Bild wikipedia Galaktisk halo
Ett galaktisk halo är ett område i en galax utanför
galaxskivan där stjärnhopar och olika objekt roterar runt galaxens centrum. De
objekt som hittats i den galaktiska halon är klotformiga stjärnhopar och tunn
gas. Dessa galaktiska halo finns enbart runt spiralgalaxer som Vintergatan
I en ny studie ledd från National Institute for Astrophysics (INAF), och med bidrag från Marijke Haverkorn vid Radboud University, har avslöjats viktiga insikter om Vintergatan och dess magnetiska galaktiska halo. Upptäckten utmanar tidigare modeller av galaxers struktur och utveckling. Forskare har identifierat flera magnetiserade strukturer som sträcker sig långt över och under det galaktiska planet (och når över 16 000 ljusår eller 150 kvadriljoner kilometer), vilket avslöjar ett av ursprungen till de så kallade eROSITA-bubblorna, som drivs i stor skala av intensiva utflöden av gas och energi som genereras av stjärnors utplånande som supernova.
Anmärkningsvärt nog sträcker sig dessa bubblor -
observerade av eROSITA-satelliten (ett röntgenteleskop ombord på den rysk-tyska
rymdmissionen Spectr-Roentgen-Gamma SRG) - över himlen från horisont till
horisont vilket ger de första detaljerade mätningarna av Vintergatans
magnetiska halo.
Studien avslöjar att magnetfälten i dessa bubblor är
mycket väl organiserade och bildar tunna trådliknande strukturer. Dessa
filament sträcker sig upp till cirka 150 gånger fullmånens diameter vilket
visar deras enorma skala. Filamenten är besläktade med de varma vindarna med en
temperatur på ca 3,5 miljoner Celsius, som kastas ut från den galaktiska skivan
och finns i stjärnbildande områden.
He-Shou Zhang, artikelns huvudförfattare och
forskare vid INAF, betonar att "våra resultat visar att intensiv
stjärnbildning i gränsen av galaxens centra bidrar avsevärt till dessa
expansiva, flerfasiga utflöden". – Det här arbetet ger de första
detaljerade mätningarna av magnetfälten i Vintergatans röntgenavgivande halo
och avslöjar nya kopplingar mellan stjärnbildning och galaktiska utflöden. Våra
resultat visar att de magnetiska åsar vi observerade inte bara är slumpmässiga
strukturer utan har samband med de stjärnbildande områdena i vår galax.
Studieresultatet publicerades i dagarna i Nature
Astronomy.
