Titans största hav har ett djup av1000 meter

 

Titan är Saturnus största måne och den näst största månen i solsystemet efter Jupiters måne Ganymedes.

Titan har en atmosfär liksom jorden har. Titans består dock inte av något syre utan består till 98,4 % av kväve vilket innebär att den är den enda kväverika atmosfären i solsystemet förutom jordens. Resterande gaser i atmosfären på Titan är 1,6 % metan med spår av  gaser som kolväten, argon, koldioxid, kolmonoxid, vätecyanid och helium.

På Titan, finns Kraken Mare. Ett hav bestående av flytande metan. Astronomer från Cornell university har uppskattat att havet är minst 1000 meter djupt nära dess centrum.  Detta är mer än väl med utrymme för att en potentiell framtida robotstyrd ubåt ska kunna utforska havet.

"Djupet och sammansättningen av var och en av Titans hav hade redan tidigare mätts med undantag för Titans största hav, Kraken Mare. Havet innehåller cirka 80 % av månens ytvätskor," säger huvudförfattaren till en ny rapport Valerio Poggiali, forskarassistent i Cornell Center for Astrophysics and Planetary Science (CCAPS), i College of Arts and Sciences.

Datan från denna upptäckt som samlades in vid Cassinis T104 förbiflygning över Titan den 21 augusti 2014  har först nu analyserats. Rymdfarkostens radar undersökte då på plats  Ligeia Mare  ett mindre hav på månens norra polarregion.  Cassini kryssade på 950 km höjd över Titans yta använde och använde sin radarhöjdmätare för att mäta djupet på Kraken Mare och Moray Sinus, en flodmynning som finns vid havets norra ände.

Cornell forskare har nu tillsammans med ingenjörer från NASA: s Jet Propulsion Laboratory, funderat ut hur man kan urskilja sjöars och havs  batymetri (djup) genom att mäta radarns avkastning i tidsskillnader från den flytande ytan och havsbotten liksom havets sammansättning genom att mäta hur mängden radarenergi absorberas under transitering genom vätskan.

Det visar sig att Moray Sinus är cirka 280 meter djup vilket är grundare än djupet av centrala Kraken Mare som var för djupt för radarn att mäta. Havens sammansättning är främst en blandning av etan och metan och samma sak  gäller det  närliggande havet Ligeia Mare, Titans näst största hav till ytan.

Titan (min anm.) är högintressant i sökandet efter liv. Vi får hoppas att det inte tar allt för lång tid innan en robotstyrd ubåt kanske med artificiell intelligens kan svepa ner och runt i Kraken Mare och övriga sjöar och hav där.

Bild från vikipedia. Bilden i mitten är dess naturliga färg på avstånd. De andra sex bilderna är tagna i infrarött av Cassini Probe mellan 2004 och 2017.

Månen Ganymedes har hav och is.

 

Jupiters måne Ganymedes är den största månen i vårt solsystem. Storleksmässigt är den större än planeten Merkurius. Den är också en av de mest spännande platserna i sökande efter liv i vårt solsystem.

Ganymedes är den enda månen med eget magnetfält och vad vi vet och tror har denna måne sannolikt ett undervattenshav av flytande vatten. Ganymedes studerades av de tidiga Jupiterförbiflygningarna som gjordes av Pioneer och Voyager-rymdfarkosterna. Men vår förståelse idag av denna måne baseras till stor del på observationer som gjorts av NASA: s Galileo mellan 1995 till 2003. 

Senast och nu använt är Jovian Infrared Auroral Mapper (JIRAM) ombord på NASA:s rymdsond Juno för syftet att ta bilder och spektra av månens nordpolsregion. 

Den 26 december 2019 passerade Juno Ganymedes på ett avstånd av cirka 100000 kilometer, vilket gjorde det möjligt för JIRAMinstrumentet  att kartlägga denna region med en rumslig upplösning på upp till 23 kilometer per pixel. Genom att kombinera detta med spektrala observationer i 2-mikrometervattenisabsorptionsbandet kunde forskare kartlägga fördelningen av is i nordpolregionen.

Dessa uppskattningar överlappades med kartor som härrör från jordbaserade teleskopiska observationer, Forskarna utökade nu den globala vatteniskartan på dess nordliga breddgrader.

 

Observationer i andra spektrala band visade också förekomsten av vattenfria områden där annat slag av kemiskt material innefattande  hydratiserade magnesiumsalter, ammoniak, koldioxid, och en rad organiska molekyler.

Kanske det finns flytande vatten under isen eller fruset liv i denna. Ingen vet. I morgon ska jag publicera ett inlägg om en än mer, troligen, den mest intressanta platsen i vårt solsystem s en måne där liv mycket troligt kan finnas(min anm.) .

Bild från vikipedia på Jupiters största måne Ganymedes och även den största månen i vårt solsystem. Här ses Storleksjämförelse med Jorden, Månen och Ganymedes.

Ej helt förstådda ljus och sken i jordens atmosfär. kan dessa vara missuppfattade som UFO?

 

Åskmoln, lukten av regn på en varm trottoar, blixtarna av intensivt ljus följt av ett högt sprakande och  ett rullande åskdunder. Något vi alla sett och hört och blivit genomblöta av kanske även skrämda av.

Men hur mycket vet vi egentligen om detta väderfenomen? Det finns många saker kvar att förklara såsom blå blixtrar som snabbt uppstår och försvinner, älvbloss och röda sken för att inte tala om fenomenet klotblixt.

Vissa av dessa  saker är mycket svåra att observera från jordens yta (dock ej klotblixtar). I en ny rapport från den europeiska Atmosfär-Space Interactions Monitor (ASIM) observatorium på den internationella rymdstationen ISS beskrivs hur man försöker finna svar.

När man ser ner på jordens väder från den internationella rymdstationen ISS 400 km ovanifrån sprider ASIM:s förstärkt perspektiv ett nytt ljus över väderfenomen och deras egenskaper.  För första gången har en ESA International Space Station sett på väderfenomen.  ASIM: s resultat har publicerats i Nature. I Rapporten beskrivs en observation av fem intensiva blå blixtrar i en molntopp, en "blå jet" i stratosfären.

 

En blå jet är en form av blixtar som skjuter uppåt från åskvädersmoln. De kan nå så långt som 50 km in i stratosfären och pågår mindre än en sekund. Rymdstormjägare mätte en blå jet som sparkades  under fem 10-mikrosekunder i ett moln nära ön Naru i Stilla havet. Blixten genererade även  klingande "älvor". Älvor är snabbt växande ringar av optiskt ljus och UV-ljus i nedre delen av jonosfären. Här samverkar elektroner, radiovågor och atmosfären i bildandet av dessa utsläpp. Se en kortfilm genom denna länk på fenomenet. Men ännu förstår vi inte fenomenet utan forskning fortgår.

