Asteroiden Bennu ska besökas av NASA-farkost i augusti 2020.

I augusti kommer en robotfarkost från NASA att för första gången någonsin att sjunka ner till ytan av en asteroid och där samla ett prov för att därefter åter styra tillbaka mot jorden. För att uppnå denna utmanande bedrift till Bennu som asteroiden heter har OSIRIS-REx  (projektets namn och robotens) ett team utarbetat nya tekniker. Teknik för att landa och ta prov på asteroiden Bennus med dess mikrogravitationmiljö. 


Men det behövs mer övning och erfarenhet för att uppdraget ska kunna gå av stapeln i augusti. Därför flyger rymdfarkosten i närheten av asteroiden för att testa OSIRIS-REx programmet redan i sommar. 


Under hela touchdown sekvensen använder rymdfarkosten tre separata propellrar för att ta sig ner till asteroidens yta. Efter en höjd ovan Bennu på125 m där rymdfarkostens position och hastighet justeras är tredje fasen igång. Denna tredje manöver kallad "Matchpoint", sker cirka 50 meter från asteroidens yta och placerar rymdfarkosten på en bana som matchar rotationen av Bennus för att sedan sjunka ner mot den då inriktade touchdown-platsen. Denna fyra timmars händelse börjar med att rymdfarkosten lämnar sin omloppsbana på 1 km ovanför asteroiden där farkosten utökar sin robotprovtagningsarm – Touch-And-Go Sample Acquisition Mechanism (TAGSAM) – från sin vikta parkerade position vid roboten ut till provinsamlingskonfigurationen.

 Omedelbart därefter tar rymdfarkosten navigeringsbilder för NFT vägledning. NFT tillåter rymdfarkosten att självständigt vägleda Bennu ner till ytan genom att jämföra en inbyggd bildkatalog med realtidtagna navigeringsbilder tagna under nedstigning. När rymdfarkosten sjunker ner till ytan uppdaterar NFT-systemet och rymdfarkostens förväntade kontaktpunkt beroende på OSIRIS-REx position i förhållande till Bennus landmärken. På ytan tas prov och sedan är det meningen att rymdfarkosten åter ska stiga för att färdas tillbaks till jorden med provet.


Bild från vikipedia på asteroiden Bennu ovan.

För första gången har vindens hastighet uppmätts på en brun dvärg.

Bruna dvärgar har en massa mindre än de lättaste stjärnorna men större än de tyngsta gasjättarna. Massan är för låg för att kärnreaktioner av väte i dess centrum skall kunna komma igång (stjärnbildning). Däremot tros de kunna fusionera deuterium och förbränna litium. De avger svagt ljus på de synliga våglängderna. De ses som misslyckade stjärnbildningar men inte så misslyckade att de blivit gasplaneter.



Bruna dvärgar har en övre massgräns på ungefär 75-80 jupitermassor. Den undre gränsen är mer svårdefinierad men ligger vid ungefär 13 jupitermassor.

2MASS J10475385+2124234 är en brun dvärg i stjärnbilden Lejonet. Den upptäcktes 1999 av Adam J. Burgasser m.fl. och tillhör den spektrala klassen T6.5; dess position skiftar med 1,7 bågsekunder per år på grund av sin rörelse.


För första gången har forskare nu mätt vindhastighet på en brun dvärg. Det är ovanstående bruna dvärg. 2MASS J10475385+2124234  finns 32 ljusår från jorden.  Forskarna upptäckte här vindar som rör sig runt planeten med hastighet av 2.293 km / h. Som jämförelse har Neptunus atmosfär de snabbaste vindarna i vårt solsystem vindhastigheten är här ca 2000 km / h. 


Bruna dvärgar består nästan helt av gas, så "vind" hänvisar till något lite annorlunda än ex på Neptunus som har en kärna. De övre skikten av en brun dvärg är där delar av gasen kan röra sig självständigt. På ett visst djup blir trycket så intensivt att gasen beter sig som en enda fast boll som ses som objektets inre. När interiören roterar resulterar det i att det övre skikten av atmosfären blir nästan synkroniserade.


