Grottforskning blir säkert en spännande hobby en gång på månen.

Kan du designa ett system för att upptäcka, kartlägga och utforska grottor på månen? Gå då in på denna länk och klicka dig vidare och lämna din idé.


Vad som önskas genomsökas är vulkaniska områden av Lunar Maria av planetariska geologer vilka har identifierat gropar som kan relateras till kollapser av håligheter såsom lavarör där lava en gång flödade under månens yta.


"Att utforska och kartlägga dessa tuber kan ge ny information om månens geologi, men de kan också vara ett intressant alternativ som långsiktigt skydd för framtida mänskliga besökare till månen", förklarar Franceso Sauro, chef för ESA: s Pangaea Planetary geologi astronaut utbildning. "Grottorna skulle skydda astronauter från kosmisk strålning och mikrometeoriter och möjligen ge tillgång till isigt vatten och andra resurser där.


”För att forma framtida expeditioner till att utforska mångrottor söker vi idéer för uppdrag med specifika vetenskapliga mål. Utöver möjligheten att få tillgång till att navigera och kartlägga grottorna skulle föreslagna koncept kunna innefatta en kommunikationslinje mellan grottsystems inre och omvärlden och instrument som gör vetenskapligt relevanta mätningar av grottmiljön.


Så du som har idéer du anser kan förverkligas har här möjligheten att berätta om dem. Säkert kan grottforskning på månen vara intressant.

Bild från  en grotta på månen.

Vad är universum?

Universum är fyllt med miljarder (kanske oräkneliga) galaxer och stjärnor i dessa galaxer där det finns nästan oräkneliga antal planeter, månar, asteroider, kometer och moln av stoft och gas, allt virvlande i den oändliga rymden.


Byggstenarna i dessa himlakroppar och varifrån de kom är en gåta? 


Väte är det vanligaste elementet i universum följt av helium därefter kommer alla andra slag av grundämnen. Tillsammans utgör de ca 5% av allt som existerar.


Det hela började med Big Bang för ca 14 miljarder år sedan. Det som vi tror skedde då var att tätt packad materia plötsligt och snabbt expanderade i alla riktningar på en gång. Millisekunder senare var universum skapat i en temperatur av 180 000 000 000C. En böljande massa neutroner, protoner, elektroner, fotoner och andra subatomära partiklar. Varje bit av materia som finns och är kända element i det periodiska systemet och varje objekt i universum, från svarta hål till massiva stjärnor till fläckar av rymdstoft skapades under Big Bang, säger Neta Bahcall, professor i astronomi vid Institutionen för astrofysikaliska vetenskaper vid Princeton University i New Jersey.


 I detta skapades eller fanns även det vi tror finns och ser tecken av mörk materia och mörk energi (något jag anser enbart är andra stadium av vanlig energi och materia min anm.).


Vi vet inte fysikens lagar som skulle ha existerat i en så varm, tät miljö", säger Bahcall. 


Jag själv )min anm)  anser att vi inte vet eller kan förstå vad som hände om nu något hände när universum kom till. Vi ser tecken på att något skedde som vi kallar BigBang om vi teoretiserar efter det vi ser och mäter. Men vi vet inte vad vi ser och mäter så allt är bara teorier om något som teoretiskt ser ut att stämma enligt nuvarande kunskap och tankar.


Fri bild ovan.

En planet utan spår av någon atmosfär.

En stenig exoplanet kan ses som en klippa när den saknar atmosfär. Planeter av detta slag anses vanligast i röda dvärgsolars planetsystem enligt ny forskning.


 Astronomerna upptäckte LHS 3844b atmosfärlöshet. En planet runt den röda dvärgstjärnan LHS 3844. Denna planet upptäcktes genom användningen av NASA: s Spitzerrymdteleskop när de letade efter tecken på en atmosfär på denna exoplanet. LHS 3844 med sitt planetsystem finns i stjärnbilden Indianen ca 48,57 ljusår bort från oss.


 Resultaten stöder teorin att planeter som kretsar kring mindre stjärnor (ca 60% mindre i radie än solen) saknar betydande atmosfärer  eller ingen alls möjligen beroende på grund av strålningen från deras dvärgstjärna (röda dvärgstjärna så kallade M-stjärnor). Troligen beroende på att de planeter man finner här finns mycket nära sin sol (min anm).


Planeten har i detta fall en radie 1,3 gånger större än jorden, och den varvar sin värdstjärna (sol) på bara 11 timmar.


Forskarna upptäckte även att ena sidan av planeten är permanent "tidsmässigt låst" i sin omloppsbana. (Jordens måne och även Merkurius är också tidsmässigt låst, vilket är anledningen till att vi aldrig ser den bortre sidan från jorden).


Ena sidan av LHS 3844b dagssidan har en temperatur av 770 grader Celsius. Om det fanns en atmosfär skulle den varma luften från denna sida generera vindar som överfört värme över planetens hela yta. Men med en brist på atmosfär finns ingen atmosfär för överföring och utjämning den vägen av temperatur till nattsidan (den sida som alltid är vänd från sin sol).


Upptäckten innebär att för första gången har en exoplanet för första gången gången observerats som kretsar kring en M-stjärna (röd dvärg) utan en atmosfär. Något som inte kunnat bevisas tidigare mer än teoretiskt.


Vår sol som är en G-stjärna har även en planet med enbart en sida hela tiden vänd mot solen. Merkurius har inte heller någon nämnvärd atmosfär. Utöver det finns vår måne runt Jorden vilken även den alltid vänder samma sida mot Jorden och även den har en obetydlig atmosfär. Mycket små spår av någon atmosfär på både Merkurius och månen finns och troligen kan vi se det så även då det gäller LHS 3844b.


