Nyligen sågs hur ett svart hål slukade en stjärna

 

Bild https://www.iac.es/en  Recreation of a burst, identified as CSS161010, in which a small black hole swallows a star. Credits: Gabriel Pérez (IAC).

Ett internationellt forskarlag under ledning från Institute of Space Studies of Catalonia (IEEC) med Dr. Claudia Gutiérrez från Institute of Space Sciences (ICE-CSIC) upptäckte ett exceptionellt snabbt och ljusstarkt kosmiskt utbrott i en liten galax som ligger 500 miljoner ljusår bort.

Explosionen, identifierad som CSS161010 (galax), nådde sin maximala ljusstyrka på endast 4 dagar och sjönk sedan till halva ljusstyrkan efter 2,5 dag vilket innebar att både upptäckten och de efterföljande observationerna av dess utveckling blev en vetenskaplig milstolpe och en utmaning för forskargruppen.

Huvudförfattaren till studien om fenomenet var Dr. Claudia Gutiérrez, forskare vid IEEC och ICE-CSIC. Hittills har endast ett dussin kosmiska explosioner med dessa egenskaper i  ljusstyrka och utveckling upptäckts och ännu är deras ursprung ett fullständigt mysterium. Forskargruppen under ledning av Claudia Gutiérrez tror dock att de unika spektrala egenskaperna hos CSS161010  ger viktiga ledtrådar om dess fysikaliska ursprung och deras analys tyder på att det  är resultatet av ett litet svart hål som sväljer en stjärna. Utbrottet inträffade i en liten galax 400 gånger mindre än vår Vintergata. Om dvärggalaxen är värd för ett massivt svart hål, måste dess massa också vara liten vilket motsvarar ett svart hål med medelstor massa (100 - 100 000 solmassor).

– Hittills har den här typen av svarta hål varit extremt svåra att identifiera och astronomerna känner bara till ett  litet antal, beskriver professor Seppo Mattila vid Åbo universitet i Finland som är en av huvudförfattarna till artikeln.

– Att identifiera och karakterisera svarta hål med medelhög massa är avgörande för att förstå hur svarta hål bildas och utvecklas. I själva verket är de grundläggande byggstenarna i supermassiva svarta hål som finns i centrum av galaxer, såsom vår Vintergata, och som man har observerat existerar även i det unga universum, tillägger professor Mattila. Professor Peter Lundqvist från Stockholms universitet, som också ingick i forskargruppen. Han tillägger: – Linjestrålningen utvecklad i det här objektet liknar den som observerats i aktiva galaxkärnor där man vet att supermassiva svarta hål finns. Denna likhet ger stark trolighet  att CSS161010 också  har ett svart hål, även om det inte är ett särskilt stort hål.

Lundqvist påpekar: "När en stjärna splittras av en stjärna som kommer för nära ett svart hål med medelmassa avslöjas det svarta hålet som annars skulle vara vilande. Det är troligt att det finns andra sådana svarta hål i andra dvärggalaxer, och vi måste spåra händelser som liknar CSS161010 för att kunna bestämma egenskaperna hos dessa svarta hål bättre än idag.

Min tolkning av  CSS161010 i två artiklar är att det är namnet både på explosionen och galaxen. Men det kan vara fel.

En galax som ser ut som Vintergatan gjorde under sin första tid

 

Bild https://webbtelescope.org/  Firefly Sparkle Galaxy och följeslagare i galaxhopen MACS J1423

I bilden ovan ses 10 distinkta stjärnhopar (se you tubefilm här om fenomenet) som rör sig likt eldflugor i bilden från NASA:s James Webb Space Telescope. De ses ingå i en kokong av diffust ljus som sänds ut av andra stjärnor som är utspridda runt dem. Galaxen har beteckningen Firefly Sparkle och blev till cirka 600 miljoner år efter big bang.

Forskare som analyserade Webbs bilder och data drog slutsatsen att Firefly Sparkle har samma massa som vår galax Vintergatan skulle haft om vi kunde "vrida tillbaka tiden" för att väga den när den höll på att bildas.

Analysen är möjlig genom en naturlig effekt som kallas gravitationslinsning som gör det möjligt för forskare att "zooma in" på extremt avlägsna objekt som är perfekt anpassade till Webbs vy. I kombination med teleskopets bilder och data i kortvågigt infrarött ljus kan astronomer studera avlägsna objekt i häpnadsväckande detalj.

Gravitationslinsing innebär att ett massivt föremål förstorar eller förvränger ljuset från föremål som ligger bakom det. Till exempel kan det kraftfulla gravitationsfältet i en massiv galaxhop böja ljusstrålarna från mer avlägsna galaxer, precis som en kameralins böjer ljus för att bilda en bild. 

”Utan den här gravitationslinsingen skulle vi inte kunna se galaxdetaljer i teleskopet", beskriver Kartheik Iyer, en av huvudförfattarna vid NASA Hubble Fellow vid Columbia University i New York.

"Vi visste att vi kunde förvänta oss det baserat på nuvarande fysik, men det är förvånande att vi faktiskt såg det." Beskriver en av medförfattarna till artikeln Lamiya Mowla biträdande professor vid Wellesley College i Massachusetts det.  En artikel publicerades den 11 december 2024 i tidskriften Nature om fyndet.

En jetstråle från ett svart hål träffar ett okänt objekt

 

Bild https://chandra.si  Källa C4 i Centaurus A-galaxen. (Källa: NASA/CXC/SAO/D. Bogensberger et al.; Bildbehandling: NASA/CXC/SAO/N. Wolk)

Även materia som kastas ut från svarta hål kan stöta på något i mörkret därute. Med hjälp av NASA:s Chandra X-ray Observatory har astronomer upptäckt ett ovanligt fenomen från ett stort svart håls kraftfulla jetstråle då strålen träffar ett oidentifierat objekt på dess väg i universum.

Centaurus A (Cen A) är en galax som finns cirka 12 miljoner ljusår från jorden. Astronomer har länge studerat Cen A eftersom galaxen har ett supermassivt svart hål i sitt centrum vilket skickar ut jetstrålar som sträcker sig ut över hela galaxen. Det svarta hålets jetstrålar består inte av högenergipartiklar från det svarta hålet själv utan från det starka gravitations- och magnetfältet runt detta.

Bilden ovan visar röntgenstrålar med låg energi som Chandra ser i ett rosa sken, röntgenstrålar med medelhög energi i lila och röntgenstrålar med högst energi i blått.

I den senaste studien har forskarna kommit fram till att jetstrålen åtminstone på vissa ställen rör sig nära ljusets hastighet. Med hjälp av den djupaste röntgenbilden som någonsin gjorts av Cen A fann de även ett område där strålningen är V-formad i ett ljusstarkt område av röntgenstrålningen något som inte hade setts tidigare i galaxen.

