Ett moln större än Vintergatan har hittats i tomheten därute.

 

Ett isolerat moln större än Vintergatan har hittats av ett forskarlag vid University of Alabama i Huntsville (UAH) i tomheten mellan galaxer. Det ensamma molnet består av varm gas med temperatur på upp till 90000C och en total massa av 10 miljarder gånger solens. Det gör att gasmolnet har större massan än små galaxer.

Molnet upptäcktes i galaxhopen Abell 1367 av en grupp forskare ledd av Dr. Ming Sun, docent i fysik vid UAH som är en del av University of Alabama System. A1367 (Leoklustret). I detta kluster finns cirka 70 galaxer. Avståndet från oss till klustret är cirka 300 miljoner ljusår. Molnet hittades med hjälp av Europeiska rymdorganisationens ESA;s (XMM-Newton), Europas flaggskepp då det gäller röntgenteleskop. Molnet observerades även med European Southern Observatory Very Large Telescope/Multi Unit Spectroscopic Explorer (VLT/MUSE) och Japans flaggskeppsoptiska teleskop Subaru.

"Den överraskande livslängd som det bestått kan ha något att göra med magnetfältet i molnet," säger Dr. Sun. Gasmoln brukar inte ensamma flyta runt däruppe under längre tider utan glesas ut eller fångas in av någon galax om de flyter mot en sådan.

Magnetfältet kan agera som ett klister för molnet genom att undertrycka instabila krafter som annars skulle få det att skingras enligt nuvarande teori.

 

Med framtida studier säger Ming att det ensamma molnet och andra liknande som ännu inte har upptäckts kan hjälpa forskare att bättre förstå avknoppade interstellära medier som finns på stora avstånd från  galaxer liksom effekterna av turbulens och värmeledning.

 

"Eftersom det isolerade molnet lyser i både H-alfaspektrala linjen och röntgenstrålar i tomrummet av ett kluster av galaxer visar det att gaser som avlägsnas från galaxer kan skapa klumpar i det intergalaktiska mediet och att  dessa klumpar kan upptäckas med hjälp av optiska undersökningsdata."

Bild från vikimedia på riktningen till molnet vilket innebär Leohopen (Abell 1367) en galaxhop i stjärnbilden Leo (Lejonet).

Varför detta stora gasmoln (troligen) min anm.) en gång lämnat sin värdgalax vet man inte. Inte heller vad om håller det samman det  eller om det funnits sedan tidens början.

Kometen 46P/Wirtanen släpper från sig alkohol

 

46P/Wirtanen är en komet med en omloppsperiod av endast 5,4 år runt solen. Den är unik i så motto att den släppte ut ovanligt mycket alkohol när den gjorde sin  förbiflygning av jorden för två och ett halvt år sedan.

Detta visar analysen från händelsen vilket nu publicerats. Observationerna gjordes med hjälp av  W.M Keck Observatory Maunakea på Hawai.

"46P/Wirtanen har ett av de högsta förhållandet mellan alkohol och aldehyd som mätts i någon komet hittills", säger Neil Dello Russo, kometforskare vid Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory och medförfattare till studien och tillägger.

 – Resultatet visar hur kol-, syre- och vätemolekyler distribuerades i det tidiga solsystemet då Wirtanen bildades. Men med kometen 46P/Wirtanen gjorde teamet dock en märklig upptäckt: Det visade sig att en annan process än solens strålar vid närmandet av solen värmer upp kometen.

 

"Intressant nog fann vi att temperaturen som uppmättes för vattenånga i kometen inte minskade signifikant med avstånd från kärnan vilket innebär att här sker en uppvärmningsmekanism", säger medförfattaren Erika Gibb, professor och ordförande för institutionen för fysik och astronomi vid University of Missouri-St. Louis. Troligen är det en kemisk process ur eller från något av innehållet i i kometen. Vad  vet man inte.

NIRSPEC-data visar att Comet Wirtanens kemiska innehåll består av: acetylen, ammoniak, etan. formaldehyd, blåsyra, metanol och vatten. Något ur detta ger den värme man upptäckt.