Bild från vikipedia på Stjärnbilden Indianen (Indus) som den kan ses med blotta ögat från södra stjärnhimlen.

Ett svart hål sågs nyligen svälja en neutronstjärna.

För ca 900 miljoner år sedan släppte ett svart hål stora gravitationsvågor ut i universum som ekade genom kosmos. Den 14 augusti 2019 resulterande dessa krusningar i rumtiden att detta nu kunde upptäcktas 900 miljoner år senare av LIGO då vågorna passerade jorden./

 Gravitationvågor och sken som ger oss det bästa beviset hittills av en aldrig tidigare sedd typ av kosmisk kollision som kunde erbjuda nya insikter om hur universum fungerar. Händelsen är kallad S190814bv och var sannolikt utlöst genom en sammanslagning av ett svart hål och en neutronstjärna. En neutronstjärna är de extremt täta resterna av en åldrande stjärnas sista fas. 



Astronomer har dock länge förväntat att sådana händelser sker men först nu kunde en ses genom ett teleskop. Händelser av detta slag skapar ringar av gravitationsvågor när det svarta hålet och neutronstjärna sammanfogas. 


Aktuella teorier förutspår dock att kollisioner av neutronstjärnor och svarta hål inte alltid avger ljus beroende på hur de två objektens massor är jämförbara.

Beroende på det svarta hålet och  neutronstjärnans avstånd till varandra är ju längre tid tar det för stjärnan att spiralformat försvinna ner i det svarta hålet eller i strimlad falla ner. Då detta sker kan teleskop hos oss på rätt avstånd i tid och rum se detta vilket hände ovan.


Men är det svarta hål mycket stort faller inget ljus ut enbart gravitationsvågor når ut. Det handlar då om att händelsen enbart sker som att hela neutronstjärnan i sin helhet faller ner i det svarta hålet utan att strimlas ner. 


Vad händer då med neutronstjärnans eventuella planetsystem? Det är min fråga. Kanske även dessa efterhand faller ner i hålet genom att de dras ner i detta. Alternativt om de är ett mindre svart hål att de fortsätter kretsa därute kanske i en bana runt det svarta hålet på stort avstånd alternativt snurrar runt sig själva i all evighet.


Bild från vikipedia på en arm av LIGO-interferometern vilken är en del i sökandet av gravitationsvågor vid svarta hål. 

Metan är organiskt material som bryts ner och finns på Mars. Men…

Metan bildas vid nedbrytning av organiskt material i syrefattiga miljöer.  Metan finns på vissa platser på Mars. Men har inget med vinderosion att skaffa enligt nya rön.

Vid Newcastle University har studier visat att metankan framställas över tid  både geologiskt och biologiskt. 

Anna Neubeck, forskare vid Uppsala universitet säger bland annat i vetenskapsradion den 8 juni 2018, – Tyvärr finns flera processer som kan skapa organiska föreningar utan liv. 


Detta med anledning av att man inte ska ta för givet att tecken på metan på Mars eller andra himlakroppar säkert pekar på liv. Vi har ju ex Saturnus största månen Titan där sjöar av etan och metan finns (dock vet vi inte här heller dessas ursprung) . 

 Men det ger en kanske 50 % möjlighet att det kan finnas liv (eller har funnits) på platser  där metan finns. Det vet vi bara när vi på plats kan noggrant undersöka källans ursprung.


 På Mars upptäcktes metan  redan 2003 på vissa platser. Gasen finns i speciella fickor på Mars vilket kan visa att det här finns eller har funnits liv under ytan.


Det är en fråga för framtida studier vad som bildat metanet här. I dag vet ingen.


Här på jorden bildas däremot 80 till 90 procent av allt metan från (eller av)  olika livsformer. Men gasen kan bildas på annat sätt så ett helt säkert tecken på liv är inte förekomsten av gasen. På jorden bildas 10% av oorganiska effekter.


 Bild från vikipedia på en av metanbildarna i världen. Men det finns många fler människan exempelvis.

Ännu en fundering utefter funderingar om ET finns.

Astronom Kelsey Johnson på university of  Virginia svarade nyligen på frågor i tidskriften  Scientific American om aliens. Jag tar upp något av vad hon anser, och funderar även själv utefter detta. Den som önskar läsa hela artikeln publicerad på universitetets hemsida kan göra det här. 


Hon säger: Vi har inte några vetenskapliga bevis att E.T har besökt jorden men  så kan säkert vara möjligt. Men det finns bara en handfull undersökta ärenden som inte har andra mer troliga förklaringar på alla uforapporter genom åren.


Ett öppet särfall som har fångat folks uppmärksamhet är ett berömt olöst fall från England 1956 kallas ”Lakenheath-Bentwatersincidenten”. Ett av skälen till att denna incident rönt uppmärksamhet är att det var bevittnat av både US Air Force och Royal Air Force. Detta fall har det officiella rekordet av  visuella observationer av antennfenomen och radarkontakt.


Jag själv (min anm) är likväl tveksam till vad som låg bakom denna händelse. Vi ska komma ihåg spökraketerna och area 51 båda är knappast alienhändelser. En störtad väderbalong ligger troligen bakom händelsen vid area 51 en hemlig testflygningsplats i USA och spökraketerna är troligen klotblixtrar.


