ca 400 år sedan.


Men de senaste åren har denna storm minskat i storlek (på tiden anser jag, att den börjar bedarra min anm.). Den röda fläcken minskar i storlek efterhand numera om något liknande skett under korta perioder tidigare vet ingen. Men vad som är lite mer mystiskt är att dess djup är det samma. Kanske inte så konstigt enligt mig då den för att bedarra bör bedarra i sidled och inte i första hand i djupled. Kanske den sätter fart igen utifrån mekanismer i Jupiters atmosfär med gaser. Kanske den avtar och som slutprodukt innan den stillnar helt blir en liten tornado i slutfasen. Mycket troligt enligt mig. Kanske en ny stor röd fläck (storm byggs upp på en annan plats ingen vet).


Bild på Jupiter från Vikipedia tagen 1979 av Voyager 1.

139 tidigare okända dvärgplaneter har upptäckts i vårt solsystem

"Det finns massor av teorier om jätteplaneter som en gång fanns i solsystemet men kraschat med varandra och gett upphov till asteroidbältet mellan Jupiter och Mars eller Kuiperbältet bortanför Neptunus säger astronom Gary Bernstein vid University of Pennsylvania i ett uttalande.  


En grupp astronomer har nyligen lokaliserat 139 nya transneneptunska objekt bortanför Neptunus i Kuiperbältet. Den mest kända av dessa transneptunska objekt är Pluto men även  Eris, Haumea och MakeMake tillhör dessa dvärgplaneter. Projektet där nya objekt av dvärgplanetformat hittades leddes av doktorand Pedro Bernardinelli vid University of Pennsylvania.


Här analyserades fyra år av data som samlats in av Dark Energy Survey. Dark Energy Survey är ursprungligen utformad för att sondera kosmos efter supernovor, fjärran galaxer och klumpar av mörk energi. Kameran ger skarpa bilder då den svepande riktas från Blanco 4-meters teleskopet vid Chiles Cerro Tololo Inter-American Observatory. 


Datorprogram skannade över 7 miljarder ljuspunkter i bilder tagna genom flera nätter för att hitta himmelska objekt som flyttar på sig över tid. Stationära föremål, såsom stjärnor eller supernovor togs bort när sedan analysen gjordes. Detta begränsade fältet till 22 miljoner objekt. Så småningom minskade laget ner dessa till 400 potentiella trans-neptuniska objekt som studerades under loppet av minst sex olika nätter. För de mest lovande kandidaterna återvände teamet till den ursprungliga datauppsättningen för att identifiera de intressantaste objekten som sedan studerades under minst ytterligare 25 olika nätter. 


I slutändan observerade teamet över 300 transneptuniska objekt varav 139 var helt nya upptäckter. Resultaten, publicerades den 10 mars i The Astrophysical Journal och kan leda forskare till den mystiska Planet Nine. En hypotetisk stor planet som vissa astronomer tror kretsar kring solen från de mest avlägsna delarna av solsystemet då tecken visat att något finns därute. Men vissa forskare anser istället att det inte är en planet utan ett svart hål.


Jag (min anm.) anser båda möjligheterna finns. Det som verkar helt säkert är att något vi inte vet, vad det är, finns därute enligt de data vi samlat in och som analyseras efter de instrument och den förförståelse vi har.


Bild från vikipedia på dvärgplaneten Eris och dess måne Dysnomia på en bild tagen av Rymdteleskopet Hubble. Denna planet hör inte till de nu upptäckta men finns likt de ovan upptäckta i Kuiperbältet bortanför Neptunus.

Merkurius har troligen is på vissa platser

Merkurius är den innersta planeten i vårt solsystem och dess yta skiftar mellan dagtid då sidan som  är vänd mot solen är ca 200C mot nattsidan den som vänds bort från solen är ca -173C. Dagens mätt som jorddag är 59 jorddagar på Merkutius. Nya rön visar att under denna långa dag på 59 jorddagar kan det vid en temperatur av ca 200C likväl finnas is av vatten.



Is i kratrar skyddade från solen. Ovanför kratrarna är det ca 200C under 59 jorddagar hur kan då is bildas och finnas här? Vi har känt till denna is i nästan ett decennium tack vare observationer från NASA: s numera nedlagda MESSENGER (Mercury Surface, Space Environment, Geochemistry och Ranging) rymdfarkost. 


Men förklaringen till hur en del av isen kom dit är fortfarande under utredning. En ny studie visar dock hur vatten kan samlas på ytan även bland dessa extremt varma temperaturer.  Diskussioner om hur detta kan ske eller har skett kan studeras här. 


 Mineralerna på Merkurius yta innehåller grupper av bundet syre och väteatomer som kallas hydroxider. Protoner från solvinden (den ständiga strömmen av laddade partiklar från solen) är vanliga på planetens yta då det inte finns tillräckligt starkt magnetfält för att avvärja partiklarna. Detta kan vara en förklaring.


Merkurius är inte ensam om att ha is på ytan eller i kratrar. Vatten fruset till is också har upptäckts på månen och på små världar som asteroider och kometer. Dessa platser kan dock ha variationer i vattendepositionen och dess yta är alltid kall.


Men för mer diskussion om möjlig förklaring till isen på Merkurius följ länken ovan.

