China Sky Eye" används nu till att avslöja binära ursprung av snabba radiovågsutbrott

 

Bild https://www.hku.hk/ En illustration av ett binärt system med snabba radiostrålningsutbrott. I detta fall ett magnetiserat plasmamoln, genererat av en koronamassutkastning från en närliggande stjärna som korsar siktlinjen till FRB-källan (se nedan) och orsakar en skarp och övergående variation i rotation. Bildkredit: Y. Liu, X. Yang, Y.F. Liang, W.L. Zhang och Y. Li (PMO)

Ett internationellt team av astronomer inklusive forskare från fysikinstitutionen vid University of Hong Kong (HKU), har avslöjat bevis för att åtminstone vissa snabba radioutbrott (FRB)-källor korta men kraftfulla radiovågsblixtar från avlägsna galaxer har ursprung från binära stjärnsystem. Detta innebär att FRB-källan inte är en isolerad stjärna, som tidigare antagits utan en del av ett binärt stjärnsystem där ex två stjärnor kretsar kring varandra.

Med hjälp av Five-hundred-meter Aperture Spherical Telescope (FAST) som finns i Guizhou, även känt som "China Sky Eye" upptäckte teamet en distinkt signal som avslöjar närvaron av en närliggande följeslagarstjärna som kretsar runt FRB-källan. Upptäckten är publicerad i Science,  och baseras på nästan 20 månaders övervakning av en aktiv upprepande FRB belägen cirka 2,5 miljarder ljusår bort.

Förändringar i polarisationsegenskaperna hos radiovågor kan avslöja miljön runt en FRB-källa. Teamet observerade ett sällsynt fenomen känt som en 'RM-flare'  en plötslig och dramatisk förändring i radiosignalens polarisationsegenskaper, sannolikt orsakad av en koronamassutkastning (CME) från en följeslagarstjärna som kontaminerar miljön kring FRB-källan.

'Fyndet ger en definitiv ledtråd till ursprunget till åtminstone några upprepande FRB:er,' beskriver professor Bing ZHANG, professor i astrofysik vid fysikinstitutionen och grundande direktör för Hong Kong Institute for Astronomy and Astrophysics vid HKU, samt korresponderande författare till artikeln i Science. 'Bevisen stöder starkt ett binärt system som innehåller en magnetar en neutronstjärna med ett extremt starkt magnetfält, och en stjärna som vår sol.

Snabba radioutbrott är millisekunder långa men oerhört ljusa radioblixtar bortom vår galax. Medan de flesta FRB observeras endast en gång, upprepas en liten andel vilket ger sällsynta möjligheter till långsiktiga studier och möjligt att upptäcka ovanliga förändringar över tid. Dessa upprepande källor har övervakats noggrant av FAST sedan 2020 genom ett dedikerat FRB Key Science Programme som leds av professor Bing Zhang.

FRB 220529A var en av de aktiva repeterande FRB:erna som kontinuerligt övervakades med FAST.

'FRB 220529A övervakades i månader och verkade initialt oansenligt', beskriver professor Bing Zhang. 'Men, efter en observation i 17 månader, hände något riktigt spännande.' FRB:er är kända för sin nästan 100 % linjära polarisation. När radiovågor färdas genom ett magnetiserat plasma roterar deras polarisationsvinkel med frekvensen—en effekt som kallas Faraday-rotation, mätt med rotationsmåttet (RM).

'Mot slutet av 2023 upptäckte vi en abrupt RM-ökning med mer än en faktor tjugo,' sade Dr Ye LI från Purple Mountain Observatory och University of Science and Technology of China, artikelns förstaförfattare.

'RM sjönk sedan snabbt under två veckor och återgick till sin tidigare nivå. Vi kallar detta en "RM-flare".' En sådan kortvarig RM-förändring är förenlig med en tät magnetiserad plasma som kort korsar siktlinjen. 'En naturlig förklaring är att en närliggande följeslagarstjärna sköt ut denna plasma,' förklarade professor Bing Zhang.

