Finns en okänd faktor vi missat i sökandet efter bebodda planeter därute?

 

Sökandet efter liv utanför jorden är högprioriterat hos många  astronomer. Den eller de som hittar detta kommer att gå till historieböckerna.

Den mesta forskning görs i sökande i den beboeliga zonen runt en stjärna vilket ses som det avstånd jorden har till sin sol. Naturligtvis med hänsyn till vilket slag av spektraltyp stjärnan har. Allt med syfte att finna rätt temperaturzon för det vi anser viktigt för liv, flytande vatten.

 Något en del i dag ser som naiv urskiljning. Allt behöver inte vara beroende av syre och vatten. Kiselbaserat liv är en möjlighet istället för kolbaserat och även i jordens ungdom var liv i form av bakterier som inte var beroende av syre möjligt (utan syre inget vatten).

Det verkliga testet för huruvida en planet skulle kunna vara värd för livet kan i själva verket vila på andra gaser än syre och då kanske i första hand kväve.

Vi ska komma ihåg att det mesta vatten i universum är fryst till is. Det finns några månar däruppe som innehåller  vatten i frusen form. Mycket vatten är  även inlåst i kometer eller i gas. Flytande vatten är ytterst sällsynt finns endast under vissa särskilda omständigheter (flytande vatten ses som en förutsättning för liv).

Jorden har rätt avstånd till solen för att kunna behålla vatten i flytande form. I jakten på liv utanför jorden söks  i första hand planeter med samma ideala förhållanden i läge vid sin sol.

Visst kan det finnas andra platser där livet blomstrar men eftersom jorden är det enda exemplet på livet vi säkert vet existerar söker vi likartade planeter på rätt avstånd från sin sol.

Med hjälp av en rad datorsimuleringar för att återskapa atmosfäriska förhållanden på planeter har nu astronomer vid Cornell university i Ithaca New York beskrivit alternativt sökande och möjligheter till liv i en publicerad uppsats i https://arxiv.org/abs/1910.02355där de beskriver sina resultat.

Forskarna visar i denna nya studie hur kväveinnehållet kan spela en stor roll för att bestämma den totala temperaturen på en planet och därmed dess möjlighet för livsformer. Avstånd till en sol är inte allt. Vad som gör det mer komplicerat är att det är inte en enkel relation då kväve inte nödvändigtvis gör en planet varmare.

 

Till exempel, om en planets atmosfär inte har  stor densitet och det finns massor av vatten närvarande får kväve en betydelse för att det blir en betydande uppvärmning, eftersom det  atmosfäriska trycket ökar effektiviteten av växthusgaser som koldioxid och vattenånga ökar (det blir för hett för liv som vi känner det). Å andra sidan, på en relativt torr värld gör kväve att mer solvärme försvinner och det leder till dramatisk kylning (allt fryser och liv kan knappast existera som vi känner det).

 

Slutresultatet är att två världar som kretsar kring identiska stjärnor med identiska banor med liknande ytor och sanna avstånd från sin sol (livsmöjliga zonen enligt vår nuvarande kunskap) men olika mängder kväve kan ha dramatiskt olika temperaturer och kan vara svåra att bedöma i om där finns liv.

 

Kväve avger inte heller eller absorberar strålning vid synliga eller infraröda våglängder. Detta gör det svårt att upptäcka om kväve finns i atmosfären på främmande världar. Så även om en planet finns i den beboeliga zonen av sin stjärna får vi svårt att veta dess kväveinnehåll. Något som är viktigt att veta då detta kan avgöra om det kan finnas liv.

Säkert finns fler saker vi borde betänka när vi söker liv däruppe. Vi utgår idag enbart från känd kunskap. Vad som behövs är fantasi och brainstorming min anm.

Bild från pixabay.com vad missar vi eller de därute i sökandet efter liv.

Den 21 mars passerar en stor asteroid jordens bana.

 

En asteroid i storlek som Golden Gate-bron kommer att korsa jordens omloppsbana den 21 mars. Rymdstenen kallad 231937 (2001 FO32) är ca 0,8 till 1,7 kilometer i diameter och kommer enligt NASA att passera inom 2 miljoner kilometer från jorden den 21 mars.

En asteroid betecknas som "potentiellt farlig" när dess omloppsbana skär jordens bana på ett avstånd av högst ca 7,5 miljoner km och är större än 140 meter i diameter.  Små asteroider passerar mellan jorden och månen flera gånger i månaden och fragment av dessa bryter in i jordens atmosfär nästan dagligen (stjärnfall) enligt NASA: s Planetary Defense Coordination Office (PDCO).

