Vårt solsystem rör sig snabbare i Vintergatan än vi trodde.

 

Bild wikipedia. Planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är skalenligt, men inte det relativa avståndet till solen.

Bielefeld-forskaren Lukas Böhme var huvudförfattaren till en ny studie med insamlad data från framförallt Lovell-teleskopet vid Jodrell Bank Radio Observatory i England.

Teleskopet hade som uppgift  att bestämma vårt solsystems rörelse i vår galax. Insamlad data  analyserades av teamet och visade fördelningen av så kallade radiogalaxer.  Avlägsna galaxer som sänder ut särskilt starka radiovågor, en form av elektromagnetisk strålning i mycket långa våglängder liknande de som används för radiosignaler. Eftersom radiovågor kan tränga igenom damm och gas som annars skymmer synligt ljus kan radioteleskop observera galaxer som är osynliga för optiska instrument.

När solsystemet rör sig genom universum ger denna rörelse en subtil "motvind": något fler radiogalaxer upptäcks i färdriktningen. Skillnaden är dock liten och kan endast upptäckas med extremt känsliga mätningar.

Med hjälp av data från LOFAR (Low Frequency Array)-teleskopet, ett Europaomfattande radioteleskopnätverk, kombinerat och data från  ytterligare två radioobservatorier kunde forskarna för första gången göra en särskilt exakt beräkning av sådana radiogalaxer. De tillämpade en ny statistisk metod som visar att många radiogalaxer består av flera komponenter. Denna förbättrade analys gav större och mer realistiska mätosäkerheter.

Trots detta visade kombinationen av data från alla tre radioteleskopen en avvikelse över fem sigma, en statistiskt mycket stark signal som vetenskapligt anses vara bevis för ett signifikant resultat.

Mätningen visar en anisotropi ("dipol") i fördelningen av radiogalaxer som är 3,7 gånger starkare än vad standardmodellen av universum förutspår. Denna modell beskriver kosmos ursprung och utveckling sedan Big Bang och antar en i stort sett jämn fördelning av materia.

"Om vårt solsystem verkligen rör sig så så snabbt måste vi ifrågasätta grundläggande antaganden om universums storskaliga struktur," förklarar professor Dominik J. Schwarz, kosmolog vid Bielefelds universitet och medförfattare till studien. "Alternativt kan fördelningen av radiogalaxer i sig vara mindre jämnt fördelad  än vi har trott. I vilket fall som helst sätts våra nuvarande teorier på prov."

"Vår analys visar att solsystemet rör sig mer än tre gånger snabbare än nuvarande teorier förutspår," beskriver huvudförfattaren Lukas Böhme. "Detta resultat motsäger tydligt förväntningar baserade på standardkosmologi och tvingar oss att ompröva våra tidigare antaganden."

De nya resultaten bekräftar tidigare observationer där forskare studerade kvasarer, de extremt ljusstarka centra i avlägsna galaxer där supermassiva svarta hål konsumerar materia och där avger enorma mängder energi. Samma ovanliga effekt förekom i insamlad  infraröd data från dessa vilket tyder på att det inte är ett mätfel utan en verklig egenskap hos universum.

Studien som publicerades den 10. November 2025 kan läsas här 

Den belyser hur nya observationsmetoder  fundamentalt kan omforma vår förståelse av kosmos och hur mycket som fortfarande återstår att upptäcka i universum. Utöver Lukas Böhme ingick Dominik J. Schwarz, Prabhakar Tiwari, Morteza Pashapour-Ahmadabadi, Benedict Bahr-Kalus, Maciej Bilicki, Catherine L. Hale, Caroline S. Heneka och Thilo M. Siewert i studien.

Mycket gammalt grundvatten har hittats Mars

 

Bild wikipedia. Bilden  tagen av Mars Global Surveyor visar spår efter vatten på Mars yta

Forskare vid New York University Abu Dhabi (NYUAD) har hittat nya bevis på att vatten en gång flödade under Mars yta. Det är indicier på att planeten kan ha haft liv mycket längre än man  i tidigare teorier trott.

Under ledning av Dimitra Atri försteforskare vid NYUAD:s Space Exploration Laboratory, tillsammans med forskningsassistenten Vignesh Krishnamoorthy, jämförde forskargruppen insamlad data från rovern Curiosity på Mars med stenformationer i Förenade Arabemiratens öken som bildades under liknande förhållanden på jorden som på Mars.

De upptäckte att vatten från ett närliggande berg på Mars en gång sipprade in i sanddynerna genom små sprickor, blötte ner sanden underifrån och lämnade efter sig mineraler som gips vilket är samma mineral som finns i jordens öknar.

Dessa mineraler kan fånga och bevara spår av organiskt material vilket gör dem till värdefulla mål för framtida uppdrag på Mars med syftet undersöka om tidigare liv funnits.

Upptäckten ger ny insikt i hur Mars utvecklats över tid och belyser potentialen av underjordiska miljöer som lovande platser för att söka efter tecken på forntida liv.

Studien har publicerats i Journal of Geophysical Research  Planets 

Här beskrivs att uråldriga sanddyner i Gale-kratern, ett område som utforskats av NASA:s Curiosity-rover, gradvis förvandlades till sten efter att ha interagerat med underjordiskt vatten för miljarder år sedan.

Plejaderna är inte ensamma

 

Bild wikipedia Plejaderna.

Astronomer vid University of North Carolina at Chapel Hill har upptäckt att stjärnhopen Plejaderna, de "sju systrarna" endast är den ljusa spetsen av en mycket större stjärnfamilj.

Genom att kombinera data från NASA:s TESS (Transiting Exoplanet Survey Satellite) och den europeiska rymdorganisationen ESA:s rymdteleskop Gaia har forskare upptäckt tusentals dolda syskon till Plejadera utspridda över himlen, en vidsträckt struktur som de kallar det större Plejadkomplexet.

 Upptäckten visar att Plejaderna är 20 gånger större än man tidigare ansett. "Upptäckten visar att tusentals sedan länge utspridda stjärnor ingår och som finns över hela himlen", beskriver Andrew Boyle, huvudförfattare till en ny studie och doktorand i fysik och astronomi vid Universitetet i North Carolina vid Chapel Hill.

Resultatet av studien ger stora konsekvenser. Plejaderna är inte bara ett astrofysiskt riktmärke för unga stjärnor och exoplaneter utan också en kulturell stjärnhop  som finns beskriven över hela världen i Gamla testamentet och Talmud, och firas som Matariki i Nya Zeeland och till och med representeras av bilmärket Subarus logotyp i Japan. "Genom att mäta hur stjärnor snurrar kan vi identifiera stjärngrupper som är för utspridd för att upptäckas med traditionella metoder, vilket öppnar ett nytt fönster in i vår galax dolda arkitektur", beskriver Boyle.

Studiens resultat hjälper till i att rekonstruera var stjärnor kom till och i vilken grupp av stjärnsyskon de tillhör vilket är ett viktigt steg mot att förstå hur solsystem, inklusive vårt eget, bildas och utvecklas.

Forskningsrapporten finns tillgänglig online i The Astrophysical Journal.