Denna källa, kallas C4 och finns nära jetstrålens väg från det svarta hålet och är markerat i den infällda bilden. V:ets armar är minst 700 ljusår långa.

Forskarna har en aning om vad som händer men identiteten på det objekt som sprängs i området är ett mysterium eftersom det är för avlägset för att dess detaljer ska kunna ses. Inte ens i bilder från dagens mest kraftfulla teleskop kan man utröna vad det är.

Det okända objektet som rammas kan vara en massiv stjärna, antingen en ensam sådan eller ett dubbelstjärnsystem. Röntgenstrålningen från C4 skulle kunna orsakas av kollisionen mellan partiklarna i jetstrålen och gasen i en vind som blåser ut från stjärnan (stjärnorna). Kollisionen kan generera turbulens vilket orsakar en ökning av densiteten hos gasen i jetstrålen. Detta antänder i sin tur röntgenstrålningen som Chandra registrerar. Men än är allt teori. Funderar på om det kan vara ett gasmoln som strålen träffat på och som ger skenet då det antänds.

En artikel som beskriver dessa resultat finns i det senaste numret av The Astrophysical Journal. Författarna till studien är David Bogensberger (University of Michigan), Jon M. Miller (University of Michigan), Richard Mushotsky (University of Maryland), Niel Brandt (Penn State University), Elias Kammoun (University of Toulouse, Frankrike), Abderahmen Zogbhi (University of Maryland) och Ehud Behar (Israel Institute of Technology).

NASA:s Marshall Space Flight Center i Huntsville, Alabama, förvaltar Chandra-programmet. Smithsonian Astrophysical Observatorys Chandra X-ray Center kontrollerar den vetenskapliga verksamheten från Cambridge, Massachusetts, och flygverksamheten från Burlington, Massachusetts.

Små asteroider kan nu hittas lättare i Asteroidbältet

 

Bild https://news.mit.ed En  illustration av NASA:s James Webb Space Telescope som i infrarött ljus visar upp en population av små asteroider i asteroidbältet. Bild: Ella Maru och Julien de Wit.

Asteroiden som släckte ut dinosaurierna beräknas ha varit cirka 10 kilometer i diameter. Det är ungefär lika stort som Brooklyn i New York. Ett sådant massivt nedslag förutspås ske  en gång på 100 miljoner till 500 miljoner år.

Däremot kan mycket mindre asteroider i storlek som en buss slå ner på jorden oftare kanske bara med några års mellanrum. Dessa mindre asteroider på tiotals meter i diameter är mer benägna att ta sig ur asteroidbältet och migrera in mot jorden. Om de slår ner kan dessa små asteroider skicka chockvågor genom hela regioner som skedde vid nedslaget 1908 i Tunguska i Sibirien och asteroiden 2013 som bröts sönder på himlen över Tjeljabinsk i Ural. Att kunna observera dessa asteroider i asteroidbältet då de tar kurs mot oss skulle ge en inblick i varifrån de kommer och ge oss tid att försvara oss.

Nu har ett internationellt forskarlag lett av fysiker vid MIT (Massachusetts Institute of Technology) hittat ett sätt att upptäcka de minsta asteroiderna i asteroidbältet (bältet där miljontals asteroider finns ligger mellan Mars och Jupiter). Hittills har de minsta asteroiderna som forskare kunnat urskilja där varit ungefär en kilometer i diameter. Med teamets nya metod kan forskare nu upptäcka asteroider i asteroidbältet som är så små som 10 meter i diameter.

"Vi har kunnat upptäcka jordnära objekt ner till 10 meter i storlek", beskriver studiens huvudförfattare, Artem Burdanov, forskare vid MIT:s Department of Earth, Atmospheric and Planetary Sciences. "Vi har nu ett sätt att upptäcka dessa små asteroider när de är mycket längre bort, så att vi kan göra mer exakt spårning av dess omloppsbana vilket kan hjälpa oss att hindra nedslag på jorden."

Studiens medförfattare inkluderade MIT-professorerna i planetvetenskap Julien de Wit och Richard Binzel, tillsammans med medarbetare från flera andra institutioner, inklusive universitetet i Liège i Belgien, Karlsuniversitetet i Tjeckien, Europeiska rymdorganisationen och institutioner i Tyskland inklusive Max Planck-institutet för utomjordisk fysik och universitetet i Oldenburg.

I artikeln som publicerats nyligen  i tidskriften Nature rapporterar forskarna att då de har använt sin metod  upptäckt mer än 100 tidigare okända  mindre asteroider i asteroidbältet. Rymdstenarna varierar från storleken av en buss och uppåt och är de minsta asteroiderna inom asteroidbältet som hittills har upptäckts. I den nya studien letade forskarna efter asteroider av mindre storlekar med hjälp av data från världens mest kraftfulla observatorium – NASA:s James Webb Space Telescope (JWST), som är särskilt känsligt i det infraröda fältet snarare än synligt ljus. Det råkar vara så att asteroider som kretsar i asteroidbältet är mycket ljusare vid infraröda våglängder än vid synliga våglängder och är därför mycket lättare att upptäcka med JWST:s infraröda kapacitet.

Universum kan ses designat för att passa oss (eller har vi designats för att passa in)

 

Den antropiska principen är inom kosmologi, fysik och filosofi, ett begrepp som sammanfattar den åsikten att universums grundläggande naturlagar måste ha fått en specifik utformning för att liv ska kunna uppstå. 

I en banbrytande studie om axion mörk materia av Dr. Nemanja Kaloper, fysiker vid Institutionen för fysik och astronomi vid University of California, Davis, och Dr. Alexander Westphal, professor vid Deutsches Elektronen-Synchrotron (DESY) i Tyskland, föreslår dessa en metod för att testa den antropiska principen vilket potentiellt kan skaka grunden för hur vi förstår vår plats i kosmos.

Studien publicerades i The Journal of Cosmology and Astroparticle Physics här beskriver den framstående astronomen Dr. David Kipping och astrofysikern Dr. Geraint Lewis att mänskligheten ännu inte upptäckt intelligent utomjordiskt liv eftersom Jorden existerar i en ficka i rymden dit avancerade utomjordingar ännu inte har nått fram. Kritiker hävdar däremot att antropiska resonemang är en icke vetenskaplig förklaring utan mer en filosofisk krycka och förlitar sig på multiversumhypotesen för att rättfärdiga sina antaganden. Om det finns oräkneliga universum, vart och ett med olika fysiska konstanter är det inte förvånande att ett av dem skulle tillåta liv.

Multiversum förblir spekulativt, vilket lämnar den antropiska principen på ostadig grund och kritiseras ofta för sitt cirkelresonemang och sin icke-falsifierbarhet. Forskarna fördjupar sig i axion mörk materia – en svårfångad kandidat för universums saknade massa – och då inga bevis finns av att multiunvers eller den antropiska principen finns är det inte vetenskap utan något som varken kan bevisas eller motbevisas. Deras resultat presenterar en väg för att testa principen och väcker kritiska frågor om dess vetenskapliga giltighet.