Bild från vikipedia på kometen (den ljusa punkten).

Ett supermassivt svart hål håller på att förtvina därute

 

Supermassiva svarta hål finns troligen i centrum av alla galaxer. Svarta hål har en massa från en miljon till 10 miljarder solmassor. Vissa av dem befinner sig i en fas där atomkärnorna är aktiva  de kallas AGN (active galactic nucleus).

I dessa AGN:s kommer så småningom det svarta hålet att brinna ut eftersom det finns en gräns för massan för svarta håls aktivitet. Forskare har  länge funderat över när det sker.

 

Kohei Ichikawa vid Tohoku Universitys  och hans forskargrupp kan av en slump ha upptäckt en AGN i slutet av sin existens efter att ha fångat en AGN-signal från Arp 187-galaxen vilken är belägen i riktning mot stjärnbilden Eridanus. Då en AGN sakta förtvinar blir AGN-funktionerna  svagare och svagare  eftersom fotoninsläppet (ljus) också stängs av. Men den stora mängden av joniserad gas är fortfarande synlig då det tar cirka 3000 år för fotoner att komma  till regionens kant. Att observera en tidig AGN-aktivitet är att se eko av ljus.

 

"Vi använde NASA NuSTAR-röntgensatelliten, det bästa verktyget som finns för att observera aktuell AGN-aktivitet", säger Ichikawa. ”Detta gjorde att vi kunde upptäcka att kärnan är helt död i detta svarta hål. Analys visar att AGN-avstängningen inträffar inom en 3000-årig tidsskala och att kärnan då blir över 1000 gånger svagare under de  3000 åren.

Ett ej aktivt svart hål innebär knappast att det inte existerar längre utan enbart att det stannat av som aktivt (min anm) inget dras längre in i det och det slocknar.

Bild från vikipedia på galaxen ARP 187

Teorin om mörk energi och mörk materia är inte nog, något som benämns fantomenergi diskuteras nu.

 

Vad  sker i universum och vad är det?  Det är en fråga som forskare strävat efter att besvara i hundratals år. Från Einstein som konstruerade den allmänna relativitetsteorin till teorin om mörk materia och mörk energi. Men när vår kunskap ökar kämpar dessa nya  förklaringar alltmer för att passa in i vad vi observerar. Något det ofta inte gör. Nu försöker forskare arbeta fram nya idéer för att förklara vad de ser. Det diskuteras utefter "mörk strålning" och "fantomenergi".

När vi observerar och studerar universum omkring oss med hjälp av allt mer exakta instrument och sofistikerade databehandlingssystem har resultaten alltid visat sig bli  oväntade. Det kanske mest kända av är den gradvisa insikten att allt vi kan se i universum – varje dammoln, asteroidfält, planet, stjärna, nebulosa och galaxkluster – helt enkelt inte har tillräcklig massa för att säkerställa varför universum beter sig på det sätt som det tydligt gör – åtminstone enligt kosmologins standardmodell, grundad i Einsteins teori om den allmänna relativitsteorin.

 

En möjlig lösning  föreslogs redan i början av 1930-talet med teorin om mörk materia Men det handlar inte bara om mörk materia. Även det som 1929 upptäcktes av Edwin Hubble att universum verkade expandera och de flesta galaxer rörde sig bort från oss och de som var längst bort gjorde det snabbast skapade problem. När det gällde vad som orsakade denna expansion valde astronomer så småningom idén om mörk energi som en lösning.

 Men mörk materia och mörk energi verkar nu otillräckliga för att hålla kosmologins standardmodell perfekt synkroniserad med hur det faktiska universum observeras fungera med nya mer exakta instrument. Kosmologer talar alltmer om mörk strålning och en specifik form av mörk energi som de kallar fantomenergi. Det talas också om "mörk" eller "modifierad" gravitation, ett något mer drastiskt tillvägagångssätt som tyder på att vi helt enkelt inte helt förstår universums grundläggande natur och att gravitationen – särskilt i enorma kosmologiska skalor – faktiskt inte följer de regler som fastställs i Einsteins teori om allmän relativitet. Det som behövs är naturligtvis bevis. För närvarande är universums expansionshastighet det enda betydande, om än indirekta, tecknet på mörk energi och något mystiskt benämnt fantomenergi.