Johnson fortsätter : Det är frestande att dra förhastade slutsatser då att vi inte vet vad något är. Men jag skulle inte bli överraskad om vi  så småningom besöker andra planeter  om vi överlever som art och teknisk civilisation tillräckligt länge och inte förstör allt utifrån den tekniska revolution vi lever under i dag.


Mänsklighetens historia är full av exempel på människors migreringar (emigreringar, flykt)  på grund av överbefolkning, begränsade resurser, girighet, förföljelse, religiösa stridigheter, etc. Kolonisering verkar finnas i vårt kollektiva beteende.


Men vad som oroar är även att högtstående civilisationer i det förflutna till slut har förstörts genom yttre hot av barbarisk och krigisk civilisation många gånger. 


Det finns även andra skäl. Jag (min anm) kan se detta på ex Roms imperium som föll genom att folket förslöades och tog nöjen och tillfredsställelse som viktigare än fortsatt förbättring av levnadsförhållande för alla, yttre hot förstods inte och mycket förföll. Slutet kom då andra folk intog romarriket. 


Johnson säger även: Men om vi kan överleva våra tekniska tonår tror jag att människors kreativitet, mod och uthållighet kommer att tvinga oss att resa till fjärran platser i galaxen.


Jag anser (min anm) om detta går är allt möjligt för människan så där är vi helt överens. Men jag tvivlar på att vi når dit. Människan har troligen även en inbyggd förstörelselusta vilket vi kan se på att många även i högcivila demokratier (som ex Europa o USA) där uppstår brottslighet och en ökande råhet bland människor i dag.


Bild från vikipedia på Karl-Gösta Bartoll letande efter spår av en "spökraket" som sågs landa i Kölmjärv 19 juli 1946.

Något oväntat sker i området runt det svarta hållet i Vintergatans centrum

I mitten av vintergatan finns ett stort svart hål av cirka fyra miljoner gånger solens massa i ett område av ungefär storleken på jordens omloppsbana. Känt som Sagittarius A, i riktning mot i stjärnbilden Skytten, 26000 ljusår bort från oss.


Här rör sig omkringliggande stjärnor i höga hastigheter runt detta svarta hål och även stort antal asteroider allt påverkat av en mycket stark gravitation från Sagittarius A.


Sagittarius A verkar nu (tillfälligt?) agera ännu mer aggressivt än vanligt genom att sända ut ett starkt blinkande sken. Ett dubbelt starkare sken än det någonsin kommit härifrån tidigare under den tid vi haft uppsikt på platsen. Astronomer misstänker att något större objekt som nu dras ner i hålets gravitationsfält är anledningen.


– Det var så ljust du kunde se det i realtid, säger Andrea Ghez, den ansvariga ledaren för gruppen Galactic Center vid UCLA, som spelade in aktiviteten. ”Det var mycket tydligt att något skedde här tidigare i år”. Svarta hål avger inte så mycket som en foton. Frågan är vilket slag av materia troligen varm gas som nu dras ner och snurrar runt Sgr A * bildande en ”ackretionsskiva” av material som dras ner mot det svarta hålets yta och ger detta ljus på sin färd.


Sagittarius A är även ett skräckinjagande magnetfält frågan är om det är denna kraft som drar laddade partiklar som elektroner i spiralform inåt som ger denna glöd.

Ännu kan ingen med säkerhet såga vad som ger denna ljuseffekt. Men säkert är det ett helt naturligt fenomen vi ännu inte helt förstår eller väntat oss med den kunskap vi i dag har om svarta hål och dess omgivning (min anm).


Bilden från vikipedia föreställer Sagittarius A* (i mitten)  med två inringade ljusreflektioner från en nylig explosion .

Kan Jupiter ha kraschat med en nybildad planet?

En krasch mellan Jupiter och en planet av Jordens storlek verkar enligt nya rön ha skett för 4,5 miljarder år sedan.


Kanske inte så överraskande då asteroidbältet där säkert än mer kraschar mellan himlakroppar skett finns mellan Jupiter och Mars. Dock finns säkert inga rester därute från den kraschade planet som troligen kraschade med i Jupiter den gången.

Uppgiften om denna troliga krasch kommer från en studie av data från gravitation- avläsningar från  NASA's Junofarkoster.


Astronomer från Rice University och Sun Yat-sen University i Kina är de som kommit till detta resultat utefter de avläsningar de gjort av datan vilken visar att  Jupiters kärna är förlängd och mindre tät än väntat.  Enligt Liu en av astronomerna av arbetet bör det varit en planet av jordens storlek som gett denna mindre täthet av Jupiters kärna efter dess färd in i området.


Även om beräkningar tyder på att kollisionen inträffade ca 4,5 miljarder år sedan kommer det att ta kanske miljarder år för Jupiters kärna att återhämta sig från denna stora händelse.


Jag anser uppgiften trolig då det gäller kraschen. Jag kan mycket väl anta att fler kraschar skett. I solsystemets barndom skedde många asteroidnedslag överallt och asteroidbältet ( mellan Jupiter och Mars) som består av minst 60000 bumlingar är säkert i många fall rester av stora objekt som kunnat bli eller varit planeter.

Bild Jupiter fri bild.

Sökning efter ultraviolett strålning ska användas för att söka efter liv därute.

Astronomer har upptäckt ett nytt sätt att söka efter liv i kosmos. Hård ultraviolett strålning vilket röda stora solar sänder ut i solutbrott och hittills  ansetts  förstöra möjligheten till liv på planeter i dess närhet. Men så behöver det inte vara det kan finnas biosfärer på dessa planeter (som kan finnas i solsystem där detta sker)  som just detta strålande kan avslöja.