'En sådan modell fungerar bra för att tolka observationerna,' sade professor Yuanpei YANG, professor vid Yunnan universitet och medförfattare till artikeln. 'Den nödvändiga plasmaklumpen stämmer överens med CME:er som avfyras av solen och andra stjärnor i Vintergatan.'

Även om följeslagarstjärnan inte kan observeras direkt på detta avstånd, avslöjades dess närvaro genom kontinuerliga radioobservationer med FAST och Australiens Parkes-teleskop.

'Denna upptäckt möjliggjordes tack vare ihärdiga observationer med världens bästa teleskop och det outtröttliga arbetet från vårt dedikerade forskarteam,' sade professor Xuefeng WU vid Purple Mountain Observatory och University of Science and Technology of China, huvudkorresponderande författare.

Upptäckten stöder också en nyligen enhetlig fysisk bild som föreslagits av professor Bing Zhang och hans samarbetspartner, att alla FRB har sitt ursprung i magnetarer, med interaktioner i binära system som möjliggör en föredragen geometri som möjliggör mer frekventa, upprepade utbrott. Fortsatt långsiktig övervakning av upprepande FRB kan avslöja hur vanliga binära system är bland dessa mystiska källor.

Forskningen utfördes gemensamt av HKU, Purple Mountain-observatoriet, Yunnanuniversitetet, de nationella astronomiska observatorierna vid Kinas vetenskapsakademi och andra samarbetsinstitutioner. Professor Xuefeng Wu (Purple Mountain Observatory), professorerna Peng Jiang och Weiwei Zhu (National Astronomical Observatories) samt professor Bing Zhang från fysikinstitutionen vid HKU tjänstgjorde som korresponderande författare.

Ett svart hål har vaknat till liv och beter sig som en vulkan på jorden

 

Bilden från The Royal Astronomical Society i London  är en LOFAR DR2-bild av J1007+3540 överlagrad över en optisk bild av Pan-STARRS (ett system av teleskop vid University of Hawaii) visar en kompakt, ljusstark inre jetstråle vilket indikerar återuppvaknandet av ett 'sovande' supermassivt svart hål i hjärtat av den gigantiska radiogalaxen. Kredit LOFAR/Pan-STARRS/S. Kumari et al.Licenstyp Attribution (CC BY 4.0)

Den dramatiska scenen avslöjades när astronomer upptäckte det supermassiva svarta hålet i hjärtat av J1007+3540 som återupptog sin jetemission efter nästan 100 miljoner års tystnad.

Radiobilder visade att galaxen var fast i en rörig, kaotisk kamp mellan det svarta hålets nyantända jetstrålar och det krossande trycket från den massiva galaxhop där det befinner sig.

Fenomenets upptäckt  har publicerats i en studie som publicerats i Monthly Notices ofthe Royal Astronomical Society  efter arbete med hjälp av mycket känsliga radiointerferometrar, Low Frequency Array (LOFAR) i Nederländerna och Indiens uppgraderade Giant Metrewave Radio Telescope (uGMRT).

De flesta galaxer hyser ett supermassivt svart hål, men bara några få producerar enorma strålar av radioemitterande magnetiserat plasma. J1007+3540 är därför unik beskriver det internationella forskarteamet bakom studien.  J1007+3540  visar tydliga bevis på flera utbrott. Det senaste förutom det som ses nu var för 100 miljoner år sedan.  Bevis på att det svarta hålet har vaknat igen visar på att det är aktivt  och startar om efter långa eoner av tystnad.

Radiobilderna visar en kompakt, ljus inre stråle, som forskningsledaren Shobha Kumari vid Midnapore City College i Indien beskriver som det otvetydiga tecknet på det svarta hålets uppvaknande. Precis utanför ligger en kokong av äldre, blekt plasma. Rester av skräp från det svarta hålets tidigare utbrott förvrängda och klämda i den fientliga miljön runt omkring.

"Det är som att se en kosmisk vulkan få utbrott igen efter eoner av lugn  förutom att den här är tillräckligt stor för att hugga ut strukturer som sträcker sig nästan en miljon ljusår över rymden", tillade Kumari.

