Är Webbteleskopets fynd av Little red dots början till de första svarta hålen?

 

Bild https://www.universetoday.com  När JWST upptäckte Little Red Dots bara 600 miljoner år efter Big Bang var det ett förbryllande fynd. Tidiga teorier var  att de var galaxer, men alla höll inte med (även idag anser många att det är galaxer-själv tror jag mer på rönen här nedan). Bild NASA, ESA, CSA, STScI, Dale Kocevski (Colby College)

Webbteleskopet  började sina observationer i juli 2022. Teleskopet kan se längre tillbaka i tiden än något annat teleskop kan eller har kunnat. En upptäckt är Little Red Dots (LRD), uråldriga, ljussvaga röda objekt som teleskopet upptäckte så långt tillbaka i tid som bara 600 miljoner år efter Big Bang.

300 LRD:er upptäcktes snart och deras ljusstyrka tydde på enorma stjärnmassor. Även om många i forskarvärlden först trodde det var galaxer var det inte alla som höll med. Det fanns så många LRD:er vid en så tidig tidpunkt att deras existens kolliderade med förståelsen av det tidiga kosmos. Vad alla forskare verkar vara överens om är att förståelsen av vad dessa objekt är, är avgörande för att förstå universums tillväxt och utveckling till det vi ser idag.

Den första studien visade att LRD:erna är aktiva galaxkärnor (AGN) med supermassiva svarta hål (SMBH) i sina centrum. Detta kan förklara deras distinkta röda färg, som troligen orsakas av enorma mängder gas och stoft som omger objekten som ackretionsskivor. Men i andra avseenden liknar de inte AGN. De avger inga detekterbara röntgenstrålar, har ett platt spektrum i infrarött och visar mycket liten variabilitet.

Ny forskning tyder nu på att LRD:erna i själva verket inte är galaxer utan istället en typ av hypotetiska stjärnor som kallas supermassiva stjärnor (SMS). SMS tros innehålla cirka 10^6 solmassor. Teorin är att dessa stjärnor bara kunde bildas i det tidiga universum och att de exploderade (kollapsade) som en supernova resulterade i svarta hål som blev frön till SMBH. Det kan förklara varför forskare hittar SMBH så tidigt i kosmisk tid, långt innan de borde existera enligt nuvarande teorier. 

Om det kan bevisas att Little Red Dot-galaxerna inte alls är galaxer utan istället är supermassiva stjärnor som är föregångare till dagens supermassiva svarta hål (SMBH), kommer vi att ha svar på en av de mest angelägna frågorna inom astronomin. Forskare kan fortsätta att hävda att LRD:er faktiskt är SMS, men de kanske inte kan bekräfta detta förrän långt in i framtiden.

Men man kan undra hur vi kan se dessa red dots men inte om teorin stämmer hur de exploderade i ett senare skede?

Inlägget ovan utgår från en artikel i https://www.universetoday.com av Evan Gough en vetenskapsintresserad skribent   

Stjärnan som ett svart hål två gånger nafsat på och snart kanske kan få en tredje omgång.

 

Bild https://english.tau.ac.il/ Forskare från Tel Aviv University (TAU) har tillsammans med internationella medarbetare identifierat vad som kan vara det första bekräftade fallet av en stjärna som klarat ett möte med ett supermassivt svart hål och återvänt för ett nytt möte.

Forskare vid Tel Aviv University (TAU) har tillsammans med internationella medarbetare identifierat vad som kan vara det första bekräftade fallet av en stjärna som klarat av att återvända efter ett möte med ett stort svart hål.

Upptäckten baseras på ett nyligen observerat utbrott som liknar utbrottet AT 2022dbl, som registrerades från samma plats ungefär två år tidigare vilket tyder på att båda orsakades av samma stjärna som nu gjort två separata passager nära det svarta hålet. 

Enligt forskargruppen utmanar upptäckten befintliga antaganden om vad som händer med stjärnor som vandrar för nära svarta hål och det kan förändra hur astronomer tolkar dessa sällsynta och kraftfulla händelser.

Studien genomfördes av Dr. Lydia Makrygianni, formellt postdoktor vid Tel Aviv University som för närvarande forskar vid Lancaster University i Storbritannien. Hon ledde forskningen under överinseende av professor Iair Arcavi, fakultetsmedlem vid astrofysikavdelningen vid TAU och chef för Wise Observatory i Mitzpe Ramon.

Fortfarande är mycket okänt om hur dessa svarta hål bildas och påverkar sin omgivning. De avger inte ljus så de är svåra att upptäcka. I vintergatan känns det igen på att närliggande stjärnor rör sig (obs vi tänker oss då det centrala svarta hålet i galaxens centrum inte satellitgalaxernas svarta hål). Men i avlägsna galaxer förlitar sig astronomer på sällsynta högenergirika händelser för att avslöja deras existens.

En gång vart 10 000 till 100 000:e år kan en stjärna vandra för nära det svarta hålet i mitten av en galax och slitas i stycken av dess enorma dragningskraft. Ungefär hälften av stjärnans material "slukas" då av det svarta hålet, medan resten kastas utåt.

Materialet faller in i en cirkulär rörelse ungefär som vatten som rinner ner i ett badkarsavlopp. Nära det svarta hålet närmar sig då den roterande materian som rör sig i ljusets hastighet värms  upp och strålar intensivt. Under några veckor till månader lyser denna flare upp det svarta hålet, vilket ger forskare en sällsynt möjlighet att observera dess egenskaper.

Men konstigt nog har många av dessa utbrott inte betett sig som förväntat. Deras briljans och temperatur har ofta varit mycket lägre än vad som förutspåtts, vilket gör att forskarna söker efter förklaringar

Enligt det TAU-ledda teamet liknade det nyligen observerade utbrottet mycket AT 2022dbl, ett tidigare utbrott som upptäcktes från samma plats ungefär två år tidigare.

Denna ovanliga upprepning ger upphov till en ny möjlighet som att det första utbrottet kan ha orsakats av en partiell störning, där stjärnan inte förstördes helt och hållet och därefter återvände för en andra passage.

– Frågan är nu om vi kommer att se ett tredje utbrott efter ytterligare två år, i början av 2026, beskriver professor Arcavi. "Om vi ser ett tredje utbrott", fortsätter han, "betyder det att det andra också var en partiell sönderbrytning av stjärnan. Så kanske är alla sådana utbrott, som vi har försökt förstå i ett decennium nu som fullständiga stjärnstörningar inte vad vi trodde utan partiella utbrott.