Klotblixtar, älvsken blå bloss mm. Jag anser att dessa fenomen ligger bakom många av ufo-rapporterna genom åren. Dessa sken rör sig snabbt åt alla håll. Klotblixten är det kanske allra intressantaste i det sammanhanget (min anm.).

Bild från vikipedia av en 1800-tals-avbildning av herrar som överraskas 

Magnificent sevens stars förundrar forskarna med sina utsläpp av stark röntgenstrålning

 

Mer än 400 ljusår från jorden finns ett kluster av unga neutronstjärnor som är för varma enligt vår kunskap i förhållande till dess ålder. Dessa stjärnor har blivit kända som "Magnificent Seven". De avger en ström av ultra-hög-energi i form av  röntgenstrålning. Något som forskarna inte kan förklara.

I en ny studie, publicerad den 12  januari i tidskriften Physical Review Letters, Lawrence Berkeley National Laboratory av fysiker Benjamin Safdi och kollegor beskrivs hur dessa använde superdatorer för att modellera utifrån teorin att det är det ännu ej bevisat existerade bisonet axion produceras inuti stjärnorna om det finns kan konvertera till röntgenstrålar i magnetfälten  ovan stjärnor.

Axioner har aldrig observerats. Men teorin om dess existens kom redan på 1970-talet. Det är för tidigt att säga säkert om axions finns eller om de är den verkliga källan i dramat för dessa unika röntgenstrålar säger Safdi. Forskarna hoppas dock att den nya datormodelleringen kan peka på något utanför standardmodellen för fysik som beskriver kända subatomära partiklar. "Vi är ganska säkra på att detta röntgenöverskott finns och mycket säkra på att det finns något nytt som vi ej förstår källan från bland detta överskott," säger Safdi i ett uttalande och tillägger. " Om vi var 100% säkra på att det vi ser är en ny partikel skulle det vara stort. Det skulle vara revolutionerande inom fysiken."

Med tanke på Magnificent Sevens ålder och stjärntyp (neutronstjärnor) bör de enbart avge  lågenergiröntgen och ultraviolett ljus. Forskare har sökt efter om det bakom neutronstjärnhopen kan finnas  andra objekt längre bort som kan avge de mystiska högenergirika röntgenstrålarna. Men varken Europeiska rymdorganisationens XMM-Newton-teleskop eller NASA:s Chandra-röntgenteleskop har visat på något annat som kan vara det skyldiga till detta utsläpp av ultra-hög-energi röntgenstrålning.

Axions har som sagts föreslagits som en lösning på mysteriet. Men kan axions verkligen produceras (och finns det)  eller finnas inuti en neutronstjärna? För att ta reda på det vände sig Safdi och hans kollegor till superdatorer vid University of Michigan och Lawrence Berkeley National Laboratory. En axion om det finns är en elementarpartikel med en mycket låg massa. Axions kan teoretiskt vara en del av mörk materia.

 

Safdi och hans team fann att axions kan fungera likt neutriner. Neutriner är en extremt ljus subatomär partikel som har visat sig existera. Neutriner produceras inuti neutronstjärnor när neutroner stöter på varandra; axioner skulle kunna produceras på samma sätt anses det.

 

Med tanke på deras låga massa och svaga interaktioner med annat kan axions lätt undkomma kärnorna av neutronstjärnor och flyga ut i rymden. Extremt starka magnetfält omger neutronstjärnor. I närvaron av dessa fält, skulle axions konvertera till fotoner eller ljuspartiklar. Detta skulle vara våglängder kortare än synligt ljus och registreras som högenergiröntgenstrålar av astronomiska instrument. Men om det är axions som ligger bakom fenomenet eller om detta ens existerar är bara på teoristadiet.

Det finns många slag av elementarpartiklar (min anm.) kanske det finns fler än vi anar. Kanske även dessa är uppbyggda av än mindre slag? Nja för min del tror jag det minsta som finns är strängar och därmed slår jag ett slag åter för strängteorin. Ovan diskussion glömmer en sak. Kan inte fenomenet bero på ett visst tillstånd av neutriner. Behövs verkligen förklaringen gå omvägen till en ny partikel? 

Bild pixabay.com.

300 miljoner år gamla glaciärer på Mars med gammalt nedfall på.

 

Planetgeolog Joe Levy, biträdande professor i geologi vid Colgate University i New York har gjort en  analys av glaciärer på Mars. Historiskt vet vi att på jorden täckte glaciärer stora delar av planeten under den senaste istiden. En istid som nådde sin topp för ungefär 20000 år sedan innan isen drog sig tillbaka till polarområdenas klippor och skrevor i ex Sveriges fjällvärld mm.

På Mars lämnade dock glaciärerna aldrig sin plats )ingen så kallad kalvning här) utan isen och vattnet som isen frös från innehåller än i dag stenar och grus från frystillfället en  frystid  upptill 300 miljoner år tillbaks.

”Alla stenar och all sand som bars av isen har legat kvar på ytan, säger Levy. "Det är som att lägga isen i en kylare under alla de där sedimenten." Geologer har dock inte kunnat avgöra om alla dessa glaciärer bildats under en massiv istid eller i flera separata händelser under miljontals år. Eftersom istiden är resultatet av en förskjutning av lutningen av en planets axel såg forskarna på hur Mars omloppsbana och klimat har förändrats över tid, Vid uträkningen av detta är det sedan intressant att se på vilken typ av stenar, gaser, eller eventuella mikrober som kan vara instängd i isen. Levy utarbetade en plan för att undersöka stenbumlingarna på ytan av glaciärerna.

Då dessa antogs urholkas med tiden under en stadig påverkan av vind och sand till mindre stenar pekar detta på en enda lång istidshändelse.

Levy valde ut 45 glaciärer att undersöka och fick högupplösta bilder som samlades in av Mars Reconnaissance Orbiter-satelliten och räknade stenar på dem och katalogiserade dem storleksmässigt. Stenar från en kilometers höjd kunde ses.

Levy tog hjälp av 10 Colgate studenter under två somrar för att räkna och mäta cirka 60000 stora stenar. "Vi gjorde ett slags virtuellt fältarbete, gick upp och ner för dessa glaciärer för kartläggning av stenblock”, säger Levy. Stenarna var  fördelade i tydliga band som liknande skräp över glaciärernas ytor vilket markerar gränsen för separata och distinkta flöden av is som bildats under perioder då Mars lutade annorlunda på sin axel än i dag.

 

Baserat på dessa uppgifter har Levy kommit fram till att Mars har genomgått någonstans mellan sex och 20 separata istider under de senaste 300-800 miljoner åren. Om det finns några biomarkörer som blåste runt då kommer de att vara fångade i isen." säger han.