Med en atmosfärisk temperatur på över 600 grader Celsius utstrålar denna bruna dvärg en betydande mängd infrarött ljus. Mätningen gjordes med Spitzertelekopet. 


Vad som är intressant (min anm.) är att detta är första gången vindhastigheten mätts på en brun dvärg.

Bild från NASA på storleksförhållande stjärn brun dvärg gasplanet.

En ovanlig M-dvärgstjärnekonstellation

En dvärgstjärna är en stjärna i en storlek som gör att den i slutfasen av sin existens inte är stor nog för att kollapsa till en neutronstjärna. 


Astronomer har nu hittat ett dvärgstjänesystem som består av två dvärgar vilket är ett ovanligt system väl värt att undersöka ytterligare. 


De är klassificerade som M-stjärnor (klassificering enligt spektraltyp) och har beteckningen NGTS J214358.5-380102. 



Det nyfunna systemet (redan 2016 sågs det första gången) visar sig vara det mest excentriska M-dvärgsystem som hittills är känt. Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 31 mars i  arXiv.org . M dvärgar kan vara avgörande studieobjekt för att förbättra vår förståelse om grundläggande stjärnparametrar av lågmassestjärnor i par. De förmörkar regelbundet varandra och ger då möjlighet att studera en i taget under dess omloppsbana. Det gör det enklare till direkt mätning av massa, radie och temperatur. 


Enligt studien har NGTS J2143-38-systemet en omloppsperiod på cirka 7,62 dagar och består av två ungefär lika stora stjärnor av spektraltyp M3. Den primära stjärnan har en radie på ca 0,46 solradier och en massa på cirka 0,42 solmassor, medan den sekundära stjärnans radie och massa är cirka 0,41 och 0,45 av solens.


Den elliptiska banans excentricitet NGTS J2143-38 befanns vara 0,323, vilket är ovanligt för  M-dvärg som dubbelstjärnor då sådana system vanligtvis har nästan cirkulära banor. Dessutom gör den uppskattade excentriciteten att NGTS J2143-38 är det mest excentriska M-dvärg binära system hittills som är känt och ett av de mest excentriska binärsystem av något slag i förhållande till sin semi-större axel (cirka 15,62 sol radier).


Astronomerna tillade i rapporten att den höga excentriciteten och den relativt korta omloppsperioden av NGTS J2143-38 kan tyda på att ett annat objekt finns i systemet (ytterligare en dvärgstjärna, brun dvärg eller större planet) . Framtida observationer kan vara avgörande för att verifiera detta.


Jag har (min anm.) inte lyckats finna var på himlavalvet detta system finns.


Bild på fenomenet finns inte utan istället visas på bilden ovan på en något svårtolkad men likväl klassificering av stjärnor.

Analys av en udda bild av Jupiter

Den bild det handlar om har bearbetats av en vetenskapsman med namnet Gerald Eichstädt. 


Den togs den 17 februari 2020, kl 9:29 PST (12:29 EST) av Juno då rymdfarkosten utförde sin 25: e nära förbiflygning av Jupiter. Vid den tidpunkt då bilden togs var rymdfarkosten 25120 kilometer från planetens molntoppar på en latitud av ca 71 grader norr. 


Några anmärkningsvärda saker i denna vy är de långa, tunna band som löper i mitten av bilden från topp till botten. Juno har observerat dessa långa streck flera gånger sedan dess första närkontakt med Jupiter 2016. 


Ränderna visar disigt lager av partiklar som flyter ovanför de underliggande molnen. Forskarna vet inte exakt vad detta dis innehåller eller hur det bidats.


 Två jetströmmar i Jupiters atmosfär flankeras vardera i regionen där de smala banden av dis vanligtvis ses och vissa forskare spekulerar om att dessa jetströmmar kan vara anledningen till bildandet av detta dis.


Forskningen (min anm)) får fortsätta försöka analysera disets sammansättning med känsligare instrument när sådan finns och den vägen försöka lösa mysteriet.

 Svårigheten med analys är den tunnhet och de lager diset visar sig vara. Analysen kan ju inte göras på plats. Junos instrument är inte heller helt dagsaktuella utan utvecklads för över tio år sedan.


Bild: Från  på förstoring av Jupiter.

Ny data kan förklara Saturnus övre atmosfärs värme.

