Google

Translate blog

söndag 27 februari 2022

Asteroiden 130 Elektra har 3 månar

 


130 Elektra är en asteroid som upptäcktes första gången den 17 februari 1873 av Christian Heinrich Friedrich Peters i Clinton, New York. Elektra har tre naturliga satelliter (månar) i omloppsbana av skilda storlekar. Tillsammans med Elektra består därmed systemet av fyra objekt.

Anthony Berdeu vid National Astronomical Research Institute of Thailand, som ledde forskningen om Elektra nyligen sa enligt Science Alert, "Elektra är det första fyrdubbla systemet som upptäckts. Då i förhållande till asteroider inte att förväxla med planetsystem med månar (min anm.).

Experterna noterade i sin studie att även om asteroider med månar inte är sällsynta är det en extremt svår uppgift att upptäcka dessa månar. Hittills har bara drygt 150 asteroider visat sig ha mindre rymdstenar som kretsar kring dem bland de mer än  11000000 asteroider som hittills upptäckts. Asteroidbältet självt där merparten finns är känt för att vara fullt av ovanlig formade asteroider vars ursprung är byggstenarna till de tidiga planeterna.

När det gäller Elektra, vilkens storlek är cirka 260 kilometer tvärs över, heter dess månar S/2003 (130) 1, S/2014 (130) 1 och den nyupptäckta månen S/2014 (130) 2. Som namnet antyder upptäcktes de två första 2003 respektive 2014. När det gäller storlek är S/2003 (130) 1  sex kilometer bred och cirklar om Elektra på en genomsnittlig bana av cirka 1300 kilometer. Den andra månen, å andra sidan är två kilometer bred och kretsar runt Elektra på ett avstånd av 500 kilometer. Den tredje månen upptäcktes med hjälp av European Southern Observatory's Very Large Telescope (VLT) och är den minsta och mäter bara 1,6 kilometer tvärs över. "Upptäckten av det första fyrdubbla asteroidsystemet öppnar för att förstå mekanismerna för bildandet av dessa satelliter", noterade experterna enligt Science Alert.

Dessutom tror de att ännu fler asteroidmånar kan finnas runt Elektra. Med tanke på deras likartade spektra tros dessa nu hittade satelliter vara fragment av Elektra efter en större katastrof som inträffat på Elektra (meteoritnedslag).

Säkert har många fler asteroider månar (min anm. ) men att upptäcka dem med dagens teleskop är svårt. Men jag förstår inte varför den nu upptäckta månen har samma beteckning i årtal som den andra månen som upptäcktes årtalet 2014.

Bild vikipedia på Komet 130 Elektra i olika vinklar.

lördag 26 februari 2022

James Webb teleskopet snart igång i sökande efter tecken på liv på exoplaneter

 


James Webb Space Telescope (JWST) lanserades i december förra året som det kraftfullaste rymdteleskopet hittills efter Hubbleteleskopet.  Det är nu i full gång med att långsamt koppla upp sina instrument, veckla ut sina solskydd och justera sina speglar inför driftstarten. Om några månader kommer det mest kraftfulla rymdteleskop som någonsin byggts därefter att sikta sina instrument ut i stjärnorna. Astronomer hoppas efterhand att JWST ska förändra hur vi förstår universum, precis som rymdteleskopet Hubble gjorde för några årtionden sedan då detta kom igång. OBS Hubbleteleskopet är fortfarande i gång och ger oss nya rön.

 

En förmåga som JWST erbjuder vilket Hubble inte kan är möjligheten att direkt avbilda planeter som kretsar runt avlägsna stjärnor och förhoppningsvis upptäcka tecken på liv där. Kanske civilisationer som liknar vår? Idéer om vad vi ska söka efter finns utifrån hur vi själva skulle se ut därifrån.

Vi avger ex spillvärme (från industri och hem och så vidare) och artificiellt ljus under  natten. Men viktigast tecknet på liv på jorden betraktat utifrån är av allt vi producerar av kemikalier som fyller vår atmosfär med föreningar som annars inte skulle finnas närvarande naturligt. Dessa artificiella atmosfäriska beståndsdelar kan vara det som ger de tecken  en avlägsen främmande art som skannar galaxen med sitt eget kraftfulla teleskop skulle söka efter och se som tecken på någon form av livsformers utsläpp.