"Denna dramatiska lagerläggning av unga jetminnen inuti äldre, utmattade lober är signaturen för en episodisk AGN (Active Galactic Nucleus)  en galax vars centrala motor ständigt slår på och av över kosmiska tidsskalor."

Forskningens studie utfördes av Kumari och medförfattarna Dr Sabyasachi Pal från Midnapore City College, Dr Surajit Paul, docent vid Manipal Centre for Natural Sciences i Indien, och Dr Marek Jamrozy från Jagiellonian University i Polen.

"J1007+3540 är ett av de tydligaste och mest spektakulära exemplen på episodisk AGN med jet-kluster-interaktion, där den omgivande heta gasen böjer, komprimerar och förvränger jetstrålarna," beskriver Dr Pal.

Mysteriet med de röda prickarna i universums barndom kan ha lösts

 

Bild https://news.ku.dk  De små röda prickarna är unga svarta hål insvepta i en kokong av gas som de konsumerar för att växa sig större. Denna process genererar enorm värme som visar sig som små röda prickar. Foto: JWST/Darach Watson

Sedan december 2021, då James Webb-teleskopet upptäckta det första ljuset har forskare runt om i världen undrat över dessa röda prickar bland stjärnor och galaxer i bilderna som teleskopet tagit.

De så kallade 'små röda prickarna' kan ses när universum "bara" var flera hundra miljoner år gammalt för att en miljard år senare verka ha försvunnet helt.

Vissa forskare hävdade att de var massiva galaxer, tillräckligt kraftfulla för att James Webb Space Telescope skulle kunna upptäcka dem 13 miljarder år senare. Men den teorin passade inte med hur lång tid  galaxer tog på sig att utvecklas efter Big Bang. Galaxerna bör uppkommit senare (eller att de röda prickarna över tid försvann).

Efter två års kontinuerlig analys av bilder med röda prickar har forskare från Niels Bohr-institutets Cosmic Dawn Centre i Köpenhamn funnit en förklaring. De är de första svarta hålen. De röda prickarna har därmed gett forskare insikt i hur universums första svarta hål kom till. (detta var vad jag också misstänkte att de var, de första svarta hålen eller hål som kom till redan vid BigBang)

"De små röda prickarna är unga svarta hål, hundra gånger mindre massiva än nuvarande insvepta i en kokong av gas som de konsumerar för att växa sig större. Denna process genererar enorm värme som lyser igenom kokongen. Denna strålning genom kokongen är det som ger de små röda prickar dess färg," beskriver professor Darach Watson, en av huvudforskarna bakom studien och beskriver.

"De är mycket mindre massiva än vad folk tidigare trott, så vi behöver inte åberopa helt nya typer av händelser för att förklara dem."

Upptäckten har placerat forskarna från Cosmic Dawn Centre på förstasidan av en av världens största vetenskapliga tidskrifter, Nature  

Studiens författare är V. Rusakov, Darach. Watson, G. P. Nikopoulos, Gabriel Brammer, R. Gottumukkala, T. Harvey, Kasper Elm Heintz, R. Damgaard, S. A. Sim, Albert Sneppen, A. P. Vijayan, N. Adams, D. Austin, C. J. Conselice, C.M. Goolsby, Sune Toft, J. Witstok.

Planeter med konsistens som sockervadd stelnar över tid.

 

Bild https://www.nao.ac.jp/ Konstnärlig föreställning av de fyra planeterna runt en ung stjärna. De puffiga planeterna riskerar förlora sina atmosfärer på grund av den intensiva strålningen från stjärnan. (Källa: Astrobiology Center)

En av de största överraskningarna inom astronomin under senare tid är upptäckten att de flesta stjärnor hyser en planet i storlek som jorden eller  Neptunus på ett avstånd från sig närmare än Merkurius är vår sol. Dessa superjordar och sub-Neptunusar är de vanligaste typerna av planeter känner till. Hur de bildats har dock varit höljd i mysterium.

Nu har ett internationellt team av astronomer funnit en avgörande saknad länk i bildningsprocessen. Genom att väga fyra nybildade planeter i V1298 Tau-systemet fångade teamet en sällsynt ögonblicksbild av utvecklingen av kompakta planeter som dessa. 

Studien fokuserade på V1298 Tau, en stjärna som finns 352 ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Oxen. V1298 Tau är cirka 20 miljoner år gammal, jämfört med vår 4,5 miljarder år gamla sol. Runt denna unga, aktiva stjärna har fyra jätteplaneter, alla i storlek som Neptunus och Jupiter, observerats i en flyktig och turbulent fas av snabb evolution.

Teamet använde data som samlats in under ett decennium av en arsenal av mark- och rymdbaserade teleskop för att exakt mäta när varje planet passerade framför stjärnan, en händelse som kallas transit. Genom att tajma dessa transit upptäckte astronomer små variationer i planeternas banor. DEt gör att deras omloppsbana och gravitation påverkar varandra, vilket accelererar eller saktar ner tidpunkten för passagen. Dessa små tidsförskjutningar gjorde det möjligt för teamet att mäta planeternas massor för första gången. Planeterna har 5 till 10 gånger större radie än jorden men massor på endast 5 till 15 gånger av jordens. Detta gör att de har mycket låg densitet. Man kan jämföra deras densitet med sockervadd.

Denna sockervaddslikhet hjälper till att lösa ett långvarigt pussel kring planetbildning. En planet som bildas och kyls ner över tid är dock mycket mer kompakt. Sockervaddslikheten indikerar att dessa planeter redan har genomgått en dramatisk omvandling, snabbt förlorat mycket av sina ursprungliga atmosfärer och kylts ner. Nu förutspås planeterna fortsätta utvecklas, förlora sina atmosfärer och krympa avsevärt, och förvandlas till de typer av superjordar och sub-Neptunus som ofta observeras därute.

V1298 Tau-systemet fungerar nu som ett avgörande laboratorium för att förstå ursprunget till de mest talrika planetslagen och solsystemen i Vintergatan, vilket ger forskare en aldrig tidigare skådad inblick i de turbulenta och omvälvande livet på unga världar. Att förstå system som V1298 Tau kan också hjälpa till att förklara varför vårt eget solsystem saknar superjordar och sub-Neptunus som är så vanlig förekommande på andra håll i galaxen.

Chockvåg runt en avslocknad stjärna överraskar astronomer

 

Bild https://www.eso.org  Very Large TElscope (VLG) ,tog detta foto  av en avslocknad stjärna som plötsligt skapade en chockvåg där den rör sig genom rymden (Källa: ESO/K. Iłkiewicz and S. Scaringi et al. Background: PanSTARRS)

"Vi fann något som aldrig tidigare har setts, och dessutom helt oväntat", beskriver Simone Scaringi, docent vid Durham University i Storbritannien och medförfattare till en artikel om upptäckten som publicerades i dagarna  i Nature Astronomy. "Våra observationer avslöjade ett kraftfullt utflöde som, enligt vår nuvarande förståelse inte borde finnas där", beskriver Krystian Ilkiewicz, postdoktor vid Nicolaus Copernicus Astronomiska Center i Warszawa, Polen och en av artikelns medförfattare. Utflöde är det som astronomer beskriver som material som kastas ut från en himlakropp.

Stjärnan det handlar om är  RXJ0528+2838 en vit dvärgstjärna som finns 730 ljusår bort och rör sig likt solen och andra stjärnor runt Vintergatans centrum. Under sin rörelse samverkar den med interstellär gas i rymden  mellan stjärnorna. Det skapar en typ av chockvåg som kallas bogchock, "innebärande en krökt båge av materia, liknande den vattenvåg som formas framför ett skepp", beskriver Noel Castro Segura. Noel är forskare vid University of Warwick i Storbritannien och medförfattare till artikeln. Bogchockvågor av detta slag skapas vanligtvis av material som strömmar utåt från stjärnan. Men i fallet med RXJ0528+2838 kan ingen av de kända mekanismerna helt förklara observationerna.

Vita dvärgstjärnor är den överblivna kärnan av en döende lågmassiv stjärna och i detta fall ovan med en solliknande följeslagare i omloppsbana. I dubbelsystem av detta slag överförs materia från följeslagaren till den vita dvärgen och bildar i vanliga fall en skiva runt den. Skivan förser den vita dvärgen med materia och en del av denna kastas ut i rymden vilket skapar kraftfulla utflöden. Men RXJ0528+2838 visar inga tecken på någon skiva vilket gör ursprunget till utflödet och nebulosan runt stjärnan till ett mysterium.

"Insikten att ett förmodat inaktivt och skivlöst system skulle kunna skapa en spektakulär nebulosa av detta slag var ett sällsynta ”ögonblick", beskriver Scaringi.

Forskarna upptäckte den märkliga nebulosalikheten runt RXJ0528+2838 på bilder tagna med Isaac Newton-teleskopet i Spanien. Dess ovanliga form föranledde ytterligare detaljobservationer med MUSE-instrumentet på ESO:s VLT. "Observationer med ESO:s MUSE-instrument gjorde det möjligt för oss att kartlägga bågchocken i detalj och analysera dess sammansättning. Detta var avgörande för att bekräfta att strukturen verkligen härstammar från det binära systemet och inte tillhör en orelaterad nebulosa eller ett interstellärt stoftmoln", beskriver Ilkiewicz.

Formen och storleken på bågchocken indikerar att det kraftiga utflödet från den vita dvärgen har pågått i minst 1000 år. Astronomerna vet inte exakt hur en död stjärna utan skiva kan driva ett så långvarigt utflöde.

Den vita dvärgen är känd för sitt starka magnetfält, vilket bekräftas med MUSE-data (MUSE är ett instrument som Europeiska sydobservatoriet i Tyskland använder). Detta fält kanaliserar materian från kompanjonstjärnan direkt till den vita dvärgen utan att bilda en skiva runt den. ”Våra fynd visar att även utan en skiva kan dessa system driva kraftfulla utflöden vilket avslöjar en mekanism vi ännu inte förstår. Upptäckten utmanar accepterade teorin av hur materia rör sig och samverkar i extrema dubbelstjärnsystem av detta slag”, förklarar Ilkiewicz.

Resultaten antyder att det finns en dold energikälla, möjligen i form av ett starkt magnetfält, men denna ”mystiska motor”, som Scaringi uttrycker det, behöver fortfarande hittas och undersökas. Enligt observationerna är det nuvarande magnetfältet enbart   starkt nog för att driva en chockvåg  i några hundra år, vilket endast delvis förklarar vad astronomerna ser.

För att bättre förstå egenskaperna hos skivlösa utflöden av detta slag måste utflöden från  fler dubbelstjärnsystem studeras. ESOs kommande Extremely Large Telescope (ELT) kommer att hjälpa astronomer att "kartlägga fler system som detta och även svagare för att utforska liknande system i detalj, vilket i slutändan bidrar till ny kunskap om den mystiska och ännu oförklarade energikällan" förutsäger Scaringi.

Gateway första rymdstationen som ska stationeras på månens baksida.

 

Bild wikipedia Illustration av Gateways Power and Propulsion Element (PPE) och Habitation and Logistics Outpost (HALO) i omloppsbana runt månen.

Utvecklingen fortsätter av NASAs Power and Propulsion Element, en soldriven farkost designad för att förse rymdstationen Gateway med ström under dess uppdrag i månens omloppsbana.

Power and Propulsion Element kunde generera 60 kilowatt effekt och startades framgångsrikt tidigare i fjol 2025. Resultatet blev att Element kan förse rymdfarkosten med tillräcklig kraft för höghastighetskommunikation, orienteringskontroll  samt förmågan att upprätthålla och manövrera mellan olika banor.

Power and Propulsion Element förvaltas av NASAs Glenn Research Center i Cleveland och byggs av industripartnern Lanteris Space Systems i Palo Alto, Kalifornien, teamen har säkrat elementets huvudelektriska system inuti skyddande yttre paneler. På däck för installation vid Lanteris Space Systems finns tre avancerade elektriska framdrivningssystem på 12 kilowatt, kontrollpaneler, tillverkade av L3Harris, samt fyra 6-kilowatts BHT-6000-controllpaneler byggda av Busek. Utrullningen av solpanelerna för Gateway är klar och det pågår testning vid Redwires anläggning i Goleta, Kalifornien. För mer information om NASAs månutforskningsuppdrag Artemis, besök denna länk från NASA.  