Framtida upptäcktsresande till Mars som kan vara beroende av att utvinna färskvatten från glaciärer för att överleva kommer att behöva veta om det kan finnas främmande liv fryst i detta vatten och även var banden av stenar finns för att inte fördärva utrustning i onödan. I isen kan svaret finnas om liv funnits på Mars.

En spännande (min anm.) forskning som bör ge svaret på om liv funnits en gång och kanske finns i någon form ännu på eller under ytan. Resultatet att Mars haft fler istider överraskar inte varför skulle Mars regelbundna eller oregelbundna axellutning inte ha skett likaväl som Jordens? Jorden har haft flera kända istider.  Troligen förändras alla planeters axellutning ibland inga planeter är som maskiner med en ej påverkbar lutning anser jag. Allt vinglar ibland.

Bild från vikimedia på Mars med sin isiga sydpol.

En sol som sällskapar med en vit dvärgstjärna och en stor gasplanet.

 

NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) har upptäckt ett intressant planetsystem bestående av en k-dvärgstjärna, en planet i Jupiter-storlek och en vit dvärgstjärna enligt ett internationellt forskarteam. Konstaterandet och parametrarna i systemet betecknas i sin helhet TOI-1259.

TESS genomför nu en undersökning av cirka 200000 av de ljusaste stjärnorna från oss sett med syfte att söka efter exoplaneter. Hittills har TESS identifierat över 2450 möjliga exoplaneter. (projektnamn, TESS Objekt av intresse, eller TOI), varav 91 har bekräftats (hittills) som planeter.

Nu har en grupp av astronomer som leds av David V. Martin i Ohio State University i Columbus, Ohio, rapporterat upptäckten av en transitsignal i TESS ljuskurvan för TOI-1259A. Ett dubbelstjärnsystem med en K-dvärgstjärna (TOI-1259A) och en vit dvärgstjärna 385 ljusår bort. Den planetariska karaktären hos denna signal bekräftades av uppföljande observationer med hjälp av markbaserade teleskop.

 

Stjärnan TOI-1259A har en radie på ca 0,71 solradier och är cirka 25% mindre massiv än vår sol. Den har en metallicitet på en nivå på ca -0,5 och effektiv temperatur på runt 4500 C. Exoplaneten betecknad TOI-1259Ab, är lika stor som Jupiter men cirka 56 % mindre massiv än Jupiter. Den främmande världen kretsar runt sin sol på 3,48 dagar på ett avstånd av ca 0,04 AU (AV är beräkning avståndet vår sol-Jorden). Vad som gör TOI-1259 till ett säreget planetsystem är närvaron av en vit dvärgstjärna (TOI-1259B) till systemet. Denna är på ett avstånd av 1648 AE (1 AE är avståndet solen-Jorden)  från dvärgstjärnan och har en temperatur på 6000 C. Forskarna fann att denna vita dvärgstjärna TOI-1259B har en radie på 0,013 solradier och en massa på cirka 0,56 solmassor.

Den vita dvärgens egenskaper gjorde det möjligt för teamet att härleda en total ålder av systemet. De uppskattar att TOI-1259 systemet är runt 4,08 miljarder år gammalt.

Sammanfattningsvis av resultaten säger forskarna att den vita dvärgen för närvarande är på väg till en separation som inte förutspås påverka nuvarande eventuella planetbildning i systemet. De diskuterar dock det möjliga inflytandet på exoplaneten från denna vita dvärgen  i det förflutna.

Vad man kan lära från detta ovan i första hand tycker jag (min anm.) är förklaringen av beteckning TOI av exoplaneter och solsystem.

Bild forbes.com vad är universum eller finns det fler. En fundering.

Ett svart hål finns därute på ett avstånd av svårförståeligt slag.

Ett mycket stort svart hål har upptäckts långt bort i tid och rum i universum. Längre bort  än man tidigare kunde ana att något kunde finnas. Det fanns och finns ännu troligen långt därute och har så gjort redan efter 670 miljoner år efter Big Bang.

Detta supermassiva svarta hål har en massa motsvarande 1,6 miljarder solar och omges av stora mängder gas som dras in det svarta hålet. Här frigörs energi som får hela det svarta hålets omgivningar att lysa kraftigt. Därför kallas detta för kvasar  och just denna har fått beteckningen J0313-1806.

– Kvasaren omges av en galax som producerar stjärnor i en hög hastighet, säger Feige Wang som har lett studien. Wang är astrofysiker vid University of Arizona i USA.

Astronomerna ser  en galax av stjärnor växa fram runt kvasaren 670 miljoner år efter big bang. En otrolig händelse att den redan då var i full fart.

Det var en tid då universum var mörkare än  i dag. Stjärnor och galaxer hade precis börjat tändas och tunga och täta strukturer var ovanliga.

Hur det supermassiva svarta hålet kan ha hunnit växa till sig så fort resonerar forskare om.  Följ  videolänk från denna sida  från svt.se  för att se mer om fenomenet och teorier om fenomenet.  

Själv (min anm.) kan jag se det som att svarta hål kan ha bildats redan vid Big Bang likaväl som stjärnstoff, gravitation och rum. Däremot tror jag inte på mörk materia som diskuteras i videon eller mörk energi (som unik) som något annorlunda än vanlig materia utan enbart ett stadie av detta vi ännu inte förstå. Likt materia finns ju antimateria i små mängder troligen kan det även finnas antienergi. Kan det vara detta som vi ser som mörk energi? Men som sagt materia finns av två slag materia och antimateria men enligt mig inte i en tredje variant som mörk materia däremot är jag öppen för att tro att antienergi kan finnas.  

Bild från astronomy.com 

Exoplanet Kepler-1514b har en unik bana som kan ge oss mer kunskap om vårt eget solsystem

 

Forskare har lyckats mäta både storlek och bana av en gasjätte. En exoplanet nästan 1300 ljusår bort från jorden. De har namngett den numera som GOT 'EM-1b, som står för Giant Outer Transiting Exoplanet Mass. Tidigare namn som är officiellt är Kepler-1514b då Keplerteleskopet var det teleskop som hittade objektet 2010.

Planeten är ungefär fem gånger massan av Jupiter. När NASA: s Kepler rymdteleskop först upptäckte objektet upptäckte astronomer periodiska minskningar i ljusstyrkan hos en närliggande stjärna, kallad Kepler-1514 och utefter detta hittades planeten.

Planeten har en ovanlig bana runt sin sol för att vara en stor gasplanet och ligga så nära denna. Banan är på 218 dagar. " 218 dagar att kretsa kring en stjärna är unikt för en gasplanet av denna storlek på detta avstånd.. Det är längre än de flesta gigantiska exoplaneter vi har mätt," säger astronom Paul Dalba. OBS de som upptäckts finns i relativ närhet av sin sol. De längre ut är svårupptäckta (min anm.) om vi ser på vårt solsystem och våra gasplaneter vilka har betydligt längre banor runt vår sol.

