Ett svart hål finns därute på ett avstånd av svårförståeligt slag.

Ett mycket stort svart hål har upptäckts långt bort i tid och rum i universum. Längre bort  än man tidigare kunde ana att något kunde finnas. Det fanns och finns ännu troligen långt därute och har så gjort redan efter 670 miljoner år efter Big Bang.

Detta supermassiva svarta hål har en massa motsvarande 1,6 miljarder solar och omges av stora mängder gas som dras in det svarta hålet. Här frigörs energi som får hela det svarta hålets omgivningar att lysa kraftigt. Därför kallas detta för kvasar  och just denna har fått beteckningen J0313-1806.

– Kvasaren omges av en galax som producerar stjärnor i en hög hastighet, säger Feige Wang som har lett studien. Wang är astrofysiker vid University of Arizona i USA.

Astronomerna ser  en galax av stjärnor växa fram runt kvasaren 670 miljoner år efter big bang. En otrolig händelse att den redan då var i full fart.

Det var en tid då universum var mörkare än  i dag. Stjärnor och galaxer hade precis börjat tändas och tunga och täta strukturer var ovanliga.

Hur det supermassiva svarta hålet kan ha hunnit växa till sig så fort resonerar forskare om.  Följ  videolänk från denna sida  från svt.se  för att se mer om fenomenet och teorier om fenomenet.  

Själv (min anm.) kan jag se det som att svarta hål kan ha bildats redan vid Big Bang likaväl som stjärnstoff, gravitation och rum. Däremot tror jag inte på mörk materia som diskuteras i videon eller mörk energi (som unik) som något annorlunda än vanlig materia utan enbart ett stadie av detta vi ännu inte förstå. Likt materia finns ju antimateria i små mängder troligen kan det även finnas antienergi. Kan det vara detta som vi ser som mörk energi? Men som sagt materia finns av två slag materia och antimateria men enligt mig inte i en tredje variant som mörk materia däremot är jag öppen för att tro att antienergi kan finnas.  

Bild från astronomy.com 

Exoplanet Kepler-1514b har en unik bana som kan ge oss mer kunskap om vårt eget solsystem

 

Forskare har lyckats mäta både storlek och bana av en gasjätte. En exoplanet nästan 1300 ljusår bort från jorden. De har namngett den numera som GOT 'EM-1b, som står för Giant Outer Transiting Exoplanet Mass. Tidigare namn som är officiellt är Kepler-1514b då Keplerteleskopet var det teleskop som hittade objektet 2010.

Planeten är ungefär fem gånger massan av Jupiter. När NASA: s Kepler rymdteleskop först upptäckte objektet upptäckte astronomer periodiska minskningar i ljusstyrkan hos en närliggande stjärna, kallad Kepler-1514 och utefter detta hittades planeten.

Planeten har en ovanlig bana runt sin sol för att vara en stor gasplanet och ligga så nära denna. Banan är på 218 dagar. " 218 dagar att kretsa kring en stjärna är unikt för en gasplanet av denna storlek på detta avstånd.. Det är längre än de flesta gigantiska exoplaneter vi har mätt," säger astronom Paul Dalba. OBS de som upptäckts finns i relativ närhet av sin sol. De längre ut är svårupptäckta (min anm.) om vi ser på vårt solsystem och våra gasplaneter vilka har betydligt längre banor runt vår sol.

 Upptäckten av en gigantisk planet som inte har närmat sig sin stjärna över tid kommer att fungera som en analog till gasjättarna i vårt solsystem och berätta om hur normalt vårt solsystem är i sin stabilitet och utveckling. Astronomer tror att Jupiter kan skydda jorden från andra objekt i rymden som annars kan påverka vår planets relativa stabilitet. Den fångar in objekt eller ger dessa en annan kanske säkrare bana förbi oss.

 

Tyvärr är det svårt att hitta analogier till Jupiter och Saturnus (då dessa ligger en bra bit utanför sin sol och är svårupptäckta)  så forskare är glada att lära sig mer om GOT 'EM-1b. Det är möjligt att lära sig mer om GOT 'EM-1b och andra jätteplaneter för mer kunskap om vårt eget solsystems stabilitet. "Denna planet är som en språngbräda mellan de gigantiska planeterna i vårt eget solsystem, som är mycket långt från vår sol och andra gasjättar som är mycket närmre sina stjärnor," säger Dalba.

Kan det vara så (min anm.) att likt mycket annat av skyddande bälten vi har runt  Jorden och rätt avstånd mm att även Jupiter och Saturnus läge ja kanske alla planeter i vårt solsystem har exakt rätt läge för en  skyddseffekt för Jorden. Skyddseffekt för att vi ska kunna finnas men att vi ännu inte förstår hur. Mer forskning behövs. Vi har förundrats genom åren över hur välordnat skyddsbältena runt Jorden är, avståndet till solen, solens stabilitet mm är för att vi ska kunna existera här.

Bild från vikipedia i riktning mot stjärnbilden Svanen där ovan solsystem finns.

Exoplaneten TOI-561b svävar runt en av de äldsta stjärnorna i Vintergatan

 

En ovanligt het stenig planet har hittats i omloppsbana runt en av de äldsta stjärnorna i Vintergatan.

Studien av denna ska snart publiceras i Astronomical Journal presenterades för American Astronomical Society.

Exoplaneten, känd som TOI-561b ingår i ett av de äldsta och mest metallfattiga planetsystem som hittills upptäckts i Vintergatan.

Stjärnan TOI-561 är värd för tre planeter som upptäckts av NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS). Teleskopet som lanserades 2018 och tog över efter Kepler. Likt de exoplaneter som upptäcktes av Keplerteleskopet vilka alla betecknats med ett K i början har upptäckter från TESS alla ett T som begynnelsebokstav.

"Denna planet bildades vid en tidpunkt då majoriteten av stjärnorna i vår galax först började lysa," säger Weiss en av de som upptäckte objektet.

TOI-561b är en halv gång större än Jorden med en densitet likt Jordens. Dess ålder är 10 miljarder år och finns 280 ljusår från jorden och har en temperatur av ca 1700 C. DEn finns  i riktning mot stjärnbilden Sextanten en stjärnbild som kan ses i nivå med horisonten. (se bild). Betydligt äldre än vår jorden som är ca 4,5 miljarder år .

"Information om en planet ger oss en känsla av om planetens yta kan ha liv som vi känner det," säger Kane en av de som arbetat med upptäckten och tillägger "Fast denna speciella planet osannolikt är bebodd idag kan den vara ett tecken på många steniga världar som ännu inte upptäckts runt vår galax äldsta stjärnor."

Man kan tänka sig (min anm.) om det finns liv på en planet av denna ålder att denna planet då kan ha upplevt många civilisationers uppgång och fall. Om det finns en mycket gammal civilisation på en planet av detta slag kan vi bara fantisera om hur den kan vara eller hur den kunnat bevaras.

Bild från vikipedia som visar riktningen var solsystemet finns i Vintergatan.

Ny forskning hoppas ge svar på om universum är lika stort i alla riktningar

 

Fysiker har länge antagit att universum är ungefär lika stort i alla riktningar och har nu de hittat ett nytt sätt att testa den hypotesen: genom att undersöka skuggan av ett svart hål.

Om den skuggan är lite mindre än befintliga fysikteorier förutspår i någon riktning kan det bidra till att bevisa det som kallas en  bumblebee gravitation som beskriver vad som skulle hända om till synes perfekt symmetri i universum inte är så perfekt trots allt.

 Om forskarna kan hitta ett svart hål med en sådan osymmetrisk skugga skulle det öppna dörren för en helt ny förståelse av gravitation och kanske förklara varför universum expanderar allt snabbare. Kom ihåg att första bilden någonsin av ett svart hål (M87) togs av Event Horizon Telescope för bara ett år sedan? Det spöklikt vackra, mörka tomrummet i mitten av den ljusa ringen var faktiskt det svarta hålets "skugga", den region som sög i sig allt ljus bakifrån och runt den.)

 

För att göra datamodellen de arbetar efter så realistisk som möjligt placerade teamet ett svart hål i bakgrunden av ett universum som accelererade i sin expansion (exakt som det vi observerar) och trimmade nivån av symmetribrott för att matcha beteendet hos mörk energi som forskare antar finns.

 

De fann att, i detta fall, ett svart håls skugga kan visas upp till 10 % mindre än det skulle i en "normal gravitation". Den fysik vi accepterat att universum expanderar lika mycket i alla riktningar och med samma hastighet skulle då inte stämma.

Medan den nuvarande bilden av ett svart hål se Messier 87 är för luddigt för att se skillnaden (om den finns) görs försök för att ta ännu bättre bilder av svarta hål. Svaret är högintressant (min anm.) för att vi ska förstå mer av vad vi ska söka efter i vår verklighet. En verklighet vi enbart har teorier om.

Bild från vikipedia av det svarta hålet i Messier 87. Taget av Event Horizon Telescope.

Magnetarers magnetism i förhållande till sin storlek är svår att förstå.

 

Bortsett från svarta hål är troligen magnetarer de mest extrema stjärnorna i universum. Med en diameter som är mindre än längden på Manhattan i New York innehåller de mer massa än vår sol och utsöndrar ibland och sporadiskt de största magnetfältet av alla kända objekt – mer än 10 biljoner gånger starkare än en kylskåpsmagnet och snurrar runt sin axel med några sekunders mellanrum.

 

En magnetar är en typ av neutronstjärna. En rest av en supernovaexplosion. Magnetarer är så starkt magnetiserade att även blygsamma störningar i magnetfältet kan orsaka utbrott av röntgenstrålning som håller på sporadiskt i veckor eller månader och kan upptäckas från jorden fast källan ligger miljarder ljusår bort.

Dessa kompakta stjärnor tros också vara källan till vissa typer av korta gammablixtar (GRBs) blixtar av mycket energirik strålning som har förbryllat astronomer sedan de först upptäcktes på 1970-talet. Flera av dessa gigantiska magnetarers flares har upptäckts i Vintergatan. Men eftersom de är så intensiva att de mättar detektorer, och observationerna i galaxen skyms av damm har rymdforskaren Kevin Hurley vid University of California, Berkeley och ett internationellt team av astronomer letat efter samma utbrott i galaxer utanför vår egen Vintergatan.

 

Insatsen har lönat sig. En kort gammablixt som upptäcktes den 15 april förra året från en galax 11,4 miljoner ljusår bort visar en tydlig signatur som Hurley tror kan hjälpa astronomer att lättare hitta magnetarskurar och slutligen samla in de data som behövs för att kontrollera de många teorier som förklarar magnetarer och deras gammastrålningsbloss. Se denna länk från NASA där mer information om forskningen finns och en film som visar utbrottet.

De flesta av dessa utbrott varar mindre än cirka två sekunder och kallas då korta GRBs: Dessa inträffar när ett par neutronstjärnor kretsar spiralformat in i varandra och går samman. Astronomer bekräftade detta scenario för åtminstone några korta GRBs under 2017 när en bristning följde ankomsten av gravitationsvågor som ringar i rumtiden vilket producerades när neutronstjärnor gick samman 130 miljoner ljusår bort.

En spännande händelse men vi förstår inte allt om detta fenomen som magnetarer innebär. Se (min anm.) länken ovan där mer beskrivs av fenomenet och hur man arbetar vidare för att förstå.

Bild från vikipedia på en konstnärs uppfattning om en magnetar med magnetfältslinjer.

Exoplanet KOI-5Ab finns därute enligt ny analys av data från nedlagda Keplerteleskopet.

 

Astronomer har nu efter 11 år kunnat bekräfta att det nedlagda rymdteleskopet Kepler hade rätt.  KOI-5Ab existerar därute. En planet med storlek som Saturnus och en omloppstid runt sin sol på fem dagar. Redan 2009 visade Kepler att det troligen var en planet som hittats. Men signalen var osäker och kunde likväl vara en störning från omgivande stjärnor därute.

 

Den svårfångade främmande världen var den andra "kandidaten" som någonsin identifierats av Kepler, som jagade planeter under 2009 till 2018. Kepler använde "transitmetoden", och sökte efter den dämpning av ljusstyrka som orsakas när främmande världar korsar stjärnornas framsida ur rymdfarkostens perspektiv och då ger en ljusdämpning lokalt på stjärnan. Kepler var otroligt produktiv. Nästan två tredjedelar av de cirka 4 300 kända exoplaneterna upptäcktes av Kepler och i analys av teleskopets enorma dataset fortsätter det att dyka upp nya fynd. De planeter Kepler upptäckte gavs alltid beteckningen med ett K i början av sitt namn.

 

KOI-5Ab finns cirka 1800 ljusår från jorden i stjärnbilden Svanen. KOI-5Ab var ännu mer komplicerad än forskare insåg vid den tidpunkten för att säkert bekräftas som planet. År 2014 hade Ciardi och andra forskare fastställt att KOI-5-systemet har tre stjärnor. Och det var fortfarande inte klart om KOI-5Ab existerade eller om 2009 signalen genererades av en av dessa stjärnor.

 

KOI-5Ab kom tillbaka i rampljuset tack vare Keplers efterträdare, NASA:s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) som lanserades 2018. TESS upptäckte också en signal i KOI-5-systemet genererad av en potentiell planet med en omloppsperiod på fem jorddagar. KOI-5Ab bekräftades då som en planet en som är ungefär hälften så massiv som Saturnus.

Kepler var en lyckad satsning (min anm.) men likt allt annat finns en gräns för livslängd för allt människor producerar eller av mänskligt liv överhuvudtaget.

Bild från vikipedia på det numera avstannade Keplerteleskopet vilket upptäckte en hel del exoplaneter under dess tid det var i drift mellan 2009-2018.

Sökning efter en unik gravitationssignal i tid och rum.

 

En unik signal från en gravitationsvåg de kraftfulla krusningar som går genom universum och tid har upptäckts. De nya rönen om denna upptäckt publicerades i The Astrophysical Journal Letters. Forskningen kommer från ett amerikanskt och kanadensiskt projekt som kallas North American Nanohertz Observatory for Gravitational Waves (NANOGrav) vilket existerat i 13 år.

Man söker gravitationssignaler  vilkas effekt kan spåras med hjälp av  dussintals pulsarer spridda över hela Vintergatan. Dessa pulsarer sammanlagt kan ses som ett jättestort teleskop då de används i sökandet.

Det är vad forskarna kallar det stadiga fluxet av gravitationsstrålning som, enligt teorin, sveper över jorden i en konstant basis är den källa man söker. Teamet har ännu inte preciserat målet men det börjar närma, säger Joseph Simon, astrofysiker vid University of Colorado Boulder och huvudförfattare till den nya rapporten."Vi har hittat en stark signal i vår datainsamling," säger Simon.

"Men vi kan inte säga vad som är gravitationsvågens bakgrund." Att upptäcka ett bakgrundsljud (gravitationsvågens riktning eller källa) skulle vara en stor vetenskaplig prestation och öppna ett nytt fönster till universum, tillade han. Dessa vågor skulle exempelvis kunna ge forskarna nya verktyg för att studera hur de supermassiva svarta hålen i centrum av många galaxer dras samman med tiden.

 

"Dessa lockande första antydningar om en gravitationsvågbakgrund tyder på att supermassiva svarta hål sannolikt går samman och att vi guppar i ett hav av gravitationsvågor porlande från supermassiva svarta hålsfusioner i galaxer över hela universum," säger Julie Comerford, docent i astrofysiker och teammedlem vid CU Boulder och NANOGrav. För att hitta den subtila signal som visar på den våg som genomsyrar alltet och visar på detta strävar NANOGrav-teamet efter att observera så många pulsarer som möjligt så länge som möjligt. Hittills har gruppen observerat 45 pulsarer i minst tre år i vissa fall i över ett decennium.

 

Det hårda arbetet verkar löna sig. I sin senaste studie har Simon och hans kollegor rapporterar att de har upptäckt en tydlig signal i sina data: Någon gemensam process verkar påverka gravitationsvågen som kommer från pulsarerna.

 

"Vi gick genom var och en av pulsarerna en efter en. Jag tror att vi alla förväntade oss att hitta några  feldata, " sa Simon. "Men sedan gick vi igenom alla data och vi sa, 'Herregud, det finns faktiskt något här.'"

 

Forskarna kan fortfarande inte säga säkert vad som orsakade signalen. Men pulsarerna kan ses som ett stort rymdteleskop i detta sammanhang då de tillsammans kan ge en bild av vad som gav signalen, riktningen i vilket fall, om den nu inte kom från alla håll samtidigt i en avlägsen tid kanske från BigBang (min anm)

Bild från pxhere.com en undrande blick mot det ofattbara universum.