Plasma-filled cosmos (inflationsteorin)

 

Den kosmiska mikrovågsbakgrunden i universum anses vara överbliven strålning från Big Bang från då universum började eller kom till ur ingenting. Vid Big Bang skedde enligt teorin en snabb inflation och expansion. En expansion som ökar än i dag i alla riktningar i rummet och därmed utvidgar universum till att bli större och större. I detta representeras värmen från Big Bang från mikrovågsstrålningen (bakgrundsstrålningen).

 

Man kan inte se mikrovågsstrålning  (CMB)  med blotta ögat. Men den finns överallt i universum. Osynlig men närvarande. Då det är så kallt minus -273.15 grader Celsius i universum innebär det att universums mikrovågsstrålning mest är synlig i det elektromagnetiska spektrumet.

Astronomer har observerat att temperaturen i den kosmiska mikrovågsbakgrunden (CMB) är  jämn och enhetlig. Temperatur kan bli enhetlig (likartad) endast om avlägsna delar av universum kan interagera med varandra och utbyta energi. De snabbaste interaktionerna sker som vi vet med ljusets hastighet (inget kan färdas snabbare än ljuset inte enligt dagens fysik).

Men när CMB-strålningen upptäcktes ansågs två regioner som är långt ifrån varandra i rymden idag ha separerats temperaturmässigt genom sitt större avstånd över tid sedan BigBang genom begränsningen av ljusets hastighet. Vilket ej skett utan temperaturen är likartad oberoende av avstånd vilket forskare sett svårförståeligt utifrån  förklaring av dagens fysik.

 Inflationsteorin utarbetades vilken förklarar detta genom att säga att strax efter Big Bang expanderade universum enormt på mycket kort tid. Expansionen innebar att universum växte i storlek från en submikroskopisk storlek till storleken på en golfboll på 10-35 sekunder och fortsatte vidare och gör så än i dag. Således är regioner som en gång var i kontakt med varandra nu långt ifrån varandra i universum. Enligt en liknelse skulle det kunna förklaras som om du och din vän kunde blanda era koppar med te från samma kanna medan ni fortfarande var i kontakt med varandra och då få samma temperatur i era koppar. Men skulle ni komma långt från varandra och tiden går skulle era koppar likväl ha samma temperatur på teet. Detta är vad man ser i universum då det gäller bakgrundsstrålningen. Man får lite tankar till kvarkvärlden där en kvark reagerar på om något sker med en kvark oberoende av avståndet mellan dessa.

 

Efter inflationen fortsatte universums expansion men i långsammare takt (? Jag undrar vad som menas med detta då all forskning visar en fortsatt ökningstakt av expansionshastigheten). När rymden expanderade svalnade universum och därefter bildades protoner och neutroner som i sig bildade materia.

 

Inflationsteorin förutspår hur stjärnor och galaxer bildades i universum. Vårt universum skulle ha varit mikroskopiskt i storlek före inflationen och  skillnader i densitete av materia skulle  sträckas ut av inflationen. Efter inflationen skulle dessa skillnader i densiteten i materia vara svaga, men med tiden skulle de något övertäta regionerna locka till sig närliggande materia genom tyngdkraften (gravitationen). Detta skulle då påbörjat den gradvisa processen av galaxbildning. Inflationsteorin förklarar därmed varför CMB är så nästintill enhetlig och även hur galaxer, stjärnor, planeter och människor kom att bli till.

Obs denna teori är bara en av de  teorier som finns om universum och dess tillblivelse (min anm.)Konkret då expansionen sker i utrymme som efterhand skapas är allt lika och kan genom detta förklara varför temperaturskillnader inte finns på mikrovågsstrålningen. Tänk på den absoluta nollpunkten den är lika överallt där inget stör som planeter eller stjärnors ytor och direkta omgivning.

Bild pixabay.com Kan vi finnas i en bubbla av en storlek så liten att vi inte kan förstå det tillsammans med andra mikrouniversum? Microuniversum som bubblar i en oändlighet i ett okänt gränslöst medium.

Här bildas troligen en måne

 

Astronomer har nyligen gjort den första tydliga upptäckten av en dammig skiva som omger en exoplanet. Fröet till bildningen av en ny måne. Resultaten publicerades  den 20 juli i AstrophysicalJournal Letters. 

Skivor av gas och damm som blir över från stjärnbildning kan skapa skivor av gas och damm runt en nybildad stjärna som i sin tur är material för planetbildning. Planeter bildas genom att dammet i ringen (skivan) sammanslås och gravitation drar större bitar till än större bitar och andra strukturer.

 

Astronomer hade tidigare hittat en skiva runt PDS 70, en ung stjärna nästan 400 ljusår bort i stjärnbilden Centaurus, Centaur. 2020 bekräftades här även närvaron av två planeter. Där den ena i storlek som Jupiter och den andra i storlek som Saturnus. Dessa beteckas som PDS 70b och PDS 70b c. Planeterna finns i ett hålrum mellan två dammringar en nära stjärnan, den andra längre ut från denna. Observationerna visade även   en mindre dammskiva runt PDS 70c men de kunde inte skilja dess storlek från den ljusare skivan i närheten (skivan runt stjärnan PDS 70).

Nu presenterar däremot ett team lett av Myriam Benisty (University of Chile och University of Grenoble, Frankrike) högupplöst data från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) som tydligt visar att PDS 70c har en egen skiva separat från den större, omfattande dammskivan runt stjärnan.

Upptäckten  är unik då man nu för första gången bevisat en skiva runt en planet det blir  " till läroboksexempel på planet- och månbildning", enligt Sebsatiaan Haffert (University of Arizona), som dock själv inte var involverad i studien. En sådan upptäckt bekräftar astronomers teorier om hur månar och planeter bildas.

Både runt PDS 70b och c samlas fortfarande  gas och damm in om än långsamt. Men enbart PDS 70c har en egen dammskiva. Denna planet, som beräknas vara av storlek som Jupiter men med flera gånger mer massa ligger 34 gånger längre från sin sol än jorden gör från vår sol. Avståndet kan jämföras med Neptunus omloppsbana från Jorden.

Även om skivan skiljer sig från stjärnskivans yttre  i datan, kunde ALMA-teleskopet inte separera dem från varandra helt tydligt i strukturstorlek så Benistys team är fortfarande oklara med hur långt den sträcker sig eller hur massiv den är. Som störst skulle PDS 70cs skiva kunna vara 1,2 a.u./ 1 a.u. är avståndet jorden-solen) i diameter innehållande ungefär 3 månmassor (ca 3 % jordens massa) av material. PDS 70 c:s skivmaterial kan konstruera månar på olika sätt.

