Hur bakterier kan laga tegelsten på månen

 

Bild https://www.iisc.ac.in  Tegelstenar med artificiellt skapade brister, tillsammans med tegelstenar reparerade med hjälp av den bakteriefylld uppslamning (Foto: Amogh Jadhav)

Forskare vid Indian Institute of Science (IISc) har utvecklat en bakteriebaserad teknik för att reparera tegelsten på månen som i framtiden troligen ska  användas till att bygga på månen om denna skadas i månens hårda miljö.

Framtida månexpeditioner syftar till exempel till att skapa en permanent livsmiljö på månen. För att minska kostnaderna skulle astronauterna behöva använda den rikligt tillgängliga månjorden (regoliten)  en komplex blandning av trasiga mineraler och sten för att bygga strukturer på plats i stället för att transportera material från jorden.

För några år sedan utvecklade forskare vid institutionen för maskinteknik (ME), IISc, en teknik där man  använder en jordbakterie som heter Sporosarcina pasteurii för att bygga tegelstenar av mån- och marsjord. Bakterien omvandlar urea och kalcium till kalciumkarbonatkristaller som tillsammans med guarkärnmjöl limmar ihop jordpartiklarna för att skapa tegelliknande material. Denna process är ett miljövänlig och ett billigt alternativ för att ersätta cement. 

Därefter utforskade teamet också sintring innebärande att värma upp en komprimerad blandning av månjordsimulation och en polymer som kallas polyvinylalkohol till mycket höga temperaturer för att skapa mycket starka tegelstenar. Det är ett av de klassiska sätten att tillverka tegelsten, förklarar Aloke Kumar, docent vid ME och korresponderande författare till studien. "Det gör tegelstenar till mycket hög hållfasthet, mer än tillräckligt hållfasta även för vanliga bostäder." Sintring är en process som är lätt skalbar, flera tegelstenar kan tillverkas samtidigt i en ugn.

Men månens yta är extremt hård temperaturen kan svänga från 121 °C till -133 °C på en enda dag och ytan bombarderas ständigt av solvinden och meteoriter. Detta kan orsaka sprickor i tegelstenar, vilket försvagar strukturer som byggs med dem.

– Temperaturförändringar kan vara mycket dramatiska på månens yta vilket över tid kan ge en betydande effekt, förklarar medförfattaren Koushik Viswanathan, docent vid ME. "Sintrat tegel är sprött. Om du har en spricka och den växer kan hela strukturen snabbt falla sönder."

För att lösa detta problem vände sig teamet återigen till bakterier. I en ny studie skapade de olika typer av konstgjorda defekter i sintrade tegelstenar och hällde en blandning gjord av bakterien  S. pasteurii, guarkärnmjöl och månjordssimulation i dem. Under några dagar trängde slammet in i defekterna och bakterien producerade kalciumkarbonat som fyllde upp dem. Bakterien producerade också biopolymerer som fungerade som lim som starkt band samman jordpartiklarna med den kvarvarande tegelstrukturen och därigenom återfick mycket av teglets förlorade styrka. Denna process kan avvärja behovet av att byta ut skadade tegelstenar mot nya, vilket förlänger livslängden på byggda strukturer.

– Till en början var vi inte säkra på om bakterierna skulle binda till det sintrade teglet, beskriver Kumar. Men vi fann att bakterierna inte bara kan stelna blandningen utan också fästa bra. De armerade tegelstenarna kunde motstå temperaturer från 100 °C till 175 °C. 

Lerbollsmeteoriter faller ibland ner hela på Jorden

 

Bild https://www.seti.org Aguas Zarcas meteoriten med dess oregelbundna yta. Den 146 g tunga meteoriten på bilden är utlånad till Buseck Center for Meteorite Studies från Michael Farmer. Foto: Arizona State University / SETI Institute.

I april 2019 föll primitiva meteoriter ner nära staden Aguas Zarcas i norra Costa Rica. I en artikel publicerad online i tidskriften Meteoritics & Planetary Science beskriver ett internationellt forskarlag omständigheterna kring nedfallet och visar att lerbollsmeteoriter vilket dessa var inte alltid är ömtåliga. "27 kilo stenar återfanns, vilket gör det till det största nedfallet i sitt slag sedan liknande meteoriter föll nära Murchison i Australien 1969", beskriver astronom Peter Jenniskens vid SETI-institutet och NASA Ames Research Center vilka forskar om meteorer.

 "Hämtningen av dessa vid Aguas Zarcas var ett litet steg för människan, men ett stort steg för meteorforskningen", beskriver geolog Gerardo Soto vid University of Costa Rica i San José. Sedan fyndet har det skrivits 76 artiklar om den här meteoriten som gav upphov till meteoriterna. Analys av videokamerabilder av teamet visade att stenen trängde in i jordens atmosfär i en nästan vertikal vinkel från en västnordväst-riktning med en hastighet av 14,6 kilometer per sekund. Den intensiva hettan från kollisionen med atmosfären smälte mycket av stenen men det fanns förvånansvärt få tecken på fragmentering.

"Den trängde djupt in i jordens atmosfär tills massan splittrades 25 km ovanför jordens yta", beskriver Jenniskens, "där den sågs som en ljusstark blixt som upptäcktes av satelliter i omloppsbana."

Meteoritens nedfall inträffade i slutet av en ovanligt lång torrperiod i Costa Rica vilket gjorde att den klarade nedslaget bra.

"Aguas Zarcas-fallet gav upphov till ett fantastiskt urval av fusionstäckta stenar med ett brett spektrum av former", beskriver medförfattaren och meteoritforskare Laurence Garvie vid Buseck Center for Meteorite Studies vid Arizona State University. "Vissa stenar har en vacker blå iriserande yta på fusionsskorpan."

Många av stenarna blev oskadda då de landade i den relativt mjuka djungeln och dess gräsbevuxna ytor.

"Meteoriter av den här typen beskrivs ofta som lerbollar, eftersom de innehåller vattenrika mineraler", beskriver Jenniskens, "Tydligen innebär det inte att de är ömtåliga."Teamet fastställde att stenen var cirka 60 centimeter i diameter när den träffade jordens atmosfär. Från den väg som meteoren färdats genom atmosfären spårade teamet den tillbaka till asteroidbältet.

– Vi kan se att det här objektet kom från en större asteroid i asteroidbältet, troligen från dess yttre regioner, beskriver Jenniskens. "Efter att ha lossnat från asteroidbältet tog det två miljoner år att träffa jorden och hela tiden undvek den att bli knäckt."

Eftersom stenen var stark och gick in i en brant vinkel klarade en relativt stor del av dess massa sig hel vid kraschen i marken.

NASA:s dammskölds effektivitet på månen

 

Bild https://www.nasa.gov/image här ser man resultatet av NASA:s Electrodynamic Dust Shield.