I ett nytt dokument – på ArXiv – beskrivs en teori om möjligheten att använda JWST för att söka efter eventuellt existerande föroreningar i exoplaneters atmosfärer. Dokumentet fokuserade specifikt på klorfluorkarboner (CFC) något vi på jorden släppt ut i miljön då vi producerar detta industriellt som köldmedier och rengöringsmedel. CFC skapade ett massivt hål i jordens ozonskikt under 1980-talet, innan ett internationellt förbud kom mot dess användning 1987 vilket hjälpte till att minska nivån av CFC i atmosfären till mindre skadliga nivåer. Dessa "växthusgaser med långa atmosfäriska nedbrytningstider" kan man söka efterdå upptäckten av sådana är nästan säkra bevis på en civilisation som är tekniskt kunnig och likt vi smutsar ner sin atmosfär. 

Men vi bör förstå att en civilisation därute kanske inte tar genvägen som vi att förorena sin miljö vid sin tekniska uppgång (min anm.) De kanske har en ren miljö och blir då omöjliga att finna med denna metod. Vi måste även finna denna civilisations nedsmutsning i den tid detta sker då denna tid troligast är en kort tid om civilisationen som gör detta ska bestå en längre tid.

Det finns även vissa begränsningar för JWST: s möjligheter att finna CFC. Om en planets stjärna (sol) är för ljusstark kommer detta att dränka signalen. Teleskopet kommer därför att ha störst framgång i sökandet efter CFC genom att se på M-klassstjärnors exoplaneter då dessa stjärnors sken  inte är så ljusstark men är  långlivade röda dvärgstjärnor. Ett närliggande exempel är TRAPPIST-1, en röd dvärgstjärna  40 ljusår bort, med flera planeter i jordstorlek som kretsar inom den beboeliga zonen runt stjärnn. JWST skulle kunna se CFCs på TRAPPIST-1:s planeter om det finns eftersom den dunkla stjärnan inte kommer att dränka CFC-signaturen på samma sätt som en ljusstark stjärna, som vår sol (en stjärna av G-typ), skulle göra.

Men dilemmat är att M-klasstjärnor vanligtvis inte är gynnsamma för att ge livet  möjlighet på sina planeter åtminstone inte under sina första miljarder år då de är instabila och skickar ut kraftfulla soleruptioner som kan utrota gryende liv på närliggande planeter. De tenderar dock att lugna ner sig med åldern så det är inte en omöjlighet att det efterhand  kan utvecklas liv på exoplaneter här.

Har tyvärr igen uppgift på hur gammal TRAPPIST-1 är(min anm.). Men vi bör nog finna metoder som gör att vi i första hand ska söka liv på planeter vid solliknande stjärnor, som vår gula sol inte vid livsfientliga miljöer som de  vid röda dvärgar.

Bild vikipedia en illustration av TRAPPIST-1 och de sju planeterna där.

fredag 25 februari 2022

Nya rön om bruna dvärgstjärnor bildas

 


Bruna dvärgar är enligt de flesta astrofysiker misslyckade stjärnbildningar. Ett mellanting mellan stjärna och gasplanet. Detta eftersom de inte har tillräcklig med massa för att starta en förbränning av väte i sina kärnor och därmed en stjärnbildning samtidigt som för mycket massa att bli en gasplanet.

Astrofysiker fokuserar på de yngsta bruna dvärgarna de så kallade proto-bruna dvärgarna (de som är i början av sin bildning). De är bara några tusen år gamla och är fortfarande i de tidiga formationsstadierna. Astrofysiker vill veta om gasen och dammet i dessa proto-bruna dvärgar liknar sammansättningen av de yngsta solliknande protostjärnorna (de som sedan blir stjärnor av olika storlek och styrka som ex vår sol).

Man fokuserar på metan vilket är en enkel och mycket stabil gasmolekyl som när den väl har bildats endast kan förstöras av högenergiska fysiska processer. Metan har hittats på flera exoplaneter.

Metan har spelat en grundläggande roll i att identifiera och studera egenskaperna hos de äldsta bruna dvärgarna i vintergatan. Bruna dvärgar i en ålder av flera hundra miljoner till flera miljarder år gamla.

