Bild https://www.seti.org En planets utsändning av radiosignal från en
civilisation kan börja som en skarp ton (vänster, vit kortvågsignal) men signalen kan spridas
ut av stjärnans omgivande plasmavindar till en långvågig radiosignal som blir en svagare
signal (höger, grön). Studien tyder på att vi kan missa signaler genom att oftast
leta efter den kortvågiga vita (ovan) tonen istället för den långvågiga gröna (ovan)
(källa: Vishal Gajjar).
I en ny studie av forskare vid SETI-institutet
antyds att stjärnväder i "rymden" kan göra radiosignaler svårare att upptäcka från
utomjordisk intelligens och dess skepp eller planet. Stjärnaktivitet (soleruptioner) och
plasmaturbulens nära en planet där radiosändningar pågår kan bredda en annars ultrakortvågig signal och sprida dess kraft över fler frekvenser och då göra den svårare att upptäcka i
traditionella smalbandssökningar.
I årtionden har många SETI-experiment fokuserat på att identifiera frekvenstoppar innebärande signaler som sannolikt inte produceras av naturliga astrofysiska processer. Men den nya forskningen lyfter fram en förbisedd komplikation att även om en utomjordisk sändare producerar en perfekt kortvågig signal, kanske den inte förblir kortvågig när den lämnar sitt solsystem.
I de flesta teknosignatursökningar tar forskare
hänsyn till förvrängningar som uppstår när radiovågor färdas över interstellärt
rymd. Denna studie fokuserar på vad som kan hända närmare källan.
Plasmatäthetsfluktuationer i stjärnvindar, liksom tillfälliga utbrott som
koronamassutkastningar, kan förvränga radiovågor vilket effektivt "smetar ut" signalens frekvens och minskar den
kortvågiga som sökpipelines är beroende av.
"SETI-sökningar är ofta optimerade för extremt
kortvågiga signaler. Om en signal breddas i sin sols omgivning kan den
sjunka under våra detektionsgränser, även om den finns där vilket potentiellt
kan vara en förklaring till den radiotystnad vi sett i
teknosignatursökningar," beskriver Dr. Vishal Gajjar, astronom vid
SETI-institutet och huvudförfattare till artikeln (se nedan).
För att kvantifiera möjligheten att upptäcka signaler undersökte teamet något
vi kan mäta direkt i vårt eget solsystem radiotransmissioner från våra egna rymdfarkoster däruppe. Med empiriska mätningar från solsystemsonder kalibrerade de hur turbulent
plasma breddar smalbandssignaler och extrapolerade sedan dessa mätningar till
en mängd olika stjärnmiljöer.
Resultatet blev en praktisk ram för att uppskatta hur
mycket breddning som kan ske från olika typer av stjärnor och
observationsfrekvenser särskilt under de under rymdvädersförhållanden
som förväntas runt aktiva stjärnor. Arbetet pekar på en stark betydelse av detta då man söker efter signaler. M-dvärgstjärnor (röda stjärnor svalare än vår sol men oroliga utkast vanliga) som utgör cirka 75 % av stjärnorna i
Vintergatan, har störst sannolikhet att kortvågsignaler bredas ut innan de
lämnar systemet.
"Genom att kvantifiera hur stjärnaktivitet kan
omforma kortvågssignaler kan vi utforma sökningar som bättre matchar det som
faktiskt anländer till jorden inte bara det som kan sändas," beskriver Grayce
C. Brown, medförfattare till studien och forskningsassistent vid
SETI-institutet.
Projektet exemplifierar den typ av högrisk, högpåverkande forskning som stöds genom SETI-institutets STRIDE-program (Support Technology, Research, Innovation, Development, and Education), vilket gör det möjligt för SETI-institutets forskare att utforska nya frågor och utveckla nya verktyg och ny teknik att testa. STRIDE finansieras av Franklin Antonio (en filantropisk donation på 200 miljoner dollar från dödsboet efter Franklin Antonio, en visionär anhängare och katalysator för SETI Institutets arbete i mer än 12 år.) skapad för att påskynda banbrytande vetenskaps- och utbildningsinsatser vid SETI-institutet. En forskningsrapport kan läsas här om arbetet från iopscience.iop.org
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar