Vesiklar (cellliknande fack) kan bildas naturligt i sjöarna på Saturnus måne Titan.

 

Bild https://science.nasa.gov  En konstnärs koncept på den föreslagna mekanismen för vesikelbildning på Titan. (1) Metansjöar och hav på Titans yta blir täckta med en film av amfifiler. (2) Metanregndroppar stänker ner på sjöns yta. (3) Stänk skapar en dimma av droppar som är täckta av samma film. (4) Droppar sedan ner på sjön och sjunker och blir belagda i ett dubbelskikt som blir en vesikel. (NASA:s forskning har visat att cellliknande fack som kallas vesiklar kan bildas naturligt i sjöarna på Saturnus måne Titan) Christian Mayer (Universität Duisburg-Essen) och Conor Nixon (NASA Goddard)

Saturnus största måne Titan är den näst största månen i vårt solsystem. Den är även den enda månen i vårt solsystem med en betydande atmosfär.

Den disiga, gyllenefärgade atmosfären på Titan döljer dess yta för teleskop. Först när NASA:s rymdsond Cassini anlände till Saturnus 2004 förändrades vår syn på Titan för alltid.

Tack vare Cassini vet vi nu att Titan har en komplex meteorologisk cykel som aktivt påverkar ytan. Det mesta av Titans atmosfär består av kväve. Men här finns också en betydande mängd metan (CH4). Detta metan bildar moln och metanregn som faller till ytan och orsakar erosion och floder som fyller upp sjöar och hav. Vätskan avdunstar sedan i solljus och bildar moln igen. Man kan jämföra det med vattens kretslopp på jorden. Men på Titan som metans kretslopp.

Den atmosfäriska aktiviteten resulterar  i komplex kemi. I form av att energi från solen bryter sönder molekyler som metan och bitarna omformas sedan till komplexa organiska molekyler. Många astrobiologer anser att denna kemi kan lära oss hur de molekyler som är nödvändiga för livets uppkomst en gång bildades och utvecklades på den tidiga jorden.

I studien undersöktes hur vesiklar kan bildas i de kalla förhållandena i Titans kolvätesjöar och hav genom att havsspraydroppar kastas uppåt av stänkande metanregndroppar på ytan. På Titan kan teoretiskt både spraydroppar och havsytan vara täckta av lager av amfifiler. 

Om en droppe sedan landar på ytan av en damm möts de två lagren av amfifiler och bildar en dubbelskiktad (eller tvåskiktad) vesikel, som omsluter den ursprungliga droppen. Med tiden kommer många av dessa vesiklar spridas över hela dammen och interagera och konkurrera i en evolutionär process som kan leda till primitiva protoceller.

Om denna  teori kan bekräftas skulle det öka vår förståelse för de villkor under vilka liv kan bildas.

"Existensen av vesiklar på Titan skulle visa på en ökning av ordning och komplexitet, vilket är nödvändiga villkor för livets uppkomst", förklarar Conor Nixon vid NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland.

NASA:s nästa uppdrag till Titan är den kommande Dragonfly, som kommer att utforska ytan på Saturnus måne. Även om Titans sjöar och hav inte är en destination för Dragonfly (och uppdraget kommer inte att bära det ljusspridningsinstrument som krävs för att upptäcka vesiklar), kommer uppdraget att innebära att flyga från plats till plats för att studera månens ytas sammansättning, göra atmosfäriska och geofysiska mätningar och söka efter möjliga livsmiljöer på  Titan.

Teleskopen har visat sig visa fel storlek på exoplaneter

 

Bild https://news.uci.edu/ En exoplanet med flera bakgrundsstjärnor som störningar som visar exoplaneters storlek för små i teleskop. Om det inte korrigeras kan det extra ljuset från stjärnorna i bakgrunden leda till underskattade mätningar av exoplaneternas storlek. Det fyrkantiga rutnätet representerar enskilda pixlar från NASA:s TESS-satellit. Nikolai Berman / UC Irvine

I en ny forskninsrapport från University of California beskriver astronomer vid  Us Irvine News  Exoplaneterna vi hittat kan vara större än vi trodde. Mer än 200 kända exoplaneter är sannolikt betydligt större än mätresultatet visat. Det  kan förändra vilka avlägsna världar forskare anser vara potentiellt möjliga för utomjordiskt liv.

"Vi fann att hundratals exoplaneter är större än de verkar se ut i teleskopen och det förändrar vår förståelse av exoplaneter i stor skala", beskriver Te Han, doktorand vid UC Irvine och huvudförfattare till den nya studien i Astrophysical Journal Letters. Det innebär att vi kan ha hittat färre jordliknande planeter än vi trott beskriver han (detta då de vi ansett jordstorlekslika kanske än betydligt större och kanske till och med gasjättar).

Astronomer kan inte observera exoplaneter direkt. De måste ex vänta på att en planet ska passera framför sin stjärna. För att sedan mäta den mycket subtila minskningen av ljuset från  stjärnan då planeten passerar framför stjärnan. "Vi mäter i princip skuggan av planeten", beskriver Paul Robertson, professor i astronomi vid UC Irvine och medförfattare till studien.

Hans team studerade observationer av hundratals exoplaneter som observerats av NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) och  fann att ljus från närliggande stjärnor kan "förorena" ljuset från en stjärna som en astronom studerar. Detta kan få alla planeter som passerar framför  stjärnan att verka mindre än de är.

Robertson sammanställde hundratals studier som beskrev exoplaneter som upptäckts under TESS-uppdraget och sorterade planeterna efter hur olika forskarlag mätte radierna av dessa exoplaneter. Med hjälp av en datormodell kunde han sedan uppskatta i vilken grad dessa mätningsresultat kunde vara snedvridna på grund av ljuskontaminering från närliggande stjärnor. Teamet använde även observationer från ett annat satellituppdrag Gaia för att uppskatta hur mycket ljusföroreningar som påverkat TESS observationer. 

"TESS-data är förorenade, vilket Teamets anpassade modell korrigerar bättre än något annat på fältet", beskriver Robertson. – Det vi ser i den här studien är att de här planeterna systematiskt kan vara större än vad vi trodde. Det väcker frågan: Hur vanliga är då planeter av jordens storlek?

Antalet exoplaneter som tros vara ungefär lika stora som jorden var redan litet. "Av de system med en enda jordliknande planet som hittills upptäckts av TESS  har endast tre ansetts likna jorden i sin sammansättning", beskriver Han. "I och med den här nya studien har det upptäckts att de alla tre är större än vi trodde."