EDS-tekniken är en del av NASA Artemis-kampanj. Denna innovativa teknik har nu använts på månens yta som en elektrisk kraft för att avlägsna månregolit (månens jord) eller smuts från olika ytor.

Denna dammreducerande teknik var en av 10 nyttolaster ombord på en månleverans genom NASA:s CLPS-initiativ (Commercial Lunar Payload Services), som skröts upp från byråns Kennedy Space Center i Florida onsdagen den 15 januari 2025 med Firefly Aerospaces Blue Ghost Lander.

Med hjälp av transparenta elektroder och elektriska fält kan EDS-tekniken lyfta och ta bort damm från en mängd olika ytor i rymdtillämpningar, allt från termiska radiatorer, solpaneler och kameralinser till rymddräkter, stövlar och hjälmvisir. Att kontrollera och avlägsna det laddade stoftet kommer att vara avgörande för att månfärderna ska lyckas inom ramen för FN:s CLPS-initiativ och Artemis-kampanjen. Se denna länk där en youtube film ingår som visar hur instrumentet fungerar. 

NASA:s Electrodynamic Dust Shield (EDS) visade framgångsrikt sin förmåga att ta bort regolit, måndamm och smuts, från sina olika ytor på instrumenten på månen under Firefly Aerospaces Blue Ghost Mission 1, som avslutades den 16 mars 2025. Måndamm är extremt slipande och elektrostatiskt stoff vilket innebär att det klamrar sig fast vid allt som har en laddning. Det kan skada allt från rymddräkter och hårdvara vilket gör måndamm till en av de mest utmanande egenskaperna när man i framtiden arbetar på månens yta.

EDS-tekniken använder elektrodynamiska krafter för att lyfta och avlägsna måndamm från dess ytor. "Före"-bilden (ovan) framhäver glas- och värmeradiatorytorna som är täckta av ett lager av regolit, medan "efter"-bilden visar resultaten efter EDS-aktivering. Damm avlägsnades från ytorna vilket bevisar teknikens effektivitet när det gäller att minska dammansamlingar.

EDS-tekniken banar väg för framtida lösningar för dammreducering och stöder NASA:s Artemis-kampanj med mera. NASA:s Electrodynamic Dust Shield utvecklades vid Kennedy Space Center i Florida med finansiering från NASA:s Game Changing Development Program, som förvaltas av myndighetens Space Technology Mission Directorate.

En teori till mängden av vulkaner på Venus.

 

Bild wikipedia Färgkodad höjdkarta som visar de upphöjda terra-"kontinenterna" i gult och mindre och lägre ytor på Venus.

Venus en het planet (yttemperatur på mer än 400 C). Här finns tiotusentals vulkaner flertalet aktiva. Nya beräkningar av forskare vid Washington University i St. Louis tyder på att planetens yttre skorpa kan vara i ständig rörelse ett oväntat fenomen som kallas konvektion och som kan hjälpa till att förklara mängden av vulkaner och andra egenskaper i Venus landskap.

 "Ingen hade egentligen övervägt möjligheten av konvektion i Venuskorpan tidigare", beskriver Slava Solomatov, professor of earth, environmental and planetary sciences in Arts & Sciences.  – Våra beräkningar tyder på att konvektion är möjligt och troligt. Om det är sant ger det oss ny insikt i planetens utveckling.

Konvektion, en välkänd process inom geologin som uppstår när uppvärmt material stiger mot en planets yta och kallare material sjunker vilket skapar ett slags konstant transportband. På jorden ger konvektion djupt inne i manteln den energi som driver plattektoniken. 

Solomatov hoppas att framtida expeditioner till Venus ska kunna ge mer detaljerad data om densiteten och temperaturen i jordskorpan. Om konvektion sker som förväntat bör vissa områden av jordskorpan på Venus vara varmare och mindre täta än andra, skillnader som skulle kunna upptäckas med hjälp av högupplösta gravitationsmätningar. En artikeln i ämnet publicerades i Physics of Earth and Planetary Interiors. Chhavi Jain, postdoktor vid WashU, är medförfattare till artikeln. 

Blixtar i moln mäts av detta instrument

 

Bild https://www.goes-r.gov

Instrumentet Geostationary Lightning Mapper (GLM) som finns ombord på NOAA:s GOES-19-satellit observerar nu kontinuerligt blixtar över västra halvklotet. GOES-19 sköts upp den 25 juni 2024. GLM detekterar och kartlägger totala blixtnedslag i och från ett moln, moln till moln och moln till mark kontinuerligt över Nord- och Sydamerika och intilliggande havsområden.

GLM erbjuder insikter bortom närvaron av ett blixtnedslag och avslöjar den rumsliga och tidsmässiga omfattningen av blixtar.

Nyligen upptäckte och övervakade GOES-19 GLM blixtaktivitet i två extremt farliga orkaner. Den 24 september 2024 observerade GLM utbredda blixtar då ett kluster av åskväder i västra Karibiska havet konsoliderades till den tropiska stormen Helene. Kontinuerliga blixtar i de yttre regnbanden åtföljdes av enstaka blixtar då orkanen Helene snabbt intensifierades i östra Mexikanska golfen.

Se denna länk från youtube där det visas hur instrumentet arbetar mm. Den är mycket sevärd.

Exoplaneter kan ha atmosfärer av en blandning av väte och vatten.

 

Bilden wikipedia En illustratörs tolkning av K2-18b (blå) som kretsar runt den röda dvärgstjärnan K2-18 som 124 ljusår bort från oss, ytterligare en exoplanet ses i solsystemet exoplaneten K2-18c.

Alla planeter som hittills upptäckts består av gas, is, sten och metall och modeller av hur planeter bildas brukar visa att dessa ämnen inte reagerar kemiskt med varandra. Men vad händer om likväl några av dem gör det frågade sig Planetforskare vid UCLA och Princeton och kom på ett överraskande svar. Under den intensiva hettan och trycket i nybildade planeter reagerar vatten och gas med varandra vilket skapar oväntade blandningar i atmosfärer hos unga planeter av jordens till Neptunus storlek och en "nederbörd" djupt inne i dess atmosfär.

Nya studier visar att den vanligaste typen av planeter i vår galax, de i storlek mellan jordens och Neptunus vanligtvis bildas med en väteatmosfär vilket resulterar i förhållanden där väte och planetens smälta inre interagerar i miljontals till miljarder år. Interaktionen mellan atmosfären och det inre är därför avgörande för att förstå då dessa planeter bildas och utvecklas och vad som kan finnas under dessas atmosfärer.