Jag påstår åter det finns ingen mörk energi eller mörk materia allt är ett slag av vanlig energi och materia kanske inte materia alls är inblandat utan enbart energi. Lösningen på problemet anser jag finns i gravitation. Energi inklusive gravitationskrafter vi inte förstår ligger bakom det vi upplever som saknad materia och universums expansion (min anm.)Utöver det anser jag att allt kan förklaras och är uppbyggt av strängar. Strängteorin är som jag ser det förklaringen på universums händelser och uppbyggnad. https://sv.wikipedia.org/wiki/Str%C3%A4ngteori    Kanske man ska tillägga också att problemen kan ha med de exaktare instrument som nu används. De kanske är för exakta och visar resultat som inte finns i verkligheten utan har med instrumentens egen uppbyggnad och är något i dessa som visas kanske dess uppbyggnad på en nivå som kan ses som mätning av dess stränguppbyggnads rörelser.

Bild från flickr.com

Många spännande månar därute

 

En liten kort beskrivning om 12 spännande månar i vårt solsystem. För mer om dessa se följande länk från space.com

1. Saturnus måne Enceladus  har en ovanligt ljus yta och vars kratrar ser ut som om de är täckta av snö.

2. Jupiters måne Callisto vilken är den kratertätaste månen i solsystemet. Dess mörka yta är täckt av kratrar varav de djupaste antas ha färsk is som kommit underifrån vilket sprider ljusskenspunkter när man ser månen från ovan.

3. 243 Ida är en asteroid som betecknas som en mindre planet och har en egen måne (Dacryl)  som bara mäter 1,6 km över sin längsta axel. Gåtan är hur denna måne som beräknas vara 1 miljard år kan vara detta då alla datasimuleringar om dess ursprung visar kollision för länge sedan som visar att den inte kan finnas nu. Dactyl har gott om kratrar, precis som moderasteroiden Ida och består av liknande material. Ursprunget är osäkert men en teori är att Dactyl precis som Ida är ett fragment efter en ursprunglig Koroniskropp; en större asteroid som brutits sönder i mindre stycken. Asteroider tillhöriga Koroniskroppen har fått samlingsnamnet Koronisfamiljen efter den först upptäckta asteroiden, 158 Koronis. Koronis-asteroiderna, eller Koronis-familjen, även känd som Lacrimosa-asteroiderna, eller Lacrimosa-familjen är en stor grupp asteroider i yttre delarna av asteroidbältet. Den är en av de största asteroidfamiljerna och har fler än 6 000 kända medlemmar.

4. Saturnus måne Iapetus är en måne med valnötsform med en bergig ekvatorialrygg som är 13 km hög och 20 km bred vilket ger månen dess distinkta valnötsform. Ursprunget till denna ås förbryllar forskare.

5. Neptunus måne Nereid berömmelse härrör från dess extrema omloppsbana. Nereids avstånd från Neptunus sträcker sig mellan 1,4 miljoner och 9,7 miljoner km. En omloppsbana som vanligtvis är typisk för infångade asteroider och kometer svepta in i mycket excentriska banor av gravitationen från de gigantiska yttre planeterna – men Nereids ovanligt stora storlek antyder en annorlunda historia. Vad är diskutabelt.

6. Jupiters måne Io vars landskap är en virulent blandning av gula, röda, bisarra och ständigt föränderliga mineralformationer skapade av svavel  på dess yta i många skilda slag av form.

7. Saturnus måne Hyperion  yta är svampliknande översållad av djupa, mörka gropar kantad av knivskarpa åsar av ljusare sten och is. Utöver det är Hyperion den första icke-sfäriska månen som upptäcktes med en tydligt excentrisk bana.

8. Saturnus måne Titan  är det enda månen vi känner till med en tydlig atmosfär.

9. Uranus måne Miranda var yta är kraftigt kraterrik och vissa relativt släta ytor vilket indikerar en ung måne eftersom vissa ytor  har utsatts mindre för nedslag av meteoriter. En framträdande egenskap på månen är ett mönster av koncentriska ovaler som liknar racerbanor medan parallella V-former på andra ställen bildar chevronmönstrade ärr (zickzackformade).

10. Saturnus måne Mimas  ena del täcks av en enorm krater.

11-12. Slutligen Saturnus månar Panorera och Atlas två små världar och  mest kända exemplen på herdemånar innebärande små satelliter som kretsar i eller runt de gigantiska planeternas ringsystem. I detta fall ingående i Saturnus ringsystem.

Bild från vikipedia på en av de udda månarna vi omtalar Saturnus  måne Iapetus.

Troligen finns fler jordliknande planeter därute än vi anat.

 

Vid vissa exoplanetsökningar har troligen hälften av planeterna av jordliknande slag runt andra stjärnor missas. Nya rön från ett team som använder det internationella Gemini-observatoriet och WIYN 3,5-metersteleskopet vid Kitt Peak National Observatory tyder på att världar i jordstorlek kan finnas och förbli oupptäckta i binära stjärnsystem, dolda av bländning från sina moderstjärnor.

Eftersom ungefär hälften av alla stjärnor finns i binära system (dubbelstjärnsystem) innebär det att astronomer kan missa många jordstora livsmöjliga världar. Planeter i jordstorlek kan därför vara mycket vanligare än vad som antagits genom nuvarande fynd.

Astronomer vid NASA Ames Research Center har använt tvillingteleskopen vid det internationella Gemini-observatoriet för NSF:s NOIRLab för att fastställa många solsystem som identifierats av NASA:s TESStelekopets exoplanetsökningar. Många av fynden ingår i dubbelstjärnsystem där planeter kretsar kring en av stjärnorna i paret. Men det är möjligt att där finns planeter som vi inte kan upptäcka på grund av bländning. Vi ser inte skuggan av planeten då den passerar sin sol.

Efter att ha undersökt dessa binära stjärnor har teamet dragit slutsatsen att planeter i jordstorlek i många tvåstjärniga system kan ha undgått upptäckt under transitsökningarna av TESS.

Man kan se det som ett naturligt skydd för insyn (min anm.) civilisationer som kan finnas dolda för fientliga civilisationer därute. Inte en nackdel att finnas i en så dold värld för insyn utifrån. Dock gäller döljandet enbart för vissa instrument och riktningar.

Bild på jorden från vikimedia.

En ny slags supernova bevisat existera

 

Astronomer kan ha upptäckt övertygande bevis på en tredje slags supernova som tills nu enbart varit existerande i teorin. En teori som har sin utgång från en händelse för ca 1000 år sedan och som resulterade i bildandet av krabbnebulosan.

 Supernovor i sig är jätteexplosioner som kan inträffa när stjärnor av en viss storlek dör. Dessa utbrott överträffar alla andra solar i dessa händelsers galaxer i ljusstyrka vilket gör dem synliga långt ut i universum.

 I årtionden har forskare känt till två supernovatyper. Stjärnor mer än 10 gånger solens massa kollapsar i sina centra när deras kärnor bränt av sitt bränsle vilket gör att de yttre lagren exploderar och lämnar efter sig en neutronstjärna eller ett svart hål. Däremot brinner stjärnor mindre än åtta gånger solens massa ut med tiden för att lämna en tät kärna av aska känd som en vit dvärg och dessa rester kan dra bränsle på sig själva från följeslagare tills de senare detonerar i en termonukleär explosion. Dit hör vår sol och är det vanligaste slutet för en stjärna då de flesta stjärnor är av denna storlek.

Men stjärnor mellan åtta och tio solmassor bör enligt nuvarande teori explodera på ett annat sätt. Deras inre tryck bör tvinga elektroner att smälta samman med atomkärnorna. Dessa elektroner stöter vid processen då bort varandra och detta bör  leda till ett tryckfall inuti stjärnan. Stjärnans kärna kollapsar då och sätter igång en explosion i de omgivande lagren och lämnar efter sig en neutronstjärna något mer massiv än solen.