Det betyder att planeterna, snarare än att vara stenplaneter som jorden är så kallade "vattenvärldar", planeter större än jorden täckta av ett gigantiskt hav eller till och med än större och då gasformiga planeter som Uranus eller Neptunus. Detta kan påverka hur sökandet efter liv på avlägsna planeter ska förändras för även om vattenvärldar kan hysa liv kan de också sakna de typer av egenskaper som hjälper livet att blomstra på planeter likt det gjort på jorden.

– Detta har viktiga implikationer för vår förståelse av exoplaneter, bland annat för prioritering av uppföljande observationer med James Webb Space Telescope, och den kontroversiella existensen av en galaktisk population av vattenvärldar, beskriver Robertson.

Härnäst planerar Robertson och hans team att använda de nya uppgifterna för att börja undersöka planeter som tidigare ansetts obeboeliga på grund av sin storlek och för att ge andra forskare kunskapen att de ska vara försiktiga när de tolkar data från satelliter som TESS. Forskning stöddes delvis genom finansiering från NASA.

Säkert finns det exoplaneter i storlek som jorden och mindre men vi kanske ännu inte kan finna så små planeter med de resurser vi har i dag. De drunknar i stjärnornas sken.

Stjärnan MP Musca är inte ensam trots allt.

 

Bild https://www.cam.ac.uk/ Astronomer har upptäckt en gigantisk exoplanet – mellan tre till tio gånger större än Jupiter. Exoplaneten finns dold i den virvlande skiva av gas och stoft som omger den unga stjärnan MP Musca.

Tidigare observationer av MP Musca som befinner sig 319 ljusår bort tydde på att den inte hade några planeter i omloppsbana och är omgiven av ett moln av gas och stoft. 

En andra undersökning av MP Musca, med hjälp av en kombination av data från ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) och från europeiska rymdorganisationen ESA:s Gaia-uppdrag visar att stjärnan trots allt inte är ensam. 

Det internationella forskarlaget under ledning från University of Cambridge har nu upptäckt en stor gasjätte i stjärnans protoplanetära skiva: det moln av gas, stoft och is som finns omkring nya stjärnor där planetbildning kan ske. Detta är första gången som Gaia har upptäckt en exoplanet inuti en protoplanetär skiva. Resultatet av upptäckten publicerades i tidskriften NatureAstronomy,

Här beskrivs att liknande metoder kan vara användbara i jakten på unga planeter runt andra nybildade stjärnor. Dr Álvaro Ribas från Cambridges Institute of Astronomy, vilken ledde studien har specialiserat sig på att studera protoplanetära skivor. "Vi observerade den här stjärnan för första gången när vi lärt oss att de flesta protoplanetära skivor består av  ringar och tomrum och jag hoppades hitta egenskaper runt MP Muscas skiva som kunde antyda närvaro av en eller flera planeter", beskriver han.

Med hjälp av ALMA observerade Ribas den protoplanetära skivan runt MP Musca första gången under  2023. Observationen visade en ung stjärna till synes helt ensam i universum. Dess omgivande skiva visade inga av de luckor där planeter kan ha bildats och skivan var helt platt och utan några synliga drag.

"Våra tidigare observationer visade en tråkig, platt skiva", beskriver Ribas.

 – Men vi tyckte att det var konstigt, eftersom skivan är mellan sju och tio miljoner år gammal. I en skiva av den åldern  förväntades vissa tecken på att planeter bildades. De nya observationerna 2025 visade nu ett hålrum nära stjärnan och två luckor längre ut som inte upptäckts i  observation 2023 vilket tyder på att MP Musca kanske likväl inte är en ensam stjärna.

Samtidigt letade Miguel Vioque som är forskare vid Europeiska sydobservatoriet efter en annan pusselbit. Med hjälp av data från Gaia fann han att MP Musca "vinglade".

"Min första reaktion var att jag måste ha gjort ett misstag i mina beräkningar, eftersom MP Musca antogs ha en tom skiva", beskriver Vioque. "Jag höll på att revidera mina beräkningar när jag såg Álvaro hålla ett föredrag där han presenterade preliminära resultat av ett nyupptäckt inre hålrum i skivan, vilket innebar att det vinglande jag upptäckte var verkligt och kunde  orsakas av en planet som håller på att bildas."

Med hjälp av en kombination av observationerna från Gaia och ALMA, tillsammans med en del datormodellering, beskriver forskarna nu att vinglandet troligen orsakas av en gasjätte med en massa tio gånger mindre än Jupiters kretsande runt stjärnan på ett avstånd på mellan en och tre gånger jordens avstånd till vår sol. Forskningen stöddes delvis av EU:s Horizon-program, Europeiska forskningsrådet och UK Science and Technology Facilities Council (STFC), som är en del av UK Research and Innovation (UKRI).

Troligen finns fler små galaxer omkring Vintergatan än vi hittat.

 

Bild wikipedia Vintergatsbandet i riktning mot stjärnbilden Skytten.

Det  finns troligen fler små galaxer i Vintergatan än vad forskarna antagit eller observerat enligt en ny forskningsrapport.

Kosmologer vid Durham University använde i studien en ny teknik som kombinerar de mest högupplösta superdatorsimuleringarna som finns tillsammans med ny matematisk modellering för att förutsäga existensen av ej ännu hittade galaxer.

Deras resultat tyder på att det borde finnas 80 eller kanske upp till 100 fler satellitgalaxer i omloppsbana runt Vintergatan vilket är fler än som hittats till i dag.

Om dessa saknade galaxer kan hittas av teleskop kan det ge starkt stöd för teorin om Lambda Cold Dark Matter (LCDM), som förklarar universums storskaliga struktur och hur galaxer bildas. 

Forskningsresultatet presenterades under fredagen den 11 juli 2025 vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting vid Durham University. 

Studien utgick från LCDM-modellen där vanlig materia i form av atomer endast utgör 5 procent av universums totala innehåll, 25 procent är kall mörk materia (CDM) och resterande 70 procent är mörk energi.

I modellen bildas galaxer i centrum av gigantiska klumpar av mörk materia som kallas halos. De flesta galaxer i universum är dvärggalaxer med låg massa varav de flesta är satellitgalaxer som kretsar runt en större galax, som Vintergatan.