Centralt i studien är begreppet "suddig" mörk materia, en form av ultralätta axioner med mycket liten massa. Om dessa partiklar existerar, teoretiseras om att de för att bilda ett kvantvågsliknande fält på galaktiska skalor. Fuzzy Dark Matter har dykt upp som ett lönsamt alternativ till traditionella modeller, och erbjuder potentiella förklaringar till skillnader i teori om hur galaxer bildas.

I Dr. Kaloper och Dr. Westphals ramverk antas axioner uppstått från kvantfluktuationer under universums expansiva första epok. Dessa partiklar skulle ha de "guldlocksegenskaper" som behövs för att förklara förekomsten av mörk materia och deras beteende styrs av det subtila samspelet mellan inflationsdynamik och kvantmekanik.

Det som gör denna hypotes revolutionerande är dess koppling till den antropiska principen. Studien illustrerar på ett levande sätt hur antropiska resonemang interagerar med begreppet multiversum. Om suddiga axioner upptäcks med massor och densitet som är perfekt anpassade till livsuppehållande förhållanden, skulle det tyda på att universum är "precis rätt" för människan och allt liv på jorden. Dr. Kaloper och Dr. Westphals studie kan representera en vändpunkt av vår förståelse av universum och vår plats i det. Genom att knyta den antropiska principens öde till observerbara fenomen utmanar de oss att ompröva den vetenskapliga förklaringens natur.

Är universum finjusterat för liv eller är vi bara ett slumpmässigt utfall bland många? Svaret kan finnas i den svårfångade världen av suddig mörk materia – och med den väntar ett nytt kapitel i historien om kosmiska upptäckter.

Läs gärna mer om detta spännande sätt att förstå och se på verkligheten här vid The Debrief https://thedebrief.org. 

Men jag vill även tipsa om en bok av Sabine Hossenfelder som är teoretisk fysiker vid Frankfurt Institute for advanced studies med titeln Existentiell Fysik utgiven på svenska 2023. Här beskriver hon bland annat hur multiversum och den antropiska principen bör förstås. Det finns mycket ovetenskap inom psudovetenskap inom dessa begrepp.

Hubbles väderobservationer på is- och gasplaneterna i vårt solsystem

 

Bild https://hubblesite.org/ Ett montage av Hubbleteleskopets bilder av vårt solsystems fyra yttre planeter: Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, var och en visad i förbättrade färger.

Rymdteleskopet Hubble observationsprogram som kallas OPAL (Outer Planet Atmospheres Legacy) samlar in långsiktiga observationer av Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus väder för att förstå deras atmosfäriska dynamik och utveckling.

Jupiters molnband visar ett ständigt föränderligt kalejdoskop av form och färg. Det är alltid stormigt väder på Jupiter: cykloner, anticykloner, vindförändringar plus den kraftigaste stormen i solsystemet, den stora röda fläcken. Jupiter är till stor del  täckt av ammoniak-iskristallmoln ovan atmosfären som är tiotusentals mil djup.

Det tar mer än 29 år för Saturnus att kretsa runt solen, så OPAL har följt den i ungefär en fjärdedel av ett Saturnusår (med början från 2018 vilket var slutet av Cassini-uppdraget). Eftersom Saturnus lutar 26,7 grader går den igenom mer djupgående säsongsförändringar än Jupiter. Saturnus årstider varar i ungefär sju år. Detta innebär också att Hubble ser det spektakulära ringsystemet i en sned vinkel på nästan 30 grader och ringarnas lutning från kanten där de försvinner nästan helt eftersom de ses som papperstunna.

Uranus lutar på sidan så att dess rotationsaxel nästan är i samma plan som planetens omloppsbana. Detta resulterar i att planeten går igenom radikala årstidsväxlingar under sin 84 år långa vandring runt solen. Konsekvensen av planetens lutning innebär att en del av halvklotet är helt utan solljus, under tidsperioder som varar upp till 42 år. OPAL har följt den norra polen som för tillfället tippar mot solen.

När Voyager 2 flög förbi Neptunus 1989 blev astronomerna förbryllade över en stor mörk fläck lika stor som Atlanten som tornade upp sig i atmosfären. Var den lika långlivad som Jupiters stora röda fläck frågade man sig. Frågan förblev obesvarad tills Hubble 1994 kunde visa att sådana mörka stormar var övergående på Neptunus de dök upp och försvann efter två till sex år. Under OPAL-programmet upptäckte Hubble även slutfasen av en mörk fläck och hela livscykeln för en annan – båda migrerade mot ekvatorn innan de försvann. OPAL-programmet gör att astronomer inte missar framtida stormar.

För än mer utförligt om klimat och väder på dessa planeter följ denna länk från NASA:s Hubbletelekops egen sida.  

Månens största och äldsta krater

 

Bild wikipedia. Aitkenkratern, vy av Apollo 17 från 121 km höjd.

Baserat på vissa egenskaper hos Aitken-kratern ansåg astronomer att kratern var oval eller ellipsformad. I åratal trodde forskare att denna enorma krater bildats av ett nedslag som träffade månen i en flack vinkel, möjligen så extrem som då en sten hoppar över en vattenyta i den så kallade leken ”kasta smörgås” 

Enligt denna teori skulle mycket lite skräp från nedslaget som bildat kratern ha kastats ut på månens sydpol (kratern finns på månens sydpol) landningsområdet för de kommande Artemis-uppdragen då människan återvänder till månen.

I en ny studie under ledning från University of Maryland (UMD) och publicerad i tidskriften Earth and Planetary Science Letters visas att nedslaget kan ha varit mycket mer direkt än man tidigare ansett vilket resulterade till en mycket rundare krater än man tidigare ansett formen se ut som.

"Det är utmanande att studera Aitken-kratern holistiskt på grund av dess enorma storlek vilket är anledningen till att forskare fortfarande försöker förstå dess form och storlek. Dessutom har det gått fyra miljarder år sedan kratern bildades och många andra nedslag har dolt dess ursprungliga form förklarar studiens huvudförfattare, Hannes Bernhardt, biträdande forskare vid UMD:s geologiska institution. "Vårt arbete utmanar många befintliga idéer om hur detta massiva nedslag inträffade och kastade ut material men vi är nu ett steg närmare för att bättre förstå månens tidiga historia och utveckling över tid.”

Med hjälp av högupplöst data från NASA:s Lunar Reconnaissance Orbiter utvecklade Bernhardt och hans team ett innovativt tillvägagångssätt för att förstå Aitken-kraterns komplexa struktur. De identifierade och analyserade över 200 bergsformationer utspridda runt bassängen, geologiska egenskaper som teamet misstänkte var uråldriga rester från det ursprungliga nedslaget. Från fördelningen och formen på dessa bergsliknande stenar insåg teamet att nedslaget borde ha skapat en cirkulär krater från vilken betydande bitar av materia spreds ut över månens yta på månens sydpol (där kraterns finns).

"En rundare, mer cirkulär form indikerar att ett föremål träffade månens yta i en mer vertikal vinkel, möjligen liknande som att släppa en sten rakt ner på marken", beskriver Hannes Bernhardt, biträdande forskare vid UMD:s geologiska institution.

Artikeln "Numeric Ring-Reconstructions based on Massifs favor a Non-oblique South Pole-Aitken-forming Impact event" publicerades i Earth and Planetary Science Letters den 28 november 2024. Studien stöddes av NASA-projektet Lunar Reconnaissance Orbiter Camera (LROC) och initierades av Jessica Walsh från Northern Arizona University, som tragiskt gick bort innan studien publicerades. Medförfattare var Jaclyn Clark, biträdande forskare vid UMD, Leon Schröder från AlgebraX gmbH, Megan Henriksen från Intuitive Machines och Christopher Edwards och Jessica Walsh från Northern Arizona University

Hubbleteleskopet tar en närmare titt på en kvasar som är en blasar

 

Bild https://hubblesite.org  Kvasar 3C 273 som finns i riktning mot stjärnbilden jungfrun. En kvasar är en extremt ljusstark och avlägsen aktiv galaxkärna. Den överglänser sin värdgalax så denna inte tidigare har kunnat observeras. Just denna kvasar är klassificerad som blasar vilket är en typ av kvasar, dvs en mycket kompakt, ytterst ljusstark och snabbt variabel galaxkärna. Det som utmärker en blazar är att en av dess jetstrålar är riktad mer eller mindre rakt mot jorden.

Astronomer har nyligen använt NASA:s rymdteleskop Hubble för att se närmare på ett energirikt stort svart hål som är en kvasar. En kvasar är ett galaktiskt centrum som lyser starkt när det svarta hålet konsumerar materia i sin omedelbara omgivning och överglänser den galax där den finns i ljusstyrka.

De nya Hubble-bilderna av miljön runt kvasaren visar en del "konstiga saker", enligt Bin Ren vid Côte d'Azur-observatoriet och Université Côte d'Azur i Nice, Frankrike. "Man ser några klumpar i olika storlekar och en mystisk L-formad trådstruktur. Allt detta inom 16 000 ljusår från det svarta hålet.

En del av objekten kan vara små satellitgalaxer runt det svarta hålet och på så sätt skulle de kunna förlora material till det svarta hålet och driva den ljusstarka fyren (som kallas kvasar). – Tack vare Hubbles observationsförmåga öppnar vi en ny inkörsport till att förstå kvasarer, beskriver Ren.

Kvasarer ser ut som stjärnor eller punktkällor av ljus i rymden (därav namnet kvasistellära objekt). Kvasaren i den nya studien, kvasar3C 273, identifierades 1963 av astronomen Maarten Schmidt och var den första kvasar som upptäckts. På ett avstånd av 2,5 miljarder ljusår var den för långt bort för att tolkas som en stjärna. Den har en ljusstyrka som är mer än 10 gånger starkare än de ljusaste elliptiska jättegalaxerna. Detta öppnade dörren till en ny gåta inom kosmologin. Frågan vad som driver denna massiva energiproduktion? Det troliga  är material som dras in i ett svart hål.

År 1994 avslöjade Hubbles starka teleskop att miljön kring kvasarer är mycket mer komplex än man först trott. Bilderna tolkades som galaktiska kollisioner och sammanslagningar mellan kvasarer och materia och gas som for ner på supermassiva svarta hål. Detta får de svarta hålen att bli kvasarer.

Att se in i kvasaren 3C 273 är för Hubble som att se rakt in i en bländande bilstrålkastare och försöka se en myra krypa på kanten runt den. Kvasaren strålar ut tusentals gånger mer energi än stjärnorna från en galax. 3C 273 finns 2,5 miljarder ljusår bort och är en av de närmsta till oss. Om den varit alldeles i närheten, några tiotals ljusår från jorden, skulle den se lika ljus ut som solen på himlen!)

Hubbles STIS-instrument kan fungera som en koronagraf för att blockera ljus från centrala källor inte olikt hur månen blockerar solens bländning under en total solförmörkelse. Astronomer har använt STIS (Space Telescope Imaging Spectrograph) för att avslöja stoftskivor runt stjärnor för att förstå hur planetsystem bildas och nu kan de använda STIS för att bättre förstå kvasarernas närliggande värdgalaxer. Coronografen på Hubble gjorde det möjligt för astronomer att se åtta gånger närmare det svarta hålet än någonsin tidigare. 

Forskarna fick en sällsynt inblick i kvasarens 300 000 ljusår långa extragalaktiska jetstråle av material som for genom rymden med nästan ljusets hastighet. Genom att jämföra STIS-korondata med arkivbilder från STIS med 22 års mellanrum drog forskarlaget under ledning av Ren slutsatsen att jetstrålen rör sig snabbare när den är längre bort från det svarta hålet.

I framtiden kan vi få fler ledtrådar om kvasarer genom att titta närmare på 3C 273 i infrarött ljus med James Webb Space Telescope, beskriver Ren. (observationstid med detta teleskop är svårt att få)

Minst 1 miljon kvasarer är utspridda över himlen. De är användbara bakgrundsstrålkastare för en mängd olika astronomiska observationer. Kvasarer var vanligast cirka 3 miljarder år efter big bang, då galaxkollisioner var vanligare.

Rymdteleskopet Hubble har varit i drift i över tre decennier och fortsätter att göra banbrytande upptäckter som formar vår grundläggande förståelse av universum. Hubble är ett internationellt samarbetsprojekt mellan NASA och ESA (European Space Agency). NASA:s Goddard Space Flight Center i Greenbelt, Maryland, sköter teleskopet och uppdragsverksamheten. Lockheed Martin Space, baserat i Denver, stöder också uppdragsverksamheten vid Goddard. Space Telescope Science Institute (STScI) i Baltimore, som drivs av Association of Universities for Research in Astronomy, bedriver Hubble-vetenskaplig verksamhet för NASA.

Massiva asteroidnedslag i det förgångna förändrade inte jordens klimat in i vår tid

 

Bild wikimedia på Popigai-kratern.

Två flera mil stora asteroider träffade jorden med ungefär 25 000 års mellanrum och lämnar efter sig den 100 kilometer långa Popigai-kratern i Sibirien Ryssland för 35 miljoner år sedan och den 40-85 kilometer långa kratern i Chesapeake Bay i USA även denna för ca 35 miljoner år sedan. 

Den nya studien, som publicerats i tidskriften Communications Earth & Environment, fann inga bevis för en varaktig förändring i klimatet under de 150 000 år som följde efter denna tid.

Forskarna drog slutsatser om klimatet tiden innan nedslagen och efter dessa genom att titta på isotoper (atomtyper) i fossiler av små, skalförsedda organismer som levde i havet eller på havsbotten vid den tiden. Mönstret av isotoper speglar hur varmt vattnet var när organismerna levde.

Medförfattare till studien professor Bridget Wade (UCL Earth Sciences) beskriver: "Det som är anmärkningsvärt med våra resultat är att det inte skedde någon verklig förändring av klimat efter nedslagen (nedslagen är några av se största jorden utsatts för). Vi förväntade oss att isotoperna skulle förskjutas i den ena eller andra riktningen för att indikera varmare eller kallare klimat men så var det inte. Dessa stora nedslag inträffade och på lång sikt verkar vår planet inte ha påverkats under en längre tidsperiod.

– Vår studie kunde inte fånga upp kortsiktiga förändringar som tiotals eller hundratals år eftersom proverna visade vart 11 000:e år. Sett över en mänsklig tidsskala skulle dessa nedslag vara en katastrof. De skulle skapa en massiv chockvåg och tsunami, det skulle bli omfattande bränder och stora mängder damm skulle skickas ut i luften och blockera solljuset.

– Modellstudier av det större Chicxulub-nedslaget som dödade dinosaurierna, tyder också på ett klimatskifte på en mycket mindre tidsskala mindre än 25 år (men tillräckligt för att utrota dinosauriernas värld). 

Forskargruppen, som inkluderar professor Wade och master student i geovetenskap Natalie Cheng, analyserade isotoper i över 1500 fossil av encelliga organismer så kallade foraminiferer, både de som levde nära havsytan (planktoniska foraminiferer) och på havsbotten (bentiska foraminiferer).

Dessa fossil var mellan 35,5 och 35,9 miljoner år gamla och hittades inbäddade inom tre meter i ett  bergs inre som tagits från och under Mexikanska golfen av det vetenskapliga djuphavsborrningsprojektet.

Förutom dessa två nedslag tyder befintliga bevis på att tre mindre asteroider också de träffade jorden under denna tid – den sena eocen-epoken – vilket pekar på en störning i vårt solsystems asteroidbälte (asteroidbältet mellan Mars och Jupiter).

Tidigare undersökningar av klimatet vid den tiden hade varit ofullständiga noterade forskarna där vissa kopplade meteornedslagen till trolig accelererad nedkylning och andra till episoder av varmare temperaturer.

Studien finansierades av Storbritanniens Natural Environment Research Council (NERC).

Ovanligt med kometliknande objekt i asteroidbältet. Men de finns!

 

Bild https://www.psi.edu  Bilderna ovan är av den kometliknande asteroiden 456P/PANSTARRS tagna med Magellan-Baade-teleskopet i Chile den 3 oktober 2024 och Lowell Discovery Telescope i Arizona den 26 oktober 2024, där asteroidkometens huvud (kärna) syns i mitten på varje bild och svansen sträcker sig ut åt höger. Fotograf: Scott S. Sheppard, Carnegie Institution for Science / Audrey Thirouin, Lowell Observatory / Henry H. Hsieh, PSI.

Det mystiska objekt som upptäcktes i asteroidbältet under (som finns mellan Mars och Jupiter) 2021 bestämdes till slut vara en komet av Planetary Science Institute Senior Scientist Henry Hsieh, Scott Sheppard från Carnegie Institution for Science och Audrey Thirouin från Lowell Observatory. 

Kometliknande objekt i asteroidbältet är isiga med kometliknande drag, som svansar eller suddiga moln som sträcker sig bort från solen när solens värme förångar deras is. Den första upptäcktes 2006 vid University of Hawaii av Hsieh och hans dåvarande doktorandhandledare, David Jewitt.

Kometobjekt i asteroidbältet tillhör en större grupp av objekt i solsystemet som kallas aktiva asteroider. De ser ut som kometer men har asteroidliknande banor i det inre av solsystemet. Denna grupp inkluderar asteroider vars moln och svansar består av utslungat damm som producerats efter en kollision eller när då de snabbt roterar, snarare än bara att de  kastar ut damm på grund av förångad is. Både kometer (aktiva asteroider) är relativt sällsynta i asteroidbältet men forskare upptäcker fler i allt snabbare takt.

Hsieh och hans kollegor observerade den aktiva asteroiden 456P/PANSTARRS två gånger med Magellan Baade Telescope och Lowell Discovery Telescope i oktober 2024 för att fastställa dess status som den 14:e bekräftade kometliknande asteroiden i asteroidbältet. De publicerade sina resultat i Research Notes of the American Astronomical Society.

"Det här objektet är inte bara en asteroid som liknade en komet i en engångshändelse som fick den att visa aktivitet utan är ett naturligt aktivt, isigt objekt som liknar kometer från det yttre solsystemet (kuiperbältet)", beskriver Hsieh.

Om 456P/PANSTARRS aktivitet berodde på något annat än förångad is skulle man förvänta sig att dess svans bara dök upp en gång slumpmässigt och inte upprepade gånger när den var nära solen. Ett isigt föremål, å andra sidan, värms upp varje gång det närmar sig solen och den förångade isen drar med sig damm. När objektet rör sig längre bort från solen och svalnar upphör aktiviteten.

Observationer av upprepad stoftutkastningsaktivitet under nära inflygningar till solen anses för närvarande vara det bästa och mest tillförlitliga sättet att identifiera kometer i asteroidbältet.

"Det finns fortfarande väldigt få bekräftade kända kometliknande objekt i asteroidbältet", påtalar Hsieh. – Vi vill bygga upp populationen så att vi kan få en tydligare bild av vad deras egenskaper i stort är, till exempel deras storlek, aktivitetslängd och utbredning inom asteroidbältet så de bättre kan användas för att spåra is i solsystemet i allmänhet.

Numera kallas asteroidbältet även huvudbältet för att inte missförstås i text som Kuiperbältet som finns bortom Neptunus bana och vari finns asteroider och dvärgplaneter vari Pluto ingår som en av dem. Runt detta bälte finns Oorts kometmoln med mängder av små rester från solsystemets bildande och däri många kometer som namnet antyder. Men jag protesterar mot att asteroidbältet numera kan kallas huvudbältet. Etablerade beteckningar ska inte ändras det förvirrar bara i texter mm. Ovan fynd kan man även fundera över om dessa objekt som kallas kometliknande objekt kanske är infångade kometer från Oorts moln då och då kastas en komet ut därifrån och börjar sina rundor runt solen.

Troligen har det aldrig funnits liv eller vatten på vår tvillingplanet Venus.

 

Bild wikipedia. Färgkodad höjdkarta som visar de upphöjda terrae-"kontinenterna" i gult och mindre detaljer av Venus.

Forskare vid University of Cambridge som har studerat den kemiska sammansättningen av Venus atmosfär drar slutsatsen att dess inre är för torrt idag för att det någonsin ska ha funnits tillräckligt med vatten (om det någonsin funnits någon droppe alls) för att hav kunnat existera på dess yta. Istället har planeten sannolikt varit en brännhet ogästvänlig värld under hela sin existens.

Resultatet av studien har beskrivits i tidskriften Nature Astronomy och har betydelse för förståelsen av jordens unika karaktär och för sökandet efter liv på planeter utanför vårt solsystem. Även om många exoplaneter liknar Venus föreslås i  studien att astronomer bör begränsa sitt fokus till exoplaneter som är mer lika jorden än som gjorts historiskt.

På avstånd är Venus och jorden mycket lika de är nästan identiska i storlek och båda är stenplaneter. Men på nära håll är Venus mer som en ond tvilling. Den är täckt av tjocka moln av svavelsyra och dess yta har en medeltemperatur på nära 500 °C.

Trots dessa extrema förhållanden har astronomer i årtionden undersökt om Venus en gång kan ha haft flytande hav som kunnat hysa  någon form av "liv på ytan eller i dess tjocka moln.

"Vi kommer inte att veta helt säkert om Venus kan ha liv i molnen eller har kunnat ha livsformer förrän vi skickar sonder dit i slutet av detta årtionde", beskriver studiens huvudförfattare Tereza Constantinou, doktorand vid Cambridges Institute of Astronomy. Men med tanke på att Venus sannolikt aldrig haft hav är det svårt att föreställa sig att Venus någonsin har haft jordliknande liv vilket kräver flytande vatten.

Tänk om vi kunnat flytta Venus till en bana som Jordens och få den till att hysa liv och atmosfär som jordens. Då skulle vi haft två planeter med samma tyngdkraft mm en tvillingjord.

För mer om hur dessa forskare kom fram till sitt mycket troligt riktiga resultat enligt mig se denna länk från University of Cambridge. 

Insektsfossil ovanliga men nu har mjöllusfosill i puppastadiet hittats på Nya Zeeland

 

Bild https://www.otago.ac.nz  Bild https://www.otago.ac.nz  En närbild på två små, vita puppfossil av mjöllus.

I en ny studie som publicerats i tidskriften Palaeobiodiversity and Palaeoenvironments, visas att sällsynta fossil av mjöllusar (små insekter som är cirka 3 mm stora som fullväxta) har hittats i sediment från kratersjöar från miocen (23–5,3 miljoner år sedan) vid Hindon Maar, nära Dunedin. 

Fossilen som hittats vid Hindon Maar är cirka 1,5 mm x 1,25 mm och har bevarats i den position  de hade då de dog, fästa på undersidan av ett blad.

De är svarta med en oval kropp och har vissa likheter med dagens vita flugor – som form och färg. Men skiljer sig åt genom att alla segment av kroppen är tydligt definierade av djupa veck.

Medförfattaren till studien om upptäckten Dr Uwe Kaulfuss, vid universitetet i Göttingen i Tyskland och tidigare postdoktor vid geologiska institutionen vid University of Otago, upptäckte de små fossilen under en utgrävning vid Hindon tidigare i år.

"Det nya släktet och arten som beskrivs i studien avslöjar  att mjöllusen var en ekologisk komponent i gamla skogar på Sydön (Nya Zeeland)." beskriver– Uwe Kaulfus

– Fossil av vuxna mjöllössinsekter är inte ovanliga, men det krävs extraordinära omständigheter för att det skyddande skal som insekten finns i under sitt puppastadie.

– För ungefär 15 miljoner år sedan måste bladet med puppan ha lossnat från ett träd, blåst ner i en sjö och sjunkit djupt ner i sjöbottnen för att täckas av sediment och fossiliseras. Det måste ha skett i snabb följd eftersom de små insektsfossilen är väl bevarade.

Studiens medförfattare emeritus professor Daphne Lee, vid Otagos geologiska institution, beskriver att de bidrar till den expanderande insektsfaunan som avslöjas i Maar.

– Det var svårt att se så mycket med blotta ögat, men när fossilerna väl var under  mikroskop kunde vi se de fantastiska detaljerna, beskriver hon.

– Att lössen fortfarande är i livsposition på bladet är otroligt och extremt ovanligt. Dessa små fossil är de första i sitt slag som hittats på Nya Zeeland och bara det tredje exemplet på sådana fossill i puppstadiet som är kända globalt.

– Fram till för ungefär 20 år sedan var det totala antalet insekter i landet som var äldre än istiderna sju och nu är antalet 750. Nästan alla är inrymda i Otago Geology Department-samlingarna.

"Nya upptäckter som dessa från fossila fyndplatser i Otago innebär att vi har gått från att nästan inte veta någonting om den roll som insekter spelar till en ny uppskattning av deras betydelse för att förstå Nya Zeelands tidigare biologiska mångfald och historien om våra skogsekosystem."

Professor Lee säger att även om de flesta människor är intresserade av stora fossiler  är det mesta av djurlivet i skog insekter.

– Det finns 14 000 insektarter i Nya Zeeland och 90 procent finns ingen annanstans i världen, beskriver hon.

"Upptäckten av dessa små fossil visar att den här gruppen av insekter har funnits i Aotearoa, Nya Zeeland, i minst 15 miljoner år. Detta ger en väl daterad kalibreringspunkt för molekylära fylogenetiska studier.

Andra små fossil som är nya för vetenskapen har också hittats på Otago på Nya Zealand i år bland annat de första fossilen av dansfluga, translända, fantommygga och sumpbaggar  Dessa studier visar omfattningen av vetenskapliga samarbeten runt om i världen med medförfattare till dessa artiklar från Tyskland, Frankrike, Spanien, Polen och USA.

Ursprungliga svarta hål kan gömma sig i planeter och även i vardagliga föremål här på jorden

 

Bild wikimedia. Flyttblock med inskription i Hässlebackarna (RAÄ-nr Floby 47-1) 5374.jpg även i detta stenblock kan ett ursprungligt svart hål finnas.

I teorin tyds att små svarta hål som kom till i det tidiga universum kan ha lämnat efter sig ihåliga planetoider och mikroskopiska tunnlar och att vi kan söka efter dem i stenar och gamla byggnader. I ny forskning som leds från University at Buffalo föreslås att man tänker både stort och smått för att bekräfta deras existens och föreslår att deras signaturer kan sträcka sig från mycket stora - ihåliga planetoider i rymden till små mikroskopiska tunnlar i vardagliga material som finns på jorden, som sten, metall och glas.

Den teoretiska studien, som publiceras i decembernumret av Physics of the Dark Universe och som finns tillgänglig online beskriver hur att ett ursprungligt svart hål fångat i ett stort stenigt objekt ute i kosmos skulle förbruka dess flytande kärna och lämna det ihåligt. Alternativt kan ett snabbare ursprungligt svart hål lämna efter sig raka tunnlar som är tillräckligt stora för att vara synliga av ett mikroskop om de passerar genom fast material, inklusive material här på jorden.

– Chanserna att hitta dessa signaturer är små, men att söka efter dem skulle inte kräva mycket resurser och den potentiella vinsten bli att upptäcka det första beviset på ett ursprungligt svart hål vilket skulle vara enormt intressant, beskriver studiens medförfattare, Dejan Stojkovic, PhD, professor i fysik vid UB College of Arts and Sciences. – Vi måste tänka utanför boxen eftersom det som tidigare gjorts för att hitta ursprungliga svarta hål inte har fungerat. Ihåliga föremål behöver inte vara större än 1/10 av jorden. Dessa ihåliga objekt skulle kunna upptäckas med teleskop. Massan och därmed densiteten, kan bestämmas genom att studera ett objekts omloppsbana.

"Om objektets densitet är för låg för dess storlek är det en bra indikation på att det är ihåligt", beskriver Stojkovic. Objekt utan en flytande kärna kan helt enkelt passera genom och lämna efter sig en rak tunnel föreslås det i studien. Till exempel skulle ursprungliga svarta hål med en massa på 1022 gram lämna efter sig en tunnel som är 0,1 mikron i diameter.

En stor platta av metall eller annat material skulle kunna fungera som en effektiv detektor för svarta hål genom att övervakas för att upptäcka den plötsliga uppkomsten av dessa tunnlar, men Stojovic säger att det är bättre att söka efter befintliga tunnlar i mycket gamla material ex byggnader som är hundratals år gamla till stenar som är miljarder år gamla.

Mer och utförligare om detta intressanta forskningsområde kan man läsa om här från en artikel från University at Buffalo.

En mystisk händelse ute bland stjärnorna

 

Bild wikipedia.Foto med Hubbleteleskopet av Proxima Centauri 2013. Ett exempel på en röd dvärgstjärna av spektralklass M. Kallas Flarestjärna. Men är inte den som omtalas i texten nedan.

Docent Natasha Hurley-Walker har tillsammans med Csanád Horváth, (student vid Curtin University vid den tiden) upptäckt en  ljusenergipuls i rymden bland arkiverade lågfrekventa data från MWA (Murchison Widefield Array), en föregångare till SKAO (Square Kilometre Array Observatory).

Energipulsen inträffar var tredje timme och varar i 30-60 sekunder vilket gör detta till den längsta radiotransienten som någonsin upptäckts.

Långperiodiska radiotransienter är relativt nya upptäckter inom astronomin och det har varit ett mysterium hur de genererar radiovågor. Med ovan upptäckt tror forskarna att de identifierat en trolig källa till energiutkasten som potentiellt kan förklara långa radiotransienter.

Alla andra tidigare upptäckta transienter har varit djupt inne i vintergatan i en omgivning av ett stort antal stjärnor vilket gjort det svårt att avgöra exakt vad som genererar radiovågorna.

De långperiodiska transienterna är mycket spännande och för att astronomer ska förstå vad de är behövs en optisk bild.

Av en slump upptäcktes den nyupptäckta transienten som fått beteckningen GLEAM-X J0704-37 och finns i utkanten av vår galax i ett stjärnglest område i i stjärnbilden Akterskeppet cirka 5000 ljusår bort från Jorden.

Fenomenet finns långt från det galaktiska planet, så det finns bara en handfull stjärnor i närheten och vi är nu säkra på att det är särskilt ett stjärnsystem här som genererar radiovågorna.

Forskarlaget kunde lokalisera radiovågorna till en specifik stjärna med hjälp av en annan föregångare till SKA, MeerKAT-teleskopet i Sydafrika.

Efter att ha följt upp med SOAR-observatoriet i Chile bestämde de stjärnans spektrum och fann att det var en stjärna med låg massa, en "M-dvärg". https://sv.wikipedia.org/wiki/Flarestj%C3%A4rna

Detta fynd både skapade och besvarade några angelägna frågor. Docent Hurley-Walker förklarar: "En M-dvärg skulle inte ensam kunna generera den mängd energi som vi ser.

– M-dvärgar är stjärnor med låg massa som bara har en bråkdel av solens massa och ljusstyrka. De utgör 70 procent av stjärnorna i Vintergatan, men inte en enda av dem är synlig för blotta ögat.

Data tyder på att denna nu upptäckta befinner sig i ett dubbelstjärnsystem med ett annat objekt, som sannolikt är en vit dvärg, stjärnkärnan i en döende stjärna. Tillsammans driver de radiostrålningen."

Teamet arbetar med uppföljande observationer som slutgiltigt kommer att fastställa systemets natur och förklaringen till denna extrema astrofysikaliska händelse.

Efter att ha grävt igenom MWA:s arkiv fann astronomerna att GLEAM-X J0704-37 har varit aktiv i minst tio år sedan MWA började observera fenomenet. Den kan dock ha varit aktiv och oupptäckt ännu längre vilket innebär att det fortfarande finns många fler att hitta i arkiv runt om i världen.

MWA:s chef, professor Steven Tingay, säger: "Dessa långperiodiska radiotransienter är nya vetenskapliga upptäckter och MWA har i grunden möjliggjort upptäckterna."

MWA har ett arkiv på 55 petabyte med observationer som ger en tioårig dokumentation av vårt universum.

– Det är som att ha en datalagring som motsvarar 55 000 avancerade hemdatorer – en av de största enskilda samlingarna av vetenskapliga data i världen.

Forskningens resultat har publicerats i The Astrophysical Journal Letters.

Lite kunskap om flyttande och ickeflyttande blomflugors liv.

 

Bild wikimedia på blomfluga Syrphus torvus (hona). Bilden är tagen i Skåne.

Flyttande blomflugor flyger längre – men inte snabbare – än sina icke-flyttande släktingar, visar ny forskning. Forskare fångade migrerande flyttblomflugor i Pyrenéerna och icke-migrerande medlemmar av samma art i Storbritannien. 

Varje blomfluga testades på en speciell "lina" innan den släpptes oskadd. Blomflugorna kunde fortsätta att flyga medan de var bundna och de flyttande flugorna flög dubbelt så långt. Samtidigt flög blomflugor med feta bukar – vilket visade att de var välnärda – fem gånger så långt som magra vilket tyder på att denna lagrade energi är livsviktig. Bukstorlek och flyttvanor påverkade inte flyghastigheten, även om större blomflugor flög snabbare än mindre.

"Flyttande varelser som fåglar rör sig i allmänhet snabbare när de flyttar", beskriver Dr Richard Massy, vid Centre for Ecology and Conservation på Exeters Penryn Campus i Cornwall. "Så vi blev förvånade över att se att detta inte är fallet för marmeladblomflugor.

För de här insekterna är migrationen ett maratonlopp inte ett hastighetslopp. Att flyga snabbare är vanligtvis mer energieffektivt – men dessa blomflugor kan strypa hastigheten till en hållbar takt för att minimera muskelslitage och bibehålla sin flygförmåga över långa sträckor.

Flyttblomflugor,  finns i stora delar av Europa och beter sig olika beroende på plats och tid på året. Blomflugor som når vuxen ålder på sommaren lever korta liv på veckor till en månad innan de förökar sig och dör något som ger upphov till flera generationer varje år.

På hösten skjuter blomflugorna dock upp sin reproduktion vilket förlänger deras livslängd till nästa vår. För dem som bor i nordliga områden som Storbritannien utlöser hösten också en migration söderut. Vikten av kroppskondition mätt som bukstorlek belyser behovet av matkällor (blommor) längs resan.

Dr Karl Wotton beskriver det som: "Om dessa resurser utarmas genom förlust och fragmentering av livsmiljöer eller om de inte är synkroniserade med migrationsrörelserna kan konsekvenserna för migrationens framgång bli allvarliga. Detta kan hjälpa till att förklara en del av den nedgång som nyligen setts i antalet flyttande blomflugor.

Dr Will Hawkes tillägger: "Flyttblomflugor är en riklig och färgstark blomfluga som ofta ses i trädgårdar över hela Storbritannien. De är mycket nyttiga pollinatörer och bekämpar naturligt skadedjur som bladlöss vilket minskar skadorna på grödorna.

 Trots att de bara är 1 cm långa gör de enorma migrationer genom Europa: söderut på hösten och norrut på våren. Vi vet inte hur långt individerna flyttar, men misstänker att det är vanligt med migrationer på över 1000 km”.

De migrerande blomflugorna i studien fångades vid bergspasset Puerto de Bucharuelo på gränsen mellan Frankrike och Spanien, medan sommarblomflugorna fångades vid Penryn Campus.

Studien finansierades av Natural Environment Research Council och Royal Society och Har publicerats hi tidskriften iScience, har titeln: "Enhanced flight performance in hoverfly migrants".

Järnsulfid kanske skapade det första livet och det skedde i heta källor

 

Bild  https://english.cas.cn  Konceptuell illustration av varma källor på den tidiga jorden (Illustration av Alex Bosoy, Design & Illustration, LLC). 

Järnsulfid är en kemisk förening av järn och svavel. Järnsulfid kan bildas av anaeroba bakterier. En anaerob organism eller anaerob är en process eller organism som inte kräver syre för tillväxt. Organismer med anaerob metabolism kan erhålla energi utan att förbränna syre genom att någon kolhydrat såsom glukos oxideras till enklare beståndsdelar.

Ett internationellt forskarlag publicerade nyligen en studie som belyser den potentiella roll som järnsulfid hade i bildandet av liv i jordens tidiga varma källor. Enligt forskarna kan sulfiderna ha katalyserat reduktionen av gasformig koldioxid till prebiotiska organiska molekyler via icke-enzymatiska vägar.

Järnsulfid var vanligt i tidiga jordbaserade hydrotermiska system och kan ha underlättat viktiga prebiotiska kemiska reaktioner, liknande kofaktorernas funktion i nutida metaboliska system. Tidigare studier om järnsulfid och livets uppkomst har främst fokuserat på alkaliska hydrotermiska öppningar i djuphavet, som ger gynnsamma förhållanden som hög temperatur, tryck, pH-gradienter och väte (H₂) från serpentinisering, faktorer som tros stödja prebiotisk kolfixering. Vissa forskare har dock föreslagit varma källor på land som en annan trolig plats för livets uppkomst på grund av deras rika mineralinnehåll olika kemikalier och rikliga tillgång av solljus

Studien genomfördes av Dr. NAN Jingbo vid Nanjing Institute of Geology and Paleontology, Chinese Academy of Sciences, Dr. LUO Shunqin från Japans National Institute for Materials Science, Dr. Quoc Phuong Tran från University of New South Wales, Australien, m.fl.  forskare.

Studien publicerades i Nature Communications och ger nya insikter om jordens tidiga kolcykler och prebiotiska kemiska reaktioner, vilket understryker betydelsen av järnsulfid för att stödja hypotesen om livets uppkomst i varma källor.

En del hundar är mer begåvade än andra.

 

Bild https://biologia.elte.hu/

De flesta hundar kan lära sig namn på kommandon som "sitt" eller "ligg". Forskning från Ungerns största universitet Eötvös Loránd universitet visade däremot att endast en liten grupp unikt begåvade hundar kan lära sig föremålsetiketter, som "frisbee" eller "rep".

Dessa unikt begåvade hundar som lär sig ord på ting når lätt ett ordförråd med hundratals objektnamn. Tidigare studier vid universitet har visat att de lär sig namnen på nya hundleksaker extremt snabbt utan formell träning genom lekfulla interaktioner med sina ägare. Hundarna kommer också ihåg leksaksnamnen under långa perioder och kategoriserar dem spontant.

Forskningen fokuserade på tre områden; Att förstå vad som skiljer dessa hundar från andra hundar, hur de lär sig objektnamn och hur detta kan jämföras med mänskliga spädbarns inlärning och hur inlärning av ord påverkar hundars mentala representation av sin miljö.

Forskargruppen leddes av Prof. Adam Miklosi och Dr. Claudia Fugazza, och inkluderade Dr. Andrea Sommese (postdoktoral forskare), Shany Dror (doktorand), Silvia Nostri (gästande MSc-student) och Dr. Elodie Jacquse (besökande MSc-student).

Likt hundar ovan är även vi människor med olika förmågor och begåvning.

 

Den neptunuslika planeten Planeten TOI-3261 b sveper runt sin sol på kort avstånd.

 

Bild https://science.nasa.gov  Konstnärs koncept av "het Neptunus" TOI-3261 b. NASA/JPL-Caltech/K. Miller (Caltech/IPAC)

Ett internationellt forskarlag som använt NASA:s rymdteleskop, TESS (Transiting Exoplanet Survey Satellite) upptäckte en ny exoplanet som de gett beteckningen  TOI-3261 b (en planet utanför vårt solsystem) och gjorde därefter ytterligare observationer med markbaserade teleskop i Australien, Chile och Sydafrika.

Mätningarna placerade den nya planeten i en kategori av planeter med få likartade medlemmar enbart tre tidigare har upptäckts. Exoplaneten liknar Neptunus i storlek och sammansättning och kretsar extremt nära sin sol.

I det här fallet är ett "år" på TOI-3261 b endast  21 timmar långt. En så snäv omloppsbana ger den här planeten plats i en exklusiv grupp planeter vilka har klassificeras som ultrakortperiodiska heta Neptunuslika planeter vars massor har kunnat bestämmas. Planeten finns ca 980ljusår bort från oss.

Ett internationellt forskarlag under ledning av astronom Emma Nabbie vid University of Southern Queensland publicerade en artikel om upptäckten, "Surviving in the Hot Neptune Desert: The Discovery of the Ultrahot Neptune TOI-3261 b", i The Astronomical Journal i augusti 2024.