Nu har för första gången ett team Astrofysiker lett av LMU-astrofysikern Basmah Riaz på Münchens universitet upptäckt deutererad metan (CH3D) i tre protobruna dvärgar. Det är den första tydliga upptäckten av CH3D utanför vårt solsystem. Det är ett oväntat resultat. Detta då proto bruna dvärgar är mycket kalla och täta objekt och därmed svåra att studera, hitta och finna  metansignaturer i om man använder det infraröda sökområdet men lättare om man använder i millimetervågområdet. Detta gäller då man söker signaturer av deutererad metan, då det gäller metan i sig  är förhållandet motsatt (då söks detta inom det infraröda fältet).

Det är oväntat att även om det bara finns en solliknande protostjärna känd hittills där CH3D  preliminärt upptäckts har LMU-teamet upptäckt CH3D i 3 proto bruna dvärgar (nybildade dvärgar där man kan söka  CH3D). Proto bruna dvärgar uppvisar en rik varm organisk kemi och bör kanske även omtolkas i sin protostjärnfas.

"Metanet i de protobruna dvärgarna kan eller kanske inte överlever eller behåller ett högt överflöd hos de äldsta bruna dvärgarna", säger medförfattaren Wing-Fai Thi vid Max Planck Institute for Extraterrestrial Physics. Eftersom en varm miljö är gynnsam för att bilda mer komplexa molekyler är protobruna dvärgar spännande föremål att söka efter dessa molekyler i framtiden.

Kan det vara så att CH3D är första fasen av ren metan som sedan blir slutprodukten i äldre bruna dvärgar (min anm.)?

Bild vikipedia.

torsdag 24 februari 2022

Alcyoneus den största radiogalax som upptäckts och ännu är det osäkert hur stor den är.

 


Radiogalaxer är stora galaxer, som tillhör de största objekten i universum. En eller två jetstrålar skjuter ut tusentals ljusår från radiogalaxens centrum, och matar in strömmar av gas i jättelika moln på vardera sida av galaxen. Inne i en radiogalax får en central ring av stoft och damm det omöjligt att se in i centrum av galaxen och därmed att upptäcka svagare jetstrålar.

Merparten av galaxer sänder ut ljus på  våglängder av skilda slag utöver synligt ljus. Flertalet galaxer sänder ut radiovågor. En del galaxer sänder ut mycket starka radiovågor och de kallas därför radiogalaxer.

Radiogalaxen i detta fall kallad Alcyoneus beräknas till en längd på 16,3 miljoner ljusår. "En radiogalax kallas en gigantisk radiogalax om och endast om dess korrekta längd projiceras på himlens plan överskridande 2,3 eller 3,3 miljoner ljusår." De flesta galaktiska utbuktningar har ett supermassivt svart hål som växer genom att dra till sig gas, damm och även stjärnor från omgivningen", säger astronom Martijn Oei och kollegor vid  Leiden Observatory i Nederländerna. Här kan den intresserade se på en film från youtube på galaxen.

"Det svarta hålet skjuter ut en bråkdel av sin ackumuleringsdiskplasma från värdgalaxen längs två kollimerade, magnetiserade jetstrålar som ligger i linje med dess rotationsaxel." tillägger Oei.

Detta är något som kan observeras med hjälp av radioteleskop. Jetstrålarna bleknar antingen gradvis eller slutar i hotspots i slutet av svagt lysande lober och ger slutligen det intergalaktiska mediets strålning i radiovågsfältet och magnetfältet.

Det är vid dessa händelser i ett svart hål i centrum av en galax som denna galax då benämns radiogalax.

Hittills har astronomer funnit cirka tusen gigantiska radiogalaxer merparten på norra stjärnhimlen."

Ca hundra av dessa överstiger 6,5 miljoner ljusår i diameter och tio av dem överstiger 9,8 miljoner ljusår. Störst med en längd av 16 miljoner ljusår är den här nämnda J1420-0545 (Alcyoneus).

Denna identifierades först i de bilder som togs av LOFAR-teleskopet (Low-frequency Array) som en del av LOFAR:s tvåmeters teleskop.

Alcyoneus och är minst 16,3 miljoner ljusårslångt och består av den centrala jetliknande strukturen och två yttre radiolober.

Radiokällan är associerad med SDSS J081421.68+522410.0 vilket är  en elliptisk galax cirka 3 miljarder ljusår bort i stjärnbilden Lynx (Lodjuret). 

Det intressanta här är storleken på radiogalaxen ingen i denna storlek har tidigare hittats (min anm.).

Upptäckten redovisas i en artikel som publicerats i tidskriften Astronomi & Astrofysik.

Bild LOFAR i Nederländerna bild från flickr.com

onsdag 23 februari 2022

Kan planeter ha ett kollektivt minne som de agerar utifrån över tid?