Små dammpartiklar kan fastna samman i skivan vilket skapar förhållanden precis rätt för dessa partiklar att hålla ihop och bilda stenar som ökar i storlek efterhand som mer samlas samman genom krockar o gravitation till kanske slutresultatet en  måne. 

 

Det är ett sätt att bilda en måne vi tror kan fungera (fler finns). " Vi vet ännu så lite om satellitbildning", säger Jason Wang (California Institute of Technology), som självständigt har studerat PDS 70-systemet. Han tillägger att även om denna upptäckt inte löser alla månbildande mysterier, "är det verkligen en språngbräda för att förstå när och hur effektivt satelliter bildas runt planeter."

Den andra planeten, PDS 70b, visar tecken på svagt damm nära sin omloppsbana men inget som omger planeten kan ses som en ring. PDS 70b har inte en skiva likt PDS 70c visar upp.

Spännande upptäckt som vi kanske i framtiden kan lära mer av (min anm.) I sammanhanget kan nämnas att enligt en teori har vår måne bildats efter en kollision mellan Jorden och en annan större planet med namnet Theia.

ALMA-teleskopets bild av en disk runt exoplanet PDS 70c. Bild vikipedia.

Lever vi i ett membranuniversum bland många andra?

 

I framtiden kommer galaxerna så småningom att glida så långt ifrån varandra att ljus från en galax aldrig kan ses från en annan galax. Skeendet är en effekt av universums expansion (om den fortsätter). Utöver det åldras och slocknar stjärnor därför kommer en tid då inget nytt material för stjärnbildning finns och allt fler stjärnor slocknar. Allt blir mörker och absoluta nollpunkten.

Det låter som slutet på allt, Men enligt en teori  (det cykliska universum-teorin.) är det faktiskt början på nästa universum i en oändligt upprepande cykel. Tänk på  Brankosmologin se mitt inlägg från 27 juli. Detta är vad som händer när ett universum kolliderar med ett annat vilket sker enligt M-teorin när tillräckligt lång tid förflutet. Kosmologerna Neil Turok och Paul Steinhardt tror att en sådan kollision skulle generera tillräckligt med energi för att skapa ett helt nytt universum. De kallar detta "den ekpyrotiska teorin",  fysikern Michio Kaku kallar det istället "Big Splat ".

För bättre förståelse av vad M-teorin är och även Strängteorin följ länkarna till mer om läsning om dessa vilka båda har ett likartat men likväl olikt till viss del, samband, teoretiskt. Samband med Big Splat eller det cykliska universum-teorin.

Att utvidgningen av universum till slut innebär krock med ett annat universum som utvidgas därute är enligt dagens accepterade fysik och teorier långsökt och fantasieggande. Man kan se det som att vi lever i en bubbla som en gång utvidgas så mycket så vi krockar med en annan bubbla och Big Bang sker igen. Alternativt se alltet som en  mångfald av dimensioner och utöka tanken  till dimensioner i tidsavsnitt.

 Innebärande att det finns en verklighet i nuet av universum. Men om vi kan resa en minut eller sekund, millisekund eller oberäkneligt i tid fram och tillbaks skulle vi hamna i andra universum. Kanske där vi själva existerar i andra roller i tid och rum.

Spännande tankar men möjliga? Kanske eller omöjligt, det går inte att bevisa vilket. Man kan även tänka sig krocken mellan två åldrande universum som ett nytt  Big Bang.

Bild från Pinterest.com

Dammet runt stjärnan Beta Pictoris undersöks

 

Snart ska forskare använda NASA:s kommande James Webb Space Telescope (uppskjuning i slutet av året) för att studera stjärnan Beta Pictoris vilken finns 63 ljusår bort och  vars solsystem innehåller minst  två planeter, ett virrvarr av mindre, steniga kroppar och en intressant skiva bestående av damm.

Målet med undersökningen är att få en bättre förståelse av dammets struktur och egenskap för att förstå vad som sker i detta solsystem. Solsystemet finns cirka 63 ljusår från oss och dess mängd av damm  ger ett ljust sken i det  infraröda fältet. Det visar  att det finns mycket information för det kraftfulla James Webbtelekopet att samla in om dammets karaktär.

Beta Pictoris har regelbundet studerats i radiovågsfältet, infrarött och synligt ljus sedan 1980-talet. Stjärnan i sig är dubbelt så massiv som vår sol och mycket hetare men också betydligt yngre. (Solen är 4,6 miljarder år gammal, medan Beta Pictoris är cirka 20 miljoner år gammal.)

Stjärnan är värd för minst två planeter som båda är massivare än Jupiter. Planetsystemet är anmärkningsvärt eftersom det är här de första exokometerna (kometer i andra system) upptäcktes. Det finns en hel del kroppar som glider runt i detta system. Likt i vårt eget solsystem har Beta Pictoris en skräpskiva, som innehåller kometer, asteroider, stenar av olika storlekar och mycket damm som kretsar runt stjärnan. (En skräpskiva som är mycket yngre och kan vara mer massiv än den i vårt solsystems Kuiperbälte som börjar nära Neptunus omloppsbana och varifrån många kometer härstammar.)

 

Denna yttre ring av damm och skräp är också där mycket aktivitet händer. Småsten och stenblock kolliderar och bryts ner till  mindre bitar – och damm bildas.

Spännande tider väntar tillsammans med James Webbteleskopet (min anm,).

Bild vikipeda med följande text "Olika planetformationsprocesser, inklusive exokometer och andra kroppar runt omkring Beta Pictoris (NASAs konstnärliga framställning)".

Brankosmologi eller så kallade Braneworldteorin

 

Något vi tar för givet, kan observera med våra sinnen och en gång lärt oss är att  universum är tredimensionellt – det finns tre riktningar du kan flytta saker i. På längden, bredden och djupet. En kub är den ideala bilden av detta .

Men det finns teorier vilka antyder ytterligare en rumslig dimension (obs vi talar då inte om tiden som även diskuteras som en fjärde dimension av verkligheten) som vi inte kan uppfatta direkt.

Detta högre dimensionella utrymme kallas "huvuddelen", medan vårt universum ses som ett tredimensionellt membran – eller "brane" – som flyter inuti  denna huvuddel.

