Sombrerogalaxens våldsamma historia

Sombrerogalaxen, (M104 i Messiers stjärnkatalog) även katalogiserad som NGC 4594 är en spiralgalax med en massa som motsvarar 800 miljarder solar. Galaxen finns i Jungfruns stjärnbild 1,6 miljoner ljusår bort. Den upptäcktes den 9 april 1781 av den franska astronomen Charles Messier.


Galaxen har en blandning av former likt andra diskformade spiralgalaxer. Men nya data från NASA: s Rymdteleskop Hubble har gett forskare insikten att den släta, fast "brädden" av Sombrero galaxens skiva kan dölja ett turbulent förflutet.


 Hubbles skärpa och känslighet gör att tiotusentals enskilda stjärnor i Sombreros stora gloria bortom galaxens centrala del i de flesta fall av äldre stjärnor kan ses.

 Observationerna visar bara en liten andel av äldre, metallfattiga stjärnor i halo plus ett oväntat överflöd av metallrika stjärnor vilka vanligtvis finns endast i en galaxers skiva och den centrala utbuktningen (upptäckten är motsatt till hur det ser ut i andra galaxer min anm.). 


 " Sombrerogalaxen har alltid varit lite av en udda galax vilket gör den intressant," säger Paul Goudfrooij från Space Telescope Science Institute (STScI), Baltimore, Maryland. "Hubbles metallicitetsmätningar (dvs. överflödet av tunga element i stjärnorna) är en annan indikation på att Sombrero har mycket att lära oss om galaxbildning och evolution."


"Hubbles observationer av Sombreros gloria vänder vår allmänt accepterade förståelse av galaxbildning och metallicitet på huvudet", tillade utredaren Roger Cohen från STScI."Frånvaron av metallfattiga stjärnor var en stor överraskning", säger Goudfrooij, "och överflödet av metallrika stjärnor i halon bara ökar mysteriet."


De yngre, metallrika stjärnorna finns vanligtvis i huvudskivan i galaxen där stjärnpopulationen är tätare. Komplicerade fakta är förekomsten även av många gamla metallfattiga klotformiga kluster av stjärnor här. Dessa äldre, metallfattiga stjärnor brukar så småningom flytta ut ur sina kluster och bli en del av den allmänna stjärnhalon. Men den processen verkar ha varit ineffektiv i Sombrerogalaxen. Teamet jämförde sina resultat med de senaste datorsimuleringarna för att se vad som kan vara ursprunget till sådana oväntade upptäckter i galaxens gloria.


Resultaten tyder på att Sombrerogalaxen har genomgått stora anhopningar eller fusioner av stjärnhopar för miljarder år sedan. Till skillnad från vår galax Vintergatan som tros ha uppslukat många små satellitgalaxer i så kallade "mindre" sammanslagningar under miljarder år har ett antal stora galaxer slagits samman till Sombrerogalaxen. Något som gett denna annorlunda blandning av yngre och äldre stjärnor där man inte förväntat sig finna dem. Resultaten av datorsimuleringarna är förvånande eftersom galaxens släta disk inte visar tecken på störningar utan ses vara i balans.


Min tanke) min anm.) är att formen är udda på galaxen och denna är lösningen på vad som en gång hänt som gett denna form. Men det är något vi inte vet i dag. Kan det bara vara dessa sammanslagningar av galaxer som gett upphov till formen.

Bild på Sombrerogalaxen (M104) från vikipedia tagen av Hubbleteleskopet.

LOFAR har upptäckt ovanliga radiovågor från den närliggande röda dvärgstjärnan GJ1151.

Det nederländska radioteleskopet Low Frequency Array (LOFAR) har nyligen upptäckt ovanliga radiovågor från den närliggande röda dvärgstjärnan GJ1151 som befinner sig 26 ljusår bort i riktning mot Stora Björn.


