Det verkar som om vintergatan befinner sig i ett hål i universum

 

Bild https://www.ras.ac.uk   Baryons akustiska svängningar (BAO) – "ljudet av Big Bang" – stöder idén om ett lokalt tomrum i universum där vi finns. Gabriela Secara, Perimeter Institute Licence type Attribution  (CC BY 4.0)

Jorden och Vintergatan kan finnas inuti ett mystiskt jättehål som gör att kosmos expanderar snabbare här än i närliggande regioner av universum, beskriver astronomer.

Teorin visar en möjlig lösning på "Hubbles lag" ( i vilken skilda mätningsmetoder ger olika svar på expansionen av universum) och kan hjälpa till att bekräfta den verkliga åldern på vårt universum som uppskattas vara cirka 13,8 miljarder år gammalt. 

Den senaste forskningen presenterad vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting (NAM) i Durham  – visar att ljudvågor från det tidiga universum, "i huvudsak ljudet av Big Bang", stöder denna idé.

Hubblekonstanten (Hubbles lag) utarbetades först av Edwin Hubble 1929 för att uttrycka hastigheten på universums expansion. Det kan mätas genom att observera avståndet till himlakroppar och hur snabbt de rör sig bort från oss.

Stötestenen är dock att extrapolering av mätningar av det avlägsna, tidiga universum till idag med hjälp av den kosmologiska standardmodellen som förutsäger en långsammare expansionstakt än mätningar av det närliggande yngre universum.

"En potentiell lösning på denna inkonsekvens är att vår galax ligger nära centrum av ett stort, lokalt tomrum", förklarar Dr Indranil Banik vid University of Portsmouth.

"Det skulle få materia att dras av gravitation mot den högre densiteten som då finns utanför tomrummet vilket leder till att tomrummet blir allt tommare över tid.

" Det ger därför sken av en snabbare lokal expansionstakt ( i mätningar från vår vintergata ex). Existensen av ett så stort och djupt tomrum är dock kontroversiellt eftersom det inte stämmer särskilt bra överens med standardmodellen för kosmologi där det föreslås att materia bör vara mer enhetligt utspridd på stora skalor.

Trots detta visar nya data som presenterats av Dr Indranil Banik, of the University of Portsmouth 2025 att baryonakustiska svängningar (BAO) "ljudet av Big Bang" stöder teorin om ett lokalt tomrum.

"Dessa ljudvågor färdades bara en kort stund innan de frös på plats när universum svalnade tillräckligt för att neutrala atomer skulle kunna bildas", förklarar han.

– De fungerar som en standardlinjal, vars vinkelstorlek vi kan använda för att kartlägga den kosmiska expansionens historia. För mer om denna spännande teori se denna länk från Royal Astronomical Society. 

Ett solsystem som vårt ses under bildning i realtid.

 

Bild https://ras.ac.uk En konstnärs avtryck av stoft och små korn i en proto planetär skiva som omger en ung stjärna. Licence type Attribution (CC BY 4.0)

En fascinerande inblick i hur ett solsystem som vårt eget kommer till har avslöjats i och med upptäckten av proto planetär skiva "bestående av småsten" runt två unga stjärnor.

Denna materia tros gradvis klumpa ihop sig över tid på ungefär samma sätt som skedde då Jupiter skapades för 4,5 miljarder år sedan, följt av Saturnus, Uranus, Neptunus, Merkurius, Venus, jorden och Mars.

De planetbildande skivorna (protoplanetära skivor), upptäcktes i  Neptunusliknande banor (avstånd från sol likt Neptunus är till vår sol) runt de unga stjärnorna DG Tau och HL Tau vilka befinner sig cirka 450 ljusår från jorden.

De nya observationerna, som beskrevs vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham, hjälper till att fylla i en saknad bit av planetbildningsteorin. 

– Dessa observationer visar att skivorna runt DG Tau och HL Tau redan innehåller stora reservoarer av planetbildande småsten ut till åtminstone Neptunusliknande omloppsbanor (avstånd från stjärnorna likvärdigt som avståndet jorden-Neptunus), beskriver forskaren Dr Katie Hesterly vid SKA-observatoriet. 

Detta är potentiellt tillräckligt för att bygga planetsystem som är större än vårt eget solsystem beskriver Hesterly.

Upptäckten ger en tidig glimt av vad Square Kilometre Array-teleskopen (SKA) i Sydafrika och Australien kommer att avslöja under det kommande decenniet med sin förbättrade känslighet och skala vilket banar väg för att studera protoplanetära skivor över hela vintergatan i aldrig tidigare skådad detalj.

– e-MERLIN en interferometeruppställning av sju radioteleskop som sträcker sig över 217 km över hela Storbritannien, anslutna med ett supersnabbt optiskt fibernätverk till  huvudkontoret vid Jodrell Bank. Observatoriet i Cheshire.visar vad som är möjligt och SKA-teleskopen kommer att ta det till nya rön, beskriver Dr Hesterly.

Den senaste forskningen är en del av PEBBLeS-projektet (Planet Earth Building-Blocks – a Legacy eMERLIN Survey) under ledning av professor Jane Greaves vid Cardiff University. 

Is i rymden består inte av det slags vatten som vi har på jorden

 

Bild https://www.ucl.ac.uk/  I studien använde forskarna två datormodeller av vatten. De frös ner dessa virtuella "lådor" av vattenmolekyler genom att kyla ner dem till -120 grader Celsius i olika hastigheter. De olika avkylningshastigheterna ledde till varierande proportioner av kristallin och amorf is.

Is i rymden skiljer sig från den kristallina (mycket ordnade) formen av is som finns på jorden. I årtionden har forskare antagit att den är amorf (utan struktur),  på grund av kallare temperaturer i universum vilket innebär att den inte har tillräckligt med energi för att bilda ordande kristaller när den fryser.

I den nya studien, som publicerats i Physical ReviewB visas hur forskarna undersökt den vanligaste formen av is i universum, amorf is med låg densitet. Vilket är den is, som finns i kometer, på isiga månar och i moln av stoftet där stjärnor och planeter bildas. 

De fann genom datorsimuleringar att denna is bäst stämde överens med mätningar från tidigare experiment som visat att isen inte var helt amorf utan innehöll små kristaller (cirka tre nanometer breda, något bredare än en enda DNA-sträng) inbäddade i dess oordnade strukturer.

I experimentellt arbete omkristalliserade de också (värmde upp) verkliga prover av amorf is som hade bildats på olika sätt. De fann att den slutliga kristallstrukturen varierade beroende på hur den amorfa isen hade uppstått. Om isen hade varit helt amorf (helt oordnad), drog forskarna slutsatsen att den inte hade kvar något avtryck av sin tidigare form.