Men temperaturerna och trycket är så extrema att laboratorieexperiment för att studera det i modeller är nästan omöjligt. Forskarna utnyttjade därför superdatorerna vid UCLA och Princeton för att genomföra kvantmekaniska simuleringar av molekyldynamik för att undersöka hur väte och vatten interagerar över ett brett spektrum av tryck och temperatur i planeter av Neptunusstorlek och mindre.

Arbetet visade implikationer som att planeter utanför vårt solsystem, såsom exoplaneterna K2-18 b och TOI-270 d, vilka har hävdats vara potentiellt beboeliga världar kan ha en väteatmosfär tätare än ett hav av vatten. Den inre temperaturerna hos exoplaneter om de är tillräckligt höga skulle kunna ligga inom den gräns där väte och vatten inte kan separeras, så att dess atmosfär skulle bestå av en enda homogen väte-vattenvätska.

"Om vatten och väte verkligen är väsentligt blandat i en planets inre, kan strukturen och den termiska utvecklingen hos jord- och Neptunusliknande exoplaneter skilja sig väsentligt från de standardmodeller som vanligtvis används inom området", beskriver Hilke Schlichting, medförfattare till studien och professor i earth, planetary, and space sciences vid UCLA.

Å andra sidan kan planeter som är kallare ha ett separat lager berikat med vatten, möjligen i flytande form.

Forskningen ger därmed ytterligare ett fysikinspirerat ramverk för att begränsa sökandet efter planetsystem i vår galax där vattenrika exoplaneter skulle kunna ha vattenhav eller atmosfärer där väte och vatten är helt beblandade.

Tänk er en atmosfär bestående av vatten och väte varunder ett hav flyter på ytan. Det blir en atmosfär betydligt tätare än jordisk dimma. 

Forskningen finansierades av NASA, National Science Foundation, Heising-Simons Foundation och Princeton University. Resultaten publicerades i den vetenskapliga tidskriften The Astrophysical Journal Letters 

I denna galax försvinner vätedimman på ett okänt vis

 

Bild https://webbtelescope.org  Den avlägsna galaxen JADES-GS-z13-1, som observeras bara 330 miljoner år efter big bang, upptäcktes för första gången med hjälp av bilder från NASA:s James Webb Space Telescopes NIRCam (Near-Infrared Camera). Nu har ett internationellt team av astronomer identifierat en kraftfull vätestrålning från denna galax vid en oväntat tidig period i universums historia. JADES-GS-z-13 har en rödförskjutning (z) på 13, vilket är en indikation på dess ålder och avstånd. Källa; NASA, ESA, CSA, Brant Robertson (UC Santa Cruz), Ben Johnson (cfA), Sandro Tacchella (Cambridge), Phill Kargile (cfA), Joris Witstok (Cambridge, Köpenhamns universitet), sid. Jakobsen Jakobsen (Köpenhamns universitet), Alyssa Hedning (STScI), Mahdi Zamani Zamani (ESA/Webb), JADES-samarbete.

"Det tidiga universum var höljt i en tjock dimma av neutralt väte", förklarar Roberto Maiolino  teammedlem i studien vid University of Cambridge och University College London. – Det mesta av vätedimman försvann i en process som kallas återjoniseringen och som avslutades ungefär en miljard år efter big bang. 

 GS-z13-1 ses då universum bara var 330 miljoner år gammalt. Här ses förvånansvärt tydligt en avslöjande signatur av Lyman-alfa-strålning som bara kan ses när den omgivande vätedimman har lättat helt. Detta resultat var helt oväntat enligt teorin om hur tidigt galaxer bildades och återjonisering ska ha skett.

Före och under återjoniseringens era blockerade de enorma mängderna av neutral vätedimma som omgav galaxerna allt ultraviolett ljus  de sände ut. Innan tillräckligt många stjärnor hade bildats och kunde jonisera vätgasen kunde inget sådant ljus inklusive Lyman-alfa-strålning ske.

Bekräftelsen av Lyman-alfa-strålning från denna galax har därför stor betydelse för vår förståelse av det tidiga universum utveckling.

"Vi borde inte ha hittat en galax som denna med tanke på vår förförståelse av hur universum har utvecklats", beskriver Kevin Hainline  teammedlem i studien från University of Arizona. "Vi skulle kunna tänka oss att det tidiga universum var höljt i en tjock vätedimma som skulle göra det oerhört svårt att hitta ens kraftfulla stjärnor som tittade fram i denna under denna tid. Men här ser vi ljusstrålen från den här galaxen som tränger igenom slöjan. Denna fascinerande emissionslinje har enorma konsekvenser för kunskapen om hur och när universum återjoniserades.

Källan till Lyman-alfa-strålningen  från denna galax är inte känd, men kan innehålla det första ljuset från den tidigaste generationen av stjärnor som bildades i universum. "Den stora bubblan av joniserat väte som omger den här galaxen kan ha skapats av en märklig population av stjärnor – mycket mer massiva, hetare och ljusstarkare än stjärnor som bildats under senare epoker och möjligen är representativa för den första generationen stjärnor", beskriver Witstok. En kraftfull aktiv galaxkärna, som drivs av ett av de första supermassiva svarta hålen, är en annan möjlighet som teamet kan förklara fenomenet med.

Galaxen är högintressant och unik för undersökning av de första stjärnorna och de första svarta hålen. Gåtan är även varför denna galax finns redan då.

Forskningen publicerades på onsdagen i tidskriften Natur. 

Webbteleskopet har upptäckt att Neptunus har norrsken

 

Neptunus finns i det kalla, mörka, yttre av vårt solsystem (om man räknar bort Kupierbältet med sina småplaneter, asteroider  och kometer i det så kallade Oorts moln) cirka 3 miljarder mil från solen.

Neptunus har bara besökts en gång  av en rymdfarkost. Det var av Voyager 2 den 25 augusti 1989, 03:56:36 UTC 1989 sedan dess har Neptunus endast obserberats av teleskop ex  NASA:s Hubbleteleskop ett av de teleskop tagit bilder på  väder på planeten. Hubble har även upptäckt en tidigare okänd måne i omloppsbana runt planeten 2013. För första gången har NASA:s James Webb Space Telescope nu även fångat ljusstark norrskensaktivitet på Neptunus.

 Norrsken uppstår när energirika partiklar som ofta kommer från solen, fastnar i en planets magnetfält och så småningom träffar den övre atmosfären. Energin som frigörs under dessa kollisioner skapar den karakteristiska glöden i ett norrsken.

Det visade sig att det bara var möjligt att avbilda norrskensaktiviteten på Neptunus med Webbs känslighet i nära infrarött ljus", beskriver huvudförfattaren Henrik Melin verksam vid Northumbria University, som genomförde forskningen vid University of Leicester. "Det var så fantastiskt att inte bara se norrskenet, utan även detaljerna och tydligheten i detta."

Datan erhölls i juni 2023 med hjälp av Webbs Near-Infrared Spectrograph. Förutom bilden av planeten fick astronomer ett spektrum i vilket man kunde karakterisera sammansättningen och mäta temperaturen i planetens övre atmosfär (jonosfären). För första gången fann de en extremt framträdande emissionslinje som betecknar närvaron av trivätekatjonen (H3+), som kan skapas i norrsken. I Webb-bilderna av Neptunus visas det glödande norrskenet som fläckar representerade i cyan.

Observationerna med Webb gjorde också att teamet kunde mäta temperaturen i översta skiktet av Neptunus atmosfär för första gången sedan Voyager 2:s förbiflygning. Resultaten ger en antydan om varför Neptunus norrsken förblev dolda för astronomer så länge.

"Jag blev förvånad – Neptunus övre atmosfär har svalnat med flera hundra grader", säger Melin. "Faktum är att temperaturen 2023 var drygt hälften av den 1989."

Då solens 11 åriga cykel kan vara en anledning till temperaturfallet nu och då men även Neptunus banläge mellan mätningarna 1989 och 2023 kan vara lika stor förklaring varje varv runt solen tar 165 år. Vi ska komma ihåg att Neptunus bana runt solen inte bara är lång i tid utan även är oregelbunden långt  och inte rund.

Genom åren har astronomer förutspått intensiteten hos Neptunus norrsken baserat på temperaturen som uppmätts av Voyager 2. En betydligt kallare temperatur skulle resultera i mycket svagare norrsken. Denna kalla temperatur är troligen anledningen till att Neptunus norrsken har förblivit oupptäckta så länge. Den dramatiska nedkylningen tyder också på att detta område av atmosfären kan förändras kraftigt trots att planeten ligger mer än 30 gånger längre bort från solen jämfört med jorden.

Med dessa nya upptäckter hoppas astronomer nu kunna studera Neptunus med Webb under en hel solcykel, en 11-årig period av aktivitet som drivs av solens magnetfält. Resultaten kan ge insikter om ursprunget till Neptunus bisarra magnetfält och till och med att förklara varför det lutar så mycket. Teamets resultat har publicerats i Nature Astronomy.  

Under denna tid borde varken syre eller galaxer ha funnits. Men det fanns!

 

Bild https://www.almaobservatory.org  Almateleskopet i Chile fann det mest avlägsna syre i tid och rum som upptäckts hittills i universum och det i en galax som egentligen inte borde funnits.

Två olika forskarlag har upptäckt syre i galaxen JADES-GS-z14-0 under 2024. Galaxen är den avlägsnaste galaxen som någonsin upptäckts. Dess ljus tar 13,4 miljarder år att nå oss vilket innebär att  galaxens ljus når oss när universum var mindre än 300 miljoner  gammalt efter BigBang (cirka 2 % av dess nuvarande ålder). ALMA-teleskopet som finns i Chile var teleskopet som upptäckte syre här.

– Det är som att hitta en tonåring där man bara förväntar sig ett barn, beskriver Sander Schouws, doktorand vid Leidenobservatoriet i Nederländerna och huvudförfattare till den holländskt ledda studien. Resultaten visar att galaxen har bildats och mognat mycket snabbt vilket bidrar till den växande mängd bevis för att bildandet av galaxer skedde mycket snabbare och tidigare i universum än man tidigare trott, beskriver han.

 Syredetektionen har också gjort det möjligt för astronomer att göra avståndsmätningar till JADES-GS-z14-0 mycket mer exakta. ALMA-detektionen ger en utomordentligt exakt mätning av galaxens avstånd ner till en osäkerhet på endast 0,005 procent. Denna nivå av precision är jämförbar med att vara  inom 5 cm av en mätning på 1 km tillägger Eleonora Parlanti, doktorand vid Scuola Normale Superiore i Pisa.

– Galaxen upptäcktes ursprungligen med James Webb Space Telescope (JWST). Men det krävdes ALMA för att bekräfta och exakt bestämma dess avstånd, beskriver docent Rychard Bouwens, forskare vid Leidenobservatoriet.

Gergö Popping, astronom vid Europeiska sydobservatoriet (ESO) vid European ALMA Regional Centre, som dock inte deltog i studierna, uttalar: "Jag blev verkligen överraskad av den här tydliga upptäckten av syre i JADES-GS-z14-0. Det tyder på att galaxer  bildades fortare efter Big Bang än man tidigare trott. De här resultaten visar vilken viktig roll ALMA-teleskopet spelar för att reda ut de förhållanden under vilka de första galaxerna i vårt universum bildades.

En tanke slår mig. Kunde verkligen galaxer bildats så fort efter BigBang? De första stjärnorna som bildades var ju enbart bestående av väte och helium. Först efter dessas tid bildades fler grundämnen och denna galax är ju en mängd av stjärnor där syre hittats. Kanske här finns fler grundämnen. Är det mätfel finns galaxen betydligt närmre oss i tid och rum? Kan vi ha  missuppfattat BigBang? Kan denna och flera galaxer funnits redan innan BigBang som vi tror är början? Kan galaxer av denna ålder ha förts in i vårt universum från ett annat universum vid BigBang eller en kort tid efteråt? Vad är det vi missat?

 Resultatet av studien och upptäckten har publicerats i två artiklar. https://www.aanda.org och https://arxiv.org

Mystiskt mönster på en sten på Mars

 

Bild https://science.nasa.gov  Den här bilden som togs av NASA:s Mars Perseverance-rove ,är  en fusionsbearbetad SuperCam Remote Micro Imager (RMI) mosaik och visar en del av stenen St. Pauls Bay"som finns i det nedre Witch Hazel Hill-området i Jezero-kraterkanten på Mars. Bilden visar hundratals märkliga, sfäriskt formade föremål som utgör stenen. Perseverance tog den här bilden den 11 mars 2025, eller sol 1442 – Mars dag 1 442 av Mars 2020-uppdraget. NASA/JPL-Caltech/LANL/CNES/IRAP.

Då Marsbilen Perseverance anlände till Broom Point som finns på de nedre sluttningarna av Witch Hazel Hill-området av Jezero-kraterkanten här kunde man se en rad ljusa och mörka band på marken och rovern kunde slipa av och ta prover på en av de ljusa markytorna. Perseverance upptäckte då en mycket märklig textur i en närliggande sten.

Stenen har fått beteckningen "St. Pauls Bay". Den ses bestå av hundratals millimeterstora, mörkgrå sfärer. En del av dessa ses som långsträckta, elliptiska formationer medan andra  är mer kantiga. Vissa sfärer har  små nålhål.

Det är inte första gången märkliga mönster har setts på Mars. År 2004 upptäckte Mars Exploration Rover Opportunity så kallade "marsblåbär" vid Meridiani Planum, och sedan dess har Curiosity-rovern observerat olika mönster i klipporna i Yellowknife Bay vid Gale-kratern. För  några månader sedan upptäckte Perseverance popcornliknande texturer i sedimentära bergarter i Jezero-kraterns inloppskanal, Neretva Vallis.

