Varför har Vintergatan en bruten spiralarm?

 

Forskare har upptäckt ett  "avbrott" i en av Vintergatans spiralarmar något som bör berätta mer om galaxens historia. Att hitta detta var en bedrift i sig eftersom jorden ligger i Vintergatan och vi inte kan studera den utifrån.

I ett uttalande sa JPL-tjänstemän (Jet PropulsionLaboratory vid NASA) att svårigheten att bedriva  forskning om utseendet på Vintergatan är  som att stå på Times Square medan man försöker kartlägga ön Manhattan. Forskarna spårade spiralarmsavbrottet med hjälp av de infraröda eller termiska instrumenten på NASA:s Rymdteleskop Spitzer (innan detta gick i pension i januari 2020) och de instrument som används i Europeiska rymdorganisationens Gaia-uppdrag  vars uppdrag är att mäta stjärnavstånd och rörelser däruppe med  syftet att konstruera en ny stjärnkarta.

Den  studie där upptäckten gjordes fokuserade på en region nära en av vintergatans armar, kallad Skyttens arm

En grupp unga stjärnor och gasmoln i vintergatan, som ses i den NASA-grafik som de fick fram inom Gaia visas en bruten arm 3000 ljusår i diameter.

 "Spiralarmars huvudsakliga egenskap är hur tätt de sveper runt en galax", säger Michael Kuhn, astrofysiker vid Caltech.

 

Kuhn tillade att det i tidigare modeller av Vintergatan föreslogs spinn, som mättes ur en "lutningsvinkel" jämfört med en perfekt cirkel vid 0 grader och att bågen i  spiralarmen har en lutningsvinkel på cirka 12 grader. De nya observationerna visar att lutningsvinkeln för bågen närmar sig 60 grader. Men varför är fortfarande inte förstått.

Svaret på frågan i rubriken blir tyvärr ingen vet. Detta då vi inte förstår varför spiralarmar överhuvudtaget finns eller hur de bildas. Det finns mycket mer att forska runt och mycket vi  ännu  inte förstår om universum och verkligheten.

Bild vintergatan som vi analyserat att den ser ut. OBS vi kan aldrig se den utifrån då vi ingår i den. Bild vikipedia.

PÅ Mars ses dammstormar svepa fram och torka ut planeten

 

Genom att kombinera observationer från tre internationella rymdfarkoster som sveper över Mars kunde forskare visa att regionala dammstormar torkar ut den röda planeten.

Effekten av dammstormar på Mars uppstår ur att de värmer upp högre höjder i den kalla marsiska atmosfären och förhindrar att vattenånga fryser till is vilket istället resulterar i att vattenånga når längre upp. Upp där atmosfären är tunn vilket får vattenmolekyler  sårbara för ultraviolett strålning brytas upp i sina beståndsdelar av väte och syre. Väte som är det lättaste elementet förloras då vidare upp i rymden medan syre till viss del även den läcker ut i rymden och till en mindre del faller tillbaks ner i lägre atmosfärskikt. Men vatten försvann genom detta.

 

"Allt du behöver göra för att förlora vatten permanent är att förlora en väteatom eftersom vätet och syret då inte kan kombineras till vatten", säger Michael S. Chaffin, forskare vid Laboratoriet för atmosfärisk och rymdfysik vid University of Colorado at Boulder. "Så när du har förlorat en väteatom har du definitivt förlorat en vattenmolekyl."

 

Forskare har länge misstänkt att Mars en gång var varm och våt som jorden men med tiden förlorade det mesta av sitt vatten till stor del enligt dessa rön genom processen ovan.

Men de insåg inte förrän den senaste forskningen den betydande effekten av regionala dammstormar som inträffar nästan varje sommar på planetens södra halvklot. Större globala stormar sker vart tredje till fjärde marsår vilka nu anses vara de främsta orsakerna tillsammans med de varma sommarmånaderna på södra halvklotet då Mars är som närmst solen.