Huvudförfattare till studien Dr Michael B. Davies, som gjorde arbetet som en del av sin doktorsexamen vid UCL Physics & Astronomy och University of Cambridge, beskriver: "Vi har nu en god uppfattning av hur den vanligaste formen av is i universum ser ut på atomnivå.

– Det är viktigt eftersom is är involverad i många kosmologiska processer, till exempel i hur planeter bildas, hur galaxer utvecklas och hur materia rör sig i universum.

Fynden har också betydelse för en spekulativ teori om hur livet på jorden började. Enligt denna teori, känd som Panspermia, kom livets byggstenar hit på en iskomet, med amorf is med låg densitet i vilken ingredienser som enkla aminosyror transporterades.

– Våra resultat tyder på att den här isen skulle vara ett mindre bra transportmaterial för dessa molekyler som kan bilda liv. Det beror på att en delvis kristallin struktur har mindre utrymme där dessa ingredienser kan bli inbäddade beskriver Davies.

Panspermia teorin kan dock likväl stämma då det finns amorfa områden i isen där livets byggstenar kan fångas in och lagras.

Medförfattare professor Christoph Salzmann vid UCL Chemistry, beskriver: "Is på jorden är en kosmologisk kuriositet på grund av våra varma temperaturer. Du kan se dess ordnade natur i symmetrin hos en snöflinga.

– Is i resten av universum har länge betraktats som en ögonblicksbild av flytande vatten. Det vill säga ett oordnat arrangemang som är fixerat på plats. Våra resultat visar att detta inte är helt sant.

– Det väcker också frågor om amorfa material i allmänhet. Dessa material har viktiga användningsområden inom mycket avancerad teknik. Till exempel måste glasfibrer som transporterar data långa sträckor vara amorfa, (oordnade) för att fungera. Om de innehåller små kristaller och vi kan ta bort dem kommer det att förbättra fibrers prestanda."

Medförfattare till studien professor Angelos Michaelides vid University of Cambridge, beskriver: "Vatten är grunden för liv, men vi förstår det fortfarande inte fullt ut. Amorfa isar kan vara nyckeln till att förklara några av vattnets många anomalier.

Bruna dvärgstjärnor kan avslöja hemligheten med mörk materia

 

Bild https://www.iflscience.com  En konstnärs stiliserade intryck av en brun dvärgstjärna som för våra ögon skulle vara svår att skilja från en vanligt förekommande röd dvärgstjärna. Bild Sissa Medialab personal med Adobe Illustrator

Stjärnors och galaxers rörelser avslöjar gravitationskrafter som är alldeles för stora för att komma från vanlig materia. Att bestämma karaktären hos den "mörka materian" (osynlig materia) kan ses som WIMPS (Weakly Interacting Massive Particles)  innebärande svagt växelverkande massiva partiklar” av materia, som vi inte kan se eller enkelt mäta och som bara ger sig till känna genom sin gravitation och svaga växelverkan med vanlig materia. WIMPS är en möjlig förklaring till mörk materia.

Just på grund av dess svaga växelverkan med vanlig materia skulle WIMPS vara mycket svåra att upptäcka, så trots att de är en av de tidigaste förklaringarna som föreslagits har de ännu inte hittats (om det finns).

Mörk materia tros vara hopad nära galaxers centrum där den utsätts för gravitationskrafter. Om WIMPS utgör en stor andel av mörk materia betyder det att  koncentreras där till en plats där de beter sig annorlunda än på platser där den är mer utspridd. Ett sådant distinkt beteende kan vara att få så kallade bruna dvärgar att skina upp. 

– Mörk materia växelverkar genom gravitation så den kan fångas in av stjärnor och ackumuleras inuti dem. Om det händer kan den också interagera med sig själv och förintas vilket frigör energi som värmer upp stjärnan, beskriver Dr Jeremy Sakstein vid University of Hawaii. Mörk materia som överladdar en stjärna är dock svår att upptäcka. Stjärnan är redan ljusstark, så det är svårt att säga om den är varmare och ljusare på grund av mörk materia.

 Å andra sidan har bruna dvärgar, objekt med 1,2-8 procent av solens massa, inte tillräckligt med gravitationskraft för att initiera fusion i vanligt väte. De lyser svagt genom en kombination av värme från deras bildning och sammansmältningen av sällsynt deuterium, som kan inträffa vid lägre tryck än vanligt väte. "Ju mer mörk materia du har omkring dig, desto mer kan du fånga in", beskriver Sakstein.

Det som skulle vara en brun dvärg blir vad teamet kallar en "mörk dvärg", som ironiskt nog inte är mörk, eftersom  energin kommer ut som ljus.

Teorin fungerar bara om mörk materia består av WIMPS, eller något liknande, snarare än förklaringar som sterila neutriner, axioner och en mängd andra förslag.

Så om vi hittar en mörk dvärg har vi omedelbart minskat sökandet efter mörk materia dramatiskt.

"Det fanns några markörer, men vi föreslår litium-7 eftersom det skulle vara en unik effekt." Beskriver Sakstein. Litium-7 smälter lätt samman i vanliga stjärnor. Följaktligen är det bara de yngsta stjärnorna som har märkbara mängder. Det är dock bara de tyngre mörka dvärgarna som skulle förbränna litium-7, förutsatt att de fungerar som vi förväntar oss. Det betyder att även om de tyngre mörka dvärgarna skulle se ut som märkligt ljusröda dvärgar, borde det finnas en lägre masspopulation som kan särskiljas genom närvaron av litium-7.

Därför, om litium-7 upptäcktes i vad som verkar vara stjärnor nära Vintergatans centrum, är den mest troliga förklaringen att dessa skulle vara mörka dvärgar och att området är översvämmat av WIMPS.

Studien är publicerad i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics och ett preprint finns tillgängligt på arXiv. 

En (troligen) komet från ett främmande solsystem närmar sig

 

Bild https://science.nasa.gov  Ovan diagram visar banan för den interstellära kometen 3I/ATLAS när den passerar genom solsystemet. Den kommer att vara som närmast oss i oktober. NASA/JPL-Caltech

Kometen utgör inget hot mot jorden då den kommer att befinna sig på ett avstånd av minst 1,6 au astronomiska enheter (en astronomisk enhet är avståndet jorden-solen) från oss. Just nu är den ca cirka 4,5 au från solen. 3I/ATLAS kommer att vara som närmast oss vid inflygningen till solen runt den 30 oktober, på ett avstånd av 1,4 au (cirka 210 miljoner km) precis innanför Mars omloppsbana.

Den interstellära kometens storlek och fysikaliska egenskaper uppmärksammas nu av astronomer runt om i världen. 3I/ATLAS bör vara synlig för markbaserade teleskop till och med september varefter den kommer att passera för nära solen för att kunna observeras. Den förväntas dyka upp igen på andra sidan solen i början av december vilket då möjliggör nya observationer.