Denna strålning kan utlösa en skyddande glöd för liv på exoplaneter som kallas biofluorescence enligt ny forskning som Cornell University.  ”Detta är ett helt nytt sätt att söka efter liv i universum. Tänk en främmande värld som glöder slappt i ett kraftfullt teleskop”, enligt huvudförfattare till rapporten om ämnet Jack O'Malley-James, en forskare vid Cornell Carl Sagan Institute.


”På jorden finns det vissa koraller i vattnen vilka använder biofluorescence för att omvandla solens skadliga ultravioletta strålning till ofarliga synliga våglängder något som skapar en vacker lyster. Kanske kan sådana livsformer även existera på andra världar och då är tecknet på detta denna lyster.”, sade medförfattare Lisa Kaltenegger, docent i astronomi vid Carl Sagan Institutet.


Astronomer är oftast överens om att en stor del av exoplaneterna utanför vårt solsystem finns i den beboeliga zonen av M-typ stjärnor De vanligaste stjärnorna i universum. M-typ stjärnor blossar ofta upp i solutbrott och när ultravioletta flames flyger iväg ger sken runt planeter av biofluorescenceeffekter i vackra färger.


Nästa generation av teleskop ska kunna upptäcka denna glöd av färger runt exoplaneter därute och då ge en tanke på att här kan finnas liv som likt koraller på Jorden kan omvandla hård ultraviolett strålning till livsmöjligt ljus.
  

Ultravioletta strålar kan absorberas i längre säkrare våglängder genom en process som kallas ”photoprotective biofluorescence”, och denna mekanism lämnar ett visst tecken som astronomer kan söka efter.”Sådana biofluorescence kan exponera dolda biosfärer på världar genom deras tillfälliga glöd när en flare från en stjärna träffar jorden”, sade Kaltenegger.


Astronomerna ger sig inte de söker på alla möjliga och omöjliga vis efter någon form av tecken av liv i universum (min anm). Att acceptera eller anse att vi är ensamma finns inte i deras agenda.


Bild: från vikipedia strålning 

Vela är en mystiskt agerande neutronstjärna vilken förvånar astronomer

Vela i det här fallet är en pulsar. En neutronstjärna inte att förväxla med Vela (seglet) stjärnbilden men likväl ingående i stjärnbilden.


Ett team av astronomer vid Monash University i Australien har nyligen studerat pulsaren Vela som finns ca 1 000 ljusår från jorden på södra stjärnhimlen i stjärnbilden Seglet (Vela). De observerade att Vela tillfälligt snurrar snabbare i perioder.


Neutronstjärnor i sig vilket Vela är en av är några av de tätaste objekten i universum, som alla har en ungefärlig likartad massa på 1,4 gånger vår sol men endast är 20 kilometer i diameter.  Dessa objekt roterar regelbundet i en hastighet av omkring 43 000 gånger per minut. Dock kan denna hastighet emellanåt öka tillfälligt vilket kallas Glitch (tekniskt missöde).


Då dessa pulsaren av neutronstjärnor uppför sig likartat överallt och verkar vara synkroniserade storleksmässigt, massamässigt och hastighetsmässigt bör detta fenomen som forskarna nu hittat och som kallas glitch vara universellt (min anm).


 De australienska astronomernas analys (2019) gjordes av  observationer från 2016.

Forskarna observerade hur neutronstjärnan saktar ner i rotationshastighet lite innan en större ökning av hastighet inträffar. Därefter denna acceleration av hastigheten som följer av inbromsningen tidigare går sedan hastigheten tillbaks till normalhastigheten en snurr av ca 43 000 gånger per minut.


Resultaten föreslogs att denna ”nedgång” är orsaken till den hastighetsökning som tillfälligt sker. En eftersläpning vilken kommer av någon effekt från stjärnans inre.

Tidigare studier har förutsagt denna process som trolig att roterande neutronstjärnor bromsar och gasar.  Men denna nya studie markerar de första realtidstudierna och bekräftar förutsägelserna av att detta skeende existerar.
  

Laget från den senaste studien säger att denna observation kan leda till nya teorier för att förklara neutronstjärnor och deras buggar i hastighetssnurrande.

Säkert kan det så men kan vi förstå eller säkert veta vad som pågår inuti en pulsar eller neutronstjärna (min anm). Jag tvekar.


Bild från Vikipedia på pulsaren neutronstjärnan Vela

Radiovågschocker blinkar till då och då från universum. Ingen förklaring finns på fenomenet.

En radioblixt (eng. Fast Radio Burst, FRB) är ett astrofysikaliskt fenomen vilket ger en kort puls av radiovågor med en längd av några millisekunder från en riktning som inte kan förutses med den kunskap vi har i dag.


De källor man hittills lyckats lokalisera har befunnit sig i avlägsna galaxer och varit extremt intensiva men har inte upprepats. Det är okänt hur radioblixtarna uppkommer.


Astronomer använder numera artificiell intelligens för att lokalisera källan till fenomenet som ingen kan förklara men som det finns teorier om hur de uppkommer.

Wael Farah, doktorand vid Swinburne University of Technology i Melbourne, Australien har utvecklat ett system för att använda datorer med artificiell intelligens för att se ett mönster på var blixtar uppstår och detektera dessa.


Farahs system programmerade Molongloteleskopet att upptäcka FRBs och växla över till dess mest detaljerade inspelningsläge för att få de bästa bilderna hittills på händelserna.