Om inget tredje utbrott observeras kan den andra händelsen ha resulterat i en fullständig utplåning av stjärnan. Oavsett om ett tredje utbrott inträffar eller inte, tyder resultaten på att partiella och fullständiga stjärnutbrott kan verka nästan identiska, en förutsägelse som tidigare föreslagits av professor Tsvi Piran och hans team vid Hebrew University of Jerusalem. "Hur som helst", tillägger professor Arcavi, "måste vi skriva om vår tolkning av dessa utbrott och vad de kan lära oss om de svarta hålen i galaxers centrum".

Dolda Svarta hål i stoftmoln slukar stjärnor

 

Bild https://news.mit.edu/ Astronomer vid bland annat MIT (Massachusetts Institute of Technology) och Columbia University har använt NASA:s James Webb Space Telescope till att se genom stoftet i en närliggande galax och där in i efterdyningarna av ett svart håls stjärnslukande. Bildkälla: NRAO/AUI/NSF/NASA

Forskare har observerat omkring 100 tidvattenstörningar  sedan 1990-talet främst som röntgenljus eller optiskt ljus som blinkande i relativt stoftfria galaxer. Men som MIT-forskare (Massachusetts Institute of Technology) nyligen rapporterade kan det finnas många  stjärnförstörande händelser i universum som "gömmer sig" i dammiga, gasbeslöjade galaxer. OBS tidvattenstörningarna från svarta hål gör ett dessa långsamt slukar stjärnor.

 Nu har samma forskare använt JWST (James Webb teleskopet) världens mest kraftfulla infraröda detektor för att studera signaler från fyra stoftrika galaxer där de misstänker att tidvattenstörningar har inträffat. Inuti stoftet upptäckte JWST tydliga tecken på svarta hål med en process där material från stjärnrester cirklar runt och så småningom faller in i ett svart hål.

Teleskopet upptäckte också mönster som skiljer sig markant från det stoft som omger aktiva galaxer, där det centrala svarta hålet ständigt drar till sig omgivande material.

Sammantaget bekräftar observationerna att en tidvattenstörning verkligen inträffade i var och en av de fyra stoft och gasrika galaxer som undersöktes. Forskarna drar slutsatsen att de händelserna i galaxerna inte var produkter av aktiva svarta hål utan snarare vilande hål, som vaknade till aktivitet då en stjärna råkade passera förbi.

– Det här är de första JWST-observationerna av tidvattenstörningar i en stoffrik miljö och de liknar inte alls vad vi någonsin har sett tidigare, beskriver huvudförfattaren till studien Megan Masterson, doktorand vid MIT:s Kavli-institut för astrofysik och rymdforskning. – Vi har lärt oss att dessa faktiskt drivs av svarta håls accretion och att det inte ser ut som miljöer runt vanliga aktiva svarta hål. Att vi nu kan studera hur den vilande svarta hålmiljön faktiskt ser ut är spännande. "Själva processen för att ett svart hål ska sluka  stjärnmaterial tar lång tid", beskriver Masterson. "Det är inte en omedelbar process.  Förhoppningsvis kan vi börja undersöka hur lång tid den processen tar och hur den miljön ser ut. Ingen vet eftersom vi precis har börjat upptäcka och studera dessa händelser."

Utöver Masterson inkluderas i studien MIT-författare Christos Panagiotou, Erin Kara, Anna-Christina Eilers, tillsammans med Kishalay De från Columbia University och medarbetare från flera andra institutioner.

Forskning stöddes delvis av NASA och studien publicerades nyligen i Astrophysical Journal Letters och beskriver hur JWST för första gången har observerat flera tidvattenstörningar i stoftmoln. Fall då en galax centrala svarta hål drar till sig en närliggande stjärna och piskar upp tidvattenkrafter som sliter stjärnan i stycken och ger ifrån sig en enorm explosion av energi i processen.

Mörk energi förändras över tid

 

Bild wikipedia Diagram som representerar den accelererade expansionen av universum på grund av mörk energi.

"Universum består av nästan 70 procent av Mörk energi och det är det som (teoretiskt) driver expansionen,  om dess kraft blir svagare kan vi förvänta oss att seexpansionen avtar över tid", beskriver David Rubin, (huvudförfattare till Union3-artikeln som innefattar en sammanställningen av data som användes vid undersökningen vars data har insamlats av det internationella Supernova Cosmology Project (SCP), som leds av Department of Energy's Lawrence Berkeley National Laboratory (Berkeley Lab).), docent vid University of Hawaii i Mānoa, och som är en ledande medlem av Supernova Cosmology Project. "Does the universe expand forever, or eventually stall, or even start contracting again??

Expansionen beror på balans mellan mörk energi och materia. Vi vill ta reda på om expansionen fortsätter eller kommer att stanna av vi vill förstå den här underliggande biten av universum. Att spåra universums expansionshistoria med hjälp av supernovor är ett sätt att räkna ut det. Supernovor har förutsägbar ljusstyrka därför kan forskare använda dem som "standardljus" för att mäta avstånd på samma sätt som man kan beräkna längden på en mörk korridor baserat på hur ljusa lågorna verkade från en uppsättning matchande ljus.

Forskare studerar även rödförskjutningen ett mått på hur mycket supernovans ljus har förskjutits mot rödare våglängder på grund av rymdens expansion. Union3 (insamlad datasamling) standardiserar 2 087 supernovor från 24 datainsamlingar och kan använda denna  data till att se tillbaka på ungefär 7 miljarder år av kosmisk historia. Union3 bygger på Union2, som släpptes 2010 vilken innehöll data om 557 supernovor. För att kombinera supernovor från olika datamängder analyserar forskarna ljuskurvan innebärande hur en supernovas ljusstyrka karakteriserad av en topp som sedan försvagas över tid.