Ett spännande objekt som bör undersökas då den närmar sig oss. Så vi inte gör samma misstag som vid Oumuamuas besök vilket vi missade och först såg när den besökt vårt närområde och var på snabb färd bort från oss. Detta objekt anses varit en asteroid men som det spekulerades kunde varit en utomjordisk farkost på spaningsuppdrag mm och önnu i dag vet vi inte säkert vad det var.

Vissa exoplaneter utlöser utbrott från sin sol och kan gå under med tiden.

 

Bild https://www.esa.int/ som visar hur planeter som kretsar nära sina stjärnor kan orsaka sin egen undergång genom att utlösa solutbrott.

Stjärnan, HIP 67522 är något större och svalare än vår sol. Men medan solen är en medelålders 4,5 miljarder år gammal stjärna är HIP 67522 endast 17 miljoner år gammal. Den finns 400 ljusår bort. HIP 67522 har två kända planeter. Den närmaste av de två HIP 67522 b gör ett varv runt sin sol på sju dagar.

På grund av sin ungdom och storlek misstänkte forskarna att stjärnan HIP 67522 skulle snurra snabbt då den bör innehålla mycket energi. Detta energirika snurrande skulle göra stjärnan till en kraftfull magnet.

Vår mycket äldre sol har ett  mindre och lugnare magnetfält. Efter att ha studerat solen visste vi redan att energiutbrott kan explodera från magnetiska stjärnor när "vridna" magnetfältslinjer plötsligt frigörs. Denna energi kan ta formen av allt från milda radiovågor till synligt ljus och till aggressiva gammastrålar.

– Vi begärde snabbt observationstid med Cheopstelekopet vilket kan rikta in sig på enskilda stjärnor med ultraprecision, beskriver Ekaterina Ilin vid Nederländernas institut för radioastronomi (ASTRON) vilken leder ett forskarlag här. "Med Cheops såg vi flera utbrott sammanlagt 15 st, nästan alla kom i vår riktning då planeten passerade framför stjärnan sett från jorden."

Då vi såg utbrotten när planeten passerade framför stjärnan är det mycket troligt att de utlöses av planeten. Med vetskapen om att HIP 67522 b kretsar extremt nära sin sol och genom att anta att stjärnans magnetfält är starkt drog Ekaterinas forskarlag slutsatsen att den närgångna HIP 67522 b är tillräckligt nära för att utöva sitt eget magnetiska inflytande på sin sol.

De tror att planeten samlar energi när den kretsar så nära och sedan omdirigerar den energin som vågor längs stjärnans magnetfältslinjer. När vågen möter slutet av magnetfältslinjen vid stjärnans yta utlöses ett massivt utbrott.

Det är första gången vi ser en planet påverka sin sol vilket vänder upp och ner på vårt tidigare antagande att stjärnor alltid beter sig självständigt.

Och det är inte bara HIP 67522 b som utlöser flares, utan stjärnan utlöser dem också i sin egen riktning. Som ett resultat upplever planeten sex gånger mer strålning än den annars skulle gjort. Att bli bombarderad med så mycket högenergirik strålning bådar föga gott för HIP 67522 b. Planeten som är ungefär lika stor som Jupiter har samma densitet som sockervadd.

Med tiden eroderar strålningen bort planetens fjäderlätta atmosfär vilket innebär att den förlorar massa mycket snabbare än väntat. Under de kommande 100 miljoner åren kan det troligen innebära att den från att vara en planet av nästan Jupiters storlek blir en planet av Neptunus storlek.

"Planeten verkar utlösa särskilt energirika utbrott", påpekar Ekaterina. "Vågorna som den skickar längs stjärnans magnetfältslinjer startar utbrott vid specifika ögonblick. Men energin från solflaren är mycket högre än energin från vågorna. Vi tror att vågorna sätter igång explosioner.

En rapport över upptäckten med titeln " "Close-in planetinduces flares on its host star" av Ekaterina Ilin m.fl. har publicerats nyligen i Nature.   

Medborgarforskare söker efter nya supernovor mm därute.

 

Bild https://warwick.ac.uk/news

Dr. Tom Killestein, Warwick Prize Fellow i gruppen för astronomi och astrofysik vid University of Warwick, är en av ledarna av projektet Kilonova Seekers.

Som en del av medborgarastronomiprojektet, "Kilonova Seekers", har astronomer vid University of Warwick och frivilliga forskare gjort sin första stora upptäckt. Ett exploderande stjärnsystem som upptäcktes i realtid. En upptäckt som inte skulle ha varit möjlig utan allmänhetens flitiga arbete.

"Kilonova Seekers är en möjlighet för allmänheten att ta del av äkta astrofysik i realtid som medborgarforskare. Anmärkningsvärt nog identifierade frivilliga denna stjärna som ett intressant objekt inom 3 1/2 timme efter att bilden togs av GOTO-teleskop (teleskop som finns till försäljning för amatörastronomer). Upptäckten kunde ha missats bland många andra objekt utan medborgarforskares medverkan.

Kilonova Seekers, som tidigare beskrivits som en astronomisk "spot the difference", där man erbjuder allmänheten att jämföra de senaste bilderna av en del av natthimlen med en bild av samma sektion av rymden som tagits tidigare nätter. Målet är att upptäcka nya stjärnor eller betydande förändringar i ljusintensitet som kan tyda på att något anmärkningsvärt har hänt i rymden. Projektet, som publicerats nyligen i Astronomy & Astrophysics,  har tillkännagivit sin första publicerade stora upptäckt. En extremt ljusstark exploderande stjärna som upptäcktes när den råkade komma i blickfånget.

Stjärnan upptäcktes när den ljusnade på natthimlen 2500 gånger starkare jämfört med när den fotograferades några dagar tidigare. Den snabba responsen och det viktiga arbetet från allmänheten gjorde det möjligt att studera och klassificera objektet tidigt i sin utveckling, identifiera det som en snabbt förändrad variabel stjärna. Den har fått namnet GOTO0650.

NASA:s SPHEREx karta över universum är tillgänglig för alla och uppdateras veckovis

 

Bild tagen av Vela Molecular Ridge med  SPHEREx är en del av uppdragets första offentliga datasläpp. Den gula fläcken till höger i bilden är emissionsnebulosan RCW 36, ett moln av interstellär gas och stoft som lyser i vissa infraröda färger på grund av strålning från närliggande stjärnor. Fotograf: NASA/JPL-Caltech

NASA:s nyaste rymdteleskop för astrofysik sköts upp i mars för att skapa en karta över universum . SPHEREx(Spectro-Photometer for the History of the Universe, Epoch of Reionization, and Ices Explorer) har nu lagt sig i en låg omloppsbana runt jorden och har börjat leverera data från kartläggningen av universum till ett offentligt arkiv som uppdateras varje vecka vilket nu gör det möjligt allmänheten och forskare att använda denna data för att undersöka kosmos hemligheter. 

"Vi tittar på allt på nästan alla områden av universum då nästan alla områden inom astronomin kan behandlas med hjälp av SPHEREx-data", beskriver Rachel Akeson chef för SPHEREx Science Data Center vid IPAC. IPAC är ett vetenskaps- och datacenter för astrofysik och planetvetenskap vid Caltech i Pasadena, Kalifornien.

Även  NASA:s numera pensionerade WISE (Wide-field Infrared Survey Explorer), har kartlagt hela universum. SPHEREx bygger vidare på detta arv genom att observera i 102 infraröda våglängder, jämfört med WISE:s fyra våglängdsband.

Genom att lägga ihop de många våglängdsbanden i SPHEREx-data kan forskare identifiera signaturerna för specifika molekyler med en teknik som kallas spektroskopi. Uppdragets forskarteam kommer att använda denna metod för att studera fördelningen av fruset vatten och organiska molekyler "livets byggstenar"  i Vintergatan.

Forskarteamet bakom SPHEREx kommer också att använda data från uppdraget för att studera den fysik som drev universums expansion efter bigbang och för att mäta mängden ljus som sänds ut av alla galaxer i universum över tid. Att släppa SPHEREx-data i ett offentligt arkiv uppmuntrar till många fler astronomiska studier än vad teamet skulle kunna göra på egen hand.

"Genom att göra dessa data offentliga gör vi det möjligt för hela astronomisamfundet att använda SPHEREx-data för att arbeta med all denna data inom skilda vetenskapsområden", beskriver Akeson.

Mörk energi som gör att universum accelererar i expansion eller snart avstannar vilket lever vi i?

 

Bild https://pursuit.unimelb.edu.au  Big Bang skedde för cirka 13,8 miljarder år sedan. Diagram: NASA

Einstein formulerade sin relativitetsteori i början av 1900-talet under denna tid ansåg de flesta astronomer att universum var oföränderligt till skillnad från dagens bevisat expanderande universum.

För att förhindra gravitationskollaps och möjliggöra ett evigt statiskt universum lade Einstein till en  term (innebärande en motkraft till gravitation) till sin teori, kallad den "kosmologiska konstanten". Einstein tog senare tillbaka detta efter Edwin Hubbles upptäckt att universum expanderade 1929. 

Tre decennier efter hans död upptäckte astronomer som såg på supernovor att universums expansion accelererade. Den enklaste förklaringen till denna acceleration var att återuppliva Einsteins kosmologiska konstant som en repellerande kraft (innebärande en kraft som motverkar gravitation).

Fram till nyligen kunde våra observationer av universum helt och hållet förklaras av en kosmologisk konstant.

Om de nuvarande antydningarna om att denna acceleration består i att mörk energi försvagas stöds av ytterligare forskning kommer det att innebära att vi måste gå bortom den kosmologiska konstanten, vare sig det är en förändring av den allmänna relativitetsteorin eller för att inkludera tidsutvecklande mörk energi. Men där är vi inte än.

 DESI-samarbetet planerar ett uppgraderat instrument DESI-2 efter den nuvarande kartläggningen och vill så småningom bygga ett mycket mer ambitiöst spektroskopiexperiment, Spec-S5. 

Vi kan se fram emot att en uppgraderad mottagare kommer att installeras på South Pole Telescope på Antarktis år 2028, liksom framtida resultat från Simons-observatoriet i Chile (som börjar med kartläggningsobservationer i slutet av 2025) och på 2030-talet av CMB-S4-experimentet på sydpolen.

 Någon gång längs detta sökande kommer man förhoppningsvis att ha tillräckligt med bevis för att definitivt säga om den accelererande expansionen av universum verkligen håller på att tappa fart eller fortsätter accelerera.

Teamet för studien inkluderade 97 forskare från 34 internationella institutioner. South Pole Telescope stöds av National Science Foundation och forskare vid University of Melbourne av Australian Research Council

Studieresultatet är tillgängligt här.

Här kolliderar galaxhopar

 

Bild https://webbtelescope.org  centrala delen av Bullet Cluster, som består av två massiva galaxhopar. Det stora antalet galaxer och förgrundsstjärnor i bilden fångades av NASA:s James Webb Space Telescope i kortvågigt infrarött ljus medan glödande heta röntgenstrålar som ses har  fångats av NASA:s Chandra X-ray Observatory och visas i rosa.

 Den blå färgen representerar den mörka materian som forskarna just kartlagt med hjälp av Webbteleskopets detaljerade avbildning. Normalt kombineras gas, stoft, stjärnor och mörk materia till galaxer även när de är bundna av gravitation till större grupper (galaxhopar). Hopen är ovanlig på så vis att gasen och den mörka materian inom hopen är separerade vilket ger ytterligare bevis och stöd för mörk materia.

Sammantaget förfinar forskarnas nya mätningar avsevärt det vi vet om hur massa sprids i galaxhopar. Galaxhopen till vänster har ett asymmetriskt, långsträckt område av massa längs den vänstra kanten av det blå området, vilket pekar på tidigare sammanslagningar i hopen av galaxer.

Mörk materia avger, reflekterar eller absorberar inte ljus och forskarnas resultat tyder på att mörk materia inte visar några tecken på betydande självinteraktion. Om mörk materia verkligen växelverkade av sig själv i Webbs observationer skulle teamet se en förskjutning mellan galaxerna beroende av deras respektive mörka materia.

– När galaxhoparna kolliderade drogs gasen utåt och lämnades kvar, vilket röntgenstrålningen bekräftar, beskriver Kyle Finner, medförfattare och biträdande forskare vid IPAC vid Caltech i Pasadena, Kalifornien. Webbs observationer visar att mörk materia fortfarande ligger i linje med galaxerna.

Även om tidigare mätningar med andra teleskop också identifierade osynlig massa utöver massan i galaxerna, var det fortfarande möjligt att den mörka materian kunde växelverka med sig själv i någon grad. Dessa nya observationer sätter starkare gränser för beteendet hos partiklar av mörk materia. De märkliga nya klumparna och den långsträckta massan som forskarlaget identifierade kan betyda att galaxhopen bildades av mer än en kollision mellan galaxhopar miljarder år tillbaka.

Den större galaxhopen, som ses till vänster kan ha drabbats av en mindre kollision innan den rammade genom galaxhopen som ses till höger. Samma större kluster kan också ha upplevt en våldsam interaktion efteråt vilket orsakat en ytterligare omskakning av dess innehåll. "Ett mer komplicerat scenario skulle leda till en enorm asymmetrisk förlängning som vi ser till vänster", beskriver James Jee, medförfattare, professor vid Yonsei University och forskningsassistent vid UC Davis i Kalifornien.