Baserat på data, förutspådde forskarna att mellan 59 och 157 teoretiskt detekterbara FRBs blixtrar över vår sky sker dagligen. Men att förutsäga var de sker har inte lyckats. Forskarna använde också de omedelbara upptäckterna för att söka effekter då de sker i data från röntgen, optiska och andra radioteleskop  i hopp om att hitta några synliga evenemang kopplade till FRBs innan dessa sker. Men har inte lyckats finna något som visar att nu sker det snart.


Deras forskning visade dock att en av de mest säregna (och frustrerande, för forskningsändamål) drag av FRBs verkar vara riktigt: signaler upprepar sig aldrig igen från exakt samma position.


Min egen reflektion av fenomenet är att undra vad som finns därute och vad sker där? Är det något bortom tid och rum som stör eller som håller vår verklighet på plats. Är det utbrott av något i universum i sin helhet som kan jämföras med åska över Jorden. Inte heller åskblixtars nedslagsplats kan förutses om vi nu inte sänder upp åskledare då kan de i till viss mån styras.


Bild från Vikipedia citat: FRB 010724 (även kallad Lorimer burst efter upptäckaren) var den första radioblixt man upptäckte. Man kan se att vågor med hög frekvens har anlänt före de med lägre frekvens.

Kan mörk materia ha funnits före BigBang?

Mysteriet med mörk materia är en av de mest frustrerande inom fysik då tecken på att den finns existerar men inte vill visa sig.


Ett förslag på hur man ska förklara några av utmaningarna som mörk materia är innebär att försöka förklara och visa att den uppstod ögonblicket före Big Bang alternativt fanns före BigBang. Detta skulle enligt mig (min anm) då kunna ge tankar på att denna plus mörk energi är förklaringen till BigBang utifrån att något hände i detta.


Big Bang är enligt den mest populära förklaringen till hur universum började i en ögonblickshändelse singularitet som resulterade i en ännu accelererande expansion.

Om då mörk materia kom först (alt. fanns innan BigBang) förändrar detta hur forskare ska söka ämnet. Studien avslöjade en tidigare okänd anslutning mellan partikelfysik och astronomi”, vilket beskrivs av författaren Tommi Tenkanen fysiker vid Johns Hopkins University.”Om mörk materia består av partiklar som fanns före Big Bang, kan det påverka hur galaxer är fördelade i universum. Detta kan då användas i sökandet för röja dess identitet och ge slutsatser om tiden före Big Bang. ”Om mörk materia är en kvarleva av Big Bang bör forskare kunna se en direkt signal av mörk materia i olika partikelfysikexperiment redan”, säger Tenkanen.


Det faktum att forskarna ännu inte har sett en sådan signal är oroande (det kan visa att slutsatsen är fel min anm).


Men Tenkanen säger även att hans modell kan peka på en annan strategi att tackla den mörka materiafrågan. Detta genom fokus på astronomiska observationer.

I synnerhet, säger han att han ser han en potential i den Europeiska rymdorganisationens Euklides rymdteleskop som är planerad att starta i 2020. Euclid är utformad för att scanna kanterna av universum innebärande att låta forskare se tillbaka ca 10 miljarder år och utifrån detta söka tecken på mörkmateria aktivitet.


Jag (min anm) anser att mörk materia är ett tillstånd av vanlig materia vi ännu inte förstår. Om den nu finns. Mörk materia kan även vara en felanalys vilket just därför pekar på något som egentligen inte finns. Jag tror att båda dessa slags förklaringar är möjliga. Men jag anser däremot helt säkert att varken mörk energi eller mörk materia är något konstigt som finns utanför vår nuvarande föreställningsvärld. Antingen finns dessa ting inte eller är det en konsistens av materia och energi av helt vanligt slag.


Bild från vikipedia på Euclid rymdteleskopet vilket ska lanseras 2020 och nämns om ovan.

39 Enorma galaxer från universums första 2 miljarder år har upptäckts

Forskare vid University of Tokyos Institute of Astronomy har använt ett antal teleskop för att resa bakåt till universums barndom. Bland annat användes rymdteleskopet Spitzer för att söka i det infraröda våglängdområdet och radioteleskopgruppen Alma, Atacama Large Millimeter/Submillimeter Array i Chile.


Utöver dessa har även Very Large Telescope, som i själva verket består av fyra samverkande teleskop på 8,2 meter placerade i formation vid Paranalobservatoriet i Chile använts. Det blev upptäckter av 39 mycket stora hittills dolda galaxer som redan fanns 2 miljarder år efter BigBang ( BigBang inträffade för 13,7 miljarder år sedan enligt dagens kunskaper).


De här upptäckterna står i konflikt med de nuvarande modeller för denna tids utveckling, och kommer att hjälpa oss med detaljer som hittills har saknats, säger astronomen Tao Wang vid University of Tokyo i ett pressmeddelande.


Vid denna tid var de nu upptäckta galaxerna de största i universum. Men i dag är de så gamla (avståndet så stort från oss i ljusår räknat)  att ljuset från dem är väldigt svagt beroende på avståndet (ljuset har tagit ca 12 miljarder år att nå oss).


 Universums expansion gör även att det synliga ljuset sträcks ut och så småningom blir infrarött (sett från oss). Sträckningen av det infraröda fältet kan avslöja hur långt bort ljuskällan ligger och därmed också åldern på när ljuset sändes ut.


Ju större galax desto större är även det svarta hål som ligger mitten. Det innebär att man också kan studera dettas evolution. Detta genom att jämför dettas utveckling mot galaxer vars ljus inte ligger så långt bort i ljusår.