En Pulsars radiosignal förvränger radiosignaler i rymden

 

Bild wikipedia Principiell funktionsskiss av en pulsar. Strålningen lämnar denna i två smala knippen som sveper genom universum.

I 10 månader övervakade ett team lett av SETI-institutet pulsaren PSR J0332+5434 (även kallad B0329+54) för att studera hur dess radiosignal "glittrar" när den passerar genom gas mellan stjärnan och jorden. Teamet använde Allen Telescope Array (ATA) för att ta mätningar på mellan 900 och 1956 MHz och observerade långsamma, signifikanta förändringar i det blinkande radiosignalmönstret över tid.

Pulsarer är snurrande rester av massiva stjärnor som sänder ut radiovågor, en typ av ljus, i mycket precisa och regelbundna rytmer. Pulsaren har hög rotationshastighet och mycket stor täthet. Forskare kan använda känsliga radioteleskop för att mäta de exakta tidpunkter då pulsarer utsläpp anländer jorden i jakten på mönster som kan indikera fenomen som lågfrekventa gravitationsvågor. Gas i interstellärt rymd kan dock sprida pulsarens radiovågor och fördröja dem något. Att förstå och korrigera dessa små, föränderliga fördröjningar, som kan vara så små som tiotals nanosekunder (en nanosekund är en miljarddels sekund), hjälper till att hålla pulsarens timing så exakt som möjligt.

Likt stjärnljus "glittrar" i jordens atmosfär, "blinkar" även pulsarradiovågor i rymden. När signalen färdas genom elektronmoln mellan pulsaren och jorden skapar den ljusa och svaga pulser av radiofrekvenser. Dessa mönster är inte statiska utan de utvecklas när pulsaren och gasen och jorden rör sig i förhållande till varandra. Detta blinkande fördröjer pulserna, och mängden scintillation matchar omfattningen av fördröjningen. Genom att ofta övervaka en enda pulserande närliggande pulsar observerade teamet hur dess mönster skiftade och översatte dem till små tidsfördröjningar. Dessa metoder kan sedan korrigera de fördröjningar som är viktiga i de mest precisa pulsarexperimenten.

"Pulsarer är fantastiska verktyg som kan lära oss mycket om universum och galaxen," beskriver projektledaren Grayce Brown, praktikant vid SETI-institutet. "Sådana resultat hjälper inte bara pulsarvetenskapen utan även andra områden inom astronomin, inklusive SETI." Alla radiosignaler som passerar genom det interstellära mediet upplever scintillation (då någon materia avger strålning). Märkbar scintillation kan hjälpa SETI-forskare att skilja mellan människoskapade radiosignaler och signaler från andra solsystem.

ATA-observationerna (Allen Telescope Array) använde ett brett spektrum av radiofrekvenser av frekventa korta observationssessioner). Teamet mätte scintillationsbandbredden (storleken på utsläppen i det blinkande mönstret) nästan dagligen i ca 300 dagar med ATA och fann att mängden scintillation förändrades märkbart över tid från dagar till månader. Observationerna tyder på en övergripande långtidsvariation på cirka 200 dagar. Studien inkluderade också en nyutvecklad, mer robust metod för att uppskatta hur scintillation ökar med radiofrekvensen, med hjälp av ATA:s) breda frekvensområde. 

 "Allen-teleskopets grupp av teleskop är perfekt utformad för att studera pulsarscintillation tack vare dess nöjlighet att söka över breda bandbredder och förmåga att arbeta i projekt som måste pågå under långa perioder," beskriver Dr. Sofia Sheikh, medförfattare och Technosignature Research Scientist vid SETI-institutet.

Observationerna ger ett fönster in i pulsarer, jorden och rymden däremellan, vilket hjälper forskare att bättre förstå hur man kan skilja radiofrekvensstörningar från en signal av potentiellt artificiellt ursprung.

Artikeln finns på doi: 10.3847/1538-4357/ae0fff.