Galaxklustret är enormt, även i jämförelse med kluster i rymden. Webbs NIRCam täckte en betydande del av det enorma området med sina bilder, men inte allt. Webbs första bilder gör det möjligt  att extrapolera hur tung hela "komplexet" är, men vi kommer att behöva framtida observationer av komplexets hela "area" för exakta mätningar.

Inom en snar framtid kommer forskarna också att ha omfattande bilder i kortvågigt infrarött ljus från NASA:s romerska rymdteleskop Nancy Grace, som ska lanseras i maj 2027. "Med Roman kommer vi att ha fullständiga uppskattningar av massan av hela galaxhopen, vilket  gör det möjligt för oss att återskapa den faktiska kollisionen på datorer", beskriver Finner.

Stjärnhopen finns i stjärnbilden Kölen ( eng.Carina) , 3,8 miljarder ljusår från jorden. 

"Med Webbs observationer mätte vi noggrant massan hos Bullet Cluster med den största linsdatamängden hittills, från galaxhopens kärnor hela vägen ut till deras utkanter", säger Sangjun Cha, huvudförfattare och doktorand vid Yonsei University i Seoul, Sydkorea. till artikeln som publicerades i  The Astrophysical Journal Letters. 

Exoplaneter som Jorden är vanliga runt stjärnor med liten massa.

 

Bild https://www.flickr.com/ NASA:s Webbteleskops första och djupaste infraröda bild av universum.

Spektrografsystemet CARMENES vid Calar Alto-observatoriet nära Almería (Spanien) utvecklades och byggdes vid Königstuhl-observatoriet vid Heidelbergs universitet.

CARMENES hjälper astronomer i sökandet efter exoplaneter som kretsar kring så kallade M-dvärgar. Dessa stjärnor har en massa som är mindre än en tiondel och upp till hälften av solens massa. M-dvärgar är de vanligaste stjärnorna i vår galax. De uppvisar små periodiska rörelser orsakade av gravitationskraften från planeter i omloppsbana runt dem vilket hjälper astronomer att finna tidigare oupptäckta planeter.

För den aktuella studien publicerad 25 april i Astronomy & Astrophysics  valde forskarna ut 15 stjärnor i en katalog med 2200 M-dvärgar från CARMENES-programmet och analyserade deras radialhastighetsdata. Hastigheten hos en stjärna kan mätas exakt genom att registrera ett högupplöst spektrum och analysera spektrallinjerna. Forskarna upptäckte fyra nya planeter baserat på dessa data. Den största har en massa som är 14 gånger större än jordens och kretsar runt sin värdstjärna med ett varv på cirka 3,3 år. De andra planeterna har mellan 1,03 och 1,52 jordmassor och omloppstider från 1,43 till 5,45 dagar.

Statistiska analyser visar att stjärnor med mindre än 0,16 solmassor mot vår sol i genomsnitt har ungefär två planeter med mindre massa än jordens. "Det är ganska anmärkningsvärt hur ofta små planeter förekommer runt stjärnor med mycket låg massa", beskriver Dr Adrian Kaminski, som ledde studien vid Königstuhl-observatoriet, som är en del av Centrum för astronomi vid Heidelbergs universitet. Större planeter, å andra sidan, är mer sällsynta.

"Detta tyder på att stjärnor med låg massa tenderar att bilda mindre planeter i nära omloppsbanor", beskriver Heidelberg-astronomen.

M-dvärgar är mycket vanliga och sänder ut sin energi konstant i rymden under miljarder år och skulle kunna utgöra stabila miljöer för livets utveckling, beskriver Kaminski experten på sökandet efter exoplaneter. Upptäckten ger ledtrådar till var sökandet efter  planeter som kan ha liv kan vara mest lovande.

Forskning om Skivgalaxers historia

 

Bild https://webbtelescope.org/ Skivgalaxer (typ av galax som kännetecknas av en platt, skivformad struktur av stjärnor som roterar runt en central kärna) innehåller ofta en tjock, stjärnfylld yttre skiva och en inbäddad tunn skiva bestående av stjärnor. Tre stora teoretiska scenarier har föreslagits av astronomer för att förklara hur denna struktur med dubbla skivor uppstår. Med hjälp av arkivdata från James Webb Space Telescope har ett team av astronomer nu kommit närmare förståelsen av skivgalaxernas ursprung och hur kraftiga och tunna stjärnbildningar kommer till. 

Forskarlaget identifierade, visuellt verifierade galaxer och analyserade ett statistiskt urval av mer än 100 galaxer i kanten av skivan av ljus från olika tidpunkter upp till 11 miljarder år (eller ungefär 2,8 miljarder år efter big bang). Resultaten av deras analyser tyder på att galaxer först bildar en tjock skiva av stjärnor, följt av en tunn skiva stjärnor. Tidpunkten för denna process beror på galaxens massa: galaxer med stor massa och skiva övergick till strukturer med två skivor för cirka 8 miljarder år sedan, medan galaxer med låg massa och en skiva bildade sina tunna skivor för cirka 4 miljarder år sedan. Bild NASA, ESA, CSA, STScI, Takafumi Tsukui (ANU)

"Denna unika mätning av tjockleken på skivorna undersöktes rödförskjutning (Indikerade gamla stjärnor), eller ibland i det tidiga universum (låg rödförskjutning). Det var ett riktmärke för teoretiska studier som bara är möjligt med Webbteleskopet", beskriver Takafumi Tsukui, huvudförfattare till en artikeln om studien i Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Societ med forskare vid Australian National University i Canberra.

 – Vanligtvis är de äldre, kraftiga skivstjärnorna ljussvaga och de unga, tunna skivstjärnorna överglänser hela galaxen. Men med Webbs upplösning och unika förmåga att se genom stoft och framhäva ljussvaga gamla stjärnor kan vi identifiera galaxernas struktur med två skivor och mäta deras tjocklek separat beskriver Tsukui.

Exoplanet TWA 7 b är den lättaste Saturnusliknande planet som hittats

 

Bild wikipedia VLT (Very large Telscope)- och MIRI-observationer av skivan och planetkandidaten runt CE Antliae (TWA 2)

Astronomer har med hjälp av NASA:s James Webb Space Telescope fångat övertygande bevis av en planet med en massa liknande Saturnus som kretsar kring den unga närliggande stjärnan TWA 7. Om det bekräftas genom vidare undersökning skulle detta representera Webbs första direkta upptäckt av den lättaste planeten som någonsin setts med denna teknik utanför vårt solsystem.

Det internationella forskarlaget upptäckte den som en svag infraröd källa i skivan av skräp som omger TWA 7 med hjälp av Webbs MIRI (Mid-Infrared Instrument). Avståndet mellan källan (planeten) och TWA 7 uppskattas till ungefär 50 gånger jordens avstånd från solen. Resultatet publicerades onsdagen den 25 juni 2025 i tidskriften Natur. 

