Hubbleteleskopet har problem. Tillfälligt får vi hoppas.

 

Hubbleteleskopet sändes upp som ett samarbete av NASA och ESA 1990. Det är och har varit ett mycket lyckat projekt. Många nya rön och bilder har genom åren fåtts från detta teleskop. Men nu är det problem däruppe.

Problemet är svårt att felsöka då det är en 1980-tal dator  (de är svårare att felsöka och omoderna i dag få kan dessas uppbyggnad) i teleskopet och Hubble  kretsar runt jorden hundratals mil över våra huvuden.

NASA har ägnat några veckor nu åt att utvärdera ett datorproblem som satte det ärevördiga rymdteleskopet Hubble ur drift den 13 juni vilket nu går på sin reservdator. Pågående tester som teamet hittills gjort har inte identifierat roten till datorns problem enligt en uppdatering från testningen.

"Efter att ha utfört tester på flera av datorns minnesmoduler indikerar resultaten att en annan datorhårdvara kan ha orsakat problemet men minnesfelen som upptäckts är bara ett symptom", skriver NASA-tjänstemän i ett uttalande som publicerades tisdag (22 juni). Från första stund ansåg man att någon minnesmodul var problemet (min anm.).

I stället anses nu att roten till problemet kan finnas i datorns centrala bearbetningsmodul eller enhetens anslutning till gränssnittsmaskinvaran.

Just nu utformar teamet enligt senaste uttalande tester för att försöka identifiera problemet. Men bilder från Hubble kommer in ännu då reservdatorn är i gång.

Enligt planer ska dock Hubbleteleskopet snart ersättas av James Webbteleskopet vilket enligt planerna ska sändas upp i slutet av 2021.

Bild Hubbleteleskopet från vikipedia taget från rymdfärjan Discovery 1997.

Okänt objekt upptäckt därute

 

Astronomerna Pedro Bernardinelli och Gary Bernstein upptäckte nyligen ett okänt objekt med en bana runt solen som sträcker sig in i Oort-molnet. Objektet  har döpts till FN271 2014. De gjorde upptäckten när de studerade arkivbilder som samlats in till Dark Energy Survey  under åren 2014 till 2018. Samarbetet inom detta projekt involverar forskningsinstitutioner och universitet från USA, Australien, Brasilien, Storbritannien, Tyskland, Spanien och Schweiz.

Sedan upptäckten har entiteter som MMPL-forumet, Minor Planet Center och JPL Solar System Dynamics även de spårat objektet och funnit att det kommer att i sin bana vara som närmst jorden 2031. Mätningar av objektet visar en storlek som en större asteroid, liten planet, eller komet med en diameter på 100 till 370 km.

Om det visar sig vara i den större änden av det spektrumet skulle det vara det största Oort-molnobjekt (kometmoln) som upptäckts. Ett varv runt solen har beräknats ta 612190 år för objektet. Just nu närmar det sig det inre av solsystemet vilket innebär att astronomer kommer att få möjlighet att observera det närmre om 10 år. När det närmar sig solen kommer det sannolikt att utveckla en kometliknande svans då fruset material på dess yta förångas. Troligast kommer det att klassificeras som  en komet.

Det är dock ännu inte säkert hur ljusstark 2014 UN271 då kommer att te sig på natthimlen sett från jorden. Troligt är att dess ljusstyrka kommer att ligga någonstans mellan Plutos eller dess måne Charons ljustyrka sett från jorden i ett starkt amatörteleskop. Det blir därmed möjligt för både amatörer och proffs att få en bra bild av det.

Objektet visar inga tecken på att bli en fara för jorden vid närmandet (min anm).

Bild från pixnio.com

Nu finns fler som tvivlar på mörk materias existens

 

Glädjande nog har nu fler forskare  börjat tvivla på den mörka materians existens och istället diskutera fenomenets antagande som vanlig materia inklusive en form av gravitation.

Resonemanget om mörk materia har i många år varit konfliktfylld av astronomer och fysiker. Är den mystiska mörka materia som vi anser oss se tecken på universum verklig eller är det vi ser resultatet av subtila avvikelser av gravitationslagarna som vi känner dem? Det är frågan. Min uppfattning har jag länge förespråkat mörk energi och mörk materia är enbart en form av vanlig energi och materia vi ännu inte helt förstår och gravitationen är iblandad i detta.

2016 föreslog den holländske fysikern Erik Verlinde en teori om framväxande gravitation som förklaring till fenomenet. Ny forskning, publicerad i Astronomi & Astrofysik tänjer på gränserna för  mörk materia till galaxernas okända yttre regioner och omvärderar på så sätt flera mörka materia modeller och alternativa gravitationsteorier. 

Mätningar av gravitationen hos 259000 isolerade galaxer visar ett mycket nära samband mellan den mörka materians och den vanliga materian förklaringsgrund vilket förutspåddes i Verlindes teori om framväxande gravitation och en alternativ modell  kallad Modifierad newtonsk dynamik.

För mer diskussion om detta kan intresserade läsa vidare om för och emot mörk materia modellen. Här. 

Bild pixabay.com

Finns det månlyktor på månen i framtiden?

 

I oktober 2024 är tiden kommen till NASA:s Artemis-program att förverkligas, att återföra astronauter till månens yta för första gången sedan Apollo-tiden.

 Under de nu kommande åren och årtiondena planerar flera rymdorgan och kommersiella partners att bygga en infrastruktur som möjliggör långsiktig kanske permanent mänsklig närvaro och bosättning på månen. En viktig del i förverkligandet av detta handlar om att bygga livsmiljöer som kan säkerställa astronauternas hälsa, säkerhet och komfort i den extrema månmiljön.

Se ovan bild på hur det kan se ut vid en bosättning på månen. Just dessa byggnader finns med i planeringen. I övrigt följ länken här för  att se film och bilder på hur de arkitekter mfl har tänkt sig och tänker ut hur det ska se ut på vår måne i en kanske inte längre avlägsen framtid.

Bild från https://phys.org/

Mysteriet med saknaden av mörk materia har fördjupats.

 

Galaxen NGC 1052-DF2 ca 40-70 miljoner ljusår bort (osäkert vilket) anses i dag 72 miljoner ljusår bort jämfört med 42 miljoner ljusår tidigare. Här anses det vara brist på mörk materia.

Galaxer består delvis av synlig materia  stjärnor och gas. Men huvuddelen av en galax består enligt de flesta forskare av mörk materia. Det osynliga lim som håller kvar stjärnorna så att de inte flyter ut från en galax (inte min uppfattning (min anm.).

