Det kosmiska stoftet är viktigt för bildandet av molekyler

 

Bild https://www.spektrum.de/news open space

Ett internationellt team med bland annat forskare från Heriot-Watt, Friedrich Schiller University i Jena i Tyskland och University of Virginia beskrivit att damm av mineral fungerar som en katalysator till att enkla föreningar kombineras till mer komplexa, potentiellt livsbildande molekyler även i rymdens extrema kyla. Studien om fenomenet har publicerats i The Astrophysical Journal 

I studien beskrivs att Ytreaktioner mellan koldioxid och ammoniak vilka båda är vanliga i rymden endast sker effektivt då damm är närvarande.

Dessa reaktioner bildar ammoniumkarbamat en förening som misstänks vara en kemisk föregångare till urea och andra livsviktiga molekyler.

Professor Martin McCoustra, astrokemist från Heriot-Watts School of Engineering and Physical Sciences, påtalar: "Damm är inte bara en passiv bakgrundsingrediens i rymden.

"Den ger ytor där molekyler kan mötas, reagera och bilda mer komplex materia.

"I vissa delar av rymden är denna dammpåverkan en förutsättning för att skapa livets molekylära byggstenar.

"Vi vet numera att ytreaktioner sker effektivt och snabbare med damm närvarande än där detta inte finns."

I Dr Alexey Potapovs laboratorium i Jena utgjorde dammiga smörgåsar av tunna lager av koldioxid och ammoniak, separerade av ett lager av porösa silikatkorn som producerats vid laseravdunstning, en realistisk ersättning för kosmiskt stoft.

När proverna som hade en teperatur av –260°C (liknande den i interstellära moln) värmdes upp till cirka –190°C (förhållanden som förekommer när dessa moln utvecklas till protoplanetära skivor), spred sig molekylerna genom dammskiktet och reagerade till att bilda ammoniumkarbamat.

Utan dammlagret reagerade de iskalla molekylerna inte lika bra.

Teamet identifierade detta som ett exempel på syra-bas-katalys som involverar överföring av protoner och det är första gången sådan kemi observerats under simulerade rymdförhållanden.

Dr Alexey Potapov sade: "Resultaten tyder på att dammkorn spelar en mycket mer aktiv roll i astrokemi än man tidigare trott.

"Genom att flyta genom interstellära moln och protoplanetära skivor kan dessa partiklar utgöra mikromiljöer där molekyler möts och utvecklas till mer komplexa former.

Professor McCoustra tillade: "Vi har visat att damm kan främja den kemi som krävs för att bygga mer komplexa organiska ämnen, även vid extremt låga temperaturer.

"Det här kan vara hur naturen övervinner rummets hårdhet för att starta kemin som slutligen leder till liv."

Forskarna planerar att undersöka om andra molekyler kan bildas på samma sätt, och om denna dammdrivna kemi sker idag i protoplanetära skivor. Skivorna där nya planeter blir till.

Europa Clipper med Uranus i synfältet på sin väg mot Jupiters måne Europa

 

Bild https://science.nasa.gov  en annoterad version av bilden på Uranus med flera bakgrundsstjärnor NASA/JPL-Caltech

NASAs Europa Clipper tog bilden ovan av ett stjärnfält och planeten Uranus den 5 november 2025 då den experimenterade med en av Clippers två stjärnreferensenheter. Dessa stjärnspårningskameror används för att hålla kvar rymdfarkostens orientering på sin färd mot Jupiters månar. Inom kamerans synfält  vilket representerar 0,1 % av rymden runt rymdfarkosten i vilken Uranus ses som en större prick nära bildens vänstra sida. Då bilderna  (fler finns på denna sida) togs befann sig Europa Clipper cirka 3,2 miljarder kilometer från Uranus. 

Clipper är på väg till Jupiter med dess månar för att studera den isbelagda månen Europa.

Europa Clipper sköts upp i oktober 2024 och kommer att anlända till Jupiter-systemet 2030 för att där genomföra cirka 50 förbiflygningar av Europa. Uppdragets huvudsakliga  mål är att avgöra om det finns platser under Europas isiga yta som kan stödja liv. 

Uppdragets tre vetenskapliga mål är att bestämma tjockleken på månens is och isens interaktioner med havet under isen och att undersöka isens sammansättning och  karakterisera dess geologi. Uppdragets utforskning av Europa kommer att hjälpa forskarna att bättre förstå den astrobiologiska potentialen för beboeliga världar bortom vår planet och  under isen på månen Europa.

Det kommande Nancy Roman Telescope kommer att ge ny kunskap om stjärnorna

 

Bild wikipedia på teleskopet som enligt planerna ska sändas upp senast 2027.

Utifrån NASAs numera pensionerade Kepler-rymdteleskops framgångsrika asteroseismologiska  upptäckter har ett forskarteam nyligen bekräftat att asteroseismologi även kommer att vara möjlig med NASAs kommande Nancy GraceRoman Space Telescope. 

Deras studie visar olika modeller för att ge en uppskattning av antalet stjärnor som kommer att kunna detekteras med denna metod. Forskningsresultat visar att teleskopet kommer att ge den största asteroseismologiska mängden som någonsin samlats in. Genom att använda Keplerdata som utgångspunkt och anpassa datamängden för att matcha den förväntade kvaliteten från Roman har astronomer nyligen bevisat möjligheten av asteroseismologi med det snart uppskjutna teleskopet och gett ett uppskattat intervall av detekterbara stjärnor.

Det är en extra bonus till Romans huvudsakliga vetenskapliga mål: Eftersom teleskopet utför observationer för sina Galaktisk Bulge Tidsdomänundersökning en kärnundersökning i samhället som kommer att samla in data om hundratals miljoner stjärnor i utbuktningen av vår Vintergata  kommer den också att ge tillräckligt med information för att astronomer ska kunna fastställa stjärnmätningar via asteroseismologi.

"Asteroseismologi med Roman blir möjligt eftersom vi inte behöver få teleskopet att göra något det inte redan är planerat för," sade Marc Pinsonneault från The Ohio State University i Columbus, medförfattare till en artikel som beskriver forskningen (se nedan). "Styrkan i det romerska uppdraget är anmärkningsvärd: Det är delvis utformat för att främja exoplanetforskning, men forskare kommer också att få mycket rik data för andra vetenskapliga områden som sträcker sig bortom denna huvuduppgift."

Den galaktiska bulan (tät av stjärnor där av namnet i centrala vintergatan)i centrum av vintergatan vilken är tät med röda dvärgstjärnor och i många fall är dessa ingående i stora stjärnsamlingar som är mer utvecklade än huvudseriestjärnorna. (Huvudseriestjärnor befinner sig i ett liknande stadium som vår sol.) Fördelarna med asteroseismologi med Roman är bland många andra kopplingen till exoplanetforskning. Huvudfokuset för uppdraget och den galaktiska undersökningen av galaxens så kallade bula. Roman kan att upptäcka exoplaneter, planeter utanför vårt solsystem, genom en metod som kallas Mikrolinsning, innebärande att gravitationen från en förgrundsstjärna förstärker ljuset av en bakgrundsstjärna. Närvaron av en exoplanet kan orsaka en märkbar "blixt" i den resulterande ljusförändringen. 

"Med asteroseismologiska data kommer vi att kunna få  ny information om exoplaneternas solar och det kommer att ge oss ny kunskap om exoplaneterna själva," beskriver Revor Weiss från California State University, Long Beach, medförfattare till artikeln.   Artikeln om studien publicerades i The Astrophysical Journal. 

Spiralformade skal runt Wolf-Rayet-stjärnor

 

Bild wikipedia Webbteleskopets MIRI (kombinerat kamera- och spektrografinstrument på James Webb-rymdteleskopet som ser i medel- till långvågig infraröd strålning ) bild av  Apep Star System

Wolf–Rayet-stjärnor är stjärnor med hög yttemperatur och vars spektrum uppvisar mycket breda och kraftiga emissionslinjer.

Forskare vilka använt Webbteleskopet i syfte att bättre kartlägga  banan för två Wolf-Rayet-stjärnor vars banor är 190 år visat att en tredje stjärna karvar på deras pågående koldammutsläpp.

De spiralformade skalen som utkommer från dessa två stjärnor kända som Apep, (namnet efter efter den egyptiska kaosguden Apep), har blivit tydliga: NASAs James Webb Space Telescope har visat dessa spiraler bestående av damm som visar 700 års aktivitet. 

"Webb har observerat liknande system på andra platser. Men denna plats ingen så detaljerad," beskriver Yinuo Han, postdoktoral forskare vid Caltech i Pasadena, Kalifornien huvudförfattare till en ny artikel om Apep. "Det är tillräckligt sällsynt att se en Wolf-Rayet-stjärna, men Apep består av två. När deras stjärnvindar kolliderar producerar de stora mängder kolhaltigt damm under de 25 år ederas bana om varandra tar."

Genom att kombinera dessa nya mellaninfraröda observationer med en serie bilder från European Southern Observatorys Very Large Telescope (VLT), begränsade Han och hans medarbetare hur ofta stjärnorna passerar varandra. Resultat en gång vart 190:e år och bekräftade även att en tredje stjärna i form av en massiv superjätte, "skär" hål i de dammiga skalen.

Nu förstår vi mer om hur grundämnen blir till i stjärnor.

 

Bild https://newscenter.lbl.gov/  experimental physicist Mathis Wiedeking är en  fysiker vars arbete hjälper till att avmystifiera den intermediära neutroninfångningsprocessen vid tunga grundämnes bildande. (Kredit: Marilyn Sargent/Berkeley Lab)

Runt oss finns element konstruerade i stjärnor, ex nickel, koppar, guld och silver. Forskare har numera en god förståelse för hur dessa grundämnen bildas. I många fall fångar en kärna tyngre än järn neutroner tills en av dem sönderfaller, vilket förvandlar dem till ett tyngre grundämne. Det finns en långsam version av denna neutroninfångning s-processen och en snabb version, r-processen. 

Men vissa stjärnor verkar inte följa reglerna. När astronomer analyserar dessa stjärnors ljus ser de oväntade förhållanden av tunga grundämnen som inte enkelt kan förklaras av någon av de två processerna. Avvikelserna pekar på en tredje väg: en "mellanliggande" i-process.

Mathis Wiedeking, experimental physicist vid Department of Energys Lawrence Berkeley National Laboratory (Berkeley Lab), samlar in data från  kärnreaktioner som kan förbättra modellerna för hur grundämnena bildas. Han är också huvudförfattare till en ny artikel i Nature Reviews Physics om det aktuella forskningsläget (vilken rekommenderas för intresserade att läsa) inom i-processforskning, där experiment, teori och astrofysiska observationer möts.

I artikeln från https://newscenter.lbl.gov  Lawrence Berkeley National Laboratory  beskriver Wiedeking hur i-processen passar in i den större bilden av elementbildning, vad som krävs för att studera den och varför den är viktig att studera både för att förstå kosmos och för att utveckla nya teknologier här på jorden.

Satellit för övervakning av havsnivåer är nu igång.

 

Bild https://science.nasa.gov/ Sentinel-6B är en satellit nu flyger på egen hand efter att ha separerats från SpaceX Falcon 9:s andra steg måndagen den 17 november 2025. NASA

Uppdragets kontrollanter för Sentinel-6B mottog full signal från satelliten klockan 01:54 EST måndagen den 17 november.

Efter att ha korskalibrerat sin data kommer Sentinel-6B att ta över efter Sentinel-6 Dess uppdrag är att övervaka havsnivåer, mäta vind- och vågförhållanden samt förbättra både kort- och långsiktiga väderprognoser. Den förväntas vara aktiv åtminstone till 2030.

Copernicus Sentinel-6/Jason-CS (Continuity of Service) är ett samarbete mellan NASA, ESA (Europeiska rymdorganisationen), EUMETSAT (European Organisation for the Exploitation of Meteorological Satellites) och National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA). Europeiska kommissionen gav finansieringsstöd, och den franska rymdmyndigheten CNES (Centre National d'Études Spatiales) bidrog med tekniskt stöd.

NASAs Jet Propulsion Laboratory i södra Kalifornien, som drivs för myndigheten av Caltech i Pasadena, Kalifornien, bidrog med tre vetenskapliga instrument för varje Sentinel-6-satellit: Advanced Microwave Radiometer for Climate, Global Navigation Satellite System – Radio Occultation och Laser Retroreflector Array. Myndigheten bidrog också med uppskjutningstjänster, markbaserade system som stödde driften av NASAs vetenskapliga instrument, vetenskapsdataprocessorer för två av dessa instrument samt stöd för det internationella samhället för havsyttopografi.

NASAs Launch Services Program, baserat vid myndighetens Kennedy Space Center i Florida var de som ansvarade för uppskjutningstjänsten till uppdraget.

Teleskopet XL-Calibur mätresultat ska avslöja svarta håls hemligheter

 

Bild https://source.washu.edu Det ballongburna teleskopet XL-Calibur sköts upp för en sex dagar lång flygning från Swedish Space Corporations Esrange Space Center i Kiruna i juli 2024. Under den flygningen tog teleskopet mätningar på det svarta hålet Cygnus X-1, som finns cirka 7 000 ljusår bort. Forskare vid Washington University i St. Louis kommer att använda resultatet för att förbättra datormodeller till att simulera och avslöja ytterligare mysterier kring svarta hål. (Foto: NASA/SSC).

I ett internationellt samarbete mellan fysiker och forskare vid Washington University i St. Louis det har gjorts mätningar med syftet att bättre förstå hur materia faller in i svarta hål och hur enorma mängder energi och ljus frigörs vid processen.

Forskarna riktade ett ballongburet teleskop kallat XL-Calibur mot ett svart hål, Cygnus X-1, vilket finns cirka 7 000 ljusår från jorden. "De observationer vi gjorde kommer att användas av forskare för att testa allt mer realistiska, toppmoderna datorsimuleringar av fysiska processer nära detta och andra svarta hål," beskriver forskarna Henric Krawczynski, Wilfred R. och Ann Lee Konneker Distinguished Professor i fysik och fellow vid WashU:s McDonnell Center for the Space Sciences.

 XL-Calibur, mäter polarisationen av ljus innebärande riktningen på elektromagnetiska fältvibrationer. Information om riktningen och vibrationerna ger forskare viktiga ledtrådar för att bestämma formen på den extremt heta gas och det material som i  våldsam fart kretsar omkring svarta hål.

Observationerna och analysen av insamlad data från Cygnus X-1 publicerades nyligen i The Astrophysical Journal och inkluderar den mest precisa mätningen hittills av den hårda röntgenpolarisationen från ovan svarta hålet. Artikeln skrevs i samarbete med flera av Krawczynskis fysikkollegor vid WashU, inklusive doktoranden Ephraim Gau och postdoktorala forskaren Kun Hu, som var mycket involverade i forskningen som korresponderande författare.

Detta är högenergikomponenten i den kosmiska strålningen

 

Bild https://english.cas.cn/ Det kosmiska strålprotonenergispektrumet mätt av LHAASO i "knä"-regionen (röda prickar), tillsammans med lågenergikomponenten mätt i det rymdburna AMS-02-experimentet (svarta rutor) och den mellanenergikomponenten som mäts vid det rymdburna DOPE-experimentet (blå rutor). (Bild av LHAASO Collaboration)

Kinesiska forskare identifierar svarta hål som en sannolik källa till högenergikomponenten i kosmisk strålning i  så kallade "knä"

Milstolpesresultat som släpptes av Large High Altitude Air Shower Observatory (LHAASO) den 16 november har löst ett decenniegammalt mysterium kring det kosmiska strålningsenergispektrumet vilket visar en kraftig minskning av kosmiska strålar över 3 PeV, (petaelektronvolt) något som ger det en ovanlig knäliknande form.

Orsaken till "knäet" har varit oklar sedan dess upptäckt för nästan 70 år sedan. Forskare har spekulerat i att det är kopplat till accelerationsgränsen för de astrofysiska källorna till kosmisk strålning och speglar övergången av det kosmiska strålningsenergispektrumet från en potenslagsfördelning till en annan.

Nu beskrivs dock i två nyligen publicerade studier. Publicerade i National Science Review respektive Science Bulletin att mikrokvasarer drivna av svarta håls systemackretion är kraftfulla partikelacceleratorer i Vintergatan och sannolikt är  källan till "knäet". Studierna fördjupar också vår förståelse av de extrema fysiska processerna i svarta hål.

Forskningen genomfördes av forskare från Institutet för högenergifysik vid Kinesiska vetenskapsakademin (CAS), Nanjing universitet, Kinas universitet för vetenskap och teknik vid CAS, La Sapienza-universitetet i Rom  m.fl. institutioner.

Svarta hål, ett av universums mest gåtfulla objekt och genererar relativistiska jetstrålar när de drar till sig material från följeslagare i binära system och bildar "mikro-kvasarer." I denna studie upptäckte LHAASO systematiskt för första gången ultrahögenergetiska gammastrålar från fem mikrokvasarer: SS 433, V4641 Sgr, GRS 1915+105, MAXI J1820+070 och Cygnus X-1.

Särskilt visade sig att ultrahögenergistrålningen från SS 433 överlappade med ett gigantiskt atommoln vilket starkt tyder på att högenergetiska protoner accelereras av det svarta hålet som kolliderar med omgivande materia. Protonenergin i detta system översteg 1 PeV, med en total effekt på cirka 1032 joule per sekund vilket motsvarar den energi som frigörs per sekund av fyra biljoner av de mest kraftfulla vätebomberna. Gammastråleenergin från V4641 Sgr visade sig nå 0,8 PeV, vilket gjorde det till en annan "super PeV-partikelaccelerator", medan de moderpartiklarna som genererade dessa gammastrålar hade energier över 10 PeV.

Dessa resultat bevisar att mikrokvasarer är betydande PeV-partikelacceleratorer i Vintergatan, vilket löser ett långvarigt vetenskapligt problem. Även om supernovarester historiskt erkäns som källor till kosmisk strålning, har både observations- och teoretiska studier visat att de inte kan accelerera kosmiska strålar till de energier som ses vid "knäet" och bortom.

För att fullt ut förstå detta fenomen är precisa mätningar av energispektra hos de olika kosmiska strålartiklarna, inklusive deras respektive "knän", avgörande. Det första steget är att mäta energispektrumet för de lättaste kärnorna, protonerna. Dock är kosmiska strålar i "knä"-regionen sällsynta och satellitdetektorer har begränsad möjlighet att upptäcka dem vilket gör detektering likvärdig med att hitta en nål i en höstack. Vid markbaserade indirekta mätningar av kosmiska strålpartiklar är det omöjligt att undvika atmosfärisk interferens. Detta gör det svårt att skilja protoner från andra kärnor. Under lång tid ansågs denna mätning omöjlig.

I studien hade man hjälp av sin världsledande markbaserade utrustning för observation av kosmisk strålning, utvecklad genom LHAASO multiparametrismätmetoder och valde ut ett stort statistiskt urval av högrena protoner, vilket möjliggjorde noggrann mätning av strålningens energispektrum. Denna mätning avslöjade en energispektrumstruktur som var helt oväntad, och visade tydligt en ny "högenergikomponent" istället för en enkel övergång mellan potenslagsspektra.

LHAASO, designades, byggdes och drivs av kinesiska forskare och har tagit ledningen inom högenergiforskning inom kosmisk strålning tack vare sin känslighet både vid gammastrålningsastronomisk utforskning och precisionsmätning av kosmisk strålning. Den har gjort en rad upptäckter som har global påverkan och därmed bidragit till vår kunskap om universums extrema fysiska processer.

LHAASOS nya fynd, tillsammans med lågenergikomponenten mätt av det rymdburna AMS-02-experimentet och medelenergikomponenten mätt av det rymdburna DArk Matter Particle Explorer(DAMPE)-experimentet, avslöjade existensen av flera acceleratorer inom Vintergatan, där varje accelerator har sin egen unika accelerationsförmåga och energiintervall. "Knäet" representerar accelerationsgränsen för de källor som ansvarar för att generera högenergikomponenten.

Protoners energispektrums komplexa struktur indikerar att kosmiska strålars protoner inom PeV-energiområdet främst härstammar från "källor" såsom mikrokvasarer, vilka har en accelerationsgräns betydligt högre än supernovarester. Detta gör det möjligt för dem att generera högenergetiska kosmiska strålar som överstiger "knäet".

Dessa två upptäckter stöder varandra och presenterar en heltäckande vetenskaplig bild. Detta markerar inte bara ett betydande framsteg i att lösa det långvariga mysteriet kring "knä"-ursprunget, utan erbjuder också avgörande observationsbevis för att förstå svarta håls roll i kosmiska strålars ursprung.

Hur mystiska strukturer i jordens mantel innehåller ledtrådar till liv

 

Bild https://www.rutgers.edu  illustrationen ovan visar ett utskuret snitt av den tidiga jordens inre med ett hett, smält lager ovanför gränsen mellan kärnan och manteln. Forskare tror att en del material från kärnan läckte in i detta smälta lager och blandades med detta. Med tiden bidrog denna blandning till att skapa den ojämna strukturen hos jordens mantel som vi ser idag. Illustration av Yoshinori Miyazaki

För miljarder år sedan var jorden täckt av ett globalt hav bestående av magma, beskriver Miyazaki, biträdande professor in the Department of Earth and Planetary Sciences in Rutgers School of Arts and Sciences. När magman svalnade förväntade sig forskare att manteln skulle bilda distinkta kemiska lager som kan liknas vid frusen juice som separerar i sockerhaltigt koncentrat och vattnig is. Men seismiska studier visar ingen sådan stark skiktning finns. Istället bildades stora provinser med låg skjuvhastighet och zoner i ultralåg hastighet oregelbundna högar vid jordens bas.

”Den motsägelsen var utgångspunkten”, beskriver Miyazaki. Om vi ​​utgår från magmahavet och gör beräkningarna får vi inte det vi ser i jordens mantel idag. Något saknas.”

Hans medarbetare drog slutsatsen att den saknade delen är själva kärnan. Deras modell antyder att under miljarder år har element som kisel och magnesium läckt från kärnan in i manteln, blandats med denna och förhindrat stark kemisk skiktning. Denna infusion skulle kunna förklara den märkliga sammansättningen av stora provinser med låg skjuvhastighet och zoner med ultralåg hastighet vilka kan ses som stelnade rester av vad forskarna kallade ett "basalt magmahav" förorenat av kärnmaterial.

”Det vi föreslog var att det kunde komma från material som läckte ut från kärnan”, beskriver Miyazaki. ”Om man lägger till kärnkomponenten skulle det kunna förklara vad vi ser just nu.”

Upptäckten handlar om mer än bara kemi i jordens djup, enligt Miyazaki. Interaktioner mellan kärna och mantel kan ha påverkat hur jorden kyldes ner, hur vulkanisk aktivitet utvecklades och till och med hur atmosfären utvecklats. Det skulle kunna bidra till att förklara varför jorden har hav och liv, medan Venus är ett brännande växthus och Mars är en frusen öken.

”Jorden har vatten, liv och en relativt stabil atmosfär”, beskriver Miyazaki. ”Venus atmosfär är 100 gånger tätare än jordens och består mestadels av koldioxid medan Mars har en mycket tunn atmosfär. Vi förstår inte helt varför det är så. Men vad som händer inuti en planet, det vill säga hur den kyls ner, hur dess lager utvecklas, kan vara en stor del av svaret.”

Genom att integrera seismiska data, mineralfysik och geodynamisk modellering upptäcktes i studien stora provinser med låg skjuvhastighet och zoner med ultralåg hastighet som viktiga ledtrådar till jordens formationsprocesser. Strukturerna kan till och med mata vulkaniska hotspots som Hawaii och Island, och länka jordens djupa inre till dess yta.

”Detta arbete är ett utmärkt exempel på hur en kombination av planetvetenskap, geodynamik och mineralfysik kan hjälpa oss att lösa några av jordens äldsta mysterier”, beskriver Jie Deng vid Princeton University som är medförfattare till studien. ”Tanken att den djupa manteln fortfarande skulle kunna bära på det kemiska minnet av tidiga kärna-mantel-interaktioner öppnar upp nya sätt att förstå jordens unika evolution.”

Med utgångspunkt i den teorin beskriver forskarna att varje nytt bevis hjälper till att fylla luckor i jordens tidiga historia och förvandla spridda ledtrådar till en tydligare bild av dess utveckling.

”Även med väldigt få ledtrådar börjar vi bygga en historia som är logisk”, påtalar Miyazaki. ”Den här studien ger oss lite mer säkerhet om hur jorden utvecklades och varför den är så speciell.”

Studien är  publicerad i Nature Geoscience av Rutgers geodynamiker  Yoshinori Miyazaki tillsammans med medarbetare där de beskriver en ny förklaring till ovan beskrivna avvikelser och dess roll i att forma jordens förmåga att upprätthålla liv.

Vårt solsystem rör sig snabbare i Vintergatan än vi trodde.

 

Bild wikipedia. Planeter och dvärgplaneter i solsystemet. Planeternas storlek är skalenligt, men inte det relativa avståndet till solen.

Bielefeld-forskaren Lukas Böhme var huvudförfattaren till en ny studie med insamlad data från framförallt Lovell-teleskopet vid Jodrell Bank Radio Observatory i England.

Teleskopet hade som uppgift  att bestämma vårt solsystems rörelse i vår galax. Insamlad data  analyserades av teamet och visade fördelningen av så kallade radiogalaxer.  Avlägsna galaxer som sänder ut särskilt starka radiovågor, en form av elektromagnetisk strålning i mycket långa våglängder liknande de som används för radiosignaler. Eftersom radiovågor kan tränga igenom damm och gas som annars skymmer synligt ljus kan radioteleskop observera galaxer som är osynliga för optiska instrument.

När solsystemet rör sig genom universum ger denna rörelse en subtil "motvind": något fler radiogalaxer upptäcks i färdriktningen. Skillnaden är dock liten och kan endast upptäckas med extremt känsliga mätningar.

Med hjälp av data från LOFAR (Low Frequency Array)-teleskopet, ett Europaomfattande radioteleskopnätverk, kombinerat och data från  ytterligare två radioobservatorier kunde forskarna för första gången göra en särskilt exakt beräkning av sådana radiogalaxer. De tillämpade en ny statistisk metod som visar att många radiogalaxer består av flera komponenter. Denna förbättrade analys gav större och mer realistiska mätosäkerheter.

Trots detta visade kombinationen av data från alla tre radioteleskopen en avvikelse över fem sigma, en statistiskt mycket stark signal som vetenskapligt anses vara bevis för ett signifikant resultat.

Mätningen visar en anisotropi ("dipol") i fördelningen av radiogalaxer som är 3,7 gånger starkare än vad standardmodellen av universum förutspår. Denna modell beskriver kosmos ursprung och utveckling sedan Big Bang och antar en i stort sett jämn fördelning av materia.

"Om vårt solsystem verkligen rör sig så så snabbt måste vi ifrågasätta grundläggande antaganden om universums storskaliga struktur," förklarar professor Dominik J. Schwarz, kosmolog vid Bielefelds universitet och medförfattare till studien. "Alternativt kan fördelningen av radiogalaxer i sig vara mindre jämnt fördelad  än vi har trott. I vilket fall som helst sätts våra nuvarande teorier på prov."

"Vår analys visar att solsystemet rör sig mer än tre gånger snabbare än nuvarande teorier förutspår," beskriver huvudförfattaren Lukas Böhme. "Detta resultat motsäger tydligt förväntningar baserade på standardkosmologi och tvingar oss att ompröva våra tidigare antaganden."

De nya resultaten bekräftar tidigare observationer där forskare studerade kvasarer, de extremt ljusstarka centra i avlägsna galaxer där supermassiva svarta hål konsumerar materia och där avger enorma mängder energi. Samma ovanliga effekt förekom i insamlad  infraröd data från dessa vilket tyder på att det inte är ett mätfel utan en verklig egenskap hos universum.

Studien som publicerades den 10. November 2025 kan läsas här 

Den belyser hur nya observationsmetoder  fundamentalt kan omforma vår förståelse av kosmos och hur mycket som fortfarande återstår att upptäcka i universum. Utöver Lukas Böhme ingick Dominik J. Schwarz, Prabhakar Tiwari, Morteza Pashapour-Ahmadabadi, Benedict Bahr-Kalus, Maciej Bilicki, Catherine L. Hale, Caroline S. Heneka och Thilo M. Siewert i studien.

Mycket gammalt grundvatten har hittats Mars

 

Bild wikipedia. Bilden  tagen av Mars Global Surveyor visar spår efter vatten på Mars yta

Forskare vid New York University Abu Dhabi (NYUAD) har hittat nya bevis på att vatten en gång flödade under Mars yta. Det är indicier på att planeten kan ha haft liv mycket längre än man  i tidigare teorier trott.

Under ledning av Dimitra Atri försteforskare vid NYUAD:s Space Exploration Laboratory, tillsammans med forskningsassistenten Vignesh Krishnamoorthy, jämförde forskargruppen insamlad data från rovern Curiosity på Mars med stenformationer i Förenade Arabemiratens öken som bildades under liknande förhållanden på jorden som på Mars.

De upptäckte att vatten från ett närliggande berg på Mars en gång sipprade in i sanddynerna genom små sprickor, blötte ner sanden underifrån och lämnade efter sig mineraler som gips vilket är samma mineral som finns i jordens öknar.

Dessa mineraler kan fånga och bevara spår av organiskt material vilket gör dem till värdefulla mål för framtida uppdrag på Mars med syftet undersöka om tidigare liv funnits.

Upptäckten ger ny insikt i hur Mars utvecklats över tid och belyser potentialen av underjordiska miljöer som lovande platser för att söka efter tecken på forntida liv.

Studien har publicerats i Journal of Geophysical Research  Planets 

Här beskrivs att uråldriga sanddyner i Gale-kratern, ett område som utforskats av NASA:s Curiosity-rover, gradvis förvandlades till sten efter att ha interagerat med underjordiskt vatten för miljarder år sedan.

Plejaderna är inte ensamma

 

Bild wikipedia Plejaderna.

Astronomer vid University of North Carolina at Chapel Hill har upptäckt att stjärnhopen Plejaderna, de "sju systrarna" endast är den ljusa spetsen av en mycket större stjärnfamilj.

Genom att kombinera data från NASA:s TESS (Transiting Exoplanet Survey Satellite) och den europeiska rymdorganisationen ESA:s rymdteleskop Gaia har forskare upptäckt tusentals dolda syskon till Plejadera utspridda över himlen, en vidsträckt struktur som de kallar det större Plejadkomplexet.

 Upptäckten visar att Plejaderna är 20 gånger större än man tidigare ansett. "Upptäckten visar att tusentals sedan länge utspridda stjärnor ingår och som finns över hela himlen", beskriver Andrew Boyle, huvudförfattare till en ny studie och doktorand i fysik och astronomi vid Universitetet i North Carolina vid Chapel Hill.

Resultatet av studien ger stora konsekvenser. Plejaderna är inte bara ett astrofysiskt riktmärke för unga stjärnor och exoplaneter utan också en kulturell stjärnhop  som finns beskriven över hela världen i Gamla testamentet och Talmud, och firas som Matariki i Nya Zeeland och till och med representeras av bilmärket Subarus logotyp i Japan. "Genom att mäta hur stjärnor snurrar kan vi identifiera stjärngrupper som är för utspridd för att upptäckas med traditionella metoder, vilket öppnar ett nytt fönster in i vår galax dolda arkitektur", beskriver Boyle.

Studiens resultat hjälper till i att rekonstruera var stjärnor kom till och i vilken grupp av stjärnsyskon de tillhör vilket är ett viktigt steg mot att förstå hur solsystem, inklusive vårt eget, bildas och utvecklas.

Forskningsrapporten finns tillgänglig online i The Astrophysical Journal.

Här ses en otroligt snabb stjärnbildning

 

Bild https://www.chalmers.se/  det ljus som skiner i rött är ljus som färdats från det avlägsna förflutna: Galaxen Y1 (inringad) lyser tack vare stoftkorn som värmts upp av nybildade stjärnor. Bilden är tagen med James Webb-teleskopet. NASA, ESA, CSA, STScI, J. Diego (Instituto de Física de Cantabria, Spanien), J. D’Silva (U. Western Australia), A. Koekemoer (STScI), J. Summers & R. Windhorst (ASU), och H. Yan (U. Missouri)

Astronomer har upptäckt en extrem och tidigare okänd typ av stjärnbildningsplats genom att lyckas mäta temperaturen i en avlägsen galax. Galaxen lyser intensivt av överhettat kosmiskt stoft och här bildas stjärnor 180 gånger snabbare än vår egen Vintergata. Upptäckten gjordes med Almateleskopet i Chile.

De första generationerna av stjärnor som bildades i universum kom till under förhållanden som skiljer sig avsevärt från allt vi kan se på närmare håll i rymden idag. Astronomer studerar dessa skillnader med hjälp av kraftfulla teleskop som kan upptäcka galaxer så långt bort att deras ljus har färdats mot oss i flera miljarder år.

Nu har ett internationellt forskarlag under ledning av Chalmersastronomen Tom Bakx,  lyckats mäta temperaturen i en av de mest avlägsna kända ”stjärnfabrikerna”. Galaxen, Y1 vilken ligger så långt bort att dess ljus har tagit över 13 miljarder år att nå oss.

– Vi ser tillbaka på en tid då det i universum skapades stjärnor mycket snabbare än idag. Tidigare observationer av galaxen avslöjade att den innehåller stoft och damm vilket gör den till den mest avlägsna galax där vi kunnat upptäcka ljus från stoft. Detta fick oss att misstänka att här förekommer snabb stjärnbildning av ett slag vi inte tidigare sett. För att kunna vara säkra ville vi mäta platsens temperatur, beskriver Tom Bakx.

Stjärnor som vår sol föds i enormt täta gasmoln i rymden. Orionnebulosan är ett välkänt exempel på en sådan stjärnfabrik. Dessa nebulosor lyser starkt på natthimlen tack vare de yngsta och tyngsta stjärnorna här som lyser upp moln av gas, stoft och damm i många olika färger.

Vid våglängder som är längre än det mänskliga ögat kan uppfatta lyser stjärnfabriker också starkt, men då tack vare ett enormt antal små kosmiska stoftkorn, uppvärmda av stjärnljus.

För att kunna undersöka Y I galaxens temperatur utnyttjade forskarna teleskopet Almas känslighet. Alma är ett av världens största radioteleskop beläget på en mycket torr bergsplatå i norra Chile. Forskarna kunde avbilda galaxen i precis rätt färg vid en våglängd på 0,44 millimeter med hjälp av Alma-teleskopets avancerade Band 9-mottagare.

– Vid den här våglängden lyser galaxen upp av många böljande moln bestående av lysande stoftkorn. När vi såg hur starkt den här galaxen lyser i denna våglängd jämfört med andra våglängder visste vi med en gång att vi upptäckt något speciellt, beskriver Tom Bakx.

Mätningar visade att galaxens stoftmoln glöder med en temperatur av minus 180 grader Celsius.

– Detta är mycket varmare än i någon annan jämförbar galax  har sett lyser. Temperaturen bekräftar att det är en extrem stjärnfabrik. Det är första gången vi ser en galax som denna. Men vi tror att det kan finnas många fler där ute. Stjärnbildningsplatser som Y1 kan ha varit vanliga i det tidiga universum, beskriver Yoichi Tamura, astronom vid Nagoya-universitetet i Japan.

I galaxen Y1 sker stjärnbildning i en extrem och hög takt som motsvarar 180 gånger vår sols massa varje år. I Vintergatan, skapas i snitt bara ungefär en ny stjärna med solens massa per år. I det unga universum, där vi ser galaxen Y1, tror forskarna att sådana korta utbrott av stjärnbildning kan ha varit vanliga. Astronomer har förbryllats över detta, men nu pekar Y1:s ovanliga temperatur på en lösning. Forskaren Laura Sommovigo, astrofysiker vid Flatiron Institute och Columbia University  USA, beskriver det enligt följande: 

– Galaxer i det tidiga universum verkar vara för unga utifrån den mängd stoft och damm de innehåller. Det märkliga är att de inte innehåller tillräckligt många gamla stjärnor, runt vilka de flesta stoftkorn bildas. Men en liten mängd varmt stoft kan lysa lika starkt som stora mängder kallt stoft och det är precis vad vi ser i Y1. 

Dessa galaxer är fortfarande unga och innehåller ännu inte så mycket tunga grundämnen eller stoft. Men här finns mindre mängder vilka är både varma och ljusstarka.  Forskningsresultatet presenteras i artikeln A warm ultraluminous infrared galaxy just 600 million years after the Big Bang, i publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Så kan man finna liv i exoplaneters atmosfärers moln

 

Bild wikimedia. En tolkning av exoplaneten GJ 832 c,  gjord med hjälp av 3D-programvaran Blender 2.71. Bilden visar GJ 832 c som en molnig växthusplanet, med en tät atmosfär av vattenånga och tjocka moln som skymmer ytan. OBS inlägget nedan handlar om exoplaneter med moln inte om denna planet ovan specifikt.

Cornell-forskare har nu skapat ett första reflektansspektra vilket innebär en färgkodad nyckel dom visar olika mikroorganismer som svävar i moln ovan jordens yta. Astronomer vet inte om bakterier likt dessa finns någon annanstans i universum och i tillräckligt stor mängd för att kunna upptäckas av teleskop på Jorden. Men astronomer ska använda  färgnyckeln i sökandet efter tecken på liv utanför Jorden i  exoplaneters moln, yta och atmosfärer.

"Det finns mängder av mikroorganismer i vår atmosfär som producerar färgglada biopigment som fascinerat biologer i åratal", beskriver astrobiolog Ligia Coelho, postdoktor i astronomi vid College of Arts and Sciences (A&S) och stipendiat vid Carl Sagan Institute (CSI).

Coelho var ledare av den nya studien  "Colors of Life in the Clouds: Biopigments of Atmospheric Microorganisms as a New Signature to Detect Life on Planets Like Earth", som publicerades den 11 november i Astrophysical Journal Letters. 

– Att hitta  liv i jordens atmosfär har öppnat en helt ny möjlighet att hitta liv på andra planeter, beskriver Lisa Kaltenegger, professor i astronomi och chef för CSI, som är andre författare till studien. Nu har vi en möjlighet att upptäcka liv även om atmosfären är fylld av moln över exoplaneter. Vi trodde tidigare att moln skulle dölja liv för oss, men överraskande nog kan de hjälpa oss att hitta liv beskriver Coelho.

De färgglada mikroberna som producerar Coelhos spektra är sällsynta i jordens atmosfär. Det krävdes specialiserat arbete för att kunna samlas in. Hon fick sina fynd från samarbetspartnern Brent Christner vid University of Florida vilken använde en sondballong av latex för att samla in biota (Biota" kan referera till den levande växt- och djurvärlden inom ett visst område eller till allt liv på jorden) från lägre nivåer i stratosfären (mellan 21 och 29 kilometer över marken).

– Arbetet visade att celler finns i luftmassor på upp till 38 kilometers höjd, beskriver Christner vilken studerar mikroorganismer som lever under extrema förhållanden och tillägger att på lägre höjder i stratosfären, där ozon kan ge ett visst skydd mot mutagena våglängder av UV (ultravioletta vågor) har vi återfunnit ett antal bakterier som fortfarande är livskraftiga. Ett urval av dessa analyserades i studien av astrobiolog Ligia Coelho,  Pegasi b postdoktoral forskare i astronomi vid College of Arts and Sciences (A&S) och fellow vid Carl Sagan Institute (CSI).

Coelho odlade kulturerna med utrustning och expertis från Stephen Zinder, professor emeritus i mikrobiologi vid College of Agriculture and Life Sciences, en CSI Fellow. Hon analyserade sedan deras reflekterande spektra i labbet hos en annan CSI-stipendiat, Bill Philpot, professor i civil- och miljöteknik vid Cornell Engineering.

Att ha tillgång av spektra av dessa bakterier öppnar nya sätt att söka efter liv, beskriver Coelho. Men än mer information är kodad i färgsignaturerna av dessa mikrober. De visas om de förhållanden som mikroberna lever under. Då pigmentering skyddar livsformer från element som strålning, torrhet eller extrema temperaturer har många livsformer, inklusive bakterier, producerat pigment för att skydda sig mot ultravioletta strålar beskriver Coelho.

Genom att modellera möjliga extremer bestämde forskarna att en molnig planet med utbredda färgglada bakterier i sina moln skulle se betydligt annorlunda ut än en planet utan dem vilket ger färgglada bakterier potential att vara en detekterbar biosignatur.

Vetskapen om att vi kan söka efter liv på molniga världar ligger till grund för utformningen av framtida teleskop, inklusive NASA:s rymdbaserade Habitable Worlds Observatory, som är under utveckling, och observationsstrategier för Europeiska sydobservatoriets extremt stora teleskop, som är under uppbyggnad i Chile och planerat att påbörja vetenskapliga observationer på 2030-talet.

För första gången har en AI (Artificial intelligence) styrt en satellit i omloppsbana

 

Bild https://www.uni-wuerzburg.de/en  ADCS-box (Attitude Determination and Control System) installeras i kvalificeringsmodellen för InnoCube-satelliten. (Bild: Tom Baumann / Uni Würzburg)

En verklig milstolpe på vägen mot autonoma rymdsystem har en forskargrupp vid Julius-Maximilians-Universität Würzburg (JMU) nu framgångsrikt testat. Detta skedde i form av en AI-baserad attitydkontroll för satelliter i direkt i omloppsbana. Testet utfördes ombord på 3U-nanosatelliten InnoCube.

Under satellitpassagen mellan kl. 11.40 och 11.49 CET den 30 oktober 2025 utförde AI-agenten som utvecklats vid JMU en fullständig attitydmanöver i en omloppsbana helt kontrollerad av artificiell intelligens. Med hjälp av reaktionshjul förde den artificiella intelligensen satelliten från dess nuvarande ursprungliga position till en specificerad målposition. AI fick sedan ytterligare flera chanser att bevisa sin förmåga: i efterföljande tester styrde den framgångsrikt och säkert satelliten till önskad position.

LeLaR-forskargruppen  med Dr. Kirill Djebko, Tom Baumann, Erik Dilger, Professor Frank Puppe och Professor Sergio Montenegro har härmed tagit ett avgörande steg mot rymdautonomi.

En sekund efter BigBang uppstod teoretiskt de första svarta hålen, bosonstjärnorna och kannibalstjärnorna

 

Bild https://europa.tips/en/night-tourism-stargazing-europe

Innan atomära grundämnen kom till vilket skedde mindre än en sekund efter Big Bang kunde partiklar ha kollapsat och skapat de första svarta hålen, bosonstjärnorna  och de så kallade kannibalstjärnorna.  Detta skedde innan atomära grundämnen bildades.

Detta är slutsatsen i en ny studie som just publicerats i Physical Review D, utförd av ett team av forskare från SISSA – Scuola Internazionale Superiore di Studi Avanzati, i samarbete med INFN, IFPU och University of Warszawa.

Med utgångspunkt från hypotesen, som föreslagits i vissa kosmologiska modeller, att det i de tidigaste faserna av universum fanns en kort tidig materiadominerad era (EMDE), undersökte författarna hur partiklar kan ha interagerat med varandra och upptäckte att sådana interaktioner kunde ge upphov till en överraskande variation av kosmiska objekt.

Studien visar  att universum redan i de allra första ögonblicken efter Big Bang kunde vara en scen för en rik och komplex fysikalisk fenomenologi.

Mer om detta kan man läsa om här i detta pressmeddelande i form av en pdf-fil. 

Fenomenet när två svarta hål upptäcktes slås samman förklarat

 

Bild https://www.simonsfoundation.org  Infografik som visar stegen då en massiv stjärna kollapsar in i ett svart hål. Lucy Reading-Ikkanda/Simons stiftelse

År 2023 upptäckte astronomer en enorm kollision. Två massiva svarta hål kraschade ca 7 miljarder ljusår bort från oss. De svarta hålens enorma massor och extrema spinn förbryllade astronomerna. Svarta hål som dessa var inte tänkta att existera.

Nu har astronomer vid Flatiron Institute's Center for Computational Astrophysics (CCA) och deras kollegor listat ut hur dessa svarta hål kan ha bildats och kolliderat. Astronomernas omfattande simuleringar  som följde systemet från stjärnornas existens till deras slutliga slut avslöjade den saknade pusselbiten som tidigare studier hade förbisett, magnetfält.

– Ingen har tänkt på de här systemen på det sätt som vi gjorde. Tidigare tog astronomer bara en genväg och försummade magnetfälten, beskriver Ore Gottlieb, astrofysiker vid CCA och huvudförfattare till studien om arbetet som publicerats i The Astrophysical Journal Letters. Men när man väl tar hänsyn till magnetfält kan man  förklara ursprunget till denna unika händelse.

Kollisionen som upptäcktes 2023,  känd som GW231123, observerades av LIGO-Virgo-KAGRA-samarbetet med hjälp av dessa detektorer som mäter gravitationsvågor, krusningarna i rumtiden som orsakas av massiva föremåls rörelser.

På den tiden kunde astronomer inte förstå hur så stora snabbt snurrande svarta hål kunde uppstå. När massiva stjärnor når slutet av sin tid kollapsar många av dem och exploderar som en supernova och lämnar efter sig ett svart hål. Men om stjärnan faller inom ett visst massintervall uppstår en speciell typ av supernova. Denna explosion, som kallas en parinstabil supernova, är så våldsam att stjärnan förintas och inte lämnar något efter sig.

– Som ett resultat av dessa supernovor förväntar vi oss inte att svarta hål ska bildas med en massa som är mellan 70 och 140 gånger solens, beskriver Gottlieb. Så det var förbryllande att se svarta hål med stor  massa inuti det här gapet, beskriver han.

Svarta hål i detta massgap kan bildas indirekt, när två svarta hål smälter samman och bildar ett större svart hål, men i fallet med GW231123 trodde forskarna att detta var osannolikt. Sammansmältningen av svarta hål är en oerhört kaotisk händelse som ofta stör spinnet hos det först aktiva svarta hålet. De svarta hålen i GW231123 var de snabbast snurrande hålen som LIGO observatoriet upptäckt och händelsen drog med sig rumtiden med nästan ljusets hastighet. Två svarta hål av deras storlek och spinn är otroligt osannolika, så astronomerna trodde att något annat måste vara i görningen.

Gottlieb och hans medarbetare undersökte detta genom att genomföra två steg av beräkningssimuleringar. De simulerade först en jättestjärna med en massa som är 250 gånger solens genom huvudstadiet av dess existens från det att den börjar förbrännas väte till den tar slut och kollapsar i en supernova. När en så massiv stjärna hade nått supernovastadiet hade den bränt  upp tillräckligt med bränsle för att minska till bara 150 gånger vår sols massa, vilket gjorde dess storlek precis över massgapet och  stor nog för att lämna ett svart hål efter sig. Efter att en icke-roterande stjärna kollapsar och bildar ett svart hål, faller molnet av överblivet lös materia snabbt in i det svarta hålet. Men om den ursprungliga stjärnan snurrade snabbt, bildar detta moln en snurrande skiva som får det svarta hålet att snurra snabbare och snabbare när material faller ner i dess avgrund. Om det finns ett magnetfält utövar detta tryck på skräpskivan. Detta tryck är tillräckligt starkt för att kasta ut en del av materialet från det svarta hålet med nästan ljusets hastighet.

Dessa utflöden minskar i slutändan huvuddelen av materialet i den omgivande skivan som så småningom matas in i det svarta hålet. Ju starkare magnetfältet är desto större blir denna effekt. I extrema fall med mycket starkt magnetfält kan upp till hälften av stjärnans ursprungliga massa kastas ut genom det svarta hålets skiva. 

I fallet med simuleringarna skapade magnetfälten till slut ett sista svart hål i massgapet. Resultatet tyder enligt Gottlieb på ett samband mellan massan av ett svart hål och hur snabbt detta snurrar. Starka magnetfält kan bromsa ett svart håls snurrande och föra med sig en del av stjärnans massa, vilket skapar lättare och långsammare snurrande svarta hål. Svagare fält tillåter tyngre och snabbare snurrande svarta hål. Detta tyder på att svarta hål kan följa ett mönster som binder samman deras massa och snurrar samman. Även om astronomer inte känner till några andra system av svarta hål där detta samband kan testas genom observationer, hoppas de att framtida observationer kan hitta fler sådana system som kan bekräfta detta samband

Dynamiken i damm, vind och sand blev till strimmor på Mars

 

Bild https://www.esa.int Bilden täcker en yta på cirka sex kvadratkilometer och togs den 24 december 2023. Mars position: 7.1°S, 173.4°E. CaSSIS-bild MY37_027142_351."Dust, Sand and and Wind Drive Slope Streaks on Mars" av Valentin Bickel publicerades i Nature Communications den 6 november 2025.

När en meteoroid skakade kanten på Apollinaris Mons på Mars resulterade det i ca hundra nya repor på ytan. Europeiska rymdorganisationens sond ESA:s ExoMars Trace Gas Orbiter  upptäckte dessa stoftlaviner på sluttningarna natten före julafton 2023.

Bilden  ovan från CaSSIS (Colour and Stereo Surface Imaging System) ombord på den europeiska rymdsonden visar även en  hop av nedslagskratrar i det missfärgade området vid foten av sluttningarna. Ytterligare bilder hjälpte forskarna att fastställa att nedslaget och strimmorna bildats mellan 2013 och 2017.

Forskare tror att dessa strimmor på Mars bildas när lager av fint stoft plötsligt glider neråt i brant terräng. Eftersom det inte fanns några tecken på vatten drogs  slutsatsen att glidningen  främst beror på  vind och dammrörelser.

En ny studie publicerad i Nature Communications tyder på  en sällsynt händelse att meteoroider slår ner på Mars. Man anser att färre än en av tusen strimmor orsakats av meteorider som slår ner på Mars. I de flesta fall är det istället årstidsväxlingar som rör upp damm och vind som  orsak.

"Dynamiken i damm, vind och sand verkar därför vara de främsta drivkrafterna bakom bildandet av strimmor i sluttningar. Meteoroidnedslag och skalv verkar vara lokalt distinkta, men globalt sett relativt obetydliga drivkrafter, förklarar huvudförfattaren till den nya studien Valentin Bickel vid universitetet i Bern i Schweiz.

Valentin använde djupinlärningsalgoritmer för att analysera mer än två miljoner lutningsstreck i bilder från NASA:s Mars Reconnaissance Orbiter (MRO). Den resulterande streak census lokaliserar dem i fem distinkta hotspots på Mars mellan 2006 och 2024.

– Dessa observationer kan leda till en bättre förståelse för vad som händer på Mars idag. Att få till långsiktiga, kontinuerliga och globala observationer som avslöjar ett dynamiskt Mars är ett viktigt mål för nuvarande och framtida satelliter beskriver Colin Wilson, ESA:s projektforskare för ExoMars Trace Gas Orbiter.

Trace Gas Orbiter fortsätter att avbilda Mars från sin omloppsbana med syftet att förstå planetens uråldriga förflutna och potentiella livsformer förr och kanske nu. Rymdfarkosten ger spektakulära bilder och ger den bästa inventeringen av atmosfärens innehåll och kartläggning av planetens yta för att finna platser med vatten nuvarande eller historiskt.

Att förstå vattnets historia på Mars och om det en gång gjorde att livsformer existerade  är kärnan i ESA:s ExoMars-uppdrag.

Nu har satelliterna Blue och Gold börjat sin färd mot Mars

 

Bild https://news.berkeley.edu/ De blå och guldfärgade satelliterna från ESCAPADE-uppdraget anlände till Astrotech Space Operations Facility i Titusville, Florida, i september för att packas ihop för uppskjutning. De vetenskapliga instrumenten är synliga på toppen. Den vita skivan på var och en är huvudantennen för att kommunicera med jorden. Vikta solpaneler är synliga på sidorna av varje satellit. Den grå beläggningen är värmeisolering.

UC Berkeley, RocketLab och Astrotech

NASA:s ESCAPADE är det första UC Berkeley-ledda planetuppdraget (University of California Universitet i Berkeley, Kalifornien). Dess två identiska satelliter (Blue och Gold)  kommer att ge en aldrig tidigare skådad stereobild av Mars magnetosfär. Satellitparet kommer planeras anlända till Mars 2027 och har fått smeknamnen Blue and Gold för att hedra UC Berkeleys skolfärger.

Att kartlägga jonosfären och rymdmiljön på Mars är nyckeln till att förstå Mars utveckling och att skydda astronauternas kommunikation och överlevnad på planeten.

ESCAPADE kommer även att bana väg för en ny bana till Mars som kommer att behövas för framtida mänsklig bosättning när vi skickar flottor av rymdfarkoster till planeten. Vad de upptäcker kommer att hjälpa forskare att förstå hur och när Mars förlorade sin atmosfär och ge viktig information om förhållanden på planeten som kan påverka människor som landar eller bosätter sig på Mars.

"Att förstå hur jonosfären varierar kommer att vara en mycket viktig del i att förstå hur man korrigerar de förvrängningar i radiosignaler som vi kommer att behöva korrigera för att kommunicera med varandra och för att navigera på Mars", beskriver Robert Lillis, forskningsledare för ESCAPADE vid UC Berkeleys Space Sciences Laboratory (SSL).

Att kartlägga planetens magnetfält och dess påverkan från rymdväder är viktigt eftersom Mars varken har ett globalt magnetfält som jordens eller en tjock atmosfär för att skydda ytan från skadliga solstormar. Istället har Mars en  inducerad magnetosfär. En skyddande barriär runt en planet utan ett inre magnetfält, som Mars. Den bildas när den laddade partikelströmmen från solen, solvinden, interagerar direkt med planetens atmosfär. Till skillnad från jorden har Mars ingen egen planetär magnetosfär och förlitar sig istället på en "inducerad" variant för att skydda sin atmosfär från rymden. Som ett resultat måste alla som lever på ytan skydda sig mot den högenergirika partikelstrålningen från rymden som skadar DNA och ökar risken för cancer.

En bakgrundsstrålningsnivå från Vintergatan är alltid närvarande på Mars, beskriver Lillis, 2024 dokumenterade NASA:s Curiosity-rover en intensiv solstorm som på en dag levererade motsvarande 100 dagar av den "normala" bakgrundsstrålningen.