Radiovågorna är av samma slag som de som sänds ut från norrsken som orsakas av en interaktion mellan en stjärna och dess planet. Radioutsläpp av detta slag har ansetts möjligt att finna från stjärnor men ej bevisats i över 30 år.


Men nu har för första gången astronomer urskiljt dessa radiovågor och bekräftat teorin. Metoden att urskilja dessa var endast möjlig med ett känsligt radioteleskop som LOFAR. Upptäckten gör det möjligt att hitta exoplaneter på detta sätt.


GJ1151 är en röd dvärg vilket är är den vanligaste typen av stjärna i Vintergatan. Röda dvärgar är mycket mindre och svalare än vår sol. Det innebär att för att en planet ska vara beboelig i ett solsystem av detta slag måste planeten finnas betydligt närmare sin stjärna än jorden är från solen. Röda dvärgar har också mycket starkare magnetfält än solen. Det innebär att en beboelig planet runt en röd dvärg utsätts för intensiv magnetisk aktivitet.


Denna aktivitet kan värma planeten och men även urholka dess atmosfär. Radioutsläppen i samband med denna process är ett av de få verktyg som finns tillgängliga för att mäta styrkan i denna effekt.


"Planetens rörelse genom en röd dvärgstjärnas starka magnetfält fungerar som en elektrisk motor mycket likt hur en cykeldynamo fungerar. Detta genererar en enorm ström som ger norrsken och radioutsläpp på stjärnan." säger Dr Harish Vedantham, huvudförfattare till studien och en nederländsk Institute for Radio Astronomy (ASTRON) personal forskare.


Tack vare vår sols svaga magnetfält och det större avståndet till planeterna hos oss genereras inte liknande strömmar i vårt solsystem. Men samspelet mellan Jupiters måne Io med Jupiters magnetfält genererar ett liknande radiovågutsläpp, vilket överträffar solens vid tillräckligt låga frekvenser.


Vi ska (min anm.) inte se dessa skeenden vid röda dvärgstjärnor och dess planeter som något som bevisar dessa planeter livsdugliga. Det kan mycket väl finnas möjlighet till livsformer här. Men däremot upplever man mäktiga norrsken om man skulle stå på en planet av ovanstående slag och man upptäcker exoplaneter i röda stjärnors närhet.


Bild på en  LOFAR-station här vid Onsala rymdobservatorium, Halland, Sverige.

Månen Titan nedklassad som beboelig.

Titan är den näst största månen i vårt solsystem efter Jupiters Ganymedes. Titan är en av månarna vid Saturnus och är unik på två sätt vilket gör att forskare hittills tänkt sig att där kan finnas livsformer. 


Det är den enda månen i vårt solsystem med en tät atmosfär och det är den enda kroppen i rymden förutom jorden som vi vet har pooler där vätska flyter på ytan. På Titans är det iskalla sjöar av kolväten. En del forskare har föreslagit att komplexa strukturer kan uppstå i dessa hav i bubblor i vätskan med speciella egenskaper som efterliknar ingredienser som visar sig vara nödvändiga för livet på vår planet. På jorden kan lipidmolekyler (fettsyror) spontant ordna sig in i bubbelformade membran som bildar barriärerna runt cellerna i alla kända livsformer. Vissa forskare tror att detta var den första nödvändiga ingrediensen för livet som det bildades på jorden.


På Titan har forskare spekulerat i att en motsvarande uppsättning bubblor kan ha uppstått på Titan bestående av kvävebaserade molekyler som kallas azotosomer.

Men för att dessa strukturer ska uppstå naturligt måste fysiken fungera precis rätt under de förhållanden som finns på Titan. På Titan vid temperaturer på cirka minus -185 grader Celsius och utan flytande vatten eller atmosfäriskt syre.