Ingen i dag känd asteroid utgör en betydande risk för jorden under de kommande 100 åren. Det nuvarande största kända hotet är en asteroid som kallas (410777) 2009 FD och  har mindre än 0,2% chans att slå ner  på jorden under 2185 enligt NASA: s PDCO.

Kan vi då känna oss helt trygga? Nej ibland dyker asteroider upp som vi missat och dessa är eller kan vara ödesdigra för oss. Men övervakningen av rymden kan aldrig bli helt perfekt. Det finns alltid en slump i övervakningen som gör att något av någon anledning missas (min anm.).

Bild från https://www.today24 som visar storleken på asteroiden 231937 (2001 FO32) som passerar oss den 21 mars 2021

Upptäckt. Det avlägsnaste objekt vi sett i vårt solsystem beteckning 2018 AG37 (Farfarout).

 

Ett team av astronomer där Carnegies Scott Sheppard och David Tholen från University of Hawai'i Institute for Astronomy, och Chad Trujillo från Northern Arizona University ingår har upptäckt det mest avlägsna objekt som någonsin observerats i vårt solsystem.

Officiellt kallat 2018 AG37 och med smeknamnet Farfarout. Denna planetoid (småplanet) kretsar ca 132 AU från solen. 1 AU är avståndet mellan jorden och solen. På 132 AU tar det ett helt årtusende att kretsa runt solen.

De tre kollegorna nämnda ovan kartlägger himlen sedan 2012 och solsystemet bortom Pluto. FarFarOut ansluter sig till en uppsättning av dessa småplaneter som finns bortom Neptunus det så kallade Kuiperbältet där ca 70000 objekt finns från 100 km och uppåt i diameter (inte att förväxla med asteroidbältet mellan Mars o Jupiter eller kometmolnet Ooortskometmoln som omger hela solsystemet). Tidigare har de även upptäckt den småplanet man till nu ansett vara längst ut i vårt solsystem  VG18 (Farout)  vilken tar 124 AU vilken ca 778 år på sig i sin bana runt solen.

Men målet för dem  är dock att finna den gäckande planet 9 en mycket större planet som kan vara i omloppsbana någonstans i ytterkanten av  solsystemet. Farfarouts resa runt solen tar cirka 1000 år och korsar jätteplaneten Neptunus omloppsbana varje gång. Detta innebär att Farfarout förmodligen har upplevt starka gravitationella interaktioner med Neptunus många gånger vilket kan förklara dess stora och långsträckt bana.

Jag säger dock som tidigare (min anm.) att jag tvivlar på den såkallade planet nine (planet 9) tvivlar på dess existens. 

Bild vikipedia på Farfarout 2018 AG37 1000 år  långa bana runt solen.

2026 lanseras PLATO i jakten på att lära mer om exoplaneter

 

Rymdlfarkosttillverkaren RUAG Space kommer att leverera Sunshield Solar Array Subsystem för det europeiska "planet-jakt" uppdraget där rymdobservatoriet PLATO (PLAnetary Transits and Oscillations of stars) är arbetsverktyget och den som ska bygga detta blir företaget OHB. 

 Europeiskarymdorganisationen ESA har med PLATO målet att använda detta rymdobservatorium till att hitta och studera planetsystem runt stjärnorna därute och då de planeter som likt jorden är stenplaneter. I uppdraget ingår att försöka utröna vad dessa stenplaneters markegenskaper är.

PLATO är planerad att lanseras 2026. RUAG Space är den ledande leverantören till rymdindustrin i Europa och ökar sin marknad i USA. Totalt har RUAG Space cirka 1 300 anställda i sex länder. RUAG Space utvecklar och tillverkar produkter för satelliter och uppskjutningsraketer och har en stor nyckelroll och betydelse både på den institutionella och kommersiella rymdmarknaden. Det är som nämnts ovan detta bolag som har huvuduppdraget i byggandet av PLATO.

En ny (min anm.) och spännande tid väntar när väl PLATO börjar jobba däruppe.