Brankosmologi eller så kallade Braneworldteorin är ett samlingsnamn för flera kosmologiska teorier som bygger på att vårt fyrdimensionella (tre rumsdimensioner och en tidsdimension) universum egentligen endast är ett membran bland många som ligger i en högre dimensionell rymd. Ofta är dessa bran de så kallade "klibbiga" D-bran en del av strängteorierna och M-teorin. Brankosmologin är alltså en teori som ibland  härleds till strängteorierna och M-teorin. 

 

Hur komplicerat det än låter, löser Brankosmologin flera problem inom fysiken. Till exempel föreslog de teoretiska fysikerna Lisa Randall, från Harvard University, och Raman Sundrum, vid University of Maryland, en version av Brankosmologi som förklaring till  asymmetri i subatomära krafter genom att föreslå förekomsten av andra branes (membran) parallellt med vårt eget.

 Men det räcker inte med en teori för att förklara fakta vi redan vet – det måste göras nya förutsägelser som kan testas experimentellt. När det gäller ex Randall-Sundrum-modellen kan sådana tester innebära att man mäter gravitationsvågor som avges av svarta hål för att söka förbindelse med andra svarta hål likt en vinstock med en annan.

Vi ska ta upp lite olika tankeväckande verklighetsmodeller den närmsta tiden med början i dag. Tänkte mig en varannan dag under 20 dagar framåt. I övrigt kommer varannan dag att innebära färska nyheter från rymden.

Bild maxpixel.net

En amatörastronom har upptäckt en ny måne runt Jupiter

 

"Jag är stolt över att kunna säga att detta är den första planet eller måne som upptäckts av en amatörastronom!" säger Ly som upptäckte denna minimåne. Månen ingår i en grupp av 22 andra små månar som kretsar runt Jupiter i motsatt riktning mot övriga månar runt Jupiter. En grupp som tar cirka två år på sig att runda Jupiter. Månen är ännu namnlös. Troligen finns fler oupptäckta månar som enbart har en storlek av några 100 meter i diameter.

Förra året upptäckte Edward Ashton, Matthew Beaudoin och Brett J. Gladman (University of British Columbia, Kanada) cirka fyra dussin objekt så små som 800 meter i diameter. Dock följde de inte dem tillräckligt länge för att bevisa att föremålen var månar. Men från deras preliminära observationer föreslog de att Jupiter kan ha cirka 600 satelliter (månar) med minst 800 meters diameter. Utvecklingen av större och känsligare teleskop kommer att skapa möjlighet till nya upptäckter, säger Tholen.

Bild från https://skyandtelescope.org/ . Varför inte ge den mu upptäckta månen namnet Ly då upptäckarens namn är detta.

Från bildtexten beskriver jag följande utöver vad där står ” Jupiter har 79 erkända månar av International Astronomical Union's Minor Planet Center, men en amatörastronom har just upptäckt en till (visas inte här på bilden). De flesta av planetens  månar (lila, blå) kretsar relativt nära Jupiter, medan de  månar (röda) som kretsar i motsatt riktning än Jupiter kretsar längre ut. Ett undantag är Valetudo (grön), en måne som upptäcktes 2018 som  finns långt utom Jupiter.

Carnegie Inst. för vetenskap / Roberto Molar Candanosa”

Nu är Hubbleteleskopet i gång igen och har sänt de första bilderna efter driftproblemen.

 

Efter ett längre uppehåll har nu Hubbleteleskopet /hemsidan) blivit igångsatt igen med full kapacitet och arbetar under sin sista tid (troligen) innan James Webbteleskopet tar över i slutet av året.

Nytagna bilder från Hubbles började komma in igen den 17 juli, klockan 13:18 EDT.

Bland de målen nu finns klotformiga stjärnhop i andra galaxer och norrsken på Jupiter förutom att titta på bisarra galaxer.

Dessa bilder av två märkliga galaxer (följ länken för bild på desamma) är en del av ett program med ledning av Julianne Dalcanton vid University of Washington i Seattle med syftet att undersöka udda galaxer därute bilderna är några av de första bilderna efter driftproblemen.

 

Till vänster (följ länken ovan för att följa resonemanget Omöjlig att spara ner) ses ARP-MADORE2115-273 ett sällsynt exempel av ett interagerande galaxpar sett från södra halvklotet. Ett spännande system, som ligger 297 miljoner ljusår bort. Astronomer hade tidigare trott att detta var ett "kollisionsringssystem" en sammanslagning av två galaxer. De nya Hubble-observationerna visar dock att den pågående interaktionen mellan dessa galaxer är mycket mer komplex och lämnar efter sig ett rikt nätverk av stjärnor och dammig gas.

 

Högra bilden (följ länken ovan för bild) ARP-MADORE0002-503 visar en stor spiralgalax med ovanligt långa  spiralarmar 490 miljoner ljusår bort. Dess armar sträcker sig ut till en radie av 163000 ljusår vilket gör dessa tre gånger större än Vintergatans. Medan de flesta diskgalaxer har ett jämnt antal spiralarmar, har den här tre.

Intressanta iakttagelser (min anm) Hubbleteleskopet har verkligen genom åren gett oss mycket kunskap och överraskningar. Jag hoppas teleskopet kan få vara kvar länge än även om James Webb ska överta och än mer förbättra synen ut i rymden från november i år. Men målet är pension för Hubbleteleskopet efter mer än 30 år däruppe.

 

Bild Hubble, fotograferad i februari 1997 av besättningen ombord på rymdfärjan Discovery. Bild vikipedia. Läs mer om Hubbleteleskopets historia här. 

Venus är vulkanrik

 

Spår av gasen fosfin  har bekräftats i atmosfären på Venus vilket pekar på vulkanisk aktivitet på Venus enligt ny forskning från Cornell University.

Det var i höstas forskare upptäckte att spår av fosfin fanns i Venus övre atmosfärsskikt. Upptäckten visade att detta fosfin troligast fungerar som en biologisk signatur för vulkanism.

Nu säger Cornell-forskare att det kemiska avtrycket stöder ett annat och viktigt vetenskapligt fynd: en geologisk signatur som visar bevis på flertal av explosiva vulkaner på planeten. Om Venus har  fosfor i mantelns djup och den kommer upp till ytan och vidare upp i atmosfären genom vulkanism  reagerar dessa fosfider med atmosfärens svavelsyra (som vi redan vet finns där) och  bildar fosfin, säger Truong.