Här ses en otroligt snabb stjärnbildning

 

Bild https://www.chalmers.se/  det ljus som skiner i rött är ljus som färdats från det avlägsna förflutna: Galaxen Y1 (inringad) lyser tack vare stoftkorn som värmts upp av nybildade stjärnor. Bilden är tagen med James Webb-teleskopet. NASA, ESA, CSA, STScI, J. Diego (Instituto de Física de Cantabria, Spanien), J. D’Silva (U. Western Australia), A. Koekemoer (STScI), J. Summers & R. Windhorst (ASU), och H. Yan (U. Missouri)

Astronomer har upptäckt en extrem och tidigare okänd typ av stjärnbildningsplats genom att lyckas mäta temperaturen i en avlägsen galax. Galaxen lyser intensivt av överhettat kosmiskt stoft och här bildas stjärnor 180 gånger snabbare än vår egen Vintergata. Upptäckten gjordes med Almateleskopet i Chile.

De första generationerna av stjärnor som bildades i universum kom till under förhållanden som skiljer sig avsevärt från allt vi kan se på närmare håll i rymden idag. Astronomer studerar dessa skillnader med hjälp av kraftfulla teleskop som kan upptäcka galaxer så långt bort att deras ljus har färdats mot oss i flera miljarder år.

Nu har ett internationellt forskarlag under ledning av Chalmersastronomen Tom Bakx,  lyckats mäta temperaturen i en av de mest avlägsna kända ”stjärnfabrikerna”. Galaxen, Y1 vilken ligger så långt bort att dess ljus har tagit över 13 miljarder år att nå oss.

– Vi ser tillbaka på en tid då det i universum skapades stjärnor mycket snabbare än idag. Tidigare observationer av galaxen avslöjade att den innehåller stoft och damm vilket gör den till den mest avlägsna galax där vi kunnat upptäcka ljus från stoft. Detta fick oss att misstänka att här förekommer snabb stjärnbildning av ett slag vi inte tidigare sett. För att kunna vara säkra ville vi mäta platsens temperatur, beskriver Tom Bakx.

Stjärnor som vår sol föds i enormt täta gasmoln i rymden. Orionnebulosan är ett välkänt exempel på en sådan stjärnfabrik. Dessa nebulosor lyser starkt på natthimlen tack vare de yngsta och tyngsta stjärnorna här som lyser upp moln av gas, stoft och damm i många olika färger.

Vid våglängder som är längre än det mänskliga ögat kan uppfatta lyser stjärnfabriker också starkt, men då tack vare ett enormt antal små kosmiska stoftkorn, uppvärmda av stjärnljus.

För att kunna undersöka Y I galaxens temperatur utnyttjade forskarna teleskopet Almas känslighet. Alma är ett av världens största radioteleskop beläget på en mycket torr bergsplatå i norra Chile. Forskarna kunde avbilda galaxen i precis rätt färg vid en våglängd på 0,44 millimeter med hjälp av Alma-teleskopets avancerade Band 9-mottagare.

– Vid den här våglängden lyser galaxen upp av många böljande moln bestående av lysande stoftkorn. När vi såg hur starkt den här galaxen lyser i denna våglängd jämfört med andra våglängder visste vi med en gång att vi upptäckt något speciellt, beskriver Tom Bakx.

Mätningar visade att galaxens stoftmoln glöder med en temperatur av minus 180 grader Celsius.

– Detta är mycket varmare än i någon annan jämförbar galax  har sett lyser. Temperaturen bekräftar att det är en extrem stjärnfabrik. Det är första gången vi ser en galax som denna. Men vi tror att det kan finnas många fler där ute. Stjärnbildningsplatser som Y1 kan ha varit vanliga i det tidiga universum, beskriver Yoichi Tamura, astronom vid Nagoya-universitetet i Japan.

I galaxen Y1 sker stjärnbildning i en extrem och hög takt som motsvarar 180 gånger vår sols massa varje år. I Vintergatan, skapas i snitt bara ungefär en ny stjärna med solens massa per år. I det unga universum, där vi ser galaxen Y1, tror forskarna att sådana korta utbrott av stjärnbildning kan ha varit vanliga. Astronomer har förbryllats över detta, men nu pekar Y1:s ovanliga temperatur på en lösning. Forskaren Laura Sommovigo, astrofysiker vid Flatiron Institute och Columbia University  USA, beskriver det enligt följande: 

– Galaxer i det tidiga universum verkar vara för unga utifrån den mängd stoft och damm de innehåller. Det märkliga är att de inte innehåller tillräckligt många gamla stjärnor, runt vilka de flesta stoftkorn bildas. Men en liten mängd varmt stoft kan lysa lika starkt som stora mängder kallt stoft och det är precis vad vi ser i Y1. 

Dessa galaxer är fortfarande unga och innehåller ännu inte så mycket tunga grundämnen eller stoft. Men här finns mindre mängder vilka är både varma och ljusstarka.  Forskningsresultatet presenteras i artikeln A warm ultraluminous infrared galaxy just 600 million years after the Big Bang, i publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Så kan man finna liv i exoplaneters atmosfärers moln

 

Bild wikimedia. En tolkning av exoplaneten GJ 832 c,  gjord med hjälp av 3D-programvaran Blender 2.71. Bilden visar GJ 832 c som en molnig växthusplanet, med en tät atmosfär av vattenånga och tjocka moln som skymmer ytan. OBS inlägget nedan handlar om exoplaneter med moln inte om denna planet ovan specifikt.

Cornell-forskare har nu skapat ett första reflektansspektra vilket innebär en färgkodad nyckel dom visar olika mikroorganismer som svävar i moln ovan jordens yta. Astronomer vet inte om bakterier likt dessa finns någon annanstans i universum och i tillräckligt stor mängd för att kunna upptäckas av teleskop på Jorden. Men astronomer ska använda  färgnyckeln i sökandet efter tecken på liv utanför Jorden i  exoplaneters moln, yta och atmosfärer.

"Det finns mängder av mikroorganismer i vår atmosfär som producerar färgglada biopigment som fascinerat biologer i åratal", beskriver astrobiolog Ligia Coelho, postdoktor i astronomi vid College of Arts and Sciences (A&S) och stipendiat vid Carl Sagan Institute (CSI).

Coelho var ledare av den nya studien  "Colors of Life in the Clouds: Biopigments of Atmospheric Microorganisms as a New Signature to Detect Life on Planets Like Earth", som publicerades den 11 november i Astrophysical Journal Letters. 

– Att hitta  liv i jordens atmosfär har öppnat en helt ny möjlighet att hitta liv på andra planeter, beskriver Lisa Kaltenegger, professor i astronomi och chef för CSI, som är andre författare till studien. Nu har vi en möjlighet att upptäcka liv även om atmosfären är fylld av moln över exoplaneter. Vi trodde tidigare att moln skulle dölja liv för oss, men överraskande nog kan de hjälpa oss att hitta liv beskriver Coelho.

De färgglada mikroberna som producerar Coelhos spektra är sällsynta i jordens atmosfär. Det krävdes specialiserat arbete för att kunna samlas in. Hon fick sina fynd från samarbetspartnern Brent Christner vid University of Florida vilken använde en sondballong av latex för att samla in biota (Biota" kan referera till den levande växt- och djurvärlden inom ett visst område eller till allt liv på jorden) från lägre nivåer i stratosfären (mellan 21 och 29 kilometer över marken).