 

Galaxen NGC 1052-DF2 utmanar denna teori om hur galaxer hålls samman av detta lim. Stjärnorna här verkar hålla sig på plats utan den gäckande mörka materian. När allt kommer omkring är enligt dagens paradigm hela kosmos byggt på den osynliga byggnadsställningen  mörk materia (idag accepteras föreställning inom vetenskapen (min anm.) men jag protesterar livligt.

 

För att dubbelkolla sin slutsats att här fattades mörk materia använde forskarna ett stort antal av Hubble-exponeringar för att bättre förstå avståndet till galaxen. Om galaxen var närmare oss än de beräknat skulle  mysteriet med den mörka materians brist vara löst enligt beprövad teori. Men resultatet blev tvärtom galaxen var längre bort och mysteriet fortgår.

Forskarna säger att detta bekräftar att mörk materia verkligen saknas i galaxen. De säger att det nu är upp till dem att ta reda på varför och hur galaxens stjärnor likväl blir på plats.

Mörk materia är (enligt rådande teori) det osynliga material som utgör huvuddelen av universums materia. Alla galaxer verkar domineras av det. Faktum är att galaxer tros bildas inuti enorma halos av mörk materia. DF2 är dock inte den enda galaxen som verkar vara utan mörk materia.

Shany Danieli från Institute for Advanced Study i Princeton, New Jersey, använde Hubbleteleskopet under  2020 för att få ett exakt avstånd till en annan spöklik galax, kallad NGC 1052-DF4  vilken även den  uppenbarligen saknar mörk materia. I det här fallet föreslår dock vissa forskare att den mörka materian kan ha försvunnit från galaxen på grund av tidvattenkrafter från en närliggande  galax.

 

Forskarna tror att både DF2 och DF4 var medlemmar i en samling galaxer. De nya Hubble-observationerna visar dock att de två galaxerna ligger 6,5 miljoner ljusår från varandra, längre ifrån varandra än de först trodde. Idén om att detta gett tidvatteneffekt förfalskas därför. Det verkar också som om DF2 har glidit bort från galaxhopen den ansågs tillhöra och är isolerad i rymden.

Men (min anm.) anser att mörk materia är en hallucination inom vetenskapen. Man har gått vilse. Den finns inte och är bara tecken på vanlig materia i form vi inte förstår. Att det skulle vara mörk materia som är vikten av att galaxer håller ihop är inget jag anser. Den galax ovan som anses ha brist på mörk materia är likväl sammanhållen (en galax är benämningen på en stjärnsamling av större format som har ett avstånd till nästa stjärnsamling). Nej galaxer håller samman stjärnor genom gravitationen.

 

Bild från Vikipedia på galaxen NGC 1052-DF2 taget av Hubbleteleskopet.

Gåtan Betelgeuses mystiska ljusstyrkeminskning är löst.

 

Stjärnan Betelgeuse är en superjätte som kan ses i stjärnbilden Orion. Det är den 10:e starkast lysande stjärnan sett från oss även fast dess sken varierar något över tid då dess ljusstyrka varierar.

Det var då Betelgeuse tappade i ljusstyrka i slutet av 2019 och början av 2020 astronomer upptäckte fenomenet med ljusstyrkeförändring. Förändring så stark att det kunde ses direkt utan teleskop från jorden. Det var ett mysterium då. Men verkar ha lösts nu.

Ett forskarlag har publicerat nya bilder av stjärnans yta, tagna med Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) som tydligt visar hur dess ljusstyrka förändras över tid. Resultaten visar efter analys att Betelgeuse delvis skymdes av ett stoftmoln vilket förklarar stjärnans dramatiska försvagning.

 

Det var när Betelgeuse fick allt svagare ljusstyrka i slutet av 2019 Miguel Montargès och hans forskarkollegor riktade ESO:s VLTmot stjärnan. Jämfört med en bild av stjärnan tagen i januari 2019 visades en bild från december samma år att dess yta blivit betydligt svagare särskilt dess södra del.

Nu är mysteriet löst. Troligast är samma lösning svaret på andra stjärnors minskning av ljusstyrka av tillfällig art i tid (min anm.).

Betelgeuses position i Orion som det ser ut med blotta ögat. Bild från vikipedia.

Uranus intressanta måne Miranda

 

Miranda är den minsta och även den innersta av Uranus fem största månar. Dess diameter är ungefär en sjundedel av vår månes och dess avstånd är cirka 129850 km från Uranus. Månen Miranda består huvudsakligen av is, silikater och organiskt material till största delen i form av metanföreningar. Dess densitet är ungefär 1,2 g/cm³, vilket inte är mycket mer än för vatten.

Ytan är uppdelad i regioner av stökig terräng vilken korsas av jättelika kanjoner (se bild ovan) vilket indikerar att Miranda varit (eller kanske fortfarande är) aktiv. 

 Några månar som har bekräftat underjordiska hav är Enceladus (vid Saturnus) och Europa (vid Jupiter) . Men de kanske inte de enda. Uranus större månar exempelvis Miranda, Ariel och Umbrien kan också ha underjordiska hav.

 Nu har en grupp forskare under ledning av Dr. Corey Cochrane vid NASA: s Jet Propulsion-laboratorium preliminärt  utformat ett arbetssätt i syfte att kunna förvekliga  förbiflygning av Uranus system av månar med en känslig magnetometer ombord vilken ska kunna  ge information om dessa större månar hyser underjordiska hav. Detta arbete är ytterligare ett steg för att öka och söka vad vi anser vara eventuella  miljöer där liv kan finnas.

Jag hoppas undersökningar av månarna däruppe som är betydligt intressantare än vår måne snart kommer igång (min anm.). Vår måne är en stenmåne. Flera månar runt Jupiter, Saturnus, Neptunus och Uranus  har hav av vätska i flera fall av vatten.

Bild från vikipedia närbild av Verona Rupes, en 10 km hög klippa på Miranda.

Neptunus och Jupiters månar får vänta på besök.

 

Det har nu gått 30 år sedan NASA senast besökte Venus då med Magellan orbiter 1990. Nu har två nya uppdrag valts ut för att utforska den heta ogästvänliga atmosfären och dess vulkaniska landskap. Se mitt inlägg från den 12 juni.

 

Processen går tillbaka till februari 2020, Det var då NASA meddelade att fyra planerade uppdrag skulle genomgå en nio månader lång process för att utreda uppdragens genomförbarhet och ekonomi. De var alla en del i  Discovery-programmet. Programmet som startades av NASA 1992  i syfte att samla forskare och ingenjörer för att planera framtida, spännande och banbrytande uppdrag i solsystemet. De två vinnande blev nu Venusuppdragen, Davinci och Veritas vilka nu har tilldelats 500 miljoner dollar och kommer att lanseras någon gång mellan 2028 och 2030.

Konkurrensen var hård från de två förlorande uppdragen som skulle ha gått till Io respektive Triton, Jupiters och Neptunus månar.

Jupiters måne Io är en märklig måne. Troligen är den ganska ung. Här finns få nedslagskratrar men flera hundra vulkaner vilka många än i dag anses aktiva och spy ut lava av smält silikatsten. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Neptunus är hem för den sjunde största månen i vårt solsystem Triton vilken också skulle besökts. Denna måne har en bana motsatt (motsols) runt Neptunus än övriga månar där (Neptunus har 14 månar). Triton tros den ha kommit från Kuiperbältet en gång.  Här finns  isvulkaner. Materialet som sprutas upp ur vulkanerna är troligen flytande kvävehaltigt stoft och metanföreningar. Hit kommer vi inte under överskådlig tid.

Men det finns även betydligt intressantare månar däruppe som jag hoppas ska få besök i närtid. En av dem är Jupiters fjärde måne Europa där man antar att det finns hav av vatten under den isiga ytan (min anm.). Jag anser vi i första hand ska undersöka platser där det kan finnas liv inte i första hand att besöka platser där vi önskar förstå geologi och hur solsystemet kom till. Venus är intressant men skulle inte varit mitt förstaval. Misstänker att det är kostnader som avgjort målet.

Bild vikipedia här Triton Neptunus största måne fotograferad av Voyager 2 den 25 augusti 1989. En av de månar som nu får vänta på människan.

Den vita stjärnan HR 8799:s fyra planeter blir kaosplaneter i framtiden

 

HR 8799, eller V342 Pegasi, är en pulserande variabel vit stjärna. HR 8799-systemet finns 135 ljusår bort där solen är en 30-40 miljoner år gammal A-stjärna och fyra  massiva planeter var och en med en storlek mer än fem gånger Jupiters massa  alla kretsande mycket nära varandra. Systemet innehåller också två skräpskivor en innanför omloppsbanan på den innersta planeten och en utanför den yttersta planetens.

Ny forskning har visat att de fyra planeterna är låsta i en perfekt rytm där var och en slutför en dubbel omloppsbana om sin granne förutom sin tur runt stjärnan (solen): så för varje bana som är längst slutför, nästa närmaste två, nästa slutför fyra, medan den närmaste slutför  åtta.

Den gång stjärnans tid är ute kommer planeterna att börja flippa ut och bli ett mycket kaotiskt system där deras rörelser blir mycket osäkra. Även wn ändring av någon av dessa planeters position med enbart en centimeter kan dramatiskt förändra resultatet.

 

Medförfattare till studien professor Sasha Hinkley vid University of Exeter sa: "HR 8799-systemet har varit ikoniskt för exoplanet vetenskap sedan upptäckten för nästan 13 år sedan. Det är fascinerande att se in i framtiden för systemet och se det utvecklas från en harmonisk samling planeter till en kaotisk scen. "Fyra planeter låsta i en perfekt rytm runt en närliggande stjärna är avsedda att flippas runt i sitt solsystem när deras sol så småningom dör enligt en ny studie som kikar in i systemets framtid.

Astronomer har modellerat hur förändringen i gravitationskrafter i systemet som ett resultat av att stjärnan blir en vit dvärg kommer att få dess planeter att ryckas loss från sina banor och studsa av varandras gravitation, som bollar som studsar av stötar i ett flipperspel.

Kanske lite svårt att följa resonemanget ovan (min anm.). Men se bild ovan och det som är viktigt i inlägget är egentligen bara att förstå att det finns ett solsystem i harmoni som får en framtid i kaos. Man kan undra om någon av de fyra planeterna hyser liv i dag och hur detta blir vid kaosframträdandet.

Bild vikipedia den vita HR 8799 (i centrum) med planeterna HR 8799e (höger), HR 8799d (lågt till höger), HR 8799c (uppe till höger), HR 8799b (uppe till vänster), foto Keck-observatoriet.

Det finns en gigantisk stjärna som blinkar till oss från Vintergatans centrum.

 

Astronomer har nyligen upptäckt en gigantisk blinkande stjärna 25000 ljusår bort i riktning mot vintergatans centrum. Det var ett  internationellt team av astronomer vilka under ledning av Dr Leigh Smith från Cambridge's Institute of Astronomy, som arbetade tillsammans med forskare vid University of Edinburgh, University of Hertfordshire, University of Warsaw i Polen och Universidad Andres Bello i Chile var de första som observerade stjärnan.

Stjärnan har beteckningen VVV-WIT-08  och dess mysterium är att den minskar i ljusstyrka med en faktor 30 vilket får den att den att nästan bli osynlig. Att ljusstyrkan minskar tillfälligt är något som  många stjärnor gör eftersom de pulserar eller förmörkas av en annan stjärna i ett binärt system (alternativt ett gasmoln). Men det är exceptionellt sällsynt att en stjärna blir svagare i ljusstyrka under en period av flera månader och därefter lyser upp igen.

 Forskarna tror därför att VVV-WIT-08 kan tillhöra en ny klass av "blinkande jätte" i  binära stjärnsystem, där en jättestjärna ⎼ 100 gånger större än solen förmörkas  med några decenniers mellanrum av en från vår synvinkel  osynlig följeslagare. Följeslagaren kan vara en annan stjärna eller  planet vilken är omgiven av en ogenomskinlig gas- eller dammskiva vilket dp får effekten att den på sin färd runt stjärnan täcker denna tillfälligt under viss tid på sin varvning.

Studien om VVV-WIT-08 publiceras i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society. Ett annat stjärnsystem av det här slaget har varit känt länge. Jättestjärnan Epsilon Aurigae vilken  nu upptäckts delvis förmörkas av ett enormt dammoln  vart 27:e år vilket resulterar i en 50 % dämpningseffekt av dess ljus som når oss. Ett andra exempel, TYC 2505-672-1 hittades för några år sedan och innehar det nuvarande rekordet för nedtoning av ljus i dess binära stjärnsystem med en omloppstid av ⎼ 69 år ⎼ ett rekord vilket VVV-WIT-08 för närvarande utmanar.