Lunine sa att deras fosfinmodell "antyder att explosiv vulkanism förekommer", och "radarbilder från Magellan-rymdfarkosten på 1990-talet visar att vissa geologiska funktioner som då upptäcktes stödjer detta."

Även år 1978, vid NASA: s Pioneer Venus orbiter uppdrag över Venus upptäcktes halter av svaveldioxid i Venus övre atmosfär vilket antydde att explosiv vulkanism förekom säger Truong och tillägger "att bekräfta explosiv vulkanism på Venus genom gasen fosfin var däremot helt oväntat."

Venus är en spännande värld (min anm.) men inte huvudmål då det gäller att söka liv. Dock högintressant då det gäller frågan om varför Venus som i storlek är som jorden blev ett hett inferno med en kraftig atmosfär och inte jorden blev detsamma.

Bild Venus i naturlig färg i sin täta atmosfär sedd från oss, bild från vikipedia.

Lyssna på månen Ios radiovågutsläpp

 

Genom att lyssna på ljudet från elektroner som strömmar in mot Jupiter från dess vulkaniska måne Io har forskare som genom NASA:s rymdfarkost Juno hittat vad som utlöser de kraftfulla radioutsläppen i Jupiters gigantiska magnetfält. Resultatet vsiar beteendet hos de enorma magnetfält som genereras av gasjätteplaneter som Jupiter. Jupiter har det största och kraftfullaste magnetfältet av planeterna i vårt solsystem med en styrka cirka 20000 gånger starkare än jordens magnetfält.

 Io:s vulkaner släpper tillsammans ut ett ton av gaser och partiklar per sekund ut i rymden nära Jupiter vilket av solvinden dras in mot Jupiter. En del av detta material delas upp i elektriskt laddade joner och elektroner och fångas snabbt av Jupiters magnetfält. När Jupiters magnetfält då sveper förbi Io accelererar elektronerna från månen längs magnetfältet in mot Jupiters poler. Längs vägen genererar dessa elektroner "dekameter" radiovågor (så kallade dekametriska radioutsläpp, eller DAM). Juno Waves-instrumentet kan då "lyssna" på denna radioemission som elektronerna genererar.

Forskarna använde för sitt syfte Juno Waves-data för att identifiera de exakta platserna inom Jupiters stora magnetfält där dessa radioinsläpp skedde mot Jupiter. Platser där förhållandena är precis rätt för att generera radiovågorna; här finns rätt magnetisk fältstyrka och rätt densitet av elektroner (inte för mycket och inte för lite), enligt teamet för att lyssna på ljudet av skeendet.

 Radiovågorna kommer ut från källan längs väggarna av en ihålig kon i linje med och styrs av, styrkan och formen på Jupiters magnetfält. Signalen från Juno hörs först när Jupiters  kon av magnetfältet är på rätt plats i förhållande till Io  likt en fyr lyser korta signaler mot ett skepp till sjöss. Martos heter huvudförfattaren till  artikeln om denna forskning publicerad i juni 2020 i Journal of Geophysical Research: Planets.

 Lyssna på signalerna här. https://phys.org/news/2021-07-juno-tunes-radio-noise-triggered.html

Bild från vikipedia på Jupiters tredje största måne Io

Nytagna bilder från ESO (Europeiska sydobservatoriet) avslöjar oväntade detaljer i närbelägna galaxer

 

Ett forskarlag har nyligen publicerat bilder på nya observationer av en hop närbelägna galaxer. Galaxerna kan tolkas som fulla av fyrverkerier.

Bilderna är tagna med Europeiska Sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) i Chile och visar olika komponenter i galaxerna egna i distinkta färgskalor vilket gör det möjligt för astronomerna att exakt analysera var unga stjärnor och upphettade gaser finns.

Genom att kombinera observationerna från VLT med data från Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) även detta i Chile där ESO är en partner bidrar forskningen till ny information om de processer som får gasen att bilda nya stjärnor.

Astronomerna vet sedan tidigare att stjärnor bildas i gasmoln men inte vad som sätter igång stjärnbildning. För att undersöka processen närmare observerade en grupp astronomer därför ett antal närbelägna galaxer med kraftfulla teleskop rymden för att undersöka olika regioner i galaxer där stjärnbildning sker. Snart kan vi kanske få nya rön om vad som startar stjärnbildning.

Bild på galaxerna som omtalas ESO-bild.

Helikoptern på Mars har upptäckt intressant terräng.

 

NASA: s Mars Helikopter tog bilden ovan  som visar spår gjorda av Perseverance rover under sin nionde flygning vilken skedde den 5 juli 2021 eller 133: e marsdagen av roverns kravlande på Mars. Man kan se något av helikopterns landningsställ uppe till vänster på bilden.

 Ett av Perseverances uppdrag på Mars är astrobiologiska undersökningar i vilket det ingår att söka efter tecken på forntida mikrobiellt liv. Rovern undersöker planetens geologi och tecken på  tidigare klimat med syftet att bana väg för mänsklig utforskning på Mars i framtiden.

I efterföljande NASA-uppdrag vilka sker i samarbete med ESA (Europeiska rymdorganisationen) ska det samlas in förseglade prover från ytan insamlade  av rymdbilen för återföring till jorden för analys.

Mycket av rymdforskningen koncentras numera till Mars (min anm.) vi får hoppas att den leder till spännande upptäckter.  Nu börjar Perseverance också söka efter tecken på liv på Mars.

Bild från https://www.jpl.nasa.gov/news/nasas-mars-helicopter-reveals-intriguing-terrain-for-rover-team  som visar citat ” NASA: s uppfinningsrikedom Mars Helikopter fångade denna bild av spår gjorda av Perseverance rover under sin nionde flygning, den 5 juli. En del av helikopterns landningsställ kan ses uppe till vänster. Kredit: NASA/JPL-Caltech”

Astronomer har upptäckt en ny ultrahögenergi gammastrålningskälla.

 

Källor som avger gammastrålning innehållande  fotonenergi mellan 100 GeV och 100 TeV kallas högenergikällor /eller starka (VHE) gammastrålningskällor) medan de med fotonenergier över 0,1 PeV kallas ultrahögenergiska (UHE) gammastrålningskällor. Källornas karaktär är dock fortfarande inte helt förstådd.

Därför söker astronomer ständigt efter nya objekt av denna typ för att bättre förstå   mer om deras allmänna egenskaper.

