En Minimåne i omloppsbana runt Jorden.

 

CD3 (eller 2020CD3) upptäcktes den 15 februari 2020 av Kacper Wierzchos och Teddy Pruyne via Catalina Sky Survey som verkar från University of Arizona's Lunar and Planetary Laboratory.

På grund av att minimånar är sällsynta inleddes snabbt en global insats ledd av postdoktor Grigori Fedorets vid Queen's University Belfast för att studera objektet. 23 forskare från 14 akademiska institutioner i sju länder deltog med flera teleskop. Teamet gjorde observationer fram till mitten av maj 2020 och publicerade sina resultat i The Astronomical Journal.

Studien uppskattar att CD3 är ungefär 1-1,5 meter i diameter ungefär lika stor som en mindre bil och passerade som närmast Jorden på ett avstånd av  cirka 13000 kilometer vid den senaste rundningen av Jorden.

Objekt så här små är svåra att hitta då det krävs ett teleskop känsligt nog att se dem. Dessutom innebär deras rörelse över tid ytterligare problem att hitta dem.

Forskare är intresserade av att lära sig mer om dessa objekt av flera skäl. Bland annat är dessa intressanta att sända robotar till för utforskning. Sådana projekt kommer att vara vetenskapligt värdefulla för att förstå ursprunget till dessa objekt och deras förhållande till andra asteroid- och kometpopulationer i solsystemet. Objekten kan också en dag vara kommersiellt viktiga som mål för för resursbrytning (mineral). 

Den först kända minimånen (asteroid med bana runt Jorden) var 2006 RH120 vilken upptäcktes för 14 år sedan.

Bild på minimånen (eller asteroiden) 2020 CD3 tagen  av Gemini North, ett observatorium på Hawaii. Bild från vikipedia.

ALMA har upptäckt stjärnbildning i en protoplanetär skiva betecknad BHB2007.

 

Inuti interstellära moln av gas och damm kollapsar material och ur detta kaos av materia och gas produceras nya stjärnor genom gravitationskraften. Stjärnbildning sker då i dessa  protoplanetäraskivor. Även planeter bildas och med detta nya solsystem. Där detta sker bildas luckor i gas -dammolnet genom gravitation på ett begränsat område har dragits samman  då har kanske bildats ett planetsystem i det som ser ut som tomrum i den protoplanetära skivan.

ALMA-observatoriet i Chile har nu avslöjat en protoplanetär skiva med en stor lucka som fortfarande matas av det omgivande molnet via stora anhopningsfilament. Detta visar att anhopningen av material från den protoplanetära skivan fortsätter under längre tid än man tidigare ansett vilket påverkar utvecklingen av det framtida planetsystemet (solsystemet).

 Ett team av astronomer under ledning av Dr. Felipe Alves från Centrum för astrokemiska studier (CAS) vid Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics (MPE) använde Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) för att studera accretionsprocessen i objektet (den protoplanetära skivan) BHB2007 som finns i nebulosa Barnhard 59, 700 ljusår bort mot stjärnbilden ormbäraren.

ALMA:s data avslöjade en skiva av damm och gas runt skivan och stora glödtrådar av gas runtdenna. Forskarna tolkar dessa glödtrådar som accretion streamers som matar skivan med material som utvinns ur det omgivande molnet.  Molnets ålder uppskattas till 10 miljarder år. Teamet rapporterade även förekomsten av en enorm hålighet i disken. Håligheten har en diameter av 70 astronomiska enheter (1 Astronomisk enhet är avståndet mellan solen och korden eller ca 150 miljoner km) och omfattar en kompakt zon av het molekylär gas. Dessutom pekar kompletterande data vid radiofrekvenser av VLA (Very Large Array) på förekomsten av icke-termiska utsläpp på samma plats där den heta gasen upptäckts. Detta indikerar att ett substellärt objekt innebärande en ung jätteplanet eller brun dvärg finns inom hålrummet.

Lite nya teorier och upptäckter om ett sedan några år tidigare upptäckt objekt (min anm.)

Bild på  en protoplanetär skiva i detta fall HH-30 i Oxens stjärnbild 450 ljusår från jorden. Skivan sänder ut rödaktiga jetströmmar vilket är en vanlig företeelse för dessa fenomen. OBS bild på den skiva det handlar om ovan kan ses på denna länk och  ovan länk.

Black Beauty visar att planeter innehåller vatten redan efter sitt bildande

 

Vattnets ursprung på steniga planeter har varit ett debattämne bland forskare under lång tid. I en ny studie där bland annat Martin Bizzarro vid Köpenhamns universitet i Danmark och Universitetet i Paris medverkar har ämnet diskuterats.

 Den ena av de två ledande hypoteserna tyder på att vatten levererades till planeter av asteroider som hade detta inom sig. Den andra hypotesen säger att vatten uppstod i samband med en planets bildning vilket innebär att det förekommer naturligt på planeter. Studien ger enligt Bizzarro stöd till den senare hypotesen.

 

Bilden från vikipedia på Black Beauty

Forskarna baserade sin slutsats på en meteorit som heter Black Beauty. Meteoriten är 4,45 miljarder år gammal och kommer från den unga Mars vilket innebär att den har ämnen i sig som visar dess historia i solsystemets begynnelse.

"Den är en guldgruva av information, oerhört värdefull, säger Bizzarro.

Black Beauty upptäcktes i den marockanska öknen och såldes för 10000 dollar per gram. Bizzarro lyckades med hjälp av några sponsorer köpa nästan 50 gram av meteoriten 2017 och krossade och upplöste 15 gram av det inköpta provet för att använda vid studien. Med hjälp av en teknik som tillät Bizzarros team att studera Mars i sin linda (genom dessa 15 g) fann forskarna att den röda planeten träffades med en eller flera massiva asteroider tidigt i sin. Enligt huvudförfattare Zhengbin Deng (av studien) vid universitetet i Paris genererade vågor av kinetisk energi (rörelseenergi) stora mängder syre i luften vid träffarna. Då vatten var den enda rimliga mekanismen bakom dessa syreutsläpp anser forskarna att vatten sannolikt fanns på Mars redan under de första 90 miljoner åren av planetens existens.

 Detta föregår den tid då vattenbärande asteroider tros ha bombarderat planeterna i det inre solsystemet inklusive Mars och jorden. Forskarna föreslår därför att asteroidens inverkan (i mars bandom) sannolikt utlöste stora mängder växthusgaser i atmosfären, som vid den tiden bestod av enorma koncentrationer av koldioxid (CO2).

"Detta innebär att co2-rik atmosfär kan ha orsakat temperaturen att stiga och därmed få flytande vatten att existera på ytan av Mars," säger Deng.

Förklaringen visar på möjligheten att den unga Mars var beboelig. Flytande vatten är en förutsättning för livet. Den första kända levande cellen på Jorden tros ha uppstått i vatten för nästan 3,5 miljarder år sedan. Denna cell utvecklades så småningom till en flercellig organism.