Det gör att de kan hitta den inneboende ljusstyrkan och justera dess ljusstyrka så alla  supernovorna bli på samma skala likt man kalibrerar ett ljus från skilda tillverkare."Vi ville sätta en baslinje innan vi tar in flera hundra nya supernovor med låg rödförskjutning, vilket är ett av de områden där kalibreringen är mest avgörande och där vi har några av de svagaste datamängderna i resultaten hittills", beskriver Greg Aldering, medförfattare till artikeln och fysiker vid Berkeley Lab som ledde Nearby Supernova Factory projekt. "

Det gemensamma resultatet av supernovor och BAO (Baryon acoustic oscillations) Baryon acoustic oscillations - Wikipedia  är sammantaget ett exempel på det framgångsrika fokus som ett nationellt laboratorium kan lägga på ett vetenskapligt område. Berkeley Lab stödde Supernova Cosmology Projects decennielånga arbete som ledde till upptäckten av universums acceleration liksom dess efterföljande supernovastudier av de modeller för mörk energi som kan förklara expansionen. Laboratoriet initierade och leder också DESI-samarbetet med 70 institutioner för att ta itu med samma fråga med BAO-tekniken och ledde en kompletterande serie av projekt för kosmisk mikrovågsbakgrund (CMB) som ger viktiga mätningar av det tidiga universum för dessa studier av mörk energi. Analyserna av denna nya supernovasamling gav antydningar om att mörk energi kan förändras över tid. Antydningar som blev starkare med nya resultat från Dark Energy Spectroscopic Instrument.

Nästa generations kartläggningar från Vera Rubin-observatoriet kommer att ge än mer data. Om fortsatta undersökningar bekräftar att mörk energi förändras över tid skulle det peka på ny fysik som kan förklara universums framtida öde.

Synproblem uppstår hos astronauter

 

Bild https://www.nasa  Optisk koherenstomografibild av ögonglobens baksida (överst) och tjockleken på ögats mittvägg (nederst) från SANSORI-undersökningen. Universitetet i Montreal

När astronauterna började tillbringa sex månader och mer ombord på den internationella rymdstationen började de märka förändringar av sin syn. Många upptäckte till exempel att de behövde starkare läsglasögon under arbetets gång. Forskare som studerade detta fenomen identifierade en svullnad i synervens huvud vilket är där synnerven kommer in i näthinnan och även tillplattning av ögonformen. Dessa symtom blev kända som Space-Associated Neuro-Ocular Syndrome (SANS).

I en undersökning benämnd  MHU-8-undersökningen från JAXA (Japan Aerospace Exploration Agency) har undersökts förändringar i DNA och genuttryck hos möss efter rymdfärder. Man fann då förändringar i synnerven och näthinnevävnaden. Forskare fann också att artificiell gravitation kan minska dessa förändringar och kan fungera som en motåtgärd vid framtida uppdrag. 

Dessa och andra studier kan i slutändan hjälpa forskare att förebygga, diagnostisera och behandla synnedsättning hos besättningsmedlemmar på rymdstationer mm och även hjälpa människor på jorden som har dessa problem.

Artificiell gravitation måste finnas i de skepp med mänsklig last som i framtiden åker till Mars. Även rymdstationer i rymden likväl som på månen eller Mars måste ha detta för hälsans skull. Så här har forskarvärlden och ingenjörer en utmaning.

ESA:s Vigil-uppdrag ska ge oss bättre prognoser på rymdväder

 

Bild https://www.esa  Rymdväderreporter Vigils kraftfulla instrument  övervakar sol flares

Vigil är ett projekt som kommer att  bli ESA:s (European Space Agency)  och världens första dedikerade rymdväderuppdrag med placering vid vid den femte Lagrangepunkten i rymden. Uppskjutningen av systemet beräknas ske 2031.

Härifrån ska farkosten som ska ligga i stabil bana  kontinuerligt skicka data över 150 miljoner kilometer tillbaka till jorden något som både är både svårt och kostsamt.

Det kräver sofistikerad databehandling ombord, en stadig datanedlänk med låg latens med djuprymdsantenner och omvandling av Vigils rådata till användbar data till rymdvädertjänster. Det är en stor teknisk utmaning.

Det är kraften i Vigils instrument i kombination med dess position, som som gör det möjligt att observera från det unika perspektivet av den femte Lagrangepunkten mellan solen och jorden (L5), som kommer att göra det värt kostnaden. Den nya utsiktspunkten kommer att förbättra prognoserna avsevärt, vilket gör det möjligt att varna tidigare upp till 4–5 dagar i förväg för vissa rymdvädereffekter (solstormar). Vigils värdefulla ledtid kan innebära skillnaden mellan ett mindre besvär och en större störning.

Subaruteleskopets fossilprogram upptäckte ett objekt bortom Neptunus.

 

Bild https://subarutelescope.org  Ammonitens omloppsbana (röd linje) och de andra tre sednoidernas omloppsbana (Objekt bortom Neptunus bana transneptuniska ex asteroider med en långsträckta bana)  (vita linjer). Ammonit upptäcktes nära dess perihelium, på ett avstånd av 71 astronomiska enheter (71 gånger det genomsnittliga avståndet mellan solen och jorden). Den gula punkten visar dess position i juli 2025. (Källa: NAOJ)

Subaruteleskopet har avslöjat en fjärde medlem av sednoiderna en grupp små objekt med märkliga omloppsbanor runt solsystemets yttre kant där dvärgplaneten  Sedna ingår. 

Det nya objektet, har den officiella beteckningen 2023 KQ14, och har getts smeknamnet "Ammonite" av forskargruppen. Numeriska simuleringar tyder på att den har hållit en stabil omloppsbana sedan de tidiga stadierna av solsystemets bildande. Ammonit förväntas vara ett "fossil" som bevarar minnen från solsystemets barndom. Det kan ge ledtrådar till existensen av den hypotetiska planeten Nio och solsystemets ursprung.

Ammonit upptäcktes av kartläggningsprojektet "FOSSIL" (Formation of the Outer Solar System: An Icy Legacy), som använder Subaruteleskopets vidvinkelkamera Hyper Suprime-Cam (HSC). FOSSIL sköts upp 2020 av ett internationellt team lett av främst forskare från Japan och Taiwan för att utforska de isiga världarna i det yttre solsystemet. FOSSIL syftar till att avslöja solsystemets historia från dåtid till nutid genom att observera små kroppar som har spår av planetesimaler (objekt bestående av is och sten) som bildades när solsystemet föddes. Namnet "FOSSIL" återspeglar projektets mål att avslöja "fossilerna" i solsystemet. Större delen av det vidsträckta solsystemet är fortfarande outforskat. 

Vidvinkelobservationer med Subaruteleskopet flyttar stadigt fram gränserna, säger Dr. Fumi Yoshida vid University of Occupational and Environmental Health och Chiba Institute of Technology, som leder FOSSIL.