Bild på vikipedia på rymdobservatoriet PLATO som lanseras 2026

Kan en dvärggalax bestående av antimateria kretsa runt Vintergatan

 

Paul M. Sutter som är en astrofysiker vid SUNY Stony Brook och Flatiron Institute New York värd för Ask a Spaceman och Space Radio och författare till boken How to Die in Space. Han  säger följande i space.com. Vi vet inte varför universum domineras av materia istället för antimateria. Men det kan finnas hela stjärnor  och kanske till och med galaxer i universum bestående av antimateria.

Antimateria-stjärnor skulle kontinuerligt kasta sin antimateria ut i kosmos och kan teoretiskt ses som en andel av de högenergipartiklar som träffar jorden. Antimateria är precis som normal materia. Varje partikel har en anti-partikeltvilling med exakt samma massa exakt samma spinn och exakt samma av allt. Det enda annorlunda är laddningen. Till exempel är elektronens antipartikel kallad positron och har positiv laddning till skillnad mot vanlig materia där elektronen har negativ laddning. Se bild ovan.

 Dessa två slags materia speglar varandra nästan perfekt. För varje materiapartikel i universum borde det finnas en antimateriapartikel (enligt teorin). Men när vi ser oss omkring upptäcker vi ingen antimateria. Jorden är gjord av materia, solsystemet är gjort av materia, dammet mellan galaxer består av materia; det ser ut som hela universum  helt består av materia. Man kan undra varför antimateria är så sällsynt?

Om materia och antimateria skulle blivit perfekt balanserad vid BigBang, vad hände då med all antimateria? (Om det nu bildats lika mycket av varje slag av materia.  Kanske antimateria var något som bildades av misstag och aldrig skulle bildats och därför finns mycket lite eller knappt något alls. Kanske man kan se den som misslyckad materia (min anm.)? Något som inte kan bestå i mängd av någon fysisk anledning vi ännu inte förstår med vår fysiska kunskap. 

Svaret ligger någonstans i det tidiga universum. Men vad än den processen var om det där fanns eller uppkom någon antimateriadödande mekanism i det tidiga universum har vi ingen förklaring till i känd fysik. Det är möjligt att det tidiga universum kan ha lämnat stora klumpar av antimateria här och där i hela universum enligt Sutters resonemang.

Dessa klumpar, om de existerar, skulle i så fall existera i relativ isolering och kan finnas än i dag. Vi vet att då materia och antimateria träffas förintar de varandra i en blixt av energi. Men klumpar i form av något tusental stjärnor som samlats i en dvärggalax skulle kunna existera runt större galaxer i universum.

De galaxerna tros i så fall vara otroligt gamla, eftersom där inte bildas nya stjärnor numera utan de består av röda gamla stjärnor relativt fria från gas och damm vilket innebär inget bränsle till nya stjärnor (varför detta skulle vara fallet min anm, förstår jag logiskt inte det låter som en krystad teori). Vintergatan har ett följe av ca 150 små galaxer med få stjärnor några av dem kan bestå  av antimateriastjärnor med tillhörande planeter enligt resonemanget enligt Sutter .

Jag kan tänka mig ytterligare en annan förklaring. Att Big Bang skapade två universum ett bestående av materia och ett bestående av antimateria skilda åt i tid och därmed rum. I det andra universum bestående av antimateria är vår materia lika ovanlig som antimateria i vårt universum är. Man kan se det som att viss materia följde med in i parallelluniversum och viss antimateria följde med in i vårt universum vid BigBang Tanken på små dvärggalaxer runt vintergatan av antimateriastjärnor tvivlar jag på.

Bild från vikipedia som beskriver skillnaden i uppbyggnad av en atom av materia och antimateria. Partiklar från vänster uppifrån och ner: elektron, proton, neutron. Antipartiklar från höger uppifrån och ner: positron, antiproton, antineutron.

Upptäckt planet HD 183579b (eller TOI-1055b) ca tre och en halv gånger större och nästan 20 gånger mer massiv än jorden

 

Genom att analysera data om radiell hastighet i äldre arkiv har astronomer upptäckt en utomjordisk värld en het Neptunuslik planet. Den nyfunna exoplaneten har fått beteckningen HD 183579b (eller TOI-1055b) och är ungefär tre och en halv gånger större och nästan 20 gånger mer massiv än jorden.

Fyndet beskrivs i en artikel som publicerades den 28 januari på arXiv. Fastän tusentals nya exoplaneter har hittats med transitmetoden (där man söker efter skuggan av en planet då den passerar framför sin stjärna) har denna teknik en stor svaghet ett planetliknande objekt kan orsakas av åtskilliga falska positiva utslag. Ex smuts på linsen, en passerande asteroid, gas en solfläck av större mörkare slag mm.