Min uppfattning (min anm.) är att vatten bör ha funnits redan på Mars inte planterats från asteroider, Ett slags bevis för detta är att var vi än ser och undersöker av asteroider, måne finns spår av vatten på stenplaneter eller asteroider och vid gasplaneter i dess gas i någon form. Vatten verkar vara en naturlig ingrediens i universum. Detta ger dock inte klara besked på hur livet uppstod om det var enligt ovan eller det skapades. Om vatten kommit från asteroidnedslag som fortfarande många tror är frågan vad planeterade då vatten på dessa asteroider? Något stämmer inte i resonemanget om att vatten kom från asteroidnedslag. Nej vatten har enligt mig säkert funnits från början eller bildats från början vid planeters bildande på plats.

Bild från vikipedia på Mars tagen av Hubbleteleskopet.

Galax Herakles en rest av en forntida galax i Vintergatan

 

Astronomer har upptäckt en "fossilgalax" gömd i vintergatans djup som kan förändra tänkandet om hur vår galax växte till vad vi den är idag. Fossilgalax innebär resterna av ex en dvärggalax som vid vintergatans bildande dök in i denna och förintades som galax och istället blev en del av vintergatan. I detta fall för mer än 13 miljarder år sedan.

Resterna (stjärnorna) har annorlunda banor än vintergatans merpart av stjärnor och kan ses höra ihop om man gör datorsimulering över tid baklänges.

Fossilgalaxen har fått beteckningen Herakles inte att förväxla med Herkulesgruppen en galaxhop ca 500 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Herkules där ca 200 galaxer finns. För min del (min anm.) är jag kritisk till namnet som även fick mig att först tänka på Herkulesgruppen, Det är lätt att förväxla så likartade namn om man ögnar igenom en text.

 För att skilja Herakles från den ursprungliga Vintergatan användes sökning efter kemiska sammansättningar och hastighet av stjärnor mätt med Sloan Digital Sky Surveys Apache Point Observatory Galactic Evolution Experiment (APOGEE), Detta visar spektra av stjärnor i nära det infraröda strålningsfältet. Då galaxer byggs upp genom sammanslagningar av mindre galaxer över tid ses resterna av äldre galaxer ofta som fläckiga (ljusmässigt sedda från oss då damm finns här) belägna i den yttre glorian av Vintergatan i ett enormt men mycket glest moln av stjärnor som omsluter huvudgalaxen.

Men eftersom vår galax byggts upp inifrån och ut hittas de tidigaste sammanslagningarna i de centrala delarna av Vintergatans gloria.

Bild från astronomy.com en blick ut i Vintergatan.

Skuggeffekt i centrum av galax IC5063

 

Astronomer har med hjälp av Hubbleteleskopet studerat galaxen IC 5063 vilken finns 156 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Indianen. Här kan ses en samling av smala ljusa strålar och mörka skuggor strålande ut ur det blixtrande centrum av den aktiva galaxen (vid det centrala svarta hålet).

 

Teamet av astronomer  leddes av Peter Maksym vid Centrum för astrofysik | Harvard & Smithsonian (CfA) i Cambridge, Massachusetts har spårat strålarna i galaxen tillbaka till galaxens kärna där det finns  ett aktivt supermassivt svart hål.

 Ett svart hål är en tät, kompakt region i rymden oftast i en galax centrum som sväljer ljus och materia i en förkrossande dragningskraft i form av gravitation. OBS man ska ej se ett svart hål som ex en neutronstjärna med en kompakt massa då ett svart hål inte är en kompakt massa av materia utan ett otroligt starkt gravitationsfält där massan är så packad att inget kan fly.

I just detta svarta håls omgivning sker en ljusshow troligen från dammigt material som ger sken och skugga i strålform sträckande sig 36000 ljusår bort från centrum.

 

Enligt Maksym blockerar inte detta skivformade  dammoln runt det svarta hålet allt ljus. Luckor i disken tillåter ljus att stråla ut vilket skapar lysande konformade strålar som liknar fingrar av ljus. Detta samspel mellan ljus och skugga erbjuder en unik inblick i distributionen av material från det svarta hålet. I vissa områden här kan materialet likna spridda moln. Fortsatta observationer kan ge kunskap om skivans fläckiga struktur och vad den innehåller av material.

Vi ska också vara tydlig med att upptäckten inte varit möjlig utan Hubbles skarpa teleskop.

Hubbleteleskopet (min anm.) har verkligen gett oss mycket kunskap genom åren. Nu har det varit i vår tjänst däruppe sedan 1990 och det fortsätter ge ny information om rymden ännu idag.

 

Bild från vikipedia på galaxen IC 5963 (Seifertgalaxen) där det centrala svarta hålet finns.

En blå vätgasbubbla har hittats därute med stjärnrester dolt inom sig

 

De flesta stjärnor i Vintergatan finns i binära system (dubbelstjärnsystem) par av stjärnor som kretsar kring varandra. Om de kommer för nära varandra kan sådana system utplånas (de krockar och förintas).

När stjärnor åldras expanderar de och om de är tillräckligt nära varandra kan en av stjärnorna svälja sin följeslagare. När följeslagaren tappar sin rörelseenergi kan dennas gas ge sig iväg i höga hastigheter. År 2004 upptäckte forskare med hjälp av NASA: s Galaxy Evolution Explorer ett objekt som inte liknade något de sett tidigare i Vintergatan. Ett stort gasmoln som verkade innehålla stjärnrester i sitt centrum.

Forskarna gav området Blue Ring Nebula. Det var en ring av vätgas med stjärnrester i centrum. Detta system anses vara en kvarlevan av två stjärnor som kolliderat. I det ultravioletta våglängfältet ses bubblan av gas som blå. Men i det synligt ljus är den osynlig.  

Under de kommande 16 åren studerades systemet med flera jord- och rymdbaserade teleskop. Ett team av forskare där bland annat Princeton Universitys Guðmund Stefánsson och Henry Norris Russell postdoktor i astrofysk , kombinerade markbaserade observationer med detaljerad teoretiska modeller för att undersöka objektet.

”Faktum är att  de spektroskopiska uppgifterna i kombination med teoretisk modellering visar att Blue Ring Nebula överensstämmer med bilden av ett sammangående av ett binärt stjärnsystem vilket tyder på att den inåtgående spiralkamraten troligen är en lågmassastjärna", säger Keri Hoadley, postdoktor vid Caltech.  Även om relikerna från några sådana binära sammanslagningshändelser har observerats tidigare har alla sådana föremål dolts av ogenomskinligt damm och gas vilket hindrat synen över egenskaperna hos de centralt belägna stjärnresterna.

Blue Ring Nebula är det enda objektet som möjliggör en fri utsikt över de centrala stjärnresterna vilket ger ett tydligt fönster i dess egenskaper och  ledtrådar om sammanslagningsprocesser i liknande system.

"Den blå ringnebulosan är ett sällsynt fenomen," sade Hoadley. ”Som sådant är det väldigt spännande att vi lyckades hitta den och vi är glada över möjligheten att hitta fler sådana moln i framtiden. Om så är fallet skulle det göra det möjligt för oss att få ytterligare inblick i resterna av stjärnfusioner och de processer som styr dem”.

Ännu en upptäckt som kan ge ny kunskap om vårt universums händelsekedjor (min anm.)

Bild pxfuel.com på hur det kanske kan se ut därute.

Fem tidigare okända dvärggalaxer har upptäckts

 

Fem svagt lysande dvärggalaxer har hittats vid galaxen M63. M63 även kallad solrosgalaxen är en spiralgalax 29,3 miljoner ljusår från oss. Fyndet redovisas i en artikel som publicerades den 10 november i arXiv.org.

Dvärggalaxer  är svåra att se på grund av sin låga luminositet (ljusstyrka från oss sett), låg massa och ringa storlek. Astronomer finner dem vanligtvis vid studien av större galaxer. Man tror att stora galaxer bildas antingen genom kollisioner mellan dvärggalaxer eller genom att större galaxer drar till sig stjärnor och material från mindre galaxer (genom gravitation).

 Hittills har flera dvärggalaxer upptäckts nära M63. Galaxer som är  satelliter till denna galax.

Nu har en grupp astronomer ledda av Igor Karachentsev från Special Astrophysical Observatory (SAO) i Ryssland lagt till fler objekt på denna lista. Vid granskning av en bild som erhållits med 0,14 m bländare refraktor TEC140ED APO och med brännvidd förhållandet 1: 7 med en Moravian G3-16200 monokrom CCD (KAF-16200) kamera fann de fem tidigare okända dvärggalaxer vid M63.

Dessa fick namnen TBGdw3 till TBGdw7. Medelvärdet av dessa galaxer är på -8,8 mag och de har en genomsnittlig ljusstyrka av ca 27,8 mag / sq. bågsek.

Man kan (min anm.) fundera över hur många galaxer därute som vi ännu inte vet om. Galaxer där kanske liv på en hög teknisk eller humanistisk nivå existerar på något undanskymt solsystems planet.

Bild från vikipedia på galaxen M63 (Solrosgalaxen) där de upptäckta  dvärggalaxerna finns. M63 finns i riktning mot stjärnbilden Jakthundarna.

Gammalt zirkonmineral kan ge ledtrådar till Mars inre struktur.

 

Zirkon är ett starkt ljusbrytande mycket hårt silikatmineral (ZrSiO4. Det är detta mineral som här är intressant. Den uranbärande mineralzirkonen är en riklig beståndsdel i jordens kontinentalskorpa som ger information om kontinentens ålder och ursprung och stora geologiska egenskaper som bergskedjor och vulkaner. Men till skillnad från jorden är Mars skorpa inte utvecklad på samma vis som jordens istället är den konstruktionsmässigt liknande skorpan som finns under jordens hav där zirkon är sällsynt. Därför förväntas zirkon inte vara ett vanligt mineral på Mars.

"Vi blev ganska förvånade när vi hittade så mycket zirkon i en marsmeteorit. Zircon är otroligt hållbara kristaller som kan dateras och bevara information som berättar om kristallers ursprung (kristalluppbyggnaden i zirkon). Att ha tillgång till  många zirkoner är som att öppna ett tidsfönster in i en planets geologiska historia", beskriver professor Martin Bizzarro från GLOBE-institutet, som ledde studien som grundades på den antika marsianska meteoriten NWA 7533. En meteorit som troligast kommit från ett vulkanutbrott för över fyra miljarder år sedan från Mars.

Meteoriten kallas även "Black Beauty" och upptäcktes i Marockos öken 2011. Efter krossning av 15 gram av denna sten, extraherades cirka 60 zirkoner. Genom åldersdatering av zirkonerna fann de att majoriteten av kristallerna är cirka 4,5 miljarder år gamla och därmed från när Mars bildades. Det gjordes även en oväntad upptäckt: vissa zirkoner var mycket yngre, enbart ca 1500 miljoner år ner till 300 miljoner år gamla. "Meteoriten troddes komma från södra halvklotet på Mars där enbart gamla slocknande vulkaner finns i dag.

”Men  den enda möjliga källan för de unga zirkonerna (kristallerna i stenen) är Tharsis den vulkaniska provins som finns på norra halvklotet av Mars där det finns stora vulkaner som nyligen var aktiva," säger Martin Bizzarro. Om Bizzarros team har rätt betyder det att de unga zirkonerna kan innehålla information om Mars för oss otillgängliga inre. Detta är första gången som forskare fått direkt tillgång till det inre av den röda planeten och genom dessa prover kan den inre strukturen och sammansättningen av Mars nu utrönas.

"Att ha prover av det inre av Mars är nyckeln för detta. Det innebär att vi nu kan använda dessa zirkoner för att undersöka ursprunget till de flyktiga elementen på Mars, inklusive dess vatten och se hur det inre på Mars kan jämföras med jorden och andra planeter i solsystemet beskriver Mafalda Costa i studien.

 Hafniumisotopsammansättningen hos de unga zirkonerna liknar de mest primitiva objekten i solsystemet det vill säga chondrite meteoriter (stenmeteoriter) 

Dessa chondrite-meteoriter är prover av asteroider som aldrig har ändrats sedan de bildades. Detta innebär att Mars djupa inre i princip inte har modifierats sedan planeten bildades. Detta innebär även att Mars inre i princip inte har modifierats sedan planeten bildades. Förekomsten av en sådan primitiv reservoar förväntas för en planet som saknar plattektonik (kontinentaldrift) . I motsats till jorden där material som bildas vid ytan kontinuerligt återvinns i det inre genom plattektonik har Mars djupa inre varit oförändrat sedan planetens födelse och som sådan konserverats i dess ursprungliga sammansättning.

En intressant rapport men (min anm.) hur vet man säkert att denna meteorit kommit från Mars. Inget förklarar det.

Bild från vikipedia på en bit av denna meteorit NWA 7533.

Hur den joniserade gasen från Galaxen NGC 7130 (Seyfertgalaxen) rör sig.

 

Galax NGC 7130 finns 220 miljoner ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Södra Fisken.

Med hjälp av ESO:s Very Large Telescope (VLT) har astronomer nu  undersökt joniserad gas rörelser i de centrala regionerna av Seyfertgalaxen NGC 7130. I studien identifierades ett komplext multikomponentutflöde från galaxens centrum.

Studien redovisas i en artikel publicerad den 5 november 2020 i arXiv.org. Det svarta hålet i centrum av denna galax tillhör den grupp svarta hål som avger kraftfull, hög energistrålning, gas och damm.  I mitten av denna galax ses utgå två dammiga spiralarmar av stjärnor vilka är halvt dolda av damm och gas i sin spiralformation. Den gas och det damm som kommer från det svarta hålets omgivning följer spiralarmens nordsydliga riktning enligt den nya studien. Vid tidigare observationer upptäcktes även att gasen innehåller kolmonoxid.

Ett team av astronomer under ledning av Sébastien Comerón vid universitetet i La Laguna i Spanien, utförde studien av de centrala av NGC 7130 med syfte att bättre förstå hur svarta hål av detta slag matas och utsöndrar gas och damm i sin omgivning.

VLT:s Multi Unit Spectroscopic Explorer (MUSE) användes vid studien.  Detta instrument gjorde en detaljerad analys av den joniserade gasen i de centrala regionerna av NGC 7130.  Observationerna identifierade nio kinematiska komponenter (rörelsemönster)  i gasen i spiralarmarna varav sex motsvarar NGC 7130:s svarta håls utflöde av gaskomponenter. Utflödet är orienterat i en nästan nord-sydlig riktning och har en hastighet av några 100 km/s.

 

Den joniserade gasmassans utflöde och utflödets kinetiska effekt beräknades till 1,5 solmassor per år respektive 340 duodecillion erg/s. Den kinetiska effekten mättes till en nivå på cirka 0,15 procent av det bolometriska, (en bolometric korrigeringen är den korrigering som gjorts till den absoluta omfattningen av ett objekt för att konvertera dess synliga magnitud till dess bolometric magnitud) av vad som kommer från det svarta hålet. 

Astronomerna noterade att dessa värden är jämförbara med värdena hos andra kända svarta håls utflöden som är aktiva på samma vis och utsläppen här ligger på ungefär samma nivå som stjärnbildningshastigheten i galaxen.

Bild från vikipedia och Hubbleteleskopet på galaxen ovan.

2068 finns en risk för ett asteroidnedslag av större format på Jorden

 

David Tholen är en astronom vid University of Hawaii. Han rapporterade nyligen om statusen för asteroiden Apophis som finns däruppe under ett virtuellt möte i American Astronomical Society's Division for Planetary Sciences.

 AsteroidenApophis upptäcktes första gången av astronomer 2004. Kort därefter arbetade forskarna fram dess omloppsbana och fann att den 340 meter breda asteroiden skulle passera nära jorden 2029, 2036 och 2068 i närtid. Deras studieresultat visade att det fanns inget hot med dennas bana för en krasch med oss.

Men i en ny forskningsrapport noterade Tholen och hans team att tidigare forskare inte hade tagit hänsyn till  Jarkovsky-effekten  som innebär att då strålar från solen hela tiden träffar ena sidan av en asteroid blir effekten en kursändring av denna över tid. Detta då värmen från solens strålar studsar bort från asteroiden och ger  en liten mängd energi som stöter mot asteroiden vilket tvingar den att ändra något i sin kursriktning.

Tholen och hans team beräknade att Jarkovsky-effekten driver Apophis åt sidan tillräckligt för att tvinga den att förändra sin kurs med cirka 170 meter per år. Det förändrar omloppsbanan på ett sätt som kommer att föra dess bana närmare jorden. Inget så radikalt att asteroiden kommer att slå ned mot jorden 2029 och 2036. Men 2068 ökar risken. Vi bör därför hålla ögonen på den när det årtalet närmar sig.

Jag (min anm.) tror dock att vi då kan försvara oss mot asteroider av detta slag genom att få dem att ändra riktning när vi väl är där om nu inte vår civilisation då har kollapsat.

Bild från vikipedia på asteroiden Apophis som riskerar slå ner på jorden 2068..

Kan våra gamla träd ha minnen från supernovaexplosioner därute

 

Massiva explosioner av energi som utslungas vid en supernova tusentals ljusår från jorden kan ha lämna spår i vår planets biologi och geologi enligt ny forskning. Studien publicerades i november 2020 i International Journal of Astrobiology. Supernovor är bland de mest våldsamma händelserna i det kända universum. Under loppet av bara några månader kan ett enda av dessa utbrott frigöra så mycket energi som solen ger under hela sin livstid. En effekt som om supernovan finns ca 100 ljusår från oss skulle utplåna jordiskt liv genom den strålning  som skulle nå oss.

"Vi ser supernovors effekt i andra galaxer ", säger Brakenridge, seniorforskare vid Institutet för arktisk och alpin forskning (INSTAAR) vid CU Boulder. "Genom ett teleskop är en galax lång därute en liten dimmig fläck. Då, helt plötsligt, dyker en stjärna därifrån upp lika ljus som resten av galaxen." Då har en supernova uppstått.

 

En mycket närliggande supernova skulle kunna utplåna den mänskliga civilisationen från jordens yta. Men även från längre bort kan dessa explosioner fortfarande ge effekter på Jorden säger Brakenridge en av studiens forskare och tillägger  att denna strålning kan skada vårt skyddande ozonskikt. För att studera dessa möjliga effekter sökte Brakenridge i jordens trädringar (gammalt trä) efter  avtryck av dessa avlägsna, kosmiska explosioner under historisk tid i form av radioaktivt kol. Hans resultat tyder på att relativt nära supernovor teoretiskt kan ha utlöst minst fyra störningar i jordens klimat under de senaste 40000 åren.

Dessa händelser och deras potentiella effekter verkar matcha trädringars förändringar enligt ovan. För att testa hypotesen använde sig Brakenridge över en lista över supernovor som inträffade relativt nära jorden under de senaste 40000 åren. Forskare kan studera dessa händelser genom att observera de nebulosor de lämnade efter sig. Han jämförde sedan de uppskattade åldrarna för dessa galaktiska fyrverkerier till trädringars radioaktiva kollämningar vissa år i det förflutna och i markavlagringar.

 

Han fann att av de åtta närmaste supernovor alla verkade vara förknippade med oförklarliga spikar i radioaktivt kolrekord på jorden (och vissa års trädringar). Han anser att fyra av dessa är särskilt lovande kandidater. Ta fallet med en före detta stjärna i stjärnbilden Velas (seglets) konstellation.

 Denna himlakropp, som en gång fanns ungefär 815 ljusår från jorden övergick till en supernova vars strålning nådde jorden för ungefär 13000 år sedan. Trädringar och avlagringar från denna tid visar en topp av radioaktiva kolnivåer med nästan 3% på jorden vilket är en svindlande ökning för en kort tidsperiod.

Intressant och säkert resultat att ta på allvar (min anm.) men jag undrar varför man inte tog borrprov i isen på Grönland eller Antarktis också? Här har ju tagits prov i samband med klimatförståelse etc tidigare. 