Det brittiska teamet har även hittat ytterligare två av dessa märkliga jättestjärnor utöver VVV-WIT-08, vilket än mer tyder på att man hittat en ny klass av "blinkande jätte" stjärnor vilka blir spännande för astronomer att undersöka vidare.

VVV-WIT-08 hittades av VISTA Variables i Via Lactea-undersökningen (VVV), ett projekt som använder det brittiskbyggda VISTA-teleskopet i Chile som drivs av European Southern Observatory där man observerat samma miljard stjärnor i nästan ett decennium för att söka efter exempel med varierande ljusstyrka i den infraröda delen av spektrumet. Det verkar  finnas omkring ett halvt dussin potentiella kända stjärnsystem av denna typ som innehåller jättestjärnor och stora ogenomskinliga skivor. "Det finns säkert fler att hitta, men utmaningen nu är att ta reda på vad de dolda följarna är och hur de kom att omges av skivor, trots att de kretsar så långt från jättestjärnan (sin sol)", säger Smith. " På så sätt kan vi lära oss något nytt om hur den här typen av system utvecklas."

Kan vara ett eller flera mycket täta damm- gasmoln som kretsar snabbt runt stjärnan och ger effekten (min anm.).Men det är antaganden.

Bild från https://www.youtube.com/watch?v=2hQN0IaGrP4 se gärna en kort film på fenomenet.

Astroiden Psyche är inte vad vi trott den vara.

 

16 Psyche är en asteroid i asteroidbältet mellan Jupiter och Mars vilken anses som en metallisk asteroid och vara järnkärnan av en  planetbildning som misslyckades under solsystemets tidigaste dagar. Hur detta skulle kunna misslyckas är inte förklarat (min anm).

 Men ny forskning från University of Arizona tyder  på att asteroiden kanske inte är så metallrik eller tät som man trott och påstår en helt annan ursprungshistoria för Psyche. Den slutliga lösningen kan kanske  fås vid NASA:s planerade Psyche-uppdrag 2022 då en farkost sänds upp för att komma fram till asteroiden 2026.

 UArizona-studenten David Cantillo är huvudförfattare till en ny artikel publicerad i The Planetary Science Journal. Här han föreslår att 16 Psyche består av 82,5% metall, 7% lågjärnspyroxen och 10,5% kolhaltig chondrite som sannolikt har sitt ursprungs från nedslag av meteoriter.

Cantillo och hans medarbetare uppskattar att 16 Psyches täthet (densitet) - är cirka 35 %. Detta är stor skillnad mot idigare antagande att asteroiden var kompakt järn upp till 95 %.

Snarare än att vara en intakt kärna av en tidigt misslyckad planetbildning är Psyche en skräphög liknande en annan nu grundligt studerad asteroid - Bennu. 

 Det är från UArizona forskningsuppdragsteamet arbetar på uppdrag av NASA (OSIRIS-REx-uppdrag)  som det hämtades ett prov från Bennus yta som nu är på väg tillbaka till jorden för analys här.

"Psyke som en skräphög skulle vara mycket oväntat, men våra data fortsätter att visa uppskattningar med låg densitet trots dess höga metalliska innehåll", säger Cantillo. 16 Psyche har ungefär lika stor yta som Massachusetts och forskare uppskattar att den innehåller cirka 1 % av allt asteroidbältesmaterial i asteroidbältet. Den upptäcktes första gången av en italiensk astronom 1852 och var den 16:e asteroiden som någonsin upptäckts.

Själv anser jag deras slutsats är trolig då jag har svårt att förstå den tidigare förklaringen om asteroiden (min anm).

Bild från vikipedia på en konstnärs illustration på hur en farkost som landar på Psyche skulle se ytan.

En brun dvärgars atmosfär

 

Jupiter är den mest massiva planeten i vårt solsystem. Men liten jämfört med många av de jätteplaneter som finns runt andra stjärnor.

Dessa främmande världar, kallade super-Jupiters, väger upp till 13 gånger mer än Jupiter.  Astronomer har analyserat sammansättningen av några av dessa jätteplaneter. Men det har varit svårt att analysera deras atmosfärer eftersom dessa gasjättars sken går vilse i sina moderstjärnors sken.

 

Forskare har däremot lättare för att undersöka atmosfären hos bruna dvärgar så kallade misslyckade stjärnor. Objekt som är upp till 80 gånger Jupiters massa. Dessa har bildats ur ett kollapsande moln av gas likt stjärnor gjort, men saknat tillräcklig massa för att bli tillräckligt varma för att upprätthålla kärnfusion i sina kärnor och därmed bli stjärnor.

 

Istället delar bruna dvärgar ett släktskap med super-Jupiters. De är mellanformen av gasjätte och stjärna. Båda typerna av objekt har liknande temperaturer och är extremt massiva. De har också komplexa, varierade atmosfärer.

Den enda skillnaden, tror astronomer är deras ursprung. Super-Jupiters bildas runt stjärnor; bruna dvärgar bildas ofta isolerat enligt ovan.

Ett team av astronomer, ledda av Elena Manjavacas vid Space Telescope Science Institute i Baltimore, Maryland, har testat ett nytt sätt att se genom molnlagren på bruna dvärgar. De använde ett instrument vid W.M. Keck Observatory på Hawaii för att se i nära infrarött ljus färgerna och ljusvariationerna in i lagren av molnstrukturen i den närliggande, fritt flytande bruna dvärgen känd som 2MASS J22081363 +2921215 som finns 115 ljusår bort. 

 

Bruna dvärgar är extremt heta. Den bruna dvärgen i Manjavacas studie är ett fräsande objekt av 1 527 grader Celsius. Den är cirka 12 gånger tyngre än Jupiter. Som ung kropp snurrar den otroligt snabbt och slutför en rotation var 3,5 timme, jämfört med Jupiters 10-timmars rotationsperiod. Här finns en dynamisk, turbulent atmosfär.