Exoplaneten är belägen i ett gap i en av tre stoftringar som upptäckts runt TWA 7 genom tidigare markbaserade observationer. Objektets ljusstyrka, färg, avstånd från stjärnan och position i ringen stämmer överens med teoretiska förutsägelser för en ung, kall planet med lik Saturnus som förväntats kunna finnas i den omgivande fragmentskivan.

– Våra observationer avslöjar en stark kandidat för en planet som formats  av strukturen hos gas o stoft runt TWA 7 och dess position är exakt där vi förväntade oss att finna en planet med denna massa, beskriver Anne-Marie Lagrange, CNRS-forskare vid Observatoire de Paris-PSL och Université Grenoble Alpes i Frankrike som var huvudförfattare till artikeln i Nature.

– Det här observatoriet gör det möjligt för oss att ta bilder av planeter med massor som liknar dem i vårt solsystem vilket representerar ett spännande steg framåt i vår förståelse av planetsystem, inklusive vårt eget, beskriver medförfattare Mathilde Malin vid Johns Hopkins University och Space Telescope Science Institute i Baltimore.

Fragmentskivor fyllda med stoft och sten finns runt både unga och äldre stjärnor, även om de är lättare att upptäcka runt yngre stjärnor eftersom de är ljusstarkare. De har ofta synliga ringar eller luckor, som tros ha skapats av planeter som har bildats runt stjärnan, men en sådan planet har ännu inte upptäckts direkt inuti en fragmentskiva. Om upptäckten verifieras skulle det vara första gången som en planet har varit direkt förknippad med att skulptera en fragmentskiva, och skulle kunna ge den första observationsantydan om en "trojansk skiva" innebärande en samling stoft som fångats i planetens omloppsbana.

TWA 7, även känd som CE Antilae, är en ung (cirka 6,4 miljoner år gammal) röd dvärgstjärna som ligger cirka 34 ljusår bort från oss i stjärnbilden Luftpumpen på södra stjärnhimlen.

Dess skiva är nästan vänd helt mot Webbs högkänsliga mellaninfraröda observationsfält och gör den till ett idealiskt mål att utforska.

Upptäckten visar Webbs förmåga att utforska tidigare osedda planeter med låg massa runt närliggande stjärnor. Pågående och framtida observationer kommer att syfta till att bättre begränsa den Saturnusliknande planetens egenskaper, verifiera dess plats, existens och fördjupa förståelsen av planetbildning och skivutveckling i unga system.

Arbetet med att hitta byggmetoder på Mars pågår för fullt

 

Bild: https://engineering.tamu.edu Kaitlyn Johnson/Texas A&M Engineering

Jin är biträdande professor i programmet för tillverknings- och maskinteknik vid Institutionen för ingenjörsteknik och industriell distribution vid Texas A&M University. Hennes forskarkollegor är från University of Nebraska-Lincoln är Dr. Richard Wilson, Nisha Rokaya och Erin Carr. 

Dessa har tillsammans arbetat i åratal med försök med biotillverkning av konstruktioner bestående av levande material och har utvecklat ett syntetiskt lavsystem som kan bilda byggmaterial utan inblandning utifrån. Deras senaste studie, finansierad av NASA:s Innovative Advanced Concepts-program och nyligen publicerad i Journal ofManufacturing Science and Engineering, beskrivs tillämpning i forskning på  autonoma konstruktioner  till strukturer på Mars, med hjälp av planetens regolit (jord) som innehåller damm, sand och sten.

 – Vi kan bygga ett syntetiskt samhälle genom att efterlikna naturliga lavar, förklarar Jin. – Vi har utvecklat ett sätt att bygga dessa syntetiska lavar för att skapa biomaterial som limmar fast marsianska regolitpartiklar till strukturer. Sedan, genom 3D-utskrift, kan ett brett spektrum av strukturer tillverkas, såsom byggnader, hus och möbler.

Även om mikrobkonstruerad självodlingsteknik är mycket lovande är de nuvarande metoderna inte helt autonoma eftersom de mikrober som används är begränsade till en enda art eller stam vilket innebär att deras överlevnadsförmåga kräver en kontinuerlig tillförsel av näringsämnen vilket innebär att extern tillförsel av detta behövs. Bristen på arbetskraft på Mars är  också utmanande.

För att lösa detta problem har Jins team därför utvecklat en helt autonom självodlande teknik genom att designa ett syntetiskt samhälle som utnyttjar fördelarna av flera arter. Detta system eliminerar behovet av extern tillförsel av näringsämnen. Designen använder heterotrofa filamentösa svampar som producenter av bindematerial eftersom de kan främja stora mängder biomineraler och överleva tuffa förhållanden mycket bättre än heterotrofa bakterier. Dessa svampar paras ihop med fotoautotrofa diazotrofa cyanobakterier för att skapa det syntetiska lavsystemet.

Hur fungerar det? Jo, de diazotrofa cyanobakterierna fixerar koldioxid och dikväve från atmosfären och omvandlar dem till syre och organiska näringsämnen för att hjälpa överlevnad och tillväxt av filamentösa svampar och öka koncentrationen av karbonatjoner genom fotosyntetiska aktiviteter. De filamentösa svamparna binder metalljoner på svampens cellväggar och fungerar som kärnbildningsplatser för biomineralproduktion, samt förbättrar tillväxten av cyanobakterier genom att förse dem med vatten, mineraler och koldioxid. Båda komponenterna utsöndrar biopolymerer som förbättrar vidhäftningen och sammanhållningen mellan Mars regolit och utfällda partiklar för att skapa en konsoliderad kropp.

Systemet växer med hjälp av endast marsiansk regolitsimulator, luft, ljus och ett oorganiskt flytande medium. Med andra ord behövs ingen arbetskraft. Nästa steg i projektet, som redan är igång, är att skapa regolitbläck för att skriva ut biostrukturer med hjälp av 3D-utskriftstekniken för direkt bläckskrivning.

En äldre upplaga av vår sol visar upp en trolig framtid för vår sol

 

Bild https://divulgacao.iastro.pt/en av solen, observerad i ultraviolett ljus av SDO-rymdteleskopet (NASA), i oktober 2014, som visar flera koronala bågar.

Ett internationellt team under ledning från  Instituto de Astrofísica e Ciências do Espaço (IA2) har forskaren Ângela Santos gjort den första mätningen av magnetfältet hos β Hydri, en närliggande åldrad sollik stjärna. Resultaten publicerades i Astronomy & Astrophysics3, och här avslöjades en oväntat stark magnetisk bromsning, som stöder idén om en "pånyttfödd dynamo" i äldre stjärnor. 