Forskaren Dr Isabel Santos-Santos vid Institute for Computational Cosmology, Department of Physics, Durham University, beskriver: "Vi vet att Vintergatan har omkring 60 bekräftade satellitgalaxer, men enligt beräkningar borde det finnas dussintals fler kretande runt Vintergatan som ännu ej har upptäckts på grund av dess ljussvaghet. Om våra förutsägelser stämmer, ger det mer tyngd åt Lambda Cold Dark Matter-teorin om hur strukturer bildas och utvecklas i universum. Astronomer kan nu  använda de nya datan för förutsägelser som ett riktmärke för att jämföra  ny data som samlas in. En dag  kanske vi kan se dessa "saknade" galaxer, vilket skulle vara enormt spännande och kunna berätta mer om hur universum kom till som vi ser det idag” beskriver Santos-Santos.

Begreppet LCDM är hörnstenen i vår förståelse av universum. Det har lett till standardmodellen för kosmologi och är den mest accepterade modellen för att beskriva universums utveckling och struktur i stora skalor.

Det verkar som om det fanns eller finns mer vatten på Mars än vi trodde.

 

Bild wikipedia Mars Global Surveyor visar spår av vatten på Mars yta 

Upptäckten av mer än 15 000 kilometer uråldriga flodbäddar på Mars tyder på att den röda planeten en gång i tiden kan ha varit mycket blötare än man tidigare trott.

Forskare såg på fluviala slingrande åsar (även kända som inverterade kanaler) över regionen Noachis Terra på Mars södra högland. Dessa tros ha bildats när sediment som avsatts av floder hårdnade och senare exponerades när det omgivande materialet eroderade.

Liknande åsar har hittats i  terräng på Mars. Detta tyder på att strömmande vatten en gång var utbrett i denna region på Mars från trolgen nederbörd som källa till vattnet.

Den nya forskningen, under ledning av Adam Losekoot doktorand vid Open University, och finansierad av UK Space Agency. Studien  presenterades nyligen vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham. 

Resultatet tyder på att ytvattnet kan ha varit stabilt i Noachis Terra under övergången mellan Noachian och Hesperian, en period av geologiska och klimatiska förändringar för cirka 3,7 miljarder år sedan."Vårt arbete är ett nytt bevis på att Mars troligen en gång var en mycket mer komplex och aktiv planet än den nu är vilket är ", beskriver Losekoot.

Det faktum att åsarna bildar omfattande sammanlänkade system tyder på att vattenförhållandena måste ha varit relativt långlivade vilket innebär att Noachis Terra upplevde varma och våta förhållanden under en geologisk period.

Fyndet utmanar befintliga teorier som säger att Mars generellt sett var kall och torr med några dalar som bildats av smältvatten från istäcket under sporadiska, korta perioder av uppvärmning.

NU bör det avslöjas om det finns liv i Venus moln, mycket tyder på att det kan finnas.

 

Bild wikipedia molnstrukturen i Venus atmosfär, synlig genom ultraviolett avbildning.

Under de senaste fem åren har forskare upptäckt förekomsten av två potentiella biomarkörer i Venus moln i form av gaserna fosfin och ammoniak. Gaser som på jorden bara kan uppstå genom biologisk aktivitet eller industriella processer.

Biomarkörernas  existens i Venus moln kan inte förklaras ur kända atmosfäriska eller geologiska fenomen, därför har  professor Jane Greaves vid Cardiff University och hennes team planerat ett sätt att undersöka detta. Vid Royal Astronomical Societys National Astronomy Meeting 2025 i Durham beskrev de ett nytt uppdragskoncept av planeringen för att söka och kartlägga fosfin, ammoniak och andra gaser som är rika på väte och som inte borde finnas på Venus.

Planeringen innebär att man bygger en sond i CubeSat-storlek med en budget på 50 miljoner euro för att låta sonden följa med i Europeiska rymdorganisationens EnVision-uppdrag som är planerat till 2031. VERVE (Venus Explorer for Reduced Vapours in the Environment). Sonden skulle sedan lossna vid ankomsten till Venus och utföra en oberoende undersökning, medan EnVision undersöker planetens atmosfär, yta och inre.

"Våra senaste data har hittat flera bevis av ammoniak på Venus, med potential för att det kan existera i de livsmöjliga delarna av planetens moln", beskriver professor Greaves.

– Det finns inga kända kemiska processer för produktion av vare sig ammoniak eller fosfin utan liv eller industiprocesser så det enda sättet att säkert veta vad som är ansvarigt för gaserna är att åka dit. Även om temperaturen på planetens yta ligger runt 450 °C, kan den ligga mellan 30 °C och 70 °C på cirka 50 km höjd från Venus yta och här är ett atmosfärstryck som liknar jordens.

Under dessa förhållanden skulle det vara teoretiskt möjligt för "extremofila" mikrober att överleva och potentiellt stanna kvar i Venus moln efter att ha dykt dit upp under planetens mer tempererade förflutna.

Men det enda sättet att veta säkert, beskriver Venus-forskarna, är att skicka en sond för att ta reda på det.

Tyvärr finns ej något beslut just nu på att detta ska ske. Vi får hoppas det finns möjlighet att en CubeSat-satellit kan få lifta i EnVision- uppdraget 2031.  

Stora flygplatser avslöjar vår existens för utomjordingar

 

Bild   wikimedia Parabolantenn för flygtrafikledningsradar, Heathrow airport, London, Storbritannien. Den böjda parabolen är den primära radarn som lokaliserar flygplan. Den mindre rektangulära antennen på toppen är den sekundära radarn, som förhör flygplanets transponder för att identifiera flygplanet.

Radarsystem som används av civila flygplatser och vid militära operationer avslöjar oavsiktligt vår existens för potentiellt avancerade utomjordiska civilisationer om dessa  har ett radioteleskop riktat mot oss  visar ny forskning.

I studien undersöktes hur elektromagnetiskt läckage skulle kunna se ut för utomjordingar upp till 200 ljusår från jorden om de hade toppmoderna radioteleskop som våra. Teoretiskt sett tyder det  på att detta är hur långt vi skulle kunna titta för att upptäcka utomjordingar som har utvecklats för att använda en liknande nivå av teknik som vår.

Preliminära resultat som avslöjades vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham visar hur världsomspännande flygnav som Heathrow, Gatwick och New Yorks JFK International Airport ger ledtrådar om vår existens.

Genom att noggrant simulera hur dessa radarsignaler sprids ut från jorden över tid och rum tittade forskarna på hur synliga de skulle vara från närliggande stjärnor som Barnards stjärna och AU Microscopii.

De fann att flygplatsernas radarsystem, som sveper över himlen efter flygplan, skickar ut en kombinerad radiosignal på 2x1015 watt, tillräckligt för att fångas upp så långt som 200 ljusår bort av teleskop som är jämförbara med radioteleskopet Green Bank Telescope i West Virginia (om utomjordiska intelligenser har teleskop som detta).

– Genom att lära oss hur våra signaler färdas genom rymden får vi värdefulla insikter om hur vi kan skydda radiospektrumet för kommunikation och designa framtida radarsystem, beskriver professor Michael Garrett vid University of Manchester.

Men ännu kan vi inte skydda våra radarsignalsystem från att sändas ut i universum så skadan kan redan vara skedd. Men avstånden gör att skadan troligen inte kan göra att besök kommer om någon finns därute som upptäckt dem och inte är helt vänliga.

Det verkar som om vintergatan befinner sig i ett hål i universum

 

Bild https://www.ras.ac.uk   Baryons akustiska svängningar (BAO) – "ljudet av Big Bang" – stöder idén om ett lokalt tomrum i universum där vi finns. Gabriela Secara, Perimeter Institute Licence type Attribution  (CC BY 4.0)

Jorden och Vintergatan kan finnas inuti ett mystiskt jättehål som gör att kosmos expanderar snabbare här än i närliggande regioner av universum, beskriver astronomer.

Teorin visar en möjlig lösning på "Hubbles lag" ( i vilken skilda mätningsmetoder ger olika svar på expansionen av universum) och kan hjälpa till att bekräfta den verkliga åldern på vårt universum som uppskattas vara cirka 13,8 miljarder år gammalt. 

Den senaste forskningen presenterad vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting (NAM) i Durham  – visar att ljudvågor från det tidiga universum, "i huvudsak ljudet av Big Bang", stöder denna idé.

Hubblekonstanten (Hubbles lag) utarbetades först av Edwin Hubble 1929 för att uttrycka hastigheten på universums expansion. Det kan mätas genom att observera avståndet till himlakroppar och hur snabbt de rör sig bort från oss.

Stötestenen är dock att extrapolering av mätningar av det avlägsna, tidiga universum till idag med hjälp av den kosmologiska standardmodellen som förutsäger en långsammare expansionstakt än mätningar av det närliggande yngre universum.

"En potentiell lösning på denna inkonsekvens är att vår galax ligger nära centrum av ett stort, lokalt tomrum", förklarar Dr Indranil Banik vid University of Portsmouth.

"Det skulle få materia att dras av gravitation mot den högre densiteten som då finns utanför tomrummet vilket leder till att tomrummet blir allt tommare över tid.

" Det ger därför sken av en snabbare lokal expansionstakt ( i mätningar från vår vintergata ex). Existensen av ett så stort och djupt tomrum är dock kontroversiellt eftersom det inte stämmer särskilt bra överens med standardmodellen för kosmologi där det föreslås att materia bör vara mer enhetligt utspridd på stora skalor.

Trots detta visar nya data som presenterats av Dr Indranil Banik, of the University of Portsmouth 2025 att baryonakustiska svängningar (BAO) "ljudet av Big Bang" stöder teorin om ett lokalt tomrum.

"Dessa ljudvågor färdades bara en kort stund innan de frös på plats när universum svalnade tillräckligt för att neutrala atomer skulle kunna bildas", förklarar han.

– De fungerar som en standardlinjal, vars vinkelstorlek vi kan använda för att kartlägga den kosmiska expansionens historia. För mer om denna spännande teori se denna länk från Royal Astronomical Society. 

Ett solsystem som vårt ses under bildning i realtid.

 

Bild https://ras.ac.uk En konstnärs avtryck av stoft och små korn i en proto planetär skiva som omger en ung stjärna. Licence type Attribution (CC BY 4.0)

En fascinerande inblick i hur ett solsystem som vårt eget kommer till har avslöjats i och med upptäckten av proto planetär skiva "bestående av småsten" runt två unga stjärnor.

Denna materia tros gradvis klumpa ihop sig över tid på ungefär samma sätt som skedde då Jupiter skapades för 4,5 miljarder år sedan, följt av Saturnus, Uranus, Neptunus, Merkurius, Venus, jorden och Mars.

De planetbildande skivorna (protoplanetära skivor), upptäcktes i  Neptunusliknande banor (avstånd från sol likt Neptunus är till vår sol) runt de unga stjärnorna DG Tau och HL Tau vilka befinner sig cirka 450 ljusår från jorden.

De nya observationerna, som beskrevs vid Royal Astronomical Society's National Astronomy Meeting 2025 i Durham, hjälper till att fylla i en saknad bit av planetbildningsteorin. 

– Dessa observationer visar att skivorna runt DG Tau och HL Tau redan innehåller stora reservoarer av planetbildande småsten ut till åtminstone Neptunusliknande omloppsbanor (avstånd från stjärnorna likvärdigt som avståndet jorden-Neptunus), beskriver forskaren Dr Katie Hesterly vid SKA-observatoriet. 

Detta är potentiellt tillräckligt för att bygga planetsystem som är större än vårt eget solsystem beskriver Hesterly.

Upptäckten ger en tidig glimt av vad Square Kilometre Array-teleskopen (SKA) i Sydafrika och Australien kommer att avslöja under det kommande decenniet med sin förbättrade känslighet och skala vilket banar väg för att studera protoplanetära skivor över hela vintergatan i aldrig tidigare skådad detalj.

– e-MERLIN en interferometeruppställning av sju radioteleskop som sträcker sig över 217 km över hela Storbritannien, anslutna med ett supersnabbt optiskt fibernätverk till  huvudkontoret vid Jodrell Bank. Observatoriet i Cheshire.visar vad som är möjligt och SKA-teleskopen kommer att ta det till nya rön, beskriver Dr Hesterly.

Den senaste forskningen är en del av PEBBLeS-projektet (Planet Earth Building-Blocks – a Legacy eMERLIN Survey) under ledning av professor Jane Greaves vid Cardiff University. 

Is i rymden består inte av det slags vatten som vi har på jorden

 

Bild https://www.ucl.ac.uk/  I studien använde forskarna två datormodeller av vatten. De frös ner dessa virtuella "lådor" av vattenmolekyler genom att kyla ner dem till -120 grader Celsius i olika hastigheter. De olika avkylningshastigheterna ledde till varierande proportioner av kristallin och amorf is.

Is i rymden skiljer sig från den kristallina (mycket ordnade) formen av is som finns på jorden. I årtionden har forskare antagit att den är amorf (utan struktur),  på grund av kallare temperaturer i universum vilket innebär att den inte har tillräckligt med energi för att bilda ordande kristaller när den fryser.

I den nya studien, som publicerats i Physical ReviewB visas hur forskarna undersökt den vanligaste formen av is i universum, amorf is med låg densitet. Vilket är den is, som finns i kometer, på isiga månar och i moln av stoftet där stjärnor och planeter bildas. 

De fann genom datorsimuleringar att denna is bäst stämde överens med mätningar från tidigare experiment som visat att isen inte var helt amorf utan innehöll små kristaller (cirka tre nanometer breda, något bredare än en enda DNA-sträng) inbäddade i dess oordnade strukturer.

I experimentellt arbete omkristalliserade de också (värmde upp) verkliga prover av amorf is som hade bildats på olika sätt. De fann att den slutliga kristallstrukturen varierade beroende på hur den amorfa isen hade uppstått. Om isen hade varit helt amorf (helt oordnad), drog forskarna slutsatsen att den inte hade kvar något avtryck av sin tidigare form.

Huvudförfattare till studien Dr Michael B. Davies, som gjorde arbetet som en del av sin doktorsexamen vid UCL Physics & Astronomy och University of Cambridge, beskriver: "Vi har nu en god uppfattning av hur den vanligaste formen av is i universum ser ut på atomnivå.

– Det är viktigt eftersom is är involverad i många kosmologiska processer, till exempel i hur planeter bildas, hur galaxer utvecklas och hur materia rör sig i universum.

Fynden har också betydelse för en spekulativ teori om hur livet på jorden började. Enligt denna teori, känd som Panspermia, kom livets byggstenar hit på en iskomet, med amorf is med låg densitet i vilken ingredienser som enkla aminosyror transporterades.

– Våra resultat tyder på att den här isen skulle vara ett mindre bra transportmaterial för dessa molekyler som kan bilda liv. Det beror på att en delvis kristallin struktur har mindre utrymme där dessa ingredienser kan bli inbäddade beskriver Davies.

Panspermia teorin kan dock likväl stämma då det finns amorfa områden i isen där livets byggstenar kan fångas in och lagras.

Medförfattare professor Christoph Salzmann vid UCL Chemistry, beskriver: "Is på jorden är en kosmologisk kuriositet på grund av våra varma temperaturer. Du kan se dess ordnade natur i symmetrin hos en snöflinga.

– Is i resten av universum har länge betraktats som en ögonblicksbild av flytande vatten. Det vill säga ett oordnat arrangemang som är fixerat på plats. Våra resultat visar att detta inte är helt sant.

– Det väcker också frågor om amorfa material i allmänhet. Dessa material har viktiga användningsområden inom mycket avancerad teknik. Till exempel måste glasfibrer som transporterar data långa sträckor vara amorfa, (oordnade) för att fungera. Om de innehåller små kristaller och vi kan ta bort dem kommer det att förbättra fibrers prestanda."

Medförfattare till studien professor Angelos Michaelides vid University of Cambridge, beskriver: "Vatten är grunden för liv, men vi förstår det fortfarande inte fullt ut. Amorfa isar kan vara nyckeln till att förklara några av vattnets många anomalier.

Bruna dvärgstjärnor kan avslöja hemligheten med mörk materia

 

Bild https://www.iflscience.com  En konstnärs stiliserade intryck av en brun dvärgstjärna som för våra ögon skulle vara svår att skilja från en vanligt förekommande röd dvärgstjärna. Bild Sissa Medialab personal med Adobe Illustrator

Stjärnors och galaxers rörelser avslöjar gravitationskrafter som är alldeles för stora för att komma från vanlig materia. Att bestämma karaktären hos den "mörka materian" (osynlig materia) kan ses som WIMPS (Weakly Interacting Massive Particles)  innebärande svagt växelverkande massiva partiklar” av materia, som vi inte kan se eller enkelt mäta och som bara ger sig till känna genom sin gravitation och svaga växelverkan med vanlig materia. WIMPS är en möjlig förklaring till mörk materia.

Just på grund av dess svaga växelverkan med vanlig materia skulle WIMPS vara mycket svåra att upptäcka, så trots att de är en av de tidigaste förklaringarna som föreslagits har de ännu inte hittats (om det finns).

Mörk materia tros vara hopad nära galaxers centrum där den utsätts för gravitationskrafter. Om WIMPS utgör en stor andel av mörk materia betyder det att  koncentreras där till en plats där de beter sig annorlunda än på platser där den är mer utspridd. Ett sådant distinkt beteende kan vara att få så kallade bruna dvärgar att skina upp. 

– Mörk materia växelverkar genom gravitation så den kan fångas in av stjärnor och ackumuleras inuti dem. Om det händer kan den också interagera med sig själv och förintas vilket frigör energi som värmer upp stjärnan, beskriver Dr Jeremy Sakstein vid University of Hawaii. Mörk materia som överladdar en stjärna är dock svår att upptäcka. Stjärnan är redan ljusstark, så det är svårt att säga om den är varmare och ljusare på grund av mörk materia.

 Å andra sidan har bruna dvärgar, objekt med 1,2-8 procent av solens massa, inte tillräckligt med gravitationskraft för att initiera fusion i vanligt väte. De lyser svagt genom en kombination av värme från deras bildning och sammansmältningen av sällsynt deuterium, som kan inträffa vid lägre tryck än vanligt väte. "Ju mer mörk materia du har omkring dig, desto mer kan du fånga in", beskriver Sakstein.

Det som skulle vara en brun dvärg blir vad teamet kallar en "mörk dvärg", som ironiskt nog inte är mörk, eftersom  energin kommer ut som ljus.

Teorin fungerar bara om mörk materia består av WIMPS, eller något liknande, snarare än förklaringar som sterila neutriner, axioner och en mängd andra förslag.

Så om vi hittar en mörk dvärg har vi omedelbart minskat sökandet efter mörk materia dramatiskt.

"Det fanns några markörer, men vi föreslår litium-7 eftersom det skulle vara en unik effekt." Beskriver Sakstein. Litium-7 smälter lätt samman i vanliga stjärnor. Följaktligen är det bara de yngsta stjärnorna som har märkbara mängder. Det är dock bara de tyngre mörka dvärgarna som skulle förbränna litium-7, förutsatt att de fungerar som vi förväntar oss. Det betyder att även om de tyngre mörka dvärgarna skulle se ut som märkligt ljusröda dvärgar, borde det finnas en lägre masspopulation som kan särskiljas genom närvaron av litium-7.

Därför, om litium-7 upptäcktes i vad som verkar vara stjärnor nära Vintergatans centrum, är den mest troliga förklaringen att dessa skulle vara mörka dvärgar och att området är översvämmat av WIMPS.

Studien är publicerad i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics och ett preprint finns tillgängligt på arXiv. 

En (troligen) komet från ett främmande solsystem närmar sig

 

Bild https://science.nasa.gov  Ovan diagram visar banan för den interstellära kometen 3I/ATLAS när den passerar genom solsystemet. Den kommer att vara som närmast oss i oktober. NASA/JPL-Caltech

Kometen utgör inget hot mot jorden då den kommer att befinna sig på ett avstånd av minst 1,6 au astronomiska enheter (en astronomisk enhet är avståndet jorden-solen) från oss. Just nu är den ca cirka 4,5 au från solen. 3I/ATLAS kommer att vara som närmast oss vid inflygningen till solen runt den 30 oktober, på ett avstånd av 1,4 au (cirka 210 miljoner km) precis innanför Mars omloppsbana.

Den interstellära kometens storlek och fysikaliska egenskaper uppmärksammas nu av astronomer runt om i världen. 3I/ATLAS bör vara synlig för markbaserade teleskop till och med september varefter den kommer att passera för nära solen för att kunna observeras. Den förväntas dyka upp igen på andra sidan solen i början av december vilket då möjliggör nya observationer.

Ett spännande objekt som bör undersökas då den närmar sig oss. Så vi inte gör samma misstag som vid Oumuamuas besök vilket vi missade och först såg när den besökt vårt närområde och var på snabb färd bort från oss. Detta objekt anses varit en asteroid men som det spekulerades kunde varit en utomjordisk farkost på spaningsuppdrag mm och önnu i dag vet vi inte säkert vad det var.

Vissa exoplaneter utlöser utbrott från sin sol och kan gå under med tiden.

 

Bild https://www.esa.int/ som visar hur planeter som kretsar nära sina stjärnor kan orsaka sin egen undergång genom att utlösa solutbrott.

Stjärnan, HIP 67522 är något större och svalare än vår sol. Men medan solen är en medelålders 4,5 miljarder år gammal stjärna är HIP 67522 endast 17 miljoner år gammal. Den finns 400 ljusår bort. HIP 67522 har två kända planeter. Den närmaste av de två HIP 67522 b gör ett varv runt sin sol på sju dagar.

På grund av sin ungdom och storlek misstänkte forskarna att stjärnan HIP 67522 skulle snurra snabbt då den bör innehålla mycket energi. Detta energirika snurrande skulle göra stjärnan till en kraftfull magnet.

Vår mycket äldre sol har ett  mindre och lugnare magnetfält. Efter att ha studerat solen visste vi redan att energiutbrott kan explodera från magnetiska stjärnor när "vridna" magnetfältslinjer plötsligt frigörs. Denna energi kan ta formen av allt från milda radiovågor till synligt ljus och till aggressiva gammastrålar.

– Vi begärde snabbt observationstid med Cheopstelekopet vilket kan rikta in sig på enskilda stjärnor med ultraprecision, beskriver Ekaterina Ilin vid Nederländernas institut för radioastronomi (ASTRON) vilken leder ett forskarlag här. "Med Cheops såg vi flera utbrott sammanlagt 15 st, nästan alla kom i vår riktning då planeten passerade framför stjärnan sett från jorden."

Då vi såg utbrotten när planeten passerade framför stjärnan är det mycket troligt att de utlöses av planeten. Med vetskapen om att HIP 67522 b kretsar extremt nära sin sol och genom att anta att stjärnans magnetfält är starkt drog Ekaterinas forskarlag slutsatsen att den närgångna HIP 67522 b är tillräckligt nära för att utöva sitt eget magnetiska inflytande på sin sol.

De tror att planeten samlar energi när den kretsar så nära och sedan omdirigerar den energin som vågor längs stjärnans magnetfältslinjer. När vågen möter slutet av magnetfältslinjen vid stjärnans yta utlöses ett massivt utbrott.

Det är första gången vi ser en planet påverka sin sol vilket vänder upp och ner på vårt tidigare antagande att stjärnor alltid beter sig självständigt.

Och det är inte bara HIP 67522 b som utlöser flares, utan stjärnan utlöser dem också i sin egen riktning. Som ett resultat upplever planeten sex gånger mer strålning än den annars skulle gjort. Att bli bombarderad med så mycket högenergirik strålning bådar föga gott för HIP 67522 b. Planeten som är ungefär lika stor som Jupiter har samma densitet som sockervadd.

Med tiden eroderar strålningen bort planetens fjäderlätta atmosfär vilket innebär att den förlorar massa mycket snabbare än väntat. Under de kommande 100 miljoner åren kan det troligen innebära att den från att vara en planet av nästan Jupiters storlek blir en planet av Neptunus storlek.

"Planeten verkar utlösa särskilt energirika utbrott", påpekar Ekaterina. "Vågorna som den skickar längs stjärnans magnetfältslinjer startar utbrott vid specifika ögonblick. Men energin från solflaren är mycket högre än energin från vågorna. Vi tror att vågorna sätter igång explosioner.

En rapport över upptäckten med titeln " "Close-in planetinduces flares on its host star" av Ekaterina Ilin m.fl. har publicerats nyligen i Nature.   

Medborgarforskare söker efter nya supernovor mm därute.

 

Bild https://warwick.ac.uk/news

Dr. Tom Killestein, Warwick Prize Fellow i gruppen för astronomi och astrofysik vid University of Warwick, är en av ledarna av projektet Kilonova Seekers.

Som en del av medborgarastronomiprojektet, "Kilonova Seekers", har astronomer vid University of Warwick och frivilliga forskare gjort sin första stora upptäckt. Ett exploderande stjärnsystem som upptäcktes i realtid. En upptäckt som inte skulle ha varit möjlig utan allmänhetens flitiga arbete.

"Kilonova Seekers är en möjlighet för allmänheten att ta del av äkta astrofysik i realtid som medborgarforskare. Anmärkningsvärt nog identifierade frivilliga denna stjärna som ett intressant objekt inom 3 1/2 timme efter att bilden togs av GOTO-teleskop (teleskop som finns till försäljning för amatörastronomer). Upptäckten kunde ha missats bland många andra objekt utan medborgarforskares medverkan.

Kilonova Seekers, som tidigare beskrivits som en astronomisk "spot the difference", där man erbjuder allmänheten att jämföra de senaste bilderna av en del av natthimlen med en bild av samma sektion av rymden som tagits tidigare nätter. Målet är att upptäcka nya stjärnor eller betydande förändringar i ljusintensitet som kan tyda på att något anmärkningsvärt har hänt i rymden. Projektet, som publicerats nyligen i Astronomy & Astrophysics,  har tillkännagivit sin första publicerade stora upptäckt. En extremt ljusstark exploderande stjärna som upptäcktes när den råkade komma i blickfånget.

Stjärnan upptäcktes när den ljusnade på natthimlen 2500 gånger starkare jämfört med när den fotograferades några dagar tidigare. Den snabba responsen och det viktiga arbetet från allmänheten gjorde det möjligt att studera och klassificera objektet tidigt i sin utveckling, identifiera det som en snabbt förändrad variabel stjärna. Den har fått namnet GOTO0650.

NASA:s SPHEREx karta över universum är tillgänglig för alla och uppdateras veckovis

 

Bild tagen av Vela Molecular Ridge med  SPHEREx är en del av uppdragets första offentliga datasläpp. Den gula fläcken till höger i bilden är emissionsnebulosan RCW 36, ett moln av interstellär gas och stoft som lyser i vissa infraröda färger på grund av strålning från närliggande stjärnor. Fotograf: NASA/JPL-Caltech

NASA:s nyaste rymdteleskop för astrofysik sköts upp i mars för att skapa en karta över universum . SPHEREx(Spectro-Photometer for the History of the Universe, Epoch of Reionization, and Ices Explorer) har nu lagt sig i en låg omloppsbana runt jorden och har börjat leverera data från kartläggningen av universum till ett offentligt arkiv som uppdateras varje vecka vilket nu gör det möjligt allmänheten och forskare att använda denna data för att undersöka kosmos hemligheter. 

"Vi tittar på allt på nästan alla områden av universum då nästan alla områden inom astronomin kan behandlas med hjälp av SPHEREx-data", beskriver Rachel Akeson chef för SPHEREx Science Data Center vid IPAC. IPAC är ett vetenskaps- och datacenter för astrofysik och planetvetenskap vid Caltech i Pasadena, Kalifornien.

Även  NASA:s numera pensionerade WISE (Wide-field Infrared Survey Explorer), har kartlagt hela universum. SPHEREx bygger vidare på detta arv genom att observera i 102 infraröda våglängder, jämfört med WISE:s fyra våglängdsband.

Genom att lägga ihop de många våglängdsbanden i SPHEREx-data kan forskare identifiera signaturerna för specifika molekyler med en teknik som kallas spektroskopi. Uppdragets forskarteam kommer att använda denna metod för att studera fördelningen av fruset vatten och organiska molekyler "livets byggstenar"  i Vintergatan.

Forskarteamet bakom SPHEREx kommer också att använda data från uppdraget för att studera den fysik som drev universums expansion efter bigbang och för att mäta mängden ljus som sänds ut av alla galaxer i universum över tid. Att släppa SPHEREx-data i ett offentligt arkiv uppmuntrar till många fler astronomiska studier än vad teamet skulle kunna göra på egen hand.

"Genom att göra dessa data offentliga gör vi det möjligt för hela astronomisamfundet att använda SPHEREx-data för att arbeta med all denna data inom skilda vetenskapsområden", beskriver Akeson.

Mörk energi som gör att universum accelererar i expansion eller snart avstannar vilket lever vi i?

 

Bild https://pursuit.unimelb.edu.au  Big Bang skedde för cirka 13,8 miljarder år sedan. Diagram: NASA

Einstein formulerade sin relativitetsteori i början av 1900-talet under denna tid ansåg de flesta astronomer att universum var oföränderligt till skillnad från dagens bevisat expanderande universum.

För att förhindra gravitationskollaps och möjliggöra ett evigt statiskt universum lade Einstein till en  term (innebärande en motkraft till gravitation) till sin teori, kallad den "kosmologiska konstanten". Einstein tog senare tillbaka detta efter Edwin Hubbles upptäckt att universum expanderade 1929. 

Tre decennier efter hans död upptäckte astronomer som såg på supernovor att universums expansion accelererade. Den enklaste förklaringen till denna acceleration var att återuppliva Einsteins kosmologiska konstant som en repellerande kraft (innebärande en kraft som motverkar gravitation).

Fram till nyligen kunde våra observationer av universum helt och hållet förklaras av en kosmologisk konstant.

Om de nuvarande antydningarna om att denna acceleration består i att mörk energi försvagas stöds av ytterligare forskning kommer det att innebära att vi måste gå bortom den kosmologiska konstanten, vare sig det är en förändring av den allmänna relativitetsteorin eller för att inkludera tidsutvecklande mörk energi. Men där är vi inte än.

 DESI-samarbetet planerar ett uppgraderat instrument DESI-2 efter den nuvarande kartläggningen och vill så småningom bygga ett mycket mer ambitiöst spektroskopiexperiment, Spec-S5. 

Vi kan se fram emot att en uppgraderad mottagare kommer att installeras på South Pole Telescope på Antarktis år 2028, liksom framtida resultat från Simons-observatoriet i Chile (som börjar med kartläggningsobservationer i slutet av 2025) och på 2030-talet av CMB-S4-experimentet på sydpolen.

 Någon gång längs detta sökande kommer man förhoppningsvis att ha tillräckligt med bevis för att definitivt säga om den accelererande expansionen av universum verkligen håller på att tappa fart eller fortsätter accelerera.

Teamet för studien inkluderade 97 forskare från 34 internationella institutioner. South Pole Telescope stöds av National Science Foundation och forskare vid University of Melbourne av Australian Research Council

Studieresultatet är tillgängligt här.