Det övre skiktet av atmosfären över Saturnus, Jupiter, Uranus och Neptunus är liksom Jordens övre atmosfär varmt. Men till skillnad från jorden där solen är källan på grund av sitt avstånd har inte solen samma effekt på dessa gasplaneters atmosfär då de finns betydligt längre bort från solen.


Deras värmekälla har varit en av de stora mysterierna. Genom en ny analys av data från NASA:s Cassinis rymdfarkost har man nu hittat en förklaring till vad som håller de övre atmosfärlagren av Saturnus så varma. Det skyldiga är norrskenen på planetens nord- och sydpoler. 


Elektriska strömmar som utlöses av interaktioner mellan solvind och laddade partiklar från Saturnus månar vilket är gnistan som ger norrsken och värme i den övre atmosfären.


Genom att bygga en fullständig bild av hur värme cirkulerar i atmosfären har forskare fått bättre förståelse av hur norrskens elektriska strömmar värmer de övre lagren av Saturnus atmosfär och driver vind. Det globala vindsystemet kan distribuera denna energi, som ursprungligen deponeras nära polerna mot ekvatorialregionerna och uppvärmer dem till två gånger högre än den temperatur som förväntas av solens uppvärmning ensam.


Resultaten av undersökningen är avgörande för vår allmänna förståelse av planeters övre atmosfärer och är en viktig del av Cassinis efterlämnande data säger författaren Tommi Koskinen till studien och medlem av Cassini Ultraviolet Imaging Spectograph (UVIS) team.


Kunskapen om detta fenomen (min anm.) kan ge teorier om eventuellt liv i övre luftlager på exoplaneter.

Bild Saturnus från vikipedia tagen av Cassini.

Upptäckt, gravitation vid en vit dvärgstjärnekonstellation.

Astronomer har upptäckt två neutronstjärnor virvlande runt varandra och att detta producerar gravitationsvågor. En upptäckt som astronomer velat göra under en längre tid för att bekräfta teorin om att så kan ske.


Vita dvärgstjärnor är vad som händer med stjärnor som vår sol efter att de får slut på bränslet och förvandlas till överblivna heta kärnor. Under många år har forskare förutspått att det bör finnas binära, eller två-objektsystem som består av vita dvärgstjärnor (neutronstjärnor). 


Enligt de allmänna relativitetsteorin bör två sådana stjärnor som kretsar runt varandra avge gravitationsvågor i ringform eller störningar i rymdstrukturen.  Nu är det inte upptäckten av gravitationsvågor av detta slag som är unikt utan upptäckten av att dessa binära system kan vara en källa för gravitationsvågor av detta slag.

 Denna nya studie ökar vår förståelse av dessa system som gravitationsvågkällor. Det kommer också att vara viktigt för att validera effektiviteten i ett instrument som kommer att lanseras 2034. Instrumentet LISA (Laser Interferometer Space Antenna) gravitationsvågobservatorium vilket nu ska testas och tränas på J2322 +0509 systemet (det binära neutronstjärnsystem som nu hittats och ger vågor av detta slag).

Eftersom de nu vet att fenomenet  finns är  det är ett bra testobjekt för att se till att instrumentet kan bli ultimat i sitt sökande efter fler källor.


Bild från vikimedia på hur en vit dvärg (neutronstjärna) är uppbyggd.

Den 29 april kan vi se en stor men för jorden ofarlig asteroid däruppe ovan oss

Asteroiden 1998 OR2 kommer den 29 april att vara som närmst jorden. Om den slog ner på jorden vore en katastrof här. Detta på grundav sin storlek som beräknas till mellan 1,8 till 4,1 kilometer i diameter. Men då den passerar oss på ca 6,2 miljoner kilometers avstånd, säger forskare från NASA: s Asteroid Watch program att det är mer än behörigt avstånd för att vi kan känna oss säkra.



Den kan ses med  6-tums eller 8-tums teleskop om vädret tillåter.

Men den som inte har ett sådant kan istället se den i realtid genom att koppla upp sig här.   Genom livestream från den 28 april, med början kl 14:00 EDT (1800 GMT).

Bild från vikimedia på asteroidens bana.