En utmaning till BigBang

 

Bild wikipedia. Den kosmiska bakgrundsstrålningen anses vara ett av bevisen för att big bang-teorin är riktig. Den översta bilden visar rödskiftning i bakgrundsstrålningen på grund av jordens rörelse i universum. I mittenbilden syns Vintergatans strålning som ett bälte över bilden. På den nedre bilden har man kompenserat för bakgrundsstrålningen.

Lior Shamir, docent i datavetenskap vid Kansas university använde bilder från  tre teleskop bilder på fler än 30 000 galaxer för att mäta galaxernas rödförskjutning baserat på galaxernas avstånd från jorden. Ju mer rödförskjutet ljuset från en galax är, desto snabbare rör sig galaxen bort från jorden, tvärtom gäller vid blåförskjutning. 

"På 1920-talet upptäckte Edwin Hubble  och George Lemaitre att ju mer avlägsen galaxen är, desto snabbare rör den sig bort från jorden", beskriver Shamir. 

Den upptäckten ledde till Big Bang-teorin vilken visar att universum började expandera för cirka 13,8 miljarder år sedan. Ungefär samtidigt föreslog den framstående astronomen Fritz Zwicky att galaxer som fanns längre bort från jorden egentligen inte rörde sig snabbare.

Zwickys tes var att den rödförskjutning som observerats från jorden inte beror på att galaxerna rör sig utan på att ljusfotonerna förlorar sin energi när de färdas genom rymden. Ju längre ljuset färdats, desto mer energi förlorar fotonerna vilket leder till en illusion av att galaxer som ligger längre bort från jorden rör sig snabbare.

"Teorin om det trötta ljuset försummades till stor del, eftersom astronomer antog Big Bang-teorin som konsensusmodell för universum", beskriver Shamir. Men vissa astronomers tilltro till Big Bang-teorin började försvagas när det kraftfulla James Webbteleskopet började användas. JWST gav bilder av det mycket unga universum, men i stället för att visa det unga universum som astronomerna förväntade sig med få eller inga färdiga galaxer visades det finnas stora galaxer redan då. Om Big Bang inträffat som forskarna tror skulle dessa galaxer då vara äldre än själva universum.

Medan nya bilder kastade tvivel över Big Bangteorin som den utarbetats, använde Shamirs studie den konstanta rotationshastigheten hos jorden runt Vintergatans centrum för att undersöka rödförskjutningen hos galaxer som rör sig i olika hastigheter i förhållande till jorden  för att testa hur förändringen i rödförskjutningen svarar på förändringen i hastighet.

– Resultaten visade att galaxer som roterar i motsatt riktning i förhållande till Vintergatan har lägre rödförskjutning jämfört med galaxer som roterar i samma riktning i förhållande till Vintergatan, beskriver Shamir. "Den skillnaden återspeglar jordens rörelse när den roterar med Vintergatan. Men resultaten visade också att skillnaden i rödförskjutning ökade när galaxerna befann sig längre bort från jorden.

– Eftersom jordens rotationshastighet i förhållande till galaxerna är konstant kan orsaken till skillnaden vara avståndet mellan galaxerna och jorden. Det visar att galaxernas rödförskjutning förändras med avståndet, vilket är vad Zwicky förutspådde i sin teori om trött ljus.

Shamirs forskning publicerades nyligen i Particles, en kvartalsvis internationell, öppen referentgranskad tidskrift som täcker alla aspekter av kärnfysik, partikelfysik och astrofysikvetenskap.

JA att BigBang är det slutliga svaret på hur universum kom till är jag  tveksam till. Det finns många teorier om vad universum är, var det finns och hur det kom till. Men för att fysik ska fungera måste man arbeta efter ett paradigm och detta är i dag BigBang. Men jag tvivlar på om det är sanningen eller verkligheten. Vad är ex tid och rum?

Robotsvärm ska undersöka grottor på Mars

 

Bild wikipedia THEMIS bild av troliga grottingångar på Arsia Mons. Groparna har informellt döpts till (A) Dena, (B) Chloe, (C) Wendy, (D) Annie, (E) Abby (vänster) och Nikki, och (F) Jeanne.

En enorm kanjon sträcker sig över Mars. Valles Marineris. Den är 3 000 kilometer lång, 600 kilometer bred och i genomsnitt åtta kilometer djup. Dess latinska namn går tillbaka till Mars sond"Mariner", villken upptäckte dalen i början av 1970-talet. 

Sedan 2012 har denna stora kanjon fått särskild uppmärksamhet av den tyska rymdstyrelsen vid det tyska flyg- och rymdcentret (DLR). Det tyska forskningsinitiativet VaMEx som syftar till att utveckla nyckelteknologier för robotutforskning i denna svåra terräng genom en svärm av drönare och markrobotar för att bilda ett komplext övergripande system.

VaMEx-initiativ syftar till att utforska kanjonens raviner och grottor. Det ska också att letas efter spår av flytande vatten och möjligt liv som skulle kunna finnas  i skyddade nischer. För detta ändamål vill DLR ta med sig en svärm av autonoma, sammankopplade robotar till Mars: De kommer att operera på marken, i luften och i grottor, där de kommer att samla in bilder och annan data. Huruvida robotsvärmen fungerar som planerat kommer att testas under ett analogt uppdrag 2025.

 Deltagarna kommer först att simulera Mars-uppdraget på jorden troligen i ett stenbrott i Tyskland. UAP-kameran (Unidentified Anomalous Phenomena". Kamerans namn kommer från dess förmåga att använda artificiell intelligens för att specifikt upptäcka okända himmelska fenomen, som de som observerats på jorden. från Würzburg kommer också att spela en viktig roll i denna simulering. Videoinspelningar från skyn kommer att ge tillräckligt stor mängd data för att testa kommunikationssystemets motståndskraft.

I ett eventuellt uppföljningsprojekt kommer hårdvaran behöva anpassas för att användas i  Marsmiljön, förklarar projektledaren professor Håkan Kaya. Förhållandena på Mars är hårda: Atmosfären är tunn, medeltemperaturen är minus 63 grader Celsius och stora sandstormar sveper regelbundet över Mars. Würzburg VaMEx-3-delprojektet

"Demonstration av en komplett radiolänk för satellitkommunikation med icke-siktade rovers för utforskning av Valles Marineris" finansieras av den tyska rymdorganisationen vid DLR under koden 50RK2451A med medel från det federala ministeriet för ekonomi och klimatskydd efter ett beslut av den tyska förbundsdagen.

Projektet är baserat vid Interdisciplinary Research Centre for Extraterrestrial Studies (IFEX) vid universitetet i Würzburg. Förutom projektledarna professor Håkan Kayal och Clemens Riegler är fyra andra medarbetare och tre studentassistenter involverade i delprojektet VaMEx3-MarsSymphony. Den officiella starten för det tvååriga projektet var den 1 augusti 2024. Kick-off-mötet ägde rum den 5 september 2024 på DLR Space Agency i Bonn.

Superjordar söktes vid metallfattiga stjärnor

 

Bild wikipedia. Två tänkbara superjordar, med Jorden som jämförelse (till höger).

En superjord är en exoplanet (gasplanet) vars massa är större än Jordens, men mindre än solsystemets mindre gasjättar Uranus och Neptunus.

I en ny studie ger astronomer vid Ohio State University bevis på gränserna av hur och var  planeter  kan bildas och man har funnit att planeter som är större än jorden  har svårt för  att bildas i närheten av stjärnor med lågt metallinnehåll.

Med solen som baslinje kan astronomer mäta när en stjärna bildades genom att bestämma dess metallinnehåll eller nivån av tunga grundämnen som finns i solen. Metallrika stjärnor eller nebulosor bildades relativt nyligen, medan metallfattiga objekt  fanns under det tidiga universum.

Tidigare studier har visat ett svagt samband mellan metallinnehåll och planetbildning och man har noterat att när en stjärnas metallinnehåll minskar, minskar också planetbildning för vissa planetpopulationer, så kallade superjordar. Ändå är detta arbete det första som observerar och visar riktigheten i detta, att nuvarande teorier stämmer. Det är betydligt ovanligare att det bildas superjordar nära metallfattiga stjärnor än metallrika stjärnor vilket tyder på en strikt gräns för de förhållanden som krävs för att en sådan ska bildas, beskriver huvudförfattaren till studien  Kiersten Boley nybliven doktor i astronomi vid Ohio State University.

När stjärnor cirkulerar genom historien och åldras  och slutar som  supernovor bildas nya slag av metaller som berikar den omgivande rymden. Metaller som ex järn då bildas planeter som är metallrika som Jorden. Men även för stjärnor med lägre metallinnehåll trodde man allmänt att antalet planeter till viss del kunde bildas inom, beskriver Boley.

Andra studier har föreslagit att planetbildningen i Vintergatan borde börja när stjärnor finns mellan negativ metallinnehåll på 2,5 och minus 0,5 men hittills har den teorin varit obevisad.

För att testa denna teori utvecklade och sökte teamet igenom en katalog med 10 000 av de mest metallfattiga stjärnorna som observerats av NASA:s TESS-uppdrag (Transiting Exoplanet Survey Satellite). Om det hade varit korrekt, skulle en extrapolering av kända trender för att söka efter små, kortperiodiska planeter runt ett område med 85 000 metallfattiga stjärnor ha lett dem till att upptäcka cirka 68 superjordar.

Förvånansvärt nog upptäckte forskarna i detta arbete inga alls, beskriver Boley.  Forskare sätter nu en tidsram under vilken metallinnehåll var för lågt för att planeter skulle kunna bildas vilken sträcker sig till ungefär halva universums ålder. Det innebär att superjordar inte bildades tidigt i universums historia. " Sju miljarder år bakåt i tiden är förmodligen den perfekta punkten där vi börjar se en början till superjordbildning", säger Boley.

Studien är publicerad i The Astronomical Journal.

De första stjärnorna och galaxerna bestod av nästan enbart väte och helium. När de åldrats och exploderat uppkom  fler metaller som blev grunden till nya slags stjärnor som vår sol ex. Det började nu bildas planeter av överbliven gas från tidigare stjärnors rester som innehöll järn mm. Vi ska komma ihåg att i kosmologin anses även helium och väte som metaller. Dessa två grundämnen var de som nästan var ensamma i tidens början och som de första metallfattiga stjärnorna bestod av.

Dvärgplaneten Ceres historia.

 

Bild wikipedia. Det gulaktiga ljusa materialet, markerat som "yBM" på bilden finns uteslutande på kanten av Consuskratern och där i dess omedelbara östra närhet och antas vara ammoniumavlagringar. © PARLAMENTSLEDAMÖTER.

Dvärgplaneten Ceres är ca 1000 km i diameter och är det största kända objektet i Asteroidbältets ca 60000 objekt som finns mellan Mars och Jupiter och mest består av asteroider av skiftande storlek. 

Ceres verkar ha haft kryovulkanism (isvulkanism) fram till relativt nyligen. Kanske det fortfarande sker. NASA:s rymdsond Dawn upptäckte utbredda ammoniumavlagringar på Ceres yta då denna kretsade över Ceres under 2015. 

Vissa forskare antar att fruset ammonium spelade en roll i bildandet av dvärgplaneten. De tror att avlagringarna är rester av en saltlösning som har sipprat upp till ytan från ett flytande lager av detta mellan manteln och skorpan under många miljarder år. Bilder och mätdata från Consuskratern ( Consuskratern är 450 miljoner år)  belägen på Ceres södra halvklot och som teamet nu har analyserat mer detaljerat än någonsin tidigare visar på material som är gulaktigt till färgen.

Som den nya analysen av data från kamerasystemet och VIR-spektrometern från Dawn antyder är det gulaktiga ljusa materialet i Consuskratern rikt på ammonium. Ammonium skiljer sig från ammoniak med en extra vätejon och är nästan allestädes närvarande på Ceres yta i form av ammoniumrikt mineral.

Tidigare trodde forskare att dessa mineraler bara kunde ha bildats genom kontakt med is av ammonium i kylan i solsystemets ytterkant där fruset ammonium är stabilt under långa tidsperioder. Det avdunstar om det kommer närmre solen.

 Den aktuella studien visar nu för första gången ett samband mellan ammonium och saltlake (koncentrerat salt upplöst i vatten) från Ceres inre. Forskarlaget menar att dvärgplanetens ursprung därför inte nödvändigtvis behöver vara från det yttre av solsystemet. Ceres kan vara hemmahörande i asteroidbältet från början. Forskarna antar att ammoniumets beståndsdelar redan fanns i Ceres ursprungliga byggstenar.

Eftersom ammonium inte kombineras med de typiska mineralerna i Ceres mantel ackumulerades det gradvis i ett tjockt lager av saltlösning som sträckte sig globalt mellan dvärgplanetens mantel och skorpa. Kryovulkanisk aktivitet gjorde att den ammoniumrika saltlaken steg upp till ytan genom kryovulkanism upprepade gånger under miljarder år och ammoniumet som den innehöll sipprade gradvis in i de storskaliga fyllosilikaterna (skiktsilikaterna) i Ceres skorpa. Mycket tyder på att koncentrationen av ammonium är större i djupare lager av jordskorpan än närmre ytan. De få platser på Ceres yta där iögonfallande fläckar av det gulaktiga och ljusa materialet kan hittas utanför Consuskratern också är belägna inom djupa kratrar. En forskargrupp ledd från MaxPlanck-institutet för solsystemforskning i Göttingen var det som arbetade fram studien (som jag nu hänvisar innehållet i inlägget från) bland annat ingick forskaren Dr. Ranjan Sarkar i studien. 

Det finns ett flertal dvärgplaneter och mängder av asteroider att undersöka i asteroidbältet. Här finns mycket att upptäcka och lära för många generationer av forskare framåt.

Hubbleteleskopet och Chandra X-ray Observatory fann ett par svarta hål på kollisionskurs.

 

Bild wikipedia på Chandra X-ray Observatory som söker efter röntgenstrålning.

Galaxer kolliderar ibland. Avståndet mellan Vintergatan och den närliggande Andromedagalaxen är 2,2 miljoner ljusår. Dessa kommer så småningom att bli en enda stor galax då de är på kollisionskurs och när väl sammanslagningen sker kommer även galaxernas svarta hål att sammanslås och bli ett betydligt större.

Troligen alla galaxer har ett svara hål i centrum. Hubble teleskopet och Chandra X-ray Observatory såg på ett par galaxer som kolliderade och såg då två supermassiva svarta hål som valsade runt varandra. Här skedde infallande gas i de svarta hålen, infallande gas lyser starkt i aktiva galaxkärnor (AGN).

Galaxerna som betecknas som en enda ligger ungefär 300 ljusår från varandra. Detta är det från oss närmsta AGN-paret som kan ses i synligt ljus och röntgenvåglängder. Galaxen har beteckningen MCG-03-34-64 och är mycket gasrik.

Astronomer hade med hjälp av radioteleskop observerat ett par dubbelstjärnor på närmare håll från oss sett när de av en slump råkade se MCG-03-34-64.

Hubbles högupplösta avbildning avslöjade tre optiska diffraktionspikar i galaxen inbäddade inuti galaxen vilket indikerar en stor koncentration av glödande syrgas inom ett mycket litet område. "Vi hade inte förväntat oss att se något sådant här", beskriver Anna Trindade Falcão vid Center for Astrophysics | Harvard & Smithsonian i Cambridge, Massachusetts, huvudförfattare till en rapport publicerad i dagarna i The Astrophysical Journal. "Den här synen är inte en vanlig företeelse i det närliggande universum och den berättade för oss att det är något annat som pågår inuti galaxen."

Diffraktionspikar är avbildningsartefakter som orsakas när ljus från ett mycket litet område i rymden böjs runt spegeln inuti teleskop.

Falcãos team undersökte galaxen i röntgenstrålningsljus med hjälp av Chandra-observatoriet för att se vad som hände. – När vi såg på MCG-03-34-64 i röntgenbandet såg vi två separata, kraftfulla källor till högenergisk strålning som sammanföll med de ljusstarka optiska ljuspunkterna som även kunde ses med Hubble. Vi lade ihop dessa delar och kom fram till att vi sannolikt tittade på två supermassiva svarta hål som ligger nära varandra, beskriver Falcão.

AGN-binärer som denna var troligen vanligare i det tidiga universum när galaxsammanslagningar var mer frekventa. Upptäckten ger en unik närbild av galaxen som finns cirka 800 miljoner ljusår bort. Upptäckten var en slump att det var de två supermassiva svarta hålen som  en gång i tiden var kärnan i sina respektive galaxer. En sammansmältning mellan galaxerna gjorde att de svarta hålen kom nära varandra. De kommer att fortsätta att röra sig i en spiral närmare varandra tills de till slut sammanslås om kanske 100 miljoner år – och skakar om tid och rum som gravitationsvågor.

Varför är vi så fascinerade över aliens

 

Bild https://www.deviantart.com/ Inget säger att aliens måste vara trevliga, spännande och vänligt sinnade utan de kan likaväl vara skrämmande och annorlunda. Men döm aldrig någon efter utseendet.

"Invasionen har ägt rum – allt är över", beskriver rymdhistorikern Robert Smith vid University of Alberta som undervisar i en kurs om utomjordingars historia.

Det handlar inte så mycket om att Smith tror på deras existens utan på  att utomjordingar ingår i den mänskliga fantasin.

Så sent som för en månad seden släpptes den sjunde filmen i Alien-serien, Alien Romulus, på biografer över hela världen. Serien har gripit tag i den kollektiva fantasin sedan 1979 och visar inga tecken på att avta. Romulus har hittills spelat in mer än 225 miljoner dollar över hela världen vilket gör den till den tredje mest inkomstbringande filmen i serien.

När Smith inte spårar varje detalj i James Webb-teleskopet, som sköts upp i december 2021, för en kommande bok i ämnet, granskar Smith sina anteckningar för att ge ett seniorseminarium som heter "The History of the Extraterrestrial Life Debate". Enligt honom är det den enda kursen i världen som undersöker "existensen, naturen och den möjliga betydelsen av utomjordiskt liv från den antika världen till idag".

Smith hävdar att utomjordingar har invaderat vår fantasi åtminstone sedan antiken. Den grekiske filosofen Epikuros – var först med idén att universum består av atomer. Han spekulerade om andra världar liksom även den romerske poeten Lucretius.

På 100-talet e.Kr. skrev Lukianus av Samosata vad som anses vara det första science fiction-verket, en satir med titeln A True Story om solens och månens invånare som kämpar om koloniseringen av Venus.

"Utomjordingen blir en slags spegel och genom att försöka förstå hur människor ser på utomjordingar lär vi oss också om vad människor tycker att det är att vara människa." beskriver Smith. Vi ser aliens som en spegelbild på mänskliga problem och möjligheter.

Till och med den katolska kyrkan under medeltiden betraktade möjligheten av främlingar som en manifestation av Guds kraft, säger Smith.

"Om du gick på ett medeltida universitet skulle ett av de ämnen som du troligen skulle ha undersökt varit andra världar för om du sa att det inte fanns några andra världar ansågs det begränsa Guds makt.

Den populära fascinationen för utomjordingar tog fart i och med publiceringen av Conversations on the Plurality of Worlds, av den franske författaren Bernard le Bovier de Fontenelle 1686, beskriver Smith.

Den bästa engelska översättningen av texten, enligt Smith, gjordes av en före detta engelsk professor och science fiction-författare, H.A. Hargreaves, 1990.

Verket anses vara ett av upplysningens första stora verk och var delvis inspirerad av Copernicus revolutionerande upptäckt att jorden kretsade runt solen. Detta skifte i kosmologin möjliggjorde tanken på andra solsystem och andra världar.

På 1700-talet "trodde den stora majoriteten av utbildade människor förmodligen på liv på andra världar", beskriver Smith.

Populariteten för idén om utomjordiskt liv ökade långt in på 1800-talet, vilket gav bränsle åt en het debatt mellan två av tidens stora intellekt – vetenskapsmannen David Brewster och den anglikanska ministern och vetenskapsfilosofen William Whewell. Den debatten "gav upphov till en enorm mängd litteratur", beskriver Smith, inklusive den kanske mest kända berättelsen om en utomjordisk invasion genom tiderna: H.G.Wells Världarnas krig från 1897, som lämnade sitt outplånliga avtryck långt in på 1900-talet.

Wells roman sågs allmänt som en återspegling av oron över den brittiska imperialismen. Författaren sa en gång att historien hade sitt ursprung av en diskussion med hans bror om den brutala brittiska koloniseringen av Tasmanien; Han undrade vad som skulle hända om marsianerna behandlade England på samma vis.

War of the Worlds tog fasta på grundläggande mänsklig rädsla, som manifesterades när CBS Radio-versionen 1938, berättad av Orson Welles, enligt uppgift orsakade panik bland vissa lyssnare som inte insåg att berättelsen var fiktion.

Smith beskriver även det minskade intresset för utomjordingar under första halvan av 1900-talet eftersom astronomer antog att solsystem var relativt sällsynta. Men intresset tog fart igen i och med rymdkapplöpningen i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

"Så fort vi skickade upp en rymdfarkost i rymden funderade vi på vad det skulle innebära", beskriver Smith. "Kom ihåg att amerikanerna faktiskt firade sitt tvåhundraårsjubileum delvis genom att leta efter liv på Mars (med uppskjutningen av Viking 1 1976)."

Sedan dess har intresset för utomjordingar varit stort och genomgripande, med en flod av filmer som vittnar om vår fascination för allt som är utomjordiskt från Invasion of the Body Snatchers, Star Trek och 2001: A Space Odyssey till Alien, Närkontakt av tredje graden, Arkiv X och Dr. Who.

Många beskriver det som att ”Det finns två möjligheter: Antingen är vi ensamma i universum eller så är vi inte det. Båda alternativen är lika skräckinjagande.

För min del anser jag att vi alltid kommer att söka efter tecken på liv från andra varelser där ute likt forna upptäcktsresande sökte detsamma i det inre av Afrika exempelvis. Själv var jag en gång ett stort science fiction fan och läste i ungdomen hundratals sf-böcker köpte nästan allt som utgavs av det största utgivningsförlaget en gång i genren Delta förlag.

Hur Mars förlorade sina hav

 

Bild wikipedia. Dessa småkulor av hematit även kallade "blåbär", hittades av roboten Opportunity på Mars. De anses vara bland de starkaste bevisen på att vatten flutit på Mars yta.

Mars hade en gång mycket vatten på sin yta vilket framgår av geologiska fynd på ytan. Forskare vet att under de senaste 3 miljarder åren har en del av detta vatten sjunket djupt ner i Mars yta. Vart resten tog vägen har NASA:s rymdteleskop Hubble och MAVEN (Mars Atmosphere och Volatile Evolution) nu hjälpt till med att undersöka. 

– Det finns bara två ställen dit vattnet kan ha tagit vägen. Det kan ha fruset fast i marken och bildat is eller så kan vattenmolekyler brutits ner till atomer och atomerna kan då försvinna från toppen av atmosfären ut i rymden, beskriver John Clarke, som lett studien vid Center for Space Physics vid Boston University i Massachusetts. – För att förstå hur mycket vatten det fanns och vad som hände med vattnet måste vi förstå hur atomer kan försvinna ut i rymden.

Clarke och hans team kombinerade data från Hubble och MAVEN för att mäta antalet och den nuvarande flykthastigheten för väteatomer som flyr ut i rymden. Denna information gjorde det möjligt att extrapolera flykthastigheten bakåt i tiden för att förstå vattnets historia på Mars. Vattenmolekyler i Mars atmosfär bröts sönder av solljuset till väte- och syreatomer som sedan försvann ut i rymden.

Specifikt mätte teamet väte och deuterium (tungt väte) som är en väteatom med en neutron i sin kärna. Denna neutron ger deuterium dubbelt så stor massa som väte. Då dess massa är större försvinner deuterium mycket långsammare ut i rymden än vanligt väte gör.

Med tiden, när mer väte förlorades än deuterium, byggdes förhållandet mellan deuterium och väte upp i atmosfären. Genom att mäta förhållandet i dag får forskarna en ledtråd till hur mycket vatten som fanns på Mars under den varma, blöta tidsperioden. Genom att studera hur  atomer idag försvinner från atmosfären kan de förstå de processer som gett flykthastigheten under de senaste fyra miljarder åren och därmed extrapolera bakåt i tiden.

Även om de flesta av studiens data kommer från rymdsonden MAVEN är MAVEN inte tillräckligt känslig för att upptäcka deuteriumutsläpp vid alla tidpunkter under marsåret. Till skillnad från jorden kretsar Mars långt från solen i sin elliptiska bana under den långa marsvintern och deuteriumutsläppen är då svaga. Clarke och hans team behövde Hubble-data för att "fylla i tomrummen" och slutföra en årlig cykel för tre marsår (som vart och ett är 687 jorddagar). Hubble tillhandahöll också ytterligare data som går tillbaka till 1991 tiden innan MAVEN anlände till Mars 2014.

Kombinationen av data från dessa uppdrag gav den första helhetsbilden av väteatomer som flyr och flytt från Mars ut i rymden. Genom att studera hur mycket erosion som åstadkommits av vatten på Mars har astronomer beräknat att det en gång fanns tillräckligt mycket vatten för att täcka Mars med ett minst 500 m djupt hav 

Tankarna går osökt till hur så mycket vatten kunde bildas på Mars en gång och att det fanns kvar under en lång tid. Tankarna går även till om samma process kan göra att Jordens vatten en dag försvinner på samma vis. Tanken går också till om Mars en gång hade en mycket större atmosfär bestående av syre. Så mycket att människan kunnat andats den och osökt tänker man även på om det under denna tid fanns djur och växter på Mars.

Webbteleskopet avslöjar en galax som bildar kosmiskt frågetecken

 

Bild https://webbtelescope.org/

Astronomer som nyligen använde NASA:s James Webb Space Telescope blev förvånade över att hitta en avlägsen, röd galax (röd innebär att den är mycket långt från oss miljarder ljusår bort). Galaxen har en förvrängd form och ser ut som ett frågetecken. En specifik, sällan skådad typ av naturlig gravitationslins får galaxen att dyka upp flera gånger. Linsen förstorar även galaxens spiralformade följeslagare (en galax). Gravitationslinsningen  gör det möjligt för astronomer att lokalisera specifika områden där stjärnor bildas i denna följeslagargalax.  Fenomenet såg  med en kombination av infraröda data från Webb och ultravioletta data från NASA:s Hubbleteleskop.

Vi känner bara till tre eller fyra förekomster av liknande gravitationslinskonfigurationer i det observerbara universum vilket gör det här fyndet spännande då det visar kraften hos Webb och tyder på att vi kanske kommer att hitta fler", beskriver astronom Guillaume Desprez vid Saint Mary's University i Halifax, Nova Scotia, som ingår i teamet som presenterade Webb-resultaten.

Astronomer använde båda teleskopen i observationen av galaxhopen MACS-J0417.5-1154 Gravitationslinsfenomenet fungerar som ett förstoringsglas som får den massiva hopen  att förvränga rumtiden. Det gör det möjligt för astronomer att se ökad detaljrikedom i mycket avlägsna galaxer bakom hopen. Men samma gravitationseffekt som förstorar galaxerna orsakas också förvrängning som fär galaxer långt därute att ses utsmetade över skyn i bågform och till och med att dyka upp flera gånger (som om de kopierades). Dessa optiska illusioner i rymden kallas gravitationslinser.

"Att veta när, var och hur stjärnbildning sker i galaxer är avgörande för att förstå hur galaxer har utvecklats under universums historia", beskriver astronomen Vicente Estrada-Carpenter vid Saint Mary's University som använde både Hubbles ultravioletta och Webbs infraröda data för att undersöka var nya stjärnor bildas i galaxerna. Resultaten visar att stjärnbildning är utbredd i båda. Spektrala data bekräftade också att den nyupptäckta stoftrika galaxen ligger på samma avstånd som den spiralgalax som är vänd mot oss.

– Båda galaxerna i frågetecknet (som de ser ut som på bilden)visar aktiv stjärnbildning i flera kompakta områden, troligen ett resultat av att gas från de två galaxerna kolliderar, beskriver Estrada-Carpenter. Men ingen av galaxernas form verkar vara alltför störd, så vi ser förmodligen en början på deras interaktion med varandra.

– Galaxerna, är miljarder ljusår bort och ses under en tid då stjärnbildningen var som störst och liknar i storlek den massa som Vintergatan skulle ha haft vid den tiden. Webb gör det möjligt att här  studera hur de tidiga skeendena i vår egen galax skulle ha sett ut, beskriver Sawicki.

Webb-bilderna och spektrat i denna forskning kom från den kanadensiska NIRISS Unbiased Cluster Survey (CANUCS). Forskningsrapporten är publicerad i Månatliga meddelanden från Royal Astronomical Society.

Ett kraftigt asteroidnedslag försköt axeln på solsystemets största måne Ganymedes

 

Bild wikipedia Jupiters måne Ganymedes fotograferad av rymdsonden Galileo i juni 1996. Månen är även den största månen i vårt solsystem.

För cirka 4 miljarder år sedan slog en asteroid ner på Jupiters måne Ganymedes. Nu beskriver planetolog HIRATA Naoyuki vid Kobe University att Ganymedes axel har försköts vid nedslaget. Asteroiden som slog ner var cirka 20 gånger större än den som avslutade dinosauriernas tidsålder på jorden. Nedslaget på Ganymedes  orsakade ett av de största nedslagen historiskt i vårt solsystem . 

I tidskriften Scientific Reports har Naoyuki nyligen publicerat en studie där det beskrivs att asteroiden troligen hade en diameter på cirka 300 kilometer, cirka 20 gånger större än den som slog ner på jorden för 65 miljoner år sedan och avslutade dinosauriernas tidsålder. Kratern på Ganymedes skapade en  krater mellan 1 400 och 1600 kilometer i diameter.

Enligt planetolog Naoyukis datasimuleringar skulle endast ett nedslag av denna storlek göra det troligt att förändringen i fördelningen av massa skulle kunna få månens rotationsaxel att förskjutas till sin nuvarande position. Detta resultat gäller oavsett var på ytan kollisionen hade inträffat.

Hade nedslaget som skedde på Ganymedes istället skett på Jorden hade troligen resultatet blivit en än större utrotning av faunan kanske även däggdjuren och våra föregångare utrotats då.

Hubbleteleskopet zoomar in i galaxen Andromedas rosenröda slingor

 

Bild https://science.nasa.gov Forskare såg nyligen med hjälp av Hubbleteleskopet in i  Andromedas spiralarmar med syftet att analysera samlingen av stjärnhopar som är dolda i dessa. NASA, ESA, M. Boyer (Space Telescope Science Institute) och J. Dalcanton (University of Washington); Bildbehandling: Gladys Kober (NASA/Catholic University of America).

Stjärnhopar lyser upp det interstellära mediet (gasen mellan stjärnorna) i Andromedagalaxen vilken finns cirka 2,5 miljoner ljusår bort. Andromedagalaxen är Vintergatans närmast liggande större galax och en gång i en avlägsen framtid blir dessa galaxer en enda. Andromedia är på kollisionskurs mot oss eller tvärtom hur man vill se det. Denna sammanslagning sker om ca 2-4 miljarder år.  

Andromeda är likt Vintergatan en spiralgalax. Andromedas slingrande armar är en av dess mest anmärkningsvärda kännetecken. NASA:s rymdteleskop Hubble zoomade in dessa för att ta en närmare titt på en av dessa armar den i nordost och avslöjade då att delar i denna bestod av joniserad gas. Områden med gas –är vanliga i spiralgalaxer och oregelbundna galaxer och tyder ofta på att nya stjärnor bildas där.

Forskare vid Goddard Space Flight Center Maryland, undersökte Andromedas spiralarmar med hjälp av Hubbles Advanced Camera for Surveys (ACS) och Wide Field Camera 3 (WFC3) för att analysera samlingen av stjärnor som ligger dolda i dessa armar. Med ACS och WFC3:s breda spektrala täckning kunde Hubble kika in i gasen och observera ett urval av de stjärnor som finns där. Studien sträckte sig över ett stort antal stjärnor, vilket inte bara gav en tydlig bild av Andromedas stjärnhistoria och mångfald utan också gav mer kunskap om stjärnors bildning och utveckling överlag. Genom att undersöka dessa stjärnor i vårt lokala kosmiska grannskap kan forskare bättre förstå mer om de som finns i galaxer i det mer avlägsna universum.

De krossade sten för och fick insikt om att inget kan förutses

 

Bild från Hopkins Extreme Materials Institute.

Med hjälp av en ny teknik och avancerade datorsimuleringar avslöjade en forskargrupp att material kan bete sig på oväntade sätt när de träffas i höga hastigheter.

"Vår studie visar att olika delar av ett och samma material och till och med olika sandkorn kan bete sig på mycket olika vis fast de ingår i samma kollision med något", beskriver forskargruppens ledare Ryan Hurley, docent i maskinteknik vid Johns Hopkins Universitys Whiting School of Engineering och forskare vid Hopkins Extreme Materials Institute (HEMI). "Det vi hittade har potential att ligga till grund för tillämpningar som sträcker sig från asteroidavböjning till industriella processer som tillverkning av surfplattor."

Teamet avfyrade projektiler från en gaskanon med hastigheter upp till  2 km/s in i granulara prover bestående av aluminium och soda lime-glas och observerade provernas beteende under de första mikrosekunderna efter nedslaget. Även om experiment som detta vanligtvis görs på plats vid HEMI på JHU:s campus i Baltimore, ägde just detta rum vid Advanced Photon Source (APS) i Chicago eftersom det krävde användning av en  speciell röntgenanläggning för att visualisera nedslaget.

"Om du går till stranden kan du bara se sanden på ytan, men med röntgen kan du se vad som händer under sanden", beskriver Sohanjit Ghosh, doktorand i maskinteknik och artikelns huvudförfattare. – Vi kombinerade röntgenbilder med numeriska modeller som vi har utvecklat och det gör den tvådimensionella röntgenbilden till en tredimensionell process som ger oss en helhetsbild av vad som händer i tid och rum.

Forskarna fann  förutom att kemiska reaktioner leder värmen som skapas av intensiv kompression  att kornen spricker, smälter och stelnar igen.

"Det är intressant att se hur korn interagerar olika med varandra vid olika anslagshastigheter", beskriver Ghosh. "Vi fann att när man går till högre och högre hastigheter överförs så mycket termisk energi att kornen faktiskt smälter men sedan återbildas."

Teamet observerade att olika metalliska material uppvisar olika sätt att avleda energi vid kollision i hög hastighet. Material som aluminium absorberar energi genom att bilda defekter och plasticitet medan spröda material som soda lime-glas avleder energi genom att spricka och fragmentera.

Forskarna säger att dessa resultat kan ligga till grund för framtida uppdrag som liknar 2022 års DART-uppdrag,där en sond slog ner i en asteroid och ändrade dess bana. 

"Alla asteroider har ett lager av sand, som kallas regolit (en region av småsten, sand och damm som finns ovanpå berggrunden)  som yta och när något kolliderar med ytan är det regoliten som skingrar av anslagsenergin", beskriver Ghosh. "Från kombinationen av sådana modelleringar och experiment kan vi dra slutsatser om hur olika material i olika miljöer och påverkansförhållanden kommer att bete sig."

"Tidsramarna för experimenten var mycket korta några hundra nanosekunder", beskriver Ghosh. – Vi förbereder ett helt experiment i en månad och sedan är det över på några mikrosekunder.

Mohmad Thakur, biträdande forskare vid HEMI, var också medlem i forskargruppen vars arbete beskrivs i Journal of the Mechanics and Physics of Solids.

NASA:s MESSENGER-uppdrag vid Merkurius

 

Bild wikipedia

Messenger var en rymdsond vars syfte var att utforska planeten Merkurius yta och dess svaga magnetfält. När Messenger nådde Merkurius 14 januari 2008 och gick efter några förbiflygningar in i en omloppsbana runt planeten den 18 mars 2011  vilket första gången en rymdfarkost gick in i en omloppsbana runt Merkurius.

Messinger kretsade runt Merkurius i fyra år innan den kraschade ner på ytan i april 2015 och lämnade en ny kraterpå Merkurius Trots yttemperatur på upp till 450 grader Celsius fann MESSENGER bevis på att det finns fruset vatten i kratrar på planetens poler. Den avslöjade också en komplex geologisk historia och bevis på att Merkurius är tektoniskt aktiv – även om den bara verkar ha endast en enda kontinentalplatta – en överraskande upptäckt som gör den till den enda tektoniskt aktiva planeten i solsystemet förutom jorden.

Här fanns även en mycket högre koncentration av flyktiga grundämnen som kalium, natrium och klor än vad forskarna förväntat sig. Här fanns lika mycket som ex på Mars. Merkurius yta är även rik på svavel men fattig på järn vilket tyder på att den bildades från andra källmaterial än de andra inre planeterna (Venus, jorden och Mars).

Här finns ett magnetfält som liknar jordens, men det är förskjutet från planetens radie. Mätningar från MESSENGER visade att Merkurius består av 80 procent kärna – i princip i storlek som jordens kärna i jämförelse är jordens kärna bara 19% av hela jorden. Märkliga "håligheterna" finns på och elektroner som lyser i magnetosfären. Merkurius visade sig vara mycket gåtfullare än väntat.

Tjugo år senare arbetar forskare fortfarande med att bygga en modell som framgångsrikt tar hänsyn till alla de unika faktorer som upptäcktes av MESSENGER och vad det betyder för vårt solsystems historia.

 Carnegie Science blev djupt involverad i MESSENGER-uppdraget 1999 när Sean C. Solomon, som tjänstgjorde som chef vid Carnegie Sciences avdelning för markmagnetism – nu Earth and Planets Laboratory – och har korats till Principal Investigator (P.I.). Som P.I. var Solomon inte bara ansvarig för att uppnå de vetenskapliga målen för uppdraget utan också för att se till att alla milstolpar i tidsplanen, ekonomin och dataleveransen för uppdraget uppfylldes. Solomon skötte allt detta från sitt kontor på Carnegie Sciences campus på Broad Branch Road.  

NASA:s G-IV-plan ska innehålla nästa generations vetenskapliga instrument

 

Bild https://www.nasa.gov I en serie testflygningar flög G-IV-flygplanet över Antelope Valley för att analysera flygplanets prestanda. Testet innefattade  ett nytt radarinstrument som utvecklats inom JPL  NASA:s Airborne Science Program som valt ut Gulfstream-IV-flygplanet till modifiering och som ska drivas av Armstrong Flight Research Center i Edwards, Kalifornien. Planet ska innehålla ny instrumentering ombord till stöd för myndighetens vetenskapliga missionsdirektorat. Testflygningarna började vid NASA Armstrong den 24 juni 2024 NASA/Carla Thomas.

Den 24 juni 2024 svepte ett flygplan från NASA:s Armstrong Flight Research Center i Edwards, Kalifornien. Piloterna genomförde flygningar med en Gulfstream IV (G-IV) för att utvärdera dettas plans hanteringsegenskaper och för att låta piloterna bekanta sig med planet innan det påbörjas strukturella modifieringar. Forskningsplanet ansluter sig till centrets flotta som betjänar NASA:s program för luftburen vetenskap.

G-IV kommer att bära Next Generation AirborneSynthetic Aperture Radar (AIRSAR-NG), som skickar och tar emot mikrovågssignaler för att samla in information om jordens topografiska egenskaper och hur dessa förändras över tid. Målet för teamet på NASA Armstrong är att modifiera G-IV då den ska rymma tre radar.

"AIRSAR-NG kommer att bestå av tre olika radarantenner med syntetisk apertur i ett instrument för att ge ny insyn på jordens yta på ett mer effektivt sätt", beskriver Yunling Lou, forskningsledare för instrumentet vid NASA:s Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien. Kapaciteten hos det här nya instrumentet kommer att underlätta för ny teknik som tredimensionell avbildning något som kommer att vara användbart vid framtida rymduppdrag.

Med dessa och andra modifieringar som nu görs kommer G-IV också att kunna ta emot en ökad vikt och plats av vetenskapliga instrument vilket kan göra det möjligt för NASA att stödja mer dynamiska luftburna vetenskapliga uppdrag.

"Det här flygplanet kommer att hjälpa Armstrong att fortsätta vår långa historia av att stödja luftburen vetenskap för myndigheten och behålla expertisen för att genomföra framgångsrika vetenskapliga uppdrag i många år framöver", beskriver Franzeska Becker, G-IV-projektledare vid NASA Armstrong.

G-IV överfördes i februari från NASA:s Langley Research Center i Hampton, Virginia, och kommer att genomgå ytterligare modifieringar under överinseende av NASA Armstrongs team. Målet är att berika myndighetens luftburna vetenskapsprogram genom att utrusta flygplanet så att det fungerar som en mer kapabel och mångsidig forskningsplattform.

New Horizons mäter numera bakgrundsljuset i universum

 

Bild wikipedia på New Horizons. New Horizons svepte förbi Pluto för ett antal år sedan är nu långt ute i Kuiperbältet.

Hur mörk är rymden? Astronomer har länge ställt den frågan och nu kan de ha ett svar. Genom att utnyttja kapaciteten och den avlägsna positionen hos NASA:s rymdfarkost New Horizons på dess färd efter sitt besök vid bland annat Pluto 2015 har farkosten nu gjort de mest exakta och direkta mätningarna någonsin av den totala mängden ljus som universum genererar.

Mer än 18 år efter uppskjutningen och nio år efter den historiska utforskningen över Pluto finns New Horizons nu mer än 7,3 miljarder kilometer från jorden, i ett område i solsystemet som är tillräckligt långt från solen för att erbjuda den mörkaste rymden som finns tillgänglig för något existerande teleskop och för att ge en unik utsiktspunkt för att mäta den totala ljusstyrkan i universum.

"Om du håller upp din hand i rymden, hur mycket ljus från universum lyser på den?" frågade sig Marc Postman, astronom vid Space Telescope Science Institute i Baltimore och huvudförfattare till en av de vetenskapliga rönen i en ny rapport  med en detaljerad redogörelse av denna forskning och som publicerades i dagarna i The Astrophysical Journal. Vi har nu en bra uppfattning om hur mörk rymden verkligen är skriver Postman.

Resultatet visar att den stora majoriteten av det synliga ljuset vi får från universum genereras från galaxer. Viktigt är också att man inte fann  några bevis för signifikanta nivåer av ljus som produceras av källor som för närvarande inte är kända av astronomer.

Resultatet löser en gåta som har förbryllat forskare sedan 1960-talet, då astronomerna Arno Penzias och Robert Wilson upptäckte att rymden genomsyras av stark mikrovågsstrålning som förutspåddes vara en rest från BigBang. Denna upptäckt  ledde till att de fick nobelpriset i fysik 1978. Senare år fann astronomer även bevis på en bakgrund i universum av röntgenstrålning, gammastrålning och infraröd strålning från BigBang.

Att detektera bakgrunden av "vanligt" (eller synligt) ljus – mer formellt kallat den kosmisk optiska bakgrunden, eller COB – gav ett sätt att lägga ihop allt ljus som genereras av galaxer under universums tid innan NASA:s rymdteleskop Hubble och James Webb Space Telescope kunde se de svaga bakgrundsgalaxerna direkt (de första galaxerna).

New Horizons-observatörerna använde även data från långvågigt infrarött ljus insamlat vid  Europeiska rymdorganisationens ESA:sPlanck-uppdrag  av fält med en variation i stoftdensitet för att kalibrera nivån av denna långvågiga infraröda strålning- till nivån av synligt ljus. Det gjorde det möjligt  att exakt förutsäga och korrigera för närvaron av stoft som spridde  Vintergatans ljus i COB-bilderna – en teknik som inte var tillgänglig  under  2021 års test COB observationskörningen med New Horizons då resulterade i att de underskattade mängden stoftspritt ljus och överskattade överskottet av ljus från själva universum.

Men den här gången, efter att ha tagit hänsyn till alla kända ljuskällor som bakgrundsstjärnor och ljus som sprids av tunna moln av stoft i Vintergatan fann forskarna att den återstående nivån av synligt ljus var helt i linje med intensiteten hos det ljus som genererats av alla galaxer under de senaste 12,6 miljarder åren.

"Den enklaste tolkningen är att COB helt och hållet beror på galaxer", beskriver Lauer. "När vi tittar utanför galaxerna hittar vi mörker och inga fler ljuskällor."

"Detta nyligen publicerade arbete är ett viktigt bidrag till grundläggande kosmologi och något som bara kan göras med en avlägsen rymdfarkost som New Horizons (där denna befinner sig)", beskriver Alan Stern, forskningsledare för New Horizons vid Southwest Research Institute i Boulder, Colorado.

Det visar att vårt nuvarande och utökade uppdrag med New Horizons ger viktiga vetenskapliga bidrag långt utöver den ursprungliga avsikten med detta uppdrag som var utformat för att göra de första utforskningarna av Pluto- och några objekt i form av asteroider i Kuiperbältet på nära håll.

Fyndet av ett länge sökt elektriskt fält runt Jorden

 

Bild https://science.nasa.gov  Detta elektriska fält är dubbelriktat, eller "ambipolärt", eftersom det fungerar i båda riktningarna. Joner drar ner elektronerna som sjunker med gravitationen. Samtidigt lyfter elektroner joner till högre höjder när de försöker fly ut i rymden, som en liten hund som drar i sin  ägares koppel. Nettoeffekten av det ambipolära fältet är att utvidga atmosfärens höjd och lyfta några joner tillräckligt högt för att dessa ska fly med polarvinden ut i rymden. Animation: NASA/Conceptual Image Lab/Wes Buchanan/Krystofer Kim

Sedan slutet av 1960-talet har rymdfarkoster som flyger över jordens poler upptäckt en ström av partiklar som flödar ut från vår atmosfär ut i rymden. Teoretiker hade tidigare förutspått detta utflöde och kallade det "polarvinden", men förstod inte dess orsak.

En viss mängd utflöde från vår atmosfär var förväntad. Intensivt, ofiltrerat solljus bör få vissa partiklar från vår atmosfär att försvinna ut i rymden likt ånga som avdunstar från en kastrull med vatten. Men den observerade polarvinden var mystisk. Många partiklar i den var kalla och det fanns inga tecken på att de hade värmts upp och  färdades  i överljudshastighet.

"Det måste därför vara något som drar de här partiklarna ur atmosfären", bekriver Glyn Collinson, huvudforskare för Endurance vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, huvudförfattare till en artikel om fenomenet. Forskare misstänkte ett elektriskt fält.

Det hypotetiska elektriska fältet, som genererades på subatomär skala förväntades vara mycket svagt men med effekt som kändes över hundratals kilometer. I årtionden var det omöjligt att upptäcka fältet inom gränserna för befintlig teknik.

2016 började Collinson och hans team arbeta med att utveckla ett nytt instrument  för uppgiften att mäta jordens ambipolar diffusion .

Med hjälp av observationer från en suborbital (kastbanefärd) av NASA-raket 

har nu ett internationellt forskarlag för första gången lyckats mäta ett elektriskt fält som finns runt hela Jorden och som tros vara lika grundläggande för jorden som dess gravitations- och magnetfält. Det är känt som ambipolar diffusion  och forskare antog redan för över 60 år sedan att det var anledningen till att Jordens atmosfär kunde fly ovanför jordens nord- och sydpol. Mätningar från  NASA:s Endurance-uppdrag har nu bekräftat existensen av ambipolar diffusion fältet och kvantifierat dess styrka, avslöjat dess roll i att driva atmosfärisk flykt och forma vår jonosfär. 

Att förstå de komplexa rörelserna och utvecklingen av vår planets atmosfär ger ledtrådar inte bara till jordens historia utan ger oss också insikt i andra planeters ev fält  och avgör vilka som kan vara gästvänliga för liv.

En artikel om upptäckten publicerades onsdagen den 28 augusti 2024 i tidskriften Nature.

Istäcken på Mars visar spår av klimatet för länge sedan

 

Bilden publicerad av https://faculty.dartmouth.edu  Mars polaristäcke (NASA/JPL/Space Science Institute/USGS)

De spiralmönster i isen som ses på bilden ovan består av omväxlande lager av is och damm och är 400 till 1 000 meter djupa, liknande lager kan inte ses någonstans på jorden.

"Men vi förstår inte varför de bildats eller hur de utvecklas över tid?" beskriver Katherine Lutz som är doktorand vid Guarini School of Graduate and Advanced Studies och National Science Foundation Fellow professor Marisa Palucis laboratorium vars forskningsområden inkluderar planetarisk landskapsutveckling och ställer frågorna. "Varför är de här? Hur kan vi förstå de här lagrens ursprung?"

– Mars har genomgått massiva klimatförändringar och vi som planetforskare ägnar mycket tid åt att försöka förstå detta, beskriver Palucis. "Frågan om hur mycket vatten som har flödat över dess yta (och när)."

I forskning från 2013 föreslogs att dessa "dalar som ses på bilden" kan ha orsakats av katabatiska vindar – vindar som börjar röra sig snabbt, orsakar erosion och sedan snabbt sjunker i styrka och avtar vilket då resulterar i avlagringar.  Som ett resultat av detta kan man förvänta sig att dalarna har asymmetriska väggar samt molnformationer som svävar över dem som motsvarar katabatisk vindaktivitet.

Tillsammans med Robert Hawley, professor i geovetenskap vid Palucis och Geovetenskap, analyserade Lutz ett decennium av bilder och data från Mars och upptäckte att medan 80 procent av dalarna verkligen var asymmetriska, var ungefär 20 procent inte det. Snarare bildar trågen på de yttre kanterna av inlandsisen en ganska enhetlig "V"-form med väggarna som på båda sidor mäter ungefär samma höjd. Dessutom var det inte alla dalar som hade ett molntäcke.

I en artikel som publicerades under 2024 i Journal of Geophysical Research: Planets, beskriver forskarna att dessa yttre dalar är yngre än de i mitten av polarisen och sannolikt orsakats av kraftig erosion kontra en katabatisk vindcykel. Det kan tyda på, beskriver Lutz, att det för 4 till 5 miljoner år sedan skedde en förändring i Mars klimat som förändrade planetens vattencykel vilket fick vindar, moln och is att flöda annorlunda än tidigare.

Något skedde som efter hand bildade den Mars vi ser idag. Men vad som skedde och varför är ännu en gåta. Då det gäller de katabatiska vindarnas effekt  och brist på molnformationer över vissa dalar bör man i analysen ta hänsyn till Mars atmosfärs tunnhet, gravitationen på Mars och geografin där dessa moln saknas. Men det kanske de gjort har ej läst rapporten.

Hubbleteleskopets ultravioletta bild av en spektakulär stjärnhop

 

Bild https://science.nasa.gov/ på stjärnhopen NGC 346 som finns i dvärggalaxen(en satellitgalax till Vintergatan) Lilla Magellanska molnet. NASA, ESA och C. Murray (Space Telescope Science Institute); Bildbehandling: Gladys Kober (NASA/Catholic University of America)

De heta stjärnor som ingår i stjärnhopen NGC 346 släpper lös en störtflod av strålning och energirika utflöden som eroderar de gasrika och stoftrika områdena i den omgivande nebulosan N66. Dussintals heta, blå och tunga stjärnor lyser i NGC 346, och astronomer beskriver att denna hop innehåller mer än hälften av de kända tunga stjärnorna i det Lilla Magellanska molnet.

Det är inte första gången som Hubbleteleskopet observerat denna hop men den nya bilden visar NGC 346 i ultraviolett ljus tillsammans med en del data i synligt ljus. Ultraviolett ljus hjälper forskare att förstå mer om stjärnbildning och utveckling och Hubbles skarpa upplösning och position som inte hindras Jordens UV-blockerande atmosfär är det enda teleskopet som har förmågan att göra dessa observationer inom det ultravioletta spektrat .

Observationerna samlades in för att lära oss mer om hur stjärnbildning formar det interstellära mediet den gas som finns i den till synes tomma rymden i en galax med låg metallicitet som i det Lilla Magellanska molnet. Astronomer kallar grundämnen tyngre än väte och helium för "metaller", och det  Lilla Magellanska molnet innehåller färre metaller jämfört med de flesta delarna inom vår Vintergata. Detta tillstånd bidrar till att Lilla Magellanska molnet är ett utmärkt exempel på en galax som liknar de som fanns i det tidiga universum då mycket få tunga grundämnen fanns.

NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescopes solpaneler godkända

 

Bild wikipedia på Nancy Grace Roman Space Telescope

Nancy Grace Roman Space Telescope (Roman) är ett framtida rymdobservatorium som ska se i det infraröda fältet och som ska bli än starkare och se än längre än Webbteleskopet. Det beräknas att det ska sändas upp under 2026. Det ska studera exoplaneter, mörk energi och galaxer.

NASA:s Nancy Grace Roman Space Telescopes Solar Array Sun Shield har nu framgångsrikt klarat de senaste testerna på test-solpanelen vilket visar att monteringen är på rätt väg (tvillingpanelen ska monteras på observatoriet men fungerar testpanelen ska den som ska upp också fungera då de är likartade)) för att slutföras enligt schemat. Panelerna är utformade för att driva och skugga observatoriet från solen vilket möjliggör observationer under uppdraget och hjälper till att hålla instrumenten svala.

Det romerska teamet har utvecklat två uppsättningar solpaneler – ett som kommer att vara ombord på observatoriet och en annan som en teststruktur som används specifikt för preliminära bedömningar.

Ingenjörer vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, utvärderade testversionen i en termisk vakuumkammare som simulerar de varma och kalla temperaturerna och lågtrycksmiljön som panelen ska klara av i rymden. Eftersom panelen kommer att stuvas undan till uppskjutningen övade teamet på att placera ut den under rymdliknande förhållanden.

Nästa vår kommer flygversionen av Solar Array Sun Shield att installeras på den romerska rymdfarkosten. Sedan kommer hela rymdfarkosten att genomgå grundliga tester för att säkerställa att den håller under uppskjutningen och presterar som förväntat i rymden.

För att virtuellt besöka en interaktiv version av teleskopet, besök: https://roman.gsfc.nasa.gov/interactiv/