Bild från pixa.bay

Långt därute har två neutronstjärnan krockat och gett svårförklarlig stor infraröd strålning

 

En neutronstjärna är ett av flera möjliga slut för en stjärna. När en stjärna i slutet av sitt liv stöter bort sina yttre lager inträffar en gravitationskollaps då stjärnans kvarvarande inre imploderar. Om stjärnan är så stor att den kvarvarande massan motsvarar 1,4–3 solmassor övergår den i en supernova. Återstoden blir en neutronstjärna som består av tätt packade neutroner och utspridda rester efter supernovan. Neutronstjärnefusioner (supernovor) är mycket sällsynta men är oerhört viktiga eftersom forskarna tror att de är en av de viktigaste källorna till tunga element i universum, såsom guld och uran.

En magnetar är en neutronstjärna med ett onormalt starkt magnetfält cirka 1000 gånger starkare än i en ordinär neutronstjärna. Magnetarer har existerat i teorin sen början av 90-talet men det var först 1998 som teorierna bekräftades om dess existens då en magnetar fick ett utbrott vars effekt passerade genom vårt solsystem. När dessa utbrott sker utsöndras enorma mängder röntgenstrålning och gammastrålning.

Neutronstjärnor som krockar resulterar i ett fyrverkeri och en så  kallad kilonova blir följden. Den energi som utlöstes då lyser en kort stund upp 100 miljoner gånger starkare än vår sol. En intensiv gammastrålning blir följden.

Nyligen dök något oväntat upp i Hubbles sökfält. En översvallande strålning från efterverkningarna av en explosion som sträckte sig från röntgenstrålfältet till radiovågor och även infraröd strålning. Strålningen var 10 gånger starkare än väntat för kilonovor. Utan Hubble skulle gammablixten ha dykt upp som många andra och forskarna skulle inte ha känt till den bisarra infraröda komponenten som Hubble upptäckte.

Den mest rimliga förklaringen är att det var en kollision mellan två neutronstjärnor och resultatet av detta blev att de smälte samman för att bilda en mer massiv neutronstjärna. En händelse som vi nu såg men som skett för 10-miljarder år sedan (avståndet till källan i ljusår).

I maj 2020 nådde ljuset från detta jorden och upptäcktes först av NASA:s Neil Gehrels Swift Observatory. Forskare anlitade snabbt andra teleskop – inklusive NASA:s rymdteleskop Hubble, radioobservatoriet Very Large Array, W.M. Keck-observatoriet och dess nätverk av observatorium inklusive det globala teleskopet Las Cumbres Observatory – för att studera explosionens efterdyningar och galaxen där händelsen skedde. Men det var Hubbleteleskopet som gav överraskningen.

 

Baserat på röntgen- och radioobservationer från de andra observatorierna var astronomer förbryllade över vad de såg med Hubble: det stora infraröda utsläppet var 10 gånger starkare än väntat. Dessa resultat utmanar konventionella teorier om vad som händer i efterdyningarna av ett kort gammastrålutsläpp. En möjlighet är att observationerna visar på födelsen av en massiv, mycket magnetiserad neutronstjärna som kallas en magnet. Utan Hubble skulle gammablixten ha dykt upp som många andra och astronomen Fong och hennes team skulle inte ha känt till det bisarra infraröda beteendet. "Det är fantastiskt för mig att efter 10 år av studier av samma typ av fenomen uppleva att vi upptäcker ett aldrig tidigare skådat beteende som detta," sade Fong. "Det avslöjar bara den mångfald av explosioner som universum är kapabel att producera, vilket är mycket spännande." 

Fong och hennes team har diskuterat flera möjligheter att förklara den ovanliga ljusstyrka i det infraröda fältet som Hubble upptäckte. Medan de flesta korta gammablixtarna förmodligen resulterar i ett svart hål kan de två neutronstjärnorna som slogs samman i detta fall ha kombinerats för att bilda en magnetar, en supermassiv neutronstjärna med ett mycket kraftfullt magnetfält.

Kanske inte så konstigt med explosioner av detta slag och andra  (min anm.) tänk på BigBang det var en helt annan explosion. Kunde den ske i ett ingenting och resultera i en verklighet är ovanstående en svag explosion. Tänk även på att om allt kunde komma till i en explosion från ingenstans som uppstod och varade en nanosekund och kanske mindre bör en implosion även vara möjlig på samma korta tid. Innebärande att allt, vi och hela universum skulle kunna försvinna på ett ögonblick när som helst.

Bild från vikipedia. En konstnärs intryck visar två små men mycket täta neutronstjärnor vid den punkt där de går samman och exploderar.

Kvasar SDSS J125809.31+351943.0 är en extrem kvasar

 

En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin värdgalax så mycket, att galaxen inte tidigare har kunnat observeras innan känsligare instrument för ändamålet kom. 

Genom att analysera data från astronomiskaundersökningar har nu japanska astronomer upptäckt ett nytt, extremt variabelt kvasi-stellar-objekt (QSO) (en  kvasar). Det nyfunna objektet, betecknat SDSS J125809.31+351943.0, ljusnade i det optiskt bandet 4.0 magnituder under tre decennier vilket innebär att den är en av de ljusaste kvasarer vi känner till. Fyndet redovisades i en artikel publicerad den 3 november i arXiv.org.

Kvasarer är aktiva galaktiska kärnor av mycket hög luminositet som avger elektromagnetisk strålning observerbar i radiobandbredd, infrarödbandet, synlig ljus, ultraviolett strålning och röntgenvåglängder. De är bland de ljusstarkaste och mest avlägsna objekten i det kända universum,  

"Vi upptäckte en extremt variabel kvasar, SDSS J125809.31+351943.0, vilken ökade sin ljusstyrka 4,0 magnituder från 1983 till 2015” beskrev astronomerna vid Shumpei Nagoshi Kyoto-universitetet i Japan  i tidningen.

Ytterligare en oväntad händelse (min anm.) var därmed upptäckt.

Bild från vikimedia där en konstnärs intryck visar hur ULAS J1120+0641 en mycket avlägsen kvasar som drivs av ett svart hål med en massa av  två miljarder gånger solens kan se ut. Denna kvasar är den mest avlägsna som hittats och ses som den var bara 770 miljoner år efter Big Bang. Detta objekt är den överlägset ljusaste objektet ännu upptäckt i det tidiga universum.

Universum blir bara hetare och hetare.

 

Studien om ämnet publicerades den 13 oktober i Astrophysical Journal och behandlar universums termiska historia under de senaste 10 miljarder åren.

Resultatet av studien är att medeltemperaturen på gas över hela universum har ökat mer än 10 gånger den ursprungliga temperaturen under den tidsperioden och är i dag cirka 1999727 Celsius. "Vår nya mätning ger en direkt bekräftelse på det banbrytande arbetet av Jim Peebles - 2019 års Nobelpristagare i fysik - som lade ut teorin om hur den storskaliga strukturen bildas i universum", säger Yi-Kuan Chiang, huvudförfattare till studien och forskare vid Ohio State University Center for Cosmology och Astroparticle Physics.