 Själv (min anm) kom jag att fram till 1960-talet då jag började läsa in mig på astronomi lära mig att Merkurius alltid vände samma sida mot solen. Men detta visade sig fel det finns en rotation av planeten på ca 59 jorddygn. 


Bild från NASA  på Merkurius tagit av Mariner 10 under 1974.

Asteroiden Ryugu kan ha bildats av en mycket porös stenformation

En ny studie visar att det steniga föremål som gav upphov till asteroiden Ryugu kan ha varit utomordentligt poröst. Denna nya upptäckt kan visa hur planeter bildades i solsystemet.


Den vanligaste typen av asteroider som finns i det yttre av asteroidbältet är kolhaltiga asteroider så kallade asteroider av C-typ. Mycket är dock fortfarande okänt om de fysiska egenskaperna hos dessa asteroider av C-typ. 


Kolhaltiga meteoroider anses härstamma från dessa asteroider vilka är rester från ett misslyckande i att störta ner i jordens atmosfär. 2018 anlände japanska Hayabusa2 till Ryugu för att kartlägga dennas omloppsbana och placera ut en rymdbil på den stenblocktäckta asteroiden. 

Forskarna fann då att Ryugu bara var ungefär hälften så tät som kolhaltiga asteroider.  Ryugu är i huvudsak en löst packad hög med spillror som är porös nog för att bestå av ca 30% 50% tomt utrymme. 


Även om de hade förväntat sig att de stenblock som finns på dess yta varit tätare och därför kallare än sin omgivning, fann de överraskande att dess yta  var ungefär av samma temperatur som ytan vilket tyder på att de hade en porositet på cirka 30% till 50%.


De få täta stenblock som finns där kan ha kommit från den innersta kärnan i den innersta delen av asteroiden då den en gång kraschat med en annan kropp av troligen samma karaktär eller kommit dit senare med ett nedfall av en tät stenbumling.


Bild från vikipedia på Animation som visar rotationen av Ryugu. animationen utgår från ett bild tagen med the ONC-T camera of Hayabusa 2 

I universums första tid kan detta varit fyllt av svarta hål.

Niohundra miljoner år efter Big Bang fanns det redan ett svart hål 1 miljard gånger så stort som vår sol. Det svarta hålet sög in enorma mängder joniserad gas. Det är känt idag som en blazer med beteckningen SO J030947.49+271757.31 se min blogg på datum onsdag 18 mars för mer om denna och om fenomenet blazar 

Denna blazar tyder på att det fanns andra, liknande svarta hål i den eran som vi ännu inte har upptäckt (och att dessa fortfarande kan ses).



"Tack vare vår upptäckt kan vi säga att under de första miljarder åren av universum fanns det  ett stort antal mycket massiva svarta hål som avgav kraftfulla strålar,"  säger Silvia Belladitta, doktorand vid italienska National Institute for Astrophysics (INAF) i Milano medförfattare till en ny uppsats om blazarer.


Då det visat sig existera en blazar under denna tid tyder allt på  det fanns många fler skriver författarna. Om bara en blazar existerade i denna tidiga fas av universum skulle det vara utomordentligt överraskande att dennas stråle riktats direkt mot jorden så vi kan se den säger rapportskrivarna. Men (min anm.) det finns inget bevis på att det fanns (finns) fler. Man ska inte se trolighet som analys.


Dessa blazars, skriver författarna, var början av de  supermassiva svarta hål som dominerar kärnorna i stora galaxer i vårt universum idag - inklusive Sagittarius A*, det relativt tysta supermassiva svarta hålet i mitten av  Vintergatan.


" Att observera  blazarer är viktigt. För varje upptäckt källa av denna typ anses att det måste finnas 100 liknande. Men de flesta är orienterade på olika sätt (med sin eller sina smala strålar)  vilket gör att de är svåra att upptäcka och klassificera som blazars" säger Belladitta.


Jag (min anm.) påstår att vi inte vet om fler finns. Men då de troligen finns eller fanns en gång i större antal är de alla (eller denna ensamma hittills funna) oerhört viktiga pusselbitar för att förstå universums tillkomst som vi känner det. Kanske universum innan (om det fanns något man benämna så) BigBang var ett enda svart hål med så kompakt innehåll att Big Bang skedde.


Bild från vikipedia av det svarta hålet i galaxen M87, från Event Horizon Telescope.

I många solsystem är dubbla solnedgångar en vacker syn

I en ny analys har visats att dubbla solnedgångar kan vara lika vanligt i vår galax som den ensamma vi har från jorden. Det innebär att det är vanligt med dubbelstjärnsystem och dessa system har likväl som enkelsolsystem (likt vårt solsystem) planeter.


En stor del av stjärnorna i vår galax är i binära par (eller en del av ännu större kollektiv). Uppemot två tredjedelar av de mest massiva stjärnorna har en följeslagare (en sol till och ibland en tredje) medan i andra änden av stjärnklassificeringen bara en tredjedel av de små röda dvärgstjärnorna dubbelstjärnsystem.


Vi har mest koncentrerat oss på att söka exoplaneter bland stjärnor som liknar vår sol. Ensamma stjärnor och i samma klass av storlek. Av dessa stjärnor av solens storlek är cirka hälften ensamma stjärnor medan resterande är dubbelstjärnor.