Frågan jag ställer mig är även varför det finns ett svart hål i centrum av alla galaxer vilket vi hittills upptäckt. Säkert bör det ha med bildandet av galaxer att göra. Men någon förklaring på fenomenet finns inte.



Bilden är från Vikipedia och visar ALMA radioteleskopgrupp i Atacamaöknen i Chile.

Hubbleteleskopets nya bild på Jupiter är intressant men ej förklarad

Jupiter är en gasplanet och den största planeten i vårt solsystem med sin plats mellan Mars och Saturnus. Astronomer har observerat denna gasjätte i sekler men ännu är det en mystisk värld vi inte helt förstår.


Astronomer har inte definitiva svar på till exempel varför molnband och stormar ändrar färg eller varför stormar krymper i storlek. Den mest framträdande stormen den stora röda fläcken har sedan den upptäcktes under 1800-talet minskat något i storlek (man kan undra hur stor den var från början eller hur den bildades, Kanske den funnits i en storlek vi inte anar sedan Jupiter bildades (min anm).


Denna stora storm är fortfarande tillräckligt stor för att svälja jorden. Den röda fläcken är förankrad i en orolig atmosfär som drivs av värmestegring från Jupiters djupa inre som driver värmen upp i den turbulenta atmosfären.


Ett skeende som inte händer på Jorden. Detta då vi ligger närmre solen är det solens värme som får vår atmosfär att reagera.


Jupiters övre atmosfär är ett färgband av moln vilka har olikartade vindhastigheter och i omväxlande riktningar (troligen är detta anledningen till de olikartade färgerna som uppstår utifrån vindhastighet, vindriktning och detta utifrån innehållet i vindarna min anm) . Dynamiska funktioner som cykloner och anticykloner (högtryckstormarna som roterar moturs på södra halvklotet) finns i överflöd. Banden skapas av skillnader i tjocklek och höjd av ammoniak is molnen. De färgglada banden som flyter i motsatta riktningar på olika breddgrader, beror på olika atmosfärstryck (och enligt mig vindhastighet och vindriktning min anm) . Ljusare band stiger högre och har tjockare moln än de mörkare banden.


Bland de mest slående funktionerna i bilden på Jupiter är de rika färgerna på molnen som rör sig mot den stora röda fläcken. En storm rullande moturs mellan två band av moln. Dessa två molnband över och under den stora röda fläcken rör sig i motsatta riktningar. Det röda bandet ovanför och till höger (nordost) av den stora röda fläcken innehåller moln som rör sig västerut och runt norra delen av den gigantiska stormen. De vita molnen till vänster (sydväst) av stormen rör sig österut söder om platsen.


Alla Jupiters färgglada molnband i den här bilden är begränsade till norr och söder av jetströmmar som förblir konstanta, även när banden ändrar färg. Banden är alla åtskilda av vindar som kan nå hastigheter på upp till 644 kilometer per timme.

Jupiter är därmed en stormig stor färgglad gasplanet vi ännu inte helt förstår.


Bild från Vikimedia på Jupiter tagen av Hubbleteleskopet.

Vår vintergata är en vriden sådan. Svaret på varför kan vara viktigt.

Vintergatan har alltid skildrats som en platt spiralformad disk därav namnet spiralgalax.


Men då vi inte kan fotografera av den utifrån som vi kan av andra galaxer har vi tänkt oss hur den ser ut utifrån vissa mätningar och andra likartade galaxer som ex Andromediagalaxen som antas vara mycket lik Vintergatan i form.


Nu har dock Warszawas universitet använt sig av jättestjärnor för mätning för att visa galaxens verkliga form.


Att kartlägga en galax är av förklarliga skäl inte en helt enkel uppgift. Vår tidigare syn på Vintergatans utseende har byggt på observationer av 2,5 miljoner stjärnor att ställa mot de 2,5 miljarder som kan finnas i klustret Vintergatan. För att få fram en mer korrekt återgivning har Dorotea Skowron och hennes  team mätt avståndet till cepheider  . Det är de unga jättestjärnorna som många gånger lyser tusentals gånger starkare än vår egen sol och är synliga även i galaxens utkant.


Då dessa stjärnors ljusstyrka varierar har detta kunnat användas för att fastställa avståndet till andra galaxer.


Stjärnornas regelbundna pulser har gett en mer exakt bild av Vintergatans sammansättning och vår galax visar sig då vara tilltufsad av någonting.
  

– Våra resultat visar att Vintergatan inte är platt, utan när man kommer långt ut från galaxens centrum så är ser den skev och vriden ut. Skevningen kan ha uppstått genom tidigare möten med satellitgalaxer, intergalaktisk gas eller mörk materia, säger Przemek Mroz som ingår i teamet.


Troligen är det helt riktigt att en eller flera galaxer har krockat och gett Vintergatan sin form (min anm).


Bild  Ej på Vintergatan men en tydlig bild på galaxvridning. I detta fall på galax NGC 2623 vilken fått sin ovanliga och vridna form som resultatet av en stor sammanstötning och efterföljande samgående mellan två separata galaxer. Galaxen finns i Krabbans stjärnbild 250 miljoner ljusår bort. Denna bild visar tydligare vad som menas med vriden galax än en bild på Vintergatan gör. Vi ska även komma ihåg att vi själva finns i Vintergatan och därför inte kan fotografera hela Vintergatan utifrån.

Nog blir man frustrerad då Israel lyckats förstöra för vetenskapen kanske för alltid på månen.