 


Liv innebär troligen alla slag av aktivitet – alla mikrober, växter och djur som över tid har förändrat betingelserna på planeten Jorden. Växter som lyckats använda fotosyntes för att förbättra sin egen överlevnadsmöjlighet och som biprodukt släppte ut syre som förändrade hela vår planets funktion och gav fler livsformer.

Ekologiska kretslopp bildades och bildas om och förändras än i dag medan andra dör ut.  Men kan en planet också ha ett eget liv, ett eget sinne? Något som får livet att uppkomma och utvecklas eller förändras när så är av nöden eller stoppa liv där så inte bör ske. En livsgnista som skapats redan vid BigBang genom materians tillblivelse inbyggd i denna om rätt mineraler för detta samarbetar eller sammanfogas? Har detta skett på jorden och bara här eller är livet  religiöst påverkat (en Guds skapelse ,vi har ju även de som ser det som ett hologram skapat av en spelande intelligens där vi är brickor i ett spel) eller är det slumpen (min anm.)?

Frågorav liknande slag ställs av Adam Frank, Helen F. och Fred H. Gowen professor i fysik och astronomi vid University of Rochester, och hans kollegor David Grinspoon vid Planetary Science Institute och Sara Walker vid Arizona State University, i en artikel publicerad i International Journal of Astrobiology.

 Här beskrivs deras  "tankeexperiment" där man kombinerar aktuell vetenskaplig förståelse om jorden med bredare frågor om hur livet förändrar en planet. I artikeln diskuterar forskarna vad de kallar "planetarisk intelligens" – idén om kognitiv aktivitet som verkar på planetär nivå – för att testa nya idéer om hur människor kan hantera globala frågor som ex klimatförändringar.

Som Frank säger: "Om vi någonsin hoppas överleva som art måste vi använda vår intelligens till planetens bästa."

Frank, Grinspoon och Walker drar nytta av idéer som Gaia-hypotesen. Teorin om att livet självt antas påverka jordens biosfär för att skapa och upprätthålla goda livsförhållanden. Grundtanken i gaiateorin är att biomassan själv reglerar förhållandena på jorden (detta gäller i synnerhet temperatur och kemisk sammansättning av atmosfären) för att göra den fysiska miljön mer anpassad till de organismer som utgör dess livsformer. 

I teorin föreslås att biosfären interagerar starkt med de icke-levande geologiska systemen av luft, vatten och mark för att upprätthålla jordens livsvänliga tillstånd. Detta kan förklara att även en icke-tekniskt kapabel art kan visa planetarisk intelligens. Nyckeln för liv är att livets kollektiva aktivitet skapar ett system som är självförsörjande. Till exempel, säger Frank att många nyligen genomförda studier visat hur rötterna till träden i en skog ansluter till varandra via underjordiska nätverk av svampar som kallas mykorrhizanätverk. Om en del av skogen behöver näringsämnen skickar de andra delarna i skogen näring genom dessa nätverk till den del av skogen som har brist på ett näringsämne de näringsämnen denna behöver för att överleva via mykorrhizanätverket.

På så sätt bibehålls skogens livskraft. Just nu är vår civilisation i vad forskarna kallar en "omogen teknosfär", en konglomerat av människogenererade system och teknik som direkt påverkar planeten men inte  i så motto att när något är fel ersätts inte felet med det som saknas. Till exempel innebär majoriteten av vår energianvändning att konsumera fossila bränslen som försämrar jordens hav och atmosfär inte att atmosfären får ersättningen från en annan del av atmosfären för att ersätta smogen utan den förflyttas bara med vindar, uttunnas men försvinner inte utan vid nästa smog ökar halten globalt än mer. Tekniken och energin vi förbrukar för att överleva förstör vår hemplanet som i sin tur kommer att förstöra vår art (människan men även merparten av andra livsformer).

Men kan det vara så att detta är lösningen för livet på jorden (min anm.) att människan ska bort för planetens ekologiska mångfald ska kunna läka? Kanske vi bara inte förstår att lösningen som ges för jorden just nu är i full gång och innefattar vår undergång (eller tekniska undergång vilken jag tror accelererar snabbare och snabbare genom digitaliseringen av allt som går att digitalisera).

Nästa steg inom detta är intelligenta datorer och maskiner kanske är det meningen de ska ta över då människan visat sig icke kapabel till att bevara en planet. Vi har ju inte ens kommit bort från det omogna sättet att lösa problem med våld, hot och krig.