Men när det gäller att hitta liv bortom jorden är vi mest intresserade av solsystem liknande vårt men vi borde vara lika intresserade av dubbelsolsystem då inget visar att dessa system skulle vara mindre planetrika eller att där inte finns planeter i livszonen runt en av solarna eller båda.


Stjärnornas komplicerade omloppsbanor vid dubbelstjärnsystem gör dock att det är svårt att hitta exoplaneters skuggor eller störande av stjärnljus. Det har gjort tills nu att vi ansett det vara planetfritt i närheten av dessa dubbelstjärnsystem då vi inte funnit tecken på att där finns någon planet.Men troligast är det ett resultat av att våra mätmetoder inte är känsliga nog.


Men nu har möjligheten ökat tack vare Europas Gaiarymdtelekop med dess känslighet. Låt oss tänka oss hur det skulle se ut om vi stod på ytan av en planet där två solnedgångar och soluppgångar skedde. Det skulle säkert vara en vacker syn. 


Bild från vikimedia på hur en dubbelsolnedgång kan gestalta sig på en planet i ett dubbelstjärnsystem.

Något mystiskt sker vid polstjärnan.

Folk har studerat nordstjärnan (Polstjärnan, Polaris) i århundraden. Polstjärnan är finns ovanför jordens Nordpol och fungerar som ett landmärke för resenärer utan kompass på hav och land. 


Den är också jordens närmaste cepheid, en typ av stjärna som pulserar regelbundet i storlek och ljusstyrka. Utöver det är Polaris är en del av ett binärt system (dubbelstjärnsystem). Följeslagare är en dimmer (ändrar ljusstyrka över tid) känd som Polaris B vilken rundar polstjärnan på 26 år sett från oss. 


Problemet med Polaris är att ingen kan komma överens om hur stor stjärnan är eller hur långt bort från oss den finns. Olika standardiserade metoder ger skilda resultat. Jag misstänker (min anm.) att det är ljusstyrkans skiftningar som lurar mätinstrumenten kanske ett genomsnitt av mätmetoderna bör ge en rätt stor sannolikhet av avståndet.


Stjärnsystemet är konstigt även på andra sätt. Beräkningar av Polaris B:s ålder antyder att denna stjärna är mycket äldre än sitt större syskon polaris, vilket är ovanligt för ett binärt system. Vanligtvis är de två stjärnorna i dubbelstjärnsystem ungefär i samma ålder.


Neilson, tillsammans med Haley Blinn, en student och forskare i grundutbildning vid University of Toronto genererade en enorm uppsättning modeller av Polaris för att se om dessa modeller kunde förena alla kända data om systemet för att få fram ålder på Polaris B och avståndet till systemet. Men det blev inget helt säkert resultat.


En möjlighet är att minst en av mätningarna är fel, skriver forskarna. Polaris är en särskilt svår stjärna att studera, säger Neilson. Belägen ovanför jordens Nordpol vilket innebär utanför synfältet från de flesta teleskop på jorden.  Jag (min anm.) tvivlar starkt på detta som anledning då studerandet kan göras från teleskop i rymden.


Men de teleskop som har nödvändig utrustning för exakt mätning av stjärnans egenskaper är oftast utformade för att studera mycket svagare och mer avlägsna stjärnor. Polaris är för ljust för dessa instrument; I själva verket är det bländande för dem. Jag tvekar på detta påstående (min anm.). ISS utrustning ex borde klara av det.


Bild från vikipedia på polstjärnan och dess följeslagare.

En planet där det regnar järn

Forskare som använder ESO:s Very Large Telescope (VLT) har observerat en planet där de misstänker att det regnar järn från skyn. Att så kan ske beror på att denna stora planet alltid vänder samma sida mot sin sol och ligger nära denna. Här är en temperatur av 2400C och det är tillräckligt för att förånga metaller.


Starka vindar bär då  järnångan till den svalare nattsidan där den kondenseras till järndroppar och faller ner som regndroppar av järn. 


Denna planet har beteckningen wasp-76b och finns cirka 640 ljusår bort mot stjärnbilden Fiskarna.


Bild på teleskopet i Chile från vikipedia där upptäckten gjordes.

Dubbelstjärnor bestående av bruna dvärgar hittade.

Bruna dvärgar kallas ofta "misslyckade stjärnor". De är för stora för att betraktas som planeter och för små för att vara stjärnor. De har storleken mellan en gigantisk planet och en liten stjärna troligast avger de mestadels infraröd strålning. Bruna dvärgar verkar vara den felande länken mellan gasjätteplaneter som Jupiter och små stjärnor som röda dvärgar säger Adam Burgasser författare till en rapport om detta ämne och professor i fysik vid UC i San Diego. Han tillägger. "Medan vi letade efter planeter hittade vi en förmörkelse av brun dvärg i ett binärt (dubbelstjärnesystem) i detta fall där två bruna dvärgar upptäckts. 


Ett internationellt team av forskare fann fenomenet då de arbetade på ett projekt som kallas SPECULOOS.  Ett projekt där man letar efter beboeliga planeter som kretsar kring små stjärnor. 