 

Men den marsianska atmosfären värms även upp under mindre regionala dammstormar, enligt en ny artikel vilket ovan inlägg kort beskriver (artikelns publicerad 16 augusti i tidskriften Nature Astronomy). Forskarna är bakom denna analys består av ett internationellt team.

Jag (min anm.) undrar dock varför detta började ske en gång. Enligt vad man tror var ju Mars varm o våt en gång och det under en längre tid. Hur kunde den blivit det, konkret borde effekterna av detta ovan slag stoppat den möjligheten. En annan fråga är varför Jorden inte upplever samma slag vi har också stormar och det även av sand (dock har vi tätare atmosfär, men tidigare forskning har visat att även Mars tidigare hade tätare atmosfär). Något i slutsatsen stämmer inte.

Bild från flickr.com på en storm på Mars

55 Cancri e är troligen Universums mest värdefulla exoplanet enligt mänskliga värderingar

 

55 Cancri e är en planet som kretsar runt stjärnan 55 Cancri A vilken i sin tur ingår som dubbelstjärna med stjärnan 55 Cancri55. Systemet finns i riktning mot Kräftans stjärnbild 41 ljusår bort från oss.

55 Cancri e kretsar nära sina solar och gör ett varv runt dem på under 18 timmar. Planeten är het och når temperaturer så höga som 2300 C. Men det som verkligen skiljer denna värld åt mot de vi hittills känner till är dess sammansättning. En sammansättning vilket gör den kanske till det mest värdefulla objektet i universum räknat efter de ämnen vi värderar högst ekonomiskt på Jorden.

 

55 Cancri e är dubbelt så stor som jorden, men har nästan 9 gånger mer massa vilket fått astronomer vid NASA att föreslå att denna Super-Earth skulle kunna bestå av högt tryckutsatt kol i form av grafit och diamant blandat med lite järn och andra element.

 

Det uppskattade värdet på 55 Cancri e uppskattas enligt beräkningar till 384 kvadriljoner gånger mer än jordens hela bruttonationalprodukt (BNP). Vissa astrofysiker föreslår att sådana diamantvärldar bildas ganska regelbundet när protoplanetära dammmoln som innehöll höga förhållanden av kol kollapsar och bildar planeter.

 

Idén att 55 Cancri e innehåller höga halter av diamant har ifrågasatts sedan exoplaneten först upptäcktes 2004.  Men trots alla dessa extrema världar som finns därute kan de mest extraordinära exoplaneterna fortfarande finnas där ute att upptäcka och de kan finnas i system av sådana solsystem som vi aldrig har stött på tidigare.

Jorden i jämförelse med 55 Cancri e. Bild från vikipedia.

TOI-178: Ett solsystem av harmoni och kaos

 

TOI-178 är ett solsystem i riktning mot stjärnbilden Skulptören 205 ljusår bort från oss. I systemet finns minst sex planeter.

Solsystemet TOI-178  ser vid första anblicken ut som vilket solsystem som helst därute. Men efter en noggrann observation avslöjas att minst fem av systemets sex världar är låsta i en rytmisk dans med varandra. En underlig upptäckt.

 

De fem yttre planeterna finns i en resonans 18:9:6:4:3. Detta innebär att den första exoplaneten i kedjan – den näst närmast stjärnan totalt – färdigställer 18 banor när den andra i kedjan slutför nio, den tredje slutför sex och den fjärde slutför 4 och den femte – den sjätte planeten totalt – slutför tre banor. Detta innebär att planeterna anpassar sig med jämna mellanrum när de kretsar runt sin orange dvärgsol. 

Se film här på dess harmoniska banor https://www.eso.org/public/sweden/videos/eso2102b/

 

 

Denna komplexa resonanskedja indikerar sannolikt ett planetsystem som har förblivit ostört av gravitationsinteraktioner eller kollisioner med andra system sedan det bildades. Det betyder att systemet kan vara avgörande för att studera hur planetsystem bildas och utvecklas.