I vart och ett av dessa fall tolkades mönstren som konkretioner, egenskaper som bildades genom interaktion med grundvatten som cirkulerar genom porutrymmen i berg. Det är dock inte alla sfärer som bildas på detta sätt. På jorden bildades likartade genom snabb nedkylning av smälta stendroppar som bildats vid ex ett vulkanutbrott eller kondensation av sten som förångats av ett meteoritnedslag. Att placera de nu upptäckta objekten i ett geologiskt sammanhang kommer att vara avgörande för att förstå deras ursprung och förstå deras betydelse för den geologiska historien i Jezerokraterkanten och bortom.

Förklaringen hur dessa bildats på Jorden är med all säkerhet densamma på de som hittas på Mars enligt mig.

Inlägget är en sammanfattning av ett blogginläggskrivet av doktorand Alex Jones vid Imperial College London.

Webbteleskopet visar detaljer av ett protostellärt utflöde och en avlägsen spiralgalax.

 

Bild https://webbtelescope.org/ NASA:s James Webb Space Telescope observerade Herbig-Haro 49/50, ett utflöde från en närliggande stjärna som fortfarande håller på att bildas. Bilden ses i högupplöst kort- och mellaninfrarött ljus.

Herbig-Haro-objekt (HH-objekt) är en speciell kategori av små nebulosor (gasmoln) som ses i närmiljön av nya stjärnor. De bildas när vätgas som slungats ut från de unga stjärnorna kolliderar med moln av gas och stoft vid hastigheter av flera hundra kilometer per sekund. Objekten finns alltid närvarande i regioner med aktiv stjärnbildning och flera stycken kan ofta ses runt en enskild stjärna, riktade längs med stjärnans rotationsaxel. Herbig-Haro-objekt är övergående fenomen som varar i som mest ett par tusen år. 

HH 49/50 är ett HH-objekt beläget i Chamaeleon I-molnkomplexet vilket är ett av de närmaste aktiva stjärnbildningsområdena i Vintergatan här sker mycket stjärnbildning av samma slag som vår sol. Tidigare observationer av detta område visar att HH 49/50-utflödet rör sig bort från oss med en hastighet av100-300 kilometer per sekund och ingår i ett än större utflöde.

Webbs NIRCam- och MIRI-observationer av HH 49/50 spårade platsen som glödande vätemolekyler, kolmonoxidmolekyler och energirika stoftkorn, representerade i orange och rött, kom från i form av den protostellära jetstrålen (utflödet) i området. Webbs observationer undersöker detaljer på små rumsliga skalor som kommer att hjälpa astronomer att förstå jetstrålens egenskaper och förstå hur den påverkar det omgivande materialet.

Den bågformade  HH 49/50 liknar vågsvall från en båt på hav och pekar tillbaka på källan till utflödet. Baserat på tidigare observationer misstänker forskare källan är en protostjärna känd som Cederblad 110 IRS4. CED 110 IRS4 finns ungefär 1,5 ljusår från HH 49/50 (utanför det nedre högra hörnet av bilden) och är en klass I-protostjärna. Klass I-protostjärnor är unga objekt (tiotusentals till en miljon år gamla) som ökar i massa.

De har vanligtvis en urskiljbar skiva av material som omger dem vars materia faller ner på protostjärnan. Forskare använde nyligen Webbs NIRCam- och MIRI-observationer för att studera Cederblad 110 IRS4 och få en inventering av den isiga sammansättningen i dess omgivning.

Dessa detaljerade Webb-bilder av bågformerna i HH 49/50 kan peka ut riktningen till strålkällan men alla bågar pekar inte tillbaka i samma riktning. Till exempel finns det en ovanlig bergformation (längst upp till höger om huvudutflödet se bild) som kan vara en slumpmässig överlagring från ett annat utflöde, relaterat till den långsamma processionen från jetkällan. Alternativt kan den här funktionen vara ett resultat av att huvudutflödet bryts isär.

Galaxen som av en ses uppåt längst ut på HH 49/50 är en mycket avlägsen spiralgalax. Den har en framträdande central utbuktning representerad i blått som visar här finns äldre stjärnor. Utbuktningen visar också antydningar av "sidolober", vilket tyder på att detta kan vara en stavspiralgalax. Rödaktiga klumpar i spiralarmarna visar var varmt stoft och grupper av stjärnor håller på att bildas.

Under tusentals år framåt kommer kanten på HH 49/50 att röra sig utåt och så småningom täcka ljuset från den avlägsna galaxen.

En möjligt skrämmande framtid för Vintergatan

 

Bild https://www.ras.ac.uk  De gigantiska radiojetstrålarna  sträcker sig över sex miljoner ljusår från ett enormt supermassivt svart hål i hjärtat av spiralgalaxen J23453268−0449256. Bilden är en avbildning av det indiska radioteleskopen Giant Metrewave RadioTelescope  Kredi Bagchi och Ray et al/Giant Metrewave RadioTelescope. Typ av licens Attribution (CC BY 4.0) 

 En skrämmande inblick i ett potentiellt öde även för Vintergatan har upptäckts. En kosmisk anomali som utmanar vår förståelse av universum.

Ett internationellt team av astronomer under ledning från CHRIST University i Bangalore i Indien har upptäckt att i spiralgalaxen 2MASX J23453268−0449256 som är tre gånger större än Vintergatan och finns nästan en miljard ljusår från jorden finns ett supermassivt svart hål som är miljarder gånger större än solens massa och från vilket utsänds kolossala radiostrålar som sträcker sig sex miljoner ljusår tvärs över.

Galaxen är en av de störst kända spiralgalaxer vi känner till och vänder upp och ner på den konventionella uppfattningen om spiralgalaxers utveckling eftersom sådana kraftfulla jetstrålar från ett svart hål nästan uteslutande finns i elliptiska galaxer inte i spiralgalaxer.

Det betyder också att Vintergatans svarta hål potentiellt skulle kunna skapa liknande energirika jetstrålar i framtiden och med den kosmiska strålningen, (gammastrålning och röntgenstrålning) skulle det ge förödelse i vårt solsystem på grund av ökad strålning och ha potentialen att orsaka ett massutdöende på jorden och övriga eventuella planeter i vintergatan som har liv.

Med hjälp av observationer från rymdteleskopet Hubble och Giant Metrewave Radio Telescope upptäcktes fenomenet. 2MASX J23453268−0449256 har behållit sin lugna natur med väldefinierade spiralarmar, en lysande kärnstång och en ostörd stjärnring fastän den hyser ett av de mest extrema svarta hål som någonsin observerats i en spiralgalax.