 Upptäckten av en gigantisk planet som inte har närmat sig sin stjärna över tid kommer att fungera som en analog till gasjättarna i vårt solsystem och berätta om hur normalt vårt solsystem är i sin stabilitet och utveckling. Astronomer tror att Jupiter kan skydda jorden från andra objekt i rymden som annars kan påverka vår planets relativa stabilitet. Den fångar in objekt eller ger dessa en annan kanske säkrare bana förbi oss.

 

Tyvärr är det svårt att hitta analogier till Jupiter och Saturnus (då dessa ligger en bra bit utanför sin sol och är svårupptäckta)  så forskare är glada att lära sig mer om GOT 'EM-1b. Det är möjligt att lära sig mer om GOT 'EM-1b och andra jätteplaneter för mer kunskap om vårt eget solsystems stabilitet. "Denna planet är som en språngbräda mellan de gigantiska planeterna i vårt eget solsystem, som är mycket långt från vår sol och andra gasjättar som är mycket närmre sina stjärnor," säger Dalba.

Kan det vara så (min anm.) att likt mycket annat av skyddande bälten vi har runt  Jorden och rätt avstånd mm att även Jupiter och Saturnus läge ja kanske alla planeter i vårt solsystem har exakt rätt läge för en  skyddseffekt för Jorden. Skyddseffekt för att vi ska kunna finnas men att vi ännu inte förstår hur. Mer forskning behövs. Vi har förundrats genom åren över hur välordnat skyddsbältena runt Jorden är, avståndet till solen, solens stabilitet mm är för att vi ska kunna existera här.

Bild från vikipedia i riktning mot stjärnbilden Svanen där ovan solsystem finns.

Exoplaneten TOI-561b svävar runt en av de äldsta stjärnorna i Vintergatan

 

En ovanligt het stenig planet har hittats i omloppsbana runt en av de äldsta stjärnorna i Vintergatan.

Studien av denna ska snart publiceras i Astronomical Journal presenterades för American Astronomical Society.

Exoplaneten, känd som TOI-561b ingår i ett av de äldsta och mest metallfattiga planetsystem som hittills upptäckts i Vintergatan.

Stjärnan TOI-561 är värd för tre planeter som upptäckts av NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Teleskopet som lanserades 2018 och tog över efter Kepler. Likt de exoplaneter som upptäcktes av Keplerteleskopet vilka alla betecknats med ett K i början har upptäckter från TESS alla ett T som begynnelsebokstav.

"Denna planet bildades vid en tidpunkt då majoriteten av stjärnorna i vår galax först började lysa," säger Weiss en av de som upptäckte objektet.

TOI-561b är en halv gång större än Jorden med en densitet likt Jordens. Dess ålder är 10 miljarder år och finns 280 ljusår från jorden och har en temperatur av ca 1700 C. DEn finns  i riktning mot stjärnbilden Sextanten en stjärnbild som kan ses i nivå med horisonten. (se bild). Betydligt äldre än vår jorden som är ca 4,5 miljarder år .

"Information om en planet ger oss en känsla av om planetens yta kan ha liv som vi känner det," säger Kane en av de som arbetat med upptäckten och tillägger "Fast denna speciella planet osannolikt är bebodd idag kan den vara ett tecken på många steniga världar som ännu inte upptäckts runt vår galax äldsta stjärnor."

Man kan tänka sig (min anm.) om det finns liv på en planet av denna ålder att denna planet då kan ha upplevt många civilisationers uppgång och fall. Om det finns en mycket gammal civilisation på en planet av detta slag kan vi bara fantisera om hur den kan vara eller hur den kunnat bevaras.

Bild från vikipedia som visar riktningen var solsystemet finns i Vintergatan.

Ny forskning hoppas ge svar på om universum är lika stort i alla riktningar

 

Fysiker har länge antagit att universum är ungefär lika stort i alla riktningar och har nu de hittat ett nytt sätt att testa den hypotesen: genom att undersöka skuggan av ett svart hål.

Om den skuggan är lite mindre än befintliga fysikteorier förutspår i någon riktning kan det bidra till att bevisa det som kallas en  bumblebee gravitation som beskriver vad som skulle hända om till synes perfekt symmetri i universum inte är så perfekt trots allt.

 Om forskarna kan hitta ett svart hål med en sådan osymmetrisk skugga skulle det öppna dörren för en helt ny förståelse av gravitation och kanske förklara varför universum expanderar allt snabbare. Kom ihåg att första bilden någonsin av ett svart hål (M87) togs av Event Horizon Telescope för bara ett år sedan? Det spöklikt vackra, mörka tomrummet i mitten av den ljusa ringen var faktiskt det svarta hålets "skugga", den region som sög i sig allt ljus bakifrån och runt den.)

 

För att göra datamodellen de arbetar efter så realistisk som möjligt placerade teamet ett svart hål i bakgrunden av ett universum som accelererade i sin expansion (exakt som det vi observerar) och trimmade nivån av symmetribrott för att matcha beteendet hos mörk energi som forskare antar finns.

 

De fann att, i detta fall, ett svart håls skugga kan visas upp till 10 % mindre än det skulle i en "normal gravitation". Den fysik vi accepterat att universum expanderar lika mycket i alla riktningar och med samma hastighet skulle då inte stämma.

Medan den nuvarande bilden av ett svart hål se Messier 87 är för luddigt för att se skillnaden (om den finns) görs försök för att ta ännu bättre bilder av svarta hål. Svaret är högintressant (min anm.) för att vi ska förstå mer av vad vi ska söka efter i vår verklighet. En verklighet vi enbart har teorier om.

Bild från vikipedia av det svarta hålet i Messier 87. Taget av Event Horizon Telescope.

Magnetarers magnetism i förhållande till sin storlek är svår att förstå.

 

Bortsett från svarta hål är troligen magnetarer de mest extrema stjärnorna i universum. Med en diameter som är mindre än längden på Manhattan i New York innehåller de mer massa än vår sol och utsöndrar ibland och sporadiskt de största magnetfältet av alla kända objekt – mer än 10 biljoner gånger starkare än en kylskåpsmagnet och snurrar runt sin axel med några sekunders mellanrum.

 

En magnetar är en typ av neutronstjärna. En rest av en supernovaexplosion. Magnetarer är så starkt magnetiserade att även blygsamma störningar i magnetfältet kan orsaka utbrott av röntgenstrålning som håller på sporadiskt i veckor eller månader och kan upptäckas från jorden fast källan ligger miljarder ljusår bort.