Senast har ett team  astronomer med ledning av Zhen Cao från CAS ( Canterbury Astronomical Society på Nya Zeland) hittat en ny källa av denna typ. Detta med hjälp av Kinas LHAASO (Large High Altitude Air Shower Observatory). 

Källans beteckning är LHAASO J0341+5258  och upptäcktes under en obervationskampanj mellan december 2019 och november 2020. Observationen visade att LHAASO J0341+5258 är en utökad källa med en vinkelstorlek på cirka 0,29 grader. Gammastrålningsutsläppet från källan når värden på nästan 200 TeV (0,2 PeV).

 

Resultaten visar även att det integrerade energiflödet av gammastrålningsutsläpp från LHAASO J0341+5258 är över 25 TeV vilket är cirka 20 procent av flödet från Krabbnebulosan där källan finns.

Dessutom konstaterades det att LHAASO J0341+5258  position sammanfaller med en annan känd GeV gamma-ray källa 4FGL J0340.4+5302. Forskarna utgår därför att båda källorna kan ha samma ursprung.

Forskarna tillägger även att energiflödet kan ha ett hadron  ursprung då det gäller UHE-utsläppet från LHAASO J0341+5258  och kan tolkas som ett "eko" från molekylära moln. Då är vi inne i kvarkvärlden och dess teorier 

Möjligen kan  resultatet av interaktioner mellan protoner och täta gasregioner i närheten av en gammal supernovarester även vara förklaringen till energiutkasten. Ingen vet i dag.

Bild från  https://phys.org/news/2021-07-astronomers-ultra-high-energy-gamma-ray-source.html  som visar citat ”Signifikanskartan över LHAASO J0341+5258 över 25 TeV. Den gröna cirkeln markerar positionen 4FGL J0340.4+5302, och det blå korset markerar positionen för pulsar PSR J0343+5312. Kredit: Cao et al., 2021”

På Jupiters isiga måne Europa är det fullt av nedslag i isen

 

Jupiters måne Europa och dess hav under isen kan enligt nuvarande rön ha förhållanden som är lämpliga för liv. Forskare studerar processer på den isiga ytan när de nu förbereder sig för att utforska havet under ytan i en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid.

 

Det är lätt att se effekterna av nedslagen av meteoriter på vår måne där den gamla, misshandlade ytan är täckt med kratrar och ärr. På Jupiters isiga måne Europa däremot där meteoritnedslagen ses i isytan sker även en stark strålning från Jupiter i form av högenergielektroner.

NASA-finansierade forskare studerar nu de kumulativa effekterna på Europas yta när de nu förbereder sig för att i framtiden utforska  Europa genom det som kallas  Clipperuppdaget. Ett uppdrag med syfte att studera möjligheterna till en framtida landning på Europa. Europa är av särskilt vetenskapligt intresse eftersom dess salta hav under ett tjockt lager is kan ha förhållanden som är lämpliga för liv. Vattnet kan även ta sig upp på månens yta.

 

I ny forskning uppskattas hur långt ner ytan  processen som kallas "impact gardening" sker i form av störningar. 

I studien som publicerades den 12 juli i Nature Astronomy uppskattas att det på Europas yta sker små effekter till ett genomsnittligt djup på cirka 30 centimeter över en tidsrymd av tiotals miljoner år (av strålningen från Jupiter). Alla molekyler som kan kvalificera sig som potentiella biosignaturer vilket inkluderar kemiska tecken av liv kan påverkas till det djupet. " Om vi hoppas hitta orörda, kemiska biosignaturer måste vi titta under detta djup i isen där effekterna av impact gardening inte har skett ", säger huvudförfattaren till studien Emily Costello forskare vid University of Hawaii i Manoa. "Kemiska biosignaturer i områden som är grundare än den zonen kan ha utsatts för destruktiv strålning."

Även om impact gardening  länge ansetts vara sannolikt på Europa och andra atmosfärtomma  kroppar i solsystemet ger den nya modellering den mest omfattande bilden hittills av processen. Faktum är att det är den första som tar hänsyn till sekundära effekter som orsakas av skräp som regnar ner på Europas yta efter att ha blivit utkastat  av en första meteoritkollision. Forskning visar att Europas mellan- och höggradiga breddgrader skulle påverkas mindre av dessa dubbla nedslag och strålning.

"Vårt arbete breddar vår förståelse av de grundläggande processerna på ytor över hela solsystemet", säger Cynthia Phillips, Europaforskare vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien och medförfattare till studien. " Om vi vill förstå de fysiska egenskaperna och hur planeter i allmänhet utvecklas, måste vi förstå den roll som impact gardening har i att omforma dem."

 

Europa Clipper, som drivs av JPL för NASA, kommer att bidra till att utveckla den förståelsen. Rymdfarkosten siktas bli uppskjuten 2024 och kommer då att genomföra en serie nära förbiflygningar av Europa när den kretsar runt Jupiter. Den kommer att bära instrument för syftet att noggrant undersöka månen, samt undersöka damm och gaser som kommit finns på ytan. 

 

Uppdraget som Europa Clipper bidrar till tillhör astrobiologins område, den tvärvetenskapliga forskningen om variablerna och förhållandena i avlägsna världar som kan hysa livet som vi känner det. Europa Clipper är inte ett uppdrag där liv söks utan kommer att genomföra detaljerad spaning över Europa och undersöka om den isiga månen, med sitt underjordiska hav har förmågan att stödja liv. Att förstå om Europa har biologiska livsformer kommer att hjälpa forskare att bättre förstå hur livet utvecklades på jorden och potentialen att finna liv bortom vår planet.

 

Bild från vikipedia på månen Europa tagit 1996 då rymdfarkosten Gallileo besökte några av Jupiters månar.  

Mörk materia kan kanske enbart förklaras genom strängteorin

 

Mörk materia kan vara ännu konstigare än någon tror, säger kosmologer som antyder att denna mystiska substans som verkar stå för mer än 80% av universums massa kan interagera med sig själv.

 

"Vi lever i ett hav av mörk materia, men vi vet väldigt lite om vad det kan vara", säger Flip Tanedo, biträdande professor i fysik och astronomi vid University of California Riverside i ett uttalande.

Varje försök att förklara mörk materia med hjälp av känd fysik har misslyckats därför har Tanedo och hans medarbetare utvecklat exotiska modeller som bättre kan matcha observationerna.  Läs vidare deras diskussion här. 