En Astrofysiker vid namn Ken'ichi Nomoto vid Tokyos universitet och hans kollegor teoretiserade om sådana "elektronfångst"-supernovor 1980. Under årtiondena sedan utvecklade forskare därefter förutsägelser om vad man skulle leta efter för att finna en sådan elektronfångande supernova eller dess föregående som stjärna. Men de lyckades aldrig bekräfta existensen av en stjärna som detonerat på detta sätt.

I tidigare forskning har föreslagits att om man fann en supernova där elektronfångst skett kunde det hjälpa till att lösa ett tusen år gammalt mysterium.  Supernovan från 1054 e.Kr. som enligt kinesiska och japanska register var så ljus att den kunde ses under dagtid i 23 dagar och på natten i nästan två år. Dess rester blev Krabbnebulosan.

Det har tidigare föreslagits att detta utbrott SN 1054 var en elektronfångst supernova. Men detta var osäkert delvis för att det hände för nästan ett årtusende sedan och det gör att bevisläget är svårt.

Men nu kan en exploderande stjärna som först upptäcktes 2018 vara det första starka exemplet på en elektronfångande supernova. ”Denna upptäckt är en viktig milstolpe i vår förståelse av stjärnutveckling och supernovor – i form av stjärnor som exploderar och vilka stjärnor som inte gör det", säger studiens huvudförfattare Daichi Hiramatsu, astrofysiker vid University of California, Santa Barbara och Las Cumbres Observatory, till Space.com.

Det var en amatörastronom med namnet Koichi Itagaki i Japan som upptäckte supernovan SN 2018zd i mars 2018 cirka tre timmar efter explosionen (då dess ljus nådde jorden). Kort efter att supernovan upptäcktes fick ovan studies medförfattare Schuyler Van Dyk, en senior forskare vid California Institute of Technology i Pasadena en bild från Hubbleteleskopet av supernovan. Efter att ha jämfört detta foto med arkivbilden tagna på samma område av teleskopet identifierades supernovans föregångare, en stjärna i galaxen NGC 2146 cirka 31 miljoner ljusår från jorden. Galax NGC 2146 är en stavgalax i stjärnbilden Giraffen. Baserat på modeller av Nomoto och andra astronomer finns det sex viktiga kriterier för om en stjärnas framtid slutar som en elektronfångst supernova:

 

Den ska ha mellan åtta och tio solmassor. Bland kandidaterna finns gamla uppblåsta röda jättar.

Den borde kasta bort större delen av sin massa innan den exploderar.

Detta material bör mestadels vara i form av helium, kol och kväve men kan även innehålla lite syre.

"Det har att göra med mycket komplicerade fusionsreaktioner under stjärnans liv", samt rörelser i stjärnans yttre lager och vilka element från djupet i stjärnan som muddras upp till ytan, sa Howell. " Stjärnan ska ha en något skiktad struktur precis innan den exploderar med lättare element ovanpå tyngre element. Det mesta av syreskiktet ligger djupare ner."

Explosionen bör vara relativt svag jämfört med andra supernovor. – Den kinetiska energin hos de utstötta gaserna bör vara ungefär en tiondel av den andra supernovasorten, säger Alex Filippenko, astrofysiker vid University of California i Berkeley, till Space.com. (se ovan på supernovasorter)

Supernovan borde ha lite radioaktivt nedfall jämfört med andra supernovors. Till exempel radioaktivt nickel. Det annars stora radioaktiva elementen som supernovor producerar, producerar elektronfångst supernovor bara ungefär en tiondel av exempelvis så mycket radioaktivt nickel som en normal kärnkollapsad supernova och ungefär en hundradel så mycket radioaktiv nickel som en termonukleär supernova, säger Filippenko.

Stjärnan där detta sker bör även ha  massor av neutronrika element i sin kärna.

Bild från vikipedia av NGC 2146 taget av Rymdteleskopet Hubble där ovan händelse skett.