Dessa kompakta stjärnor tros också vara källan till vissa typer av korta gammablixtar (GRBs) blixtar av mycket energirik strålning som har förbryllat astronomer sedan de först upptäcktes på 1970-talet. Flera av dessa gigantiska magnetarers flares har upptäckts i Vintergatan. Men eftersom de är så intensiva att de mättar detektorer, och observationerna i galaxen skyms av damm har rymdforskaren Kevin Hurley vid University of California, Berkeley och ett internationellt team av astronomer letat efter samma utbrott i galaxer utanför vår egen Vintergatan.

 

Insatsen har lönat sig. En kort gammablixt som upptäcktes den 15 april förra året från en galax 11,4 miljoner ljusår bort visar en tydlig signatur som Hurley tror kan hjälpa astronomer att lättare hitta magnetarskurar och slutligen samla in de data som behövs för att kontrollera de många teorier som förklarar magnetarer och deras gammastrålningsbloss. Se denna länk från NASA där mer information om forskningen finns och en film som visar utbrottet.

De flesta av dessa utbrott varar mindre än cirka två sekunder och kallas då korta GRBs: Dessa inträffar när ett par neutronstjärnor kretsar spiralformat in i varandra och går samman. Astronomer bekräftade detta scenario för åtminstone några korta GRBs under 2017 när en bristning följde ankomsten av gravitationsvågor som ringar i rumtiden vilket producerades när neutronstjärnor gick samman 130 miljoner ljusår bort.

En spännande händelse men vi förstår inte allt om detta fenomen som magnetarer innebär. Se (min anm.) länken ovan där mer beskrivs av fenomenet och hur man arbetar vidare för att förstå.

Bild från vikipedia på en konstnärs uppfattning om en magnetar med magnetfältslinjer.

Exoplanet KOI-5Ab finns därute enligt ny analys av data från nedlagda Keplerteleskopet.

 

Astronomer har nu efter 11 år kunnat bekräfta att det nedlagda rymdteleskopet Kepler hade rätt.  KOI-5Ab existerar därute. En planet med storlek som Saturnus och en omloppstid runt sin sol på fem dagar. Redan 2009 visade Kepler att det troligen var en planet som hittats. Men signalen var osäker och kunde likväl vara en störning från omgivande stjärnor därute.

 

Den svårfångade främmande världen var den andra "kandidaten" som någonsin identifierats av Kepler, som jagade planeter under 2009 till 2018. Kepler använde "transitmetoden", och sökte efter den dämpning av ljusstyrka som orsakas när främmande världar korsar stjärnornas framsida ur rymdfarkostens perspektiv och då ger en ljusdämpning lokalt på stjärnan. Kepler var otroligt produktiv. Nästan två tredjedelar av de cirka 4 300 kända exoplaneterna upptäcktes av Kepler och i analys av teleskopets enorma dataset fortsätter det att dyka upp nya fynd. De planeter Kepler upptäckte gavs alltid beteckningen med ett K i början av sitt namn.

 

KOI-5Ab finns cirka 1800 ljusår från jorden i stjärnbilden Svanen. KOI-5Ab var ännu mer komplicerad än forskare insåg vid den tidpunkten för att säkert bekräftas som planet. År 2014 hade Ciardi och andra forskare fastställt att KOI-5-systemet har tre stjärnor. Och det var fortfarande inte klart om KOI-5Ab existerade eller om 2009 signalen genererades av en av dessa stjärnor.

 

KOI-5Ab kom tillbaka i rampljuset tack vare Keplers efterträdare, NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) som lanserades 2018. TESS upptäckte också en signal i KOI-5-systemet genererad av en potentiell planet med en omloppsperiod på fem jorddagar. KOI-5Ab bekräftades då som en planet en som är ungefär hälften så massiv som Saturnus.

Kepler var en lyckad satsning (min anm.) men likt allt annat finns en gräns för livslängd för allt människor producerar eller av mänskligt liv överhuvudtaget.

Bild från vikipedia på det numera avstannade Keplerteleskopet vilket upptäckte en hel del exoplaneter under dess tid det var i drift mellan 2009-2018.

Sökning efter en unik gravitationssignal i tid och rum.

 

En unik signal från en gravitationsvåg de kraftfulla krusningar som går genom universum och tid har upptäckts. De nya rönen om denna upptäckt publicerades i The Astrophysical Journal Letters. Forskningen kommer från ett amerikanskt och kanadensiskt projekt som kallas North American Nanohertz Observatory for Gravitational Waves (NANOGrav) vilket existerat i 13 år.

Man söker gravitationssignaler  vilkas effekt kan spåras med hjälp av  dussintals pulsarer spridda över hela Vintergatan. Dessa pulsarer sammanlagt kan ses som ett jättestort teleskop då de används i sökandet.

Det är vad forskarna kallar det stadiga fluxet av gravitationsstrålning som, enligt teorin, sveper över jorden i en konstant basis är den källa man söker. Teamet har ännu inte preciserat målet men det börjar närma, säger Joseph Simon, astrofysiker vid University of Colorado Boulder och huvudförfattare till den nya rapporten."Vi har hittat en stark signal i vår datainsamling," säger Simon.

"Men vi kan inte säga vad som är gravitationsvågens bakgrund." Att upptäcka ett bakgrundsljud (gravitationsvågens riktning eller källa) skulle vara en stor vetenskaplig prestation och öppna ett nytt fönster till universum, tillade han. Dessa vågor skulle exempelvis kunna ge forskarna nya verktyg för att studera hur de supermassiva svarta hålen i centrum av många galaxer dras samman med tiden.

 

"Dessa lockande första antydningar om en gravitationsvågbakgrund tyder på att supermassiva svarta hål sannolikt går samman och att vi guppar i ett hav av gravitationsvågor porlande från supermassiva svarta hålsfusioner i galaxer över hela universum," säger Julie Comerford, docent i astrofysiker och teammedlem vid CU Boulder och NANOGrav. För att hitta den subtila signal som visar på den våg som genomsyrar alltet och visar på detta strävar NANOGrav-teamet efter att observera så många pulsarer som möjligt så länge som möjligt. Hittills har gruppen observerat 45 pulsarer i minst tre år i vissa fall i över ett decennium.

 

Det hårda arbetet verkar löna sig. I sin senaste studie har Simon och hans kollegor rapporterar att de har upptäckt en tydlig signal i sina data: Någon gemensam process verkar påverka gravitationsvågen som kommer från pulsarerna.

 

"Vi gick genom var och en av pulsarerna en efter en. Jag tror att vi alla förväntade oss att hitta några  feldata, " sa Simon. "Men sedan gick vi igenom alla data och vi sa, 'Herregud, det finns faktiskt något här.'"