 

 De frågade sig: Tänk om mörk materia interagerade med sig själv genom ett kontinuum av krafter som verkar i ett utrymme med fler dimensioner än våra accepterade tre? Det låter fel enligt gängse accepterad fysik men deras modell kan bättre förklara beteendet hos stjärnor i små galaxer än traditionella, enkla mörka materiamodeller. Så det är värt ett försök.

Dimensioner av fler slag är något som finns i strängteorin. Denna teori där allt kan passa in. Även mörk energi och mörk materia men då inte som en mystisk kraft eller materia. Utan naturligt (min anm.). Sedan upprepar jag åter, jag anser att mörk energi och mörk materia är en annan form av vanlig energi och materia av ett slag vi aldrig kan förstå med dagens fysik. Inte förrän vi accepterar strängteorin faller bitarna på plats. Läs mer om denna här. 

Bild pxhere,com en bild att fundera över.

En ny mycket stark radiomottagare har nu börjat arbeta.

 

Forskare har  utvecklat en ny radiomottagare som kan upptäcka radiovågor som avges av många typer av molekyler i universum samtidigt.

Mottagaren är skapad av ett team av forskare vid Osaka Prefecture University (OPU) och National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ) och kan fånga radiovågor vid frekvenser över en räckvidd som är flera gånger bredare än konventionella radioteleskop samtidigt. Det förväntas ge framsteg när det gäller att studera universums utveckling och mekanismerna för stjärn- och planetbildning.

 

Interstellära molekylära moln av gas och damm ger material till stjärn och planetbildning. Varje slag av molekyl avger ett eget slag av radiovåg av en karakteristisk frekvens och astronomer har upptäckt dessa olikartade frekvenser från olika molekyler över ett brett spektrum.

 

Genom att observera dessa radiovågor kan astronomer  lära sig mer om de fysiska egenskaperna och den kemiska sammansättningen av interstellära molekylära moln Utbudet av radiofrekvenser som kan observeras samtidigt av ett radioteleskop är mycket begränsat. Men genom att kombinera dessa komponenter till ett mottagarsystem som detta nya är säger teamet att de har uppnått att en rad frekvenser kan upptäckas samtidigt vilket inte varit möjligt  tidigare. Mottagarsystemet monterades på OPU 1,85m radioteleskop i NAOJ: s Nobeyama Radio Observatory se bild på anläggningen ovan.

Bild vikipedia från  Nobeyama radio observatorium i Japan där radiomottagaren nu är i gång. https://www.nro.nao.ac.jp/en/

Vi bör söka efter planeter med liknande axellutning som Jorden då vi söker efter liv däruppe.

 

  Planeter som lutar runt sin axel likt jorden har bättre förmåga att utveckla komplext liv. Denna upptäckt hjälper nu forskare att förfina sin strävan efter sökningen efter mer avancerat liv på exoplaneter. Den NASA-finansierade studies resultat kommer att presenteras vid Goldschmidt Geochemistry Conference.

Den första exoplaneten upptäcktes 1992.  Man anser i dag att exoplaneter bör finnas på rätt avstånd från sin sol för att de ska ha flytande vatten. I den så kallade "Guldlockzonen". Men för mer avancerat liv är andra faktorer också viktiga exempelvis syre i atmosfären. Forskare har skapat sofistikerade modeller av de förhållanden som anses nödvändiga för livsmöjligheter som vi känner det från  jorden ska kunna producera syre.

I dessa modeller kan olika parametrar angetts för att visa hur förändringar av  förhållanden förändrar mängden syre som produceras genom fotosyntesen.

Senior Researcher Stephanie Olson vid Purdue University säger i ett uttalade, "I modellen ändrar vi dagslängden, atmosfärmängden , fördelningen av mark och hav etc. för att se hur den marina miljön och marina syreproducerande organismer reagerar under olika förutsättningar.

Forskare har funnit att ökad dagslängd, ökat lufttryck och framväxten av kontinenter alla påverkar näringstransporter i samband med havscirkulationsmönstret vilket påverkar  syreproduktionen. Det föreslås att dessa relationer kan ha bidragit till jordens syresättning genom att underlätta syreöverföring till atmosfären när jordens rotation saktar ner, kontinenter växer och lufttrycket ökar över tid”.

"De mest intressanta resultaten erhölls när vi modellerade in planetens lutning i sin axel. Det vill säga hur planeten lutar när den kretsar runt sin sol säger Megan Barnett, doktorand vid University of Chicago som var involverad, och tillägger

"I vår modell ökade  lutningen effektiviteten i återvinningen av biologiska komponenter, vilket ökade produktionen av fotosyntetiskt syre i havet. Effekten är livsuppehållande. Det var som att fördubbla mängden näringsämnen. "

 

Jorden lutas i en vinkel av 23,5 grader runt sin axel. Detta ger oss årstiderna och delar av världen utsätts för direkt solljus på sommaren mer än på vintern. Men inte alla planeter i vårt solsystem lutar som jorden. Uranus lutar 98 grader medan Merkurius inte lutar alls. Lutningen storlek har betydelse.

Dr. Olson fortsätter med att säga: "Det finns flera faktorer att tänka på när man letar efter liv på en annan planet. Planeten måste vara på lämpligt avstånd från stjärnan för att tolerera flytande vatten och innehålla de kemiska beståndsdelarna i livets ursprung. En liten lutning eller extrem säsongsvariation på en planet med en lutning som Uranus kan begränsa livets tillväxt av avancerade djurarter, Men påverkar mindre mikroorganismerna. Ovan bör tas hänsyn till när vi söker efter liv däruppe ska vi söka liv av avancerat slag eller liv på mikronivå? (min anm.)

Bild från pixabay.com  på Jorden.

En mystisk explosion för länge sedan kan nu (troligen) förklaras

 

En massiv explosion från en tidigare okänd källa 10 gånger mer energirik än en supernova  kan ge svaret på ett 13 miljarder år gammalt mysterium i Vintergatan.

Ett internationellt team av astronomer inklusive UNSW Canberras Dr Simon Murphy, har troligen upptäckt de första bevisen på förstörelsen av en kollapsad snabbt snurrande stjärna – ett fenomen som de beskriver som en "magnetorotationshypernova".

 

Denna tidigare okända typ av katastrof vilken i detta fall inträffade knappt en miljard år efter Big Bang är den mest sannolika förklaringen till närvaron av ovanligt höga mängder av vissa element som upptäckts i en annan extremt gammal och "primitiv" stjärna i vintergatan.