Med detta projekt satte forskarna siktet på den bruna dvärgen 2MASSW J1510478-281817 mer känd som 2M1510. Den finns i stjärnbilden Vågen. Man ansåg att den såg lite annorlunda ut. Teamet bekräftade sin misstanke om att den bruna dvärgen var två efter observationer med det kraftfulla 10 meter långa Keck II-teleskopet och det 8 meter mycket stora teleskop i Chile, där SPECULOOS-teleskopen finns. 


Michaël Gillon, ansvarig utredare av SPECULOOS projektet, sade i uttalandet. ”Vad som gjorde detta till ett sällsynt fynd var att det fanns även en tredje komponent som kretsar längre bort från de två bruna dvärgarna vilket gör det till ett brun dvärg trippel system. 


Alla (min anm.) möjliga slag av konstellationer av stjärnsystem finns däruppe. En del mycket vanliga andra unika.
Bild från vikipedia  på storleksförhållanden upp till vår sol. OBS det finns större objekt än denna.

En tills nu okänd typ av pulserande stjärna har upptäckts

En stjärna som pulserar på endast ena sidan har upptäckts i Vintergatan cirka 1500 ljusår från jorden. Inte att förväxla med pulsarer. Stjärnor som pulserar har varit kända inom astronomin under lång tid (så kallade pulsarer).

Detta är den första av sitt slag som hittats och forskare förväntar sig att hitta många fler säger en av författarna till en ny studie  Dr Simon Murphy från Sydney Institute for Astronomy vid University of Sydney.  Han tillägger "Stjärnor som denna är oftast ganska rika på metaller (stjärnor som pulserar). Men inte denna  vilket gör den till ett sällsynt slag av het stjärna." Namnet på densamma är HD74423 och den har ungefär 1,7 gånger solens massa.


Även vår egen sol (som inte är en pulsar) dansar till sina egna rytmer. Dessa rytmiska pulseringar av stjärnors yta förekommer på unga såväl som på gamla stjärnor och kan bestå av långa eller korta perioder och ett brett spektrum i styrka och orsaker.


Det finns dock en sak som alla dessa stjärnor hittills haft gemensamt, svängningarna har alltid varit synliga från alla sidor av stjärnan. Men med denna upptäckt ovan är det ej så. HD74423 pulserar enbart på ena sidan. Se bild här för förståelsens skull.


Forskarna har identifierat orsaken till den ensidiga pulseringen till att stjärnan ligger i ett binärt stjärnsystem där följeslagaren är en röd dvärg.

Följeslagare förvränger svängningarna utifrån dennas gravitationskraft. Det är detta som ger fenomenet pulsering på ena sidan.


NASA: s TESS satellit, som är på jakt efter planeter runt avlägsna stjärnor var den som upptäckte fenomenet på stjärnan under sitt sökande. Nu anses det att det bör finnas fler av samma slag däruppe och att dessa efterhand kommer att hittas i samband med planetsökning vid stjärnor.


Bilden är från vikipedia på teleskopet Tess som använts vid upptäckten. Själva stjärnan kan åses i länken som medföljer inlägget ovan från https://phys.org

Betelgeuse vilken ansågs snart explodera som en supernova kanske enbart var lite dammig

Jag har tidigare beskrivit hur astronomer tagit ljusminskningen (inlägget 20 februari) som setts i perioder vid denna stjärna som tecken på att den snart skulle bli en supernova.


Men den röda jättestjärnan är nu på väg till återhämtning och har en för sin storlek normal ljusstyrka vilket nu krossar förhoppningarna hos astronomer som trodde den var på väg att explodera som en supernova och spänt väntade sig att få se detta.

Nu anser många astronomer inte längre att stjärnan ska explodera.   Betelgeus dimmereffekt än borta enligt en ny studie som ska publiceras i Astrophysical Journal Letters. Rapporten kommer att visa att effekten anses kommit från ett stort dammoln som svepte runt stjärnan. 


Studien bygger på observationer som togs den 14 februari 2020 vid Lowell Observatory i Arizona. Astronomen Philip Massey medförfattare till den nya studien och hans kollegor upptäckte stjärnans att genomsnittliga yttemperatur var normal nu vilket den inte skulle varit om något annat var på gång eller varit det.

En mycket trolig slutsats är dragen (min anm.) då dammoln sveper i stora mängder i universum likt även stora vätemoln gör.


Bild från vikipedia på Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat.

Månen och Jordens ursprung är inte så lika som vi tidigare trott.

Månen och jorden kan vara mer olika än man tidigare ansett enligt en ny studie.  Jorden har sitt ursprung ungefär 4,5 miljarder år tillbaks i tiden, och tidigare forskning föreslog att månen uppstod en kort tid efter det. Den rådande förklaringen till månens ursprung är att den uppstod efter en kollisionen mellan två protoplaneter i detta fall de två som sedan blev jorden och månen.


En av dessa var den nyfödda jorden, och den andra var en av Mars-storlek som i kallas Theia. Denna krasch eller hypotes tycktes förklara många detaljer om jorden och månen såsom storleksskillnaden mellan dem och graden av rotation av de två kropparna. Men under de senaste 20 åren har bevis framkommit som utmanar denna hypotes och tyder på en mängd alternativ. Stenprover som Apollobesättningarna återvände med från månens yta visar att den naturliga månstenen är lik jordens sten, mycket mer lik än modeller skulle förutsäga utefter de element som kallas isotoper. (Isotoper av ett element har varsitt olikt antal neutroner i atomkärnor.). 