 

Forskarna kan fortfarande inte säga säkert vad som orsakade signalen. Men pulsarerna kan ses som ett stort rymdteleskop i detta sammanhang då de tillsammans kan ge en bild av vad som gav signalen, riktningen i vilket fall, om den nu inte kom från alla håll samtidigt i en avlägsen tid kanske från BigBang (min anm)

Bild från pxhere.com en undrande blick mot det ofattbara universum.

4 Prioriterade uppdrag NASA nu vill få igång.

 

NASA har nu valt fyra småskaliga astrofysiska uppdrag för vidare konceptutveckling i ett nytt program som kallas Pioneers. Genom små satelliter och vetenskapliga ballonger ska  nya plattformar konstrueras för att utforska kosmiska fenomen som galaxevolution, exoplaneter, högenergi-neutriner och neutronstjärnfusioner. Nedanstående projekt.

 

Aspera blir en liten satellit som kommer att studera galaxers evolution. Detta genom observationer i ultraviolett ljus för att undersöka het gas i utrymmet mellan galaxerna och inflödet och utflödet av gas från galaxer.

 

Pandora blir också den en mindre satellit som ska studera 20 stjärnor och deras 39 exoplaneter i synligt och infrarött ljus. Detta syftar till att lära att skilja signalerna (spektrumet) från stjärnor och planeters atmosfärer.

 

StarBurst är en annan liten satellit  som ska upptäcka energirika gammastrålar från händelser som sammanslagningar av täta stjärnrester så kallade  neutronstjärnor. Detta ska ge värdefull inblick i sådana händelser som kan upptäckas från gravitationsvågor observerade från jorden. Dessa händelser är de där de flesta av tungmetallerna i universum såsom guld och platina bildas.

 

PUEO är ett ballonguppdrag där ballongen lyfter från Antarktis med uppdrag att upptäcka signaler från ultrahög energi så kallade neutriner. Partiklar som innehåller värdefulla ledtrådar om den starka energin i astrofysiska processer, inklusive skapandet av svarta hål och neutronstjärnors fusioner. Neutriner färdas ostört genom universum och transporterar information om händelser miljarder ljusår bort.

 

För att veta vilka som leder vart och ett av dessa projekt följ länken från NASA här. 

 

Bild från pixabay.com på NASA emblem

Har en tekniskt avancerade utomjordisk farkost redan besökt oss?

 

Astrofysiker Avi Loeb vid Harvard  anser sig ha hittat goda bevis för att främmande teknik besökt oss eller vad som kan ses som främmande sopor men alla forskare tar inte hans idéer på allvar.   I sin nya bok "Extraterrestrial: The First Sign of Intelligent Life Beyond Earth beskriver han: ”Det första tecknet på intelligent liv bortom jorden" (förlag Houghton Mifflin Harcourt), publiceringsdatum 26 jan 2020.

 

 Den märkliga interstellära besökaren som har kallats 'Oumuamua ett cigarr- eller skivformat föremål som susade genom vårt solsystem 2017 är det han anser vara besökaren eller soporna från en främmande intelligens. När 'Oumuamua blixtrade genom solens grannskap 2017 fick forskarna bara en kort titt på det eftersom det rörde sig igenom så snabbt och kom överraskande.

Men observatörer hann likväl notera flera anomalier. Loeb publicerade en artikel 2018 med argumentet att observationerna visade att det inte var troligt att det var ett naturligt  objekt: då det var en bred, supertunn skiva som troligen framdrevs av solljus. Dess hastighet var 26 kilometer per sekund.

Loeb har konsekvent försvarat denna idé under åren även sedan flertalet vetenskapliga samfundet håller fast på uppfattningen att objektet förmodligen var naturligt (obs läs förmodligen inte säkert min anm.). Den anomali Loeb ser som viktigast var att Oumuamua tycktes accelerera när den flyttade sig bort från solen. En rymdsten som rör sig enbart på grund av gravitationen gör inte detta. Dock kan en komet göra detta då dess gas förångas av solens värme och ger fart genom detta.

 Men vid eller på Oumuamua sågs inte ett spår av gas som ledde bort från objektet vilket kan förväntas i kölvattnet från en komet.  Oumuamua kanske inte har skickats avsiktligt till solsystemet skriver han. Istället kan det vara soporna från en civilisation som producerar ett enormt antal maskiner som driver värdelöst genom rymden – motsvarigheten till teknologiskt skräp eller e-avfall från jorden.

 Under åren har vissa forskare erbjudit alternativa förklaringar till Oumuamuas anomalier. Kanske är det ett "kosmiskt dammoln" gjord av  fluffiga, ultralätta material och tillräckligt lätt för att drivas av solljus likt ett lätt segel. Kanske är det en komet av nästan rent väte som släpper ut molekyler som är osynliga för teleskop. Loeb har skarpt kritiserat dessa förklaringar. Nu säger han att han uppskattar att många i dag ser Oumuamua som ett djupt mysterium.

Själv är jag öppen för vilken tolkning som helst (min anm,) och är undrande över vad det var.

Bild från vikimedia på hur Oumuamua ser eller såg ut. På denna sida i vikipedia finns en illustration på objektets kurs genom solsystemet. Jag får tanken att den styrts in på denna kurs och taget hjälp av vår sol för acceleration och kursändring.

En brun dvärgstjärna där jetströmmarna sveper.

 

Luhman 16 (WISE 1049−5319)  är en stjärna i stjärnbilden Seglet på den södra stjärnhimlen. Det är en dubbelstjärna där båda är bruna dvärgstjärnor. En brun dvärg är en misslyckad stjärnbildning här har aldrig kärnfusionen kommit igång. Den kan ses som stadiet mellan gasplanet och stjärna.

Luhman 16  är den bruna stjärna (egentligen dubbelstjärna och egentligen inte stjärna) som finns närmast vårt solsystem 6,5 ljusår bort. Här viner liksom på gasplaneten Jupiter starka jetströmmar och stormar.

Då bruna dvärgar inte genererar sitt eget ljus är de svåra att iaktta. Det är därför inte mycket känt om den atmosfäriska dynamiken hos dessa.

"Vi undrade om bruna dvärgar liknar Jupiter med sina bälten och band formade av stora, parallella, längsgående jetströmmar av stormvindar eller domineras av ett ständigt föränderligt mönster av gigantiska stormvirvlar likt de som finns på Jupiters poler?" säger huvudförfattaren Daniel Apai i en ny rapport. Apai är docent i astronomi vid University of Arizona. Resultatet av studien visade att Jupiter-liknande band fanns runt Lohmar 16b.  Den bruna dvärg av dubbelsystemet som kunde iakttas.

Vindmönster och storskalig atmosfärisk cirkulation har ofta djupgående effekter på planetariska atmosfärer som jordens klimat till Jupiters utseende och nu vet vi att sådana storskaliga atmosfäriska händelser också formar bruna dvärgatmosfärer, säger Apai. För att förstå hur undersökningen gick till och hur vindarna ser ut se denna länk där en kort film visar detta. 

En sammanställning av den svagare komponenten i dubbelstjärnsystemet (två bruna dvärgar så kallade misslyckade stjärnor), Luhman 16b. Bild från Vikipedia.

Nebulosan IRAS 00500+671 har en mystisk stjärna i sitt centrum.

 

Ett team av forskare från Potsdam University och Kazan Federal University har hittat bevis på existensen av en tidigare okänd typ av stjärna dold  i nebulosan IRAS 00500+6713.   Nebulosor är moln av stoft och gas i vissa regioner av rymden där stjärnbildning sker. I denna nya rapport studerade forskarna nebulosan IRAS 00500+6713 då ett annat forskarlag förra året hade upptäckt en central stjärna, kallad J005311 i nebulosan. En stjärna där en stjärnvind av ovanligt höga hastigheter kunde uppmätas. Forskarna anser att stjärnan hade bildats på grund av en kollision mellan två vita dvärgstjärnor något som vad vi vet sedan tidigare leder till en supernovaexplosion och förintelse av båda stjärnorna vilket inte skett här.

Istället var det en vit dvärgstjärna som blev resultatet. En stjärna med unika attribut. Den visade sig  avge ovanliga röntgenstrålar och hade ett ljusare sken än man normalt ser på stjärnor som gått igenom en fas som denna gjort. Kan det ha varit dess kanske redan tidigare unika innehåll (i båda eller den ena stjärnan) som hindrat en supernovaexplosion (min anm.)

Ytterligare studier visade att stjärnan har en unik sammansättning dominerad av syre och neon men även ovanliga mängder kisel och svavel. Det konstaterades att stjärnan var en instabil biprodukt av två vita dvärgars kollision. En stjärntyp som aldrig tidigare upptäckts.  Forskarna föreslår att dess instabilitet tyder på att detta sannolikt inte kommer att pågå längre än 10000 år därefter får den en balans av innehållet av samma slag som normalt vita dvärgar har. Observationerna gjordes vid XMM-Newton rymdteleskop (som drivs av Europeiska rymdorganisationen).

En ovanlig stjärna (min anm.) men efter några tusentals år har den (kanske) stabiliserats och (kanske) den då blir en ordinär vit dvärg. Rapporten säger inget om vad som sker efter stabiliteten som det antas bli. Inte heller avståndet eller riktning till denna nebulosa där stjärnan finns har jag hittat . Lite dåligt att det inte beskrivs bättre anser jag.

Bild från inverhtse.com. En blick mot universum.

NASA ett steg närmre undersökningen av trojanska asteroider

 

Trojanska asteroider är småplaneter som befinner sig före eller efter en planet i dennas bana. Man känner idag till fem planeter som har trojaner: Mars, Jupiter, Uranus, Neptunus och jorden.

NASA:s Lucy uppdrag är ett steg närmare lanseringen av L'TES, Lucy Thermal Emission Spectrometer vilket nu har framgångsrikt integrerats på rymdfarkosten. Lucy kommer att sändas upp i oktober 2021 och bli det första rymduppdraget där de trojanska asteroiderna studeras vilka är överblivna byggstenar från solsystemets barndom. Lucy,s uppdrag är att undersöka de trojaner som finns i Jupiters bana.

 Uppdraget har fått sitt namn från den fossiliserade mänskliga förmodern (kallad "Lucy" av hennes upptäckare) vars skelett gav en unik inblick i mänsklighetens utveckling. Likaså kommer Lucys uppdrag revolutionera vår kunskap om planeters ursprung och födelsen av vårt solsystem vilket skedde för mer än 4 miljarder år sedan.

Det blir (min anm.) en spännande tid att följa detta uppdrag och vad som hittas.

Bild från vikipedia med riktning och utpekande av jordens enda trojanska asteroid. 2010 TK7 (markerat i grönt, högra nedre hörnet) på en bild från Wide-field Infrared Survey Explorer.

En explosion (kallad GWAC 181229A), upptäckt på den vita dvärgstjärnan SDSS J013333.08+003223.7

 

En vit dvärgstjärna är en före detta normalstor stjärna (som solen) vilken kollapsat till en dvärgstjärna av en mycket liten storlek efter att den gjort slut på sitt kärnbränsle och innan detta stadie svällt upp till en röd stjärna (det stadie vår sol en gång gör och då troligen slukar jorden) . En typisk vit dvärg har en radie som är 1 procent av solens men grovt räknat samma massa. Det motsvarar en densitet på cirka 1 ton per kubikcentimeter.

Med hjälp av Xinglong-observatoriets ground-based wide angle cameras (GWAC) har astronomer från Kina och Frankrike upptäckt en superflare av mycket stort format på en vit dvärgstjärna därute.  Stjärnan SDSS J013333.08+003223.7 vilken finns 471 ljusår från oss. Händelsen som är unik har fått beteckningen GWAC 181229A och är en av de mest kraftfulla flares som hittills upptäckts. Då ska vi veta att vita dvärgstjärnor inte är de stjärnor som normalt har solflares.

Fyndet redovisas i en artikel publicerad 28 december den arXiv.org.

Det är en unik händelse som vi försöker förstå. Inte bara varför den skedde på just denna vita dvärg utan även varför detta utbrott var så kraftigt.

Bild från Pxhere.com. kanske det är en framtida astronaut eller astronom som ses här.

Vintergatans svarta hål sänder ut strålning som utplånar röda stjärnor

 

En  astronom Kris Skellgren hade märkt bristen på kolmonoxid (CO) i spektra från  ljus som kommer från stjärnor i vintergatans centrum 1990.

Kolmonoxid är vanligt förekommande i den övre atmosfären från röda jättestjärnor.  Röd jättestjärna blir även vår sol på sin ålderdom. Den sväller då upp och slukar troligen jorden. Därefter dras den ihop igen och blir en vit dvärg eller som det heter en neutronstjärna.

Under 1990-talet hade astronomerna märkt en stor brist på röda jättestjärnor i Vintergatans centrum. Det har varit olika teorier om den märkbara frånvaron. En ny teori har nu föreslagits.

Teorin att enorma röntgenstrålar som lanseras från galaxens massiva svarta hål förstör de röda jättarna.

Det uppskattas att det saknas omkring 1000  röda jättar i Vintergatans centrum. Den röda jättescenen är den sista fasen i en solliknande stjärnas liv. Stjärnorna blir röda då de sväller upp när de slutar att använda väte på grund av brist av detta för sin kärnfusion och får därmed namnet röda jättar. De finns över hela Vintergatan.