 

Stjärnan SMSS J200322.54-114203.3 vilken innehåller större mängder metallelement, innefattande zink, uran, europium och troligen guld än andra stjärnor av samma ålder gör.

Astronomerna beräknar att endast den våldsamma kollapsen av en mycket tidigt bildad stjärna – förstärkt av en snabb rotation och närvaro av ett starkt magnetfält – kan förklara den större mängd av neutroner som krävs för händelsen. "Stjärnan har ett förhållande mellan järn och väte cirka 3000 gånger lägre än solens – vilket innebär att den är en mycket sällsynt stjärna och en metallfattig stjärna", säger Dr Yong.

Men den innehåller istället mycket större mängd av några tyngre element än merparten andra stjärnor vilket gör den ännu ovanligare. Fyndet jämförs med att hitta en nål i en höstack.

De första stjärnorna i universum bestod nästan helt av väte och helium. Tills de kollapsade, exploderade och blev neutronstjärnor eller svarta hål vilket gjorde att de producerade tyngre element som införlivades i små mängder i nästa generation stjärnor. "Vi finner nu för första gången bevis som direkt indikerar att det fanns en annan typ en hypernova som producerade alla stabila element i det periodiska systemet på en gång – en kärnkollapsexplosion av en snabbspinnande starkt magnetiserad massiv stjärna. Det är det enda som förklarar resultaten vi nu fått.

Hypernovor (En hypernova är en extremt energirik variant av en supernova) och sådana har varit kända sedan slutet av 1990-talet. Detta är dock första gången man hittat en som kombinerar både snabb rotation och stark magnetism.

 

"Det är en explosiv död för stjärnan", säger Dr Yong. ”Vi beräknar att J200322.54-114203.3 för 13 miljarder år sedan bildades ur en kemisk soppa som innehöll resterna av denna typ av hypernova. Ingen har någonsin hittat någon liknande stjärna tidigare."

Stjärnan finns 7500 ljusår från solen och kretsar i Vintergatans halo.

Bild från Vikipedia på en trolig framtida hypernova Stjärnan Eta Carinae som finns i stjärnbilden Kölen 7500 ljusår bort.

Månen Enceladus gejsrar innehåller metan vilket indikerar att liv kan finnas i havet under isen.

 

En okänd men bekräftad metanproducerande process sker i havet under isen på Saturnus måne Enceladus visar en ny studie publicerad i Nature Astronomy av forskare vid University of Arizona och Paris Sciences & Lettres University.

Gigantiska plymer av vatten som bryter upp genom isen från Enceladus har länge fascinerat både forskare och allmänhet vilket inspirerat till  spekulationer om det vidsträckta havet som tros finnasmellan månens steniga kärna och dess istäckta yta. Cassini (rymdfarkosten) upptäckte en relativt hög koncentration av vissa molekyler särskilt dihydrogen, metan och koldioxid när denna tog prov vid genomflygning av en gejser över månen.

 Mängden metan som hittades i kaskaden var oväntad. Teamet ovan fick möjlighet att analysera provet och ur detta har nu teorier utarbetats om vad som sker under isen och vad som finns där och varför. För det första gjordes bedömning av vilken hydrotermisk produktion av dihydrogen som bäst skulle passa in i Cassinis observationer och om denna produktion kunde ge tillräckligt med "näring" för att upprätthålla en population av jordliknande väteotrofa metanogener.

För att göra det utvecklade de en modell för förökningstakten hos en hypotetisk väteotrofisk metanogen, vars termiska och energiska nisch modellerades utefter kända stammar av desamma på jorden.

Forskarna körde sedan modellen i en datasimulering för att se om en viss uppsättning kemiska förhållanden såsom dihydrogenkoncentrationen i hydrotermisk vätska, och vilken temperatur som skulle ge en lämplig miljö för dessa mikrober att växa. De undersökte också på vilken effekt en hypotetisk mikrobpopulation skulle ha på sin miljö, till exempel på utsläppshastigheten av dihydrogen och metan i en gejser.

"Sammanfattningsvis kan vi inte bara utvärdera om Cassinis observationer är förenliga med en miljö som är möjlig för livsformer utan vi kan enbart göra kvantitativa förutsägelser om observationer som kan förväntas, om metanogenes faktiskt inträffar i Enceladus havsbotten", förklarade Ferriere.

 

Resultaten tyder på att även den högsta möjliga uppskattningen av abiotisk metanproduktion - eller metanproduktion utan biologiskt stöd - baserad på känd hydrotermisk kemi är det långt ifrån tillräcklig för att förklara metankoncentrationen som mättes  i gejsern. Att tillsätta biologisk metanogenes till blandningen kan dock förklara produktionen av metan för att matcha Cassinis observationer.

"Vi drar naturligtvis inte slutsatsen att liv existerar i Enceladus hav", säger Ferriere. " Snarare ville vi förstå hur troligt det skulle vara att Enceladus hydrotermiska ventiler kunde vara beboeliga för jordliknande mikroorganismer.

En spännande resa i upptäckter kan det bli (min anm.) hur troligt är det att mikroorganismer finns här? Det kan vi bara spekulera över tills vi kan göra fler och djupare undersökningar på plats i djupet av månens hav.

Bild från vikipedia på Saturnus måne Enceladus tagen av Cassini vid dess överflygning 2007.

En stark solstorm skedde för kort tid sedan

 

En betydande solstorm (strålningsutbrott) skedde den 3 juli och nådde toppen klockan 10:29.m. EDT enligt. NASA: s Solar Dynamics Observatory. Observatoriet som har koll på solen dygnet runt. Solstormar är kraftiga strålningsutbrott och skadliga för oss och våra digitala apparater inklusive internet vid för starka utbrott.  Det kan störa atmosfären i det  skikt där GPS och kommunikationssignaler färdas. Ännu har inget så starkt solutbrott skett under vår digitala beroendetid som hittills varat några decennium.

 

För att se nuvarande rymdväder och hur de påverkar jorden besök gärna NOAA:s Space Weather Prediction Center på. Det är den amerikanska regeringens officiella källa för rymdväderprognoser.

Ovan utbrott klassificeras som en X1,5-klass fackla.

 

X-klassen är starka utbrott numret ger information om dess styrka. En X2 är dubbelt så intensiv som en X1, en X3 är tre gånger så intensiv som X1 och så vidare.

Det hittills i modern tid största utbrottet skedde i september 1859 då all telegraftrafik slogs ut. Hade detta utbrott skett i vår tid hade merparten av all datortrafik slagits ut mm digitala och elektriska system. System som inte fanns då. 

Bild från vikipedia på hur en soleruption ser ut.

Ensamma jordliknande planeter flyter runt därute mellan galaxerna

 

Det finns fritt "flytande" planeter, planeter som är ensamma därute mellan  solsystemen i Vintergatan. Visst kan de ha någon eller flera månar men de har sin ensamma bana därute i mörkret.

En nyligen gjord undersökningen av några områden i Vintergatan har resulterat i fyra nya upptäckter av planeter i storlek som jorden, ensamma därute i mörkret. Resultaten beskrivs i ett meddelande från Royal Astronomical Society.

Upptäckten gjordes under ledning av Iain McDonald vid College of Manchester, Storbritannien, (denne är  främst baserad på Open College, Storbritannien) och vid  undersökningen användes information som erhållits 2016 genom K2-uppdragssektionen i NASA:s  Kepler Teleskop. Under en tid av två månader 2016 övervakade Keplerteleskopet ett mindre område med tiotals miljoner stjärnor nära mitten av vår galax var 30: e minut med syftet att upptäcka ovanliga gravitationshändelser. Det upptäcktes 27 korta gravitationshändelser från vad som nu misstänks som ensamma planeter därute. Fyra är nu bekräftade som detta. OBS först nu har analysen av bilderna gjorts till viss del.

Spännande upptäckter man undrar hur det ser ut på ytan på dessa mörka ensamma världar. Finns där is kanske vatten uppvärmt av geologiska processer under isen? Ingen vet (min anm.).

Bild flickr.com en undran över alltet.

Ett mystiskt överskott av svarta hål finns i stjärnklustret Palomar 5.

 

Palomar 5 är ett unikt stjärnkluster ca 75500 ljusår bort från oss. Klustret är ett av de "fluffigaste" klustren i vår galax med ett genomsnittligt avståndet mellan stjärnorna där på enbart några ljusår. Något som kan jämföras som avståndet solen och vår närmsta stjärna proxima  centauri 4 ljusår från bort. Övriga stjärnor med några undantag finns 10 tals till tusentals ljusår från varandra i vår galax.

I en artikel publicerad i Nature Astronomy beskriver ett internationellt team av astronomer och astrofysiker från Barcelonas universitet att det särskiljande draget i Palomar 5 är en överdimensionerad svarta hålpopulation. Här finns mer än 100 svarta hål i mitten av klustret.

" Antalet svarta hål här är ungefär tre gånger större än förväntat utifrån antalet stjärnor i klustret och det innebär att mer än 20% av den totala klustermassan består av massa av svarta hål. Dessa svarta hål vart och ett med en massa på cirka 20 gånger solens massa har bildats vid supernovaexplosioner då massiva stjärnor dog ut på grund av bränslebrist när klustret fortfarande var mycket ungt, säger professor Mark Gieles, från Institute of Cosmos Sciences vid Barcelonas universitet (ICCUB) och huvudförfattare till artikeln.

Nu till tidvattenströmmar vilket är strömmar av stjärnor som kastas ut från stjärnhopar eller dvärggalaxer. Under de senaste åren har nästan trettio tunna strömmar upptäckts i Vintergatans närhet. – Vi vet inte hur de här strömmarna bildas eller från vilken galac de kommit men en idé är att det är störningar i en stjärnhop. Men ingen av de nyligen upptäckta strömmarna ses komma från ett stjärnkluster associerat med dem därför kan vi inte vara säkra på denna slutsats.

Så för att förstå hur dessa strömmar bildades måste vi studera ett stjärnsystem associerat med detta där detta sker nu från vår synvinkel sett. Palomar 5 är det enda fallet där vi kan se att en stjärnström utgår och undersöka detta vilket gör systemet till en Rosetta Stone för att förstå tidvattenströmbildning och det är därför vi studerar det i detalj, förklarar Gieles.

Troligen har svarta hål med detta att göra. Svarta hål som finns i stor mängd här (min anm.).

Bild vikipedia i riktning mot stjärnklustret Palomar 5.

Den största kometen som någonsin upptäckts är på väg mot oss

 

En enorm komet är på väg in mot den inre av solsystemet.  Den är ca 1000 gånger större än en typisk komet och är den största som någonsin upptäckts i modern tid.

Det var den 23 juni i år den upptäcktes och klassificerades som en komet och fick beteckningen Comet lC/2014 UN271(Bernardinelli-Bernstein) efter dess upptäckare, Bernstein-Bernstein, doktorand pedro Bernstein vid University of Pennsylvania och astronomen Gary Bernstein.

Astronomer uppskattar att diametern på detta isiga objekt till 100 till 200 km, cirka 10 gånger större än kometer normalt är. Denna uppskattning är dock ganska osäker eftersom kometen ännu är långt från jorden och dess storlek beräknas på mängden av solljus som reflekteras från den. Kometen kommer som närmast jorden 2031. Men på ett säkert avstånd från oss.

Den  upptäcktes första gången genom Dark Energy Survey;s   2014 (först nu har den upptäckts i dessa bilder). Kometen finns just nu cirka 20 astronomiska enheter (AU) från solen (en AU är avståndet jorden-solen eller 150 miljoner kilometer) innebärande lika långt från oss som planeten som Uranus.

 Kometen lyser med en magnitud på 20 och är utom räckhåll för de flesta amatörastronomteleskop. Som jämförelse kan de flesta se föremål av magnitud 5 eller 6 med blotta ögat under goda förhållanden. När kometen närmar sig jorden 2031 kommer den fortfarande att vara 11 AU från oss. Detta är lite längre bort än Saturnus finns i sin  genomsnittliga bana från solen.

 

Det som gör Comet Bernardinelli-Bernstein speciell är att den bortsett från sin storlek inte (enligt analys av dess bana) har besökt solsystemets inre på ca tre miljoner år. Senast ungefär samtidigt som vår förfader "Lucy” gick på jorden. Kometen kommer ursprungligen från Oort moln. Oorts moln är en enorm, avlägsen region i utkanten av solsystemet som antas rymma biljoner kometer. 

Bild vikipedia. Bild av C/2014 UN271 från Dark Energy Survey.