 

Keck Observatorys MOSFIRE-instrument stirrade på den bruna dvärgen i 2,5 timmar och tittade på hur ljuset som filtreras genom atmosfären från dvärgens heta inre lyser upp och dämpas över tid. Ljuspunkter som visas på det roterande objektet indikerar regioner där forskare kan se djupare in i atmosfären, där det är varmare. Med infrafraröda våglängder blir det möjligt för astronomer att kika djupare in i atmosfären. Observationerna tyder på att den bruna dvärgen har en fläckig atmosfär av spridda moln.  Dess spektrum avslöjar moln av heta sandkorn och andra exotiska element. Kaliumjodid spåras i objektets övre atmosfär där även magnesiumsilikatmoln finns. Längre ner i  atmosfären finns ett lager av natriumjodid och magnesiumsilikatmoln. Det innersta atmosfärlagret består av aluminiumoxidmoln. Atmosfärens totala djup är 718 kilometer. De upptäckta elementen representerar en typisk del av sammansättningen av bruna dvärgatmosfärer, enligt Manjavacas.

Bild från vikipedia.

Stoppa tiden (världen) jag vill stiga av. Men går det?

 

Musikalen med ovan namn hade premiär på Queen's Theatre i London 20 juli 1961 med Anthony Newley både i huvudrollen som clownen "Lilleman" och som regissör. Newley följde sedan med till Broadway 1962, där den gick 555 gånger. Men skulle det gå i verkliga livet? Ja den som avlider gör ju detta men i verkligheten och leva vidare? Att hoppa av i ett visst tidsögonblick och stanna där.

Men nu till en annan diskussion i ämnet.

Tidens obevekliga gång kan ge ångest. Vem har inte har önskat sig förmågan att frysa ett lyckligt ögonblick.

– För en fysiker är definitionen av tid inte så mystisk, säger Sean Carroll, teoretisk fysiker vid California Institute of Technology, till Live Science. "Tiden är bara en etikett på olika delar av universum. Det säger oss när något händer."

Många fysikekvationer gör liten skillnad mellan dåtid, nutid och framtid, säger Carroll. En plats-tid visas i Albert Einsteins relativitetsteori. Enligt Einsteins teori mäts tiden med klockor. Eftersom delar av en klocka måste röra sig genom rymden trasslar tiden in sig i rymden till ett större begrepp som kallas rymdtid och ligger till grund för universum.

 

Relativitet visar att tiden är beroende av hur snabbt en observatör rör sig i förhållande till en annan observatör. Om du skickar en person med en klocka på ett rymdskepp som rör sig i nästan ljushastighet verkar tiden passera långsammare för denne i skeppet än det skulle göra för en person kvar på jorden. Och en astronaut som faller ner i ett svart hål, vars enorma gravitation kan stoppa tiden, kan också detta upplevas som att tiden saktas ner i förhållande till en avlägsen observatörs.

Men det är inte det samma som att stoppa tiden, säger Carroll. Två klockor kanske inte visar lika men var och en kommer fortfarande att spela in den vanliga tiden inom sin egen referensram. På skeppet som far fram i nästan ljushastighet eller i det svarta hålet.

Om du närmade dig ett svart hål, "--- skulle du inte märka någon skillnad i tid. Du skulle titta på ditt armbandsur, och den skulle visa en sekund per sekund." säger Carroll

För resenären är det föga meningsfullt att prata om att tiden stannat. Vi vet att en bil rör sig eftersom den vid olika tidpunkter är på en annan plats än den föregående tiden, säger Carroll och tillägger. "Rörelse är förändring med hänsyn till tiden, så tiden själv rör sig inte." Med andra ord, om tiden stannade, skulle rörelse också upphöra.

Detta är något jag länge försökt förmedla men inte alla förstår försökte förklara det för min utbildningsansvarige när jag gick på utbildning en gång men möttes av oförstående (min anm.) att tid är mätningar av rörelser, utan rörelser som kan mätas av en klocka som mäter rörelser som ex solens rörelse eller en atoms svängning kan tid inte mätas eller upplevas eller finnas. Frågan är om liv då kan finnas eller något överhuvudtaget om allt skulle vara stilla då  ingen då skulle kunna observera detta. Att stoppa tiden och hoppa av kan ingen levande människa. Men nog hade det varit trevligt att hoppa av ett visst årtal då allt var underbart.

  Men tid är även mer än bara något som läses av på en klocka. Det är också en känsla som vi har i våra huvuden och kroppar, liksom de naturliga rytmerna i världen. Men i dessa fall kan tiden bli något som är föremål för personliga nycker.

Här kan lite forskning om nära döden upplevelser som upplevs som evigt liv enligt nobelpristagaren i medicin 2000  Arvid Carlsson (1923-2018) som lade fram en teori om upplevelsen av evigheten. Följ länken och följ den diskussionen här.

Bild från vikipedia. Original 1961 London Cast Recording.

Oddsen för om ett rymdskepp från stjärnorna varit här.

 

Folk ser ständigt saker på himlen som de inte förstår. De allra flesta ting är dock flygplan, satelliter, väderballonger, moln, raketuppskjutningar, norrsken, optiska reflektioner och så vidare. Men för vissa iakttagelser kallade UFO finns det ingen känd förklaring. Problemet är att många människor då drar slutsatsen utomjordingar. Varför inte änglar vilket var vanligt tidigare?

Men vad som man borde tänka utefter är att analysera utefter Bayes-formel 

En sats som arbetar utefter sannolikheten för något givet och bevismöjligt. Ekvationen visar hur troligt det är att UFO-observationer är utomjordingar jämfört med hur troligt det är att de inte är det.

Resultatet blir ett om alternativen är lika sannolika och högre om utomjordingar är den starkare slutsatsen.

Det finns två faktorer i ekvationen av hur troligt det är att utomjordingar är rätt slutsats. Det är ett uttalande om tro baserat på kunskap om världen (med hjälp av till exempel den berömda Drake-ekvationen).

Vilken baseras på:

R* = antalet nya stjärnor som bildas i Vintergatan

fp = andelen av dessa som har planetsystem

ne = andelen jordlika planeter som finns i genomsnitt i ett planetsystem

fl = andelen jordlika planeter där liv uppstår

fi = andelen av dessa där intelligent liv (civilisationer) utvecklas

fc = andelen civilisationer som utvecklar radioteknologi

L = den tid som en sådan civilisation ger ifrån sig mätbara radiosignaler ut i universum

N = antalet utvecklade civilisationer i Vintergatan med vilka radiokommunikation är möjlig

 

Detta måste multipliceras med en annan faktor (första parentes) kallad Bayes-faktorn. Det betecknar hur specifika bevisen vi ser är för utomjordingar mot inga utomjordingar.

Sökandet kommer utan tvekan att fortsätta, men vi bör leta efter specifika saker, inte tro. För vidare diskussion i ämnet se denna länk där diskussionen förs och jag utgått från. 

Var och en måste ta egna beslut då det gäller UFo-observationer. Var och en blir salig som det kallas på sin tro inom detta ämne. Jag själv är tveksam till besök eller att vi någon gång kan besöka eventuella utomjordiska civilisationer. Detta på grund av de otroliga avstånden mellan solsystemen (min anm). Troliga orsak till synerna är enligt mig oftast klotblixtar.

Bild från pixabay.com

Det är möjligt att det finns enstaka stjärnor däruppe som består av antimateria.

 

Antimateria är motsatsen till vanlig materia. Den som vi och vår galax och resten av vårt synliga universum består av. Antipartikeln är motsatsen till materia i form av  elektrisk laddning  till exempel proton–antiproton, neutron–antineutron och elektron–positron. Vissa partiklar är sina egna antipartiklar, till exempel fotoner och Z-bosoner.

Forskare producerar regelbundet antimateriapartiklar i experimentsyfte och har även en förklaring till dess kosmiska frånvaro: När antimateria och normal materia möts förintas de ömsesidigt i en energisprängning.  Det är därför fysiker var så förbryllade 2018 när chefen för Alpha Magnetic Spectrometer (AMS) vid ett  experiment monterat på utsidan av den internationella rymdstationen ISS meddelade att instrumentet kan ha upptäckt två antiheliumkärnor - förutom de sex som eventuellt upptäckts tidigare.

Inspirerad av de trevande AMS-resultaten publicerade då en grupp forskare en studie som beräknade det maximala antalet antimateriastjärnor som kan finnas i universum baserat på ett antal för närvarande oförklarliga gammastrålningskällor som hittats av Fermi Large Area Telescope (LAT).

Simon Dupourqué, studiens huvudförfattare och astrofysikstudent vid Forskningsinstitutet i astrofysik och planetologi vid Universitetet i Toulouse III–Paul Sabatier i Frankrike och Franska nationella centret för vetenskaplig forskning (CNRS) gjorde därefter en uppskattningen av antimateriastjärnor efter att ha letat efter antistjärnekandidater i ett decennium i LAT: s datainsamling.

Teamet som ingick i undersökningen analyserade10 år av data vilket var ungefär 6 000 ljusemitterande objekt. De tonade därefter ner listan till källor som strålat med den gammafrekvens (för att misstänkas vara antimateriaexplosioner - krockar mellan materia och antimateria) som inte analyserats tidigare och  katalogiserade dessa astronomiska objekt. Av dessa hittade14 kandidater enligt Dupourqué. uppskattades att ungefär en antistjärna kan finnas per  400000 vanliga materiastjärnor i vår del av universum.

Men i stället för några förmodade antistjärnor, säger Dupourqué, kan dessa gammablixtar   komma från pulsarer eller de supermassiva svarta hålen i galaxernas centrum.

För att inte detta inlägg ska bli för långt i diskussion läs vidare här på originalartikeln i Scientific American. 

För min del (min anm.)  är jag undrande över om inte de så kallade snabba radioblixtarna som explosivt kan detekteras under millisekunder kan ha samband med krockar av materia och antimateria? Dock inte i stjärnform utan kanske mindre gasmoln som krockar med vanliga gasmoln eller faller ner i en stjärna. Jag är även undrande över varför materia tog över som material och inte antimaterian? Vi vet att båda slagen skulle fungera lika bra under förutsättning att de inte möts. Det bör ha bildats betydligt mindre antimateria vid BigBang alternativt finns galaxer av antimateria därute långt bort.

Bild från vikipedia som föreställer. Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Juno besökte månen Ganymedes den 7 juni i år.

 

Jupiters måne Ganymedes är större än planeten Merkurius och är den enda månen i solsystemet med magnetosfär.

Den 7 juni klockan 13.35.m. EDT (10:35 a.m. PDT) befann sig NASA:s rymdfarkost Juno 1 038 kilometer över ytan på Jupiters största måne Ganymedes. En överflygning som är den närmaste en rymdfarkost kommit solsystemets största naturliga satellit sedan NASA:s rymdfarkost Galileo tog sin näst sista närbild i Jupiters system  den 20 maj 2000.

Bilderna vid den nuvarande överflygningen bör ge kunskap om månens sammansättning, jonosfär, magnetosfär och ishölje. Junos mätningar av strålningsmiljön nära månen kommer  att ge information till användning för framtida uppdrag i området.

"Ganymedes isskal innehåller några ljusa och mörka områden vilket tyder på att vissa områden där består av ren is medan andra områden innehåller smutsig is", säger Scott J. Bolton Juno-uppdragets huvudutredare vid Southwest Research Institute i San Antonio. "Undersökningen kommer att ge den första djupgående informationen av hur isens sammansättning och struktur varierar i tjocklek vilket leder till en bättre förståelse för hur isskalet bildats och de pågående processerna  i isen över tid."

Resultaten kommer att kompletteras vid ESA:s kommande JUICE-uppdrag. Uppdraget vars syfte är att undersöka isen med hjälp av radar i olika våglängder. Detta uppdrag är planerat till 2032.

Juno däremot är en rymdsond från NASA som sköts upp den 5 augusti 2011 för att gå in i bana runt Jupiter. Rymdsonden inträdde i sin bana runt planetens poler 5 juli 2016 för att studera dess magnetiska fält.

Ganymedes är en av de mest intressanta månarna däruppe (min anm.).

Bild från vikipedia på månen Ganymedes.

Så bildades Oorts kometmoln

 

 Kuiperbältet  är ett bälte med en stor mängd asteroider och småplaneter (här ingår ex Pluto)   i banor runt solen beläget bortom Neptunus bana  ca 20 astronomiska enheter utåt (inte att förväxla med asteroidbältet mellan Mars och Jupiter). Det har uppskattas innehålla åtminstone 70000 så kallade transneptuner (TNO) med en diameter större än 100 kilometer i Kuiperbältet men mestadels består det av mindre asteroider i hundratusental.

 Oorts kometmoln däremot är ett vidsträckt kometmoln som omger hela solsystemet. Det består av rester från  solsystemets bildande. Oorts kometmoln antas ha kometer på ett avstånd av 3 000 AE och 100 000 AE från solen (ett AE astronomisk enhet är avståndet solen-jorden). Molnet antas innehålla mellan 10¹² och 10¹³ kometer med en uppskattad största massa på kanske 100 jordmassor (dvs ungefär Saturnus massa).