Något som gör gåtan än större är att galaxen är omgiven av en stor gloria av het röntgenavgivande gas vilket ger viktiga insikter i galaxens historia. Även om denna halo långsamt svalnar med tiden fungerar det svarta hålets jetstrålar som en kosmisk ugn och förhindrar att nya stjärnor att bildas trots att det finns gott om stjärnbildande material.

Kan det vara så att glorian av het röntgenstrålning från gasen i halon en gång kom ur det svarta hålet eller att den är källan till strålarna av i dag från det svarta hålet? Som jag tolkar det kan strålningen i glorian och röntgenstrålarna från det svarta hålet visa en galax med miljarder planeter och solsystem men där ingen stjärnbildning ingen förnyelse görs att inget liv på de oräkneliga planeter som finns här existerar. En steril galax.

Forskargruppen upptäckte också att J23453268−0449256 innehåller 10 gånger mer mörk materia än Vintergatan vilket ses som avgörande för stabiliteten i dess snabbt snurrande skiva.

Genom att avslöja en aldrig tidigare skådad balans mellan mörk materia, svarta håls aktivitet och galaktisk struktur öppnar studien nya gränser inom astrofysik och kosmologi.

Studien, som har publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. 

Med hjälp av Dark Energy Spectroscopic har utarbetats en 3 D karta över universum

 

Bild https://newscenter.lbl.gov  DESI (Dark Energy Spectroscopic) observerar himlen från Mayall-teleskopet, som visas här ovan ses Vintergatan. (Källa: KPNO/NOIRLab/NSF/AURA/R.T. Sparks)

Dark Energy Spectroscopic Instrument (DESI) har kartlagt miljontals himlakroppar för att vi bättre ska förstå vad mörk energi är: det som man anser som den mystiska drivkraften bakom vårt universums accelererande expansion. I dagarna släppte DESI-samarbetet en ny insamling av data som är tillgänglig för alla över hela världen.

Datasetet är det största i sitt slag som släppts och innehåller information om 18,7 miljoner objekt (ca 4 miljoner stjärnor, 13,1 miljoner galaxer och 1,6 miljoner kvasarer (extremt ljusstarka men avlägsna objekt som drivs av supermassiva svarta hål).

Projektets huvuduppgift är att förstå mer om mörk energi. Men DESI:s Data Release 1 (DR1) kan även ge upptäckter inom andra områden av astrofysiken, såsom utvecklingen av galaxer och svarta hål, den mörka materians natur och Vintergatans struktur.

DR1(Data Release 1 ) gav DESI-samarbetet ledtrådars om gör  att vi kanske måste ompröva vår standardmodell om kosmologi", beskriver Stephen Bailey, forskaren som leder datahantering för DESI och arbetar vid det amerikanska energidepartementets Lawrence Berkeley National Laboratory (Berkeley Lab).

Dessa datamängder är också värdefulla för resten av astronomisamfundet som kan testa en enorm mängd idéer med denna data och vi är spända på att se bredden av forskning som kommer att komma ut ur samarbetet, beskriver han.

För ytterligare och fylligare information om samarbetet och Data Release 1  se denna länk från Lawrence Berkeley National Laboratory USA.

ALMA-teleskopet har upptäckt "rymdtornados" runt Vintergatans centrum

 

Bild https://www.almaobservatory.org Astronomer avslöjade starka magnetiska fält som snurrar i spiralform vid kanten av det svarta hålet i Vintergatan.

Ett internationellt forskarlag har använt ALMAtelekopets höga upplösning och känslighet till att kartlägga distinkta spektrallinjer i molekylmolnen i Vintergatans centrum. Forskarlaget under ledning av Kai Yang (Shanghai Jiao Tong University)  hade som avgränsning en ny typ av lång, smal trådliknande struktur i en betydligt känsligare skala än de man tidigare undersökt. Den dynamiska interaktionen i denna turbulenta miljö och de tunna trådliknande strukturer som produceras här ger en mer komplett bild av de cykliska processerna inom CMZ (den centrala molekylzonen i vintergatans centrum).

– När vi såg på ALMA:s bilder som visade utflödena såg vi att dessa långa och smala trådliknande strukturer var förskjutna från alla stjärnbildningsområden här. Till skillnad från alla fenomen vi känner till överraskade dessa trådliknande strukturer oss. Sedan dess har vi funderat på vad de är", sammanfattade Yang. Dessa "smala trådliknande strukturer " var ett oväntat, slumpartat fynd i emissionslinjerna för SiO  (kiselmonoxid) och åtta andra molekyler. Deras siktlinjehastigheter är koherenta och inkonsekventa med utflöden. Således passar de inte in i profilen för andra tidigare upptäckta typer av täta gastrådar Dessutom visar trådliknande strukturer inget samband med stoftutsläpp och verkar inte vara i hydrostatisk jämvikt.

– Vår forskning bidrar till det fascinerande landskapet i Vintergatan genom att avslöja dessa tunna filament som en viktig del av materialcirkulationen. Vi kan föreställa oss dem som rymdtornados: de är våldsamma strömmar av gas som försvinner efter en kort tid och de ger material till miljön på ett effektivt sätt, beskriver Xing Lu, forskningsprofessor vid Shanghais astronomiska observatorium och korresponderande författare till forskningsartikeln (se nedan).

Yangs team rapporterar att det fortfarande är okänt hur dessa smala filament initialt uppstår, men chockprocesser framstår som en trolig förklaring. Denna slutsats är baserad på flera viktiga observationer: rotationsövergången för SiO 5-4 som setts i ALMA:s observationer, närvaron av CH3OH-filament och den relativa förekomsten av komplexa organiska molekyler i dessa trådliknande strukturer.

– ALMA:s höga vinkelupplösning och extraordinära känslighet var avgörande för att upptäcka de molekylära linjeemissioner som associeras med de tunna filamenten och för att bekräfta att det inte finns något samband mellan dessa strukturer och stoftutsläpp, beskriver Yichen Zhang, professor vid Shanghai Jiao Tong University och korresponderande författare till forskningsartikeln. "Vår upptäckt markerar ett betydande framsteg genom att detektera dessa trådliknande strukturer  på en mycket finare 0,01-parsec-skala för dessa stötar."

Detta genombrott ger en mer detaljerad bild av de dynamiska processer som äger rum i CMZ och antyder en cyklisk process av materialcirkulation. För det första fungerar chocker som en mekanism för att skapa dessa smala filament, vilket frigör SiO och flera komplexa organiska molekyler som CH3OH, CH3CN och HC3N i gasfasen och det interstellära mediet. Sedan försvinner de smala filamenten för att tanka det utbredda stötutlösta materialet i CMZ. Slutligen fryser molekylerna till stoftkorn, vilket resulterar i en balans mellan utarmning och påfyllning. Om de smala trådliknande strukturer finns i hela CMZ lika rikligt som i detta prov, skulle det finnas en cyklisk balans mellan utarmning och påfyllning.

– SiO är för närvarande den enda molekylen som uteslutande spårar chocker, och SiO 5-4-rotationsövergången kan bara detekteras i chockade områden med relativt höga densiteter och temperaturer. Detta gör det till ett särskilt värdefullt verktyg för att spåra chockinducerade processer i de täta områdena i CMZ, säger Yang.

 Resultaten av denna studie är publicerad i Astronomy & Astrophysics 

En geologisk karta över asteroidbältet och risken för asteroidnedslag

 

Bild https://www.seti.org Geologisk karta över asteroidbältet som finns mellan Mars och Jupiter. Cirklarna visar de asteroidfamiljer som meteoriter kommer från och bokstäver markerar meteorittyp. Den horisontella axeln sträcker sig från korta omloppsbanor som rör sig precis innanför asteroidbältet (vänster) till längre omloppsbanor precis utanför (höger). Den vertikala axeln visar hur mycket asteroidens omloppsbanor lutar i förhållande till planeternas plan. Blå linjer är riktningen de rör sig. Från: Jenniskens & Devillepoix (2025) Meteoritics & Planetary Science.

I en översiktsartikel i tidskriften Meteoritics & Planetary Science som publicerades online nyligen beskriver astronomer hur de spårar omloppsbanan av observerade meteoritfall till flera tidigare oidentifierade källområden i asteroidbältet.

"Det här har varit en tio år lång detektivhistoria, där varje dokumenterat meteoritnedfall på jorden har gett en ny ledtråd", beskriver meteorastronomen och huvudförfattare Peter Jenniskens vid SETI-institutet och NASA Ames Research Center till  artikeln.  "Vi har nu de första konturerna till en geologisk karta över asteroidbältet."

För tio år sedan slog sig Jenniskens ihop sig med astronom Hadrien Devillepoix vid Curtin University och kollegor i Australien för att bygga ett nätverk av kameror över skyn över Kalifornien och Nevada för att se meteoriter då dessa träffar jordens atmosfär. Många institut och medborgarforskare har deltagit i detta arbete under årens lopp.

"Andra byggde liknande nätverk spridda över hela världen,  tillsammans bildar dessa nätverk Global Fireball Observatory ", beskriver Devillepoix. "Under årens lopp har vi spårat kursen för 17 återfunna meteoritfall på jorden. Sammanlagt har denna jakt resulterat i 75 laboratorieklassificerade meteoriter med en omloppsbana runt omkring jorden  som spårats av video- och fotokameror", beskriver Jenniskens. Det visar sig vara tillräckligt för att se vissa mönster i riktning från vilken meteoriterna närmar sig jorden, beskriver han.

De flesta meteoriter kommer från asteroidbältet område mellan Mars och Jupiter där över en miljon asteroider finns som är större än 1 kilometer i diameter. Dessa stenar härstammar från ett mindre antal stora asteroider som brutits sönder vid kollisioner, vars skräpfält nu finns utspridda i regionen. Än idag kolliderar asteroider för att skapa skräpfält bestående av mindre asteroider inom dessa asteroidfamiljer. Att veta från vilket fält i asteroidbältet som meteoriter som träffat jorden kom från är viktigt för planetariska försvarsinsatser mot jordnära asteroider. En annalkande asteroids omloppsbana kan ge ledtrådar till dess ursprung i asteroidbältet på samma sätt som meteoritbanor.

"Jordnära asteroider anländer inte i samma omloppsbanor som meteoriter eftersom det tar längre tid för dem att komma till jorden", beskriver Jenniskens. Men de kommer från samma asteroidfamiljer.

Neutronstjärnors otroliga tyngd då de bildats

 

Bild wikipedia

Ett internationellt team astrofysiker från Kina och Australien under ledning  av professor Xingjiang Zhu (tidigare professor vid Beijing Normal University, Kina) har för första gången fastställt hur massiva neutronstjärnor är när de blir till.

"Att förstå neutronstjärnors tillblivelse är nyckeln till att låsa upp deras bildningshistoria", beskriver Dr. Simon Stevenson, forskare vid OzGrav University och medförfattare till studien. – Det här arbetet ger en viktig grund för att tolka gravitationsvågsdetektioner vid neutronstjärnkollisioner, säger han på denna video från you tube.

Neutronstjärnor är de täta resterna av massiva stjärnor som var mer än 8 gånger så massiva som vår sol och som blev resultatet efter stjärnor som slutade som supernova.

Dessa mycket täta objekt har massor som är mellan en och två gånger solens massa, sammanpressade till ett klot med en radie av endast 10 km och en densitet på omkring 1 miljard ton per kubikcentimeter. Forskningen, som publiceras i Nature Astronomy, analyserade ett urval av 90 neutronstjärnor i dubbelstjärnsystem med noggranna massmätningar för förstå  neutronstjärnors massa vid tillblivelsen.

– Vårt tillvägagångssätt gör det möjligt att förstå massan hos neutronstjärnor vid tillblivelsen vilket har varit en långvarig fråga inom astrofysiken, beskriver professor Zhu. En artikel om studien är publicerad i Nature Astronomy.  

Stora exoplaneters atmosfär visar sig innehålla koldioxid

 

Bild wikipedia på solsystemet HR 8799 (solen i centrum) med exoplanet HR 8799e (höger), HR 8799d (lågt till höger), HR 8799c (uppe till höger), HR 8799b (uppe till vänster), foto Keck-observatoriet.

NASA:s James Webb Space Telescope har tagit bilderav flera stora gasplaneter i solsystemet HR 8799 ett ungt solsystem 130 ljusår bort som är ett viktigt mål för studier om planetbildning.

Observationerna tyder på att planeterna runt HR 8799 är rika på koldioxid. Detta ger starka bevis för att systemets fyra jätteplaneter bildades likartat som Jupiter och Saturnus genom att långsamt bygga upp fasta kärnor som drog till sig gas från en protoplanetär skiva. 

Observationerna bekräftar exoplaneternas atmosfärer genom Webbs kraftfulla spektroskopiska instrument som kan lösa upp den atmosfäriska sammansättningens innehåll genom spektralanalys.

"Genom upptäckten av koldioxid har vi även visat att det finns en betydande andel av tyngre grundämnen, som kol, syre och järn, i dessa planeters atmosfärer", beskriver William Balmer vid Johns Hopkins University i Baltimore. "Med tanke på vad vi vet om stjärnan de kretsar kring tyder det sannolikt på att de bildades via kärnansamling" Likt Jupiter och Saturnus bildades en gång.