Genom åren har astronomer kommit på flera idéer och teorier som till största delen centrerar sig kring Skytten A* (centrum i vintergatan och det svarta hålet där). Det svarta hålet här beräknas vara över 4,5 miljoner gånger solens massa. Med sådan massa kan skytten A * göra en massa saker inklusive utplåna de röda jättarna. Därför är det möjligt att Skytten A * sliter isär de röda jättar som vandrar för nära det. Det är också möjligt att de röda jättarna kolliderar med andra rester nära Skytten A* som sänder ut massiva strålar och högenergipartiklar.

Kan det inte vara så (min anm.) att röda jättar är solar som svällt och därmed har mindre densitet än vad de hade innan de svällde ut och därmed lättare kan sönderslitas av högenergistrålar som hela tiden utgår från det svarta hålet? Jag misstänker det. Alternativt att stjärnorna här är av yngre slag så ingen ännu nått stadie uppsvällning.

Bild från vikipedia på Eskimånebulosan (NGC 2392) är en solliknande stjärna som efter ett liv som röd jätte blivit en planetarisk nebulosa.

Så låter en supernova enligt NASA

 

Det finns ett uttryck som säger att ”I rymden kan ingen höra dig skrika, explodera, kollapsa eller långsamt kollidera med en granngalax”.

Men nu finns möjligheten tack vare ett nytt "data sonification" program från NASA åtminstone att få en känsla av vad några av de mest extrema fenomenen i universum kan låta ljudmässigt som när händelser där  konverteras till ljud som spelas upp av jordiska instrument.

För att höra hur det låter användes data från NASA:s Chandra X-ray center  vilket har avbildat avlägsna galaxer med sitt Chandra X-ray observatorium i 20 år nu.

Supernova SN 1987A och Krabbnebulosan är några objekt man kan höra ljud från. Rekommenderar att höra dessa. De finns på denna länk från Nasa.  Det är fascinerande. 

Supernova SN 1987A varifrån man hör ljud. Bild från vikipedia.

Emissionsnebulosan Cat's Paw Nebula magnetfältstruktur undersökt

 

Emissionsnebulosor är moln av joniserad gas som lyser med sitt eget ljus. En bild på Cat´s Paw Nebulosan (NGC 6334)  kan ses ovan. foto från vikipedia.

På ett avstånd av cirka 4200 ljusår från oss är Cat's Paw Nebula  ett stjärnbildande komplex med en hög massa. Nebulosan har en form liknande en molnstruktur som spänner över 1000 ljusår och här finns flera stjärnbildande regioner.

Ett internationellt team av astronomer har undersökt denna emissionsnebulosa och stjärnbildande region som en del av ett projekt kallat B-fältet i STar-forming Region Observations (BISTRO) undersökning. Resultaten av studien presenterades i en uppsats publicerad den 24 december 2020 i arXiv.org, där viktig information om strukturen på objektets komplexa magnetfält visas.

För att få insikt i B-fältstrukturen längs dess täta filament och förbättra vår förståelse av magnetfältets roll i stjärnbildningsprocessen analyserade vi med nya 850μm data som erhållits i NGC 6334 star-forming filamentary regionen och som observerades som en del av B-fältet i STar-formande Region Observationer (BISTRO) med SCUBA-2/POL-2 installerat på James Clerk Maxwell Telescope (JCMT)," beskrev forskarna det i tidningen.

 

Enligt studien visar NGC 6334 upp en komplex B-fältstruktur när den observeras över hela regionen (cirka 33 ljusår) men vid mindre skalor varierar B-fältvinkeln (plane-of-the-sky) B-fältvinkelns sammanhängande längs glödtrådsnätets kammar.

För ytterligare information om detta projekt följ denna länk från https://phys.org. 

 

Lite ny kunskap av detta område kan man se detta inlägg behandla. Intressant? Ja kanske men avancerad sådan. Vi bör veta att det är lite nyhetstorka inom astronomi just nu därav blir nyhetsflödet lite mer forskningsresultat i det som kommer just nu istället för nya upptäckter av och på planeter.

Det finns ett mycket stort svart hål som döljer sig däruppe.

 

Ett enormt svart hål antas finnas i galaxen Abell2261 som finns ca 2,7 miljarder ljusår bort utifrån antagandet att alla galaxer har ett svart hål i dess centrum. Men det glider hela tiden genom astronomernas nät.

 

Supermassiva svarta hål tros lura i hjärtat på de flesta, om inte alla, galaxer. Vår egen Vintergatan har ett så massivt stort som 4 miljoner solar till exempel och M87' s  vilket är det enda svarta hålet som någonsin avfotograferats ett med en massa av 2,4 miljarder solmassor.

 Forskare har tidigare letat efter röntgenstrålar från galaxen Abell 226:s  centrum, med hjälp av data som samlats in av NASA: s Chandra X-ray Observatory under  1999 och 2004. Röntgenstrålar är ett signum som  alla  svarta hål sänder ut och därför antas komma även från det gäckande hålet i Abell 2261.

 Röntgenstrålningen uppstår då material faller in i ett svart hål och accelererar inåt och värms upp vilket då ger massor av hög energi (röntgenstrålning). Men Chandra hittade ingenting.

Nu har en ny studie analyserats klart vilken genomfördes och var en ännu djupare sökning efter röntgenstrålar med Chandra 2018. Och denna nya insats tittade inte bara i galaxens centrum utan sökte även i stjärnkluster i galaxen.

 

Enligt beräkningar bör ett svart hål i denna galax ha en storlek av 3 miljarder till 100 miljarder solar och borde inte vara svårt att finna spår efter uppskattar astronomerna. Men inte heller vid 2018 års undersökning som nu analyserats klart hittades något spår. Fast man även sökte  i stjärnkluster där det skulle enligt teorin kunna finnas  "rekylerande" svarta hål något ingen ännu hittat i universum. Men något som antas kunna hittas om två svarta hål dras in mot varandra och förflyttar sig genom denna händelse som ett enda svarta hål.

Hittills har astronomer dock bara verifierat sammanslagningarna av mycket mindre svarta hål", säger NASA-tjänstemän i ett uttalande i den nya studien. Nu står förhoppningen till James Webb teleskopet som ska söka vidare när detta kommit upp och forskarna får tid i teleskopets agenda. Då kan svaret komma var det svarta hålet finns eller om det finns.

Visst funderar man på om där finns ett svart hål? Är det en naturlag att det måste finnas ett svart hål i alla galaxer? Jag tvivlar (min anm.) inga lagar finns utan undantag kanske här är ett undantag. Men då uppstår frågan varför?

Bild från pixabay.com vilket väl illustrerar gåtan inlägget beskriver.