Ammonit upptäcktes i observationerna som genomfördes i mars, maj och augusti 2023 med hjälp av Subaruteleskopet och HSC. Uppföljande observationer i juli 2024 med Canada-France-Hawaii Telescope (CFHT) avslöjade dess detaljerade omloppsbana. Genom att granska tidigare bilder från dataarkiv identifierades Ammonite också i DECam-data från 2021 och 2014, tagna med Dark Energy Camera på Blanco 4-metersteleskopet, samt i bilder tagna vid Kitt Peak National Observatory 2005.

Dessa upptäckter har gjort det möjligt att sammanställa 19 års observationsdata vilket avsevärt har förbättrat noggrannheten i Ammonites omloppsbana. När det gäller betydelsen av denna upptäckt beskriver Dr. Fumi Yoshida: "Ammonit hittades i ett område långt borta där Neptunus gravitation har liten inverkan. 

Närvaron av objekt med långsträckta omloppsbanor och stora periheliumavstånd i detta område tyder på att något extraordinärt inträffade under den tid då ammonit bildades. Att förstå omloppsbanans utveckling och de fysikaliska egenskaperna hos dessa unika avlägsna objekt är avgörande för att förstå hela solsystemets historia. För närvarande är Subaruteleskopet ett av de få teleskop på jorden som kan göra sådana upptäckter.

En ny spännande teori om universums ursprung.

 

Bild https://www.flickr.com/

En grupp forskare under ledning av ICREA-forskare  Raúl Jiménez, vid University of Barcelonas Institute of Cosmos Sciences (ICCUB) har i samarbete med universitetet i Padua (Italien) presenterat en revolutionerande teori om universums ursprung.

Studien, som publicerats i tidskriften Physical Review Research, introducerar en radikal förändring av förståelsen av de första ögonblicken efter Big Bang utan att förlita sig på de spekulativa antaganden som fysiker traditionellt har antagit i teorin om BigBang.

I årtionden har kosmologer arbetat under inflationsparadigmet. En modell och teori som föreslår att universum expanderade extremt snabbt, på bråkdelen av en sekund efter BigBang och därmed banade väg för allt vi observerar idag. Men den modellen innehåller många justerbara parametrar.

 Dessa parametrar kan ändras efter behov för att passa in i en teori som BigBang. Vetenskapligt sett utgör detta ett problem, eftersom det gör det svårt att veta om en modell verkligen förutsäger eller bara anpassas till insamlad data.

Den nu nya modellen förlitar sig inte på hypotetiska fält eller partiklar som inflation. Den visar istället att naturliga kvantfluktuationer i rumtiden, gravitationsvågor, var tillräckligt för att ge upphov till de små densitetsskillnader som så småningom gav upphov till galaxer, stjärnor och planeter. Dessa krusningar utvecklas icke-linjärt, interagerar och genererar komplexitet över tid vilket möjliggör verifierbara förutsägelser med verkliga data.

– Det som gör det här förslaget spännande är att det är enkelt och verifierbart. Vi lägger inte till spekulativa element utan visar snarare att gravitation och kvantmekanik kan vara tillräckliga för att förklara hur kosmos struktur kom till, beskriver Jiménez.

Vesiklar (cellliknande fack) kan bildas naturligt i sjöarna på Saturnus måne Titan.

 

Bild https://science.nasa.gov  En konstnärs koncept på den föreslagna mekanismen för vesikelbildning på Titan. (1) Metansjöar och hav på Titans yta blir täckta med en film av amfifiler. (2) Metanregndroppar stänker ner på sjöns yta. (3) Stänk skapar en dimma av droppar som är täckta av samma film. (4) Droppar sedan ner på sjön och sjunker och blir belagda i ett dubbelskikt som blir en vesikel. (NASA:s forskning har visat att cellliknande fack som kallas vesiklar kan bildas naturligt i sjöarna på Saturnus måne Titan) Christian Mayer (Universität Duisburg-Essen) och Conor Nixon (NASA Goddard)

Saturnus största måne Titan är den näst största månen i vårt solsystem. Den är även den enda månen i vårt solsystem med en betydande atmosfär.

Den disiga, gyllenefärgade atmosfären på Titan döljer dess yta för teleskop. Först när NASA:s rymdsond Cassini anlände till Saturnus 2004 förändrades vår syn på Titan för alltid.

Tack vare Cassini vet vi nu att Titan har en komplex meteorologisk cykel som aktivt påverkar ytan. Det mesta av Titans atmosfär består av kväve. Men här finns också en betydande mängd metan (CH4). Detta metan bildar moln och metanregn som faller till ytan och orsakar erosion och floder som fyller upp sjöar och hav. Vätskan avdunstar sedan i solljus och bildar moln igen. Man kan jämföra det med vattens kretslopp på jorden. Men på Titan som metans kretslopp.

Den atmosfäriska aktiviteten resulterar  i komplex kemi. I form av att energi från solen bryter sönder molekyler som metan och bitarna omformas sedan till komplexa organiska molekyler. Många astrobiologer anser att denna kemi kan lära oss hur de molekyler som är nödvändiga för livets uppkomst en gång bildades och utvecklades på den tidiga jorden.

I studien undersöktes hur vesiklar kan bildas i de kalla förhållandena i Titans kolvätesjöar och hav genom att havsspraydroppar kastas uppåt av stänkande metanregndroppar på ytan. På Titan kan teoretiskt både spraydroppar och havsytan vara täckta av lager av amfifiler. 

Om en droppe sedan landar på ytan av en damm möts de två lagren av amfifiler och bildar en dubbelskiktad (eller tvåskiktad) vesikel, som omsluter den ursprungliga droppen. Med tiden kommer många av dessa vesiklar spridas över hela dammen och interagera och konkurrera i en evolutionär process som kan leda till primitiva protoceller.

Om denna  teori kan bekräftas skulle det öka vår förståelse för de villkor under vilka liv kan bildas.

"Existensen av vesiklar på Titan skulle visa på en ökning av ordning och komplexitet, vilket är nödvändiga villkor för livets uppkomst", förklarar Conor Nixon vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

NASA:s nästa uppdrag till Titan är den kommande Dragonfly, som kommer att utforska ytan på Saturnus måne. Även om Titans sjöar och hav inte är en destination för Dragonfly (och uppdraget kommer inte att bära det ljusspridningsinstrument som krävs för att upptäcka vesiklar), kommer uppdraget att innebära att flyga från plats till plats för att studera månens ytas sammansättning, göra atmosfäriska och geofysiska mätningar och söka efter möjliga livsmiljöer på  Titan.

Teleskopen har visat sig visa fel storlek på exoplaneter

 

Bild https://news.uci.edu/ En exoplanet med flera bakgrundsstjärnor som störningar som visar exoplaneters storlek för små i teleskop. Om det inte korrigeras kan det extra ljuset från stjärnorna i bakgrunden leda till underskattade mätningar av exoplaneternas storlek. Det fyrkantiga rutnätet representerar enskilda pixlar från NASA:s TESS-satellit. Nikolai Berman / UC Irvine

I en ny forskninsrapport från University of California beskriver astronomer vid  Us Irvine News  Exoplaneterna vi hittat kan vara större än vi trodde. Mer än 200 kända exoplaneter är sannolikt betydligt större än mätresultatet visat. Det  kan förändra vilka avlägsna världar forskare anser vara potentiellt möjliga för utomjordiskt liv.

"Vi fann att hundratals exoplaneter är större än de verkar se ut i teleskopen och det förändrar vår förståelse av exoplaneter i stor skala", beskriver Te Han, doktorand vid UC Irvine och huvudförfattare till den nya studien i Astrophysical Journal Letters. Det innebär att vi kan ha hittat färre jordliknande planeter än vi trott beskriver han (detta då de vi ansett jordstorlekslika kanske än betydligt större och kanske till och med gasjättar).

Astronomer kan inte observera exoplaneter direkt. De måste ex vänta på att en planet ska passera framför sin stjärna. För att sedan mäta den mycket subtila minskningen av ljuset från  stjärnan då planeten passerar framför stjärnan. "Vi mäter i princip skuggan av planeten", beskriver Paul Robertson, professor i astronomi vid UC Irvine och medförfattare till studien.

Hans team studerade observationer av hundratals exoplaneter som observerats av NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) och  fann att ljus från närliggande stjärnor kan "förorena" ljuset från en stjärna som en astronom studerar. Detta kan få alla planeter som passerar framför  stjärnan att verka mindre än de är.

Robertson sammanställde hundratals studier som beskrev exoplaneter som upptäckts under TESS-uppdraget och sorterade planeterna efter hur olika forskarlag mätte radierna av dessa exoplaneter. Med hjälp av en datormodell kunde han sedan uppskatta i vilken grad dessa mätningsresultat kunde vara snedvridna på grund av ljuskontaminering från närliggande stjärnor. Teamet använde även observationer från ett annat satellituppdrag Gaia för att uppskatta hur mycket ljusföroreningar som påverkat TESS observationer. 

"TESS-data är förorenade, vilket Teamets anpassade modell korrigerar bättre än något annat på fältet", beskriver Robertson. – Det vi ser i den här studien är att de här planeterna systematiskt kan vara större än vad vi trodde. Det väcker frågan: Hur vanliga är då planeter av jordens storlek?

Antalet exoplaneter som tros vara ungefär lika stora som jorden var redan litet. "Av de system med en enda jordliknande planet som hittills upptäckts av TESS  har endast tre ansetts likna jorden i sin sammansättning", beskriver Han. "I och med den här nya studien har det upptäckts att de alla tre är större än vi trodde."

Det betyder att planeterna, snarare än att vara stenplaneter som jorden är så kallade "vattenvärldar", planeter större än jorden täckta av ett gigantiskt hav eller till och med än större och då gasformiga planeter som Uranus eller Neptunus. Detta kan påverka hur sökandet efter liv på avlägsna planeter ska förändras för även om vattenvärldar kan hysa liv kan de också sakna de typer av egenskaper som hjälper livet att blomstra på planeter likt det gjort på jorden.

– Detta har viktiga implikationer för vår förståelse av exoplaneter, bland annat för prioritering av uppföljande observationer med James Webb Space Telescope, och den kontroversiella existensen av en galaktisk population av vattenvärldar, beskriver Robertson.

Härnäst planerar Robertson och hans team att använda de nya uppgifterna för att börja undersöka planeter som tidigare ansetts obeboeliga på grund av sin storlek och för att ge andra forskare kunskapen att de ska vara försiktiga när de tolkar data från satelliter som TESS. Forskning stöddes delvis genom finansiering från NASA.

Säkert finns det exoplaneter i storlek som jorden och mindre men vi kanske ännu inte kan finna så små planeter med de resurser vi har i dag. De drunknar i stjärnornas sken.

Stjärnan MP Musca är inte ensam trots allt.

 

Bild https://www.cam.ac.uk/ Astronomer har upptäckt en gigantisk exoplanet – mellan tre till tio gånger större än Jupiter. Exoplaneten finns dold i den virvlande skiva av gas och stoft som omger den unga stjärnan MP Musca.

Tidigare observationer av MP Musca som befinner sig 319 ljusår bort tydde på att den inte hade några planeter i omloppsbana och är omgiven av ett moln av gas och stoft. 

En andra undersökning av MP Musca, med hjälp av en kombination av data från ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) och från europeiska rymdorganisationen ESA:s Gaia-uppdrag visar att stjärnan trots allt inte är ensam. 

Det internationella forskarlaget under ledning från University of Cambridge har nu upptäckt en stor gasjätte i stjärnans protoplanetära skiva: det moln av gas, stoft och is som finns omkring nya stjärnor där planetbildning kan ske. Detta är första gången som Gaia har upptäckt en exoplanet inuti en protoplanetär skiva. Resultatet av upptäckten publicerades i tidskriften NatureAstronomy,

Här beskrivs att liknande metoder kan vara användbara i jakten på unga planeter runt andra nybildade stjärnor. Dr Álvaro Ribas från Cambridges Institute of Astronomy, vilken ledde studien har specialiserat sig på att studera protoplanetära skivor. "Vi observerade den här stjärnan för första gången när vi lärt oss att de flesta protoplanetära skivor består av  ringar och tomrum och jag hoppades hitta egenskaper runt MP Muscas skiva som kunde antyda närvaro av en eller flera planeter", beskriver han.

Med hjälp av ALMA observerade Ribas den protoplanetära skivan runt MP Musca första gången under  2023. Observationen visade en ung stjärna till synes helt ensam i universum. Dess omgivande skiva visade inga av de luckor där planeter kan ha bildats och skivan var helt platt och utan några synliga drag.

"Våra tidigare observationer visade en tråkig, platt skiva", beskriver Ribas.

 – Men vi tyckte att det var konstigt, eftersom skivan är mellan sju och tio miljoner år gammal. I en skiva av den åldern  förväntades vissa tecken på att planeter bildades. De nya observationerna 2025 visade nu ett hålrum nära stjärnan och två luckor längre ut som inte upptäckts i  observation 2023 vilket tyder på att MP Musca kanske likväl inte är en ensam stjärna.

Samtidigt letade Miguel Vioque som är forskare vid Europeiska sydobservatoriet efter en annan pusselbit. Med hjälp av data från Gaia fann han att MP Musca "vinglade".

"Min första reaktion var att jag måste ha gjort ett misstag i mina beräkningar, eftersom MP Musca antogs ha en tom skiva", beskriver Vioque. "Jag höll på att revidera mina beräkningar när jag såg Álvaro hålla ett föredrag där han presenterade preliminära resultat av ett nyupptäckt inre hålrum i skivan, vilket innebar att det vinglande jag upptäckte var verkligt och kunde  orsakas av en planet som håller på att bildas."

Med hjälp av en kombination av observationerna från Gaia och ALMA, tillsammans med en del datormodellering, beskriver forskarna nu att vinglandet troligen orsakas av en gasjätte med en massa tio gånger mindre än Jupiters kretsande runt stjärnan på ett avstånd på mellan en och tre gånger jordens avstånd till vår sol. Forskningen stöddes delvis av EU:s Horizon-program, Europeiska forskningsrådet och UK Science and Technology Facilities Council (STFC), som är en del av UK Research and Innovation (UKRI).

Troligen finns fler små galaxer omkring Vintergatan än vi hittat.

 

Bild wikipedia Vintergatsbandet i riktning mot stjärnbilden Skytten.

Det  finns troligen fler små galaxer i Vintergatan än vad forskarna antagit eller observerat enligt en ny forskningsrapport.

Kosmologer vid Durham University använde i studien en ny teknik som kombinerar de mest högupplösta superdatorsimuleringarna som finns tillsammans med ny matematisk modellering för att förutsäga existensen av ej ännu hittade galaxer.

Deras resultat tyder på att det borde finnas 80 eller kanske upp till 100 fler satellitgalaxer i omloppsbana runt Vintergatan vilket är fler än som hittats till i dag.

Om dessa saknade galaxer kan hittas av teleskop kan det ge starkt stöd för teorin om Lambda Cold Dark Matter (LCDM), som förklarar universums storskaliga struktur och hur galaxer bildas. 

Forskningsresultatet presenterades under fredagen den 11 juli 2025 vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting vid Durham University. 

Studien utgick från LCDM-modellen där vanlig materia i form av atomer endast utgör 5 procent av universums totala innehåll, 25 procent är kall mörk materia (CDM) och resterande 70 procent är mörk energi.

I modellen bildas galaxer i centrum av gigantiska klumpar av mörk materia som kallas halos. De flesta galaxer i universum är dvärggalaxer med låg massa varav de flesta är satellitgalaxer som kretsar runt en större galax, som Vintergatan.

Forskaren Dr Isabel Santos-Santos vid Institute for Computational Cosmology, Department of Physics, Durham University, beskriver: "Vi vet att Vintergatan har omkring 60 bekräftade satellitgalaxer, men enligt beräkningar borde det finnas dussintals fler kretande runt Vintergatan som ännu ej har upptäckts på grund av dess ljussvaghet. Om våra förutsägelser stämmer, ger det mer tyngd åt Lambda Cold Dark Matter-teorin om hur strukturer bildas och utvecklas i universum. Astronomer kan nu  använda de nya datan för förutsägelser som ett riktmärke för att jämföra  ny data som samlas in. En dag  kanske vi kan se dessa "saknade" galaxer, vilket skulle vara enormt spännande och kunna berätta mer om hur universum kom till som vi ser det idag” beskriver Santos-Santos.

Begreppet LCDM är hörnstenen i vår förståelse av universum. Det har lett till standardmodellen för kosmologi och är den mest accepterade modellen för att beskriva universums utveckling och struktur i stora skalor.

Det verkar som om det fanns eller finns mer vatten på Mars än vi trodde.

 

Bild wikipedia Mars Global Surveyor visar spår av vatten på Mars yta 

Upptäckten av mer än 15 000 kilometer uråldriga flodbäddar på Mars tyder på att den röda planeten en gång i tiden kan ha varit mycket blötare än man tidigare trott.

Forskare såg på fluviala slingrande åsar (även kända som inverterade kanaler) över regionen Noachis Terra på Mars södra högland. Dessa tros ha bildats när sediment som avsatts av floder hårdnade och senare exponerades när det omgivande materialet eroderade.

Liknande åsar har hittats i  terräng på Mars. Detta tyder på att strömmande vatten en gång var utbrett i denna region på Mars från trolgen nederbörd som källa till vattnet.

Den nya forskningen, under ledning av Adam Losekoot doktorand vid Open University, och finansierad av UK Space Agency. Studien  presenterades nyligen vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham. 

Resultatet tyder på att ytvattnet kan ha varit stabilt i Noachis Terra under övergången mellan Noachian och Hesperian, en period av geologiska och klimatiska förändringar för cirka 3,7 miljarder år sedan."Vårt arbete är ett nytt bevis på att Mars troligen en gång var en mycket mer komplex och aktiv planet än den nu är vilket är ", beskriver Losekoot.

Det faktum att åsarna bildar omfattande sammanlänkade system tyder på att vattenförhållandena måste ha varit relativt långlivade vilket innebär att Noachis Terra upplevde varma och våta förhållanden under en geologisk period.

Fyndet utmanar befintliga teorier som säger att Mars generellt sett var kall och torr med några dalar som bildats av smältvatten från istäcket under sporadiska, korta perioder av uppvärmning.

NU bör det avslöjas om det finns liv i Venus moln, mycket tyder på att det kan finnas.

 

Bild wikipedia molnstrukturen i Venus atmosfär, synlig genom ultraviolett avbildning.

Under de senaste fem åren har forskare upptäckt förekomsten av två potentiella biomarkörer i Venus moln i form av gaserna fosfin och ammoniak. Gaser som på jorden bara kan uppstå genom biologisk aktivitet eller industriella processer.

Biomarkörernas  existens i Venus moln kan inte förklaras ur kända atmosfäriska eller geologiska fenomen, därför har  professor Jane Greaves vid Cardiff University och hennes team planerat ett sätt att undersöka detta. Vid Royal Astronomical Societys National Astronomy Meeting 2025 i Durham beskrev de ett nytt uppdragskoncept av planeringen för att söka och kartlägga fosfin, ammoniak och andra gaser som är rika på väte och som inte borde finnas på Venus.

Planeringen innebär att man bygger en sond i CubeSat-storlek med en budget på 50 miljoner euro för att låta sonden följa med i Europeiska rymdorganisationens EnVision-uppdrag som är planerat till 2031. VERVE (Venus Explorer for Reduced Vapours in the Environment). Sonden skulle sedan lossna vid ankomsten till Venus och utföra en oberoende undersökning, medan EnVision undersöker planetens atmosfär, yta och inre.

"Våra senaste data har hittat flera bevis av ammoniak på Venus, med potential för att det kan existera i de livsmöjliga delarna av planetens moln", beskriver professor Greaves.

– Det finns inga kända kemiska processer för produktion av vare sig ammoniak eller fosfin utan liv eller industiprocesser så det enda sättet att säkert veta vad som är ansvarigt för gaserna är att åka dit. Även om temperaturen på planetens yta ligger runt 450 °C, kan den ligga mellan 30 °C och 70 °C på cirka 50 km höjd från Venus yta och här är ett atmosfärstryck som liknar jordens.

Under dessa förhållanden skulle det vara teoretiskt möjligt för "extremofila" mikrober att överleva och potentiellt stanna kvar i Venus moln efter att ha dykt dit upp under planetens mer tempererade förflutna.

Men det enda sättet att veta säkert, beskriver Venus-forskarna, är att skicka en sond för att ta reda på det.

Tyvärr finns ej något beslut just nu på att detta ska ske. Vi får hoppas det finns möjlighet att en CubeSat-satellit kan få lifta i EnVision- uppdraget 2031.  

Stora flygplatser avslöjar vår existens för utomjordingar

 

Bild   wikimedia Parabolantenn för flygtrafikledningsradar, Heathrow airport, London, Storbritannien. Den böjda parabolen är den primära radarn som lokaliserar flygplan. Den mindre rektangulära antennen på toppen är den sekundära radarn, som förhör flygplanets transponder för att identifiera flygplanet.

Radarsystem som används av civila flygplatser och vid militära operationer avslöjar oavsiktligt vår existens för potentiellt avancerade utomjordiska civilisationer om dessa  har ett radioteleskop riktat mot oss  visar ny forskning.

I studien undersöktes hur elektromagnetiskt läckage skulle kunna se ut för utomjordingar upp till 200 ljusår från jorden om de hade toppmoderna radioteleskop som våra. Teoretiskt sett tyder det  på att detta är hur långt vi skulle kunna titta för att upptäcka utomjordingar som har utvecklats för att använda en liknande nivå av teknik som vår.

Preliminära resultat som avslöjades vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham visar hur världsomspännande flygnav som Heathrow, Gatwick och New Yorks JFK International Airport ger ledtrådar om vår existens.

Genom att noggrant simulera hur dessa radarsignaler sprids ut från jorden över tid och rum tittade forskarna på hur synliga de skulle vara från närliggande stjärnor som Barnards stjärna och AU Microscopii.

De fann att flygplatsernas radarsystem, som sveper över himlen efter flygplan, skickar ut en kombinerad radiosignal på 2x1015 watt, tillräckligt för att fångas upp så långt som 200 ljusår bort av teleskop som är jämförbara med radioteleskopet Green Bank Telescope i West Virginia (om utomjordiska intelligenser har teleskop som detta).

– Genom att lära oss hur våra signaler färdas genom rymden får vi värdefulla insikter om hur vi kan skydda radiospektrumet för kommunikation och designa framtida radarsystem, beskriver professor Michael Garrett vid University of Manchester.

Men ännu kan vi inte skydda våra radarsignalsystem från att sändas ut i universum så skadan kan redan vara skedd. Men avstånden gör att skadan troligen inte kan göra att besök kommer om någon finns därute som upptäckt dem och inte är helt vänliga.

Det verkar som om vintergatan befinner sig i ett hål i universum

 

Bild https://www.ras.ac.uk   Baryons akustiska svängningar (BAO) – "ljudet av Big Bang" – stöder idén om ett lokalt tomrum i universum där vi finns. Gabriela Secara, Perimeter Institute Licence type Attribution  (CC BY 4.0)

Jorden och Vintergatan kan finnas inuti ett mystiskt jättehål som gör att kosmos expanderar snabbare här än i närliggande regioner av universum, beskriver astronomer.

Teorin visar en möjlig lösning på "Hubbles lag" ( i vilken skilda mätningsmetoder ger olika svar på expansionen av universum) och kan hjälpa till att bekräfta den verkliga åldern på vårt universum som uppskattas vara cirka 13,8 miljarder år gammalt. 

Den senaste forskningen presenterad vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting (NAM) i Durham  – visar att ljudvågor från det tidiga universum, "i huvudsak ljudet av Big Bang", stöder denna idé.

Hubblekonstanten (Hubbles lag) utarbetades först av Edwin Hubble 1929 för att uttrycka hastigheten på universums expansion. Det kan mätas genom att observera avståndet till himlakroppar och hur snabbt de rör sig bort från oss.

Stötestenen är dock att extrapolering av mätningar av det avlägsna, tidiga universum till idag med hjälp av den kosmologiska standardmodellen som förutsäger en långsammare expansionstakt än mätningar av det närliggande yngre universum.

"En potentiell lösning på denna inkonsekvens är att vår galax ligger nära centrum av ett stort, lokalt tomrum", förklarar Dr Indranil Banik vid University of Portsmouth.

"Det skulle få materia att dras av gravitation mot den högre densiteten som då finns utanför tomrummet vilket leder till att tomrummet blir allt tommare över tid.

" Det ger därför sken av en snabbare lokal expansionstakt ( i mätningar från vår vintergata ex). Existensen av ett så stort och djupt tomrum är dock kontroversiellt eftersom det inte stämmer särskilt bra överens med standardmodellen för kosmologi där det föreslås att materia bör vara mer enhetligt utspridd på stora skalor.

Trots detta visar nya data som presenterats av Dr Indranil Banik, of the University of Portsmouth 2025 att baryonakustiska svängningar (BAO) "ljudet av Big Bang" stöder teorin om ett lokalt tomrum.

"Dessa ljudvågor färdades bara en kort stund innan de frös på plats när universum svalnade tillräckligt för att neutrala atomer skulle kunna bildas", förklarar han.

– De fungerar som en standardlinjal, vars vinkelstorlek vi kan använda för att kartlägga den kosmiska expansionens historia. För mer om denna spännande teori se denna länk från Royal Astronomical Society. 

Ett solsystem som vårt ses under bildning i realtid.

 

Bild https://ras.ac.uk En konstnärs avtryck av stoft och små korn i en proto planetär skiva som omger en ung stjärna. Licence type Attribution (CC BY 4.0)

En fascinerande inblick i hur ett solsystem som vårt eget kommer till har avslöjats i och med upptäckten av proto planetär skiva "bestående av småsten" runt två unga stjärnor.

Denna materia tros gradvis klumpa ihop sig över tid på ungefär samma sätt som skedde då Jupiter skapades för 4,5 miljarder år sedan, följt av Saturnus, Uranus, Neptunus, Merkurius, Venus, jorden och Mars.

De planetbildande skivorna (protoplanetära skivor), upptäcktes i  Neptunusliknande banor (avstånd från sol likt Neptunus är till vår sol) runt de unga stjärnorna DG Tau och HL Tau vilka befinner sig cirka 450 ljusår från jorden.

De nya observationerna, som beskrevs vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham, hjälper till att fylla i en saknad bit av planetbildningsteorin. 

– Dessa observationer visar att skivorna runt DG Tau och HL Tau redan innehåller stora reservoarer av planetbildande småsten ut till åtminstone Neptunusliknande omloppsbanor (avstånd från stjärnorna likvärdigt som avståndet jorden-Neptunus), beskriver forskaren Dr Katie Hesterly vid SKA-observatoriet. 

Detta är potentiellt tillräckligt för att bygga planetsystem som är större än vårt eget solsystem beskriver Hesterly.

Upptäckten ger en tidig glimt av vad Square Kilometre Array-teleskopen (SKA) i Sydafrika och Australien kommer att avslöja under det kommande decenniet med sin förbättrade känslighet och skala vilket banar väg för att studera protoplanetära skivor över hela vintergatan i aldrig tidigare skådad detalj.

– e-MERLIN en interferometeruppställning av sju radioteleskop som sträcker sig över 217 km över hela Storbritannien, anslutna med ett supersnabbt optiskt fibernätverk till  huvudkontoret vid Jodrell Bank. Observatoriet i Cheshire.visar vad som är möjligt och SKA-teleskopen kommer att ta det till nya rön, beskriver Dr Hesterly.

Den senaste forskningen är en del av PEBBLeS-projektet (Planet Earth Building-Blocks – a Legacy eMERLIN Survey) under ledning av professor Jane Greaves vid Cardiff University. 

Is i rymden består inte av det slags vatten som vi har på jorden

 

Bild https://www.ucl.ac.uk/  I studien använde forskarna två datormodeller av vatten. De frös ner dessa virtuella "lådor" av vattenmolekyler genom att kyla ner dem till -120 grader Celsius i olika hastigheter. De olika avkylningshastigheterna ledde till varierande proportioner av kristallin och amorf is.

Is i rymden skiljer sig från den kristallina (mycket ordnade) formen av is som finns på jorden. I årtionden har forskare antagit att den är amorf (utan struktur),  på grund av kallare temperaturer i universum vilket innebär att den inte har tillräckligt med energi för att bilda ordande kristaller när den fryser.

I den nya studien, som publicerats i Physical ReviewB visas hur forskarna undersökt den vanligaste formen av is i universum, amorf is med låg densitet. Vilket är den is, som finns i kometer, på isiga månar och i moln av stoftet där stjärnor och planeter bildas. 

De fann genom datorsimuleringar att denna is bäst stämde överens med mätningar från tidigare experiment som visat att isen inte var helt amorf utan innehöll små kristaller (cirka tre nanometer breda, något bredare än en enda DNA-sträng) inbäddade i dess oordnade strukturer.

I experimentellt arbete omkristalliserade de också (värmde upp) verkliga prover av amorf is som hade bildats på olika sätt. De fann att den slutliga kristallstrukturen varierade beroende på hur den amorfa isen hade uppstått. Om isen hade varit helt amorf (helt oordnad), drog forskarna slutsatsen att den inte hade kvar något avtryck av sin tidigare form.

Huvudförfattare till studien Dr Michael B. Davies, som gjorde arbetet som en del av sin doktorsexamen vid UCL Physics & Astronomy och University of Cambridge, beskriver: "Vi har nu en god uppfattning av hur den vanligaste formen av is i universum ser ut på atomnivå.

– Det är viktigt eftersom is är involverad i många kosmologiska processer, till exempel i hur planeter bildas, hur galaxer utvecklas och hur materia rör sig i universum.

Fynden har också betydelse för en spekulativ teori om hur livet på jorden började. Enligt denna teori, känd som Panspermia, kom livets byggstenar hit på en iskomet, med amorf is med låg densitet i vilken ingredienser som enkla aminosyror transporterades.

– Våra resultat tyder på att den här isen skulle vara ett mindre bra transportmaterial för dessa molekyler som kan bilda liv. Det beror på att en delvis kristallin struktur har mindre utrymme där dessa ingredienser kan bli inbäddade beskriver Davies.

Panspermia teorin kan dock likväl stämma då det finns amorfa områden i isen där livets byggstenar kan fångas in och lagras.

Medförfattare professor Christoph Salzmann vid UCL Chemistry, beskriver: "Is på jorden är en kosmologisk kuriositet på grund av våra varma temperaturer. Du kan se dess ordnade natur i symmetrin hos en snöflinga.

– Is i resten av universum har länge betraktats som en ögonblicksbild av flytande vatten. Det vill säga ett oordnat arrangemang som är fixerat på plats. Våra resultat visar att detta inte är helt sant.

– Det väcker också frågor om amorfa material i allmänhet. Dessa material har viktiga användningsområden inom mycket avancerad teknik. Till exempel måste glasfibrer som transporterar data långa sträckor vara amorfa, (oordnade) för att fungera. Om de innehåller små kristaller och vi kan ta bort dem kommer det att förbättra fibrers prestanda."

Medförfattare till studien professor Angelos Michaelides vid University of Cambridge, beskriver: "Vatten är grunden för liv, men vi förstår det fortfarande inte fullt ut. Amorfa isar kan vara nyckeln till att förklara några av vattnets många anomalier.