 Därför utför astronomer också mätningar i radialhastighet (RV) (detta är lite svårare att förklara kortfattat så följ ovan länk för att förstå mer)   för att bekräfta om det är en planet som upptäckts. Med detta i åtanke har ett team av forskare som leds av Skyler Palatnick vid University of Pennsylvania i Philadelphia analyserat arkiv med RV undersökningar från de senaste två decennierna av rapporter från norra och södra himlen.

De har nu bekräftat planetstatus för en av de misstänkta kandidaterna. Det är ett objekt som först upptäcktes av NASA: s Transiting Exoplanet Survey Satellite (TESS) och då fick beteckningen TOI-1055b. Men nu även kallas HD 183579b . Denna planet visar sig ha en radie på ca 3,55 jordradier och är ungefär 19,7 gånger mer massiv än Jorden. Den kretsar kring sin sol på 17,47 dagar på ett avstånd av cirka 0,13 AU från den. 1AU är som jag tidigare beskrivit avståndet mellan solen och Jorden,

Planetens temperatur uppskattades till 500 C. Allt som allt gjorde parametrarna för HD 183579b att forskarna klassificerar planeten som en så kallad "het Neptunus". Stjärnan den kretsar runt är HD 183579  sol av spektraltyp G2V. n

Denna sol är cirka tre procent mer massiv än solen vi lever under och har en radie på cirka 0,985 sol radier (jämfört med vår sol). Denna sol (stjärna) är ca 2,6 miljarder år gammal (vår sol är 2 miljarder år äldre) och har en effektiv temperatur på 5500C (vår sol är ca 5700C) och har  en metallicitet på en nivå av ca  0,023 vår sols är 0,0122 (halt av metall).

 Planetsystemet ligger cirka 186 ljusår bort på södra stjärnhimlen i riktning mot stjärnbilden Kikaren.

Med tanke på dess ringa storlek och utmärkta observerbarhet är hd183579b bland de mest tillgängliga små transitplaneter för framtida möjliga atmosfäriska undersökningar. Detta skulle kunna göras av rymdobservatoriet James Webb Space Telescope (JWST). "Vårt arbete belyser att ansträngningarna i att bekräfta och även exakt mäta massorna av nya planetkandidater som inte alltid behöver förvärvas genom nya observationer i vissa fall kan dessa göras genom analyser av befintliga uppgifter”, säger forskarna.

Säkert sant (min anm.) mycket data samlas in hela tiden men analys av detta tar tid så mycket av detta ligger och väntar  i många år.

En illustration på den upptäckta planeten från http://www.111yg.com/chanye/yike-321532.html

Systemet PSR J2039-5617 innehåller en stjärna som efterhand äter upp en annan stjärna i det fördolda.

 

2014 upptäckte forskare PSR J2039–5617  ett stjärnsystem som man misstänkte innehöll en millisekkunds-pulsar och en andra stjärna. Detta skulle då förklara källan till röntgenstrålning, gammastrålar och synligt ljus som utgick härifrån

För att se om antagandet stämde användes datorkraften i Einstein@Home — ett projekt från LIGO Scientific Collaboration och Tysklands Max Planck-institut. I detta projekt har  mer än 500000 frivilliga över hela världen låtit sina sysslolösa datorer arbeta tillsammans i ett stort nätverkssamarbete  med  detta komplexa astronomiproblem.

På två månader avslöjade forskarna att PSR J2039–5617 inrymmer en neutronstjärna eller nova som sänder ut radiostrålning och kallas pulsar. Denna  värmer upp ena sidan av sin följeslagare så sidan på denna stjärna framstår som ljusare och blåare. Den massiva gravitation som då finns här får dem båda att variera i skenbar storlek och ljusstyrka över tid i dess omloppsbanor " säger huvudförfattaren till denna nya rapport astronom Colin Clark på University of Manchester. 

Radiovågutsläppet kan ibland överskuggas av att material blåser bort från ytan av stjärnan och det är detta som innebär att den äts upp då materian istället dras in mot neutronstjärnan (pulsaren). Alla dessa funktioner i det komplexa systemet producerar udda och varierande ljusmönster. Läs mer om neutronstjärna, pulsar pådenna länk från vikipedia för bättre förståelse av vad detta är. 

Bild picryl.com på en illustration av hur vintergatan ser ut där vi finns ute i en spiral.