 Många observerade kometer i vårt närområde tros vara delar av Oorts kometmoln som störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet. Detta förklarar hur det fortfarande kan komma kometer in mot oss. 

Oortmoln upptäcktes 1950 av den holländske astronomen Jan Hendrik Oort som genom denna upptäckt kunde förklara varför det fortsätter att komma nya kometer med långsträckta banor i vårt solsystem. 

Ett team av astronomer från Leiden i Nederländerna har lyckats beräkna de första 100 miljoner åren av Oort-molns historia. Molnet innehåller ungefär 100 miljarder kometliknande föremål och bildar ett enormt skal vid kanten av vårt solsystem.

 Astronomerna kommer snart att publicera sitt omfattande datasimulerings resultat som visar molnets historia och dess konsekvenser i tidskriften Astronomy & Astrophysics.  Oort-moln bekräftas i Leiden-simuleringarna vara en rest av den protoplenatära skivan av gas och skräp från vilken solsystemet uppstod för cirka 4,6 miljarder år sedan. 

Kometerna, mm  i Oorts moln kommer troligen från två platser i universum. En del av objekten kommer från närtid i solsystemet. Dessa spillror och asteroider har kastats ut av jätteplaneterna över tid. En del av skräpet lyckades dock inte med det och finns fortfarande i form av asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

 En andra population av objekt kommer från andra stjärnor. När solen t bildades fanns det tusen andra stjärnor i närheten. Många av kometerna i  Oorts-moln kan då ursprungligen ha fångats in från dessa stjärnor. Stjärnor som efter sitt bildande blev egna solsystem i bana som blev till genom universums expansion. 

Spännande och intressant forskning (min anm.) läs gärna vidare i denna artikel där viss fördjupning i ämnet finns. 

Bild från vikipedia vilken visar en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

Nu har äntligen ett kluster med medelålders stjärnor upptäckts och detta i stjärnbilden Skölden

 

Gamla (1miljard till 10 miljard år) och unga stjärnor (25 eller yngre till 100 miljoner år) är vanliga men medelåldersstjärnor (100 miljoner till 1 miljard år) har saknats länge.

Öppna kluster består av grupper av stjärnor som bildades under samma tid och som rör sig tillsammans, bundna av gravitation.

Ett internationellt team av astrofysiker från Stellar Astrophysics Group vid University of Alicante (UA), Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och University of Valparaíso (Chile) har upptäckt ett massivt kluster av stjärnor i medelåldern i riktning mot stjärnbilden Skölden (Scutum).  Stjärnor runt 100 miljoner till 1 miljard år gamla. En åldersgrupp som är ovanlig att finna. De flesta stjärnor vi känner till är 1 till 10 miljarder år gamla. Utöver det ett antal som är ca 25-100 miljoner år och yngre.

Detta kluster som nu upptäckts har fått namnet Valparaíso 1 och finns cirka sju tusen ljusår från solen här finns minst femton tusen stjärnor. Upptäckten har möjliggjorts genom att observationer har kombinerats från ESA: s Gaia-satellit med olika markbaserade teleskop där ex iIsaac Newton Telescope vid Roque de los Muchachos Observatory (Garafía, La Palma, Kanarieöarna) ingått.

Resultatet har publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (MNRAS). Kluster av detta slag gör dem till naturliga laboratorier att studera stjärnors fysik och liv i för astronomer. Ju fler stjärnor det finns i ett kluster, desto mer användbart är det eftersom det större urvalet ger en bättre möjlighet att finna stjärnor i mindre vanliga evolutionära faser.

 

Astronomer söker efter de mest massiva klustren i vår galax, de med över tio tusen stjärnor. Fram till för tjugo år sedan trodde man att dessa kluster endast bildats i avlägsna galaxer med särskilda egenskaper. Men tack vare nutida sökningar känner vi nu till ett dussintal mycket unga massiva kluster (några mindre än 25 miljoner år gamla) och några mycket gamla (flera miljarder år gamla).

Men det har inte hittats några massiva kluster som är klassificerade som medelålders och man visste länge inte om det berodde på att dessa inte existerade eller om de ännu inte hade hittats. " Valparaíso 1 är dock ett kluster med medelålders stjärnor som innehåller dussintals stjärnor som är tillräckligt ljusa för att kunna observeras genom ett amatörteleskop. Men tyvärr går mestadels av klustrets stjärnors sken förlorat då det framför dem och oss finns  stjärnor som inte tillhör klustret men som döljer klustrets struktur", förklarar Ignacio Negueruela, forskare vid universitetet i Alicante, artikelns huvudförfattare.

Bild på stjärnbilden Skölden som den kan ses med blotta ögat på södra stjärnhimlen. Bild från Vikipedia.

Två robotfarkoster ska sändas till Venus

 

NASA ska nu för första gången sedan 1978 sända farkoster till vår närmsta grannplanet Venus och ner i dennas atmosfär.

Det var Rymdstyrelsens nya administratör, Bill Nelson som nyligen tillkännagav  att två robotfarkoster ska sändas iväg. "Detta systeruppdrag syftar till att förstå hur Venus blev en infernoliknande värld där bly smälter på ytan", säger Nelson.

Uppdraget får namnet DaVinci Plus och i uppdraget ingår att analysera den tjocka, grumliga venusatmosfären i ett försök att avgöra om infernoplaneten någonsin haft hav och varit beboelig. En av farkosterna kommer att dyka ner genom atmosfären och mäta gashalterna. Den andra farkosten kommer att söka efter Venus geologisk historia genom att kartlägga den steniga planetens yta.

"Det är häpnadsväckande hur lite vi vet om Venus", men de nya uppdragen kommer att ge ny bild av planetens atmosfär, som till största delen består av koldioxid, säger NASA-forskaren Tom Wagner i ett uttalande.

NASA:s ledande vetenskapstjänsteman, Thomas Zurbuchen, kallar uppdraget "ett nytt decennium av Venus". Robotfarkosterna planeras starta någon gång mellan 2028 och 2030.  500 miljoner dollar beräknas utvecklingskostnaden att bli  och programmet ska ingå i NASA:s Discovery-program.

Uppdraget konkurrerade ut två andra föreslagna projekt ett till Jupiters måne Io och ett till Neptunus isiga måne Triton. 

Tråkigt (min anm.) det hade varit betydligt mer spännande med uppdragen till dessa månar än till Venus.

USA och Sovjetunionen har tidigare skickat  rymdfarkoster till Venus i början av rymdutforskningen. NASA:s Mariner 2 utförde den första lyckade förbiflygningen 1962, och Sovjets Venera 7 gjorde den första lyckade landningen 1970.