Det var precis innan midnatt den 11 April 2019 då  Israel Aerospace Industries mission control center i Yehud, Israel förstod att deras månfarkost kraschade på månen istället för att landa på den.


Resultat en laglig (förstår ej att det kan vara det?) spridning av björndjur på månens yta.


Som väl är hade det inte sas det som planerats in att medtaga  en del dna med sig från skilda växter och djur i experimentsyfte. Troddes det.

Men det hade skickats med en del dna likväl fast detta skulle göras i en framtida farkost. 


 Några veckor innan hade Spivack genom stiftelsen Arch likväl inkluderat DNA i nyttolasten. 


Hektar en av forskarna och en ingenjör av Spivack's team lade ett tunt lager av epoxiharts mellan varje lager av nickel, en syntetisk motsvarighet av det fossiliserade trädens harts som bevarar forntida insekter. I kådan stoppade de hårsäckar och blodprov från Spivack och 24 andra institut. Prov som säger han representerar olika genetiska tvärsnitt av mänskligt dna dessutom några torkade björndjur och prover från stora heliga platser, som Bodhi trädet i Indien. Några tusen extra uttorkade björndjur strös på band som fästes i kådbanden. 


Vid den israeliska månlandaren Beresheet krasch i våras spreds en stor mängd trögkrypare ) björndjur) ut på månens yta. Kanske lever de fortfarande. Björndjur är kanske de mest livskraftiga djur som finns. De kan överleva i vakuum, uttorkade, kyla och hetta. Nästan inget tar död på dem.


Jag anser att denna krasch på månen förstörde möjligheten för framtida forskare att säkert veta om björndjur som kanske en gång hittas där är från jorden eller redan fanns på månen. DNA som sändes kan tror jag muteras och bilda någon form av nya björndjur vilket även det kan lura framtida forskare till tron att det fanns liv innan denna krasch.


Jag anser att denna krasch med sin last för all framtid förstört möjligheten att säkert veta om månens ursprungligen innehöll dna eller liv. Israel tog med liv och spred på månen. Klanteri av oförlåtligt slag i rymdforskningens historia. Det går inte att göras ogjort.


Bild på björndjur från Vikimedia.

Söker utomjordiska intelligenser kontakt med laserljussignaler kan vi numera upptäcka det.

Sedan uppfinningen av radion har astronomer lyssnat på skilda radiofrekvenser i syfte att höra om någon därute söker kontakt eller finns där. Men ännu har inga signaler kommit på de kända frekvenserna från rymden som får oss att misstänka att någon finns därute. Ensamheten som jordbor består.


 Men om intelligent utomjordiskt liv existerar kan dessa utomjordingar använda andra former av teknik för att kommunicera eller söka kontakt. Vilka kan bara fantasin begränsa. Då de är okända varelser kan deras teknik även vara okänd för oss.


Men en signalform som kan användas och vi nu kan upptäcka om den används är lasertekniken. Vi kommer att upptäcka ifall laserstrålar är en teknik som används av eventuella utomjordiska intelligenser för kontaktförsök.


Genombrott i att lyssna av detta kommer utifrån det omfattande sökandet för utomjordisk intelligens (SETI) programmet.


Teleskopet som använts i de försök som nu arbetats fram för att avsöka efter laserkontakt är Telescope Array System (VERITAS) vid Fred Lawrence Whipple observatoriet i Amado, Arizona. 


En stjärna med sitt solsystem vilken varit mycket uppmärksammad senaste åren är Tabbys star vilken visat på ljusdämpning då och då har avsökts i syfte att finna signalering med laserblinkande därifrån.


Om någon sänder lasersignalering från något solsystem har vi nu mycket känslig utrustning för att upptäcka det. Avsökning pågår solsystem för solsystem,

Men finns det något att finna däruppe (min anm)? Jag tvekar!


Bilden är från Vikipedia och är på VERITAS Telescope Array System (VERITAS) vid Fred Lawrence Whipple observatoriet i Amado, Arizona vilket omnämns ovan.

Exoplanet GJ 357d kan innehålla vatten och vara bebodd.

Astronomer har hittat en närliggande exoplanet som kan vara möjlig för jordiskt liv att leva på.


Det var en internationell grupp av astronomer som upptäckte planeten med hjälp av NASAS satellitteleskop TESS tidigare i år när detta riktades mot stjärnbilden hydran vilken finns ungefär 31 ljusår från jorden.


Exoplaneten som finns i ett solsystem med solen GJ 357 som moderstjärna och fick beteckningen GJ 357 d. Den antas vara ca två gånger större än jorden. Dess massa beräknas vara sex gånger större än Jordens massa.


Belägenheten är i den yttre kanten av denna stjärnas ”beboeliga zon”, och forskarna antar att denna planet kan ha flytande vatten på ytan. Om planeten har en tät atmosfär kommer framtida studier att visa.


Här finns även några andra planeter i detta solsystem. GJ 357 b och GJ 357c men de finns ej i den zon runt sin sol vi kallar den för jordiskt liv möjligt beboeliga zonen runt en stjärna.


Själv tvivlar jag inte på att det finns planeter därute som vi utan större problem skulle kunna kolonisera. Planeter med syre och vatten och en behaglig temperatur.


Planeter vi kan plantera växter på och kolonisera med djur på och skapa kretslopp.

Men jag tvivlar inte heller på att vi är unika och att det redan finns liv därute på någon planet tror jag inte på.


Bild från Wikimedia och en fri sådan på hur det kan se ut i solsystem GJ 357.

Det lokala tomrummet i det närbelägna universum och icketomrum liknar ett organ.