Utöver det är nog snart verklighetstrogna 3D visningar vardag. Där man kan uppleva sig vara på en plats men även snart uppleva inte bara syn och hörselintryck utan även beröring, lukt och smak. Kanske denna utveckling är något naturen ser som positiv för människan då människan då får ett nytt liv av drömkaraktär istället för som tidigare aktivt i fysisk miljö. I drömvärlden kan inte människan förstöra jordens miljö utan lever här i sin egen skyddade digitala  bubbla och naturen får vara i fred.

För att överleva som art måste vi alltså gemensamt arbeta för planetens bästa. Men kan människan detta? Jag tvekar.

Men, säger Frank, "vi har ännu inte förmågan att gemensamt svara för planetens bästa. Det finns intelligens på jorden, men det finns ingen planetarisk intelligens.

Men kanske ändå (min anm.)

Bild maxpixel.net

tisdag 22 februari 2022

Scanning av Vintergatan för sökande efter intelligent liv. Resultat hittills radiotystnad.

 


Mänskligheten fortsätter sökandet efter utomjordisk intelligens (SETI) i en eller annan form. Något vi gjort sedan strax efter radiovågornas  användande i början av 1900-talet. Insatserna och kostnaderna har skiftat under årtiondena men sökandet har aldrig helt avstannat.

Sökningarna har emellanåt resulterat i svårförklarliga radiovågor men inga som gett tillförlitliga bevis på att de inte kommer från naturliga källor. Nu har en ny sökning efter teknosignaturer i Vintergatans centrala delar publicerats men även denna visar tystnad. Om vi någonsin upptäcker eller kommer i kontakt med en annan civilisation blir det ett nästan mytiskt ögonblick för människan. Människor skulle ganska snabbt dela upp sig i olika läger och ideologier och argumentera för vad som nu måste göras.

Det troliga är att det liv vi eventuellt upptäcker troligen kommer att vara encelliga liv någonstans i vårt eget solsystem. Möjligen innehåller någon av solsystemets månar bakterier i sina underjordiska hav.

I en ny artikel med titeln "A Search for Technosignatures towards the Galactic Centre at 150 MHz" en fjärde i en serie av artiklar beskrivs en sökning efter lågfrekventa radiovågor med hjälp av Murchison Widefield Array (MWA) i Australien. Huvudförfattare är Chenoa Tremblay vid Commonwealth Scientific and Industrial Research Organisation (CSIRO.) Den nya artikeln finns nu på arxiv.org.

Resultaten i artikeln kommer från sju timmars observationer under två nätter med MWA. Sökandet riktades då mot det galaktiska centret i vintergatan benämnt Skytten A*, (det supermassiva svarta hålet vid vår galax kärna). Sökningen här riktade in sig på sökning efter teknosignaturer hos 144 exoplaneter. Radiosignalsökning är nämligen fortfarande grunden i SETI:s arbete. Det beror delvis på att radiosignaler är det vi anser vara en tidig indikator på en tekniskt kunnig intelligens. Förmågan att producera radiovågor och använda dessa för sändning och mottagning bör som hos oss komma i en relativt tidig fas i en påbörjad  avancerad tekniskt sinnad livsforms utveckling.

 Det gjorde så för mänskligheten. Författarna skriver, "Förekomsten av både kraftfulla sändare och känsliga mottagare vid låga frekvenser - som båda uppstod tidigt i radioteknikens historia - motiverar lågfrekventa technosignatursökningar genom att tillhandahålla en exempelklass av konstruerade signaler och att söka efter dessa  sändare."

Jag tvivlar starkt (min anm.). Tvivlar på att vi vid sökning efter intelligent liv därute ska söka enbart efter detta utifrån mänsklighetens förförståelse av teknisk utveckling eller förförståelse av intelligens och civilisation. Det vi söker efter kan eventuellt finnas eller inte alls. Men om livsformer finns därute och då i en fas som gör dem upptäcktsbara och genom sin  tekniks utveckling upptäcktsbara (om de inte har teknik för att dölja denna för utomstående)  enligt jordens vetenskapsmän och kvinnors agenda är tveksamt. 