 Forskarna använde en ny metod i arbetet som gjorde det möjligt att uppskatta temperaturen på gas längre bort från jorden - vilket innebär längre tillbaka i tiden - och jämföra detta med gas närmare jorden nära den nuvarande tiden. ”Nu, sade Yi-Kuan Chiang har forskare bekräftat att universum blir varmare över tid på grund av gravitationell kollaps av kosmiska strukturer. En uppvärmning som kommer att fortsätta enligt den kunskap vi har och utgår från”. Uppvärmningen i universum beror på den naturliga processen för galax och strukturbildning. Den är inte relaterad till uppvärmningen på jorden. Dessa fenomen sker på mycket olika skalor" sade han. "De är inte alls sammankopplade."

En (min anm.) överraskande hög temperatur därute i gasen. Man tänker sig universum annars som en plats där den absoluta nollpunkten är överallt. En annan tanke är om denna temperaturhöjning slutar en gång eller kommer att fortsätta till ett läge där universum kollapsar i en gravitationskollaps genom samma princip och fortsättning som beskrivs ovan.

Bild från pixabay.com

Det finns ensamma planeter därute mellan solsystemen och nu har en jordliknande hittats.

 

Planeter kretsar vanligtvis kring en stjärna. Likt Jorden får de värme och ljus från sin stjärna (sol).   Ljuset från  stjärnor gör det möjligt för oss att se dessa eventuella planetsystem (exoplaneter) när de passerar framför sin sol.

Men det finns också "osynliga" planeter som rör sig därute ensamma mellan stjärnorna. Dessa mörka, ensamma världar har ingen stjärna att kretsa kring, inget ljus att sola sig i, ingen värme att bestrålas av men kan likväl ha en måne eller flera. Vi har hittat några och nu har forskare hittat ytterligare en. En som är ungefär lika stor som jorden och som fått beteckningen OGLE-2016-BLG-1928.

En av de som slogs ut från en sol eller som aldrig fångades in av en sol vid sitt bildande. Vad vi vet i dag anses detta upptäckta objekt vara en planet och inget annat. Men helt säkra kan vi inte vara.

Kan liv ha bildats och överlevt eller slagit sig ner på sådana världar? Kanske tekniskt avancerade civilisationer kan övervinna olägenheter med evigt mörker och kyla genom att använda kärnkraft eller är de icke-biologiska? Frågor som ställs men inte kan besvaras.

Finns risken att Jorden en dag krockar med en sådan vilsen planet då den kommer in i vårt solsystem? Chansen är minimal men den existerar. Kan Jorden en dag kastas ut ur solsystemet och bli en av dessa mörka vilsna planeter? Kanske den dag solen sväller upp om den då får energi ur detta att ta en ny kurs om den inte istället sväljs av den uppsvällande solen.

Detta är inte otänkbart. Först under de senaste åren har vi upptäckt objekt som kommer utifrån som asteroider som Oumuamua (om detta var en asteroid ingen vet säkert vad det var)  och kometer som Borisov båda susade igenom vårt solsystem och  kommer troligtvis inte tillbaks.

När solen om ungefär 4 miljarder år åldras sväller den upp och blåser bort hälften av sig själv ut i rymden då kommer jorden antingen att sväljas av detta skeende eller tvingas bort i hög hastighet. Men det är osannolikt att Jorden kan undkomma gravitationen från solen och undvika att sväljas i en röd sols uppsvällning som då sker.

Bild från pikrepo.com Kan tolkas som en dag kan en okänd himlakropp dyka upp där vi minst anar det och katastrofen kommer.

De gäckande baryonerna kan ha hittats därute.

 

Baryoner är partiklar som består av tre kvarkar vilket ex protoner och neutroner gör. De är delar av atomer och molekyler (som är en hopsättning av atomer)  likt alla de strukturer som kan ses i det observerbara universum (människor, stjärnor, galaxer, galaxhopar, mm).

Enligt vetenskapen saknas det dock baryoner. Baryoner som bör finnas.  De "saknade" baryonerna, anses nu vara upptäckta men får inte ses som samma sak som den saknade mörka materian vilken (om den existerar min anm.) består av icke-baryonisk okänd natur som vi känner den.

Astrofysiker anser numera att omkring 40% av den vanliga materia som utgör stjärnor, planeter och galaxer förblir oupptäckta då de finns dolda inom  het gas därute i kosmos. Nu kan forskare vid Institut d'Astrophysique Spatiale (CNRS/Université Paris-Saclay) ha upptäckt denna saknade materia för första gången genom analys av 20-årig data. Data från ROSAT vilket var ett tyskt rymdteleskop avsett för observation av röntgenstrålar. 

Även Sloan Digital Sky Survey (SDSS) är ett program för kartläggning av himlakroppar med hjälp av ett särskilt 2,5 meter optiskt teleskop som ligger vid Apache Point Observatory (New Mexico, USA) har datainsamling använts även från detta. /

Deras resultat publicerades nyligen i  Astronomy & Astrophysics. Här visas att galaxer fördelas över hela Universum i form av ett komplext nätverk av noder som är förbundna med vad som ser ut som glödtrådar, som i sin tur skiljs åt av tomrum. Detta kallas den kosmiska webben. 

 Glödtrådarna tros innehålla nästan alla så kallade baryoner av materia som saknats  i form av en diffus, het gas. Den signal som avges av denna diffusa gas är dock så svag att 40 till 50 % av baryonerna blir oupptäckta.

En spännande upptäckt. Men (min anm.) jag tycker man ska se mer på detta fenomen och ju mer vi lär oss om materia desto närmre anser jag vi kommer till gåtan mörk materia. Jag påstår  att denna materia är en form av vanlig materia vi inte förstår. Kanske av mycket lågt densitets slag.

Bild  från vikipedia standardbild på kända baryoner.

En exoplanet där vinden består av förångad sten som rör sig i överljudsfart

 

K2-141b finns 202 ljusår bort.  K2 innebär upptäckt av det nedlagda teleskopet Kepler under dess andra sökuppdrag efter exoplaneter. K2-141 är beteckningen på solen där planet K2-141b finns.

K2-141b  har nu av forskare identifierats som en lavavärld med en tunn atmosfär bestående av förångad sten.

K2-141b upptäcktes redan 2017. Planeten är ungefär hälften så stor som jorden och kretsar nära sin stjärna. Två tredjedelar av dess yta är permanent solbelyst. Den är så ung att planeten ännu är en lavavärld med en atmosfär av förångad sten.

"Alla steniga planeter, även jorden, började som smälta världar (lavavärldar) som sedan snabbt kyldes ner och stelnade,"  säger Nicolas Cowan, vid McGill University i Kanada och medförfattare till en ny rapport om exoplaneten. "Lavaplaneter ger oss en sällsynt glimt i detta skede av planeters evolution."