Här kolliderar galaxhopar

 

Bild https://webbtelescope.org  centrala delen av Bullet Cluster, som består av två massiva galaxhopar. Det stora antalet galaxer och förgrundsstjärnor i bilden fångades av NASA:s James Webb Space Telescope i kortvågigt infrarött ljus medan glödande heta röntgenstrålar som ses har  fångats av NASA:s Chandra X-ray Observatory och visas i rosa.

 Den blå färgen representerar den mörka materian som forskarna just kartlagt med hjälp av Webbteleskopets detaljerade avbildning. Normalt kombineras gas, stoft, stjärnor och mörk materia till galaxer även när de är bundna av gravitation till större grupper (galaxhopar). Hopen är ovanlig på så vis att gasen och den mörka materian inom hopen är separerade vilket ger ytterligare bevis och stöd för mörk materia.

Sammantaget förfinar forskarnas nya mätningar avsevärt det vi vet om hur massa sprids i galaxhopar. Galaxhopen till vänster har ett asymmetriskt, långsträckt område av massa längs den vänstra kanten av det blå området, vilket pekar på tidigare sammanslagningar i hopen av galaxer.

Mörk materia avger, reflekterar eller absorberar inte ljus och forskarnas resultat tyder på att mörk materia inte visar några tecken på betydande självinteraktion. Om mörk materia verkligen växelverkade av sig själv i Webbs observationer skulle teamet se en förskjutning mellan galaxerna beroende av deras respektive mörka materia.

– När galaxhoparna kolliderade drogs gasen utåt och lämnades kvar, vilket röntgenstrålningen bekräftar, beskriver Kyle Finner, medförfattare och biträdande forskare vid IPAC vid Caltech i Pasadena, Kalifornien. Webbs observationer visar att mörk materia fortfarande ligger i linje med galaxerna.

Även om tidigare mätningar med andra teleskop också identifierade osynlig massa utöver massan i galaxerna, var det fortfarande möjligt att den mörka materian kunde växelverka med sig själv i någon grad. Dessa nya observationer sätter starkare gränser för beteendet hos partiklar av mörk materia. De märkliga nya klumparna och den långsträckta massan som forskarlaget identifierade kan betyda att galaxhopen bildades av mer än en kollision mellan galaxhopar miljarder år tillbaka.

Den större galaxhopen, som ses till vänster kan ha drabbats av en mindre kollision innan den rammade genom galaxhopen som ses till höger. Samma större kluster kan också ha upplevt en våldsam interaktion efteråt vilket orsakat en ytterligare omskakning av dess innehåll. "Ett mer komplicerat scenario skulle leda till en enorm asymmetrisk förlängning som vi ser till vänster", beskriver James Jee, medförfattare, professor vid Yonsei University och forskningsassistent vid UC Davis i Kalifornien.

Galaxklustret är enormt, även i jämförelse med kluster i rymden. Webbs NIRCam täckte en betydande del av det enorma området med sina bilder, men inte allt. Webbs första bilder gör det möjligt  att extrapolera hur tung hela "komplexet" är, men vi kommer att behöva framtida observationer av komplexets hela "area" för exakta mätningar.

Inom en snar framtid kommer forskarna också att ha omfattande bilder i kortvågigt infrarött ljus från NASA:s romerska rymdteleskop Nancy Grace, som ska lanseras i maj 2027. "Med Roman kommer vi att ha fullständiga uppskattningar av massan av hela galaxhopen, vilket  gör det möjligt för oss att återskapa den faktiska kollisionen på datorer", beskriver Finner.

Stjärnhopen finns i stjärnbilden Kölen ( eng.Carina) , 3,8 miljarder ljusår från jorden. 

"Med Webbs observationer mätte vi noggrant massan hos Bullet Cluster med den största linsdatamängden hittills, från galaxhopens kärnor hela vägen ut till deras utkanter", säger Sangjun Cha, huvudförfattare och doktorand vid Yonsei University i Seoul, Sydkorea. till artikeln som publicerades i  The Astrophysical Journal Letters. 

Exoplaneter som Jorden är vanliga runt stjärnor med liten massa.

 

Bild https://www.flickr.com/ NASA:s Webbteleskops första och djupaste infraröda bild av universum.

Spektrografsystemet CARMENES vid Calar Alto-observatoriet nära Almería (Spanien) utvecklades och byggdes vid Königstuhl-observatoriet vid Heidelbergs universitet.

CARMENES hjälper astronomer i sökandet efter exoplaneter som kretsar kring så kallade M-dvärgar. Dessa stjärnor har en massa som är mindre än en tiondel och upp till hälften av solens massa. M-dvärgar är de vanligaste stjärnorna i vår galax. De uppvisar små periodiska rörelser orsakade av gravitationskraften från planeter i omloppsbana runt dem vilket hjälper astronomer att finna tidigare oupptäckta planeter.

För den aktuella studien publicerad 25 april i Astronomy & Astrophysics  valde forskarna ut 15 stjärnor i en katalog med 2200 M-dvärgar från CARMENES-programmet och analyserade deras radialhastighetsdata. Hastigheten hos en stjärna kan mätas exakt genom att registrera ett högupplöst spektrum och analysera spektrallinjerna. Forskarna upptäckte fyra nya planeter baserat på dessa data. Den största har en massa som är 14 gånger större än jordens och kretsar runt sin värdstjärna med ett varv på cirka 3,3 år. De andra planeterna har mellan 1,03 och 1,52 jordmassor och omloppstider från 1,43 till 5,45 dagar.

Statistiska analyser visar att stjärnor med mindre än 0,16 solmassor mot vår sol i genomsnitt har ungefär två planeter med mindre massa än jordens. "Det är ganska anmärkningsvärt hur ofta små planeter förekommer runt stjärnor med mycket låg massa", beskriver Dr Adrian Kaminski, som ledde studien vid Königstuhl-observatoriet, som är en del av Centrum för astronomi vid Heidelbergs universitet. Större planeter, å andra sidan, är mer sällsynta.

"Detta tyder på att stjärnor med låg massa tenderar att bilda mindre planeter i nära omloppsbanor", beskriver Heidelberg-astronomen.

M-dvärgar är mycket vanliga och sänder ut sin energi konstant i rymden under miljarder år och skulle kunna utgöra stabila miljöer för livets utveckling, beskriver Kaminski experten på sökandet efter exoplaneter. Upptäckten ger ledtrådar till var sökandet efter  planeter som kan ha liv kan vara mest lovande.