Ângela Santos (IA & Dep. of Physics and Astronomy of the Science Faculty of the University of Porto – DFA–FCUP), huvudförfattare till artikeln ovan, beskriver: "Under de senaste åren har vi upptäckt att utvecklingen av stjärnors magnetiska aktivitet är betydligt mer komplex än man tidigare ansett. Att studera solliknande stjärnor, som β Hydri, särskilt vid olika evolutionära stadier är nyckeln till att bygga en heltäckande bild av hur stjärnor och deras system åldras.

β Hydri (en gul till vit underjättestjärna av spektralklass G2 IV ) är en av de ljusaste stjärnorna som är synliga för blotta ögat på den södra stjärnhimlen och en av de mest studerade stjärnorna vid sidan av solen. Den är något mer massiv än vår sol och har kommit längre i sin livscykel och har länge använts som en modell för att förstå solens  utveckling i framtiden.

Trots sin ålder (6-7,5 miljarder år) visar β Hydri vilken finns 24 ljusår bort i stjärnbilden Lilla vattenormen, tecken på en magnetisk aktivitetscykel som liknar solens. En oväntad egenskap för en stjärna vid denna tidpunkt i dess åldrande. Forskarlaget samlade in Spektroskopiska data av hög precision med hjälp av instrumentet HARPSpol vid Europeiska sydobservatoriets (ESO) 3,6-metersteleskop i La Silla i Chile. 

Dessa observationer gjorde det för första gången möjligt att göra en direkt uppskattning av magnetfältet på stjärnans yta. Upptäckten ger stöd åt det framväxande scenariot med "pånyttfödd dynamo", där stjärnor efter en lugnare magnetisk fas som är typisk för medelålders stjärnor  kan uppleva en återaktivering av magnetisk aktivitet när deras yttre lager expanderar.

– Den här typen av beteende utmanar vår konventionella förståelse av stjärnors magnetiska utveckling och gör β Hydri till ett riktmärke för att testa och förfina modeller för magnetisk bromsning och dynamoutveckling i gamla solliknande stjärnor, beskriver Tiago Campante, ledare för Stellar Astrophysics Research Group vid IA och professor vid DFA-FCUP. Som solens äldsta kända tvilling ger β Hydri en glimt av den magnetiska framtiden för vår egen stjärna (solen) och kanske en trolig berättelse för alla planeter som kretsar kring sådana "åldrade" solar.

  Forskarteamet bestod av: A. R. G. Santos, T. S. Metcalfe, O. Kochukhov, T. R. Ayres, R. Gafeira och T. L. Campante.

Månens yta består av följande kännetecken och mineral

 

Bild wikipedia Bilden visar västra hemisfären med Mare Orientale som har en diameter på ca 1 000 km, i centrum. Till vänster syns "månens baksida" (sidan som alltid är vänd från oss) och till höger "månens framsida" (sidan som alltid är vänd mot oss). Beskrivning: NASA/SDO och Equipa Científica AIA)

Månens yta består huvudsakligen av bergarter: vit höglandsanortosit (Höglands anortosit syftar på en bergart som huvudsakligen består av plagioklas (en typ av fältspat), och som utgör en stor del av månens ljusa högland) och mörk låglandsbasalt (Mörk låglandsbasalt" är ett begrepp inom geologi som syftar på en mörk vulkanisk bergart, basalt, som bildats i låglänta områden).

 Även om båda bergarterna är vanliga på dagsidan, (den sida som alltid är vänd mot jorden) saknar den sida som alltid är vänd från jorden det mörka låglandet fältspat. Forskare fann att stenar på dagsidan är  rika på klor (Cl), till skillnad från sten på nattsidan. Material i jordskorpan på nattsidan där Cl-anrikning saknas bildades troligen av magma som bevarar rester av den ursprungliga månmagmagman för 4,5 miljarder år sedan.

 Månen tros ha blivit till i ett gigantiskt nedslag mellan vår jord och en annan planet av Mars storlek, Theia, för cirka 4,5 miljarder år sedan. Energin  förknippad med detta nedslag förväntas ha lett till ett hav av magma som täckte både jorden och den unga månen. Avkylning av denna magma förväntas ha resulterat i en nästan homogen fast måne, täckt med samma ytskorpa överallt.

Men så är inte alltid fallet. Hemisfären (dagsidan) som alltid är vänd mot oss, har ett helt annat utseende än nattsidan som domineras av ett ljust, höglandsdominerade landskap, med praktiskt taget inga så kallade "hav" vilka ses som mörka fält.

De mörka "haven" (maria på latin) på månens dagsida består av utbredda basaltiska magmor, som till största delen kommer från vulkanism för cirka 3,5 miljarder år sedan på dagsidan medan mycket få utbrott skedde på nattsidan. Detta markerar en distinkt utvecklingshistoria för dessa två halvklot. Varför och hur gick det till? Hemligheten som formade månen till två världar kan mycket väl vara begravd i små mängder halogener (t.ex. fluor och klor), som hittats i månprover.

Förekomster av halogen i månens mineraler ger en unik inblick i månens utveckling. Forskare vid Geodynamics Research Center, Ehime University, i samarbete med kollegor vid Universität Münster (Tyskland) och Vrije Universiteit Amsterdam (Nederländerna), genomförde experiment med högt tryck och höga temperaturer och lyckades få fram unika nya data om hur klor (Cl) fördelar sig mellan månmineraler och samexisterande magma. De kopplade modeller av utvecklingen av månens inre till uppmätta halogenhalter i prover av månskorpan och fann att de flesta prover från månens dagsida visar sig vara onormalt rika på Cl. Däremot visar material från jordskorpan från månens baksida inte denna Cl-anrikning. Forskarna lägger fram bevis för att koppla denna anrikning till inkorporeringen av gasformiga Cl-föreningar av sten nära månen.

Detta fynd indikerar att förekomsten av utbredd kloridånga (med Cl sannolikt närvarande som metallklorider) möjligen var begränsad till månens dagsida, vilket tyder på att metallkloridångan verkar vara knuten till månens dikotomi.

Asteroiden Ryugu visar sig innehålla ett oväntat mineral.

 

Bild wikipedia på Ryugus.

Den 27 juni 2018 gick den japanska rymdsonden Hayabusa 2 in i en omloppsbana runt asteroiden Ryugu. I oktober 2018 släppte Hayabusa 2 ner en liten robot med namnet Mascot på Ryugus yta.  2019 samlades in stenprover från ytan som sedan transporterades till jorden. De orörda proverna från asteroiden Ryugu som returnerades av Hayabusa2-uppdraget den 6 december 2020 har varit avgörande för att förbättra vår förståelse av primitiva asteroider och hur solsystemet bildades.

Asteroiden Ryugu av C-typ består av sten som liknar meteoriter som kallas CI-kondriter, som innehåller relativt stora mängder kol och som har genomgått omfattande vattenförändringar i sitt förflutna. Asteroiden har mycket låg densitet.