1989 använde NASA en rymdfärja för att sända en Magellan-rymdfarkost i omloppsbana runt Venus.

Europeiska rymdorganisationen sköt upp en rymdfarkost i omloppsbana runt Venus 2006.

Bild på Venus i naturlig färg och En illustratörs koncept för att visa DAVINCI+ sondnedstigningssteg vid farkosternas nedstigning i Venus atmosfär. Bilder från vikipedia.

Hera på uppdrag därute

 

Hera är en rymdsond i storlek som ett ordinärt skrivbord som har med sig två portföljstora Cubesats (kubformade instrument)  – mineralanalysinstrumentet Milani och radarinstrumentet Juventas. Heras uppdrag är att utforska Didymos och Dimorphos två jordnära asteroider vilka är två av de tusentals som utgör en påverkansrisk för planeten Jorden i framtiden (läs kollisionsrisk).

Dess uppdrag sträcker sig fram till 2026. Hera ska möta asteroidparet 2026, då NASA:s DART-rymdfarkost redan har påverkat Dimorphos, den mindre av de två asteroiderna. Dart ska då ha knuffat till  Dimorphos vilket något bör ha förändrat dess omloppsbana runt Didymos vilket Hera ska bekräfta eller förfalska.

 

Hera och dess medföljande instrument kommer då att noggrant undersöka kratern som lämnats av DART liksom asteroidens yta och inre. Sammantaget kommer DART:s inverkan och Heras data att hjälpa oss att förstå om denna teknik i framtiden kan användas för att avleda en asteroid på kollisionskurs med jorden. 

DART ingår i ett av försvaret drivet test av tekniktest  för att förhindra  kollisioner med jorden av asteroider. DART blir den första demonstrationen av den kinetiska impactortekniken med syftet att förändra en asteroids rörelse i rymden.

 DART-uppdraget är nu i fas C och leds av APL och förvaltas under NASA:s Solar System Exploration Program vid Marshall Space Flight Center för NASA:s Planetary Defense Coordination Office och Science Mission Directorate's Planetary Science Division vid NASA:s högkvarter i Washington, DC.

DART-farkosten kommer att uppnå den kinetiska stötavböjningen genom att avsiktligt krascha in i Dimorphos med en hastighet av cirka 6,6 km/s, för att ta ut riktningen används ombord en kamera (kallad DRACO) och en sofistikerad autonom navigationsprogramvara. Kollisionen kommer att förändra månens hastighet i dess omloppsbana runt Didymos med en bråkdel av en procent, men detta kommer att förändra månens omloppsperiod med flera minuter - tillräckligt för att observeras och mätas med hjälp av teleskop på jorden.

Dart ska börja sin färd den 24 november 2021. Farkosten ska då följa med ombord på en SpaceX Falcon 9-raket från Vandenberg Air Force Base, Kalifornien. Efter separation från uppskjutningsraketen och efter ett års kryssning kommer den att fånga upp Didymos måne  Dimorphos i slutet av september 2022, när Didymos-systemet ligger inom 11 miljoner kilometer från jorden, vilket då gör det möjligt för observationer från markbaserade teleskop och radar att mäta den förändring som skett. Därefter tar det ytterligare tid för än noggrannare mätningar när Hera kommer fram 2026.

Att vi behöver lära oss tekniken att knuffa asteroider för att jorden ska skyddas vid nästa farliga asteroids kollisionskurs är självfallet viktigt. Vi får bara hoppas denna inte kommer innan vi lärt oss tekniken att knuffa asteroider. Spränga dem tror jag kan bli kontraproduktivt genom att en mängd mindre men fler stenbumlingar då träffar jorden och ger katastrofala följder även de (min anm.).

Bild på Hera från http://www.esa.int/Safety_Security/Hera/Spacecraft2

Rymdväder har ett samband med solvind

 

Solvinden är en plasmavind (ett flöde av laddade partiklar, främst elektroner och protoner) som ständigt strålas ut från solen och ut i solsystemet. Ibland sker stora utsläpp. Stora nog att störa radiotrafik och stänga ner digital samhällsfunktion. Av den anledningen bör vi förstå mer av mekanismen och förbereda oss och skydda samhällsviktiga funktioner (om det nu går). Vårt samhälle i dag är sårbart.

 Rymdväder drivs av helt andra processer än väderförhållanden inom en atmosfär och handlar om solvindens påverkan på magnetosfär och joniserad strålning. Begreppet rymdväder beskriver förhållandena i rymden som påverkar jorden och våra teknologiska system. Beroende på solens aktivitet, jordens magnetfält, och vår position i solsystemet.

Rymdväder har länge varit känt för att ungefär följa solcykelns Tjugutvååriga solfläckscykeln med geomagnetiska solstormar vilka har samband med solfläckarna. Men utöver 22 årscyklerna sker vissa cykler i ca 150 årsintervall. Dessa ger betydligt större störningar än de vanliga cyklerna. Senast detta skedde var under 1859 då telegrafen som då var ny stängdes ner. 

Det finns dock mycket debatt om huruvida de farligaste händelserna följer ett mönster uppstår spontant.

Owens, M.J., Lockwood, M., Barnard, L.A. m.fl. har skrivit en lång artikel där man tar fram kunskap och diskuterar utefter detta i ”Extrema rymdväderhändelser och solcykeln” (översatt) i link.springer.com Se artikeln här finns mycket för den intresserade.

Extrema händelser – per definition – inträffar sällan, och att fastställa dess förekomstbeteende är svårt. Den enklaste begränsningsstrategin är kanske att använda rymdvädrets kända klimatologi och bygga system med lämplig motståndskraft. Det kräver ingen förutsägelse av tidpunkten för en rymdväderhändelse. Men det kräver kunskap om den maximala intensitet som sannolikt kommer att uppstå under en viss och kanske längre period. Naturligtvis kommer byggandet av sådant skydd till en kostnad som drabbar särskilt rymdfarkosters hårdvara. Men skydd behövs både för dessa och för våra datorer på Jorden om eller rättare sagt när katastrofen kommer. När väl katastrofen sker är det försent och vår datatrafik slås ut över hela jorden under kanske längre tid än vi nu förstår.

Bild från vikipedia "En fantasifull illustration av hur jordens magnetosfär påverkas av solutbrott. Variationer på solen och i solvinden är rymdvädrets viktigaste drivkrafter". Bild:NASA