Den möjligheten är mycket mindre än att överhuvudtaget finna liv därute. Det vi söker utefter är en enkel metod att söka utefter radiosignalspårning. Men knappast den enda möjliga däremot kanske den billigaste. Men vi skulle mer söka utifrån vår fantasi eller med hjälp av AI (artificiell intelligens). Fantasi, brainstorming eller vad som helst vi kan komma på i sökväg om vi ska öka möjligheten att finna det som kanske finns därute om nu det finns något att finna. Kanske det bara finns tystnad därute.

Bild från vikipedia in mot mitten av Vintergatan och där området där det svarta hålet benämns Sagittarius A

måndag 21 februari 2022

En upptäckt av ett dolt svart hål

 


Messier 77 även känd som NGC 1068, är en stavgalax i stjärnbilden Valfisken. Messier 77 finns på ett avstånd av 47 miljoner ljusår från solen och är en aktiv galax med aktiv galaxkärna (innebärande stjärnbildning sker).

European Southern Observatory's Very Large Telescope Interferometer (ESO:s VLTI) har där observerat ett moln av kosmiskt damm i centrum av Messier 77 där det döljs ett supermassivt svart hål. Fyndet har bekräftat förutsägelser som gjordes redan för cirka 30 år sedan men då inte kunde bekräftas och ger astronomer en inblick i ett aktivt galaktiskt centrum. Förutsägelsen att aktiva galaktiska atomkärnor (LAN) är extremt energirika platser som som får energi från supermassiva svarta hål .

Dessa svarta hål livnär sig på de stora mängder kosmiskt damm och gas om denna finns i dess  närområde. Materia och gas som i Messier77 spiralformat dras mot det svarta hålet. I detta skeende frigörs enorma mängder energi som ger ljussken som periodvis överträffar alla stjärnors gemensamma sken i en galax.

 

Astronomer har varit nyfikna på aktiva galaxkärnor ända sedan de först upptäckte dem på 1950-talet. Nu, tack vare ESO:s VLTI, har ett forskarlag lett av Violeta Gámez Rosas vid Leiden University i Nederländerna tagit ett viktigt steg i förståelsen av hur de fungerar och hur de ser ut på nära håll. Resultaten publicerades för några dagar sedan i Nature.

Genom detaljerade observationer av galaxen Messier 77 upptäckte Gámez Rosas och hennes team en kratig ring av kosmiskt damm och gas i centrum av galaxen vilken  dolde ett  stort massivt svart hål. Upptäckten ger viktigt stöd för en 30-årig teori som kallas den enhetliga modellen av galaktiska kärnor.

 

Astronomer vet att det finns skilda slag av aktiva galaxkärnor. Till exempel släpper vissa ifrån sig utbrott av radiovågor medan andra inte gör det; vissa lyser starkt i det synliga ljuset, medan andra, som Messier 77, ger mer dämpat ljus (på grund av sitt döljande gashölje). Den enhetliga modellen säger att trots skillnader har alla galaktiska kärnor samma grundläggande struktur: ett supermassivt svart hål omgivet av av damm och gas.

 

Vilken typ av AGN (aktiv galaktiska kärna) vi ser beror på hur mycket gas och materia som döljer det svarta hålet från vår synvinkel sett ibland döljs det helt. Observationerna ovan möjliggjordes tack vare Multi AperTure mid-Infrared SpectroScopic Experiment (MATISSE) monterat på ESO:s VLTI, som finns i Atacamaöknen i Chile. MATISSE kombinerade infrarött ljus som samlats in av alla fyra 8,2-meters teleskop i ESO:s Very Large Telescope (VLT) med hjälp av en teknik som kallas interferometri.

" MATISSE kan se i ett brett spektrum av infraröda våglängder vilket gör att vi kan se igenom damm och noggrant mäta temperaturer innanför. VLT är en mycket stor interferometer som gör att vi får bra upplösning för att se vad som händer, även i galaxer så långt bort som Messier 77. Bilderna vi fick beskriver temperatur och absorptionsförändringarna i dammolnet runt det svarta hålet, säger medförfattaren till studien Walter Jaffe, professor vid Leiden University.

Säkert finns mycket som vi inte ens anar dolt i vissa  gasmoln därute (min anm.). Det vi inte ser kan vi inte undersöka och det vi inte anar kan finnas, söker vi inte efter. Men lika undrande över om vad som kan finnas i gasmoln därute lika förundrade bör vi vara om inget finns att finna i dem.

Bild från vikipedia på stavgalaxen M77 (Messier 77) fotograferad med Hubbleteleskopet.