En forskargrupp vid Hiroshimas universitet upptäckte förekomsten av mineralet djerfisherite  koppar-järnsulfidmineral i ett Ryugu-korn. Förekomsten av detta mineral är helt oväntad eftersom djerfisherit inte bildas under de förhållanden som Ryugu troddes ha utsatts för under sin existens.

 – Upptäckten av djerfisherit i ett Ryugu-korn tyder på att material med mycket olika bildningshistoria kan ha blandats tidigt i solsystemets utveckling eller att Ryugu upplevde lokala, kemiskt heterogena förhållanden som inte tidigare varit kända. Detta fynd utmanar uppfattningen att Ryugu är enhetligt till sin sammansättning och öppnar nya frågor om komplexiteten hos primitiva asteroider, beskriver huvudförfattaren till studien Masaaki Miyahara, docent vid Graduate School of Advanced Science and Engineering, Hiroshimas universitet.

Studien publicerades den 28 maj 2025 i tidskriften Meteoritics & Planetary Science. 

Vera C. Rubin-observatoriets första bilder av universum släppta

 

Bild https://rubinobservatory.org

NSF-DOE Vera C. Rubin Observatory,är en stor ny vetenskaplig anläggning som finansierats gemensamt av U.S. National Science Foundation och U.S. Department of Energy's Office of Science. Härifrån har nu släppts de första bilderna av universum med detta observatorium vid ett evenemang i Washington, D.C.

Bilderna visar skilda kosmiska fenomen (se denna länk)  tagna i en aldrig tidigare skådad skala. Under drygt 10 timmars testobservationer har NSF-DOE Rubin-observatoriet tagit bilder av miljontals galaxer, Vintergatans stjärnor och tusentals asteroider. Bilderna är en liten förhandsvisning av Rubinobservatoriets kommande 10-åriga vetenskapliga uppdrag att utforska och försöka förstå några av universums största mysterier.

Heta dubbel-exojupitrar i dubbelstjärnsystem

 

Bild https://news.yale.edu  Illustration av Michael S. Helfenbein med  hjälp av AI-genererade bilder på hur det kan se ut i dubbelsolsystem med en jupiterliknande planet i varje solsystem.

I en ny studie i The Astrophysical Journal visar Yale-astronomen Malena Rice och hennes team att den normala, långsiktiga utvecklingen av dubbelstjärnsystem kan leda till att det bildas en het Jupiter runt varje stjärna. 

För studien använde forskarna numeriska simuleringar för att visa utvecklingen av två stjärnor och två planeter i en binär systemkonfiguration, beskriver Yurou Liu, senior vid Yale College och studiens huvudförfattare.

"Med rätt kod och tillräckligt med datorkraft kan vi utforska hur planeter utvecklas under miljarder år  deras rörelser något ingen människa skulle kunna se under en livstid, men simuleringar kan lämna avtryck till oss att observera", beskriver Liu. När det gäller heta Jupitrar beskriver Liu att deras blotta existens utmanar tidigare föreställningar om hur planeter bildas vilket gör deras bildningsmekanismer än mer intressanta. "Vi förväntar oss att jätteplaneter bildas långt bort från sin sol", beskriver hon. Men dessa finns nära sina stjärnor..

Forskargruppen arbetade även fram ett förslag på var man kan leta efter dubbla heta Jupitrar. De dussintals redan identifierade heta Jupitrar finns i stjärnsystem med en närliggande andra stjärna.

"Vår föreslagna mekanism fungerar bäst när stjärnorna är på en måttlig separation från varandra", beskriver Tiger Lu, som tog en doktorsexamen i astrofysik vid Yale i våras och är medförfattare till studien. De måste vara tillräckligt långt ifrån varandra för att jätteplaneter fortfarande kan förväntas bildas runt varje stjärna, men tillräckligt nära varandra för att de två stjärnorna ska kunna påverka varandra under systemets existenstid.

Till den nya studien använde forskarna beräkningsklustret Grace vid Yale Center for Research Computing, NASA Exoplanet Archive och data från Europeiska rymdorganisationens Gaia-uppdrag.

Heising-Simons Foundation, Oracle for Research och Yale College First-Year Summer Research Fellowship in the Sciences & Engineering stödde forskningen.

Den mest detaljerade tusenfärgsbilden hittills av en galax

 

Bild https://www.eso.org Astronomer har skapat ett galaktiskt mästerverk, en ultradetaljerad bild som avslöjar tidigare osynliga företeelser i Bildhuggargalaxen. Med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) observerades denna från oss närliggande galax i tusentals färger samtidigt. Genom att samla in stora mängder data i varje enskild punkt skapades en galaxomfattande ögonblicksbild av stjärnorna i Bildhuggargalaxen.

För att skapa ovan karta över Bildhuggargalaxen som ligger 11 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Bildhuggaren även känd som NGC 253, observerades den i över 50 timmar med MUSE-instrumentet (Multi Unit Spectroscopic Explorer) på ESO:s VLT (very large telescope). Forskargruppen var tvungen att sammanfoga över 100 exponeringar för att täcka ett område i galaxen på cirka 65 000 ljusår i diameter.

Enligt medförfattaren av studien Kathryn Kreckel från Heidelbergs universitet i Tyskland gör detta kartan till ett kraftfullt verktyg. ”Vi kan zooma in för att studera enskilda regioner där stjärnor bildas i nästan samma skala som enskilda stjärnor och även zooma ut för att studera galaxen i sin helhet.”

I sin första analys av insamlad data upptäckte astronomerna cirka 500 planetariska nebulosor, regioner av gas och stoft som kastats ut från slocknande stjärnor lika vår sol. Medförfattaren Fabian Scheuermann, doktorand vid Heidelbergs universitet, berättar i studien att ”utanför vårt galaktiska grannskap har vi vanligtvis färre än 100 detektioner av planetariska nebulosor per galax” vilket sätter detta antal uppmärksamhet.

På grund av  planetariska nebulosors egenskaper (nebulosor som består av materia som kastats ut från solar som vår under dess sista tid, obs ska inte att förväxla med supernovor) kan de användas som avståndsmarkörer i sina galaxer. ”Att hitta de planetariska nebulosorna gör det möjligt för oss att verifiera avståndet till galaxen vilket är en viktig information som de övriga studierna av galaxen är beroende av”, beskriver Adam Leroy, professor vid Ohio State University i USA och medförfattare till studien. 

Framtida projekt som använder kartan kommer att utforska hur gas flödar, hur dess sammansättning förändras och hur stjärnor bildas i hela galaxen. ”Hur små processer som dessa nebulosor kan ha en så stor inverkan på en galax, vars totala storlek är tusentals gånger större är ett mysterium”, beskriver ESO-forskaren Enrico Congiu, som var den som ledde studien av Bildhuggargalaxen. Studien är publicerad i Astronomy & Astrophysics.