Balmer är huvudförfattare till studien som publicerades nyligen  i   TheAstrophysical Journal. Balmer med teams analys inkluderar också Webbs observation av ett system 97 ljusår bort som kallas 51 

Livet kan ha sitt ursprung från mikroblixtrar i vattendroppar

 

Bild wikimedia.

Ny forskning från Stanford University visar att vatten som sprutas in i en blandning av gaser som tros funnits i jordens tidiga atmosfär kan ha varit anledningen till bildandet av organiska molekyler med kol-kvävebindningar, inklusive uracil, en av komponenterna i DNA och RNA.

Studien om ämnet har publicerats i tidskriften Science Advances och här visar forskarna  bevis på en ny vinkel till den mycket omstridda Miller-Urey-hypotesen där det hävdas att livet på jorden började vid ett blixtnedslag i hav. Den teorin är baserad på ett experiment från 1952 som visade att organiska föreningar kunde bildas med applicering av elektricitet i en blandning av vatten och oorganiska gaser.

I den nu aktuella studien fann forskarna att vattenspray producerar små elektriska laddningar droppar kan därmed ge elektricitet själva utan att någon tillsatt elektricitet.

"Mikroelektriska urladdningar mellan motsatt laddade vattenmikrodroppar bildar alla de organiska molekyler som tidigare observerats i Miller-Urey-experimentet och vi föreslår därför  att urladdningar mellan motsatt laddade vattenmikrodroppar är en mekanism som ger prebiotisk syntes av molekyler vilka utgör livets byggstenar", beskriver seniorförfattaren Richard Zare, Marguerite Blake Wilbur Professor of Natural Science och professor i kemi vid Stanfords School of Humanities and Sciences.

Jag ser den nya forskning resultat som en mycket troligare lösning till livets ursprung  än det som jag ser  Miller-Urey-experimentet.

Dessa gaser i exoplanets atmosfär kan vara tecken på liv planeten

 

Bild https://news.ucr.edu  Konstnärs illustration av en hyceisk värld, där metylhalogenidgaser skulle kunna finnas och detekteras i atmosfären. (Pablo Carlos Budassi)

I en ny artikel i Astrophysical Journal Letters beskriver forskare från University of California, Riverside gaser, som skulle kunna finnas och upptäckas i atmosfären hos exoplaneter (planeter i andra solsystem) med hjälp av James Webb Space Telescope.

Gaserna, som kallas metylhalo genider består av en metylgrupp bestående av en kolatom och tre väteatomer, bundna till en halogenatom som ex klor eller brom. De produceras främst på jorden av bakterier, marina alger, svampar och vissa växter.

En viktig aspekt till sökandet efter metyl halogenider är att exoplaneter som liknar jorden är för små och ljussvaga för att kunna ses med JWST, det största teleskopet i rymden. Istället skulle JWST behöva sikta på större exoplaneter som kretsar kring små röda stjärnor som har djupa globala hav och tjocka väteatmosfärer de som kallas Hycean-planeter (vattentäckta planeter). 

 Människor skulle inte kunna andas eller överleva på dessa världar, men vissa slag av mikrober kan trivas i sådan miljö.

"Till skillnad från en jordliknande planet, där atmosfäriskt brus och begränsningar i teleskopens skärpa gör det svårt att upptäcka biosignaturer, erbjuder Hycean-planeter en mycket tydligare signal", beskriver Eddie Schwieterman, astrobiolog vid UCR och medförfattare till artikeln.

Att leta efter metylhalo genider på hyceanska världar är en optimal strategi för de tekniska resurser i sökandet som finns just nu.

– Syre är för närvarande svårt eller omöjligt att upptäcka på en jordliknande planet. Men metylhalo genider på hyceanska världar erbjuder en unik möjlighet att upptäckas med befintlig teknik, beskriver Michaela Leung, planetforskare vid UCR och huvudförfattare till artikeln.

Dessutom kan det vara lättare att hitta dessa gaser än att leta efter andra typer av biosignaturgaser.

– En av de stora fördelarna med att leta efter metylhalo genider är att du potentiellt kan hitta dem på så kort tid som 13 timmar med James Webb på en planet. Det är ungefär lika mycket eller lägre än den tid du skulle behöva för att hitta gaser som syre eller metan i en stenplanets atmosfär, beskriver Leung. "Mindre tid med teleskopet innebär att det är billigare."

Även om livsformer producerar metylhalo genider på jorden finns gasen endast i låga koncentrationer i vår atmosfär. Hyceiska planeter har olik atmosfärssammansättning och kretsar kring en annan typ av stjärna (troligast röda dvärgstjärnor)  än jorden gör därför kan gaserna ackumuleras i deras atmosfärer och upptäckas på ljusårs avstånd.

– De här mikroberna som kan finnas på dessa planeter skulle vara anaeroba. De skulle vara anpassade till en helt annan typ av miljö och vi kan inte riktigt föreställa oss hur det ser ut, förutom att gaserna i atmosfären är en trolig produkt från deras ämnesomsättning, beskriver Schwieterman astrobiolog vid UCR och medförfattare till artikeln.

En röd och en vit dvärgstjärna sänder en radiopuls mot oss varannan timme

 

Bild https://www.universiteitleiden.nl: Daniëlle Futselaar/artsource.nl

Genom utveckling av  analysteknik kan man nu upptäcka radiopulser som varar från sekunder till minuter och som verkar komma från stjärnor i Vintergatan. Det har funnits många hypoteser om vad som utlöser dessa pulser men inte funnits några säkra svar.

I en internationell studie under ledning av Iris de Ruiter i Nederländerna finns nu ett svar. De Ruiter disputerade i oktober 2024 vid University of Amsterdam och är nu postdoktoral forskare vid University of Sydney i Australien.

De Ruiter utvecklade en metod för att söka efter radiopulser som upprepas från sekunder till minuter i LOFAR-arkivet. 

När hon förbättrade metoden upptäckte hon en upprepande puls i observationerna från 2015. När hon därefter gick igenom mer arkivdata från samma del av himlen upptäckte hon ytterligare sex pulser. Alla pulser kom från en källa som kallas ILTJ1101 och som finns 1700 ljusår bort från oss i riktning mot stjärnbilden Stora Karlavagnen (stora björn).

Vad man anser vara källan är en vit dvärgstjärna och en röd dvärgstjärna vilka kretsar ett varv om varandra varannan timme vilket resulterar i en radiopuls. Genom upptäckten vet nu astronomer att det inte bara är neutronstjärnor som har sänder ut ljusstarka radioblixtar. I teamet av internationella forskare ingick även två forskare från Leidenobservatoriet: Joseph Callingham och Timothy Shimwell.

Med sin expertis hjälpte Leidenforskarna till att tolka LOFAR-datan vilket gav denna upptäckt resultat som publicerats i Nature Astronomy.