Bilden ovan visar hur vår region av universum ser ut? Det är en ny karttyp som gjorts utifrån storskaliga galaxrörelser i vårt närliggande universum.


Kartan spänner över 600 000 000 ljusår där Vintergatan ses  på stjärnbilden Jungfruns kluster av galaxer i en än större grupp av galaxer.


I Detta område finns även det massiva Coma Clustert och det omfattande Perseus clustert av galaxer.


Här ses även en stor region nästan tom på galaxer vilket kallas det lokala tomrummet.

Jag själv tycker bilden får tankarna att gå till en levande orgasm. Byggt som innanmätet av en stor mage eller inälvssamling.


Man kan anser jag få tankarna till att universum kan vara en makrostor organism där allt hör ihop. Jag tycker bilden är kuslig.


Bilden kommer från NASA vilka publicerar dagens bild varje dag på olika objekt eller rymdrelaterade ting på adressen  på denna länk.

En mycket het planet formad som en amerikansk fotboll

En mycket het planet med formen som en fotboll (amerikansk fotboll) har upptäckts vilkens hetta förvånar. Om formen har sin utgångspunkt av att den är så het förtäljer inte upptäckten.


Men hettans styrka kommer enligt rön av att tungmetaller stigande upp genom planetens atmosfär. Detta till skillnad mot på Venus där värmen kommer från solen och hålls kvar på planeten av en väldigt tjock atmosfär. En atmosfär bestående  på Venus av upptill 96 procent av koldioxid vilket ger Venus en mycket hög växthuseffekt.


Observationerna av planeten ovan vilken har namnet WASP-121b  är gjorda av NASA:s Hubbleteleskop vilket avslöjade mystiska gasutsläpp av magnesium och järn från planetens yta.


WASP-121b är en exoplanet belägen 850 ljusår från jorden, i stjärnbilden Akterskeppet. Planeten  är klassificerad som en het Jupiter med en temperatur på 2 500°C varmt nog för att smälta järn.


Observationerna visade som beskrevs ovan tungmetaller tyngre än väte och helium som avdunstar från denna planet ut i rymden. Planeten ligger mycket nära sin sol WASP-121.


Tungmetaller har tidigare setts i andra heta så kallade  heta jupitrar ( namnet kommer ur att de är stora gasplaneter likt vår Jupiter i vårt solsystem) men då endast i de lägre atmosfärskiktet”, säger forskaren David Sing på Johns Hopkins universitet i Baltimore, Maryland. ”Från  WASP-121b ser vi magnesium och järngas så långt bort från planeten att det visar att gravitationen inte kan hålla denna kvar vid planeten”.


Ultraviolett ljus från stjärnan (WASP-121) är ljusare och varmare än solen (jämfört med vår sol) och värmer den övre atmosfären och får som resultat att gasen lämnar planeten.


När det gäller WASP-121b är väte och heliumgas utflödet nästan som en flod och drar ovanstående metaller med sig uppåt och bort. ”Det är en mycket effektiv mekanism för massförlust” säger forskarna. Massförlust av tungmetaller mm.


Jag anser att närheten till sin sol får detta skeende av hetta och massförlust av metallgas mm och troligen ska formen på planeten ses komma som effekt från detta skeende och avstånd från sin sol.


Bilden är från Vikipedia och visar en föreställning av WASP-121b, gjord av en okänd konstnär.

Månen är betydligt äldre än vi ansett tills nu.

Tills nu och med det vetande vi tillskansat oss med modern vetenskap har det ansetts att månen formades 150 miljoner år efter solsystemets skapelse vilket var för 4,5 miljarder år sedan. Men nu visar en ny studie att månen sannolikt är 100 miljoner år äldre än man tidigare antaget (den formades 50 miljoner år efter solsystemet) vilket blir ca 50 miljoner år efter jordens tillblivelse.


Det innebär att kraschen av den himlakropp (troligen en planet av Mars storlek)  som kraschade med jorden och resulterade i månen ha skett 50 miljoner år efter att jorden bildats och jorden då fortfarande till stor del inte var fast (min anm). Men kanske den inte var fastare 100 miljoner år senare heller då den enligt tidigare beräkningar kraschade med jorden.


Under Apollo 11-uppdraget 1969 (första månlandningen) tog astronauterna med sig 21,55 kilo materia från månens yta. Även vid senare månlandningar till och med den sista färden i dec 1972 tog astronauter med sig materia tillbaka. Materia som sedan dess undersökts i skilda projekt och nu senast vid institutet för geologi och mineralogi vid Kölns universitet där resultatet blev månens tillblivelseålders förändring.


Analyserna av den kemiska sammansättningen av detta material visade att månens ålder måste omvärderas. Resultaten visar att månen började bildas redan 50 miljoner år efter att det övriga solsystemet bildades för 4,56 miljarder år sedan. Om detta då motsäger teorin att en himlakropp kraschade med jorden och månen då bildades säger inte dessa nya fakta. Men troligen ligger den teorin fast.


Vad som mätts för att få resultatet är den radioaktiva isotopen hafnium vilken ger tidsangivelse utifrån hafnium och volfram vilka i sig utgör naturliga ”atomklockor” då isotopen hafnium-182 bryts ned till volfram-182 över känd tid.


Det vore intressant att i den rapport som nu framlagts veta om forskarna nu behöver ändra teorin om månens bildade genom en planet i storlek av Mars kollision med jorden resulterade i månen.


Bilden är en vacker anser jag. En vinterbild på ett landskap med månen i skyn.