Kan alla system inklusive det vi ingår i från början varit i matematisk harmoni? (så önskar jag uttrycka det).

 

Men där vi finner ordning i kosmos är det ofta också kaos. Sammansättningarna av planeterna som utgör TOI-178-systemet visar inte den harmoni som deras rörelser uppvisar. Bredvid en tät jordliknande värld finns en planet med låg densitet, följt av en exoplanet med en densitet som liknar Neptunus.

Men vad visar det (enligt mig)? Ingenting det handlar om ban-harmoni inte planeters sammansättning. Jag ser det fortfarande som möjligt enligt min ovanstående kommentar om detta system.

Bild stjärnkarta från vikipedia på var solsystemet Toi-178 finns.

Planeten OGLE-2016-BLG-1928 en av de ensamma planeterna därute i Vintergatans mörker.

 

OGLE-2016-BLG-1928  är en ensam planet som inte kretsar runt en sol och därmed inte ingår i ett planetsystem (solsystem). Istället rör den sig troligen planlöst mellan stjärnorna därute (tänk om en jordliknande planet därute kom närma oss och fångades in av vår sol då hade vi kanske fått en planet till att kolonisera (min anm.).

Astronomer tror numera att Vintergatan kan krylla av exoplaneter utan hemvist. Planeter som har brutit sig loss från sina moderstjärnor för att vandra ensamma i sina galaxer mellan stjärnorna  (kanske vissa även  mellan galaxerna). Dessa planeter tros ha bildats på traditionella sätt runt stjärnor men kastats bort av gravitationsinteraktioner med ex andra planeter.

 

Eftersom exoplaneter vanligtvis upptäcks genom den effekt de har på den sol de kretsar runt genom att dess skugga ses när de passerar framför sin sol är dessa ensamma planeter svåra att upptäcka. Ovanstående effekt kan sollösa planeter (planeter utan en bana runt en sol) inte ge. De är särskilt svårupptäckta ju mindre de är som nu denna  jordstora steniga planet.

Det är det som gör upptäckten av OGLE-2016-BLG-1928 där den vandrar därute i Vintergatans mörker så speciell. Även om det inte är den första ensamma planet som upptäckts är det den minsta ensamma planet som upptäckts övriga har varit av minst Jupiters storlek.

OGLE-2016-BLG-1928  upptäcktes i slutet av 2020 med hjälp av en teknik som kallas gravitationell mikrolensering vilket innebär avböjning och fokusering av ljus från en avlägsen stjärna när ett föremål passerar framför denna. Varaktigheten av förändringen i ljusprofilen för dessa avlägsna källor ökar med massan av det mellanliggande objektet. Störningen som orsakades av OGLE-2016-BLG-1928 varade i 41 minuter, vilket, berättade astronomerna, resulterade i upptäckten av  den minsta ensamma planet som upptäckts med denna metod hittills. Lite slumpartat att den upptäcktes, instrumenten var riktade under rätt tid och på rätt plats och någon uppmärksammade.

OGLE-2016-BLG-1928 är anmärkningsvärd på grund av dess brist på koppling till ett planetsystem och dess storlek vilket gör den som ett spännande och ovanligt objekt.

Bild från https://www.wikiwand.com/en/Rogue_planet där en konstnär visar hur denne tänker sig planeter av detta slag när de sveper fram i mörkret mellan stjärnorna därute.

HR 5183 b: en stor planet med en stor, mycket stor, äggformad bana

 

Planeten HR 5183 b  finns ca 102,7 ljusår bort från. Den kallas en "Super-Jupiter". Detta då den är tre gånger större än Jupiter den största planeten i vårt solsystem. Medan de flesta planeter vi känner till har en något så när cirkulär bana har HR 5183 b en äggformad bana runt sin moderstjärna HR 5183. Detta enligt astronomer vid Caltech institute i USA som gjorde denna upptäckt.

 

Astronomer där uppmärksammade  exoplaneten genom dennas udda banas påverkan på gravitationen av sin sol vilket orsakar ett ljusförändringsskeende av solens sken. Solen HR5183.

Upptäckten gjordes först efter 20 år av observationer med tre teleskop där exempelvis Hawaiis W.M. Keck Observatory ingick. Trots denna långa observationsperiod vet vi ännu inte planetens omloppstid runt sin sol. Men tiden  uppskattas  till mellan 45 och 100 jordår - förmodligast enligt nyare rön74 år.

 

Om HR 5183 b skulle funnits i vårt solsystem och med samma udda bana skulle den passera närmare solen än Jupiter gör vår sol och sedan flytta till ytterkanterna av vårt planetsystem svängande förbi Neptunus. Excentriska banor som denna har observerats tidigare därute men inte någon som tar så lång tid.

Det ovanliga är dess äggformade bana och den tid denna bana tar runt solen utan att planeten släpper taget av sin bana och försvinner ut i tomheten. Det finns många ensamma planeter därute som dragit bort från sin sol eller aldrig hamnat i bana runt en sols dragningskraft. Tiden HR 5183 b tar runt sin sol är inte unik vi har ex här Pluto med en rundare bana runt vår sol vilken tar 248 år på sig att runda solen (min anm.).

 

HR 5183 b omloppsbana och jämförelse med Jupiter. Illustration från vikipedia OBS den mindre planeten är Jupiter.

NU ska även Mars månar ingå när det söks efter spår av livsformer.

 

Forskare vid Japan Aerospace Exploration Agency (JAXA) har nyligen publicerat en artikel i tidskriften Science där de beskriver arbetet med att ta reda på om Mars en gång hyst liv . I artikeln beskriver Ryuki Hyodo och Tomohiro Usui de tre huvudsakliga ansträngningarna för att leta efter bevis på liv nu eller tidigare på Mars. Projektet ska fortgå  under de kommande tio åren och i artikeln förklaras varför de och andra på JAXA  anser att den bästa chansen för att finna bevis på tidigare liv på Mars finns på dess månar.

Månarna Phobos och Deimos . Båda är mindre än jordens måne. De ligger mycket närmare Mars än vår måne gör Jorden. Forskarna noterar att sonder som skickas för att studera Mars yta bara kommer att kunna testa en mycket liten del av dess yta - föreställ dig, föreslår de, en sond som landar mitt i Saharaöknen; där skulle finna tecken på liv, utan tvekan, men skulle bara hitta en mycket liten del av det som finns på Jorden.

Dessa forskare föreslår istället att en sond på en av Mars månar kan ha mer tur i sökandet än sökandet på Mars själv. De beskriver att tidigare forskning har visat att Mars med största säkerhet en gång hade vatten i flytande form på ytan. Forskning har också visat att Mars har träffats av många asteroider under miljontals år.

Några av de större nedslagen har resulterat i att bitar av ytan sprängts ut i rymden och en sådan bit har till och med hittats här på jorden. Detta antyder att många delar av planeten har sprängts ut i rymden, och flera troligen då har hamnat på någon av Mars månar.

Då båda månarna har nästan sterila miljöer där kan material som innehåller livsbevis från Mars tidiga historia fortfarande  finnas kvar.

Frågan är hur många bitar från Mars som finns på månarna och om det inte är lika svårt att finna just dessa bitar som att finna bevis på ev liv på Mars själv (min anm).? Jag tycker att det är som att gå över ån efter vatten att söka på månarna istället för att som jag logiskt anser koncentrera sökandet till Mars självt. Båda miljöerna är sterila vad jag vet och nog finns möjligheten att lättare finna eventuella spår av liv på Mars självt än att söka utanför Mars efter detta som ursprungligen kommer  från Mars.

Mars  2 månar: Phobos (till vänster) och Deimos (till höger)