I tidigare studier med hjälp av molekylära dynamiksimuleringar vilket är en teknik som ofta används för att undersöka livets kemi – föreslogs att sådana bubbelstrukturer skulle uppstå och bli vanliga även i en värld som på Titan. Men i en ny artikel, publicerad 24 januari i tidskriften Science Advances påstås att de tidigare simuleringarna var fel. Titan representerar ett "strikt testfall för livets gränser", skriver forskarna i sin rapport. Och i den miljö som finns på Titan misslyckas ovanstående som en gång antas ha skett på Jorden. Misslyckas på grund av temperatur, brist på vatten och en atmosfär utan syre.


Jag anser (min anm.) detta gör att vi kan avsluta idén om att Titan kan ha liv. Åtminstone liv som vi känner det.

Bild på månen Titan

Upptäckt, asteroiden 2020 BX12 med egen måne hälsar på oss regelbundet.

Ett av jordens främsta instrument för att studera närliggande asteroider är tillbaka i arbete efter att ha skakats i obalans av jordbävningar och dess första nya observationer visar att en nyupptäckt rymdsten är två separata asteroider.


Instrumentet som visade detta och som varit ur drift är det planetariska radarsystemet vid Arecibo observatoriet i Puerto Rico. Detta observatorium var stängt  under större delen av januari efter en rad jordbävningar som drabbade ön med början den 28 december 2019. Först den 29 januari 2020 var det i drift igen.


Under den tid det var avstängt gjorde forskare en upptäckt den  27 januari vid teleskopet  på Mauna Loa på Hawaii. De upptäckte en asteroid som astronomer inte hade lagt märke till förut. Teamet gav den namnet 2020 BX12 baserat på en formel som visar dess upptäcktsdatum. På grund av storleken på 2020 BX12 och hur dess omloppsbana närmar sig jordens är asteroiden klassad som en potentiellt farlig asteroid.


Asteroiden har redan kommit så nära jorden som den kommer att göra under detta varv i det inre av solsystemet 4,3 miljoner kilometer från oss. Men i framtiden kan det bli närmre.  Astronomer har dock beräknat asteroidens närhet med jorden inför nästa århundrade då den återvänder. Men även då är kursen riskfri.


Den 29 januari då observatoriet på Luerto Rico åter var i drift riktades teleskopet mot objektet och då upptäcktes att 2020 BX12har en måne. Asteroiden är sannolikt minst 540 meter i diameter och den mindre Stenbumlingen (månen)  är ca 70 m i diameter enligt de observationer som samlats in av Arecibo. När instrumentet observerade avståndet mellan objekten vilket gjordes den 5 februari, verkade de vara åtskilda med ca 360 m.


En (min anm.) ovanlig upptäckt få asteroider har en medföljande måne.

Bild från vikipedia på 2020 BX12 och dess måne taget av the Arecibo Observatory, Puero Rico  i februari 2020.

Hackare kan få satelliter att störta, ändra kurs eller skapa kaos.

Förra månaden hade företaget SpaceX  242 satelliter i banor runt Jorden. Planen är att lansera 42000 (små kubsatelliter) under det kommande årtiondet. Detta ingår i det ambitiösa projektet att ge tillgång till Internet över hela världen. I arbetet att placera satelliter i rymden ingår Amazon, Storbritannien-baserade OneWeb med flera företag.


Dessa satelliter har potential att revolutionera många aspekter av vardagen. Till exempel ge tillgång till Internet i avlägsna hörn av världen, övervaka miljön, leta efter naturtillgångar och väderkoll för att ge några exempel.


 Men om hackare tar kontroll över dessa satelliter kan konsekvenserna bli ödesdigra. Något som skulle kunna ske av ondska, ära hackers emellan eller vid kriser och krig mellan stater. Hackers skulle kunna stänga av satelliter eller neka tillgång till dess tjänster. Hackare kan också störa eller förfalska signaler från satelliter och skapa förödelse för infrastrukturer. Detta inkluderar elnät, vattennät och transportsystem.


