Det är möjligt att det finns enstaka stjärnor däruppe som består av antimateria.

 

Antimateria är motsatsen till vanlig materia. Den som vi och vår galax och resten av vårt synliga universum består av. Antipartikeln är motsatsen till materia i form av  elektrisk laddning  till exempel proton–antiproton, neutron–antineutron och elektron–positron. Vissa partiklar är sina egna antipartiklar, till exempel fotoner och Z-bosoner.

Forskare producerar regelbundet antimateriapartiklar i experimentsyfte och har även en förklaring till dess kosmiska frånvaro: När antimateria och normal materia möts förintas de ömsesidigt i en energisprängning.  Det är därför fysiker var så förbryllade 2018 när chefen för Alpha Magnetic Spectrometer (AMS) vid ett  experiment monterat på utsidan av den internationella rymdstationen ISS meddelade att instrumentet kan ha upptäckt två antiheliumkärnor - förutom de sex som eventuellt upptäckts tidigare.

Inspirerad av de trevande AMS-resultaten publicerade då en grupp forskare en studie som beräknade det maximala antalet antimateriastjärnor som kan finnas i universum baserat på ett antal för närvarande oförklarliga gammastrålningskällor som hittats av Fermi Large Area Telescope (LAT).

Simon Dupourqué, studiens huvudförfattare och astrofysikstudent vid Forskningsinstitutet i astrofysik och planetologi vid Universitetet i Toulouse III–Paul Sabatier i Frankrike och Franska nationella centret för vetenskaplig forskning (CNRS) gjorde därefter en uppskattningen av antimateriastjärnor efter att ha letat efter antistjärnekandidater i ett decennium i LAT: s datainsamling.

Teamet som ingick i undersökningen analyserade10 år av data vilket var ungefär 6 000 ljusemitterande objekt. De tonade därefter ner listan till källor som strålat med den gammafrekvens (för att misstänkas vara antimateriaexplosioner - krockar mellan materia och antimateria) som inte analyserats tidigare och  katalogiserade dessa astronomiska objekt. Av dessa hittade14 kandidater enligt Dupourqué. uppskattades att ungefär en antistjärna kan finnas per  400000 vanliga materiastjärnor i vår del av universum.

Men i stället för några förmodade antistjärnor, säger Dupourqué, kan dessa gammablixtar   komma från pulsarer eller de supermassiva svarta hålen i galaxernas centrum.

För att inte detta inlägg ska bli för långt i diskussion läs vidare här på originalartikeln i Scientific American. 

För min del (min anm.)  är jag undrande över om inte de så kallade snabba radioblixtarna som explosivt kan detekteras under millisekunder kan ha samband med krockar av materia och antimateria? Dock inte i stjärnform utan kanske mindre gasmoln som krockar med vanliga gasmoln eller faller ner i en stjärna. Jag är även undrande över varför materia tog över som material och inte antimaterian? Vi vet att båda slagen skulle fungera lika bra under förutsättning att de inte möts. Det bör ha bildats betydligt mindre antimateria vid BigBang alternativt finns galaxer av antimateria därute långt bort.

Bild från vikipedia som föreställer. Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Juno besökte månen Ganymedes den 7 juni i år.

 

Jupiters måne Ganymedes är större än planeten Merkurius och är den enda månen i solsystemet med magnetosfär.

Den 7 juni klockan 13.35.m. EDT (10:35 a.m. PDT) befann sig NASA:s rymdfarkost Juno 1 038 kilometer över ytan på Jupiters största måne Ganymedes. En överflygning som är den närmaste en rymdfarkost kommit solsystemets största naturliga satellit sedan NASA:s rymdfarkost Galileo tog sin näst sista närbild i Jupiters system  den 20 maj 2000.

Bilderna vid den nuvarande överflygningen bör ge kunskap om månens sammansättning, jonosfär, magnetosfär och ishölje. Junos mätningar av strålningsmiljön nära månen kommer  att ge information till användning för framtida uppdrag i området.

"Ganymedes isskal innehåller några ljusa och mörka områden vilket tyder på att vissa områden där består av ren is medan andra områden innehåller smutsig is", säger Scott J. Bolton Juno-uppdragets huvudutredare vid Southwest Research Institute i San Antonio. "Undersökningen kommer att ge den första djupgående informationen av hur isens sammansättning och struktur varierar i tjocklek vilket leder till en bättre förståelse för hur isskalet bildats och de pågående processerna  i isen över tid."

Resultaten kommer att kompletteras vid ESA:s kommande JUICE-uppdrag. Uppdraget vars syfte är att undersöka isen med hjälp av radar i olika våglängder. Detta uppdrag är planerat till 2032.

Juno däremot är en rymdsond från NASA som sköts upp den 5 augusti 2011 för att gå in i bana runt Jupiter. Rymdsonden inträdde i sin bana runt planetens poler 5 juli 2016 för att studera dess magnetiska fält.

Ganymedes är en av de mest intressanta månarna däruppe (min anm.).

Bild från vikipedia på månen Ganymedes.

Så bildades Oorts kometmoln

 

 Kuiperbältet  är ett bälte med en stor mängd asteroider och småplaneter (här ingår ex Pluto)   i banor runt solen beläget bortom Neptunus bana  ca 20 astronomiska enheter utåt (inte att förväxla med asteroidbältet mellan Mars och Jupiter). Det har uppskattas innehålla åtminstone 70000 så kallade transneptuner (TNO) med en diameter större än 100 kilometer i Kuiperbältet men mestadels består det av mindre asteroider i hundratusental.

 Oorts kometmoln däremot är ett vidsträckt kometmoln som omger hela solsystemet. Det består av rester från  solsystemets bildande. Oorts kometmoln antas ha kometer på ett avstånd av 3 000 AE och 100 000 AE från solen (ett AE astronomisk enhet är avståndet solen-jorden). Molnet antas innehålla mellan 10¹² och 10¹³ kometer med en uppskattad största massa på kanske 100 jordmassor (dvs ungefär Saturnus massa).

 Många observerade kometer i vårt närområde tros vara delar av Oorts kometmoln som störts i sin bana och fallit in mot det inre av solsystemet. Detta förklarar hur det fortfarande kan komma kometer in mot oss. 

Oortmoln upptäcktes 1950 av den holländske astronomen Jan Hendrik Oort som genom denna upptäckt kunde förklara varför det fortsätter att komma nya kometer med långsträckta banor i vårt solsystem. 

Ett team av astronomer från Leiden i Nederländerna har lyckats beräkna de första 100 miljoner åren av Oort-molns historia. Molnet innehåller ungefär 100 miljarder kometliknande föremål och bildar ett enormt skal vid kanten av vårt solsystem.

 Astronomerna kommer snart att publicera sitt omfattande datasimulerings resultat som visar molnets historia och dess konsekvenser i tidskriften Astronomy & Astrophysics.  Oort-moln bekräftas i Leiden-simuleringarna vara en rest av den protoplenatära skivan av gas och skräp från vilken solsystemet uppstod för cirka 4,6 miljarder år sedan. 

Kometerna, mm  i Oorts moln kommer troligen från två platser i universum. En del av objekten kommer från närtid i solsystemet. Dessa spillror och asteroider har kastats ut av jätteplaneterna över tid. En del av skräpet lyckades dock inte med det och finns fortfarande i form av asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

 En andra population av objekt kommer från andra stjärnor. När solen t bildades fanns det tusen andra stjärnor i närheten. Många av kometerna i  Oorts-moln kan då ursprungligen ha fångats in från dessa stjärnor. Stjärnor som efter sitt bildande blev egna solsystem i bana som blev till genom universums expansion. 

Spännande och intressant forskning (min anm.) läs gärna vidare i denna artikel där viss fördjupning i ämnet finns. 

Bild från vikipedia vilken visar en konstnärs version av Kuiperbältet och Oorts kometmoln.

Nu har äntligen ett kluster med medelålders stjärnor upptäckts och detta i stjärnbilden Skölden

 

Gamla (1miljard till 10 miljard år) och unga stjärnor (25 eller yngre till 100 miljoner år) är vanliga men medelåldersstjärnor (100 miljoner till 1 miljard år) har saknats länge.

Öppna kluster består av grupper av stjärnor som bildades under samma tid och som rör sig tillsammans, bundna av gravitation.

Ett internationellt team av astrofysiker från Stellar Astrophysics Group vid University of Alicante (UA), Instituto de Astrofísica de Canarias (IAC) och University of Valparaíso (Chile) har upptäckt ett massivt kluster av stjärnor i medelåldern i riktning mot stjärnbilden Skölden (Scutum).  Stjärnor runt 100 miljoner till 1 miljard år gamla. En åldersgrupp som är ovanlig att finna. De flesta stjärnor vi känner till är 1 till 10 miljarder år gamla. Utöver det ett antal som är ca 25-100 miljoner år och yngre.

Detta kluster som nu upptäckts har fått namnet Valparaíso 1 och finns cirka sju tusen ljusår från solen här finns minst femton tusen stjärnor. Upptäckten har möjliggjorts genom att observationer har kombinerats från ESA: s Gaia-satellit med olika markbaserade teleskop där ex iIsaac Newton Telescope vid Roque de los Muchachos Observatory (Garafía, La Palma, Kanarieöarna) ingått.

Resultatet har publicerats i Monthly Notices of the Royal Astronomical Society (MNRAS). Kluster av detta slag gör dem till naturliga laboratorier att studera stjärnors fysik och liv i för astronomer. Ju fler stjärnor det finns i ett kluster, desto mer användbart är det eftersom det större urvalet ger en bättre möjlighet att finna stjärnor i mindre vanliga evolutionära faser.

 

Astronomer söker efter de mest massiva klustren i vår galax, de med över tio tusen stjärnor. Fram till för tjugo år sedan trodde man att dessa kluster endast bildats i avlägsna galaxer med särskilda egenskaper. Men tack vare nutida sökningar känner vi nu till ett dussintal mycket unga massiva kluster (några mindre än 25 miljoner år gamla) och några mycket gamla (flera miljarder år gamla).

Men det har inte hittats några massiva kluster som är klassificerade som medelålders och man visste länge inte om det berodde på att dessa inte existerade eller om de ännu inte hade hittats. " Valparaíso 1 är dock ett kluster med medelålders stjärnor som innehåller dussintals stjärnor som är tillräckligt ljusa för att kunna observeras genom ett amatörteleskop. Men tyvärr går mestadels av klustrets stjärnors sken förlorat då det framför dem och oss finns  stjärnor som inte tillhör klustret men som döljer klustrets struktur", förklarar Ignacio Negueruela, forskare vid universitetet i Alicante, artikelns huvudförfattare.

Bild på stjärnbilden Skölden som den kan ses med blotta ögat på södra stjärnhimlen. Bild från Vikipedia.

Två robotfarkoster ska sändas till Venus

 

NASA ska nu för första gången sedan 1978 sända farkoster till vår närmsta grannplanet Venus och ner i dennas atmosfär.

Det var Rymdstyrelsens nya administratör, Bill Nelson som nyligen tillkännagav  att två robotfarkoster ska sändas iväg. "Detta systeruppdrag syftar till att förstå hur Venus blev en infernoliknande värld där bly smälter på ytan", säger Nelson.

Uppdraget får namnet DaVinci Plus och i uppdraget ingår att analysera den tjocka, grumliga venusatmosfären i ett försök att avgöra om infernoplaneten någonsin haft hav och varit beboelig. En av farkosterna kommer att dyka ner genom atmosfären och mäta gashalterna. Den andra farkosten kommer att söka efter Venus geologisk historia genom att kartlägga den steniga planetens yta.

"Det är häpnadsväckande hur lite vi vet om Venus", men de nya uppdragen kommer att ge ny bild av planetens atmosfär, som till största delen består av koldioxid, säger NASA-forskaren Tom Wagner i ett uttalande.

NASA:s ledande vetenskapstjänsteman, Thomas Zurbuchen, kallar uppdraget "ett nytt decennium av Venus". Robotfarkosterna planeras starta någon gång mellan 2028 och 2030.  500 miljoner dollar beräknas utvecklingskostnaden att bli  och programmet ska ingå i NASA:s Discovery-program.

Uppdraget konkurrerade ut två andra föreslagna projekt ett till Jupiters måne Io och ett till Neptunus isiga måne Triton. 

Tråkigt (min anm.) det hade varit betydligt mer spännande med uppdragen till dessa månar än till Venus.

USA och Sovjetunionen har tidigare skickat  rymdfarkoster till Venus i början av rymdutforskningen. NASA:s Mariner 2 utförde den första lyckade förbiflygningen 1962, och Sovjets Venera 7 gjorde den första lyckade landningen 1970.

1989 använde NASA en rymdfärja för att sända en Magellan-rymdfarkost i omloppsbana runt Venus.

Europeiska rymdorganisationen sköt upp en rymdfarkost i omloppsbana runt Venus 2006.

Bild på Venus i naturlig färg och En illustratörs koncept för att visa DAVINCI+ sondnedstigningssteg vid farkosternas nedstigning i Venus atmosfär. Bilder från vikipedia.

Hera på uppdrag därute

 

Hera är en rymdsond i storlek som ett ordinärt skrivbord som har med sig två portföljstora Cubesats (kubformade instrument)  – mineralanalysinstrumentet Milani och radarinstrumentet Juventas. Heras uppdrag är att utforska Didymos och Dimorphos två jordnära asteroider vilka är två av de tusentals som utgör en påverkansrisk för planeten Jorden i framtiden (läs kollisionsrisk).

Dess uppdrag sträcker sig fram till 2026. Hera ska möta asteroidparet 2026, då NASA:s DART-rymdfarkost redan har påverkat Dimorphos, den mindre av de två asteroiderna. Dart ska då ha knuffat till  Dimorphos vilket något bör ha förändrat dess omloppsbana runt Didymos vilket Hera ska bekräfta eller förfalska.

 

Hera och dess medföljande instrument kommer då att noggrant undersöka kratern som lämnats av DART liksom asteroidens yta och inre. Sammantaget kommer DART:s inverkan och Heras data att hjälpa oss att förstå om denna teknik i framtiden kan användas för att avleda en asteroid på kollisionskurs med jorden. 

DART ingår i ett av försvaret drivet test av tekniktest  för att förhindra  kollisioner med jorden av asteroider. DART blir den första demonstrationen av den kinetiska impactortekniken med syftet att förändra en asteroids rörelse i rymden.

 DART-uppdraget är nu i fas C och leds av APL och förvaltas under NASA:s Solar System Exploration Program vid Marshall Space Flight Center för NASA:s Planetary Defense Coordination Office och Science Mission Directorate's Planetary Science Division vid NASA:s högkvarter i Washington, DC.

DART-farkosten kommer att uppnå den kinetiska stötavböjningen genom att avsiktligt krascha in i Dimorphos med en hastighet av cirka 6,6 km/s, för att ta ut riktningen används ombord en kamera (kallad DRACO) och en sofistikerad autonom navigationsprogramvara. Kollisionen kommer att förändra månens hastighet i dess omloppsbana runt Didymos med en bråkdel av en procent, men detta kommer att förändra månens omloppsperiod med flera minuter - tillräckligt för att observeras och mätas med hjälp av teleskop på jorden.

Dart ska börja sin färd den 24 november 2021. Farkosten ska då följa med ombord på en SpaceX Falcon 9-raket från Vandenberg Air Force Base, Kalifornien. Efter separation från uppskjutningsraketen och efter ett års kryssning kommer den att fånga upp Didymos måne  Dimorphos i slutet av september 2022, när Didymos-systemet ligger inom 11 miljoner kilometer från jorden, vilket då gör det möjligt för observationer från markbaserade teleskop och radar att mäta den förändring som skett. Därefter tar det ytterligare tid för än noggrannare mätningar när Hera kommer fram 2026.

Att vi behöver lära oss tekniken att knuffa asteroider för att jorden ska skyddas vid nästa farliga asteroids kollisionskurs är självfallet viktigt. Vi får bara hoppas denna inte kommer innan vi lärt oss tekniken att knuffa asteroider. Spränga dem tror jag kan bli kontraproduktivt genom att en mängd mindre men fler stenbumlingar då träffar jorden och ger katastrofala följder även de (min anm.).

Bild på Hera från http://www.esa.int/Safety_Security/Hera/Spacecraft2

Rymdväder har ett samband med solvind

 

Solvinden är en plasmavind (ett flöde av laddade partiklar, främst elektroner och protoner) som ständigt strålas ut från solen och ut i solsystemet. Ibland sker stora utsläpp. Stora nog att störa radiotrafik och stänga ner digital samhällsfunktion. Av den anledningen bör vi förstå mer av mekanismen och förbereda oss och skydda samhällsviktiga funktioner (om det nu går). Vårt samhälle i dag är sårbart.

 Rymdväder drivs av helt andra processer än väderförhållanden inom en atmosfär och handlar om solvindens påverkan på magnetosfär och joniserad strålning. Begreppet rymdväder beskriver förhållandena i rymden som påverkar jorden och våra teknologiska system. Beroende på solens aktivitet, jordens magnetfält, och vår position i solsystemet.

Rymdväder har länge varit känt för att ungefär följa solcykelns Tjugutvååriga solfläckscykeln med geomagnetiska solstormar vilka har samband med solfläckarna. Men utöver 22 årscyklerna sker vissa cykler i ca 150 årsintervall. Dessa ger betydligt större störningar än de vanliga cyklerna. Senast detta skedde var under 1859 då telegrafen som då var ny stängdes ner. 

Det finns dock mycket debatt om huruvida de farligaste händelserna följer ett mönster uppstår spontant.

Owens, M.J., Lockwood, M., Barnard, L.A. m.fl. har skrivit en lång artikel där man tar fram kunskap och diskuterar utefter detta i ”Extrema rymdväderhändelser och solcykeln” (översatt) i link.springer.com Se artikeln här finns mycket för den intresserade.

Extrema händelser – per definition – inträffar sällan, och att fastställa dess förekomstbeteende är svårt. Den enklaste begränsningsstrategin är kanske att använda rymdvädrets kända klimatologi och bygga system med lämplig motståndskraft. Det kräver ingen förutsägelse av tidpunkten för en rymdväderhändelse. Men det kräver kunskap om den maximala intensitet som sannolikt kommer att uppstå under en viss och kanske längre period. Naturligtvis kommer byggandet av sådant skydd till en kostnad som drabbar särskilt rymdfarkosters hårdvara. Men skydd behövs både för dessa och för våra datorer på Jorden om eller rättare sagt när katastrofen kommer. När väl katastrofen sker är det försent och vår datatrafik slås ut över hela jorden under kanske längre tid än vi nu förstår.

Bild från vikipedia "En fantasifull illustration av hur jordens magnetosfär påverkas av solutbrott. Variationer på solen och i solvinden är rymdvädrets viktigaste drivkrafter". Bild:NASA