– Arbetet visade att celler finns i luftmassor på upp till 38 kilometers höjd, beskriver Christner vilken studerar mikroorganismer som lever under extrema förhållanden och tillägger att på lägre höjder i stratosfären, där ozon kan ge ett visst skydd mot mutagena våglängder av UV (ultravioletta vågor) har vi återfunnit ett antal bakterier som fortfarande är livskraftiga. Ett urval av dessa analyserades i studien av astrobiolog Ligia Coelho,  Pegasi b postdoktoral forskare i astronomi vid College of Arts and Sciences (A&S) och fellow vid Carl Sagan Institute (CSI).

Coelho odlade kulturerna med utrustning och expertis från Stephen Zinder, professor emeritus i mikrobiologi vid College of Agriculture and Life Sciences, en CSI Fellow. Hon analyserade sedan deras reflekterande spektra i labbet hos en annan CSI-stipendiat, Bill Philpot, professor i civil- och miljöteknik vid Cornell Engineering.

Att ha tillgång av spektra av dessa bakterier öppnar nya sätt att söka efter liv, beskriver Coelho. Men än mer information är kodad i färgsignaturerna av dessa mikrober. De visas om de förhållanden som mikroberna lever under. Då pigmentering skyddar livsformer från element som strålning, torrhet eller extrema temperaturer har många livsformer, inklusive bakterier, producerat pigment för att skydda sig mot ultravioletta strålar beskriver Coelho.

Genom att modellera möjliga extremer bestämde forskarna att en molnig planet med utbredda färgglada bakterier i sina moln skulle se betydligt annorlunda ut än en planet utan dem vilket ger färgglada bakterier potential att vara en detekterbar biosignatur.

Vetskapen om att vi kan söka efter liv på molniga världar ligger till grund för utformningen av framtida teleskop, inklusive NASA:s rymdbaserade Habitable Worlds Observatory, som är under utveckling, och observationsstrategier för Europeiska sydobservatoriets extremt stora teleskop, som är under uppbyggnad i Chile och planerat att påbörja vetenskapliga observationer på 2030-talet.

För första gången har en AI (Artificial intelligence) styrt en satellit i omloppsbana

 

Bild https://www.uni-wuerzburg.de/en  ADCS-box (Attitude Determination and Control System) installeras i kvalificeringsmodellen för InnoCube-satelliten. (Bild: Tom Baumann / Uni Würzburg)

En verklig milstolpe på vägen mot autonoma rymdsystem har en forskargrupp vid Julius-Maximilians-Universität Würzburg (JMU) nu framgångsrikt testat. Detta skedde i form av en AI-baserad attitydkontroll för satelliter i direkt i omloppsbana. Testet utfördes ombord på 3U-nanosatelliten InnoCube.

Under satellitpassagen mellan kl. 11.40 och 11.49 CET den 30 oktober 2025 utförde AI-agenten som utvecklats vid JMU en fullständig attitydmanöver i en omloppsbana helt kontrollerad av artificiell intelligens. Med hjälp av reaktionshjul förde den artificiella intelligensen satelliten från dess nuvarande ursprungliga position till en specificerad målposition. AI fick sedan ytterligare flera chanser att bevisa sin förmåga: i efterföljande tester styrde den framgångsrikt och säkert satelliten till önskad position.

LeLaR-forskargruppen  med Dr. Kirill Djebko, Tom Baumann, Erik Dilger, Professor Frank Puppe och Professor Sergio Montenegro har härmed tagit ett avgörande steg mot rymdautonomi.

En sekund efter BigBang uppstod teoretiskt de första svarta hålen, bosonstjärnorna och kannibalstjärnorna

 

Bild https://europa.tips/en/night-tourism-stargazing-europe

Innan atomära grundämnen kom till vilket skedde mindre än en sekund efter Big Bang kunde partiklar ha kollapsat och skapat de första svarta hålen, bosonstjärnorna  och de så kallade kannibalstjärnorna.  Detta skedde innan atomära grundämnen bildades.

Detta är slutsatsen i en ny studie som just publicerats i Physical Review D, utförd av ett team av forskare från SISSA – Scuola Internazionale Superiore di Studi Avanzati, i samarbete med INFN, IFPU och University of Warszawa.

Med utgångspunkt från hypotesen, som föreslagits i vissa kosmologiska modeller, att det i de tidigaste faserna av universum fanns en kort tidig materiadominerad era (EMDE), undersökte författarna hur partiklar kan ha interagerat med varandra och upptäckte att sådana interaktioner kunde ge upphov till en överraskande variation av kosmiska objekt.

Studien visar  att universum redan i de allra första ögonblicken efter Big Bang kunde vara en scen för en rik och komplex fysikalisk fenomenologi.

Mer om detta kan man läsa om här i detta pressmeddelande i form av en pdf-fil. 

Fenomenet när två svarta hål upptäcktes slås samman förklarat

 

Bild https://www.simonsfoundation.org  Infografik som visar stegen då en massiv stjärna kollapsar in i ett svart hål. Lucy Reading-Ikkanda/Simons stiftelse

År 2023 upptäckte astronomer en enorm kollision. Två massiva svarta hål kraschade ca 7 miljarder ljusår bort från oss. De svarta hålens enorma massor och extrema spinn förbryllade astronomerna. Svarta hål som dessa var inte tänkta att existera.

Nu har astronomer vid Flatiron Institute's Center for Computational Astrophysics (CCA) och deras kollegor listat ut hur dessa svarta hål kan ha bildats och kolliderat. Astronomernas omfattande simuleringar  som följde systemet från stjärnornas existens till deras slutliga slut avslöjade den saknade pusselbiten som tidigare studier hade förbisett, magnetfält.

– Ingen har tänkt på de här systemen på det sätt som vi gjorde. Tidigare tog astronomer bara en genväg och försummade magnetfälten, beskriver Ore Gottlieb, astrofysiker vid CCA och huvudförfattare till studien om arbetet som publicerats i The Astrophysical Journal Letters. Men när man väl tar hänsyn till magnetfält kan man  förklara ursprunget till denna unika händelse.

Kollisionen som upptäcktes 2023,  känd som GW231123, observerades av LIGO-Virgo-KAGRA-samarbetet med hjälp av dessa detektorer som mäter gravitationsvågor, krusningarna i rumtiden som orsakas av massiva föremåls rörelser.

På den tiden kunde astronomer inte förstå hur så stora snabbt snurrande svarta hål kunde uppstå. När massiva stjärnor når slutet av sin tid kollapsar många av dem och exploderar som en supernova och lämnar efter sig ett svart hål. Men om stjärnan faller inom ett visst massintervall uppstår en speciell typ av supernova. Denna explosion, som kallas en parinstabil supernova, är så våldsam att stjärnan förintas och inte lämnar något efter sig.

– Som ett resultat av dessa supernovor förväntar vi oss inte att svarta hål ska bildas med en massa som är mellan 70 och 140 gånger solens, beskriver Gottlieb. Så det var förbryllande att se svarta hål med stor  massa inuti det här gapet, beskriver han.

Svarta hål i detta massgap kan bildas indirekt, när två svarta hål smälter samman och bildar ett större svart hål, men i fallet med GW231123 trodde forskarna att detta var osannolikt. Sammansmältningen av svarta hål är en oerhört kaotisk händelse som ofta stör spinnet hos det först aktiva svarta hålet. De svarta hålen i GW231123 var de snabbast snurrande hålen som LIGO observatoriet upptäckt och händelsen drog med sig rumtiden med nästan ljusets hastighet. Två svarta hål av deras storlek och spinn är otroligt osannolika, så astronomerna trodde att något annat måste vara i görningen.

Gottlieb och hans medarbetare undersökte detta genom att genomföra två steg av beräkningssimuleringar. De simulerade först en jättestjärna med en massa som är 250 gånger solens genom huvudstadiet av dess existens från det att den börjar förbrännas väte till den tar slut och kollapsar i en supernova. När en så massiv stjärna hade nått supernovastadiet hade den bränt  upp tillräckligt med bränsle för att minska till bara 150 gånger vår sols massa, vilket gjorde dess storlek precis över massgapet och  stor nog för att lämna ett svart hål efter sig. Efter att en icke-roterande stjärna kollapsar och bildar ett svart hål, faller molnet av överblivet lös materia snabbt in i det svarta hålet. Men om den ursprungliga stjärnan snurrade snabbt, bildar detta moln en snurrande skiva som får det svarta hålet att snurra snabbare och snabbare när material faller ner i dess avgrund. Om det finns ett magnetfält utövar detta tryck på skräpskivan. Detta tryck är tillräckligt starkt för att kasta ut en del av materialet från det svarta hålet med nästan ljusets hastighet.

Dessa utflöden minskar i slutändan huvuddelen av materialet i den omgivande skivan som så småningom matas in i det svarta hålet. Ju starkare magnetfältet är desto större blir denna effekt. I extrema fall med mycket starkt magnetfält kan upp till hälften av stjärnans ursprungliga massa kastas ut genom det svarta hålets skiva. 

I fallet med simuleringarna skapade magnetfälten till slut ett sista svart hål i massgapet. Resultatet tyder enligt Gottlieb på ett samband mellan massan av ett svart hål och hur snabbt detta snurrar. Starka magnetfält kan bromsa ett svart håls snurrande och föra med sig en del av stjärnans massa, vilket skapar lättare och långsammare snurrande svarta hål. Svagare fält tillåter tyngre och snabbare snurrande svarta hål. Detta tyder på att svarta hål kan följa ett mönster som binder samman deras massa och snurrar samman. Även om astronomer inte känner till några andra system av svarta hål där detta samband kan testas genom observationer, hoppas de att framtida observationer kan hitta fler sådana system som kan bekräfta detta samband

Dynamiken i damm, vind och sand blev till strimmor på Mars

 

Bild https://www.esa.int Bilden täcker en yta på cirka sex kvadratkilometer och togs den 24 december 2023. Mars position: 7.1°S, 173.4°E. CaSSIS-bild MY37_027142_351."Dust, Sand and and Wind Drive Slope Streaks on Mars" av Valentin Bickel publicerades i Nature Communications den 6 november 2025.

När en meteoroid skakade kanten på Apollinaris Mons på Mars resulterade det i ca hundra nya repor på ytan. Europeiska rymdorganisationens sond ESA:s ExoMars Trace Gas Orbiter  upptäckte dessa stoftlaviner på sluttningarna natten före julafton 2023.

Bilden  ovan från CaSSIS (Colour and Stereo Surface Imaging System) ombord på den europeiska rymdsonden visar även en  hop av nedslagskratrar i det missfärgade området vid foten av sluttningarna. Ytterligare bilder hjälpte forskarna att fastställa att nedslaget och strimmorna bildats mellan 2013 och 2017.

Forskare tror att dessa strimmor på Mars bildas när lager av fint stoft plötsligt glider neråt i brant terräng. Eftersom det inte fanns några tecken på vatten drogs  slutsatsen att glidningen  främst beror på  vind och dammrörelser.

En ny studie publicerad i Nature Communications tyder på  en sällsynt händelse att meteoroider slår ner på Mars. Man anser att färre än en av tusen strimmor orsakats av meteorider som slår ner på Mars. I de flesta fall är det istället årstidsväxlingar som rör upp damm och vind som  orsak.

"Dynamiken i damm, vind och sand verkar därför vara de främsta drivkrafterna bakom bildandet av strimmor i sluttningar. Meteoroidnedslag och skalv verkar vara lokalt distinkta, men globalt sett relativt obetydliga drivkrafter, förklarar huvudförfattaren till den nya studien Valentin Bickel vid universitetet i Bern i Schweiz.

Valentin använde djupinlärningsalgoritmer för att analysera mer än två miljoner lutningsstreck i bilder från NASA:s Mars Reconnaissance Orbiter (MRO). Den resulterande streak census lokaliserar dem i fem distinkta hotspots på Mars mellan 2006 och 2024.

– Dessa observationer kan leda till en bättre förståelse för vad som händer på Mars idag. Att få till långsiktiga, kontinuerliga och globala observationer som avslöjar ett dynamiskt Mars är ett viktigt mål för nuvarande och framtida satelliter beskriver Colin Wilson, ESA:s projektforskare för ExoMars Trace Gas Orbiter.

Trace Gas Orbiter fortsätter att avbilda Mars från sin omloppsbana med syftet att förstå planetens uråldriga förflutna och potentiella livsformer förr och kanske nu. Rymdfarkosten ger spektakulära bilder och ger den bästa inventeringen av atmosfärens innehåll och kartläggning av planetens yta för att finna platser med vatten nuvarande eller historiskt.

Att förstå vattnets historia på Mars och om det en gång gjorde att livsformer existerade  är kärnan i ESA:s ExoMars-uppdrag.

Nu har satelliterna Blue och Gold börjat sin färd mot Mars

 

Bild https://news.berkeley.edu/ De blå och guldfärgade satelliterna från ESCAPADE-uppdraget anlände till Astrotech Space Operations Facility i Titusville, Florida, i september för att packas ihop för uppskjutning. De vetenskapliga instrumenten är synliga på toppen. Den vita skivan på var och en är huvudantennen för att kommunicera med jorden. Vikta solpaneler är synliga på sidorna av varje satellit. Den grå beläggningen är värmeisolering.

UC Berkeley, RocketLab och Astrotech

NASA:s ESCAPADE är det första UC Berkeley-ledda planetuppdraget (University of California Universitet i Berkeley, Kalifornien). Dess två identiska satelliter (Blue och Gold)  kommer att ge en aldrig tidigare skådad stereobild av Mars magnetosfär. Satellitparet kommer planeras anlända till Mars 2027 och har fått smeknamnen Blue and Gold för att hedra UC Berkeleys skolfärger.

Att kartlägga jonosfären och rymdmiljön på Mars är nyckeln till att förstå Mars utveckling och att skydda astronauternas kommunikation och överlevnad på planeten.

ESCAPADE kommer även att bana väg för en ny bana till Mars som kommer att behövas för framtida mänsklig bosättning när vi skickar flottor av rymdfarkoster till planeten. Vad de upptäcker kommer att hjälpa forskare att förstå hur och när Mars förlorade sin atmosfär och ge viktig information om förhållanden på planeten som kan påverka människor som landar eller bosätter sig på Mars.

"Att förstå hur jonosfären varierar kommer att vara en mycket viktig del i att förstå hur man korrigerar de förvrängningar i radiosignaler som vi kommer att behöva korrigera för att kommunicera med varandra och för att navigera på Mars", beskriver Robert Lillis, forskningsledare för ESCAPADE vid UC Berkeleys Space Sciences Laboratory (SSL).

Att kartlägga planetens magnetfält och dess påverkan från rymdväder är viktigt eftersom Mars varken har ett globalt magnetfält som jordens eller en tjock atmosfär för att skydda ytan från skadliga solstormar. Istället har Mars en  inducerad magnetosfär. En skyddande barriär runt en planet utan ett inre magnetfält, som Mars. Den bildas när den laddade partikelströmmen från solen, solvinden, interagerar direkt med planetens atmosfär. Till skillnad från jorden har Mars ingen egen planetär magnetosfär och förlitar sig istället på en "inducerad" variant för att skydda sin atmosfär från rymden. Som ett resultat måste alla som lever på ytan skydda sig mot den högenergirika partikelstrålningen från rymden som skadar DNA och ökar risken för cancer.

En bakgrundsstrålningsnivå från Vintergatan är alltid närvarande på Mars, beskriver Lillis, 2024 dokumenterade NASA:s Curiosity-rover en intensiv solstorm som på en dag levererade motsvarande 100 dagar av den "normala" bakgrundsstrålningen.

Extremt massiva stjärnor fanns under universums första tid

 

Bild https://pxhere.com/sv/photo/56824  på Vintergatan.

Ett internationellt forskarlag under ledning  av ICREA-forskare Mark Gieles vid Institute of Cosmos Sciences  och universitetet i Barcelona (ICCUB) och Institute of Space Studies of Catalonia (IEEC) har utvecklats en banbrytande modell som avslöjat extremt massiva stjärnor (EMS). Stjärnor med en massa 1000 gånger större än vår sols i de äldsta stjärnhoparna i universum.

Klotformiga stjärnhopar är täta, sfäriska grupper på hundratusentals till miljontals stjärnor  finns i nästan alla galaxer, inklusive Vintergatan. De flesta av dem är mer än 10 miljarder år gamla och även de i Vintergatan vilket innebär att de bildades några miljarder år efter Big Bang.

Stjärnorna uppvisar förbryllande kemiska signaturer bland annat ovanliga mängder av helium, kväve, syre, natrium, magnesium och aluminium. Det visar komplexa anrikningsprocesser av klusterbildning från extremt heta "föroreningar".

Den nya studien bygger på tröghetsinflödesmodellen för massiv stjärnbildning och utvidgar den till de extrema miljöerna i det tidiga universum. Resultatet visar att turbulent gas i de största och tyngsta stjärnhoparna naturligt gett upphov till extremt massiva stjärnor (EMS) som väger mellan 1 000 och 10 000 solmassor. Dessa ansamlingar av system frigör kraftfulla stjärnvindar rika på produkter av väte som förbränns vid höga temperaturer som sedan blandas med den omgivande orörda gasen och bildar de kemiskt distinkta stjärnorna.

– Vår modell visar att bara några få extremt massiva stjärnor kan lämna ett bestående kemiskt fingeravtryck på en hel hop, beskriver Mark Gieles. "Det kopplar äntligen bildningsfysiken hos klotformiga stjärnhopar till de kemiska signaturer vi observerar idag."

Laura Ramirez Galeano och Corinne Charbonnel från universitetet i Genève tillägger: "Det var redan känt att kärnreaktioner i centrum av extremt massiva stjärnor kunde skapa de rätta överflödsmönstren. Vi har nu en modell som ger en naturlig väg för att bilda dessa stjärnor i massiva stjärnhopar.

Denna process utvecklades snabbt  under en tid av 1 till 2 miljoner år  tiden innan några supernovor exploderade vilket säkerställer att hopens gas förblir fri från supernovaföroreningar.

Studien, som publiceras i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society , visar hur dessa kortlivade stjärnjättar har haft ett stort inflytande på kemin i klotformiga stjärnhopar i några av de äldsta och mest gåtfulla stjärnsystemen i kosmos.

Ute i universum börjar livets byggstenar få form.

 

Bild https://www.colorado.edu/ tagen med James Webb-rymdteleskopet av de så kallade "Skapelsens pelare", en region i Örnnebulosan där moln av gas och stoft kollapsar och bildar nya stjärnor. Bildkälla: NASA, ESA, CSA, STScI; Bildbehandling: Joseph DePasquale (STScI), Anton Koekemoer (STScI), Alyssa Pagan (STScI)

I en ny studie har ett internationellt forskarlag under ledning av forskare vid University of Colorado Boulder gjort experiment på jorden för att återskapa kemin djupt ute i rymden. Gruppens resultat kan ha avslöjat viktiga steg i de processer som formar dessa organiska molekyler över tid.  "Vi är alla gjorda av kol, så det är verkligen viktigt att veta hur kol i universum omvandlas på sin väg till att införlivas i ett planetsystem som vårt eget solsystem", beskriver Bouwman, biträdande professor vid institutionen för kemi och forskare vid laboratoriet för atmosfärs- och rymdfysik (LASP) vid CU Boulder.

Fulleren  är en av de fem kristallina allotroperna av kol (de naturliga är diamant, grafen, nanorör och grafit) och består av kolatomer organiserade i form av en sluten bur. Det mest kända exemplet är buckminsterfulleren (C69)  som fått sitt namn från den berömda futuristen Richard Buckminster Fuller. Dessa molekyler innehåller 60 atomer i form av en sfär och har en slående likhet med en fotboll.

Fullerener, inklusive buckminsterfulleren svävar fritt i det interstellära mediet (i gas, stoft, plasma, magnetfält och kosmisk strålning som finns i rymden mellan stjärnorna i en galax). Men forskare har länge kämpat med att förklara var de kom ifrån och hur de bildats.

Den nya studiens resultat tyder på att strålning i rymden kan bidra till att omvandla PAH:er (polycykliska aromatiska kolväten) till fullerener.

"Det ger oss en ledtråd om att de buckminsterfuller som vi hittar i rymden kan vara kopplad till dessa stora aromatiska molekyler som också de finns i överflöd", beskriver Bouwman. Forskargruppen simulerade kemin i rymden genom att studera två små PAH-molekyler som kallas antracen och fenantren. 

PAH:er består av kolatomer arrangerade i en serie hexagoner, inte olikt en bikaka. PAH:er är rikligt förekommande på jorden där man kan hitta dem i rök, sot och andra förkolnade material.

Först bombarderade forskarna de två PAH:erna med en elektronstråle. Det liknar vad som händer när strålning i rymden interagerar med molekyler i det interstellära mediet.

Detta bombardemang omvandlade PAH:erna till nya laddade organiska molekyler. Forskarna matade sedan in produkterna i en jonfällningsapparat vid en vetenskaplig anläggning som kallas Free Electron Lasers for Infrared eXperiments vid HFML-FELIX (Forskningsinstitut i Nijmegen, Nederländerna). Denna unika nationella inkluderar flera lasrar som sprider sig över ett stort källarrum. Med hjälp av dessa lasrar kunde forskarna exakt undersöka strukturen hos de nya molekylerna. Bouwman beskriver att när teamet träffade antracen och fenantren med elektroner, förlorade molekylerna en eller två av sina väteatomer.

I processen förändrade de också radikalt sina strukturer och bygga en ny struktur. Istället för att bara inkludera hexagoner, innehöll de resulterande produkterna nu kolatomer arrangerade i form av både hexagoner och pentagoner.

Den radikala reaktionen hade aldrig setts tidigare, beskrev Bouwman. Huruvida den här typen av pentagonbärande molekyler också är vanliga i rymden är inte klarlagt.

"Det var ett mycket överraskande resultat att bara genom att frigöra en eller två väteatomer, omorganiserades hela molekylen", beskriver Sandra Brünken, medförfattare till studien och docent vid Radboud universitet i Nederländerna och gruppledare vid FELIX.

Resultaten var ögonöppnande, delvis eftersom den typen av molekyler också är väldigt enkla att vika ihop. (Tänk dig bara en fotboll, som är uppbyggd av en blandning av både hexagoner och pentagoner).

Med andra ord kan dessa pentagonbärande molekyler vara den saknade länken för att omvandla vanliga PAH:er till buckyballs och andra fullerener.

Bouwman och Brünken hoppas att astrofysiker kommer att lägga märke till deras resultat. Forskare skulle kunna använda teamets resultat för att undersöka om liknande pentagonbärande molekyler existerar djupt ute i rymden med hjälp av verktyg som James Webb-rymdteleskopet vilket är det kraftfullaste teleskopet som någonsin uppskjutits.

"Man kan ta våra resultat från laboratoriet och sedan använda dem som ett fingeravtryck för att leta efter samma signaturer i rymden", beskriver Brünken.

Forskningsresultatet har nyligen publicerades i Journal ofthe American Chemical Society.

 

Är den mörka energin i avtagande och med detta universums expansion?

 

Diagramet ovan är från  https://www.ras.ac.uk  och visar hur universum verkar befinna sig i ett tillstånd av inbromsad expansion (röd linje). Den prickade vertikala linjen markerar den nuvarande tiden medan den svarta linjen visar ΛCDM-förutsägelsen.  De gröna och röda linjerna representerar den nya studiens modell före (grön) och efter (röd) korrigering av åldersbias, i överensstämmelse med baryoniska akustiska svängningar och kosmiska bakgrundsdata för mikrovågor (blå linje). Typ av licens Attribution (CC BY 4.0)

Under de senaste tre decennierna har astronomer allmänt ansett att universum expanderar i en ständigt ökande takt under påverkan av mörk energi vilken fungerar som en slags antigravitation.

Denna slutsats, baserad på avståndsmätningar till avlägsna galaxer med hjälp av typ Ia-supernovor belönades med 2011 års Nobelpris i fysik. 

Ett team av astronomer vid Yonsei University Seoul Korea har nyligen lagt fram nya bevis för att supernovor av typ Ia, som länge betraktats som universums "standardljus", i själva verket påverkas starkt av åldern av tidigare stjärnors ljus.

Även efter luminositetsstandardisering verkar supernovor från nyare stjärnpopulationer systematiskt svagare, medan de från äldre populationer verkar ljusstarkare.

Den nya studien, som baseras på ett urval av 300 galaxer (där Ia-supernovor finns) bekräftar denna effekt med extremt hög signifikans (99,999 procents konfidens), vilket tyder på att försvagningen av avlägsna supernovor inte bara beror på kosmologiska effekter utan också på astrofysiken på stjärnor.

När denna systematiska bias korrigerades stämde supernovadata inte längre överens med ΛCDM:s kosmologiska modell med en kosmologisk konstant, beskriver forskarna.

Istället stämde den mycket bättre överens med en ny modell som gynnats av DESI-projektet (Dark Energy Spectroscopic Instrument), som härstammar från baryoniska akustiska svängningar (BAO) vilket innebär ljudet av Big Bang i form av kosmisk mikrovågsbakgrundsdata (CMB).De korrigerade supernova-datan och resultaten från BAO+CMB-only indikerar båda att mörk energi försvagas och utvecklas över tid.

Det mest överraskande av allt är att denna kombinerade analys indikerar att universum inte accelererar som man tidigare trott utan redan har övergått till ett tillstånd av inbromsad expansion.

Professor Lee tillägger: "I DESI-projektet erhölls de viktigaste resultaten genom att kombinera okorrigerade supernovadata med mätningar av baryoniska akustiska svängningar vilket ledde till slutsatsen att även om universum kommer att bromsa in i framtiden accelererar det för närvarande fortfarande.

"Däremot visar vår analys – som tillämpar korrigeringen för åldersbias  att universum redan har gått in i en inbromsningsfas idag. Anmärkningsvärt nog stämmer detta överens med vad som oberoende förutspås från BAO-analyser eller BAO+CMB-analyser, även om detta faktum hittills har fått svag uppmärksamhet.

För att ytterligare bekräfta resultatet genomför Yonsei-teamet nu ett "evolutionsfritt test", som bara använder supernovor i unga galaxer över hela rödförskjutningsområdet. De första resultaten stöder deras huvudsakliga slutsats. "Inom de närmaste fem åren, när Vera C. Rubin-observatoriet troligen har upptäckt kanske mer än 20000 nya supernovavärdgalaxer kommer exakta åldersmätningar att möjliggöra ett mycket mer robust och definitivt test av supernovakosmologi", beskriver forskaren professor Chul Chung, som leder studien tillsammans med doktoranden Junhyuk Son.

Vera C. Rubin-observatoriet som finns på ett berg i de chilenska Anderna är  världens mest kraftfulla digitalkamera. Den började sin vetenskapliga verksamhet i år och kan  svara på viktiga frågor om vårt eget solsystem och universum i stort.

Efter Big Bang och den snabba expansionen av universum för cirka 13,8 miljarder år sedan saktade gravitationen ner det. Men 1998 konstaterades det att nio miljarder år efter universums begynnelse hade dess expansion börjat ta fart igen, driven av en mystisk kraft.

Astronomer kallar detta mörka energi. Men trots att den utgör cirka 70 procent av universums innehåll anses den fortfarande vara ett av de största mysterierna inom vetenskapen.

Mörk materia påverkar inte gravitationsbrunnar

 

Bild wikipedia  Gravitationen håller solsystemets planeter i omloppsbana kring solen. Bilden är ej skalenlig.

Vanlig materia lyder under fyra väl identifierade krafter: gravitationen, elektromagnetismen och den starka och svaga kärnkraften. Frågan är om mörk materia lyder under en femte kraft? För att lösa frågan har ett forskarlag lett av UNIGE (Universitetet i Genève) tagit sig an uppgiften att avgöra om mörk materia på en kosmisk skala faller ner i gravitation på samma sätt som vanlig materia. Under inflytande av massiva himlakroppar förvrängs det utrymme som upptas av vårt universum och skapar brunnar (det är det som är effekten av gravitation ju större massivare objekt ju djupare brunn och tiden är även involverad i djupet av gravitation som drar ner ett objekt därav att tiden är relativ). Vanlig materia – planeter, stjärnor och galaxer – faller ner i dessa brunnar enligt väletablerade fysikaliska lagar, inklusive Einsteins allmänna relativitetsteori och Eulers ekvationer. Men hur är det med mörk materia?

"För att svara på frågan jämförde vi hastigheterna hos galaxer i universum med djupet hos gravitationsbrunnar", förklarar Camille Bonvin, docent vid institutionen för teoretisk fysik vid UNIGE:s   naturvetenskapliga fakultet och medförfattare till studien. "Om mörk materia inte är utsatt för en femte (okänd) kraft, kommer galaxer som till största delen består av mörk materia att falla ner i dessa brunnar likt vanlig materia som enbart styrs av gravitationen. Å andra sidan om en femte kraft verkar på mörk materia kommer den att påverka galaxernas rörelse som då skulle falla ner i brunnarna på ett annat sätt än vanlig materia. Genom att jämföra borrhålens djup med galaxernas hastigheter kan vi därför testa om det finns en sådan okänd kraft.

Genom att tillämpa detta tillvägagångssätt på nuvarande kosmologiska data drog forskargruppen slutsatsen att mörk materia faller ner i gravitationsbrunnar på samma sätt som vanlig materia, och därmed följer Eulers ekvationer. 

 "I det här skedet utesluter dock dessa slutsatser ännu inte att det finns en okänd kraft. Men om det finns en sådan femte kraft kan den inte överstiga 7 procent av gravitationsstyrkan i annat fall skulle den redan ha dykt upp i våra analyser, beskriver Nastassia Grimm huvudförfattare till studien och tidigare postdoktoral forskare vid institutionen för teoretisk fysik vid UNIGE:s naturvetenskapliga fakultet vilken nyligen har anslutit sig till Institute of Cosmology and Gravitation vid University of Portsmouth.

Dessa första resultat markerar ett stort steg framåt i karakteriseringen av mörk materia. Nästa utmaning blir att avgöra om det är en femte kraft som styr den. 

– Kommande data från de senaste experimenten, som LSST och DESI, kommer att vara känsliga för krafter så svaga som 2 procent av gravitationen. Det bör därför göra det möjligt för oss att lära oss ännu mer om hur mörk materia beter sig, avslutar Isaac Tutusaus, forskare vid ICE-CSIC och IEEC och docent vid IRAP, Midi-Pyrénées-observatoriet, University of Toulouse och medförfattare till studien. Men hur är det med mörk materia? Den är osynlig och undflyende och kan vara underkastad samma lagar eller styras av en femte, ännu okänd kraft? Vilket är ännu okänt.

Hur vatten bildas medan en planet bildas

 

Bilden från wikimedia  visar exoplaneten som kretsar kring den solliknande stjärnan HD 85512 i den sydliga delen av stjärnbilden Seglet. Planeten är en av sexton superjordar som upptäckts av instrumentet HARPS på 3,6-metersteleskopet vid ESO:s La Sillaobservatorium. Planeten är ungefär 3,6 gånger massivare än jorden och finns i utkanten av den beboeliga zonen runt stjärnan. Här kan flytande vatten finnas och kanske  liv

Mer än 6 000 bekräftade exoplaneter har hittats i Vintergatan av dessa är så kallade Sub-Neptunus de vanligaste. Desssa är mindre än Neptunus och men mer massiva än jorden och tros ha stenigt inre med tjocka vätedominerade atmosfärer.

Tidigare forskning av matematiska modeller har visat att interaktioner mellan atmosfäriskt väte och magmahav under planetbildning kan producera betydande mängder vatten. Omfattande experimentella tester av denna föreslagna källa till vatten har dock inte utförts förrän nu.

Miozzi och Shahar (se nedan) ledde ett internationellt team av forskare från Institut de Physique du Globe de Paris (IPGP) och UCLA för att skapa de förhållanden under vilka sådana interaktioner mellan väte i den tidiga atmosfären på en planet tillsammans med järnrik kiseldioxidsmältning representerar den bildande magmaoceanen. Forskarna åstadkom detta genom att komprimera prover upp till nästan 600 000 gånger atmosfärstrycket (60 gigapascal) och värma upp dessa till över 4 000 grader Celsius.

 

Denna experimentella miljö efterliknar en kritisk fas i den steniga planetens evolutionära process. Stenplaneter (som jorden) bildas av den skiva (protoplanetär skiva) av stoft och gas som omger en ung stjärna under perioden efter stjärnans tillblivelse. Materialet samlas till objekt som kraschar in i varandra och blir större och varmare och så småningom smälter till en stor magmaocean. Detta blir blir början till  unga planeter och de är ofta omgivna av ett tjockt hölje av molekylärt väte, H2 (vätgas), kan då fungera som en "termisk filt" som håller magmahavet kvar i miljarder år innan det svalnar.

"Vårt arbete gav de första experimentella bevisen för två kritiska processer från den tidiga planetutvecklingen", säger Mozzi. – Vi visade att en stor mängd väte löses upp i smältan och att betydande mängder vatten skapas genom järnoxidreduktion med molekylärt väte.

Sammantaget visar dessa fynd att stora mängder väte kan lagras i magmahavet medan vatten bildas. Detta har stora konsekvenser för de fysikaliska och kemiska egenskaperna av planetens inre med potentiella effekter även på kärnans utveckling och atmosfärens sammansättning.

Denna nya internationella forsknings resultat är publicerad i Nature av Carnegies av Francesca Miozzi och Anat Shahar från Institut de Physique du Globe de Paris (IPGP) och UCLA .

Perseverance insamlade mineral från Mars ska analyseras på Jorden.

 

Bild https://www.mpg.de/ Formation,  kallas Cheyava Falls och är belägen i Bright Angel-regionen i Jezerokratern på Mars där Perseverance tog stenprov förra året. Motsvarande borrhål kan ses till vänster. Nyligen genomförda studier av urvalet av mineral kan ge bevis på eventuellt tidigare liv på Mars. © NASA/JPL-Caltech/ASU/MSSS

I mer än fyra år har den uttorkade Jezerokratern varit NASA-rovern  Perseverances arbetsplats på Mars. Rovern utför inte bara vetenskapliga mätningar här utan har även samlat in 33 sten-, jord- och atmosfärsprover varav några har stuvats undan ombord. I ett framtida uppdrag ska dessa prover transporteras till jorden.  De relativt små och få vetenskapliga instrument som Perseverance har ombord erbjuder endast mycket begränsade analysmöjligheter.

Endast på jorden kan en mängd olika analysmetoder användas och mätningar utföras med hög känslighet och precision. Under de senaste två åren har ett internationellt team på 21 forskare under ledning av de amerikanska och europeiska rymdorganisationerna NASA och ESA diskuterat hur man ska gå vidare med Perseverances prover ur ett vetenskapligt perspektiv då de kommer till jorden.

Den omfattande studien av förslag om detta har publicerats i tidskriften Astrobiology. 

Bland de författare som NASA och ESA valt ut bland ett stort antal sökande i arbetet från USA, Kanada och ESA:s 22 medlemsländer är Christian Schröder från MPS och Andreas Pack från Geosciences Center vid universitetet i Göttingen som är de enda representanterna för tyska forskningsinstitutioner. NASA hedrade nyligen teamet med NASA Group Achievement Award. I en annan rapport i samma tidskrift undersöker forskare hur proverna från Mars kan skyddas från markbunden kontaminering (påverkan av liv eller föroreningar här på jorden).

En av medförfattarna till denna är Christoph Burkhardt från MPS. Väl på jorden kommer Mars-proverna först att tas in i den provmottagande anläggningen. Enligt experternas rekommendation ska den vara utrustad med 18 vetenskapliga instrument, inklusive en röntgentomograf, ett elektronmikroskop och olika slag av masspektrometrar. Vid provmottagningsanläggningen ska forskarna först beskriva och katalogisera proverna för vidare undersökning och bedöma den potentiella biologiska fara de utgör. Efter det kan alla tidskritiska utredningar genomföras. En viktig slutsats i rapporten är att de flesta av de vetenskapligt nödvändiga mätningarna utföras och då utanför provtagningsmottagningen i specialiserade laboratorier.

En slags ansökningsprocess kommer att avgöra vilka laboratorier i världen som kommer att få delar av det ovärderliga materialet. Denna procedur säkerställer att proverna hamnar i de mest erfarna och kvalificerade händerna. Forskarna i Göttingen hoppas få både sten- och gasprover från Perseverance. Om och när Mars-proverna från Perseverance kommer till jorden som en del av ett gemensamt NASA- och ESA-uppdrag är för närvarande oklart. Den ursprungliga tidtabellen var inriktad på början av 2030-talet men har ändrats flera gånger under tiden så det kan försenas ytterligare.

Färgrikt då Vintergatan fotograferades i lågfrekventa radiovågfärger

 

Bild https://www.icrar.org/  Professor Hurley-Walker, avbildad framför GLEAM-X-undersökningen.

Silvia Mantovanini är doktorand vid Curtin University-noden i ICRAR (International Centre of Radio Astronomy Research) se medföljande länk ovan. Mantovanini ägnade 18 månader och cirka 1 miljon CPU-timmar åt att konstruera bilden med hjälp av superdatorerna vid Pawsey Supercomputing Research Centre för att bearbeta och sammanställa data från två omfattande kartläggningar. Kartläggningar som genomförts med hjälp av teleskopet Murchison Widefield Array (MWA) vid Inyarrimanha Ilgari Bundara, CSIRO Murchison Radio-Astronomy Observatory på Wajarri Yamaji Country i västra Australien.

Undersökningar gjordes med hjälp av GaLactic and Extragalactic All-sky MWA (GLEAM) och GLEAM-X (GLEAM eXtended) under 28 nätter under 2013 och 2014, respektive 113 nätter mellan 2018 och 2020.

Bilden, som fokuserar på Vintergatan har dubbelt så hög upplösning, tio gånger högre känslighet och täcker dubbelt så stor yta jämfört med den tidigare GLEAM-bilden som släpptes 2019. – Man kan tydligt identifiera rester av exploderande stjärnor, som representeras av stora röda cirklar. De mindre blå områdena indikerar områden där nya stjärnor bildas, beskriver Mantovanini.

Bilden kan hjälpa till att lösa mysterierna kring pulsarer i vår galax. Genom att mäta ljusstyrkan hos pulsarer vid olika GLEAM-X-frekvenser hoppas astronomer få en djupare förståelse för hur dessa gåtfulla objekt sänder ut radiovågor och var de finns i vår galax.

Kommunikation i rymden störs mer o mer

 

Bild https://www.kyushu-u.ac.jp/ Radiovågor i jonosfären. Foto av jorden och radiovågor, avbildade i lila, som flyter ovan den. HF- och VHF-vågor färdas genom jonosfären. Men ett fenomen som kallas sporadisk-E kan störa dessa frekvenser. Forskare fann att när CO₂-nivåerna i vår atmosfär stiger kan sporadisk E bli starkare, uppstå på lägre höjder och kvarstå längre på natten. (Huixin Liu/Kyushu University)

Forskare vid Kyushu University har funnit att stigande CO₂-nivåer i vår atmosfär kan leda till framtida störningar i kortvågsradiokommunikation, inklusive system som används för flygledning, maritim kommunikation och radiosändningar.

Vi vet att ökande CO₂-nivåer i atmosfären orsakar global uppvärmning av jordens yta. Men i jonosfären som finns 100 km över havsnivån ger det svalka.

"Den här kylningen är oroande. Det minskar luftens densitet i jonosfären och påskyndar vindcirkulationen, förklarar Professor Huixin Liu av Kyushu universitets naturvetenskapliga fakultet, som ledde en nyligen genomförd studie (se nedan) om fenomenet. "Dessa förändringar påverkar omloppsbanorna och livslängden för satelliter och rymdskrot och stör radiokommunikationen genom lokala småskaliga plasmaoregelbundenheter."

En sådan oregelbundenhet är känd som "sporadisk-E" eller "Es", ett fenomen där ett tätt lager av metalljoner bildas på en höjd av 90 till 120 km.

– Som namnet antyder är E sporadiska och svåra att förutsäga. Men när de inträffar kan de störa HF- och VHF-radiokommunikationen, beskriver Liu. "Det visar sig att vid höga CO₂-nivåer tenderar Es att bli starkare, uppstå på lägre höjder och kvarstå längre på natten."

Med hjälp av en modell för hela atmosfären utvecklade Liu och hennes team simuleringar av den övre atmosfären under två olika CO₂-koncentrationer: vid normala koncentrationer på 315 ppm och sedan vid 667 ppm (den genomsnittliga atmosfäriska CO₂-nivån 2024 var 422,8 ppm). De utvärderade sedan förändringar i vertikal jonkonvergens (VIC), som driver Es.

Simuleringarna visade att vid högre CO₂-nivåer i atmosfären förstärks VIC globalt på höjder av 100-120 km; Mottagningscentrumen i Es förskjuts nedåt med cirka 5 km. och deras dagliga mönster förändras. Ytterligare undersökningar visade att dessa förändringar orsakades av lägre atmosfärisk densitet och vindstörningar.

– Dessa fynd är de första i sitt slag som visar hur ökande CO₂ påverkar förekomsten av Es, vilket ger nya insikter om storskaliga kopplingsprocesser mellan neutral luft och jonosfärplasma. Med andra ord visar de hur globala klimatförändringar kan påverka småskaliga plasmafenomen i rymden, förklarar Liu. "Med tanke på våra resultat kommer telekomindustrin att behöva utveckla en långsiktig vision som tar hänsyn till effekterna av global uppvärmning och klimatförändringar i sin framtida verksamhet. Den globala uppvärmningen påverkar inte bara jorden utan sträcker sig långt ut i rymden.

För mer information om denna forskning, se "Howdoes increasing CO₂ concentration affect the ionospheric Sporadic-Eformation?" Farhan Naufal Rifqi, Huixin Liu, Lihui Qiu, Chihiro Tao, Hiroyuki Shinagawa Geophysical Research Letters,