 För att förklara dessa resultat föreslog forskarna att den gigantiska kollisionen mellan protojorden och Theia bevisat ledde till att blanda objekten. 


Men nu anser en del forskare att denna likhet beror på att det under de första 1000 åren eller så efter kollisionen fanns förångad sten från skivan av skräp kvar av kollisionen vilket troligen ledde "till lava regn ner på månen i hundratals år," säger Sharp planetforskare vid University of New Mexico i Albuquerque. 


Komplexa fysiska och kemiska interaktioner mellan detta lavaregn och magmahavet som täckte den nyfödda månen kunde då ha lett till en syreistopisk komposition i de översta månstenarna som var lik jordens.


Det har nämligen nu framkommit att stenprov tagna längre ner i månytan än ytlagrets yttersta skikt visar andra resultat. Prover från månmanteln som kommit upp till ytan visar en annorlunda isotopsammansättningen jämfört med jorden.


Jag (min anm.) anser att detta bör visa att kollisionen inte sammansmälte objekten och gjorde dem lika i sammansättning utan att objekten redan innan kollisionen var något olika och att de inte helt sammanblandades vid kollisionen som likväl troligast skedde.

 Olikheten bestod troligen då objekten var så pass fasta att de inte beblandades utan enbart krocka som två till stor del fasta stenklot utan större skador mer än på ytan.

Bild från wikipedia.

SO J030947.49+271757.31 är den hittills avlägsnaste Blazaren som upptäckts i universum

En Blazar är en typ av kvasar, dvs en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel (ljusstyrkaskiftande)  galaxkärna. Det som utmärker en blazar är att en av dess jetstrålar (strålar från galaxkärnan i olika riktningar i variabel takt) är riktad mer eller mindre rakt mot jorden.

PSO J030947.49+271757.31, är den mest avlägsna blazar som observerats hittills. Ljuset vi ser från den sändes ut när universum var mindre än 1 miljard år gammalt. Det var för nästan 13 miljarder år sedan. Om det sändes ut tidigare (vilket vi inte vet) kan vi inte veta då vi ser objektet som det såg ut för 13 miljarder år sedan då det finns så långt från oss.


 Blazarer är en av de ljusaste objekten av en klass av objekt som kallas AGN eller aktiva galaktiska kärnor  som innebär att här finns supermassiva svarta hål (SMBH;s)  i galaxernas centrum. Dessa svarta hål är aktiva på grund av närvaron av en skiva eller sfär av joniserad gas runt dem som ger "bränslen" till fenomenet vilket sker på många våglängder. Blazars avger kraftfulla strålar tillräckligt ljusa för att ses över hela det kända universum.


Strålen från en blazar är endast synlig längs en smal siktlinje. Om jorden inte är inom denna siktlinje skulle det inte vara lätt att upptäcka.  Det bör (min anm.) innebära att det kan finnas stora mängder av sådana som vi inte kan se från jorden. Kanske de flesta eller alla svarta hål sände någon smal energistråle i någon riktning i sin barndom men att de flesta av dessa är osynliga från vår synvinkel. Det ska med mitt resonemang även passa tidsmässigt.


"Tack vare vår upptäckt kan vi säga att det redan under universums första miljarder år fanns ett stort antal mycket massiva svarta hål som avgav kraftfulla strålar. Detta resultat sätter snäva begränsningar på de teoretiska modellerna som försöker förklara ursprunget till svarta hål i vårt universum, avslutar Belladitta, PhD student at the University of Insubria i Italien. En av de som studerat fenomenet.


Bild från vikipedia på Blazaren Markarian 421 som finns i riktning mot Stora Björn med dess följeslagare galaxen 421-5 till vänster.

Rover har upptäckt Tiofen på Mars.

Tiofen är en färglös, flytande, giftig ej vattenlöslig heterocyklisk förening med bensenliknande lukt. Tiofen förekommer bl. a. i stenkolstjära och petroleum och är därför en vanligt i bensen. I substituerad form återfinns tiofen i en rad naturliga aromämnen. Ämnet kan även framställas tekniskt ur butan och svavel.


Organiska föreningar som kallas tiofen finns på jorden i kol, råolja och  i vit tryffel. Den svamp vildsvin njuter av i naturen.


Tiofen upptäcktes nyligen på Mars och en av Washington State University;s astrobiologer Dirk Schulze-Makuch tror att dettas närvaro kan förklaras av närvaron av tidigt liv på Mars. Tiofenmolekyler har fyra kolatomer och en svavelatom (se ovan bild) molekylen är ordnad i en ring och både kol och svavel är bioväsentliga element i denna. 

Rymdbilen Curiosity Rover har gjort många fynd då den använder tekniker som bryter upp större molekyler i komponenter så forskarna kan se på de fragmenten.


Men ytterligare bevis för förekomsten av teofin  bör undersökas av nästa rymdbil Rover, Rosalind Franklin, som förväntas lanseras i juli 2020. Den kommer att bära en Mars Organic Molecule Analyzer, eller MOMA  som använder en mindre destruktiv analysmetod som gör det möjligt att samla än större molekyler.


En spännande upptäckt (min anm.) som kanske ger överraskande resultat i framtiden inom kunskapsområdet. Vad vet vi inte. Det kan bekräfta livsformer i Mars förgångna eller att tiofen lika gärna kan ha haft ett oorganiskt ursprung på Mars som organiskt.  Mitt tips är oorganiskt.


Bild: från vikipedia som visar Tiofens (Thiophenes)  uppbyggnad.

Någonstans uppstod liv men hur och var är det ingen som vet.

I en ny studie kombineras biologiska och kosmologiska modeller. Professor Tomonori Totani från institutionen för astronomi har sett på hur livets byggstenar spontant kunde bildas i universum. En process som kallas abiogenes.


Livet måste ha börjat någon gång i tiden, någonstans. Men trots allt vi vet från biologi och fysik är de exakta detaljerna om hur och när livet började okända liksom även om det började någon annanstans än på jorden.


Det enda liv vi känner till är baserat på jorden och begränsade till de specifika villkor vi hittar här. Därför tittar de flesta forskare inom detta område på de grundläggande komponenter som är gemensamma för alla kända levande ting här på jorden, ribonukleinsyra, eller RNA. RNA är en mycket enklare och mer viktig molekyl än den mer kända deoxyribonukleinsyra, eller DNA, som definierar hur vi sätts ihop. 


Det observerbara universum har cirka 10 sextillion (10 ^ 22) stjärnor. Statistiskt sett bör det i en sådan volym kunna produceras RNA på cirka 20 nukleotider någonstanns. Det beräknas att universum kan innehålla mer än 1 googol (10 ^ 100) stjärnor och om så är fallet måste enligt forskare mer komplexa, livsuppehållande RNA strukturer inte bara vara troliga utan praktiskt taget oundvikliga där ute.


Min (min anm,) Jag anser inget bevisat för detta det är bara antagen utefter den kunskap vi fått efter att ha studerat förhållandena på jorden.


Bild från på lövsprickning.

Upptäckt: Jorden var en gång en vattenvärld.

Kanske vattenplaneter är det vi ska söka efter som frön till landmassor och liv. En annan tanke är att det då knappast är konstigt att vattenlevande varelser var först och efterhand resulterade i landbaserade varelser och växter när landhöjningen kom då föda då kom till på landytorna.


Hur såg jorden ut för 3,2 miljarder år sedan? Nya bevis tyder på att planeten var täckt av ett stort hav och inte hade några landmassor.


Kontinenter dök upp senare genom tektonik (landhöjning av plattan) steniga landmassors uppbrytning genom havsytan säger en del forskare.


Dessa forskare hittade ledtrådar om denna gamla vattenvärld bevarad i en bit av en gammal havsbotten  i nordvästra Australien. En havsbotten som är 4,5 miljarder år gammal. 


För än längre sedan uppstod kollisioner mellan damm och stenar vilket bildade vår planet i form av en bubblande smält sfär av magma som var många hundra mil djup. Jorden kyldes när den snurrade där ute efter 1000 till 1 miljon år och bildade kylmagma, de första mineralkristallerna i jordskorpan.


Därefter  kan jordens första vatten ha kommit hit från isrika kometer i vårt solsystem eller från damm och moln av partiklar som kom där utifrån. 


När jorden var ett varmt magmahav försvann vattenånga och gaser ut i atmosfären. "Det regnade sedan ner från atmosfären när planeten svalnade säger en av rapportförfattarna Benjamin Johnson biträdande professor vid Institutionen för geologiska och atmosfäriska vetenskaper vid Iowa State University.


Bilden kommer från och är royaltyfri.

Var det mörk energi som orsakade bigbang?

Börja med att läsa här om hur den accepterade BigBang teorin ser ut i dag.  Om den sedan stämmer med vad som hände är en annan historia.


Den mystiska kraften bakom den accelererade expansionen av universum är benämnd mörk energi och är och förblir konstant (den minskar inte i omfång och den ökar inte). Men det är idag. Vad som sker i framtiden vet vi inte. Men från BigBang ( 13,8miljarder bort i tiden) och framåt till för ca 5 miljarder år sedan ökade den i omfång för att sedan stanna av och bli vad den är i dag.


Det är fullt möjligt att mörk energi förändrats i det förflutna stannat av och ökat enligt ny forskning, och dessa förändringar kan ha översvämmat universum med partiklarna som existerar enligt en  ny teori.



Det sker något mystiskt med kosmos. Det expanderar men är också fullt av materia. Gravitationskraften borde sakta ner expansionen av universum med tiden. Men det sker inte. Det är inte ens i samma takt över tid utan ökar accelererande.


Min (min anm.) tanke är att det inte är konstigt utan fullt naturligt om någon stark gravitationskraft därute ligger bakom expansionsökningen. Universum dras snabbare och snabbare mot någon okänd gravitationskälla därute och ju närmre vi kommer denna desto starkare blir kraften och hastigheten. Om detta stämmer är det en källa som drar allt till sig och vad som sker sedan kan vara att allt dras samman och blir till ett ingenting och Bigbang sker en gång igen. Något som kan ha gjorts i evigheter om och om igen.



Varje dag som går, blir vårt universum större och större i allt snabbare takt. Kosmologer kallar denna kraft som ligger bakom denna accelererade expansion "mörk energi", delvis för att vi i princip har ingen aning om vad som orsakar det, var den kom ifrån eller vad den kommer att göra i framtiden. Allt vi vet är att med början för ungefär 5 miljarder år sedan, avstannade mörk energi i mängdökning.


Vi vet också att under dessa 5 miljarder år mörk energi "styrka" (mätt med dess densitet) har stannat ganska konstant. Den verkar inte bli svagare eller starkare med tiden vilket gör det till en kosmologisk konstant men den verkar ligga bakom en accelererande expansion av universum. 


Jag (min anm.) är undrande över varför ingen diskuterat ovanstående markerade teori vilken jag står bakom den är inte möjlig tvärtom. För mer ny teori om mörk energi enligt forskare diskuterar detta ämne.


Bild från vikipedia som illustrerar hur universum expanderar enligt big bang-teorin.

En ovanligt stor vit dvärgstjärna

En stor vit dvärgstjärna WDJ0551+4135 kan vara resterna av en kollision mellan två vita dvärgar visar en ny studie.


Fyndet tyder på att det kan finnas fler vita dvärgstjärnor av större massivt slag (stor vit dvärgstjärna kanske skulle utryckas bättre än som dvärgstjärna? Min anm.) .

Vita dvärgar är de dunkla, bleknande, jordstora kärnorna av döda stjärnor som blir kvar efter att stjärnor i medelstorlek har uttömt sitt bränsle och kastat från sig sina yttre lager. Vår sol kommer en dag att bli en vit dvärg, liksom mer än 90 % av stjärnorna i vår galax. Övriga större objekt slutar som en supernova.


Forskarna studerade en vit dvärg som kallas WDJ0551+4135 som finns cirka 150 ljusår från jorden. Nya rön från Europeiska rymdorganisationens Gaia teleskop ger indicier på att detta objekt kan vara en exceptionellt massiv vit dvärg. Genom att undersöka spektrumet av färger som avges av den vita dvärgen kunde astronomerna identifiera ämnena i stjärnan. Oväntat fann man att det fanns en hög nivå av kol i stjärnans atmosfär vilket är något forskare aldrig tidigare sett  i vita dvärgstjärnor. Runt kärnan av vita dvärgstjärnor är det vanligast något mindre  av kol och syre och ett i flertalet fall lager av helium för att allra ytterst ha ett lager av väte.


Detta unika objekt ovan är därför en udda vit dvärgstjärna uppkommen (troligen) genom krock mellan två vita dvärgstjärnor och är därmed ett stjärnobjekt som det troligen inte finns många av i vintergatan.


Bild på en som man kan kalla ordinär okänd vit dvärg (ovanstående kan ses utifrån ovan länk) från vikimedia.

Student upptäckte 17 nya planeter

Michelle Kunimoto är en astronomistudent vid University of British Columbia som har upptäckt 17 nya planeter.


En av dessa planeter kallas KIC-7340288 b och är potentiellt beboelig då den anses vara "stenig". Michelle kunde upptäcka dessa avlägsna planeter genom att kamma igenom de uppgifter som samlats in av NASA: s rymdteleskop Kepler. Keplertelekopet som nu tagits ur bruk hade ett mål att leta efter potentiellt beboeliga planeter, genom att söka "beboeliga zoner" av hundratusentals stjärnor där bildandet av flytande vatten kan vara möjligt.



KIC-7340288 b är ungefär 1,5 gånger så stor som jorden och anses vara "stenig”. Planeten finns i den "beboelig zonen" runt sin stjärna vilket innebär att det potentiellt kan ha flytande vatten. 


Kunimoto säger: "Den här planeten är ungefär tusen ljusår bort, så vi kommer inte dit. Men det är ett riktigt spännande fynd eftersom det bara har hittats 17 små bekräftade planeter i beboelig zon av de data Kepler samlat in."

Även om dessa planeter som Kepleruppdraget fann är ljusår bort är det fortfarande viktigt att hålla koll på dessa. 


Detta utifrån (min anm) att många anser att en gång i en avlägsen framtid kan människan resa tusentals ljusår bort. Inte bara de som anser att en dag kommer vi att tvingas lämna jorden då den blir för liten för oss eller den blir förstörd. Men att dessa två händelser ska sammanfalla i tiden tvivlar jag på. Katastrofen miljömässigt verkar kunna ske i vår tid. En annan tanke från mig är att det vid en evakuering (om den möjliggörs) då är lämpligare att kolonisera närmare objekt. Exempelvis Mars etc.


Bild från vikimedia  på Kepler teleskopet vilkens insamlade data studenten använde i sökandet och finnandet av exoplaneter.

Stora mängder nya stjärnor formerar sig just nu till en ny galax

Astronomer har upptäckt mer än 300 nyfödda stjärnor (stjärnor i en ålder av ca 10000 år) där troligen även planetsystem bildas



För denna upptäckt som finns i riktning mot Orion Molecular Cloud Complex har använts teleskopen Karl G. Jansky Very Large Array (VLA) och Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA).


 Ringen av damm och gas som omger en ung stjärna, även känd som en protoplanetär disk stöder att det är nya solsystem som bildas. Med hjälp av VLA- och ALMA-teleskopen kunde astronomerna kika genom de täta molnen av damm och gas i Orion Complex och såg då de protoplanetära diskarna som bildas runt de nybildade stjärnorna  enligt ett uttalande från National Radio Astronomy Observatory (NRAO). Vi är inte helt säkra på hur gamla de är men de är förmodligen yngre än 10000 år." sägs det i uttalandet.


En intressant upptäckt (min anm.) då oftast nybildande stjärnor upptäcks i ett fåtal på samma plats men här är det hundratals på samma plats.


Bild från vikipedia på Bild från vikipedia på M51 även kallad Malströmsgalaxen.

K2-18b är en exoplanet dubbelt så stor som jorden där levande varelser kan existera.

En exoplanet dubbelt så stor som jorden kan vara beboelig enligt astronomer från Universitetet i Cambridge.


Namnet på denna planet är K2-18b och är den enda planeten som kretsar kring en stjärna utanför vårt solsystem som är känd för att ha vatten och temperatur som två olika oberoende rapporters resultat visar. Det är vattenånga som upptäckts i planetens atmosfär.

  

"Vattenånga har upptäckts i atmosfären hos ett antal exoplaneter, men även om planeten finns i beboelig zon betyder det inte nödvändigtvis att det finns beboeliga förhållanden på ytan," säger Nikku Madhusudhan forskarledare vid Cambridge's Institute of Astronomy, i ett uttalande.


K2-18b upptäcktes 2015 av NASA:s rymdsond Kepler och kretsar kring den röda dvärgstjärnan K2-18 cirka 124 ljusår från jorden i Lejonets stjärnbild. Trots sin storlek anses K2-18b med sitt bekräftade vatten ha rätt förutsättningar att stödja livet.

Forskare bekräftade planetens väterika atmosfär som "betydande" mängd vattenånga; andra kemikalier (metan, ammoniak) var lägre än väntat.


"Vi ville veta ... hur djupt vätet går," säger medförfattare Matthew Nixon en doktorand vid Institutet för astronomi, och tillägger . "Även om detta är en fråga med flera lösningar har vi visat att man inte behöver mycket väte för att förklara alla observationer tillsammans."


Framförallt möjliggör ett antal scenarier en oceanvärld med flytande vatten under atmosfären med vattentryck och temperaturer som liknar dem som finns i jordens hav.

En spännande upptäckt (min anm.) en vattenvärld kan mycket väl finnas här där kanske landmassa finns i mycket liten grad eller inte alls. Men det är inget bevis för att de ska finnas organiskt liv.


Bild från vikipedia som visar hur en konstnär tänker sig K2-18b vid sin röda dvärgstjärna (sol).

En andra måne sveper numera runt jorden.

Det finns ytterligare en måne som kretsar runt jorden just nu enligt Internationella astronomiska unionens Minor Planet Center.


Gruppen meddelade upptäckten av 2020 CD3 (namnet på månen)  i en uppdatering för några veckor sedan. Månen som endast är 12 meter i diameter är tillfälligt bunden till jorden", skrev astronomer i uppdateringen. 


Månen upptäcktes först av astronomer vid Catalina Sky Survey vid University of Arizona den 15 februari. Forskare har sedan dess observerat objektet 30 gånger och bekräftat dess omloppsbana runt jorden. 


Dessa tillfälliga naturliga satelliter som ibland fångas in av jorden är så små och svag lysande att de är svåra att hitta. Men som i fallet med 2020 CD3 kan astronomer ibland upptäcka strimman av en ovanlig besökare. Dock är de endast tillfälliga besökare vilka snart bryter sig loss från jordens dragningskraft och försvinner ut i rymden.


Bild på 2020 CD3 som den tillfälliga månen kallas tagen av Gemini observatoriet den 24 februari 2020 (från Vikipedia).

Asteroiden Vesta är en ovanligt spännande himlakropp.

Vesta är den fjärde asteroiden som upptäcktes i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars. Den är den näst största asteroiden med måtten 578×560×458 kilometer.


"Vesta är den enda i stort sett intakta asteroid som visar fullständig differentiering med en metallisk kärna, en silikat mantel och en tunn basaltisk skorpa och den är också mycket liten med en diameter på endast ca 525 kilometer”, säger professor Jourdan vid Curtin University. 


För att ge en uppfattning om dess storlek kan man klämma ner minst tre asteroider av Vestas storlek sida vid sida i delstaten New South Wales i Australien.


Vesta besöktes av Nasa:s rymdsond Dawn under 2011 och då konstaterades att asteroiden hade en mer komplex geologisk historia än man tidigare trott.  För det första visade data som då insamlades att Vesta varit vulkaniskt aktiv i minst 30 miljoner år efter sin ursprungliga formation vilken skedde för 4 565 miljoner år sedan. Även om detta kan tyckas en kort tid är det i själva verket betydligt längre än vad de flesta andra teorier förutspått och var oväntat långt för en så liten asteroid då det gäller vulkanisk aktivitet.


"Med tanke på att all värme som finns i dess inre och även radioaktivitet från ex aluminium26 borde detta ha avtaget helt till nutid men så är ej fallet därför måste magma fortfarande finnas i fickor i dess inre. Kylningen av denna är ännu inte klar”.  Detta enligt forskare ovan.


Troligen (min anm.) är det ett riktigt resultat. Det finns fortfarande små (troligen) fickor av värme kvar i asteroiden sedan dess bildande som en het klump.


Bild från vikipedia på Vesta tagen av rymdsonden Dawn 17 juli 2011.