Analysresultat visar att planet 9 troligen existerar därute okänd och gömd.

 

Planet Nio en saknad planet i vårt solsystem. Enligt datorsimulationer antas den finnas utifrån att man ser att något stör asteroidbanor långt därute i Kuiperbältet bortom Neptunus och Plutos bana. Som närmst beräknas den finnas som närmst 200 astronomiska enheter och som mest ungefär 1 200 astronomiska enheter från solen. En astronomisk enhet är avståndet solen-Jorden.

Den uppskattas gå i en elliptisk bana och göra ett varv runt solen på mellan 10000 och 20000 år. Diametern uppskattas till 3,7 gånger jordens och dess medeltemperatur till  -226 grader Celsius.

 Men om den finns är mycket osannolikt enligt vissa (mig med) medan andra anser tvärtom de är säkra på dess existens och söker förtvivlat efter den.

Nyligen har ett team av forskare publicerat en artikel i Annual Review of Astronomy and Astrophysics där de utefter sina undersökningar och analys antyder att det kan finnas en planet i jord- eller marsstorlek som kretsar bortom Neptunus. De föreslår vidare efter datorsimuleringar av det troliga händelseförloppet vid skapandet av solsystemet att en sådan planet kan ha drivits bort från de inre regionerna av solsystemet genom en effekt från gasjättarna.

Författarna noterar att det är något konstigt med planeternas nuvarande konfiguration i vårt solsystem med fyra inre steniga planeter ett asteroidbälte och sedan fyra gasjättar i det yttre av solsystemet och därefter dvärgplaneter, asteroider och kometer. Forskarna tycker att något saknas. De hävdar att det är osannolikt att den naturliga utvecklingen av vårt solsystem skulle resulterat i fyra gasjättar och sedan inget annat än dvärgplaneter bortom dessa. Logiken tyder på att det borde finnas planeter av andra storlekar därute och datasimuleringar stöder detta. Att lägga till en annan planet i Jord- eller Marsstorlek till det yttre solsystemet kanske mellan två av gasjättarna, ger en mer exakt modell åtminstone under de tidiga utvecklingsstadierna av solsystemet. Så småningom skulle en sådan planet ha drivits längre ut i rymden och antingen förenas med dvärgplaneterna eller drivande hela vägen till utkanten av vårt solsystem och ensamheten där vilket skulle resultera i de störningar av asteroiders banor vi ser därute. De drar slutsatsen att om en sådan planet existerar vid solsystemets ytterkanter bör de teleskop som nu finns under uppbyggnad upptäcka den och därmed bekräfta deras teori när dessa börjar arbeta. Här tänker man troligen i första hand på James Webb teleskopet som snart ska sändas upp.

Men jag anser inte ovan riktigt eller ovan teorier om att störningar beror på en planet därute. Istället kan dessa förklaras av gravitation mellan ett stort antal asteroider därute. Om en planet saknas kan det likaväl vara resterna av denna vi ser i asteroidbältet eller kanske i delar av kuiperbältet (min anm.). Men vi ska ha i minnet att det finns många som anser att planeten finns och som söker efter den och även är övertygade om att den kommer att hittas. Jag opponerar mig även mot att något fattas. Se på andra solsystem därute de finns i alla slag av planetsystem runt sina stjärnor.

Bild vikipedia på hur en konstnär föreställer sig planet nine.

Är det en komet som gömmer sig bland asteroiderna eller vad är det därute i asteroidbältet?

 

Det senast kända exemplet på en sällsynt typ av objekt i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter är en komet gömd bland asteroiderna. Hittad och  studerad vid Planetary Science Institute av senior Scientist Henry Hsieh vilket beskrivs i en ny artikel publicerad i "Physical Characterization of Main-Belt Comet (248370) 2005 QN173" som Hsieh presenterade vid en presskonferens nyligen vid det 53: e årsmötet för American Astronomical Society's Division for Planetary Sciences.

 Asteroiden upptäcktes vara aktiv den 7 juli 2021 med hjälp av  Asteroid Terrestrial-Impact Last Alert System (ATLAS)

Asteroid (248370) 2005 QN137 är den åttonde asteroid i asteroidbältet, av mer än en halv miljon kända asteroider där som bekräftats varit aktiv vid ett flertal  tillfällen. "Detta beteende indikerar starkt att dess aktivitet beror på sublimeringen av isigt material", säger Hsieh.  Som sådan anses den vara en så kallad asteroidbältes-komet och är en av drygt 20 likartade som för närvarande har bekräftats eller misstänks vara en komet därute.

Hsieh fann att storleken på kärnan i ovannämnda objekt det så kallade "komethuvudet" är omgivet av ett dammmoln i ca 3,2 kilometers diameters storlek och dess svanslängd var vid mättillfället i juli 2021 ca 720 000 kilometer eller tre gånger avståndet från jorden till månen medan svansens bredd enbart var 1400 kilometer.

" Denna som man kan se det extremt smala svans (1400 kilometer  i förhållande till längden) säger oss att få dammpartiklar släpps från kärnan. Det som sker gör det i extremt långsam hastighet vilket innebär att gas läcker ut mycket långsamt.  Sådan långsamhastighet skulle normalt göra det svårt för damm att komma ut från själva kärnans gravitation. Men det sker här och det tyder på att något annat reagerar här. Till exempel kan kärnan här snurra så snabbt att damm kastas ut i rymden av rörelsen och då ger ett svagt  gasflöde som kan ses som en svans.

Varför det finns kometer här är en gåta. De hör hemma i kometbältet Oorts moln bortanför Neptunus där hundratusentals kometer finns. Kanske dessa kometer i asteroidbältet fångats in på sin väg från Oorts moln in mot solsystemets centrum av asteroider i asteroidbältet. 

Bild från vikipedia på asteroidbältet mellan Mars och Jupiter där objektet finns bland ca 500000 andra objekt. Vad mer som kan gömma sig där vet ingen.

Atmosfär försvinner från jordliknande planeter

 

Likt planeterna i vårt solsystem är förståelsen av soldynamiken i ett system en avgörande aspekt i att förstå livsmöjligheter. Jordens skyddande magnetfält upprätthåller sedan miljarder år tillbaks en atmosfär runt Jorden. Något som även gett ett stabilt klimat för livet att utvecklas här.

Däremot finns andra steniga planeter som kretsar runt vår sol antingen atmosfärlösa har mycket tät molnig atmosfär (Venus) eller har mycket tunn atmosfär (Mars) på grund av  interaktion med solen. Under de senaste åren har astronomer sökt efter samma process vid planeter i andra solsystem. Till exempel genomförde ett internationellt team av astronomer med ledning från bland annat National Astronomical Observatory of Japan (NAOJ) nyligen  observationer av två superjordar som kretsar mycket nära sina respektive stjärnor.

Dessa planeter, som inte har några kraftiga ursprungliga atmosfärer, representerar en chans att undersöka utvecklingen av atmosfärförändringar på heta steniga planeter. Dr. Hirano och hans team valde två planeter som ursprungligen identifierats av  NASA: s Transitting Exoplanet Survey Spacecraft (TESS) - TOI-1634b och TOI-1685b. Dessa två superjordplaneter kretsar kring M-stjärnor (röda dvärgar) och finns cirka 114 respektive 122 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Perseus.

TOI-1685 b är en exoplanet som kretsar kring stjärnan TOI-1685, belägen cirka 122,7 ljusår bort och TOI-1634 b är en exoplanet som kretsar kring stjärnan TOI-1634 belägen cirka 115,0 ljusår från oss.

I Studien beskrivs deras resultat nyligen publicerade i The Astrophysical Journal under ledning av Dr. Teruyuki Hirano från NAOJ och The Graduate University for Advanced Studies (SOKENDAI) i Tokyo, Japan. Till att börja med bekräftade Dr. Hirano och hans kollegor att planeterna är steniga superjordar som mäter 1,7 och 1,79 jordradier och är 4,91 och 3,78 gånger så massiva som jorden. De bekräftade också att de har korta omloppsbanor24 respektive mindre än 17 timmar att slutföra ett varv runt sina röda dvärgstjärnor. De fann att de saknade en väte - heliumatmosfär liknande vad jorden hade för miljarder år sedan. Med all sannolikhet på grund av planeternas närhet till sina solar. Röda dvärgstjärnor är benägna att blossa upp  emellanåt vilket är förödande för närbelägna planeters bildande av atmosfär.

Dessa planeter ger dock en stor möjlighet att studera hur atmosfärer utvecklas på steniga planeter särskilt de som kretsar kring röda dvärgstjärnor. Dessutom innebär det faktum att dessa planeter saknar atmosfär att astronomer kommer att kunna testa teorier om steniga planeter som kretsar nära röda dvärgstjärnor. Jämfört med gula dvärgar av G-typ (som solen) är röda dvärgar kända för att vara variabla istället för lugna i sitt sken och benägna att blossa upp. Eftersom steniga planeter som kretsar inom en röd dvärgs beboeliga zon (nära sin sol) sannolikt är tidvattenlåsta (med ena sidan ständigt vänd mot stjärnan), är astronomer naturligtvis nyfikna på om de kan upprätthålla en atmosfär överhuvudtaget och i så fall hur länge. Röda dvärgar utgör uppskattningsvis 75 % av stjärnorna i Vintergatan och många steniga planeter har hittats i röda dvärgsystem (inklusive Proxima b, som kretsar runt den närmaste stjärnan till vår egen sol).

Upptäckten och analysen är inte positiv för sökandet efter liv på planeter i 75 % av solsystemen därute. De med en röd dvärgstjärna som sol. Så bäst vore att söka efter planeter där liv kan finnas i solsystem med en sol som vår gula sol. Det finns miljarder sådana solsystem därute.

Bild från https://www.universetoday.com/ på ovannämnda planeter ur en illustratörs synvinkel.

Metallrika och jordnära asteroider kan bli framtidens gruvnäring

 

Metallrika jordnära asteroider är sällsynta. Men deras närvaro ger den spännande möjligheten att ex järn, nickel och kobolt en dag kan brytas därute för användning på jorden eller i rymden. Gruvor på asteroider skapar inte miljöskador på Jorden.

I ny forskning, publicerad i Planetary Science Journal, undersöktes två metallrika asteroider i vårt närområde av solsystemet för att lära sig mer om deras ursprung, kompositioner och relationer med meteoriter som hittats på jorden.

Dessa metallrika asteroider ansågs ha skapats när kärnorna för utveckling av planeter förstördes katastrofalt av någon anledning tidigt i solsystemets historia. Ett team av studenter som leddes från  University of Arizona och docent Vishnu Reddy studerade asteroiderna 1986 DA och 2016 ED85 och upptäckte att deras spektralsignaturer är ganska likt  asteroid 16 Psyche som finns i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och som ses som en metallklump.

"Vår analys visar att båda asteroiderna har ytor av 85% metall som järn och nickel och 15% silikatmaterial vilket i princip är sten", säger huvudförfattaren Juan Sanchez, som är baserad vid Planetary Science Institute. "

En gång i framtiden kan vi kanske bryta malm däruppe vilket skulle förhindra miljöskador på vår planet. Det är transport och brytningskostnaden plus tekniken för detta som först måste lösas sedan kan vi börja.

Bild från https://www.piqsels.com

En planet som svävar mellan tre solar.

 

I ett stjärnsystem ca 1300 ljusår från jorden har forskare från UNLV (university of  Nevada) identifierat den första kända planet som ses kretsa kring tre stjärnor.

Till skillnad från vårt solsystem som består av en ensam stjärna (sol) tror man att hälften av alla solsystem likt GW Orions i riktning mot stjärnbilden Orion där upptäckten gjorts består av två eller flera stjärnor som är gravitationellt bundna till varandra. Med hjälp av observationer från det kraftfulla teleskopet Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA) analyserade UNLV-astronomer de tre upptäckta  dammringarna runt de tre stjärnor som ingår i systemet GW Orions. Dammringar är bevis på materia där   nya planeter bildas

Men de hittade en förbryllande lucka i dessa tredubbla skivor (se bild).

 

Forskargruppen undersökte olika ursprung till fenomenet bland annat möjligheten att gapet skapades genom gravitationsmoment från de tre stjärnorna. Men efter att ha konstruerat en omfattande modell av GW Orion fann de att den mer sannolika och fascinerande förklaringen till utrymmet i skivan är närvaron av en eller flera massiva jupiterliknande gasplaneter. Detta enligt Jeremy Smallwood, huvudförfattare till rapporten om upptäckten doktorand vid universitetet. Jupiterliknande planeter är vanligtvis de första planeter som bildas inom ett solsystems dammskiva därefter bildas enligt nuvarande teorier planeter som Jorden och Mars.

I systemet här kretsar dessa första (eller en) juperstora gasplaneter varav man dock enbart ser tecken på en ännu i bana runt tre solar.

Nog skulle det vara konstigt med tre solar undrar om det då kan vara natt någon gång. Misstänker även att det på planeter i ett sådant system bör vara hett klimat på planeten (min anm,) Troligen kan det vara så att alla tre solarna samtidigt är i skyn över planeten. Men då bör det även kunna finnas en natt ibland.

Unikt och första upptäckten där detta ses ske.

Bild från vikipedia på hur det ser ut.

Att söka efter liv därute i rymden innebär gränslöshet.

 

Avi Loeb är bland annat tidigare ordförande (2011-2020) för astronomiavdelningen vid Harvard University och grundare av Harvard's Black Hole Initiative och utöver det chef för Institute for Theory and Computation vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics.

Med hans egna ord nämner han denna händelse.  ”I mitt förstaårsseminarium på Harvard förra terminen nämnde jag att den närmaste stjärnan till solen, Proxima Centauri, avger mestadels infraröd strålning och har en planet, Proxima b, i den beboeliga zonen. Som en utmaning för eleverna frågade jag: "Anta att det finns varelser som kryper på ytan av Proxima b, hur skulle deras ögon då se ut för att kunna se i infrarött sken?"

Den snabbast svarande eleven i klassen svarade inom några sekunder mantisräkorna då dessa har infraröd syn. Dessa räkors ögon ser ut som två pingisbollar kopplade med sladdar mot huvudet. "De ser ut som en utomjording", viskade hon.

Ett bra svar och möjligt som ögon för utomjordingar med en hemplanet där solen sänder infraröd strålning som ljuskälla.

Även om ytorna på planeter och asteroider kan utforskas på distans efter biologiska signaturer kan utomjordiskt liv dock vara mest rikligt under ytan. Beboeliga förhållanden kan finnas i haven om de finns eller under isiga ytor där hav kan finnas på djupet. Det är inte bara under isen på månar som Saturnus Enceladus eller Jupiters Europa detta kan finnas utan även under tjocka islager, på fritt flytande objekt i den interstellära rymden (mellan stjärnsystemen eller mellan galaxerna).

Bild från vikipedia på den ovan nämnda räksorten.

Vindhastigheten i det yttre av Jupiters röda fläck ökar

 

Den röda fläcken på Jupiter är en gigantisk storm som vi människor upptäckte existens av för ca 150 år sedan men som troligen funnits redan då mycket längre. Kanske sedan Jupiter bildades.

Den massiva stormens moln snurrar moturs med hastigheter som överstiger 650 km/h per timme. Själva stormvirveln är större än jorden själv.  Forskare som analyserar Hubbles regelbundna "stormrapporter" av fläcken fann att den genomsnittliga vindhastigheten precis vid stormens yttre gräns känt som en höghastighetsring har ökat med upp till 8 procent från 2009 till 2020. (Däremot rör sig vindarna nära röda fläckens innersta region betydligt långsammare).

 "När jag först såg resultaten frågade jag "Är det här vettigt?" Ingen har någonsin sett det här förut, säger Michael Wong vid University of California. Berkeley, som ledde analysen vilkens rapport nyligen publicerats i Geofysiska forskningsbrev. 

"Det är bara Hubble som haft möjligheten att göra upptäckten. Förändringen i vindhastigheter uppgår till mindre än 4 km/h per jordår. "Vi pratar om en så liten förändring att om du inte haft elva års Hubble-data skulle vi inte upptäckt att det skett", säger Simon. "Med Hubble har vi den precision vi behöver för att upptäcka en trend."

De minsta funktionerna Hubble kan avslöja av stormens yta är ca 265 km i diameter. Vad innebär då hastighetsökningen? " Det är svårt att analysera eftersom Hubble inte kan se bottnen av stormen. Allt under molntopparna är osynligt i datan" förklarade Wong. "Men det är intressant data som kan hjälpa oss att förstå vad som driver den stora röda fläcken och hur den behåller energin."

Det finns fortfarande mycket arbete att göra för att fullt ut förstå det. Ingen har idag svaret. Men som jag ser det tyder det på att stormen får sin energi utifrån den så kallade röda fläcken vilket kan innebära att den har ökat i många år och ingen vet hur det kan sluta. Någonstans måste den kritiska gränsen finnas (min anm.).

Bild vikipedia som visar en närbild på Stora röda fläcken från 8 000 kilometers avstånd den 11 juli 2017.