Forskarna bakom rapporten ville förstå vilken typ av atmosfär en sådan het värld kan ha och hur marken består av. Uppdraget att ta in data om denna värld har hittills gjorts inom av Keplerteleskopet under dess uppdrag K2 och Spitzer Space Telescope. Men nu ska ett betydligt kraftfullare teleskop ta över under 2021. Det kommande NASA:s James Webb Space Telescope vilket kommer att kunna analysera komponenterna i avlägsna planeters atmosfärer. Analysera konstant ljus och värme av magmahav på tiotals kilometer djup.

Av erfarenhet från Jorden ser forskarna hur en atmosfär här skulle se ut baserat på tre potentiella huvudingredienser, som alla är vanliga i jordskorpor på steniga planeter.

Alla tre fallen kan stödja en atmosfär av stenstoff beräknar forskarna och ha vindhastigheter på över 11,75 kilometer per sekund, mycket snabbare än ljudets hastighet här på jorden. På Jorden i dess atmosfär har ljudet en hastighet av 1482 meter per sekund. Knappt 1,5km per sekund.

Vid kanterna av atmosfären på exoplaneten där temperaturen sjunker skulle den gasformiga stenen svalna nog för att falla tillbaka till ytan som nederbörd beräknade forskarna. Om atmosfären domineras av kiseloxid eller kiselmonoxid skulle den då falla ner som  nederbörd i magmahavet. Men om atmosfären är övervägande natrium skulle planeten se ännu konstigare med fast natrium sipprande tillbaka mot ytan från atmosfären som glaciärer här på jorden gör mot hav och bergsidor säger forskarna.

Det är en bisarr värld därute jämfört med vad vi är vana vid. Vi får se vad James Webb teleskopet kommer att visa.

Bilden kommer från https://news.yahoo.com/lava-planet-weather-forecast-supersonic-210000228.html och visar denna lavaplanets troliga utseende och sammansättning.

I bana runt Mars finns en asteroid som kan vara en borttappad tvilling till vår måne.

 

Asteroiden i fråga, kallad (101429) 1998 VF31, är en del av en grupp trojanska asteroider som delar Mars omloppsbana. De flesta av trojanska asteroider vi känner till delar Jupiters omloppsbana. Men även andra planeter har trojaner inklusive Mars och jorden. Trojaner är asteroider som följer ex Jordens bana. Vad som gör (101429) 1998 VF31 (hädanefter kallad '101429) intressant är att bland den röda planetens övriga trojaner (de som följer efter Mars när den kretsar kring solen) är 101429 unik. De övriga kallas L5 Mars trojaner och tillhör den så kallade Eureka-familjen. En familj bestående av 5261 Eureka-trojaner. Sten av olika storlek.

"Spektrumet från denna asteroid verkar vara nästan helt likt vår månes spektrum liksom dess utseende med kratrar och berg " förklarar AOP astrokemist Galin Borisov. Jag (min anm) ser dock inte detta som bevis för en borttappad tvilling eller bit av månen utan mer som slumpartat. Det bör finnas fler asteroider som liknar ex vår måne i vårt solsystem i spektrum och utseende då allt har samma bakgrund i tid och rum.

Även om vi inte kan vara säker ännu varför anser forskarna att det är rimligt att anta att denna trojans ursprung började någonstans långt borta från den röda planeten och de övriga stenarna här. Den kan vara ett fragment av vår månes ursprungliga fasta skorpa säger de.

”Om det är sant är frågan hur '101429,  månens sedan länge förlorade tvilling hamnade som en trojan i Mars bana? Det tidiga solsystemet var dock mycket annorlunda än hur det är idag", förklarar huvudförfattaren till studien, AOP-astronomen Apostolos Christou.

"Utrymmet mellan de nybildade planeterna var fullt av skräp och kollisioner var vanligt förekommande. Stora asteroider slog ständigt ner på månen och de andra planeterna. En skärva från en sådan kollision kan ha nått Mars omloppsbana när planeten fortfarande höll på att bildas och var instängd i sina egna trojanska moln."

Det är en fängslande idé, men forskarna säger även att det inte är den enda förklaringen till 101429 förflutna. Det är också möjligt, och kanske mer troligt att trojanen istället är ett fragment av Mars. En bit som kastats upp vid en kollision med den röda planeten; eller kan det vara en vanlig asteroid som genom vittring och processer av solstrålning ser ut precis som månen.

Det (min anm.) sista antagandet tror jag är sanningen.

Bild Asteroiden (101429) 1998 VF31 som den korsar Mars bana grön markering. Bild från vikipedia.

Räkning pågår av hur många kratrar det finns på Jorden.

 

Dr. Thomas Kenkmann är geolog och professor vid Universitetet i Freiburg's på Institute of Earth and Environmental Sciences. Han har tillsammans med mineralog Professor Dr. Wolf Uwe Reimold från University of Brasilia i Brasilien och Dr Manfred Gottwald från German Aerospace Center (DLR) publicerat en atlas som ger en  översikt över alla kända nedslagskratrar på varje kontinent på jorden.

De presenterar mer än 200 nedslagsplatser i högupplösta topografiska kartor och satellitbilder, komplett med detaljerade geologiska beskrivningar och fotografier av kraterstrukturerna och stenarna i dessa. De beskriver även de väsentligt kända och teoretiska detaljerna i varje nedslag.

En intressant atlas som (min anm.) jag inte funnit på nätet. Men hoppas kommer att publiceras.

Bild Europas största nedslagskrater finns i Sverige i landskapet Dalarna. Den kallas Siljansringen och är 52 km i diameter. Den finns vid sjön Siljan. Kartbild som visar konturen av kratern bilden hämtad från vikipedia.

Ny teori visar att vi i undersökandet av en exoplanet skulle kunna se mörk materia på denna

 

Den mörka materian antas stå för 80% av all materia i universum och är osynlig och enbart detekterbara genom den svaga gravitationskraft på omgivningen (om det nu är okänd materia som ger denna effekt).

I en ny studie visas att mörk materia kanske kan upptäckas på exoplaneter som kretsar kring avlägsna solar närma galaxens centrum.

I studien diskuteras att i vissa situationer kan mörk materia samla sig i kärnan av ett massivt objekt i detta fall en exoplanet och där som effekt frigöra energi i form av värme. Nu hoppas  astronomer i ett nytt forskningsprogram att söka efter denna mörka materias effekt.

Mörk materias historia gå tillbaks till 1970-talet då astronom Vera Rubin såg något märkligt i galaxers roterande. Rubin fann att stjärnor kretsade runt i vintergatan alldeles för snabbt med tanke på hur mycket synlig materia det fanns. Hon kom då fram till att om du lägger upp gravitationsdragningen av allt vi kan se i en galax och sedan observerar rotationshastigheten i galaxen borde dessa slitits itu för miljarder år sedan. Men då detta inte skett måste någon okänd form av materia finnas som ger en sammanhållande effekt.

Min uppfattning (min anm.) är att om det finns mörk materia finns det mörk energi. Men jag tror att det som vi ser är en effekt av vanlig materia och energi som vi ännu inte förstår.  

Under årtiondena sedan Rubins upptäckt har fler mysterier hopat sig. Gasen inuti galaxhopar är för het för kända processer från materia och energi. Galaxer rör sig för fort. Universum har för många storskaliga strukturer med tanke på universums ålder. Strålning från det tidiga universum är för ojämnt fördelad för att kunna förklaras av materia ensamt Kanske (min anm.) vi skulle lägga mer energi i att förstå detta som effekt av gravitation.  Ljuset från avlägsna bakgrundsgalaxers kurvor är för starkt när de passerar nära massiva galaxhopar för att förklaras med den kunskap vi har i dag om materia och energi.

Baserat på datorsimuleringar av gigantiska kluster av galaxer med beräkning av mörk materias existens förväntar vi oss att den finns mer in  mot centrum i galaxer och i allmänhet tunnare längre ut  från dessa centra. Och att det är dessa skillnader i mörk materias densitet i en galax som kan hjälpa astronomer identifiera detta mystiska ämnes effekt på en exoplanet. Mörk materia är utspridd genom hela Vintergatan. Exoplaneter har vi hittat tusentals av i omloppsbana runt avlägsna solar. Flertalet av Kepler Space Telescope och Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS).

 

Faktum är att de tusentals bekräftade exoplaneter som hittills hittats bara utgör en liten andel av alla möjliga världar. Bara i Vintergatan varierar uppskattningarna av det verkliga antalet exoplaneter från det extrema antalet av 300 miljarder till 1 biljon.

Ibland antas mörk materia och vanlig materia interagera vilket gör att den mörka materian för över en del av sin energi till den normala materian vilket saktar ner dess rörelse på grund av den  mörka materian i processen. Dessa interaktioner är särskilt vanliga när två saker händer: det finns en stor tät koncentration av normal materia som fungerar som en gravitationsfälla för mörk materia och det finns massor av mörk materia som flyter runt.

Dessa två kriterier skulle kunna uppfyllas på exoplaneter nära Vintergatans centrum. Den mörka materians densitet i dessa områden är mycket högre än den är runt solsystemet och stora planeter (Jupiter-storlek och uppåt) och kan samla mörk materia partiklar i sina kärnor. Den skulle göra detta genom sin gravitation. I högdensitetsmiljöer kan den normala materian dra den mörka materian till sitt centrum.

 

Dessa interaktioner skulle inte bara sakta ner den mörka materians rörelse det skulle även värma upp planeten. Mörk materia anses även interagera med sig självt i vissa fall och förintas i en kort blixt av energi. Denna energi skulle vara för svag för att se direkt men under loppet av miljarder år skulle dessa ihållande blixtar från otaliga interaktioner kunna bidra med till en extra källa av värme till planeten.

 

Slutresultatet blir då enligt forskningen att planeter närmare centrum av galaxen kan uppleva en betydande mängd uppvärmning från mörk materia vilket får temperaturen att stiga med tusentals grader.

 

För att testa denna teori måste vi ta temperaturerna på många exoplaneter. Det blir ett av de uppdrag som James Webb Space Telescope (JWST) är inställd för att klara av då  detta kommer upp i rymden i oktober 2021.

 

Forskarna noterade att JWST har precis tillräcklig känslighet (att både registrera temperaturer på exoplaneter och i sökandet tillräckligt nära det galaktiska centrumet) för att finna om denna effekt av mörk materia är verklig. Om så bör vi kunna se en distinkt och märkbar uppvärmning av planeter ju närmare de är till det galaktiska centrumet i en galax.

Bild från pixabuy.com. Tycker det fascinerande att se på bilder som är vad vi idag anser är fantasiplatser därute.

Ytterligare ett HW Virginis-typsystem upptäckt därute

 

Ett internationellt team av astronomer har rapporterat upptäckten av ett nytt förmörkelse-binärt system med hjälp av data från numera det  pensionerade NASA: s rymdteleskop Keplers långvariga uppdrag i skande efter exoplaneter.

 Systemet, betecknat EPIC 216747137 är ett binärt (PCEB) av HW Virginis klass. HW Virginis är en förmörkelsevariabelbeteckning av HW Virginis-typ. Det första som upptäcktes finns i stjärnbilden Jungfrun. Systemet är prototypstjärnor (dubbelstjärnor) för en undergrupp av Algolvariabler där komponenterna i dubbelstjärnan är en het vit dvärg och en följeslagare som  en röd eller brun dvärg. Förmörkelsebinärer (EBs) är system som visar regelbundna ljusvariationer på grund av att en av stjärnorna passerar direkt framför sin följeslagare vilket ger en reflex.

På senare tid har ett stort antal tidigare ej kända HW Virginis-system upptäckts genom analys av  OGLE- och ATLAS-projekters ljuskurvor. Astronomer förväntar sig ännu fler upptäckter av sådana system med hjälp av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Kända HW Virginis binärer kan vara avgörande för att främja bättre kunskap om stjärnors utveckling, särskilt när det gäller EBs. 

Nu har en grupp astronomer under ledning av Roberto Silvotti på observatoriet i Turin i Italien rapporterat ytterligare ett objekt till listan över identifierade HW Virginis system. EPIC 216747137 blev beteckningen som observerades av Kepler under kampanj 7 av Keplers så kallade K2 uppdrag (sökning efter exoplaneter). HW Virginis-karaktären hos detta objekt bekräftades genom uppföljande observationer med hjälp av det sydafrikanska observatoriet (SAAO), La Silla-observatoriet och Det nordiskt optiska teleskopet (NOT).

Studien visade att EPIC 216747137 är ett förmörkelse-binärt system se ovan  bestående av en het utvecklad, lysande stjärna av sdOB spektralklass och en mindre het lågmasss M-dvärg följeslagare. Systemet finns cirka 2 900 ljusår bort och har en omloppsperiod på bara 3,87 timmar, vilket orsakar en stark reflektionseffekt från den sekundära stjärnan (den mindre heta M-dvärgen).

 

Den primära stjärnan har en radie på ca 0,21 solradier och är cirka 38 procent mindre massiv än vår sol. Den heta komponenten i systemet har en effektiv temperatur på cirka 40100 grader Celcius och rotationshastighet på en nivå av 51 km/s.

När det gäller den sekundära stjärnan har den en radie på nästan 0,14 sol radier och en massa på cirka 0,11 solmassor. M-dvärgen har en  temperatur på ca 2700 grader Celsius och är separerad från primärstjärnan med cirka 1,21 solradier.

Det som kan vara nytt i denna rapport (min anm.) för många är att det finns en stjärnobjektgrupp som kallas HW Virginis. En grupp som sällan nämns.

Bild från vikipedia på var den allra först upptäckta HW Virginis-typen finns i riktning mot Jungfruns stjärnbild.