Risken för detta är stor och troligen kommer det att ske någon gång. Att skydda digital teknik helt är omöjligt. Det människor skapat kan människor förstöra. Artificiell intelligence som kontrollörer löser inget då även detta är mänskligt skapat och därför kan hackas av människor. Att påstå att AI kan skapa utan människans påverkan är fantasi.


Bild på internationella rymdstationen  (från vikipedia)  vilken det vore en katastrof om hackare tog kommandot över.

Några få dagar om året finns saltvatten på Mars yta.

Flytande vatten är svårt att finna på Mars då is snabbt avdunstar till atmosfären långt innan det når sin smältpunkt under sommartiden. Det beror på det atmosfäriska trycket på Mars.


  Mars har däremot gott om kalla isiga regioner och isfria regioner men isiga regioner där temperaturen stiger över smältpunkten är nästan omöjligt att hitta. säger Schorghofer Senior Scientist planetary Science Institute (PSI).


På Mars fungerar det på följande sätt: ett stenblock som ligger på ytan vid ekvatorn ger en skugga på vintern. Det ständigt skuggade området bakom stenblocket är mycket kallt så kallt att is av vatten bildas här på vintern.


När solen går upp igen på våren värms isen plötsligt upp. I detaljerade modellberäkningar stiger temperaturen från -128 grader Celsius på morgonen till -10 grader Celsius vid lunchtid, en enorm förändring under en fjärdedel av dagen.


Salt gör (det handlar om saltvatten) att smältpunkten i vatten på saltrik mark smälter vid -10 grader Celsius. Detta innebär vatten försvinner snabbt upp i atmosfären genom avdunstning.  Detta skeende är regelbundet år för år.


Nästa Mars-år upprepas samma process. De skuggade områdena bakom stenblocken är så kalla på vintern att inte bara vattenfrost utan även koldioxidis byggs upp. Men allt avdunstar relativt snabbt upp i atmosfären. Vi kan se det som frostlager som försvinner. Det är inte sjöar eller andra vätskefyllda gropar det handlar om.


Bild från  hur en helikoptertur på Mars kan se ut snart.

Upptäckt, asteroider som i en framtid blir ett hot.

Tre astronomer från Leiden University (Nederländerna) har visat att det finns asteroider som anses vara ofarliga för tillfället men om vi räknar ut deras bana långt in i framtiden utgör de en fara för Jorden.


 Detta forskningsresultat fick de med hjälp av datorkörningar utifrån kända fakta om ett antal asteroiders banor de valt ut. Genom dessa datorsimuleringar i en så kallad superdator kunde man även räkna ut när de historiskt tidigare varit på kollisionskurs med Jorden.


Resultaten de fick fram har godkänts för publicering i tidskriften Astronomy & Astrophysics. 


De identifierade finns asteroider som inte tidigare klassificerats som hotfulla. Till exempel upptäcktes att elva av asteroiderna däruppe som ses som ofarliga  2131 och 2923 närmar sig oss och passerar oss tio gånger jordens och månens avstånd och de klassificeras som  högriskasteroider då. Dessa stembumlingar är större än hundra meter i diameter. En storlek som skulle ge fruktansvärda skador och troligen massdöd om de störtade ner på jorden.


Forskarna hoppas att i framtiden upptäcka potentiellt farliga objekt i tid för att på något vis avvärja hoten.


Jag (min anm.) anser dock att de uträkningar som gjorts kan förändras om dessa objekt råkar krocka med andra objekt däruppe. Objekt vi inte räknat med  ändrar då  kurs eller okända objekt som interstellära som dyker upp överraskande inom vårt solsystem. Vi ska veta att bara i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter finns 60000 objekt och i Kuiperbältet med Oorts moln där Pluto ingår finns ca 70000 objekt. Att hålla koll på händelser här kan knappast göras. Vi ska även komma ihåg att det är ett begränsat mycket litet antal objekt forskarna räknat fram banor på i förhållande till hur många objekt som finns däruppe. 


Bild från vikipedia av en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln